Sommaren 1985

Bokens titel: Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2023
Antal minuter: 10 tim 0 min

Sommaren 1985 sändes LiveAid-konserten på teve över hela världen exakt samtidigt och sågs av 400 miljoner tittare. Det var något alldeles enastående då - innan internet kopplade ihop världen - och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen och kvällen.

På lilla Särsö i Roslagen har sommargästerna kommit för att stanna. Barnen som har växt upp tillsammans återses nere vid bryggan. Nu har de fyllt 14 år och varje sommar i deras liv har de lekt, badat, cyklat och delat hemligheter. Den här sommaren är annorlunda redan från start: de tre tjejerna och fyra killarna har tagit klivet från barn till tonåringar. De har vuxit på alla ledder, färgat håret, druckit folköl, hånglat, börjat lyssna på musik och fått rejäla humörsvängningar - nu lockar inte längre barnsliga lekar.

Någons föräldrar ska skiljas, någons mamma är svårt sjuk, någons pappa har inte hållt efter och renoverat huset han hyr av en annan förälder. Splittring uppstår, nya pakter bildas och det hela blir än värre av att tjejerna har blivit så söta, farligt sexiga, spännande och mystiska. Killarna behöver imponera på dem och det räcker inte med gitarrspel vid lägerelden och storebrorsans starköl...

En något äldre pojke har nyligen drunknat utanför Särsö och det sägs att en sjöjungfru ledde honom i döden. Kan det vara sant? När grabbarna olovligen snor en motorbåt och tar sig ut till en livsfarlig klippö, hittar de en sjöjungfru som trasslat in sig och sitter fast i ett rep. De måste rädda henne! Men vem är hon och varför har någon bundit fast henne?

Värst av allt: vad gör hon med dem?! Sjöjungfruns sång förhäxar tonåringarna och får dem att göra saker de aldrig annars skulle drömt om. Hon blir som ett gift för dem, de längtar efter henne och den ljuvliga sången samtidigt som hon är ett illasinnat monster.

Jag gillar ju allt av John Ajvide Lindqvist och det här är så otroligt bra att jag måste sätta etiketten "favorit" på boken (något jag sällan gör) och bara konstatera att han är så ruggigt skicklig på att berätta en historia där man sympatiserar med i stort sett alla personerna och känner igen sig i så mycket.

Jag orkar inte gissa vad boken ska förmedla. Vilka metaforer som finns där, vad det innebär att folk i generationer har både längtat efter och fruktat sjöjungfrun. För mig räcker det med att det här är en av årets bästa läsupplevelser.

Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Freida McFadden
Originalets titel: The Housemaid
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2024
Antal minuter: 8 tim 43 min (jag läste dock ljudboken i mobilen, istället för att lyssna)

Det är vansinnigt underhållande att plöja folks kommentarer om "Hembiträdet" på Storytel, Bokus och Adlibris. "Höll mig på tårna", "Svårt att släppa den", "Tar vändningar du ej förutser", "Ville inte lägga ifrån mig den", "Oväntade twister hela tiden", "Smart och genomtänkt", "När du tror du har svaret så svänger det igen!". Så står det. Jag blir nyfiken på vad de personerna har läst tidigare och vad de räknar som spännande. 

Majoriteten älskar boken och tycker den är en "ruskigt spännande nagelbitare" - och att man inte kan gissa hur det ska gå. (Va?! tänker jag.) Boken har sålts i mångmiljonupplagor och fått två fortsättningar som verkar vara karbonkopior på denna första.

Själv instämmer jag i kommentarerna "Inte trovärdig", "Stereotypa människoskildringar", "Förutsägbart, passar en ung publik" och "Inte vidare intelligent".

Det är inte alls spännande. Om jag hade skrivit ett prov på "Hembiträdet", där jag i intervaller fått läsa 50 sidor och sedan berätta vad som skulle hända härnäst så skulle jag fått rätt på det mesta. 

