söndag 30 juli 2017
Berömda män som varit i Sunne
Bokens titel: Berömda män som varit i Sunne
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1998
Antal sidor: 276
Jag har inte tidigare läst något av Göran Tunström, trots att han räknas som en av de stora svenska författarna. Tunström föddes 1937 och dog innan han hunnit fylla 63 år. Han hade tydligen hjärtproblem och lungcancer och kanske gav det honom en del existentiell ångest och grubblande över livet - vad vet jag? - för huvudpersonerna i romanen jag just läst har såna tankar. "Berömda män som varit i Sunne" utkom 1998 och gav honom Augustpriset, bara ett drygt år innan han dog.
Sunne är en liten stad i Värmland, en sömnig stad vad det verkar, där just ingenting händer. Åtminstone inte under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär, eller kanske en lanthandel snarare. Han är medelålders, ensamstående, lite långsam i huvudet. Nyfiken och intresserad av att lära sig nytt - men inte särskilt klipsk. Full av känslor som han ägnat ett liv åt att trycka undan.
När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva ett kapitel i en minnesskrift där även kyrkan och idrottsföreningen presenteras. Kapitlet ska heta "Berömda män som varit i Sunne". Problemet är väl att det inte funnits några berömdheter att tala om...
Stellan Jonsson Lök (jo, han heter så!) börjar i alla fall skriva men väver in alldeles för mycket av sig själv och sina vänners levnadshistorier. Texten refuseras och skriften skrinläggs eftersom pengar saknas för utgivning. Nu bestämmer sig Stellan för att fortsätta skriva; han vill berätta sin egen historia och den hänger han upp på de märkvärdiga män som har - eller inte har, men borde ha! - kommit till Sunne. Ärkebiskopen, Fred Astaire och månfararen Aldrin bland andra...
Omdöme: Bitvis är boken svamlig och trasslar in sig i stickspår som bara är tråkiga och överdrivet intellektuella. I övrigt är det en alldeles underbar historia, så skickligt framtrollad genom den lätt infantile Stellans beskrivningar av sin miserabla uppväxt och sitt sorgligt kärlekslösa vuxenliv. Det är fascinerande hur en så händelsefattig bok kan kännas engagerande, då den ena pusselbiten efter den andra gör att läsaren förstår hur det egentligen ligger till.
Boken köpte jag på antikvariat. Den verkar inte säljas i bokhandeln längre.
---
P.S. När jag hunnit ett fyrtiotal sidor in, kommer några rader som jag kan utantill och läst i otaliga dödsannonser. Visste inte att det var Tunström som skrivit dem och även om jag hört det någon gång så visste jag i alla fall inte att det var från boken "Berömda män som varit i Sunne".
"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."
lördag 29 juli 2017
Sektens barn
Bokens titel: Sektens barn
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 426
Det här är den tredje och sista delen om sekten på Västra Dimön. Det enda raka är att läsa alla tre böckerna i rätt ordningsföljd. Annars är det svårt att dels leva sig in i berättelsen och dels ta till sig riktigt hur hemskt det är för alla de hängivna som sugits in i den stängda sekten. De lever inlåsta i en bevakad, taggtrådsförsedd anläggning på en ö på svenska västkusten, styrda av en karismatisk ledare som är fullständigt utan empati och normala spärrar.
Det har gått femton år sedan sist och böckernas huvudperson, Sofia, har nu tagit sig loss från sektens grepp och flyttat till Orust. Hon driver ett behandlingshem för avhoppare från olika sekter, är gift och lever att gott liv. Sofias tonårsdotter, Julia, är brådmogen, intelligent, väldigt vacker och precis sådär obstinat jag-kan-själv och lägg-dig-inte-i som tonåringar kan vara...
Just när Sofia och hennes gamla vänner från Via Terra trodde att de en gång för alla kunde släppa sitt förflutna inträffar en naturkatastrof. Kusten skakas av en storm med orkanstyrka i vindbyarna. De materiella skadorna är stora. I kaoset som uppstår reser sig sektens ledare Franz Oswald som en självskriven hjälpare och får ett genomslag som överträffar allt han tidigare varit med om. Nu riktar han in sig på miljöarbete, hållbarhet, klimatförändringar och diskuterar det allvarliga läget med företrädare för världens alla stora religioner.
En skolklass på besök på Dimön, ditforslade för att lyssna på miljösamtalen mellan de stora andliga ledarna, har en elev vars förhållande till ön är lite speciellt: Julia. Hon som kanske blev till på ön, i sektens slutna värld, men som aldrig sett den förrän nu. Hela sitt liv har hon hört sina föräldrar och deras vänner berätta om det fasansfulla som skedde, men hon har svårt att riktigt ta in vad de säger.
