torsdag 28 juli 2016

Paris for One


Bokens titel: Paris for One
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Penguin Books, 2014
Antal sidor: 96

Den här lilla boken är visserligen ingen novell, men ungefär så minimal som en roman kan bli. En trevlig liten historia på knappt hundra sidor, satta i stor stil, som tycks ingå i en läsfrämjarkampanj. Jag beställde den främst för att jag har goda erfarenheter av serien Quick Reads, som verkar vara ett sätt att lotsa in ovilliga läsare i böckernas underbara värld:
"Quick Reads are brilliant short new books written by bestselling writers so help people discover the joys of reading för pleasure."

Jojo Moyes känner väl alla igen från "Me Before You" som blivit en gigantisk bestseller. Här har hon skrivit en underhållande historia om inte-så-söta, högst ordinära engelska Nell (döpt efter Dickens romanfigur) som är 26 år gammal och ihop med världens mest egotrippade pojkvän, Pete. För att ge sig själv en present bokar Nell biljetter till en helg i Paris med Pete och påstår sedan inför sitt flamsiga och supande tjejkompisgäng att det är pojkvännen som oväntat bjudit henne.

För Nell är det en underbar händelse att få åka till Paris, hon har aldrig varit där och nu har hon i detalj planerat alla aktiviteter. Men på tågstationen får hon ett sms just när Pariståget kommer in på perrongen: "Ledsen älskling, fastnat på jobbet, hinner inte komma"...

Mitt foto: Nell köper en vacker, grön klänning med ananasmönster. Det här är min mest hysteriskt mönstrade klänning, så den får tjäna som bakgrundsmotiv.

Omdöme: Precis som i "Me Before You" lyckas Jojo Moyes undvika att falla pladask i de fällor man tror är närmast oundvikliga. Nell reser ensam till Paris och upplever saker hon aldrig trodde hon skulle få vara med om, men boken bjuder på överraskningar och tar inte alltid lättaste vägen ut. En trevlig bagatell, sammanfattningsvis.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

fredag 22 juli 2016

Grottmannen


Bokens titel: Grottmannen
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Hulemannen
Översättare: Per Olaisen
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 392

Direkt efter de två första böckerna (som alltså verkligen inte ÄR de två första böckerna i serien, utan bara de två första som översatts till svenska...) läste jag den tredje: "Grottmannen". Jag vet inte om det berodde på att jag nu känner William Wisting och hans vuxna dotter Line, men den här boken var ännu bättre än de två tidigare - och då tyckte jag ändå att de är bland de få kriminalromaner som jag verkligen kan rekommendera. "Grottmannen" är spännande och suggestiv med en angelägen sens moral i botten.

Line bor hemma hos sin pappa inför jul. En av deras gamla grannar hittas död i sitt hus. Ingen kände honom egentligen, han var en ensamvarg som levde ett stilla liv i total obemärkthet. Så ensam var han, att hans döda kropp inte återfanns förrän fyra månader gått... Line bestämmer sig för att skriva en artikel om samhällsklimatet, om ensamhet och hur man kan leva utan att ens medmänniskor lägger märke till en.

Vad hon inte hade räknat med, var hur vissa personer skulle ogilla att hon rotar i det förflutna för att få en inblick i vad som orsakar en människas livslånga utanförskap.

Boken är väldigt dramatiskt uppbyggd och jag gillar särskilt att den även vinnlägger sig om att ställa svåra frågor kring hur mycket vi egentligen bryr oss om våra grannar och bekanta. Det är inga snaskigheter med blod och våld egentligen, trots att en fruktansvärd mördare jagas alla sidorna igenom...

En annan sak jag gillar är att Line flera gånger visar att hon inte passar in i mallarna för hur kvinnor är i deckare. En scen är exempelvis som hittad ur en film med "korkad tjej går in i mörkt, till synes övergivet hus alldeles ensam och smyger omkring för att rota i lådor och öppna låsta dörrar utan att lägga märke till att mördaren är alldeles bakom henne" men Line överraskar mig med sin handlingskraft och krassa, orädda inställning.

