måndag 28 september 2015

Händelser vid vatten


Bokens titel: Händelser vid vatten
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1993
Antal sidor: 467

Jag ska inte sticka under stol med att Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare. "Händelser vid vatten" är bara en i raden av fantastiska romaner hon skrivit.

Boken utkom 1993 och fick Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Enligt Wikipedia har den tydligen fått en hel drös utmärkelser därutöver. Jag minns att DN:s Lotta Olsson - som satte ihop en mycket ambitiös lista över de i hennes tycke etthundra bästa deckarna genom tiderna - placerade denna roman på fjärde plats. Inte illa! I synnerhet som man nog inte ska se den som en utpräglad kriminalroman.

Handlingen är lite svår att sammanfatta i några meningar, för här är både en mordgåta och flera kärlekshistorier men också många andra ingredienser: religiösa sekter, storbolagens skogsavverkning, landsbygdens ensamhet, naturens skönhet, barns utsatthet, en romantisk syn på samerna och deras fria liv, tja, det är mycket som man kan stanna upp och fundera över.

Det hela utspelar sig i byn Svartvattnet, uppe i svenska fjällvärlden, på gränsen till Norge. Det är i början av 1970-talet, med allt vad det innebär av gröna vågen och alternativt leverne, kvinnors frigörelse, protester och demonstrationer...

Vid sjön som har samma namn som det lilla samhället sker ett brutalt mord på självaste midsommarafton. Samtidigt inträffar ett våldsamt drama på en av gårdarna i närheten, där en tonårspojke blir utsatt för hemskheter. Landsortsdoktorn och bygdens polis åker ut och fiskar, omedvetna om tumultet i byn och trots äktenskapliga problem för den ene av dem.

Och mitt i allt kommer den unga lärarinnan Annie dit med sin lilla dotter Mia, strandade vid livsmedelsbutiken mitt i byn, övergivna. De vandrar sedan till fots genom den dagsljusa sommarnatten över myrar och kalhyggen för att komma till det sektliknande kollektivet Stjärnberg, där Annie tror att hennes kärlek väntar.

Det här är en ohygglig historia på många vis, och som jag skrev tidigare så drömde jag mardrömmar om den. Men den är också precis så bra som jag förväntar mig av Ekman; trots att jag aldrig varit i svenska fjällen när det inte är snö där, så ser jag hela landskapet framför mig, hör ljuden, känner dofterna. Allt det otäcka målar hon också upp med små, fina penseldrag. Hur folk talar till varann, vad de döljer, den desperation de känner, deras längtan efter kärlek.

Värd både Augustpris, fjärdepris på "100 bästa deckarna", Nordiska Rådets litteraturpris och allt vad det var. Det här är riktigt skrämmande och till lika del tankeväckande, skrivet och levandegjort på att alldeles makalöst språk. Inte undra på att Ekman hör till de bäst säljande och mest älskade moderna författarna vi har i detta land!

Jag har den inbundna romanen från 1993, då den först utkom, men nu har man släppt en supersnygg liten pocket:



Länk till Adlibris: POCKET, nyutgåva.


måndag 21 september 2015

Lyrans tandvärk

Lyrans Noblesser ställde in tematrion idag, eftersom hon dragit ut en tand och mådde risigt efteråt. Jag tänkte att jag skulle sätta ihop en egen tröst-tematrio till henne, men kunde inte komma på något vettigt alls. Det här får bli min litterära hälsning till dig, Lyran:


Den underbara berättelsen om när Emil i Lönneberga skulle dra ut en tand på pigan Lina. Skriven av Astrid Lindgren, illustrerad av Björn Berg. Skissen har jag lånat från Rabén & Sjögrens hemsida.
//Joelinda

Sthlm Confidential - i snyggare förpackning!


