Bokklubbsväninnorna och jag tipsade varann om vad vi läst under sommaren. Jag kunde rabbla upp en lång lista men avslutade med att säga att det var få som var så där "wow, det här är det bästa jag läst på länge!". Samtidigt var nästan allt välskrivet och underhållande. Bra böcker som väckte känslor, gav nya tankar, var tidsförströelse på ett bra sätt.
En av vännerna kontrade med att nästan allt hon läste gav henne en sån där wow-känsla. Jag har funderat på det där. Har jag blivit mer kräsen? När jag läste "Wolf Hall" blev jag knockad. Hela Harry Potter-serien också. Åtskilliga av Kerstin Ekmans böcker - jag har haft svårt att släppa dem - i synnerhet "Händelser vid vatten" och "Grand Final i skojarbranschen". Carina Burmans "Min salige bror Jean Hendrich" var en härlig överraskning.
I somras verkade romanen "Rök" vara en sån bok jag verkligen skulle älska - men den höll inte hela vägen, sjabblade bort mystiken, blev för mycket, tog i så den sprack. Däremot tyckte jag att den lilla "Flugfällan" var genialisk, mycket beroende på författarens intelligenta formuleringar.
Och så finns det böcker som berör mig enormt, men som jag ändå har ett starkt behov av att lämna ifrån mig med en brasklapp. Någon sorts "Ja, du ska veta att det här är en fantastisk bok - men!".
Fråga mig inte varför. "Björnstad" är en sån bok, jag har påbörjat recensionen fyrtioelva gånger men blir inte klar, för jag måste på något vis lyckas förmedla hur oerhört mycket jag tycker om den samtidigt som jag blir lätt galen på det repetitiva copywriterspråket som passar så mycket bättre i en krönika än i en 500-sidorsroman. Men hur förklarar man en sån känsla när boken är läsarfavorit hos resten av svenska folket?
Man kanske inte kan förvänta sig den där läsupplevelsen som nästan knockar en, inte var och varannan bok i alla fall. Inte fullt på det sättet som första gången man läste "Tordyveln flyger i skymningen" och sedan har fortsatt att älska den i fyrtio år?
En god bok kan vara lättsam underhållning att bara försvinna in i, där språket flyter på helt obehindrat och en annan värld öppnar sig. Det behöver inte vara något som förändrar mitt liv. Det kan duga gott med att först läsa Jane Austens "Pride and Prejudice" och strax därefter Curtis Sittenfeldts nutida bearbetning av samma text, "Eligible", och bara njuta.
torsdag 31 augusti 2017
tisdag 29 augusti 2017
Coffin road
Bokens titel: Coffin road
Författare: Peter May
Originalets titel: Coffin road
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 319
Man skulle kunna tänka att författaren gör det lätt för sig genom att förlägga handlingen i denna spännande roman till Yttre Hebriderna, den lilla ögruppen utanför Skottlands västkust nästan så långt norrut man kan komma - omgiven av stormande hav på alla sidor - eftersom landskapet som sådant är så dramatiskt med sina karga klippor, farliga stup, sandstränder och ljunghedar.
Och att sedan placera huvudpersonen dyngsur och iskall på en av dessa stränder, kippande efter andan, mörbultad och totalt utan en aning om vem han är eller varför han är där - bara med vetskapen att han uppenbarligen har undkommit drunkningsdöden med nöd och näppe.
Han stapplar upp från stranden, vet inte i vilken riktning han ska gå men räknar med att finna någon sorts civilisation, träffar en kvinna som tilltalar honom "mr Maclean" och är bekymrad över hans tillstånd - hon visar honom stugan han tydligen bor i och där möts han av en svansviftande hund som blir glad att träffa honom.
Men vem är han? Och vad gör han här? Vad heter han? Varför finns inte en endaste ledtråd någonstans i hela stugan - hur är det möjligt att leva ett liv utan att ha något alls som berättar om vem man är? Han har dessutom en känsla av att minnesförlusten döljer fasansfulla upplevelser som han inte vågar komma ihåg.
Jag fastnade redan på första sidan, ska jag erkänna. Det är inte blodigt eller snaskigt, utan bara ruggigt spännande på ett klassiskt sätt.