Omdöme: "Grottmannen" är en genomtänkt och välskriven, modern, skandinavisk kriminalroman.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Detta är del 9 i serien.

tisdag 19 juli 2016

Jakthundarna


Bokens titel: Jakthundarna
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Jakthundene
Översättare: Per Olaisen
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 398

Jag hoppade direkt från "Vinterstängt" till "Jakthundarna", som om det bara var en enda lång följetong. Det är sällan jag gör så, känner ofta ett behov av variation mellan böckerna.

Nu är polismannen William Wisting utsatt för ett mediadrev som har sitt upphov i att han blivit avstängd från sin tjänst med omedelbar verkan. Han är nämligen föremål för internutredning sedan det framkommit att han sannolikt har fuskat med bevismaterial och planterat bevis för att få en mördare fälld för sjutton år sedan.

Mordfallet ifråga är fortfarande i färskt minne både hos allmänheten och hos Wisting själv, eftersom det rörde sig om ett grymt kidnappningsdrama som avslutades med att en ung kvinna mördades och dumpades. Hon var dock varken den första eller den sista - men nu kan inte Wisting hjälpa till att lösa mordgåtan eftersom han inte tillåts jobba...

I denna bok får vi veta mer om honom som person men också om hans vuxna dotter Line, som jag är förtjust i eftersom hon ger ett kompetent intryck och inte beskrivs i termer av midjemått och bröststorlek utan mer med fokus på hennes intellekt. Line är undersökande reporter på Verdens Gang och blir sin far behjälplig då han försöker rentvå sitt rykte.

Boken är spännande och intrigen förvisso lite på gränsen till osannolik, men å andra sidan händer det ju emellanåt att kvinnor faktiskt tas som sexslavar eller mördas efter en tids fångenskap. Jag gillar särskilt beskrivningarna av polisarbetet och hur Wisting tvingas erkänna för sig själv att han kanske inte varit helt objektiv, att han nu står på den anklagades sida och får känna på hur det är att förhöras och misstänkas.

Denna översättningen var mycket bättre än den förra boken, tycker jag. Per Olaisen har ett bra flyt i texten och den känns genomarbetad. Niklas Lindblads omslag är lika maffigt som på "Vinterstängt" - snyggt jobbat!

Omdöme: En riktigt bra, modern och spännande deckare utan snaskigheter, blod, pistolkalibrar och patronhylsor.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och finns även i många andra format.

---

Fotnot: Jag ber att få revidera min förra recension. Har nu kollat upp var Larvik ligger och det är inte en förort till Oslo, som jag trodde, utan en helt egen stad. Mina geografikunskaper om vårt broderland är plågsamt eftersatta!
Tydligen ligger Oslo längst in i slutet av en långsmal fjord som sträcker sig från havet in genom landet. Larvik däremot ligger närmare fjordens mynning, avsevärt närmare havet, och på den motsatta stranden ligger bland annat Fredrikstad (och den svenska västkusten). Deckargåtorna utspelar sig i alltså i Oslo-regionen men främst ut mot Larvik vid Skagerrak-kusten.

Detta är del 8 i serien.

måndag 18 juli 2016

Vinterstängt


Bokens titel: Vinterstängt
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Vinterstengt
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind & c:o, 2016
Antal sidor: 381

Nu har den ena efter den andra av mina bokbloggarkamrater tipsat om den norske författaren Jörn Lier Horst. Många jämför honom med Jo Nesbö, men av den succéförfattaren har jag bara läst en enda bok och det råkade vara den allra sista så jag känner inte att jag kan uttala mig om eventuella likheter.