Boken fokuserar förutom Julia på de tvillingpojkar som Franz Oswald har tillsammans med en ung kvinna (egentligen själv ett barn...) som han våldfört sig på då hon tvingades bo på egendomen eftersom hennes båda föräldrar valde ett liv hos Via Terra. Sönerna isoleras med ett dussin andra barn och får utstå fruktansvärda saker i sin "utbildning". Barnen drillas på ett sätt som liknar Nordkoreas tyranni. Det är ett ständigt rabblande av knasiga teser varvat med våldsamma bestraffningar, hårt kroppsarbete, knäckande förödmjukelser och bevakning.
Tvillingpojkarna heter för övrigt något i stil med Invictus och Thor, men kallas Vic och Thor, vilket jag hade roligt åt. Gillar fyndiga ordvitsar och namnlekar av den sorten. V som i Via och T som i Terra. Vic och Thor som i Victor - segraren. Nu blir det väl inte så mycket av seger för de båda bröderna; de är förlorare av stora mått. Mamman har tagit livet av sig, heter det. Den älskade farmodern vägrar se deras många blåmärken och ärr. Pappan kallas i bästa fall far, men vanligen bara "chefen". Ingen älskar dem, ingen behöver dem, ingen värnar om dem.
"Sektens barn" är skriven med ett mycket rikare språk än de två tidigare böckerna. Nästan så jag först tänkte att det var en hårdhänt redigering, men så är det nog inte. Det känns som att författaren har vuxit med sina böcker!
Omdöme: Jag gillade denna bok lika mycket som den första. Som jag sa tidigare, så tror jag serien passar för sökande unga människor och för diskussionslystna bokcirklar.
Själv skulle jag nog gärna läsa en dokumentär skildring nu, om scientologerna och Mariette Lindsteins liv där. Det hade varit intressant.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Tack till förlaget för recensions-exet!
fredag 28 juli 2017
Sekten som återuppstod
Bokens titel: Sekten som återuppstod
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 463
Läs gärna min recension av den första boken i serien, "Sekten på Dimön", så blir resten av den här texten mer begriplig.
I den första boken i trilogin fick vi följa Sofia som lever i Via Terra-sekten, där hon både skaffar sig fiender och riktigt goda vänner. Hennes skräck för ledaren Franz Oswald är i allra högsta grad befogad, då han inte bara utnyttjar sina undersåtar till slavarbete utan även förgriper sig på dem sexuellt.
I "Sekten som återuppstod" är Sofia på Västra Dimön, instängd i den vackra herrgården som nu förvandlats till ett ointagligt fort, och helt i klorna på Franz Oswald. Jag gillar beskrivningarna av sekten och mekanismerna bakom att man fastnar i ett förhållande man inte kan ta sig ur. Författaren skriver även i efterordet att man kan hitta sektmentaliteten i såväl misshandelsrelationer och mobbing som i diktaturer. Det har jag sett med egna ögon, och även hur vissa personer kan ha ett närmast magiskt inflytande över andra.
Det är inte bara Franz Oswald som är en skitstövel med snygga kläder, god parfym och fagert ansikte. Hans far var likadan, hans farfar likaså. (Senare får vi veta att hans egen son växer upp till att bli likadan.) Jag har väldigt svårt för den biten och får associationer till arvsynd. Som om psykopatin går i arv, i flera generationer. Som om man inte kan ta sig ur detta destruktiva beteende. Omgivningen är också i alla dessa fyra generationer ytterst rik men också stillatigande och handlingsförlamad. Är det möjligt?!
För att inte tala om det fruktansvärda övervåldet; allt från insekter och smådjur till människor pinas, plågas, våldtas, mobbas och mördas. Det blir för mycket för mig. Inte i bemärkelsen "jag klarar inte av att läsa mer", utan mer som att jag tycker att hela historien balanserar på gränsen till billig amerikansk skräckfilm.
Författaren själv har levt en stor del av sitt vuxna liv hos Scientologerna och vet rimligen vad hon pratar om. Det märks extra tydligt i de avsnitt som handlar om pennalismen på sektens gård men även om hur man trakasserar de sektmedlemmar som flytt och försöker skapa sig ett nytt liv. Jag tycker om de delarna som behandlar den smygande oron, rädslan som aldrig släpper, vaksamheten och misstänkliggörandet, flyktförsöken och hopplösheten.