Maclean sitter ensam och undrar vem han är, stormen tjuter utanför stugknuten, vågorna skummar på havet, båtarna sliter sig ur sina förtöjningar, de få människorna hukar sig i blåsten. Samtidigt, på fastlandet, går en tonårstjej omkring och sörjer sin döde far - nej, han hette inte Maclean! - och flera vetenskapsmän arbetar i det fördolda med forskning som kan få stora konsekvenser för penningstarka, multinationella företag.
Omdöme: Jag har inte läst något av Peter May förut, men hört att hans Lewis-trilogi ska vara väldigt bra. "Coffin road" var mitt första möte med såväl författaren som Hebriderna och jag gillade det mycket! En välskriven spänningsroman att avnjuta.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Tack till förlaget för det i dubbel bemärkelse överraskande recensions-exet.
onsdag 23 augusti 2017
Katastrofdoktorn
Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300
Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).
Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?
Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.
Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.
Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.
När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?
Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."
Länk till boken på Adlibris: E-BOK
Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.
måndag 21 augusti 2017
Tant!
Lite väl lugnt och tyst härinne den senaste veckan. Det beror på att jag håller på att springa benen av mig för att hinna klart med alla förberedelser inför mitt stora tårtkalas i helgen. Nu är det dags att ändra bloggens lite väl ungdomliga "jag är 40+" till det mer adekvata "50-åring".
Jag börjar förstå min farmor som kunde stå framför spegeln och stirra och säga att hon inte kände igen sig själv, att hon inte begrep hur det gick till när den ärtiga (farmors ord) unga kvinnan förvandlades till gråhårig, rynkig i ansiktet, med fläckiga handryggar och knöggliga blodådror på benen. Det är helt enkelt svårt att inse att jag själv inte är en av de där unga längre.
Men hellre 50 än inte alls, tänker jag.
onsdag 16 augusti 2017
Den lilla... feelgoodhjältinnan?
Det lilla bageriet på strandpromenaden och Strandcaféet.
Jaha, det är TVÅ OLIKA böcker?! "Det lilla bageriet på strandpromenaden" och "Strandcaféet". Det har ju inte jag fattat. Det här är inte min genre, jag läser inte så ofta myspysiga feelgoodromaner, men jag har noterat att det finns en uppsjö av strandcaféer, bagerier, antikhandlar, bed&breakfast och bokhandlar i den här miljön...
Men att man ger ut två böcker skrivna av varsin engelsk, kvinnlig, nutida författare där handlingen är placerad i likartade miljöer och titlar förvillande lika...? Lite klantigt, kan jag tycka. Eller smart kanske - folk köper möjligen den ena av bara farten och läser utan att upptäcka att det var "fel" bokserie.
Jag blev lite nyfiken, ville kolla vad de andra böckerna heter. Fick nästan kväljningar, så sött var det. Man MÅSTE tydligen ha något som är litet, annars är det inte gulligt? "Det lilla bageriet (---)", "Den lilla bokhandeln (---)" och ytterligare en "Den lilla bokhandeln (---)".
Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bokhandeln runt hörnet.
Antikviteter går också bra, åtminstone hittar jag två svenska författare som inspirerats av små retrobutiker, antikhandlare och Blocket-försäljare. Jag kan ha fel, men jag misstänker att de inte är fullt så sockersöta som de engelska böckerna.
Eller så är det bara fördomar från en som inte kan så mycket om feelgood (men har läst några Lucy Dillon-böcker där OCKSÅ alla driver en liten reklambyrå, ett litet hotell, en liten hundkennel, en liten inredningsaffär - i en liten stad).
Varför förhäva sig och vilja satsa stort, anställa folk och tjäna grovt med pengar? Eller jobba på en multinationell jättefirma, som en liten kugge i maskineriet? Nä, just det. Det är inte riktigt lika gulligt som den bohemiska och sällan lukrativa tillvaron som konstnärssjäl som väver trasmattor, linoljemålar gamla möbler, renoverar 1700-talstorp, bakar aprikostarteletter, samlar dammiga romaner i läderband eller kränger serviser med blommigt porslin.
Ska jag säga, som är exakt just en sån kreativ liten egenföretagare (minus det romantiska och definitivt minus det sjukt veliga som alla feelgoodböckers kvinnliga huvudpersoner verkar lida av).
tisdag 15 augusti 2017
Det finns alltid förlåtelse
Bokens titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Alltid tilgivelse
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 288
Sedan jag läste "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" har jag i alla år rekommenderat dem, lånat ut dem, tjatat om hur bra de är, tagit alla tillfällen att puffa för dem.
