Dina händer var fulla av liv

Bokens titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Uppläsare: Siham Shurafa
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 6 tim 46 min

Jag är vanligen inte så förtjust i ljudböcker - men den här... alltså, wow! Jag måste säga att Siham Shurafa gör lyssnandet till bland det bästa jag hört i år. Hon har en fantastisk berättarröst: varm, stark, tydligt artikulerad, inlevelsefull och dessutom kan hon uttala alla de här orden som jag själv inte behärskar. 

Jag är övertygad om, att om jag hade läst den tryckta boken så hade jag inte haft riktigt samma utdelning eftersom det förekommer så många uttryck som jag förmodar är somaliska ord eller muslimska termer. Bara att höra personnamnen uttalas exakt så som författaren menat dem, ger boken ett helt annat liv än om jag hade läst dem och hört min egen svenska version av dem i huvudet.

"Dina händer var fulla av liv" har faktiskt allt: det är en kärlekshistoria med förhinder, det är berättelsen om överklass och samhällets botten, det är krig och fred, det är livsglädje och självmordsförsök, det är en ung flickas vackra uppväxt i Somalia och en vuxen kvinnas tunga vardag i Sverige.

När boken börjar, förstår vi att huvudpersonen Nora är på väg från Sandviken (eller är det Gävle, jag minns inte?) hem till en nära anhörig som lämnats kvar i Somalia. Hur hamnade Nora här och varför är släkten kvar där borta? Varför är hon inte lycklig när hon funnit en fristad i trygga Sverige? 

För mig var berättelsen första gången jag kom i kontakt med Somalias moderna historia. Jag har inte förstått varför folk flyr därifrån - och i ärlighetens namn har jag inte heller tagit reda på det. Arrogant, kanske. Så många andra invandrares och flyktingars bakgrund vet jag ju något om: Chile, Turkiet, Finland och Syrien, men Somalia har för mig bara varit en land vid Afrikas horn, nära Etiopien. Något jag förknippat med flyktingläger, våld och elände.

Tack för den här fantastiska boken, Suad Ali! Jag har lärt mig mycket om klansamhällen och om somaliska seder, men även om hur det kan vara att komma som flykting till Sverige och tvingas känna tacksamhet och visa upp en påklistrad glädje.

Noras lever med mamma, pappa och lillasyster i ett privilegierat, välmående område för de välbärgade i Baidoa. Jag kan nästan känna hur det är att dricka Noras mammas goda te, äta drypande bakelser och saftiga frukter, få sitt långa hår kammat och sin kropp insmord i väldoftande oljor. Men tiderna förändras och när inbördeskriget kommer förbyts familjens liv i sjukdom och död, flykt och skräck, ruiner och förföljelse. Det är plågsamt att lyssna till. 

Sedan kommer den grå tomheten i den svenska småstadslägenheten. Nora har inga pengar, ingen status, knappt några vänner, och inga drömmar kvar. Hon har överlevt men det är knappt att hon vill leva. 

När de svenska arbetskamraterna välmenande försöker inkludera Nora i sina samtal och pratar om henne som om hon vore en exotisk blomma, skäms jag förskräckligt. Jag minns mina egna precis lika välmenande försök att inkludera några arabiska mammor på ungarnas förskola genom att fråga dem om vinbladsdolmar och hummus... Kanske fick de också kämpa för att le mot mig och svara på mina naiva frågor? Jag kommer aldrig att få veta. Och jag vågade aldrig prata om något djupare än så.

Mitt omdöme: "Dina händer var fulla av liv" är en otroligt välskriven berättelse om det goda livet i Somalia innan kriget, så livfullt berättat att man önskar att man varit där. Det är en roman om hur svårt det blir när familjer ställs mot familjer, klaner mot klaner, en samhällsgrupp mot en annan - det resulterar i en förödelse som pågår i åratal, ja decennier. En mycket stark kärleksskildring av ett land och dess folk, men också en glimt av hur livet kan te sig för de somalier som kommer hit och försöker bygga upp ett nytt liv. 

