Det nya gamla

Bokens titel: Det nya gamla

Författare: Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek
Förlag: Norstedts, 2025
Antal sidor: 285

Helena och Cilla är kompisar sedan länge och kan varandras historia. De har sett varann genom äktenskap, barnafödslar, karriärer, bostadsbyten, skilsmässor, ungarnas uppväxt och de egna föräldrarnas åldrande. Det betyder mycket att ha en sån väninna eller två, det vet jag av egen erfarenhet. Någon som genomlevt det hela tillsammans med en eller åtminstone i ens närhet.

Nu är Cilla och Helena 65 år och det är rimligt att fundera på pensionen. Vad ska de göra resten av livet? Det är en ny tonårstid men i andra änden av livet. Hur ska man egentligen leva när man är gammal (utan att vilja vara gammal)?

Jag hade stora förhoppningar på den här boken, tänkte att det borde vara som att tjuvlyssna på äldre syrror som kunde ge mig några livsvisdomar inför att jag själv kommer dit där de är nu. Började genast sätta post-it-lappar och rita små krumelurer i marginalerna!

Där finns reflektioner som jag känner igen mig mycket i. Hur kroppen förändras fast man inte gör det inuti, hur man kan sörja det utseende som gått förlorat, hur jobbigt det kan vara att kallas tant eller inse att man använder ord och begrepp som de yngre knappt begriper, att tackla omgivningens förväntningar. Det anses fult att bli gammal men man har ju inget val om man inte vill dö. Jag stryker under lite mer och nickar, precis så här är det. 

Men så smyger det sig in alltför mycket prat om utseende, (o-)smickrande kläder, pigmentfläckar på händerna, puffig klimakteriemage och trött hy - och jag tänker: herregud Helena du är ju skitsnygg, hur kan du ens vältra dig i allt detta "vad ska jag ha på mig, duger jag?!". 

Här finns också intressanta tankar om kärlek och sex när man är i övre medelåldern, men Cilla framstår som kvinnan som hellre odlar grönsaker och klarar sig själv medan Helena kollar sms från älskaren var tionde minut och nojar över om hon har sagt fel saker - och jag känner inte igen mig i någon av dem och ser inte mina vänner i dem heller. 

Någonstans där glider jag ifrån mina tänkta storasyrror och deras hemliga konversation och inser problemet med boken (för min del). Det är inte ett samtal vi tjuvlyssnar på. Det är inte en brevväxling som publiceras postumt. Det är inte en dagbok som läses högt efter hundra år. Det är faktiskt en genomtänkt, insåld idé om att skriva en bok som består av författarnas redan från början smått tillrättalagda brev till varann. Det är lite för påtagligt att vi läsare finns med i tankarna från allra första meningen, inte att vi tillkommit efteråt. 

Så: jag önskar jag hade kunnat ligga hopkrupen under köksbordet dold av Helenas ärvda broderade linneduk (det är viktigt med gamla ting och deras berättelser!) och lyssna på de här sammansvetsade kvinnorna när de pratade fritt och ofiltrerat inför att de skulle hugga in på brevskrivandet. Det hade varit värdefullt och underhållande!