onsdag 29 maj 2013

Jag väntar under mossan



Bokens titel: Jag väntar under mossan
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: Bonnier Carlsen, 2012
Antal sidor: 218

Jag hade höga förväntningar på denna bok. Dels för att jag gillar ungdomsböcker som är lite mystiska och dels för att det lockar mig att läsa om den spännande svenska naturen. Tänk er dimma över ängarna, månsken i sommarnatten, en hoande uggla, en iskall tjärn full med näckrosor, tät och fuktig mossa på marken, krypande ödlor och vaktande spindlar - kanske ett troll till och med!

Omslaget är magnifikt, med en underbar illustration full av ormbunkar och insekter. Titeln tryckt i silver och dansande över pärmen. Lockande! Boken är snygg även invändigt och varje kapitel inleds med en liten teckning som författaren själv har gjort.

Boken handlar om tonårstjejen Matilda som egentligen bor i England med sina föräldrar, men som varje sommar åker till Sverige eftersom hennes mamma är därifrån och hennes morfar bor kvar någonstans i skogen uppe i norra delen av landet.

Tilda, som hon kallas, har aldrig träffat sin mormor. Det är knappt att hennes egen mamma har träffat mormorn som försvann för flera decennier sedan. När mamma och pappa åker iväg på en minisemester några dagar, får Tilda vara ensam med morfar i den ensliga stugan.

Boken är välskriven, spännande, lätt att sluka, snyggt formgiven och har korta kapitel som avslutas lite sådär cliffhanger-aktigt. Tilda hamnar i övernaturliga äventyr av det mörkare slaget. Hon letar efter sin mormor, hon hör röster som kommer från under mossan och hon lär känna den minst sagt märklige tonårspojken i grannhuset.

Jag har egentligen inte mycket mer att säga om "Jag väntar under mossan". Det här var inte riktigt en bok för mig. Den var för barnslig och trivial. Därmed inte sagt att inte boken är en höjdare för en yngre läsare, som inte alls ställer samma krav på spänning och autencitet. Det var helt enkelt en lite för simpel historia för min smak, inte alls med den komplexitet som många andra ungdomsböcker har (om man jämför med exempelvis Harry Potter-serien eller den underbara "Här ligger jag och blöder"). Men med tre egna barn kan jag säga att jag tror att boken kommer att bli mycket uppskattad av många i bokslukaråldern!

Jag har sett, efter att jag skrivit min egen recension, att andra kallar denna bok "blodisande" och skräckfylld. Isåfall måtte jag vara totalt avtrubbad för jag förstår inte hur de kan tycka att detta är så ruggigt? Mina föräldrar lät mig lyssna på "Mannen i svart" på radion när jag var liten: det var högläsning av rysare sent på sommarkvällarna. Kanske blev jag förstörd av det?

Till sist. Jag ska inte klaga ännu en gång på det där med stavfel och grammatik... men även denna bok har tyvärr slunkit igenom korrekturen lite väl fort. Till och med i det allra sista stycket på den allra sista sidan kan man läsa "Tack sälla!" Hur kul är det?

Mitt foto: Mörker och klorofyll!

Betyg: En egentligen urfånig historia både vad gäller persongalleriet och handlingen men det kan man faktiskt bortse ifrån - det är en bra ungdomsbok för bokslukare som vill drömma sig bort.

Rekommenderas: till alla ungar i 11-14-årsåldern som vill ha en välskriven bok om kärlek och övernaturliga händelser i svenska skogen. (AdLibris har satt den i kategorien 12-15 år men det tycker jag är att ta i.)
Snackis: Jag har uttömt ämnet, känner jag.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.





tisdag 28 maj 2013

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv


Bokens titel: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Författare: Jamie Ford 
Originalets titel: Hotel on the corner of Bitter and Sweet
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Bazar Förlag, 2011
Antal sidor: 389

När min bokklubb läste Julie Otsukas "Vi kom över havet" så tipsade en av tjejerna om "Hotellet i hörnet av bitter och ljuv". Det lät som en bok helt i min smak. Vilken tur för mig att den fanns med på bokrean!