Going Solo

Bokens titel: Going Solo
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2016
Antal sidor: 210

Roald Dahl är precis lika underhållande när han berättar om sin egen barndom som när han berättar om listiga rävar, utbytta sköldpaddor, sluskiga gamlingar eller barn som besöker en chokladfabrik.

Jag gillar hans lite syrliga humor blandad med svärta - allt är verkligen inte gulligt eller roligt i hans böcker! - och det gäller lika mycket för självbiografin "Boy - Tales of Childhood" som för alla underbara barn- och ungdomsböcker han skrivit.

Efter att ha läst om Roald uppväxt ville jag såklart veta hur det gick för honom som ung vuxen. Den förra boken slutade med en hint om Afrika och flygplan, så jag blev inte överraskad när "Going Solo" inleds med att den 22-årige engelsmannen reser med ett stort fartyg från London till Mombasa i Kenya. Det tar två veckor och han hinner vara med om en hel del roligt ombord.

Afrika är förtrollande vackert. Allting är helt fantastiskt - utom ormarna, som Roald Dahl fortsatte att vara rädd för hela sitt liv. Hösten 1938 kommer han fram till östra Afrika och reser genom flera länder - vars namn ändrats sedan dess - och njuter av de vackra blommorna, det härliga vädret, de fascinerande djuren och hur uppassad han blir. Han är engelsman på en kontinent där Imperiet roffat åt sig det mesta och där befolkningen förväntas lyda sina härskare.

Det här stör mig enormt, men jag försöker tänka att det var ju faktiskt så här Roald upplevde tillvaron - och det är hans självbiografi. Vi kan inte ta ifrån honom hur han tänkte, vi kan inte i efterhand ändra på det som skedde, vi kan inte sudda ut att det var så här de vita behandlade de svarta och vice versa.

Jag väljer att se det som en nyttig historielektion, berättad av en som var med på den tiden och som var uppfostrad i den andan. En som på plats upplevde rasismen, segregationen och det brittiska imperiets styre.

Roald Dahl är alltså väldigt ung och oerfaren, anställd av Shell som ingenjör och reparatör. Han reser runt massor och får uppleva möten med närgångna lejon, giftiga ormar, giraffer och annat spännande. Han stortrivs!

Den svarta lokalbefolkningen beskrivs som varma, vänliga, generösa, arbetsvilliga, plikttrogna. De lagar god mat, är yrkesskickliga och kunniga inom det mesta. De är vackra och vältränade, snabba och slanka. Men man får väl inse att de helt enkelt inte är så klipska utan det är bäst att engelsmännen förklarar för dem hur saker fungerar här i livet...

Kombinationen underhållande anekdoter från kolonial-Afrika och de utlovade illustrationerna av Quentin Blake (det finns inga i boken, bara på omslaget) förbereder mig inte på det som komma ska:

Kriget.

Dahl får en snabbkurs i flygteknik och sedan skickas han som stridspilot in i döden. Jo, just så. Jag ska inte säga hur, men den nye piloten skickas alltså ut på ett uppdrag som är millimeter från att kosta honom livet.

Efter en konvalescens skickas han vidare till Grekland. De är 16 unga engelska piloter mot tusen (!) tyska. Tretton av dem dog, bara tre överlevde krigets fasor. Befälens beslut gör mig vansinnig. Jag vet att miljoner människor dog i andra världskriget, men jag blir komplett galen när jag läser om hur lättvindigt man skickade iväg unga, friska män i trasiga flygplan utan någon som helst teknisk hjälp för att lätt bli nedmejade av Messerschmittar - och hur befälen sedan bara ryckte på axlarna.

Det gör mig rent illamående. Jag är tvungen att avbryta läsningen flera gånger.