För att inte sabba historien för er andra kan jag ta några oviktiga exempel. Hembiträdet - den vackra, unga kvinnan Millie - blir inneboende i en kolossalt rik familj som det är något uppenbart fel på. Mannen och dottern kan vi lämna därhän, men kvinnan är helt knäpp i huvudet. 

När Millie städar så häller Nina ut mjölk på golvet. När Millie kallar Nina för mrs Winchester blir hon tillsagd att säga "Nina", men när hon gör det så får hon en utskällning för att ha slopat titlarna. När Millie inte har några fina kläder så skänker Nina henne en hel kasse tjusiga designerklänningar (eftersom hon ändå är för tjock för att ha dem och Millie är som sagt otroligt smal och vacker). Det krävs väl ingen större thriller-erfarenhet för att begripa att Nina strax därpå kommer att säga att Millie har stulit kläderna av henne? 

Så håller det på hela tiden. Och eftersom vi redan i första kapitlet får veta att Millie är en dömd brottsling som just avtjänat ett tioårigt fängelsestraff så kan man ju gissa att hon inte kommer att vara timid och gullig hela boken igenom...

Det är meningen att läsaren ska bli överraskad av det rika paret, deras osnutna skitunge, familjens elaka farmor samt områdets sexige italienske hunk till trädgårdsmästare. Men jag har läst för mycket och genomskådar den platta historien direkt.

Din tid kommer

Bokens titel: Din tid kommer

Författare: Carl-Johan Vallgren
Uppläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2024
Antal minuter: 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken. Det är den spänningsroman, den innehåller mord och våldsamheter, tortyr och grova brott. Den är nominerad till Årets bästa kriminalroman 2024 av Svenska Deckarakademin - vi får veta om någon vecka om den vunnit. "Din tid kommer" har det välkända upplägget med en smart karriärist från Rikskrim som återvänder till sin hembygd för att utreda ett mord trots att hon som ung vuxen ville fly därifrån för att undkomma barndomens trauma, samt en av sorg nedbruten kommissarie som ska hantera sin hustrus död i cancer samtidigt som hans tonårsdotter försvinner efter en skogsutflykt och förmodas vara i fara. Så långt är det en dussindeckare.

Men egentligen är det ju en roman om existensen, om att älska någon som dör ifrån en, om att sakna någon som inte finns kvar. Om att på något vis hitta en gnutta hopp och dra sig upp till ytan för att själv överleva när de älskade är borta.

Vissa delar var rätt trista på det lite sega sättet, för att tempot saknades och mitt engagemang i polisen Johanna var svagt. Andra delar hade tvärtom actionfilmstempo och var oerhört obehagliga, där människor plågas. Men större delen av romanen var ren njutning, för Vallgren har ett så vackert språk, så poetiskt och fullständigt genomtänkt. Kanske njöt jag lite extra av att handlingen är förlagd till början av 90-talet, precis lagom långt bort i tiden. Det spelar också in att uppläsaren Ludvig Josephson har en så fin röst som perfekt förmedlar huvudpersonens sorg och smärta.

För mig var den stora behållningen att läsa om det vakuum som uppstår efter en hustrus plågsamma död i cancer och en dotters obegripliga försvinnande - hur orkar man med all den oro, längtan, ångest och sorg som gör livet nästan outhärdligt? Mitt i allt brutalt och hemskt så finns en stor glädje över att få leva och finnas kvar och en spirande känsla av "jag klarar det här".

Födelsedagen

Bokens titel: Födelsedagen
Författare: Sofie Sarenbrant och Carina Bergfeldt
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 405

Jag läste hela boken på min mobil, vilket kanske låter omöjligt men var helt okej. Tycker Sarenbrant skriver riktigt bra (har inte läst något av Bergfeldt så kan inte uttala mig om henne) och därför hade jag höga förväntningar på den här spänningsromanen. 

Upplägget är helt underbart! Frånskilda föräldrar som är snuskigt rika och självupptagna. Ett enda gemensamt barn, sonen Samuel som fyller sju år den dagen då boken börjar. Problemet är att han inte ligger i sin säng när föräldrarna - mamma, pappa och nya bonusmamman - kommer in för att gratulera. Älskar starten på den här historien!