Idag damp det ner ett paket i brevlådan - pocketutgåvan av Hanna E Lindbergs "Sthlm Confidential", som jag läste och recenserade i januari i år. Men varför fick jag den boken, när jag redan fått den förra utgåvan av Hanna personligen? Mycket märkligt, tänkte jag. Vände och vred på boken - och vad var det jag såg?!


Där är ju ett citat från MIN bokblogg på baksidan! Ha! Vad glad jag blir.

Blir också väldigt glad för Hannas skull, dels för att boken fått såna framgångar - det unnar jag verkligen nykomlingar på denna marknad! - och dels för att hon får ge ut en pocket på ett såpass stort förlag som Pocketförlaget. Men också för att de har anlitat en duktig formgivare (Anders Timrén) till att göra om hela omslaget, för det vann boken mycket på.

Så här såg den förra versionen ut:



Länk till boken på Adlibris: POCKET.

//Joelinda

söndag 20 september 2015

Presidentens hatt


Bokens titel: Presidentens hatt
Författare: Antoine Laurain
Originalets titel: Le chapeau de Mitterrand
Översättare: Oskar Séverac (pseudonym)
Förlag: Lavender Lit
Antal sidor: 221

Anledningen till att jag valde just denna lilla bok som läsning i vår bokklubb, är att vi är ett gäng tjejer (okej då, vuxna kvinnor i medelåldern...) som på olika sätt har kopplingar till Frankrike och politik. Gemensamt för oss alla är att vi älskar att läsa böcker och att vi nog får sägas vara mycket intresserade av vår omvärld, följer dagstidningar, letar fakta, håller oss allmänbildade.

Bland oss finns en som talar franska flytande och även tolkar från det språket - och de flesta av oss andra begriper franska och klarar hyggligt av en enkel konversation. Flera av oss är mycket beresta, några har även bott utomlands i åratal. Där finns en som vistats mycket i EU-parlamentet och en annan som arbetar politiskt här i Sverige. På våra bokträffar pratas en hel del politik!

"Presidentens hatt" är en liten sedelärande berättelse om hur en yttre kraft kan få oss växa inuti.

Precis som i den historiska serien "Släkten" (som jag har skrivit om flera gånger förut) är det ett yttre attribut som ger bäraren oanade krafter - i släktkrönikan är det en silverring som förs vidare genom generationerna, i "Presidentens hatt" är det en vacker herrhatt som Francois Mitterrand glömmer kvar på en restaurang. Hatten blir upplockad av en yngre man vars hela liv förändras när han sätter den på sitt huvud. Hatten flyttas i en kedja av händelser mellan olika människor, som alla påverkas starkt så snart de sätter på sig den.

Vi kommer inte riktigt nära karaktärerna, de är alltför ytliga för det, men de engagerar ändå. En varm och mysig bok med ett budskap.

Mitt foto: I boken nämns skaldjursbrickor flera gånger, så jag serverade havskräftor och bouillabaisse på bokklubbsaftonen.

-

Eftersom jag glömde fråga mina bokklubbsväninnor om de ville framträda i bloggen under riktiga namn eller ej, väljer jag att kalla dem för fem kvinnonamn som konstintresserade kanske känner igen... Varsågod, här är mina vänners mini-recensioner!



Amalia:
Sommaren 1986 var jag i Frankrike som au-pair, femton år gammal. Sedan dess har allt franskt varit en viktig del i mitt liv. Därför blev jag alldeles nipprig av glädje när jag fick "Presidentens hatt" i mina händer.

Den handlar ju just om 1986, och författaren, Antoine Laurain, förefaller ha satsat mycket av sin tid och sitt arbete med den rent sidomässigt ganska korta boken på att återskapa tidsandan och de kulturella referenserna från den epoken. Vad kan kännas franskare än Minitel, och 20.30-programmet i tv-tablån, efter kvällsnyheterna?