Omdöme: Liksom "Sekten på Dimön" är detta en lättläst bok om ett angeläget ämne. Personligen tyckte jag inte alls lika mycket om denna del som den första, eftersom den inte var lika jordnära och alltför uppblandad med det separata sidospåret om Franz Oswalds totalt skruvade ursprung.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.
Tack till författaren för boken!
torsdag 27 juli 2017
Sekten på Dimön
Bokens titel: Sekten på Dimön
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 587
Mycket har redan skrivits om denna bok - och uppföljaren - som båda ursprungligen utkom på lilla Mörkersdottir förlag för något år sedan. Jag ska inte bli långrandig!
Böckerna har fått stort genomslag, synts i media och fått många fina omnämnanden. Själv har jag hittills hållit mig ifrån dem eftersom jag uppfattade dem som ungdomsböcker - enbart baserat på titlarna, förmodar jag. När jag insåg att de i själva verket är romaner om hur livet kan gestalta sig i en sekt blev jag däremot nyfiken.
Min man och jag har pratat en hel del om det här med sektmentalitet, manipulation, karismatiska personer och den starka längtan att tillhöra ett sammansvetsat kollektiv. Vi har själva - liksom de allra flesta, skulle jag tro - snuddat i utkanterna av sådana sekter, grupper och sammanslutningar.
När författaren personligen skickade mig de två första pocketböckerna för att jag skulle kunna läsa dem innan jag högg in på den tredje boken i serien (som jag fått som recensions-ex från förlaget) så blev det nästan huggsexa hemma hos oss om vem som skulle få läsa dem först. (Jag vann, i hävd av att det är min blogg! Maken ligger snäppet efter mig just nu och flåsar mig i nacken, så jag måste skynda mig att läsa klart den sista delen.)
Boken handlar i all korthet om den världsförbättrande organisationen Jordens Väg, Via Terra, som uppmuntrar sina medlemmar att äta närodlad ekologisk mat, ta långa promenader, sova i totalt mörker och stillhet, begrunda sina tidigare erfarenheter för att dra lärdomar inför framtiden. Allt sånt som både kan ses som livsvisdom och floskler.
Den unga litteraturstuderande Sofia går tillsammans med sin väninna på ett föredrag där Via Terras karismatiske grundare Franz Oswald lyckas värva henne. Allt är alldeles fantastiskt på organisationens anläggning ute på Västra Dimön (beläget någonstans utanför svenska västkusten), men bara inledningsvis. Ganska snart förstår Sofia att man drabbas av bestraffningar och hemskheter om man inte uppför sig som förväntas. Inom kort fråntas medlemmarna alla sina möjligheter att kommunicera med omvärlden och ta sig bort från ön.
Bokens stora behållning är att den extremt tydligt lyfter fram hur lätt det är att snärjas, hamna i sektens garn samt hur man genom sömnbrist, bestraffningar och hunger till slut inte orkar tänka konstruktivt. Att detta kan drabba de flesta av oss, även många som nog skulle säga "varför tog du dig inte därifrån?" eller "hur kunde du stå ut så länge?".
Omdöme: Trots att romanen är på närmare sexhundra sidor är den otroligt lättläst. Delvis på grund av det enkla språket, men till stor del tack vare att den aldrig står still utan konstant drivs framåt. Jag tror att det här skulle kunna vara en riktigt bra bokcirkelbok, för den lockar till diskussioner!
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET
Tack till författaren för boken!
onsdag 26 juli 2017
Jordens väg i tre delar
Jag plöjer sisådär 1.500 sidor om sekten Via Terra på Västra Dimön just nu. Skyndar mig att läsa eftersom maken vill ha böckerna direkt efter mig. Recensioner kommer inom kort! Det omkullkastade min tänkta semesterläsning lite, men så kan det bli ibland.
Jag kan konstatera att det krävs inte så kallad "stor litteratur" eller ens att man har ett särskilt märkvärdigt språk för att vara engagerande: här hemma har vi haft långa diskussioner om hur lätt det är att trilla in i ett skevt förhållande där ena parten har all makt och den andra blir alltmer viljelös och underdånig.