Jag har också läst en deckare av norske Samuel Björk - "Det hänger en ängel i skogen" - som var bra, men om jag ska välja ut en favorit så gillar jag Jörn Lier Horst bättre än de båda andra. Det beror delvis på att man slipper det mesta av flosklerna och att polisarbetet framstår som mer realistiskt.

Lier Horst har inte uppfunnit en stackars kriminalkommissarie som sitter ensam hela kvällarna och dricker finsprit, lyssnar på opera, är überintelligent och lätt självmordsbenägen. Inte heller beskriver han en massa vapen in i detalj eller ägnar sig åt alltför mycket nedräkning av typen snart-exploderar-bomben eller om-du-inte-skyndar-dig-så-dör-nästa-kidnappningsoffer. Extra mycket gillar jag att man faktiskt jobbar i team här, det är inte en ensamvarg som löser mordgåtan.

Innan vi går vidare ska jag säga tack till de andra bloggarna för att de gjorde mig uppmärksam på att de till svenska översatta böckerna har kommit ut lite huller om buller. Eftersom jag var förvarnad kunde jag köpa alla tre böckerna och läsa dem i rätt ordning - även om de är del sju, åtta och nio i en serie där de sex första delarna bara finns på norska.

Den medelålders polisen William Wisting bor med sin sambo Suzanne i Oslo. De har varit tillsammans i ett par år. Dessförinnan var Wisting gift, men hans fru Ingrid dog (antar att man får veta varför i de första böckerna), deras båda tvillingar är vuxna och har flyttat hemifrån. Sonen är i utlandet, medan dottern Line arbetar som reporter på Verdens Gangs redaktion i Oslo. Wisting ägnar sig åt polisyrket på mer än heltid.

Ett uppmärksammat mord inträffar i ett sommarstugeområde och anledningen till att det blir så känt är för att det är Skavlans stuga som den döde hittas i - och Skavlan själv är mystiskt borta. (Nejmen oj, Rönningen hette han visst! Men i övrigt verkar han vara ett plagiat på den berömde och beundrade programledaren.)

Mer än så här ska jag inte säga. Intrigen är mycket skickligt komponerad, för det finns så många potentiella mördare i det där området och kanske är det så att varken mördaren eller polisen ser helhetsbilden?

Omdöme: Det här gillade jag! Ska du läsa en modern, skandinavisk deckare så kan jag rekommendera serien om kriminalaren William Wisting och hans dotter Line. (Ett minus dock till förlaget som borde läst korr bättre. På ett ställe är ett namn fel och på alltför många ställen är det felstavningar.) Supersnyggt omslag av Niklas Lindblad!

Länk till boken på Adlibris: POCKET och finns även i mängder av andra format.

Detta är del 7 i serien.

söndag 17 juli 2016

Korparna


Bokens titel: Korparna
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler förlag, 2011
Antal sidor: 414

Eftersom min plan är att läsa samtliga Augustpristagare, köpte jag för något år sedan "Korparna" - men sedan prioriterade jag hela tiden bort den. Det var helt enkelt omslaget, om jag ska vara riktigt ärlig, som inte lockade mig. Den lille gubben med käppen och kepsen ser ut att vara gravid och onaturligt kort - kombinationen med korsstygnen gillade jag inte heller.

Så här i efterhand tycker jag ännu sämre om omslaget, eftersom det inte finns någon krum gubbe med käpp i hela boken och eftersom huvudpersonens liv är så långt från korsstygn, putsade kopparkittlar, blommande pelargoner och trivsamma kökssoffor som man kan komma. Tvärtom är bokens innehåll svart och sorgligt. Och skulle man inte haft med en enda fågel på omslaget när hela boken handlar om dem?

Tomas Bannerheds bok om 12-årige Klas som bor på småländska landsbygden och som fasar för att en gång överta fädernesgården är en nattsvart berättelse. Pojken tar sin tillflykt till skogen, mossen, ängarna och vattnet, där han studerar fåglar och lär sig allt om dem och deras liv. Han är oerhört intelligent och måste rimligen vara klassens ljus, men om det vet vi väldigt lite. Fokus ligger helt på den fruktansvärda ångest pojken känner hemma, i varje sekund, varje dag, år ut och år in.

