Hjälp, jag blir mördad av min kompis, min fru, min mormor!

Ni vet, de där Scream-filmerna där den übervackra tonårstjejen smyger in i ett upplyst, öde hus trots att det går en mördare lös i trakten - och hör hur ytterdörren stängs och låses bakom henne? 

Så känner jag med en del romaner, att vad tusan är det för fel på de huvudpersoner som vi läsare förväntas engagera oss i? Hur osmart och ologisk får man vara? Det är inte sällan jag tänker att de får skylla sig själva om de blir mördade - normala människor utsätter sig inte för såna risker, klantar sig inte sådär ofta, pratar inte alltid med fel personer. De flesta av oss rusar heller inte ut i en virvlande iskall snöstorm utan att ha klätt på oss bra... men det gör man väldigt ofta i spänningsromaner.

De fyra böcker jag tyckte var sämst förra året var dels "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George, en extremt urvattnad del i serien om Lynley och Havers. Den kan vi lägga åt sidan, den är dålig för att den är snackig och ordrik utan substans - inte för att storyn är värdelös. Men så var det också tre till:

Svenska Camilla Stens roman "Arvtagaren" är skrattretande. Ung kvinna som heter typ samma som sin mamma, moster och mormor är ett klart psykfall men ute på fri fot ändå - och åker med sin pojkvän till en ödemark som knappt finns på kartan. Där ligger det händelsevis en vacker herrgård som hon ärvt, men aldrig förr hört talas om. Sedan visar det sig att ingen i hennes släkt är den hon trodde (och krångligt nog har de alla bytt förnamn under sina liv!). De har även gömt dagböcker, gamla brev och ett lik (!) lite här och där i herrgården. Såklart måste det inträffa en förskräcklig snöstorm mitt i allt. Då fattar man ju att någon på den insnöade herrgården är mördare...

Shari Lapena är kanadensiska. Jag vet inte om det kryllar av hemmafruar i Kanada, eller om Lapena (född 1960) bara anser att det är rimligt med kontorsarbetande män och hemmavarande kvinnor, men för mig känns det omodernt. Hennes roman "En främling i mitt hus" är riktigt billig.

Här går den rika hustrun omkring i ett hus där det lämnas avtryck i den välbäddade sängen efter någon som legat där - lite som Guldlock och de tre björnarna fast för vuxna. Hon märker att någon är i hennes hus men fattar inte vem eller varför. 

I bokens inledning uppdagas det att hon varit i stadens farliga kvarter och skjutit ihjäl en skum typ på någon bakgata, men nu fejkar en minnesförlust. Herregud. Du läste rätt: minnesförlust! Hennes korkade man begriper ingenting. Läsaren ska bli "överraskad" och tycka att det är "spännande" samt glatt nicka åt att slutet bjuder på "en twist". Men om man inte listar ut i första kapitlet hur allt ligger till så har man inte läst många spänningsromaner. Minnesförlust!!!

B.A. Paris (pseudonym) är fransk-brittiska eller brittisk-fransyska eller vad det kan heta. Född i England, med en fransk och en engelsk förälder, flyttade som vuxen till Frankrike. Hon är snäppet äldre än Shari Lapena, född 1958. 

Hennes bok "Terapeuten" hör till de mest utseendefixerade jag läst. Här beskrivs i detalj hur alla är klädda, hur deras hår är friserat, vilken ögonfärg de har, hur de har möblerat sina hem, hur vackra de är. Det är som att placeras i ett dockskåp fyllt av Barbiesar. 

Faktum är att "Terapeuten" är lite så: ett inhägnat överklassområde i London där man bor i tjusiga townhouses tätt intill varann, alla dessa vackra, rika och lyckade par (knappt några jobbiga ungar, de skulle väl komplicera intrigen!). Garanterat ingen som någonsin går runt i mjukisbyxor, har flottigt hår, ställer smutsiga tallrikar på diskbänken över natten, petar sig i näsan eller pruttar. Det här är artificiellt så man baxnar. 

Jamen gissa: tror ni att någon har borrat hål i husväggarna och kan kika in på grannen? Klippt upp häckbuskarna lite så man kan smyga in i grannens trädgård? Sneakar in på partyn dit man inte är bjuden? Utger sig för att vara journalist/detektiv/kompis/förre husägaren - bara för att få snoka hemma hos huvudpersonen? Lämnar en lösfläta just i det rum där någon med långt hår i samma färg hängde sig?! Just det. Rimligt va? Du är mördare - eller har tvingat någon att begå självmord - och du återvänder till brottsplatsen och lägger ut rosenblad, en lösfläta och en flaska bubbel. Herregud.

Vågar jag säga vad jag lyssnar på nu? "Nyårsfesten", som visat sig vara ett hopkok av allt ovan. Ofattbart vackra och rika engelska människor fastnar på tjusig herrgård i ödemarken när århundradets snöstorm drar in just över nyårshelgen - och en av dem hittas såklart genast död...