Berättelsens huvudperson är en hatt, som får en oerhört stor inverkan på alla de som kommer i dess väg. Varför? Är det klädesplagget "hatt" som tillför bäraren oväntad auktoritet, eller är just denna hatt rentav förtrollad? Läsaren får följa hatten när den passerar genom händerna på ett antal bärare, och berättelsens vinkel varierar. Ibland är det hattens bärare man följer, ibland förs historien vidare indirekt via brev mellan olika personer i berättelsen, och dessutom tillkommer ytterligare perspektiv.

Det är roligt, underhållande och trivsamt, och faktiskt oväntat spännande att få följa hattens öde.

Klart läsvärd, med eller utan vurmen för allt som är franskt!

Rent språkligt skulle jag ha önskat att översättaren hade tillåtit sig att bli ännu lite svenskare i ord och vändningar; på sina håll lyser de franska begreppen igenom alltför tydligt.


Beata:
En underhållande och fin liten feel-good bok av den franske författaren Antoine Laurain. Fint språk, trevlig att läsa och med en klurig historia.

En hatt har huvudrollen. President Mitterrand glömmer sin hatt på en restaurang, och en annan man övertar hatten. Sen följer vi hattens väg förbi olika ägare tillbaka till presidenten.

Hatten verkar överföra beslutskraft och "wit" till bäraren. Frågan är om det är något magiskt med hatten eller om det är filthattens goda kvalitet och stilenliga utseende som plockar fram det där extra ur de olika bärarna. Det får vi inte veta, men funderingarna satte igång en spännande diskussion om kläders betydelse för hur vi agerar och hur vi blir bemötta av andra. Lite om sociala koder kopplade till kläder.

Så trots att boken känns lätt, så satte den även hos oss bokklubbare igång en fin energi och vi fick en trevlig kväll och också med oss lite intressanta tankar att grunna på längre fram.





Charlotta:
Boken ger en spännande igenkänning med de gamla folksagorna som klangbotten. En fyndig nytolkning! Vad händer när ett magiskt föremål går från bärare till bärare och för med sig sin magi? Eller finns magin i varje människa redan från början, det enda som behövs är en puff på vägen för att den ska blomma ut?


Sagan är stöpt i franskt 80-tal, en lite oväntad miljö. Mycket franskt – men var 80-talet i Frankrike så gammaldags? En trivsam skröna att kura med i soffhörnan.

Dora:
Presidentens hatt är en bagatell, men en välskriven lite originell sådan och därtill med en tydlig fransk prägel som gör den läsvärd och fångar åtminstone mig. Intrigen och den röda tråden, hatten, är elegant komponerade och syr ihop de olika novellartade delarna på ett smidigt sätt.

Lite ser jag en parallell till Jonas Jonassons Hundraåring men där Jonasson skröna är yvig och lekfull är infallen här mer återhållsamt berättade.

Det som också väcks och stannar kvar är funderingarna kring i vilken utsträckning det vi har på oss påverkar vilka vi är, eller upplever oss vara, och våra göranden och låtanden.

Den som liksom jag brukar fundera över vad som hände sedan bör uppskatta epilogen som återvänder en sista gång till alla de olika karaktärerna.

Tycker att det är för intrigen och stämningen som man främst ska läsa denna bok, de olika karaktärerna är trovärdigt skildrade men något undanglidande och underordnade intrigen.

Emma:
Presidentens hatt av Antoine Laurain är en trevlig bok med ett elegant och trevligt språk. Ett språk och ett persongalleri som känns fantastiskt franskt. Det känns franskt på liknande sätt som persongalleriet i Muriel Barberys Igelkottens elegans. Läsupplevelsen är ett sant nöje.

Boken handlar om hur President Mitterrands hatt kommer på avvägar och förändrar personers liv, om uppvaknande och mod, om att våga ta plats, gå mot strömmen och att ta ansvar för att vara sig själv, eller möjligtvis så som hatten förändrar de personer som tar på sig den.