Nu ligger det ett bra tag bak i tiden för min egen del, men minnena är klara. En person med stark karisma kombinerat med en osund utsöndring av supersexig och jättefarlig kan lätt skapa sig stort inflytande över folk och förvrida huvudena på människor som i vanliga fall skulle sägas vara tänkande och smarta. Böckerna om sekten på Dimön visar tydligt på hur lätt det är att sugas in i en sekt eller en annan grupp där man inte längre bestämmer över sig själv.
onsdag 19 juli 2017
Rök
Bokens titel: Rök
Författare: Dan Vyleta
Originalets titel: Smoke
Översättare: Birgitta Wernbro Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2017
Antal sidor: 500
Föreställ er en engelsk 1800-talsvärld med stora drag av Charles Dickens romaner; där de fattiga är totalt utarmade, hungrande, smutsiga och nästan utan hopp, lever i rännstenen, äter mögligt bröd, behandlas värre än boskap, är klädda i tygpaltor så smutsiga att man inte längre kan föreställa sig vilken färg de en gång haft. Lägg så till smygande dimma, ondska, förtryck och oro.
Addera sedan en gnutta steampunk med glänsande mässingsrör, ångpuffande maskiner, läderremmar som spänns fast kring märkliga maskiner, tickande klockor och vetenskap som gränsar till fantasi. Det får mig att tänka på Jules Verne.
"Rök" handlar om skam, skuld, makt och klass. Överklassiga snorungar på den fashionabla men pennalistiska internatskolan där lärarna smyger med hemligheter i korridorerna om nätterna och där eleverna pryglar varann för att upprätthålla hierarkier. Gruvarbetare djupt nere i underjorden, fabriksarbetare i städernas misär. Religiösa fanatiker som gärna ser andras synd men inte sin egen. Slottsherrar, rika baroner, mäktiga män och maktlystna kvinnor.
Jag älskar sånt här! Det är lika uppslukande som att försvinna in i barndomens Narnia-värld - men i en eländig och smutsig Londonmiljö där husfasader och människor är impregnerade av svart sot.
Vi har nämligen förflyttats till 1800-talet, men inte i den verkliga historien, utan hamnat i ett isolerat England som helt brutit med kontinenten, där man förnekar all historia före 1600-talet och hatar modern vetenskap. Ett land där befolkningen lever med Röken. Ni får läsa mer själva, men Röken sipprar alltså ut ur människokropparna då man tänker fula tankar, skäms, är arg eller begår någon synd. Ingen människa kan följaktligen hålla sig helt ren. Ändå finns de - de vitklädda, rika, mäktiga. Hur bär de sig åt? Och hur ska resten av folket ta sig ur sitt rykande fängelse, där ingen kan dölja skamfyllda känslor?
Det är en tjock bok på 500 tättskrivna sidor, om unga Charlie och Thomas som blir vänner på den fina internatskolan och som under jullovet besöker Thomas stenrika och något mystiska faster på hennes slott. Där möter de kusin Livia, som lever ett helgonlikt liv och har lärt sig att trycka undan sina känslor så att hon bara släpper små ljusgrå puffar istället för hela slingor av mörkgrå stinkande rök.
De tre nästan vuxna ungdomarna befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt, skulle man kunna säga, för deras jullov tar en oväntad vändning och det är med knapp nöd de överlever.
Omdöme: De första fyrahundra sidorna är ren läsglädje, en flykt till en svunnen tid som aldrig ens har existerat men känns verklig. De avslutande hundra sidorna är däremot ett antiklimax, ett segdraget slut som kunde kortats ner avsevärt. Synd på en så härlig historia att upplösningen är både lång, tjatig och dåligt uttänkt.
Länk till boken på Adlibris: POCKET
lördag 15 juli 2017
Ester Blenda
När jag läste "Flugfällan" alldeles nyligen så fick jag åter igen höra talas om Ester Blenda Nordström. Det var inte så väldigt länge sedan jag fick lära mig att hon anses vara den första svenska wallraffande journalisten. Det var hon som skrev "En piga bland pigor" - utkommen redan 1914 - om hur hon tar anställning som bondpiga och sedan redovisar i reportageform hur slitigt det är. I "Flugfällan" berättas att hon under några år var gift med vetenskapsmannen och upptäcktsresanden René Malaise, med vilken hon bland annat reste till Kamtjatka.
Nu stod det i DN att hennes reseskildring "Byn i vulkanens skugga" har getts ut på nytt. Vilket sammanträffande! Just som jag sagt att jag är nyfiken på denna Ester Blenda Nordström och hennes märkliga liv. Här är en LÄNK till artikeln och bokrecensionen.
Foto taget 1920: Ester Blenda Nordström, 29 år gammal.
Nu stod det i DN att hennes reseskildring "Byn i vulkanens skugga" har getts ut på nytt. Vilket sammanträffande! Just som jag sagt att jag är nyfiken på denna Ester Blenda Nordström och hennes märkliga liv. Här är en LÄNK till artikeln och bokrecensionen.
torsdag 13 juli 2017
O-bokigt: Krollilja
Mrs B bad mig lägga ut en bild på min bisarrt dyra krollilja när den väl behagar blomma, så här kommer ett foto på hundrakronorslöken som slog ut igår:
Det var inte så här jag hade föreställt mig den. För det första så hade jag köpt några vita - och det har inte kommit upp en enda vit blomma i trädgården. Jag får väl ge mig till tåls. Det kan ta sju år (!) från att man har planterat löken...