Bra: Det är underhållande att läsa om mamma Frida som har en talkshow på teve och lägger ut Instagram-inlägg om sitt perfekta liv, pappa Ted som är stenrik men verkar olycklig och otrogen, bonusmamma Pernilla som är simpel medelklass och småmullig och höggravid och allmänt nedvärderar sig själv hela tiden. Hur ska de här tre egotrippade människorna kunna samarbeta i en så monumental kris som att deras barn försvinner?!

Bra: Det är spännande på ett rappt Da Vinci-koden-vis.

Dåligt: Det är tunt, blaskigt, osannolikt. Ytligt och klichéartat. 

Sammanfattningsvis: Extremt lättsmält underhållning för stunden.

Svalors flykt

Bokens titel: Svalors flykt
Författare: Majgull Axelsson
Uppläsare: Gunnel Fred
Förlag: Norstedts, 2023
Antal minuter: 11 tim 40 min (jag både lyssnade och läste)

Jag tycker otroligt mycket om Majgull Axelssons bokproduktion som helhet. Hon har en fantastisk förmåga att levandegöra alla möjliga, udda personer och deras skiftande livsöden. 

Norrköping i nutid. Psykologen Christel arbetar på stadens sjukhus - men eftersom hon nyss blivit diagnosticerad med Parkinsons måste hon överväga att snart gå i pension. Christel vill inte riktigt kännas vid sina svårigheter, hur knepigt det blivit med balansen och koordinationen. Undviker att berätta ens för bästa väninnan Lisbeth (som också är hennes kusin).

Christel lever ensam. Hon fick aldrig några barn och anledningen är fortfarande svår att tänka på, ett helt vuxenliv senare. Kusin Lisbeth däremot har en son och det är knappt att Christel orkar lyssna på pratet om denne begåvade unge man och allt han tar sig för. 

Lisbeth har varit överläkare på förlossningen och sett så mycket sorg och elände som man bara kan göra på en sådan avdelning. Bland annat förlöste hon en nerknarkad, alkoholiserad kvinna med en misshandlande partner; ett litet flickebarn som fick sämsta tänkbara start i livet med två riktiga pundare till föräldrar. Molly heter barnet och det är henne vi får följa något decennium senare, då hon kallar sig Zadie och tvingas gå till Christel för terapisessioner som ska ge henne chansen till en egen lägenhet. Föräldrarna avtjänar ett straff för Mollys lillebrors död och hon är trött på att valsa runt bland fosterhem, jourfamiljer och andra som ändå inte förstår sig på henne eller begriper vad hon varit med om.

Berättelsen om Zadie/Molly är otroligt välskriven och engagerande, den parallella historien om Christel och Lisbeth ger mig inte lika mycket. Det finns många beröringspunkter mellan terapeuten som ung och vår huvudperson Zadie.

"Svalors flykt" nominerades till Årets bok 2023. Jag sträckläste den och den har samma höga kvalitet som allt jag hittills läst av Axelsson.

Men! Författaren säger att hon blev "inspirerad" av fallet med Esmeralda, Lilla Hjärtat, som blev fosterhemsplacerad som bebis. När föräldrarna senare begärde att få sin dotter åter, flyttades hon till dem och vanvårdades och misshandlades där svårt under många månader innan hon slutligen avled i något som liknar en blandning av mord och total underlåtenhet. 

De bitarna som handlar om Mollys lillebror är så plågsamt lika vad som hände Lilla Hjärtat att jag tycker Axelsson har klivit långt över gränsen. För mig blir det alltför snaskigt. Det är som att ta ett rättegångsprotokoll och införliva det i en skönlitterär handling. Jag ogillar att Mollys lillebror i alltför mycket är av en kopia av Esmeralda. 