Avslutningen känns lite oväntad, jag har inte bestämt mig för om den är genialisk eller platt och onödig - också detta är typiskt för min egen reaktion på det typiskt franska. Läs själv och gör din egen bedömning.

-

Varmt tack till Lavender Lit för recensions-exen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.


lördag 19 september 2015

Skriva barnbok


Bokens titel: Skriva barnbok
Författare: Annika J. Nasiell
Förlag: Unga Lava, 2015
Antal sidor: 110

Tänk vad många människor som vill skriva en bok! Det är bara att se vilket uppsving det har varit för tidningen "Skriva", för egenutgivning och författarjippon och skrivarkurser. Alla kan skriva! Alla vill bli författare.

Jag tycker att det kan vara intressant att läsa olika tips och handledningar i ämnet. Klart bäst hittills är Stephen Kings bok, tycker jag, som varvar inspiration med konkreta råd.

"Skriva barnbok" är en snygg liten bok, trevligt formgiven, i ett behändigt format. Den är föredömligt enkel att ta till sig, ordentligt uppdelad i tydliga kapitel. Man skulle kunna säga att den dels fungerar som en knuff i baken på den tilltänkte författaren: kom igen, sätt igång då! Och dels fungerar den som en vägledning: så här lägger du upp jobbet.

Tyvärr får jag boken igenom en känsla av att detta är skrivet som när en vuxen ska förklara för ett barn. Det skulle kunnat vara ett läromedel för högstadiet. Av författaren själv märks ingenting, det finns inget personligt tilltal i boken - den är på alla vis som en ovanligt snygg och lättbegriplig lärobok, inget mer.

Efter att ha tragglat uppsatser, recensioner, PM, analyser och gud-vet-vad med ett av mina barn som hade tämligen avancerad svenska på gymnasiet så tänker jag att "Skriva barnbok" är rena barnleken jämfört med vad gymnasisterna måste åstadkomma. Har ni barn i den åldern? Har ni läst Skolverkets betygskriterier för dessa årskurser? Jag kan lova att det inte är enkelt och den kurslitteratur som ungdomarna får är avsevärt mycket mer komplex än "Skriva barnbok".

Exempelvis avhandlas den dramatiska kurvan i några få stycken och utan några djupare analyser. Att man skriver personnamn med Stor Bokstav får vi också veta (men att stor bokstav kallas versal framgår inte). Eller begreppet gestaltning som förklaras så här: "Utan gestaltning faller historien platt som en pannkaka. Gestaltning är ett begrepp som är svårt att förklara. När man inte gestaltar, då rapporterar eller beskriver man ungefär som den som rapporterar från en fotbollsmatch eller avger en polisrapport."

Boken består av 110 sidor, men om man tar bort försättsbladen och alla de (i mitt tycke) onödiga, linjerade sidorna där man förväntas öva så återstår bara 83 sidor. Läst i ett nafs, med andra ord! Jag är lite besviken på hur mycket det känns som en skolbok - det blir inte bättre av de linjerade sidorna som inleds med en blyerstpenneikon och rubriken "ÖVNING" - men det finns flera fördelar med denna bok som ändå gör den både väl värd att läsa och värd att köpa.

"Skriva barnbok" är nämligen mycket smidig att använda i uppstarten, som en tankeväckare. Ska jag skriva i presens eller imperfekt, ska jag skriva i jag-form eller inte, i vilken tid är handlingen förlagd, hur ska jag hålla reda på alla trådar, hur många karaktärer kan man klämma in egentligen, hur skriver man en vettig dialog? Det är simpelt men antagligen en god hjälp för den som faktiskt har en barnboksidé och vill förverkliga den.

Tack för recensions-exet, Lava Förlag!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN 

onsdag 16 september 2015

När morden kryper in i ens drömmar

Det tar lite tid, blir lite vakuum här på bloggen, för jag har ingen bok att skriva om just nu.
Den bok som har jag läst förra veckan tänkte jag recensera i helgen - av en speciell anledning.
Den bok jag håller på med just nu är så plågsam så jag har svårt att sträckläsa den.