Även Dahl själv får mig att vilja skrika högt. Han konstaterar lakoniskt att nu kom inte den och den hem efter dagens flygning; han visar ingen sorg eller ångest över förlusterna, bara en avsky mot hur de blev behandlade som utbytbara spelpjäser.

"Going Solo" är hemsk. Jag har lust att gråta över alla spillda liv, allt dödande, alla föräldrar som fick besked om att deras söner stupat i främmande land när det handlade om ett cyniskt spel med människoliv.

Ursäkta en alldeles för lång recension, men jag blir verkligen berörd. Krig är vidrigt! Även när det gått åttio år och även om hemskheterna berättas av en sagoförfattare.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD

Katastrofdoktorn

Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300

Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).

Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?

Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.

Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.

Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.

När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?

Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."

Länk till boken på Adlibris: E-BOK

Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.

Så nära barfota

Bokens titel: Så nära barfota
Författare: Marie Hedegård
Förlag: Lindelöws Bokförlag, 2016
Antal sidor: 281

Det är roligt att bli erbjuden recensions-ex av böcker, tycker jag, men jag tackar verkligen inte ja till allt utan är rätt selektiv. Att jag ville läsa Marie Hedegårds debutroman berodde nog på att jag gillade beskrivningen av en medelålders kvinna som stannar upp och funderar över sina livsval.

Jag och huvudpersonen har en hel del gemensamt: åldern, civilståndet, boendet, de flygfärdiga barnen.

Om jag hade några invändningar mot boken så var det väl att Ellen - huvudpersonen - skulle åka till Ghana för att besöka sin väninna som funnit kärleken där. Ärligt talat föreställde jag mig att nu kommer hon att komma dit blek, glåmig, tråkigt svensk och inbunden men när hon träffar de levnadsglada, vackra, sprudlande ghananerna så vaknar hon till liv. Blir förälskad i deras lättsamma livsstil, vita tänder och vältränade bruna kroppar. Säkert kryddat av blomdoft och exotism. Men det visade sig att Hedegård inte gjort det fullt så lätt för sig - och det är jag tacksam för.

Ellen jobbar som lågstadielärare men verkar mest ha lust att klippa till de små odågorna i klassrummet. Hennes kollegor är inte stöttande utan tycker tvärtom att hon är en tråkmåns. Hennes man Per-Olof har en (i mitt tycke) irriterande förkärlek för att kyssa henne i nacken i tid och otid, men stannar sällan upp och lyssnar på vad hon har att säga. Ellen stör sig på att hennes två så-gott-som-vuxna barn bara hör av sig när de vill ha hennes hjälp. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv, känner ingen passion och har glömt bort sina högsta önskningar. Vardagen är en grå sörja och det verkar inte finnas något slut på den.

Men en femtioårsfest i grannskapet skakar om Ellen, som motvilligt gått dit efter att ha klämt in sin alltför knubbiga kropp i samma festkläder hon använt i tio års tid, då Per-Olof plötsligt flirtar med grannen Annelie. Så kan han väl inte göra, han är ju hennes?! Å andra sidan visar hon aldrig några ömhetsbetygelser, säger sällan något snällt till honom och har definitivt inte lust att ligga med honom.

Ellen som huvudperson är inledningsvis inte särskilt kul. Hon ger ett gnälligt intryck, blir naturligtvis utbränd på jobbet och hasar sig igenom en deprimerande sjukskrivning. Jag har lust att läxa upp henne och säga att hon måste ta vara på allt det fina hon har runtomkring sig. Men läsarna får gradvis veta mer om Ellens liv och får därmed också en större förståelse för henne. Författaren har gjort ett mycket bra jobb med att låta sin lätt osympatiska huvudperson växa fram och utvecklas!

Romanen är välkomponerad, bra skriven (om man bortser från på tok för många stavfel samt att Ellens dotter på två ställen får heta Lisa när hon egentligen heter Malin...) och med hög igenkänning även för alla oss som inte skulle drömma om att åka till Afrika för att "hitta oss själva".