"Svalors flykt" är en angelägen bok, i ett ämne som man önskar inte existerade: barns utsatthet gentemot psykiskt instabila vuxna med drogproblem. Välskrivet såklart, men i mitt tycke var fiktionen för nära verkligheten och jag kunde inte bortse från det.

Levande och döda

Bokens titel: Levande och döda

Författare: Christoffer Carlsson
Albert Bonniers förlag, 2023

Antal sidor: 412

Som jag skrev i förra inlägget, så köpte jag denna bok i oktober 2023 då författaren var på besök i vårt förortsbibliotek tillsammans med Niklas Turner Olovzon. Jag har läst några böcker av Carlsson tidigare och tycker om hans sätt att berätta om de små halländska samhällena under 80-, 90-, 00-talet och med en parallell historia i nutid. 

Det handlar mer om människors känslor av att vara ensamma, utsatta, ofria, kvävda och osynliga än om de mord och våldsdåd som är själva grunden för romanerna. Känslan av skuld ligger tung över hela boken; både den som man bär själv inuti och den som andra vill att man ska känna.

Här är det en tonårsfest som spårar ur - många av grabbarna och tjejerna som är med på den visste redan från början att det skulle sluta illa; där finns folk som avskyr varann - ibland för något de själva varit med om, ibland för något deras föräldrar bråkar om. Utöver gamla såriga grannfejder finns de vanliga rivaliteterna mellan en söt tjej och två killar som vill ha henne. Men också vänner som vuxit upp tillsammans, delat allt, verkligen älskar varandra och ändå sviker på värsta sätt. 

En av killarna vill vidare, står inte ut i det lilla samhället längre. Han måste bort från det här. Men han hinner inte ens ut ur byn innan han möter döden. En olycka? Ett självmord? Eller någon annan som ville se honom död?

Nu har det gått ett år sedan jag läste boken men kan varmt rekommendera den ändå, för den är så mycket mer än en spännings- eller kriminalroman. 

Isberg

Bokens titel: Isberg

Författare: Turner Olovzon
Förlag: Harper Collins, 2023
Antal sidor: 535

När Niklas Turner Olovzon var bjuden till vårt lilla bibliotek för ett år sedan (!), var jag där och lyssnade på honom och Christoffer Carlsson. Ett så otroligt bra samtal! Jag köpte deras böcker efteråt och fick dem signerade - och passade på att ställa en massa frågor. Till slut var det bara jag, de två författarna och en bibliotekarie kvar innan jag insåg att jag måste sluta fråga så mycket och ta mina nyköpta böcker och gå hem. Det var bara så himla roligt att få höra mer om hur man släpper sitt reklambyråjobb för att skriva en spänningsroman (Niklas) och hur man vågar vara såpass djup i sina kriminalromaner (Christoffer) utan att gå sönder av oro inför vad kompisar, släktingar och andra ska säga. 

Nåväl. Jag slukade förstås böckerna direkt men skrev aldrig om dem. Här kommer nu, 13 månader senare, en kort sammanfattning av mina tankar kring "Isberg". För det första: man kan omöjligt tro att detta är en debutroman, den är alldeles för välskriven, slipad, smart uppbyggd, skickligt komponerad för det. Jag tänker att det är en lång erfarenhet som copywriter som lagt den grunden. För det andra: det är oerhört spännande men på det där vemodigt sorgliga viset som moderna, engelska kriminalserier tenderar att vara (har just sett flera, bland annat "Sherwood" och "The Responder" som jag får ont i magen av). Så många trasiga livsöden! Så lite vi lyssnar på varann och bryr oss om andras känslor!

I en liten by i Dalarna händer flera hemska saker på kort tid: någon försvinner i den täta granskogen men man vet inte riktigt vem, ett barn kommer bort och befaras ha gått genom isen, en ensam man som få pratar med sedan hans hustru övergav honom, och ett ödehus där det plötsligt lyser i fönstren. Det är som sagt sorgligt och spännande på samma gång - och som upplagt för att bli en tevefilm.

