tisdag 28 januari 2020
Ditt livs affär
Bokens titel: Ditt livs affär
Författare: Fredrik Backman
Uppläsare: Fredrik Backman
Förlag: Bokförlaget Forum / Bonnier Audio
Antal minuter: 56 min
Texten skrevs av en sönderarbetad, utmattad Fredrik Backman en sen kväll innan julen 2017 för att publiceras i en större dagstidning. Kanske var han extra vidöppen själv när han skrev det här, för det är en sorgsen, vemodig och tät berättelse med mycket innerlighet.
Det här är den Backman jag gillar! Rak, eftertänksam, smått poetisk (och utan de där tjatiga flosklerna som ibland staplades på varann i några av hans senare romaner). Mer tillbaka till de kåserier som jag först föll pladask för, långt innan "Ove". Naket och avskalat, på något vis, med mycket kärlek i varje mening.
En saga om Döden som finns där kring oss hela våra liv, beredd att ta oss med eller skydda oss från att gå för tidigt. Döden som stickar vantar i grått yllegarn och inte tillåts titta sina offer i ögonen, eftersom hon inte får börja känna för de utvalda, utan bara måste göra sitt jobb. Döden som bär runt på en fulltecknad pärm med de utvaldas namn, som stryks ett efter ett...
Kanske är jag onödigt mottaglig, men den här boken lämnade en sorgsen känsla kvar i mig och bet sig fast ordentligt.
måndag 27 januari 2020
Stackars Birger
Bokens titel. Stackars Birger
Författare: Martina Montelius
Uppläsare: Martina Montelius
Förlag: Storytel Original
Antal minuter: knappt 1 tim per avsnitt x 10
Hejdlös skröna i raskt tempo, med mängder av samtidsfenomen och reflektioner kring dem. "Stackars Birger" handlar om sufflösen som får nog av teaterns kände regissör Birger och kidnappar honom samt placerar honom i en jordkällare i Åkersberga där han matas med äggmackor och päron-Festis.
En sanslös historia om batikhäxor, metoo-rörelsen, arga nät-troll, tramsiga influencers, gubbslem och framför allt makt. Makt! Martina Montelius läser med stor inlevelse och är så rolig att lyssna på. En allvarlig text i grund och botten, men där superproffsiga teatersufflösen Gisela kliver upp på barrikaderna (iklädd gula manchesterbyxor) och tar kommandot. Vilken historia...
(Ursäkta den bristfälliga recensionen. Ögonen pallar inte att titta på skärmen längre, det får bli så här kortkort.)
söndag 26 januari 2020
Terapeuten
Bokens titel: Terapeuten
Författare: Helene Flood
Uppläsare: My Holmsten
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Bokförlaget Polaris
Antal minuter: 12 tim 17 min
Det här blir knepigt att skriva om. Boken är alldeles fantastiskt bra, men jag har hört den som ljudbok och är inte ett dugg positiv till just det.
Om jag börjar med det negativa, så är det avklarat.
Tolv timmar och sjutton minuter är som att sitta i två hela arbetsdagar - endast med paus för lunch - och lyssna oavbrutet på en lång monolog. Vansinnigt lång tid. Den inbundna boken har 346 sidor, vilket brukar vara en bra längd på en roman men det är ohyggligt långt när man får boken uppläst för sig.
Uppläsare är My Holmsten. Jag har varit nära att stänga av flera gånger för jag klarar absolut inte av hennes helt förskräckliga sätt att förställa rösten så fort en man kommer in i dialogen.
Det är snudd på att jag orkar lyssna klart, så illa är det. Poliskommissarien, den unge maken, pappan, larminstallatören, makens arbetskompisar, makens bror, terapeutens manliga klienter, en begravningsentreprenör - alla pratar de i slow motion och så tydligt så man undrar om My Holmsten tror att lyssnarna har något förståndshandikapp. Och värst av allt: hon sänker rösten en oktav och låtsas prata manligt, vilket bara låter som en usel parodi.
Hennes kvinnliga röst är behaglig medan den "manliga" rösten låter som när man spelar en LP-skiva på för lågt varvtal, om nu någon minns vad jag menar när jag säger så. Så extremt konstlat! Min bokklubbsväninna sa (om en helt annan bok) att uppläsaren kan bli ett filter mellan henne och romanen. Nu fattar jag vad hon menar. My Holmsten är ett GoreTex-filter mellan mig och "Terapeuten".
Om det inte vore för att jag inte kan läsa med ögonen för tillfället, så skulle jag gett upp ljudboken för länge sedan.
Nu till det positiva: det är en otroligt välkomponerad och ryslig bok! Utspelar sig i Norge, där den unga psykologen Sara bor tillsammans med sin ambitiöse make Sigurd i ett gammalt hus de ärvt av Sigurds morfar. De renoverar villan, samtidigt som de startar upp varsin egen verksamhet: Sigurd är arkitekt och Sara driver en liten mottagning i hemmet, där hon tar emot klienter för terapisamtal.