Trilogin beskriver den ensligt belägna norska bondgården Neshov där matriarken Anna styr och ställer över sina söner Tor (tämligen butter svinbonde på gården), Margido (begravningsentreprenör som inte visar några känslor) och Erlend (estet, bög och boende i Danmark med sin man) samt den hunsade maken som mest bara kallas "gamlingen" och som lever helt i Annas våld. Till gården kommer Tors vuxna dotter Torunn. Man lär känna hela familjen och det känns trovärdigt beskrivet.
Det är nu tio år sedan böckerna kom ut på svenska. Tio år är en lång tid! Jag förstår inte riktigt varför författaren inte bara lät Torunn vara, utan bestämde sig för att skriva en fortsättning så här långt efteråt. Den nya boken saknar nämligen entusiasm. Oinspirerad känns den!
Nyutgivning av böckerna, med omslag som matchar den senaste.
I detaljerade tillbakablickar får vi veta vad som hänt Erlend och Krumme i Köpenhamn under de tre år som - i boken! - gått sedan sist. Hur gick till när de fick barn tillsammans med ett lesbiskt par? Hur klarar de att vara fäder? Vilka Swarowski-kristaller har de köpt och ställt i vitrinskåpet? Exakt vilka H.C.Andersen-sagor har de läst för sina små barn?
Erlend är så förbannat överspänd så jag blir tokig på karln, men å andra sidan visar ju det att författaren ändå lyckats locka fram något i figurerna. Det är svårt att inte tycka om den här stora regnbågsfamiljen med två mammor, två pappor och tre nästan-trillingar.
Resten av romanen fokuserar på Torunn som flyttar tillbaka till det övergivna Neshov: en välskriven roman baserad på mina egna anteckningar från den utrensning av min svärmors lägenhet och stora sommarhus som jag gjorde då hon drabbades av demens.
Jamen, nästan så. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka att det här är misstänkt likt mina egna anteckningar från den tiden: "Idag har jag tvättat lakan, skurat golv, röjt på vinden, sorterat böcker. Kom ihåg att köpa Ajax, ta med dammsugarpåsar hit, fixa skjuts till soptippen."
Torunns nya liv berättas nämligen genom redogörelser av vilken affär hon går in i, vad hon köper där och av vilka märken, färger, smaksättningar - tja, en urtrist inköpslista, helt enkelt. Kombinerat med dagboksliknande noteringar om städningen på Neshov, för att färdigställa huset i beboeligt skick. Vi får veta exakt hur det går till när hon häller upp vatten i köket; en hel sida om hur vattnet kokas upp, bubblar, hälls i hink med stor spindel i, sköljs ur, blandas med Klorin, tja, ni fattar.
Jag gillar henne inte alls, Torunn. Hon dricker öl och konjak varje kväll, mosar sina cigarettfimpar i burkar som alltid innehåller en skvätt vatten och i hundra fall av hundra säger hon till alla hon går hem till "Du har inte en liten bit choklad?" eller "Vad gott det luktar! Räcker det till mig?" eller "Gud vad jag är hungrig, vad är det du lagar?". Hon släpper inte in vare sig sin pojkvän (knullkompis vore ett bättre epitet) eller mamma i sin närhet, men surar över att ingen förstår henne. Fyrtio år gammal bebis, skulle jag vilja säga.
Erlend vill gärna komma till Neshov och inreda en silo (!) till sommarhus, men då föredrar Torunn att riva framför att hennes farbror ska få en chans att njuta litegrann av sitt barndomshus - där han vuxit upp, men verkligen inte hon...
Egentligen är det väl det som är bra med Anne B. Ragde - att hon vågar låta sina huvudpersoner vara rätt oattraktiva, fega, gnälliga, självupptagna, snåla och ömkliga. Jag är besviken på att boken inte levde upp till mina förväntningar, men samtidigt är jag glad att ha fått veta lite mer om vad som hände släkten i en av mina absoluta favoritserier. Och det är uppenbart att det kommer en fortsättning!