Omdöme: Ett minus för de korta texterna som inleder varje kapitel och som ger mig vibbar av fånig, pubertal sexnovell... I övrigt: "Så nära barfota" är en lättläst, välskriven bok som väcker tankar om vad som är viktigt i livet. Hoppas den ges ut på pocket och når många fler.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.

En kort tid av lycka

Bokens titel: En kort tid av lycka
Författare: Ernest Hemingway
Originalets titel: -
Översättare: Thorsten Jonsson
Förlag: Natur och Kultur, 2004
Antal sidor: 54

Jag gillar de här novellerna som kallas "Entimmesboken", där man får läsa korta historier skrivna av berömda författare. Det kan vara alldeles precis lagom läsning emellanåt!

"En kort tid av lycka för Francis Macomber" heter texten egentligen, men det står enbart på baksidan och i inlagan, inte på omslagets förstasida.

Här förflyttas vi till den afrikanska savannen och allt är precis sådär som i Tintin-böckerna eller någon annan romantiserad skildring av det vilda Afrika. Antagligen så som karln som dödade lejonet Cecil föreställde sig att det skulle vara, tänker jag.

Det är en småputtrigt spännande novell om ett viltjägarpar från Amerika och en safariguide i Sydafrika och det triangeldrama som utspelar sig mellan dem, bland lejon och annat vilt ute i bushen. Rekommenderas!

Omdöme: Ett närmast mytiskt Sydafrika där lejonen smyger i det höga gräset, buffelhjordarna dundrar förbi, männen skjuter storvilt, går klädda i khaki-kläder och tropikhjälmar, svettas i solen och vilar sig i skuggan av de stora akaciaträden medan "svartingarna" (boysen!) sköter allt det jobbiga. Och kvinnorna är mestadels vackra och väna... Det är ett tidsdokument och dessutom spännande.

Fånge i öknen

Bokens titel: Fånge i öknen
Författare: Malika Oufkir och Michèle Fitoussi
Originalets titel: La Prisonnière
Översättare: Einar Heckscher
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2003

Ni kommer att få problem att hitta denna bok på svenska, för den tycks ha utgått eller sålt slut och inte tryckts om. Därför skriver jag för en gångs skull av baksidestexten, vilket jag aldrig annars brukar göra.

"Malika Oufkir växer upp i ofattbar lyx i Marockos kungapalats och lever som tonåring jetsetliv med shopping i Paris, nattklubbar i London och fester med Hollywoodstjärnor. Sagan får ett plötsligt slut när hennes far, general Oufkir, deltar i ett statskuppsförsök mot kungen och avrättas direkt.

Ett tjugo års långt helvete i ökenfängelser tar nu sin början. Tillsammans med sin mor och fem syskon överlever Malika svält, törst och sjukdomar i total isolering från omvärlden. Men till slut når familjen en punkt där man måste rymma eller dö. Malika och hennes syskon börjar gräva en tunnel med sina bara händer..."

Ja, ni fattar ju. Det här kan väl inte ha hänt? Det är ju bara för osannolikt. Någon regissör måste knåpat ihop det med tanken att ha Angelina Jolie i huvudrollen som den vackra flickan som nästan svälter ihjäl och därefter planerar sin flykt. Men tydligen har detta verkligen inträffat.

Jag tyckte om boken, även om jag under läsningen satt och tänkte "nu överdriver hon väl?" och "ja, sääääääkert!?!" och "det tror jag inte på" vid ganska många tillfällen.

Jag kan inte låta bli att tänka på Marocko av idag, "den arabiska våren" och hur Nordafrika har förändrats sedan detta hände för tjugo år sedan. Samma kungafamilj sitter fortfarande vid makten, men mycket annat har ju ändrat sig.