Klas farfars far och farfar tycks ha blivit galna av armodet och eländet i Småland under 1800-talet, då marken inte gav dem föda och svälten var stor. Nu är hans far på god väg att vandra in i samma galenskap, gradvis försvinner den snälla pappan och ersätts av en lynnig, farlig och skrämmande man som inte kan resonera logiskt.

Ska Klas överta inte bara gården utan även utanförskapet och grubblerierna från alla de män som han i rakt nedstigande led kommer ifrån?

Det här magiskt vackert, något annat går bara inte att säga. Orden är valda med sådan omsorg! På många vis påminner Bannerheds språk mig om den lilla novellen "Ojura" av en annan Augustprisnominerad: Stina Stoor. I synnerhet alla nyuppfunna adjektiv som på ett alldeles fantastiskt vis beskriver naturen. Härmed utnämner jag "Korparna" till det vackraste jag läst på mycket länge!

Mitt foto: Jag har inga korpfjädrar, men huvudpersonen Klas kan ju allt om alla fåglar - inte bara just korpar - så boken fick illustreras av de fjädrar jag hittat här på landet.

Omdöme: En barndomsskildring från Sverige på 1970-talet, men så annorlunda mot mycket annat vi läst och själva upplevt från den tiden. Rakt igenom svart, tungt, ångestladdat utan minsta glimt av ljus och räddning... men makalöst vackert skrivet.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

torsdag 14 juli 2016

Så nära barfota


Bokens titel: Så nära barfota
Författare: Marie Hedegård
Förlag: Lindelöws Bokförlag, 2016
Antal sidor: 281

Det är roligt att bli erbjuden recensions-ex av böcker, tycker jag, men jag tackar verkligen inte ja till allt utan är rätt selektiv. Att jag ville läsa Marie Hedegårds debutroman berodde nog på att jag gillade beskrivningen av en medelålders kvinna som stannar upp och funderar över sina livsval.

Jag och huvudpersonen har en hel del gemensamt: åldern, civilståndet, boendet, de flygfärdiga barnen.

Om jag hade några invändningar mot boken så var det väl att Ellen - huvudpersonen - skulle åka till Ghana för att besöka sin väninna som funnit kärleken där. Ärligt talat föreställde jag mig att nu kommer hon att komma dit blek, glåmig, tråkigt svensk och inbunden men när hon träffar de levnadsglada, vackra, sprudlande ghananerna så vaknar hon till liv. Blir förälskad i deras lättsamma livsstil, vita tänder och vältränade bruna kroppar. Säkert kryddat av blomdoft och exotism. Men det visade sig att Hedegård inte gjort det fullt så lätt för sig - och det är jag tacksam för.

Ellen jobbar som lågstadielärare men verkar mest ha lust att klippa till de små odågorna i klassrummet. Hennes kollegor är inte stöttande utan tycker tvärtom att hon är en tråkmåns. Hennes man Per-Olof har en (i mitt tycke) irriterande förkärlek för att kyssa henne i nacken i tid och otid, men stannar sällan upp och lyssnar på vad hon har att säga. Ellen stör sig på att hennes två så-gott-som-vuxna barn bara hör av sig när de vill ha hennes hjälp. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv, känner ingen passion och har glömt bort sina högsta önskningar. Vardagen är en grå sörja och det verkar inte finnas något slut på den.

Men en femtioårsfest i grannskapet skakar om Ellen, som motvilligt gått dit efter att ha klämt in sin alltför knubbiga kropp i samma festkläder hon använt i tio års tid, då Per-Olof plötsligt flirtar med grannen Annelie. Så kan han väl inte göra, han är ju hennes?! Å andra sidan visar hon aldrig några ömhetsbetygelser, säger sällan något snällt till honom och har definitivt inte lust att ligga med honom.