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Tack till förlaget för recensions-exet!
söndag 13 augusti 2017
Dead Man Talking
Bokens titel: Dead Man Talking
Författare: Roddy Doyle
Förlag: Jonathan Cape, Penguin Random House, 2015
Antal sidor: 99
En bok som börjar med orden "I met Joe again the night before his funeral." bara måste man ju älska!
Den här lilla kortromanen ingår i serien Quick Reads som jag propagerat livligt för ett antal gånger nu. Billiga böcker som syftar till att öka läsglädjen hos de vuxna engelsmän som vanligen inte läser så mycket. Det spelar ingen roll för mig att boken är kort, lättläst och satt i sisådär 12 punkter - det är tvärtom lite skönt att sticka emellan med något sånt här ibland.
Roddy Doyle är en skicklig författare, men en bit in i boken börjar jag undra om antingen han eller jag själv är senil. Skrev han inte just den där saken? Nämnde han inte just exakt den där händelsen? Sa inte huvudpersonen precis den där meningen alldeles nyss? Gud, har jag så dåligt minne?! Eller tror författaren att jag är dum i huvudet och behöver påminnas?
Sedan inser jag att det är själva twisten i denna härliga lilla miniroman. Jag ska inte säga mycket mer, men den är verkligen skruvad. Rolig, lite knasig, nästan lite läskig som i den klassiska teveserien "The Twilight Zone" där man inte kan lita på någonting.
Pat och Joe är två irländska pojkar som växer upp tillsammans och är bästa vänner. De delar allt! Tills den dagen de är medelålders och hamnar i bråk om en häst och säger upp bekantskapen. Men så får Pat ett telefonsamtal: Joe har dött i lungcancer och nu hålls hans vaka. Ska inte Pat komma en sista gång och ta farväl av sin gode vän och sluta fred?
Jo, det gör han. Och historien som vecklar ut sig i änkans hus, där Joe ligger i sin kista i finrummet, är totalt bisarr och mycket underhållande.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
lördag 12 augusti 2017
Försvunnen
Bokens titel: Försvunnen
Författare: Mo Hayder
Originalets titel: Gone
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 424
Det här är en klassisk kriminalroman, med alla vanliga ingredienser. Inga överraskningar (vill inte säga för mycket här) trots att baksidestexten låter oss förstå att vi ska bli manipulerade att gissa fel hela tiden. Det kan låta gnälligt, men det är absolut inte så jag menar det för det är spännande läsning och snyggt upplagt.
Detta är Mo Hayders femte bok om kriminalinspektör Jack Caffery. Jag har trott att Mo är en man, men det var fel - vilket är intressant eftersom hon skriver på ett sätt som jag mest förknippar med hur manliga författare knåpar ihop sina thrillers: kommentarer om tjejers kroppar och utseende medan männen mer beskrivs efter egenskaper. Det hela är hårdkokt, rått, snudd på perverterat, lätt teknikfixerat och med en man i huvudrollen. Ja, jag blev förvånad när jag insåg att Mo är en kvinnlig författare!
Intrigen går i princip ut på att en man förklädd i tomtemask kapar bilar där det sitter ett litet barn i baksätet - och åker iväg med dem, medan de förtvivlade föräldrarna ligger kvar på asfalten och ser sina älsklingar försvinna med en potentiell pedofil och mördare. Den engelska polisen är långsam och ineffektiv, klantar sig hela tiden och ligger mystiskt nog alltid snäppet efter kidnapparen.
Varvat med jakten på barnen och den farlige mannen som tagit dem är glimtar av Jack Cafferys liv och en specialpolis som heter Flea som han är kär i. Det framkommer att man skulle veta mer om Flea och Jack om man hade läst de tidigare böckerna, men jag hade inga problem att hänga med i handlingen ändå. För övrigt var det underbart att slippa en nersupen, introvert, operaälskande polis... Jack verkar vara ganska vettig.
Omdöme: Det här var skön kvällsunderhållning och jag sträckläste boken även om jag tidigt begrep hur allt hängde ihop. Lite som att se en bra engelsk deckare på teve, uppkrupen i soffan med en stor kopp te och alldeles mörkt runt omkring en.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
-
Det finns fyra böcker om Jack Caffery innan denna:
"Ritual" utkom mars 2013
"Fågelmannen" utkom mars 2014
"Hud" utkom november 2014
"Behandlingen" utkom april 2015
Tack till förlaget för recensions-exet - en glad överraskning!
fredag 11 augusti 2017
Symmetri och estetik
123.456 besökare på Boktanken! Jag råkade titta in just då och hann ta en skärmdump. Ja, det syns kanske inte alls om man inte har en jättestor skärm att titta på, men jag kan intyga att räkneverket visar just det talet.