Begravningar är farliga

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1958
Antal sidor: 247

Ibland är det skönt att läsa något lättsmält som Agatha Christie, bara för att få njuta av lite engelsk landsbygd, te och kakor, överklassfolk med betjänter, lömska trädgårdsmästare, korkade poliser och förvirrade doktorer. Det här är en riktigt dum historia där upplösningen är exakt så orealistisk som man kan förvänta sig. 

En gammal man dör på sin ålders höst (observera att han är jämngammal med mig, en femtioplussare!) och hans ofantliga rikedom och stora herrgård borde övergå till något av hans syskon. Dock är flera av dem redan döda (ja, vad annat kan man vänta sig av 50-åringar?) så arvet lär hamna hos syskonbarnen. Dessa är oseriösa skojare som slösar med pengar och har usla värderingar så den rike farbrodern har noga utvärderat vem han ska skänka allt till.

Hoppsan, nu dog visst en nära släkting: ihjälhackad med en yxa! Här finns absolut inget av dagens beskrivningar av hur blod har stänkt och runnit samt vad detta splattermönster indikerar. Ingen hjärnsubstans, inget slaskande. Nej, personen har mördats lite snyggt och det kan ha kommit liiite blod på kuppen. Inte värre än att man kan sova i samma rum kvällen därpå...

Hercule Poirot snokar bland unga och gamla släktingar för att se om inte bara den yxmördade har dött onaturligt, utan även den döde herrgårdsägaren. Vem tjänar på att de är ute ur leken? En förgiftad tårtbit, stora spelskulder och ett blomsterarrangemang som placerats fel spelar stor roll för gåtans lösning.

Sämst i boken är den jobbiga synen på könen: kvinnorna är ruggugglor som inte tagit hand om sin figur medan männen i samma ålder inte beskrivs som tjockmagade, rynkiga och tunnhåriga utan istället hur de är till sättet: loja, ilska, maktfullkomliga, noggranna. Kvinnorna definieras efter sina utseenden. Hela boken känns verkligen just så gammal som den är, där fruntimmer pladdrar på om en massa nonsens, medan karlar har strukturerade och vettiga tankar. 

Jaja, jag fick underhållning för stunden.

Fyra famnar under marken

Bokens titel: Fyra famnar under marken
Författare: Christina Larsson
Förlag: Romanus & Selling, 2024
Antal minuter: 14 tim 18 min.

Jag fattade ju inte att det här är del fyra i en serie. (Är så trött på att det knappt går att hitta en spänningsroman utan att det antingen är del fyrtioelva eller att det utlovas en fortsättning.) Storstädade hemma en hel dag så jag lyssnade på boken, inläst av Jonas Malmsjö. Han är himla bra.

Klickade på boken bara för att det var en snygg framsida, ärligt talat. Larsson har tydligen sålt i miljonupplagor, men sån marknadsföring faller jag inte för. Ett snyggt omslag, däremot!

Handlingen är banal och förutsägbar, persongalleriet likaså. Men visst, jag fattar mycket väl varför folk gillar det här. Annars skulle jag knappast lyssnat i 14 timmar! Lite vibbar av forna tiders tevedeckare på fredagskvällarna, där gentlemannatjuvar försvann med pengar och där mördare hade spännande alibin och invecklade procedurer för att inte bli ertappade. Helst någon uppenbar otrohetsaffär som krydda! 

Det mest uppseendeväckande och moderna inslaget i denna bok är något som aldrig skulle förekommit i Helgonet, Magnum, Kojak och allt vad de hette: en rik, handlingskraftig, uppkäftig dam i 80-90-årsåldern som leker detektiv och vägrar ta skit. Hon är tuff, fräser ifrån och ifrågasätter. Gillrar fällor och driver på handlingen.

Romanen i korthet är väl så här: sjukskriven, skadad polis och hennes privatspanare till make hjälper sagda gamla kvinna att hitta en av Sveriges mest efterlysta män: en person som blåst folk på miljoners miljoner. Kruxet är bara att även om några påstår sig ha sett honom, så är han de facto död och begraven. Eller?