Fallhöjd

Bokens titel: Fallhöjd

Författare: Nick Hornby

Originalets titel: A Long Way Down

Översättare: Erik Andersson 

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2006

Antal sidor: 284

Fyra människor tänker ta livet av sig genom att hoppa från ett höghustak, men bildar istället en pakt och överlever. Vilket sanslöst bra upplägg för en roman, eller hur?

Nick Hornby är ju en mycket bra författare, tycker jag (gillar särskilt "En god människa"), och här har han verkligen klurat ut en intrig som slår det mesta. Hur skulle det vara om man lät fyra hela olika människor med helt olika liv alla få för sig att de ska gå upp på exakt samma hustak och vid samma tillfälle för att begå självmord genom att kasta sig ut? Det är nyårsafton och de vill inte leva längre, utan ta ett spektakulärt avsked av livet genom att hoppa rakt ut i luften.

En av dem är en manlig tevekändis som är mycket lyckad på alla vis men som sabbar karriären och privatlivet då han har en kärleksaffär med en alldeles för ung tjej. En av dem är en ung amerikan som kommit till Storbritannien för att bli rockstjärna men som aldrig uppmärksammas för sin musik och som tvingas inse att han nog aldrig kommer att bli berömd. Sedan är det en tonårstjej som naturligtvis är olyckligt kär och en ensamstående mamma med ett svårt handikappat barn. Ingen av dem vill leva mer, men när de möts uppe på hustaket och ställer några trevande (och bisarra) frågor till varann (typ "Kan inte du vänta till nästa tisdag så får jag hoppa ensam här ikväll?") lär de känna varann och blir varandras livlinor.

Tyvärr är slutresultatet mer oengagerat än vad man föreställer sig om en bok i detta ämne. Obegripligt, dessutom. De fyra huvudpersonerna gör alltså en pakt om att fortsätta leva till Alla Hjärtans Dag och under tiden träffas de eller interagerar med varann trots att de inte har ett dyft gemensamt (mer än viljan att dö) och trots att de inte ens gillar varann. Känns högst osannolikt och krystat.

Jag hade höga förhoppningar efter att ha läst Nick Hornby tidigare. Han skriver roligt och ömsint om svåra saker, och är duktig på att få ihop bra dialoger. Mest har han väl fokuserat på livskrisande män i yngre medelåldern, massor av fotbollsnörderi och musikintresse. Jag ser ständigt Hugh Grant framför mig när jag tänker på Hornbys karaktärer!

Med den här tragikomiska intrigen hade jag förväntat mig några hugg i hjärtat, kanske några tårar och lite varm feelgoodkänsla som han är så bra på. Riktigt så engagerad blev inte jag, och kanske inte Nick Hornby själv heller.

Mitt betyg: Nja...

Rekommenderas till: feelgoodläsare som vill hoppa över värsta tjejtramset.

Snackis: Trevligt småprat men inte bästa bokcirkelsnacket.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.