Jag köpte den inbundna boken, öppnade den förväntansfullt och ...läste. Och lät den ligga. Och läste litegrann. Och tvingade mig att läsa flera kapitel på raken. Och läste andra böcker emellan. Sådär höll jag på tills jag äntligen läste ut romanen igår.

Det är vackert, det är gripande, det är välskrivet. Det är fasansfullt att man i USA internerade japan-amerikaner i stora fångläger under andra världskriget (men det känns faktiskt inte så hemskt i den här boken, fråga mig inte varför). Det är också förbannat sliskigt och osannolikt.

Huvudpersonerna i denna bok heter Henry och Keiko. De växer upp i Seattle, Washington på den amerikanska västkusten under andra världskriget. De går i samma skola för privilegierade vita barn, istället för att gå i de asiatiska skolor som alla deras vänner går i. De bor med sin kinesiska respektive japanska familj i de stadsdelar där bara folk från deras föräldrars länder bor. Henry och Keiko är amerikaner men växer ändå upp som kinesisk pojke och japansk flicka.

Det som stör mig så kopiöst är att barnen är tolv år då de träffas och blir vänner i skolan - observera: vänner! - och när de är tretton inleder de någon slags kärleksaffär. Nu pratar vi inte något mer avancerat än kramar, längtansfulla blickar och slutligen en kyss. Ändå refereras till denna oskyldiga mellanstadieromans som just en kärleksaffär. Herregud, jag kommer knappt ihåg vilka killar jag var kär i när jag var 12-13 år! Än mindre skulle jag kalla de tafatta pussarna för "mitt livs kärlek". Men Henrys vuxne son luskar i sin pappas första förälskelse som om den vore något att luska i. "Kvinnan du älskade innan mamma" och såna idiotiska fraser kläcker han ur sig.

Jag blir otroligt irriterad över hur Henry beskrivs. Skulle det vara rimligt att han skriver kärleksbrev i den åldern, att han jobbar extra för att ha råd med bussbiljetter till fånglägret där Keiko sitter, att han skulle vara tretton ynka år (alla vet väl dessutom hur omogna pojkar är i den åldern?!) och ändå smeka sin älskades kind med ömhet och fundera på hur han ska övertyga sina föräldrar om att han vill leva med en japansk flicka?

Hela boken är amerikanskt sentimental. Det bläddras i fotoalbum och lyssnas till gamla stenkakor hela romanen igenom. Nostalgin flödar. Jag kan höra fiolstråkarna i bakgrunden...

Nej, det här var en besvikelse. Hur välskrivet det än är så känns det oärligt och larvigt. Jag tror helt enkelt inte på historien! Keiko är så fantastisk, Henry är så mogen, de vuxna är så rakryggade och goda. Läs "Vi kom över havet" en gång till istället.

Betyg: Seg handling, osannolik historia men vackert skriven.

Rekommenderas: till dem som vill läsa om kriget utan att bli det minsta ledsna.

Snackis: Gäsp.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

måndag 27 maj 2013

Av kött och blod



Bokens titel: Av kött och blod
Författare: Henrik Johansson
Förlag: Federativs förlag, 2013
Antal sidor: 279

Baksidestexten och bokens titel luras litegrann. Man föreställer sig lätt en snaskig historia om våld, mord, blod och rått människokött när man läser förlagets aptitretare på baksidan: en golem byggd av kött, en hemsk varelse som människor satt ihop för att mörda.

Den biten blir man snuvad på, den omfattar endast de allra sista kapitlen i boken och inte ens där tar våldet någon plats. Tack och lov! För den här boken är ruggigt bra och klarar sig utmärkt utan Frankensteins monster, zombies eller mördande kockar.

Om Henrik Johansson vet jag inget alls mer än det lilla jag lyckats googla. Uppenbarligen har han ett förflutet inom restaurangbranschen och det märks in i minsta detalj i "Av kött och blod". Det här är en arbetarroman - eller kanske ska man säga en arbetsplatsroman? - om anställningsvillkoren för de kockar och kallskänkor, servitriser och diskare som jobbar i ett stressigt svenskt restaurangkök.