Ellen som huvudperson är inledningsvis inte särskilt kul. Hon ger ett gnälligt intryck, blir naturligtvis utbränd på jobbet och hasar sig igenom en deprimerande sjukskrivning. Jag har lust att läxa upp henne och säga att hon måste ta vara på allt det fina hon har runtomkring sig. Men läsarna får gradvis veta mer om Ellens liv och får därmed också en större förståelse för henne. Författaren har gjort ett mycket bra jobb med att låta sin lätt osympatiska huvudperson växa fram och utvecklas!

Romanen är välkomponerad, bra skriven (om man bortser från på tok för många stavfel samt att Ellens dotter på två ställen får heta Lisa när hon egentligen heter Malin...) och med hög igenkänning även för alla oss som inte skulle drömma om att åka till Afrika för att "hitta oss själva".

Omdöme: Ett minus för de korta texterna som inleder varje kapitel och som ger mig vibbar av fånig, pubertal sexnovell... I övrigt: "Så nära barfota" är en lättläst, välskriven bok som väcker tankar om vad som är viktigt i livet. Hoppas den ges ut på pocket och når många fler.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

onsdag 13 juli 2016

Jag heter inte Miriam


Bokens titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 451

Jag hör till den där generationen som fick höra berättelser, se filmer och läsa ofantligt många skolböcker om andra världskriget i skolan - och om förintelsen och judeförföljelserna. Mina tre barn har inte alls läst lika mycket under sin skolgång på 2000-talet och överhuvudtaget har jag ett intryck av att vi som var barn på 1970- och 80-talen matades med oändligt mycket mer information om andra världskrigets fasor under hela vår skolgång. I min klass hade vi även besök av överlevare, minns jag, för på 1980-talet fanns fortfarande många av dem kvar.

Även sedan jag blev vuxen har jag läst mängder av böcker som på något vis anknyter till andra världskriget. Än idag, sjuttio år senare, skrivs så många böcker som handlar om kriget, om förintelsen, om de politiska rörelserna, om de enskilda människornas lidanden och de olika ländernas förluster. Bara den senaste tiden har jag läst bland annat Kate Atkinsons "Life after Life", Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker", bästsäljaren "Ljuset vi inte seroch nu håller jag på med "Plundrarna" om konfiskeringen av konst i nazi-Tyskland.

Med detta sagt skulle man kunna tänka sig att jag är mätt på att läsa om Europa under andra världskriget samt att det i denna strida ström av ögonvittnesskildringar och överlevarberättelser, faktatexter och fiktion inte finns något nyskapande att läsa. Men Majgull Axelsson lyckas överraska mig med att vrida och vända ännu ett varv - och hon har mig helt fast från första sidan till sista.

Vi får möta 85-åriga Miriam som bor i ett vackert gammalt hus i Nässjö tillsammans med sin son och hans hustru. Miriam är judinna, en överlevare som fraktades till Sverige vid krigsslutet efter att ha genomlevt de mest ofattbara fasor. Det är dock inget hon har pratat om - tvärtom har allt sånt knuffats undan - "tänk inte på det, usch, nu pratar vi om något roligt istället!" säger svenskarna klämkäckt och vill inte befatta sig med nazismens grymheter.

Det är midsommarafton och just idag även Miriams födelsedag. Vuxna barnbarnet Camilla kommer på besök med sin lille son. Nu ska familjen fira tillsammans! Miriam uppvaktas på sängen med kaffe och inslaget paket: det innehåller ett vackert silverarmband i traditionell romsk stil. Där och då avslöjar hon för första gången den hemlighet hon levt med sedan tiden i koncentrationslägren: "Jag heter inte Miriam".