Enligt Wikipedia var Malikas pappa, den avrättade generalen, inte direkt någon trevlig människa. Så här står det:
"Som kung Hassan II:s högra hand under 1960- och början av 1970-talet, ledde Oufkir den statliga övervakningen av politiker, fackföreningsmedlemmar och det religiösa etablissemanget. 
Han undertryckte kraftigt politiska protester genom polisiära och militära tillslag, genomträngande spionage (---), skenrättegångar och (---) mord och påtvingade försvinnanden. Han var en fruktad figur i oliktänkande kretsar och han ansågs stå utomordentligt nära makten."

En osympatisk och maktfullkomlig man, låter det som. Efter en misslyckad militärkupp kom generalen ett snäpp ännu högre upp i hierarkin, blev försvarsminister och hade nu närmast total kontroll över Marocko och kungahuset. Men så tycks han alltså ha varit dum nog att riskera allt - makt, pengar och sitt liv! - i en kupp mot sin välgörare, kungen, och blev då skjuten till döds. Familjen fängslades omedelbart, de släpptes inte förrän år 1991. Helt otroligt, faktiskt, men de kom åtminstone ut med livet i behåll vilket är mer än vad man kan säga om många som i kontakt med Malikas grymma far...

Marocko intresserar mig. I dagarna har det ju varit extra mycket prat om landet, i och med ryktena om att Sverige tänker erkänna Västsahara som nu är ockuperat av Marocko (om jag förstått saken rätt) - och om handelsbojkotten som Marocko i sin tur hotar med (nu när IKEA just ska öppna sitt första varuhus i landet). Och de många marockanska gatubarnen, unga män och pojkar, som bor på Stockholms gator och lever helt utanför samhället. Men också för att Marocko omtalas som ett av de länder där flest journalister och oppositionsmän slängs i fängelse utan rättegång eller på oklara grunder.

"Fånge i öknen" visar verkligen inte hur det är för den mycket unga befolkningen i Marocko (genomsnittsåldern är någonstans kring 27-28 år har jag läst, vilket ju tycks helt häpnadsväckande) nu idag - bara hur det var för en överklassunge att uthärda fångenskap under 1970- och 80-talet.

Jag skulle kunna tänka mig att boken passar utmärkt i en bokcirkel, om man parallellt väljer att läsa nyare böcker om regionen.

Mma Ramotswe och hennes "Damernas detektivbyrå"

Nu har jag letat reda på alla böcker som Alexander McCall Smith givit ut om Mma Precious Ramotswe. De är följande, i kronologisk ordning:

1. Damernas detektivbyrå
2. Giraffens tårar
3. Vackra flickors lott
4. Kalaharis skrivmaskinsskola för män
5. Livets skafferi
6: I muntra damers sällskap
7. Lycka och ett par blå skor
8. Den gode maken på Zebra Drive
9. Miraklet på Speedy Motors
10. Tedags för normalt byggda damer
11. Extra bekvämt på safariklubben
12. Lördagens stora bröllopsfest
13. Limpopos akademi för privatdetektiver
14. Små skavanker på skönhetssalongen
15. Den stilige mannens kafé deluxe

Jisses, vad han spottar ur sig! Och han skriver ju mängder av andra romaner, noveller, barnböcker och andra texter utöver serien om Damernas Detektivbyrå. Snacka om att han har tjänat pengar på detta.

Jag har endast fem av böckerna här hemma, men jag har lånat ytterligare någon, och jag måste säga att jag gillar dem. Man kan lätt få idén att böckerna upprepar sig, blir tjatiga eller inte har något vettigt att säga - just för att de är så många - men de kanske sex eller sju som jag har läst har varit riktigt bra. Jag är lite förvånad, faktiskt!