För det andra så hade jag förvisso köpt rosa krolliljor med orange stänk, men då trodde jag att de skulle vara lysande i färgen, inte smutsiga. Inte alls kul färger! Och de ska ju krulla ihop sig till en krona - varför ser mina ut som att de inte riktigt orkar det?
Så här fina blommor hade grannen förra året (i år har de gått lös med grästrimmern och råkat kapa blomstängeln, tror jag). Jag fotograferade deras planta och beställde något som jag trodde var likadant, men nähä:
Det var inte så här jag hade föreställt mig den. För det första så hade jag köpt några vita - och det har inte kommit upp en enda vit blomma i trädgården. Jag får väl ge mig till tåls. Det kan ta sju år (!) från att man har planterat löken...
För det andra så hade jag förvisso köpt rosa krolliljor med orange stänk, men då trodde jag att de skulle vara lysande i färgen, inte smutsiga. Inte alls kul färger! Och de ska ju krulla ihop sig till en krona - varför ser mina ut som att de inte riktigt orkar det?
Så här fina blommor hade grannen förra året (i år har de gått lös med grästrimmern och råkat kapa blomstängeln, tror jag). Jag fotograferade deras planta och beställde något som jag trodde var likadant, men nähä:
måndag 10 juli 2017
En etapp av 3x3 avklarad!
Bokbloggen Ugglan och boken har en lättsam läsutmaning i år, som passade mig. Den kallas 3 x 3 och går ut på att man väljer tre teman som man sedan läser tre böcker var inom. Exempelvis tre böcker från Zimbabwe, tre böcker skrivna av Dostojevskij eller tre böcker som handlar om amerikanska inbördeskriget. Helt valfritt!
Jag skrev ett inlägg HÄR med en snabb sammanfattning av vad alla deltagare valt för teman. Kan säga att det var väldigt spretigt och inspirerande!
Ett av mina teman var 3 x Neil Gaiman och nu har jag uppfyllt det. Har under senaste tiden läst "Odd och frostjättarna", "Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan". Alla tre var riktiga favoriter.
Nästa tema jag ska ge mig i kast med är 3 x Augustpriset och där har jag valt "Livläkarens besök" av Enquist, "Skraplotter" av Ekman och "Och i Wienerwald står träden kvar" av Åsbrink. Lite tyngre än ovanstående tre...
Jag skrev ett inlägg HÄR med en snabb sammanfattning av vad alla deltagare valt för teman. Kan säga att det var väldigt spretigt och inspirerande!
Ett av mina teman var 3 x Neil Gaiman och nu har jag uppfyllt det. Har under senaste tiden läst "Odd och frostjättarna", "Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan". Alla tre var riktiga favoriter.
Nästa tema jag ska ge mig i kast med är 3 x Augustpriset och där har jag valt "Livläkarens besök" av Enquist, "Skraplotter" av Ekman och "Och i Wienerwald står träden kvar" av Åsbrink. Lite tyngre än ovanstående tre...
söndag 9 juli 2017
Den sovande och sländan
Bokens titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Originalets titel: The Sleeper and the Spindle
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 69
Det var en gång en saga... och den var alldeles, alldeles underbar!
Jag passar mig noga för att säga för mycket - om jag själv fått glädjen att på var och varannan sida tänka "men va?" eller "å, är det HON!" eller "ahaaa, är det SÅ det hänger ihop!" så ska jag inte förstöra för någon annan. Historien är genialiskt sammansatt och ingenstans är den övertydlig.
Noterar att andra bokbloggare som recenserat har gjort likadant, medan dagstidningarna vräker på och berättar på tok för mycket. Till och med en så enkel sak som vilka som figurerar i boken är onödigt att berätta, det är nämligen inte alldeles självklart först utan blir en härlig upptäckt.
Så mycket kan jag säga, som att man bör läsa in sig på bröderna Grimms sagor om man inte redan kan dem utantill - de gamla, hemska, råa folksagorna som inte har några större likheter med pastellfärgade sagoprinsessor av idag.
Det här är makalöst bra! Jag kunde inte släppa boken när jag väl börjat läsa den. Den riktar sig till ungdomar men passar precis lika bra till vuxna (däremot verkligen inte till barn...)