En fredagsmorgon lämnar Sigurd huset för att åka upp till en fjällstuga tillsammans med vänner, men han kommer aldrig fram. Sara är orolig och snart är även killkompisarna det. Vi sugs in i en otroligt spännande och detaljerad historia kring Sigurd och hans familj, hans försvinnande, de många klienterna - och inte minst Sara själv som har en problematisk och sorglig barndom...
Hade jag läst boken så skulle jag nog gett den etiketten "Favorit" här på bloggen, men nu sabbade uppläsningen den möjligheten. Däremot kan jag varmt rekommendera den här obehagliga och mycket välskrivna thrillern där man aldrig riktigt vet vem som är galen och inte, vem som ljuger och inte. Det jag trodde var en bra deckare, visade sig vara långt mycket mer.
lördag 25 januari 2020
Äldre dam med onda avsikter
Bokens titel: Äldre dam med onda avsikter
Författare: Helene Tursten
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Bokförlaget Nona
Antal minuter: 3 tim 20 min
Det här var rolig lyssning! Marie Richardson är fullständigt fenomenal; hon talar extremt tydligt utan att bli teatralisk och hon har en härligt djup röst. Verkligen skönt att lyssna till henne.
Boken är fem kortare berättelser om en 88-årig dam, Maud, som bor i en ärvd lägenhet i Göteborg. Det är en grandios lägenhet - en våning på över trehundra kvadrat - och det finns rätt många som är villiga att göra mycket för att komma åt den.
Men Maud är seg och frisk, inte det minsta virrig även om hon spelar det och inte alls skröplig även om hon låtsas så ibland. Jag förmodar att Helene Tursten hade väldigt roligt när hon skrev boken, för här har hon gått lös fullständigt. Gamla Maud är ingen gullig tant: exempelvis har hon snott rollatorn som står i hennes tambur (den fanns utanför vårdcentralen, så hon tog den helt enkelt).
Hon har även en tendens att kanske gå liiiite för långt när hon ska ge igen på folk som inte vill henne väl, om man säger så.
Jag fick en vision av de extremt populära Lasse-Maja-böckerna fast för vuxna. Många associerar till Agatha Christies miss Marple, men nej, jag tycker inte det finns många likheter alls. Det här är skrivet nästan som en barnbok - men för vuxna då. Inga svåra ord, inga långa meningar, inga komplicerade händelser. Knappast några människor att hålla reda på, inga intriger alls. Rakt och enkelt berättande, med roliga detaljer och målande beskrivningar.
Underbar bok att lyssna på när man behöver distraktion som inte är komplicerad! Ni som läst Turstens böcker om Irene Huss (det har inte jag...) kommer säkert att uppskatta att Mauds vägar korsas med Irenes vid ett tillfälle.
fredag 17 januari 2020
Finns det björkar i Sarajevo?
Bokens titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: B. Wahlströms
Antal minuter: 6 tim 24 min.
Mitt livs första ljudbok, det ni!
Bokklubbsväninnan valde en ljudbok till kvällens träff, dels för att vi faktiskt under alla år aldrig har diskuterat fenomenet ljudböcker och dels av vänlighet mot mig som har svårt att läsa med ögonen nu. Det var en rolig uppgift!
Det vill säga; det var väl inte så kul inledningsvis, när jag skulle försöka lista ut om jag ville använda Nextory eller Storytel.
Eller om jag skulle köpa loss boken från nätbokhandeln, för att slippa prenumerera på någon tjänst jag egentligen inte vill ha.
Eller om jag skulle lyckas låna ljudboken från bibblan på något magiskt vis (det borde ju gå).
Eller om jag skulle strunta i instruktionerna och läsa den i smyg...
För det där med ljudböcker har nämligen aldrig lockat mig. Jag har total aversion mot hörlurar, öronproppar, hörselkåpor och såna där små vita mobiltelefonploppar som man gräver in i öronen. Vi behöver inte gå in på varför, utan kan bara konstatera att jag vill ha ljudet runt mig i rummet - inte rakt in i öronen.
Hur gör man då, när man ska lyssna på en ljudbok? Tja, "man" åker nog till jobbet och lyssnar i diskreta hörlurar på vägen föreställer jag mig.
Själv har jag kontoret hemma i bostaden så min resväg till arbetet är obefintlig. Jag löste det så, att jag tog med mig mobilen in i köket och satte på full volym och lyssnade på berättelsen medan jag lagade middag. Det tar väl en dryg vecka så har man lyssnat klart på en bok i den här storleksordningen. Inte optimalt, men hanterbart.