Det är bedrägligt att endast se Mma Ramotswe som en veckotidningsföljetong eller något man läser på en lång tågresa, för så är det ju inte alls. Varje bok innehåller flera moraliska dilemman och mängder av tankar kring etik, moral, uppförande och människors fria vilja. De är varma och omtänksamma, med den alltid lika rådiga Mma Ramotswe i centrum, hon som resonerar och filosoferar kring sina medmänniskors handlingar och hur man bäst kan lösa såväl ett mysterium som att se till att allt får ett lyckligt slut.

Alexander McCall lyckas få med en hel del tankeväckande om hustrumisshandel, barnhemsbarn, tjuvskytte, hederskoder, skolgång, entreprenörskap - och ett fritt, demokratiskt Afrika. Man kanske fnyser åt "Damernas detektivbyrå" men de är en stunds god underhållning blandat med högst angelägna och svåra ämnen.

1. Damernas detektivbyrå
Utkom: 2005
Jag läste den: 2005
Min läsdagbokskommentar: En trevlig ny bekantskap - både författaren och huvudpersonen - i ett afrikanskt land, Botswana, som beskrivs så underbart så jag får lust att åka dit genast!
Länk till pocketboken på Adlibris.

2. Giraffens tårar
Utkom: 2006
Jag läste den: 2006
Min läsdagbokskommentar: Mysig välskriven roman med små invävda deckarhistorier. Mma Ramotswe löser nya fall, numera som gift och med en anställd hjälpreda. Lika bra som den första delen i serien, överraskande nog.
Länk till pocketboken på Adlibris.

3. Vackra flickors lott
Utkom: 2006
Jag läste den: 2007
Min läsdagbokskommentar: Lika varm och inbjudande som de två tidigare böckerna om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå. Intelligent och småputtrigt trevligt!
Länk till pocketboken på Adlibris.

4. Kalaharis skrivmaskinsskola för män
Utkom: 2007
Jag läste den: 2008
Min läsdagbokskommentar: Myspysig fortsättning! Nu har damerna fått konkurrens i snokandet. För att dra in mer pengar bestämmer sig hjälpredan Mma Makutsi för att hålla skrivmaskinskurser enbart för män - hon har ju själv haft full pott på skrivmaskinstestet på sekreterarskolan! - och gör succé.
Länk till pocketboken på Adlibris.

8. Den gode maken på Zebra Drive
Utkom: 2009
Jag läste den: 2010
Min läsdagbokskommentar: Trodde jag var utless på Mma Ramotswe, men denna bok känns lika fräsch som de andra och är lika mysig utan att man för den skull storknar.
Länk till pocketboken på Adlibris.

Sammanfattning: På många vis är detta feelgoodböcker med en varm, familjär stämning och lyckliga slut. Men var och en av böckerna behandlar även betydligt större och svårare frågor. Utan den svärtan hade böckerna varit slätstrukna, men nu är de istället mysiga och samtidigt tankeväckande på ett sätt som man knappast förväntar sig av en serie om femton böcker.

Sommarsquash tokolosh!

Bokens titel: Sommarsquash tokolosh!
Författare: Rachel Zadok
Originalets titel: Gem Squash Tokoloshe
Översättare: Karin Andrae
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Damm Förlag, 2008
Antal sidor: 259

Vissa böcker vinner på att ligga till sig och mogna. Den här boken - med den synnerligen märkliga titeln "Sommarsquash tokolosh!" - är en sådan.

Medan jag läste boken tyckte jag att den var lite konstig. Riktigt bra, men ändå lite konstig. Nu när det har gått mer än sex år sedan jag läste den kommer jag fortfarande ihåg den otroligt väl och minns den som en djupt gripande bok.

Rachel Zadok har ett lite annorlunda sätt att skriva; det är poetiskt och ofta luddigt. I synnerhet den halva av boken som skildras ur ett barns synvinkel är otydlig och saknar de bitar som kanske en vuxen skulle se och uppfatta. Skickligt gjort att inte lägga in för många pusselbitar och förtydliganden, när barnets värld blir lite lätt obegriplig för oss vuxna.