Framsida - utan skyddsomslag.
Baksida - utan skyddsomslag.
Baksida - med det jättefina skyddsomslaget.
Ett av uppslagen.
Gruvligt hemsk, med oväntade och överraskande vändningar hela tiden. Ljuvliga illustrationer - titta noga på alla dödskallar, spindelnät, hemska troll och kavata dvärgar! Här är härliga sammankopplingar mellan kända sagofigurer, sånt fullkomligt älskar jag. Prinsessorna är unga, vackra, slanka och har midjelångt hår men de är också tuffa, bestämda, orädda och handlingskraftiga. Girl Power! Trånsjuka prinsar avfärdas med en trött suck.
Omdöme: "Den sovande och sländan" har allt för den som kan sina folksagor och tycker det är extra kul när de vrids om några varv. Om man dessutom uppskattar illustrationer så är den här ett måste. I just den här sagan förekommer dessutom inte en enda man som ska ställa allt till rätta eller som rider på en vit häst eller räddar några damer i nöd - tjejerna klarar sig själva. Jag kommer att läsa den igen!
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN med ett superfint omslag.
fredag 7 juli 2017
Favoriter under första halvåret
Idag är det dag 188 av 2017 års alla dagar. På dessa dagar har jag hunnit med 35 böcker. Det är en bok var femte dag ungefär. Låter rimligt med tanke på att jag visserligen läser mycket men också har haft fullt upp med jobb och annat sedan nyår.
Scrollade igenom recensionerna av de där 35 böckerna för att se vilka som var mina favoriter. Utan inbördes ordning var det dessa fem som jag gillade bäst: Flugfällan, Störst av allt, Tiden är inte än, Vänd dig inte om och Kyrkogårdsboken. Mycket läsvärda allihop!
Helgfrågan: Bok att vara nyfiken på
Helgfrågan hos Mias bokhörna denna vecka handlar om vilken bok man är mest nyfiken på i sin sommarbokhög. Oj, vad svårt!
Det är antagligen Anne B Ragdes nyutkomna fortsättning på Neshov-trilogin, "Det finns alltid förlåtelse". Jag har höga förväntningar på den eftersom jag tyckte så väldigt mycket om de tre tidigare böckerna, som numera har ett antal år på nacken.
Nya omslag har de tidigare böckerna fått, för att matcha denna senkomna fortsättning.
Mina gamla pocketböcker är inte alls lika fina, gulnade är de också.
Det är antagligen Anne B Ragdes nyutkomna fortsättning på Neshov-trilogin, "Det finns alltid förlåtelse". Jag har höga förväntningar på den eftersom jag tyckte så väldigt mycket om de tre tidigare böckerna, som numera har ett antal år på nacken.
Nya omslag har de tidigare böckerna fått, för att matcha denna senkomna fortsättning.
Mina gamla pocketböcker är inte alls lika fina, gulnade är de också.
torsdag 6 juli 2017
Flugfällan
Bokens titel: Flugfällan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2012
Antal sidor: 233
Förra årets IG-nobelpris (även kallat det alternativa Nobelpriset) i litteratur gick till "Flugfällan" av Fredrik Sjöberg och det var i samband med detta som jag hörde talas om boken.
"Flugfällan" utkom dock redan 2004 och då nominerades den till Augustpriset, tillsammans med en bok om Kafka, en om hur man odlar på tak i storstäder, en om gamla tapeter, en om kvinnokamp och en om europeisk idéhistoria. Att nomineras utan att vinna var tillräckligt för att Fredrik Sjöberg skulle få se sin bok sälja "hyggligt bra" (enligt författaren själv, vilket är mer än 30.000 ex bara i Sverige) i ett drygt decennium efteråt och kräva ett antal ny- och omtryckningar under årens lopp. Den har översatts till danska, norska, tyska, franska, spanska, italienska, ryska, engelska och ett gäng andra språk (ja, jag är lite imponerad...).
Med sitt oansenliga omslag, konstiga titel och obegripliga innehållsförklaring blev boken direkt en favorit hos mig. Den har verkligen allt! Ett fantastiskt språk med underfundiga och precisa ordval, formuleringar som lockar till skratt, dråplig humor, precis lagom svärta och vemod för att balansera, ett personligt tilltal och djupt känt intresse för ämnet. Och ovanpå det så serverar författaren det ena spännande livsödet efter det andra.
Omöjlig att motstå! Det här är en sån där bok där jag skulle kunna skriva en blurb (blurp? blubb? alltså, en löjligt positiv text för förlaget att citera på bokens omslag) eftersom den verkligen är en liten pärla. Vilken berättarkonst!