--
"Finns det björkar i Sarajevo?" då: det är en ungdomsroman om Kevin, som går på gymnasiet, bor i Göteborg, spelar mycket fotboll, har föräldrar från forna Jugoslavien och en storebror som mest är att betrakta som en lillebror eftersom han har något slags förståndshandikapp.
Kevin har en schysst kompis, Hannes, som han gärna hänger med, men i övrigt är han rätt ensam och det mesta av hans liv kretsar kring skolan och fotbollen. Han pratar inte gärna med andra, får lätt ångest av prestationskrav, vågar inte tro att han är något värd. Han går till skolpsykologen men tycker inte att det ger något.
Man förstår snabbt att han bär på en tung börda att vara den i familjen som känner glädje och skaffar sig ett bra liv. Föräldrarna har hemska minnen från kriget och sonen ska uppfylla alla deras drömmar om en ljus framtid.
När det äntligen lossnar för Kevin - han ska gå på Liseberg med Hannes, hans flickvän och hennes tjejkompis som råkar vara lite förälskad i Kevin - så tvingas han ta hand om sin bror. Typiskt! Och till råga på allt försvinner brorsan spårlöst och går inte att hitta hur mycket tonåringarna än letar.
Mitt omdöme: Berättelsen är skickligt komponerad, där bilden av Kevin och hans föräldrar gradvis växer fram. Skildringen av vännerna är helt sannolik, med kärleksstrul, längtan, skitsnack och felaktiga föreställningar. Det är en hoppfull, varm och skön bok om vänskap men också med allvarliga tankar kring ursprung och hur mycket av föräldrarna som lever vidare i en. Jag tyckte mycket om boken men tror att jag skulle föredragit att läsa den, framför att lyssna på den. Martin Wallström har en behaglig röst på alla vis men märkliga betoningar som jag inte riktigt klarar av.
torsdag 16 januari 2020
Starkt kul
Bokens titel: Starkt kul: Inledning - Du kan bli så stark som du vill
Författare: Micael Dahlén
Uppläsare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Antal minuter: 1 tim 14 min.
Micael Dahlén har jag läst några böcker av tidigare; han är påläst, intressant och lättbegriplig - och fullkomligt sprudlar av berättarlust. Så även denna gång! Detta är en kort introduktion till pappersboken "Starkt kul". Riktigt underhållande att lyssna på, eftersom boken kryllar av goda idéer kring hur man kan bli stark, snabb, vig och vältränad.
Det börjar inte så bra. Dels hakade jag upp mig på att ljudkvaliteten inte var den bästa, dels säger författaren (för det är han själv som talat in manuset) att "Kan du så kan jag".
Nu råkar det vara så att jag genuint hatar den meningen. Vad är det för skitsnack att bara för att DU kan, så kan JAG? Okej, Micael är nog inte så rik så han kan omge sig med personliga tränare och dietister och inspiratörer och coacher - men det finns faktiskt ingenting som säger att jag kan lyckas med min träning bara för att han har lyckats med sin. Påtagligt ofta kommer den idiotiska påståendet från unga människor med antingen för mycket pengar, för mycket ledig tid eller alldeles fantastiska förutsättningar (i form av kontakter med rätt människor - eller "rätt" efternamn).
Micael Dahlén återkommer senare till just det där med Hollywoodkändisar och andra som faktiskt har möjligheten att få all hjälp att bli tjocka, smala, vackra, fula - vad man nu vill uppnå - nästan på beställning. Skönt att han klargjorde det; att livet faktiskt ser annorlunda ut för de flesta av oss.
Under en timme berättar han inspirerande om många små knep till att få sju minuters träning, eller tjugosju eller fyrtiosju - men aldrig en timme, för varför envisas vi med att mäta tiden i just timmar? Och han säger inte bara det där vi redan hört (ta trapporna istället för rulltrappan, gå av en hållplats tidigare när du kliver av bussen... suck) utan har andra småtokiga knep på hur man kan hitta träningstillfällen i vardagen.
Gillade den här! Och jag slutade reta mig på ljudkvaliteten redan efter några minuter, eftersom ämnet var intressant, så det var inte så farligt med det heller.
torsdag 9 januari 2020
Helgfrågan - om bloggens namn
Mias fråga denna vecka är: Hur kom ditt bloggnamn till?
Jag kan inte svara på det. Jag har en märklig förmåga att leka med ord och uttryck. Kanske inte så mycket i tal som i skrift. Jag har hittat på både mitt eget företagsnamn och flera andra, för att inte tala om fyndiga slogans och djurnamn. Men jag vet sällan hur det går till, det bara dyker upp och känns rätt.
Boktanken är lite av "tankar om böcker" och lite av "baktanke". Det skulle vara enkelt, lättläst och på svenska - och finnas ledigt på Blogspot.