Romanen handlar om en sydafrikansk flicka, Faith, som växer upp på landsbygden. Det är 1980-tal, så detta är modern historiebeskrivning, skulle man kunna säga. Nära i tiden (för mig!) men ändå redan trettio år tillbaka. Faith har en mamma som odlar grönsaker att sälja på marknaden och en pappa som är handelsresande. Faith älskar sin gård på landet, sina föräldrar och tjänstefolket, men hon är rädd för tokoloshen som bor i deras källare och alla de andra trollen, älvorna och andarna som gården befolkas av.

En upprivande händelse förändrar hela hennes värld: fadern bedrar modern, denna skaffar sig en älskare - och en barnflicka skjuts ihjäl. Mamman blir djupt deprimerad och verklighetsfrånvänd.

Som vuxen kommer alla hemska minnen ifatt Faith när mamman dör. Hon bestämmer sig för att göra upp med det förflutna och resa hem igen för att få ett avslut på historien.

Omslaget: Tramsigt och det förminskar själva berättelsen, tycker jag. Såpbubblor i en roman om misshandel, psykisk ohälsa, dråp och ett utsatt barn?! Det engelska omslaget ser ut så här (observera att älvorna har afrokrull - så himla härligt tycker jag! - jämfört med det svenska omslaget där älvan är vit med långt, rakt hår):

Betyg: En mycket vacker och gripande och lite udda historia.

Rekommenderas till: alla som gillar berättelser om maskrosbarn eller vill läsa mer om Sydafrika, kanske.

Snackis: Jag tror att det här är en bra snackis.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Tillbaka till livet - Alisons historia

Bokens titel: Tillbaka till livet

Författare: Marianne Thamm

Originalets titel: I have life - Raped, stabbed and left for dead

Översättare: Eva Mazetti-Nissen

Förlag: N. W. Damm & Son AB

Antal sidor: 286

Faktabok om en våldtäkt som slutade i ett mordförsök. En ruggig historia, sann dessutom, som utspelar sig i Sydafrika - men tyvärr är den rätt tradig, full med livsfilosofi och goda råd om hur man ska leva sitt liv. Ganska dåligt skriven, ärligt talat.

Marianne Thamm, en sydafrikansk författare, fick förtroendet att skriva ner Alisons berättelse om den fruktansvärda kväll då hon blir kidnappad, knivskuren och nästan dödad efter utdragna plågor, tortyr och våldtäkter. Hon har blivit så svårt misshandlad och knivhuggen att läkarna inte kan räkna alla skador på hennes kropp. Det är inte många milliliter blod som skiljer mellan död och liv när hon väl kommer in på sjukhuset, tack vare en man som hittar henne på den ensliga plats där hon dumpats.

Boken är förvånansvärt positiv, livsbejakande och uppåt med tanke på det hemska Alison utsätts för. Men jag har svårt för den sortens klämkäcka läsning. Behållningen är äckligt nog att läsa om brottet och om hur alla inblandade återberättar vad de gjorde: offret själv, poliser, läkare, mannen som hittade henne. Klart man förfasas över vad kvinnan utsätts för, men man kan inte annat än heja på henne mentalt och skicka telepatiska "Kom igen, Alison, du fixar det här!".

Jag läste denna bok 2006 och har verkligen inte glömt Alison och hennes historia - men minns samtidigt alltför tydligt att jag tyckte att boken var rätt medelmåttig. När jag nu scrollar igenom diverse bokbloggar och amatörrecensioner ser jag att merparten säger samma sak.

Betyg: Kan man sätta betyg på en bok om någon som blir plågad? Alison är fantastisk, men boken är faktiskt inte särskilt välskriven.

Rekommenderas: till dem som gillar s.k. True Story eller True Crime.  

Snackis: Ja, det skulle det kunna vara.

Boken är slutsåld på förlaget, men finns på engelska och danska samt förstås på biblioteken.