Vad hon heter egentligen och varför födelsedagspresenten fick henne att en kort sekund släppa in familjen i det dolda rum som hon hållit stängt inom sig är den berättelse Majgull Axelsson sakta och säkert visar för oss. Vi får inte veta allt direkt, utan pusslet läggs framför våra ögon. Så otroligt skickligt! Jag sträckläste boken och blev djupt tagen av den.

Och som barnbarnet Camilla inser vi läsare att det här har faktiskt hänt på riktigt och inte går att blunda för.

Omdöme: Trots att boken varit så översållad med beröm och trots att jag hade höga förväntningar, blev jag inte det minsta besviken. Tvärtom är det här nog det bästa jag läst i år!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

måndag 11 juli 2016

Mysteriet på Blå tåget


Bokens titel: Mysteriet på Blå tåget
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The mystery of the Blue Train
Översättare: Britte-Marie Bergström
Förlag: Bonniers/Lettura, 1988
Antal sidor: 212

Den här romanen hade jag aldrig hört talas om, utan köpte på vinst och förlust när jag ändå klickade hem flera begagnade Agatha Christie-deckare från Bokbörsen. Det visade sig vara en betydligt mycket bättre roman än jag hade förväntat mig.

Dels slapp man den ganska tröttsamma "vi samlar alla i biblioteket och förkunnar långsamt och effektfullt vem som är mördaren"-scenen i slutet, utan boken hade en mer konventionell upplösning. Dels spelade Hercule Poirot, denne påfrestande självgode belgare, en ganska liten roll (inte om man skulle fråga honom själv, förstås!) vilket är en befrielse om man som jag inte är så förtjust i honom.

Intrigen är precis lagom tramsig med förmögna societetspersoner som alla trånar efter ett rubinhalsband som sägs ha tillhört tsarinnan Katarina. Någon äger det, någon säljer det, någon stjäl det, någon mördar för det.

Det fashionabla Blå tåget från Paris ner till franska medelhavskustens semesterorter är platsen för ett mord och av en händelse befinner sig både Hercule Poirot och rätt många av de ädelstensdyrkande personerna där just detta dygn...

Det absolut värsta med boken är beskrivningarna av judar, men även tjänstefolk och kvinnor. Om man tycker att "Tio små negerpojkar" är full av förakt så gäller det även "Mysteriet på Blå tåget", där judarna är snikna, förslagna, giriga och har stora kroknäsor. Monsieur Poirot säger till en berömd juvelerare att "jag vet nog hurdana såna av din ras är" och syftar på att mannen är jude.

Det hårt arbetande tjänstefolket måste fråga sin matmor eller husfar om lov för att få sitta ner i överklassens närvaro - exempelvis då polisen besöker de misstänktas hem och intervjuar såväl hembiträden som grevar. Överhuvudtaget antas dessa fattiga och outbildade människor vara korkade och trångsynta, som om det vore deras ställning i samhället som orsakat okunskapen snarare än deras brist på kvalitativ skolgång. Det gäller att ha i bakhuvudet att boken utkom redan år 1928 i England och att Christie bara speglar tidsandan.

Omdöme: En positiv överraskning bland Christie-deckarna! Men man får bita sig i tungan för att inte skrika högt över alla fördomar. Lättsam underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD nyutgåva

Tillbaka i cyberrymden

Äntligen har jag tagit mig tvärs igenom Sverige och hamnat på andra sidan - framsidan som de envisas med att kalla den - och efter några dagars inledande räder till mataffärer för proviantanskaffning och därefter ett evigt baxande av diverse flytetyg som ska ner till havet, har jag nu lyckats ordna en knackig internetuppkoppling och en vrå där jag kan sitta med datorn.

Så här långt har jag hunnit med tre böcker på semestern: "Jag heter inte Miriam", "Mysteriet på Blå tåget" och "Så nära barfota". Recensioner kommer strax. Förhoppningsvis räcker mobiluppkopplingen till att ladda upp bilder också.