Bonusfrågan i Mias "Helgfråga" är vilka planer vi har för 2020. Vad gäller läsningen så tänker jag att jag ska läsa fler Augustpristagare, för det var målet med bloggen när jag startade. Får se hur det går med det, jag har halkat efter rätt rejält.
Rent privat har jag inte så många planer för året, mer än anteckningar om ställen jag skulle vilja besöka, utflykter jag vill göra, saker jag vill se.
tisdag 7 januari 2020
Drömmen runt hörnet
Bokens titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: Where the light gets in
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2019
Antal sidor: 425
Åter till småstaden Longhampton, där den som läst Dillons tidigare böcker redan känner till hyggligt många i befolkningen. Nu är vi dock mitt inne i den charmiga stadskärnan, i ett galleri på en av huvudgatorna.
Lorna köper konstgalleriet och flyttar in i den stora lägenheten på övervåningen. Hon har vuxit upp i staden men bott i London i många år - nu är hon tillbaka för att förverkliga sin dröm om en kreativ samlingspunkt för konstnärligt skapande.
Som vanligt figurerar hundar i huvudrollerna: Lorna får en liten tax på halsen och snart är hon även hundrastare åt en gammal dams livliga borderterrier. Hon har nyss fyllt trettio men har ingen livskamrat och inledningsvis njuter hon av att ha det stora huset helt för sig själv. Galleriet går väl inte lysande - snarare hankar hon sig fram på gamla sparpengar - men genom konsten får hon många nya vänner och vågar hoppas att hon hittat sin plats i livet.
Egentligen är det en rätt intetsägande bok, men jag gillade den ändå. Fokus ligger på den fina vänskapen mellan unga Lorna och den åldrade konstnären Joyce och jag tycker verkligen om att läsa om deras konstprojekt, trots att boken är rätt långsam och inte har någon märkvärdig handling. Det är en fin liten historia om trogen vänskap, gulliga hundar, lojala systrar, svåra förluster, knepiga ungdomsförälskelser och att våga lita på att man klarar mer än man kanske först tror.
Mitt omdöme: Kärleksrelationer får stå tillbaka i denna bok, istället har Dillon fokuserat på huvudpersonens vänner: den jämnåriga tjejkompisen, den tonåriga systerdottern, den åttioåriga konstnärinnan och flera andra. Bra, tycker jag.
onsdag 1 januari 2020
Nyårslöften vs bucket list
Jag ger inga nyårslöften. Jag tänker sällan på tiden som om den vore avgränsad, knuten till ett år eller en vecka, med en början och ett slut, A och O, måndag till söndag, januari till december.
Visst har jag föresatser om mitt liv och hur jag vill leva det, men jag kan inte påminna mig att jag bestämt mig för att något visst ska inträffa den första januari och infrias innan den sista december samma år.
Många gånger har jag tänkt "Jag ska lära mig..." om något särskilt jag önskar bli bättre på - men sedan kommer verklighetens realiteter emellan och det är svårt att avsätta tid för eget lärande när betalda uppdrag pockar på att bli prioriterade. Jag är nöjd med att jag ändå stjäl mig egentid för att i det lilla både lära mig nytt och utveckla de saker jag redan är bra på.
Många gånger har jag tänkt hälsosamma saker som att jag borde gå ner i vikt, motionera mer, börja äta något särskilt eller sluta äta något annat.
Men sedan blir det liksom inte så, för vanans makt är stor. Inköpen i affären går av bara farten, maten lagas som alltid förut. Vanor är svåra att rubba och jag försöker istället intala mig att det nog duger bra att fortsätta som jag gör nu, på det hela taget.
Många gånger har jag tänkt att jag ska resa någon särskild stans, träffa en särskild människa, uppleva något jag längtat efter. Den biten brukar jag vara bättre på, men även där finns utrymme för förbättringar.
Alla saker jag vill göra! Tänk så kort livet är och så mycket jag vill hinna med.
Det är ändå det allt handlar om: att jag älskar att leva och att jag har miljoner saker jag ännu vill vara med om. Man får väl vara glad och tacksam för den tid man får och göra det mesta man kan av den.
Några nyårslöften om att jag ska läsa ett visst antal böcker tänker jag alltså inte avlägga. Inga andra löften heller. Men jag ser fram emot ett nytt år och ett sprillans nytt årtionde. Jag försöker att inte tänka på att jag har fler decennier bakom mig nu än vad jag rimligen har framför mig.
Jag tänker fortsätta utmana mig själv att våga prova nya grejer. En bucket list tilltalar mig mer än nyårslöften. Att leva livet till fullo behöver inte vara att resa jorden runt eller göra bländande karriär, det kan vara små, små saker som ser obetydliga ut för andra men som jag själv längtat efter och sett fram emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)