Barnsligt förtjust i "snygga" sifferserier!
onsdag 9 augusti 2017
Äppel päppel must!
Bokens titel: Äppel päppel must! Besök på svenska musterier och klonarkiv
Författare: Ylva Tryselius
Förlag: Isabergs förlag, 2017
Antal sidor: 143
Jag, som alltid varit intresserad av äpplen och vuxit upp med en mormor som lärt mig mycket om dem, tycker mig ha sett en skiftning under årens lopp i hur man ser på detta med egen frukt.
När jag var liten på 1970-talet kokade mammor, farmödrar och granntanter äppelmos själva och använde överhuvudtaget trädgårdarnas frukter och bär till allt möjligt som kunde konserveras: sylt, mos, saft, inläggningar, geléer. Sedan följde en tid när man köpte det mesta fabrikstillverkat och vi som fortfarande bakade och syltade blev kallade präktiga.
Nu - de senaste tio åren - har jag sett hur även yngre människor återupptäcker glädjen med egen frukt, att använda till annat än bara en enstaka äppelpaj eller att äta rakt av.
Jag och mina föräldrar har i många, många år åkt iväg med bilen full av äpplen för att musta. Det har blivit en återkommande tradition. Med en hel allé av äppelträd hos min mormor - hon som lärde mig exakt hur man plockar och förvarar dyrgriparna, deras namn och ursprung - och många egna äppelträd på västkusten har vi kunnat åka till musterierna med hundratals kilo (!) och få tillbaka mängder av bag-in-box-kartonger med egen, ljuvligt god äppelmust.
Mitt Katja!
Ylva Tryselius bok "Äppel päppel must!" är helt rätt i tiden, nu när det poppar upp musterier lite varstans (här finns även mobila, har jag sett på marknadsdagar) och många villaägare förstår glädjen i att ha egen, nyttig must.
Boken är en riktig inspirationskälla! Tack och lov innehåller den inte så många recept - personligen letar jag hellre reda på recept på nätet eller ber vänner att skriva ner något som jag tyckte var ovanligt gott! - utan istället mängder av fina foton, fakta, rolig kunskap och massor av tips om besöksmål och extraläsning.
Boken inleds med redogörelser för skillnaderna mellan must, juice, cider och nektar samt hur själva mustningsprocessen går till. Därefter följer uppslag med tips på intressanta klonarkiv och musterier eller andra äppelrelaterade utflyktsmål. Det är rikligt med bilder, inspirerande texter, tydliga adressangivelser för den som själv vill besöka ställena samt en del äppelrecept och faktarutor om antalet äppelodlare, vilka träd de har, hur äpplen smakar, vilka sorter som passar till vad (och mycket annat).
Mitt foto: Vår egen must - just denna mestadels gjord på Oranie - får illustrera boken.
Omdöme: Böcker om äppelsorter, egen odling eller recept på äppelpajer finns i överflöd. Men mig veterligt är det här den första boken om svenska musterier och klonarkiv, med mycket fakta och inspiration om de fruktträd som passar i just vårt land. Perfekt present till äppelträdsägare så här på sensommaren och hösten!
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Tack till författaren för recensions-exet och den fina inskriptionen. Boken hamnade hos helt rätt person; jag har alltid älskat äpplen.
tisdag 8 augusti 2017
Kort om sommarläsningen
Sommaren är slut för min del. Här är böckerna jag hann läsa under semestern. Inte hälften av vad jag hade tänkt. Hade släpat med mig ett antal böcker till landet, men det var tydligen svårt att hinna med allt. Tror det är hundrafyrtioelfte sommaren som jag inte läser "Ängeln på sjunde trappsteget" trots att jag har den intentionen vartenda år...
De vackra döda av Belinda Bauer
Annabelle av Lina Bengtsdotter
Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce
Kaninjägaren av Lars Kepler
Flugfällan av Fredrik Sjöberg
Den sovande och sländan av Neil Gaiman
Rök av Dan Vyleta
Sekten på Dimön av Mariette Lindstein
Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein
Sektens barn av Mariette Lindstein
Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)