Ester Blenda Nordström och hennes make René Malaise, under en resa till Kamtjatka.
Foto: Världskulturmuseernas samlingar.
Vi får veta lite om allt möjligt som har att göra med författaren själv - han är entomolog och samlar blomflugor - och hans roliga iakttagelser kring skillnaden mellan att forska på vackra fjärilar och fula flugor.
Allra mest får vi dock läsa om svensken René Malaise som verkar ha varit lite smågalen och åkte på upptäcktsfärder i gudsförgätna länder precis så som man gärna föreställer sig att välutbildade, förmögna unga män gjorde på den här tiden då fortfarande luftballonger till Nordpolen gav hjältestatus och ett välfyllt herbarium med pressade växter var obligatoriskt.
Herr Malaise utvecklade en flugfälla som används än i denna dag. Han var också gift ett kort tag med Ester Blenda Nordström som jag nu har fått ett enormt sug att läsa mer om (och av). Hon tycks ha varit en häpnadsväckande kvinna!
Omdöme: Klart Sjöberg skulle haft Augustpriset för "Flugfällan"! Nu blev det inte så, men jag uppmuntrar er alla att läsa boken och njuta av skrivkonst på hög nivå. Intelligent, påläst, tankeväckande och väldigt, väldigt roligt!
Länk till boken på Adlibris: POCKET
onsdag 5 juli 2017
Surr, surr
Megasyrphus Erraticus. Bild lånad från nationalnyckeln.se
Läser just avslutande kapitlen i en alldeles oerhört bra bok, en sån där jag är riktigt lycklig över att ha hittat. Visst är det härligt när man känner att allt klaffar; språket, tonen, innehållet, längden, uppbyggnaden? Imorgon kommer en recension!
Kaninjägaren
Bokens titel: Kaninjägaren
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 572
En MC-brutta får mitt i natten ett telefonsamtal som gör att hon måste kasta sig iväg utan dröjsmål, så hon drar sitt skinnställ över trosorna och sticker iväg. Såklart har hon inte nattlinne när hon sover. Såklart har hon inte tid att sätta på sig behån. Såklart blir hon varm efter en vansinnesfärd i 220 km/h på E4:an, svetten rinner naturligtvis mellan hennes snygga bröst, men hon kan inte dra ner blixtlåset på det efterföljande mötet eftersom hon är snudd på näck inunder.
Hon är för övrigt så otroligt vacker så det går utanpå allt annat, folk blir lamslagna och bara gapar. Hennes skönhet är exceptionell. Kanske är det därför hon heter Saga, eller så kommer sig namnet av att hon är släkting till sagotecknaren John Bauer. Hursomhelst är hennes vita långa hår och smärta vältränade gestalt något nästan överjordiskt.
Jag har träffat många vackra människor under mitt liv och är det en - en! - sak jag lärt mig så är det att folk har väldigt, väldigt olika uppfattning om vem som är vacker. Det jag tycker är "jo hon ser bra ut" kan för någon annan vara det vackraste man sett. Att samtliga personer i ett rum skulle uppfatta samma människa som så vacker som Saga Bauer är, det är helt osannolikt.
Annat som är osannolikt är det antal hjärnor som skvätter ut i denna bok. Inklusive detaljerade beskrivningar av skallbensfragment som slår med ett hårt ljud i golvet, blod som skvätter upp på tapeterna, hjärnsubstans som fastnar på offrets kamrater. Inte bara hjärnor utan tarmar och allt möjligt mjukt som kan välla ut ur en människokropp...
Skjutvapen redogörs detaljerat för i kaliber, ingångshål, patroner, utgångshastighet och magasin. Folk blir avrättade, skjutna av misstag, skjutna bara för att det blir mer spännande så, skjutna genom munnen för att de vill ta livet av sig, skjutna genom ögonen för att det är så spektakulärt.
Och hela tiden spänns de manliga bicepsen medan det på kvinnorna är blusarna som stramar över de rejäla brösten.
Varför läser jag det här? Vad är det som driver mig?
Jag gillar Joona Linna, den smarte kommissarien. Jag tycker det är kul med beskrivningarna av mina hemtrakter. Jag tycker om de korta kapitlen och de osannolikt bisarra äventyren (även om jag alltid avskytt Lars Keplers val av namn på sina figurer, men det har jag ordat tillräckligt om...). Jag tjusas av cliffhangers och nedräkningar. Men jag borde inte köpa såna här böcker för jag blir så irriterad på alla machomän, idiotchefer, superskurkar och det ursinningslösa underhållningsvåldet.