Jag läser boken i ett nafs. Det är inte litteratur på högsta nivå och golemhistorien i slutet kunde jag gott avvarat men i övrigt gillar jag precis allt i handlingen: beskrivningen av cheferna och de anställda, om schemaläggningar och övertidsjobb, om uteblivna arbetskläder och jäktiga luncher, om jobbiga kunder och omänskliga ekonomichefer.

Man behöver inte ha satt sin fot i ett restaurangkök för att kunna leva sig in i hur dagarna ser ut för dem som jobbar där. Det hackas och skärs, kokas och steks i ett rasande tempo alltmedan cheferna piskar på och driver personalen till nervsammanbrott och värkande kroppar. Bokens stora behållning är den medkänsla man får med personalen och den ilska man känner inför ägarnas och chefernas inhumana inställning till de underlydande. Det är rappt skrivet, det är lätt att leva sig in i och det känns i allra högsta grad som en roman av idag.

Nu till dagens gnäll. Jag vet att jag tenderar att vara lite av en språkpolis. Nej, jag stavar inte alltid rätt och nej, jag har inte koll på varenda grammatikregel i svenska språket. Ja, jag läser korrektur på arbetstid - mina kunder behöver hjälp med textredigering och korrekturläsning mest hela tiden. Klart sånt spelar in!

Men ändå: det kan inte bara vara jag som retar mig på felstavade ord och inkonsekvent typografi. Nu har jag klagat på det i flera av de senaste böckerna jag läst av svenska författare, inte minst de båda böckerna av Josefin Ahlström. Vad är det med svenska förlag, betalar de inte för någon att läsa korrektur innan texten går i tryck?

Det här kan man ju inte lasta Henrik Johansson för. Han har skrivit en mycket intressant och bra bok, som jag verkligen uppskattade.

Jag gillar när man väljer citationstecken istället för "pratminus".
"Kommer du hem ikväll?"
"Varför undrar du det?"
Hon slängde på luren.
istället för:
-Kommer du hem ikväll?
-Varför undrar du det?
Hon slängde på luren.
Snyggt och lättläst, men Federativs förlag borde kollat så att de fick med alla citationstecknen. Som det är nu, så står det ofta:
"Kommer du hem ikväll?"
"Varför undrar du det?"
"Hon slängde på luren."
Usch. Usch. Då hinner jag ju tänka att någon säger det där sista, när det i själva verket är en beskrivning av ett händelseförlopp. Det här förekommer frekvent rakt igenom hela boken. Böjningsfel kryllar det också av. Sånt förstör det flyt som jag vill ha i min läsning.

Jag läser just nu en bok av en så kallad deckardrottning, utgiven på ett stort förlag. Inte ett enda fel har jag hittat och det är så himla skönt när blicken bara flyger över sidorna utan att behöva stanna till och haka upp sig på stavfel av olika slag. Jag önskar att de små förlagen hade möjlighet att lägga samma tid och omvårdnad på korrektur, redigering och typografi som de större.

Men om man bortser från det här - som många av er antagligen tycker är trams! - och återgår till själva historien, så vill jag berömma "Av kött och blod" som är en tankeväckande roman om det tuffa arbetsklimatet i dagens Sverige där arbetsgivare pressar sina anställda till bristningspunkten.

Mitt foto: Boken har ett väldigt snyggt omslag, stilrent och elegant med blankt blod och en vass kockkniv. Men i handlingen skalas det morötter och hackas lök snarare än mördas - vilket jag är tacksam för.

Betyg: Lättläst och med stor igenkänning om arbetarna längst ner i näringskedjan.

Rekommenderas: till dem som gillar nutidsskildringar.

Snackis: Det här är en förstagradens snackis! Misstänker att vår bokklubb skulle ha fullt upp en hel kväll om man började prata om den här boken.

Recensions-ex: Det här är ett recensions-ex och jag vill passa på att tacka Federativs förlag för boken. Jag tycker förstås att det är toppenkul att få en bok, men jag tänker i alla fall vara brutalt ärlig i min recension. Om jag inte är uppriktig så framstår ju hela bloggen som opålitlig. Så, recensionen ovan skulle varit likadan om jag hade lånat boken på bibblan!

Länk till boken på AdLibris: POCKET (säljs inte där, enligt författaren).
Länk till boken på Bokus: POCKET