Intrigen får ni läsa om på baksidestexten eller i någon annan recension. Nu har jag sagt mitt.
Mitt foto: Det är inte så kul att vara känd mästerkock i den här boken...
Omdöme: Saga Bauer och Joona Linna tonas ner rätt rejält, istället är det Kaninjägaren och hans offer som spelar huvudrollen - i synnerhet tevekocken Rex som är en osedvanligt komplex och älskansvärd person för att figurera i en Kepler-bok. Jag må vara kritisk mot att blodet sprutar från varenda sida men spännande är det likväl.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET och POCKET
---
Jag har tidigare läst Hypnotisören (bok #1) och recenserat Paganinikontraktet (#2), Eldvittnet (#3), Sandmannen (#4), Stalker (#5) och nu alltså Kaninjägaren (#6). Jag förmodar att jag får svårt att hålla mig borta från den sjunde boken trots att jag borde...
lördag 1 juli 2017
Två sekunder i Byron Hemmings liv
Bokens titel: Två sekunder i Byron Hemmings liv
Författare: Rachel Joyce
Originalets titel: Perfect
Översättning: Katarina Jansson
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 397
Jag föll pladask för den här historien beroende på att författaren pratar till oss läsare genom pojken Byron och att vi begriper mer än vad han själv gör. Byrons föräldrar har en bjudning för de andra föräldrarna i hans klass (där det bara går "fina" familjer med gott om pengar):
"-Nyrika människor, hörde han en mamma säga. Och Byron förmodade att det väl var bra, nu när man hade infört det nya myntsystemet.
Hans pappa gick förbi just som kvinnan fällde sin kommentar, och Byron undrade om han också skulle tycka att det var bra, men fadern verkade istället hitta något otrevligt i sin vol-au-vent med svamp. Seymours (pappans, min anm.) ansikte närmast rasade ihop, men han hade ju aldrig tyckt om grönsaker utan kött."
Jag uppskattar verkligen sånt, där vi själva får lista ut hur saker ligger till.
Pappa Seymour har ett enormt bekräftelsebehov, han köper en villa som slår det mesta, han placerar barnen i en fin skola, han ger sin vackra hustru en Jaguar i present. Vi läsare förstår hans ilska över att bli kallad nyrik, men sonen tolkar saken annorlunda. Och så fortsätter det rakt igenom hela berättelsen - många gånger ser vi läsare vad som ska hända innan huvudpersonerna begriper det. Pappans groteska känslokyla gör nästan ont - han kramar inte sina barn, han visar dem ingen kärlek eller närhet ens när de som mest behöver det.
Mamma Diana är helt annorlunda. Hennes ursprung sägs det inget om - även om vi läsare förstår det rätt snart - och hon hålls snudd på fånge i det vackra hemmet. Året är 1972 och de andra mammorna klär sig i kaftaner, har utsläppt hår och söker frigörelse. Den unga Diana tvingas gå i damiga dräkter och får inte opponera sig mot sin man.
Jag tycker väldigt mycket om vartannat kapitel: där Byron och hans lillasyster konfronteras med mamma Dianas totala förändring under ett sommarlov. Upprinnelsen är en Jaguar-incident som får katastrofala konsekvenser...
Vartannat kapitel handlar om den psykiskt sköra Jim, som är medelålders och bor i en husvagn och kämpar med sina tvångstankar, sin stamning och sin ensamhet. De kapitlen utspelar sig i nutid och är så sega så jag har lust att snabbspola dem.
Enligt Evening Standard ska jag sitta med öppen mun i total förvåning över författarens smarta läste-jag-verkligen-rätt-twist... Jomenvisst. Det krävdes ingen högre IQ för att begripa den vändningen på ett tidigt stadium. Jag ska inte säga vad den handlar om, men det tog mig inte ens halva boken att genomskåda den fåniga "överraskningen".
De två sekunderna som åsyftas i den svenska titeln sjabblar författaren effektivt bort. Jag fattar inte varför hon ens lade till detta till historien, det tillför ingenting utan är mest bara obegripligt...
Omdöme: Att följa Byrons tragiska uppväxt under 1970-talet är bokens stora behållning och jag tycker väldigt mycket om skildringarna av hans föräldrar, bästa vännen, olycksoffret, klasskamraternas mammor och senare barnflickorna. Tyvärr tror jag att författaren känt sig pressad att göra något större - något episkt! - och därför lagt till en nutidshistoria som inte tillför något.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
En som klarade att skriva kort, kärnfullt och underhållande är Sannas bokhylla HÄR.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)