I min ambition att läsa alla Augustpristagare håller jag nämligen på med Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Jag har läst den förut men minns inget alls. (Hur är det ens möjligt?) Den är otroligt obehaglig ur alla möjliga aspekter. Det är sommar för några decennier sedan och ett ungt holländskt par knivhöggs till döds i det tält de har rest i en glänta intill en sjö i norra Sverige.


Appojaure. Foto: T. Burman

Kerstin Ekman sa i en intervju jag läste - tror det var SvD - att hon tröttnat på att Leif G.W. Persson tjatar om att hon hittat sin inspiration till boken i de hemska Appojauremorden. Själv hävdar hon att han inte vet ett dyft om den saken (och det är klart att han inte gör, han är väl knappast telepatisk...) samt att hon inte hade en tanke på Appojaure när hon skrev "Händelser vid vatten".

Jag tycker det verkar väldigt, väldigt underligt att Ekman inte ens i sitt undermedvetna skulle gjort kopplingen men man får ju respektera att om hon säger att det inte är så, så är det väl på det viset.

Alldeles oavsett så är morden mycket lika varann. Det kan man inte vifta bort. Och de är så hemska så jag har svårt att läsa om dem.


Från "min" skog. Trots att den är stor så vistas jag nästan alltid inom 
just det område där ett mord nyligen skedde. Hur förhåller man sig till sånt?

Det hela blir ännu värre av att jag ofta (flera gånger i veckan) vistas på en plats där ett uppmärksammat mord skedde nyligen. Jag har inga kopplingar till offret, men desto fler ytliga kopplingar till mördaren och den pojke som angav honom, för att inte tala om skolan, bostadsområdet, skogen, omgivningarna, poliser i utredningen... Det kommer så ohyggligt nära. Jag har svårt att skaka av mig olustkänslorna och sorgen över hela händelsen.

På nätterna har jag drömt mardrömmar igen, det var länge sedan sist. När jag vaknar är "Händelser vid vatten" bland det första jag tänker på. Undrar hur mycket min hjärna egentligen försöker processa medan jag sover. Vad är verklighet och vad är dikt?
//Joelinda

tisdag 8 september 2015

Mördarens apa


Bokens titel: Mördarens apa
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2014
Antal sidor: 619

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Funderar på ett skriva en recension i punktform - skulle det funka?

1. Jag har läst "Legenden om Sally Jones". Det här är fortsättningen. De är oerhört olika! Den ena är en bok full av bilder kompletterade med text, den andra är en riktigt tjock bok på över sexhundra (!) sidor med endast ett fåtal illustrationer.

2. Ett av mina barn fick "Legenden om Sally Jones" och därför beställde jag uppföljaren. Både barnet och jag blev dock konfunderade när boken kom hem - de är så fullständigt olika så jag undrar om det inte är svårt att hitta en målgrupp som gillar båda.

3. Jag älskar i alla fall båda böckerna och det gör tydligen Augustprisets jury också, för Jakob Wegelius har lyckats med konststycket att erövra priset två gånger!

4. Man bör ha läst Sally Jones-boken för att hänga med i "Mördarens apa". Det blir bättre så! Även om huvudpersonerna presenteras förtjänstfullt med vackra bilder.


5. Den här romanen om apan Sally Jones vänder sig till barn men är skriven som för vuxna. Språket är inte alls tillrättalagt för att passa de yngre. Mängder av verktyg, titlar och nautiska termer nämns och är sådana som jag känner till men inte kan mycket om, och då tycker jag ändå att jag är en allmänbildad person. För många barn (upp till 10-12-årsåldern) måste boken vara lite knepig rent språkmässigt. För de äldre (13-20-åringarna) är den nog för barnslig. De flesta vuxna skulle nog bara passera den. Men vi som älskar sagor har här en skatt!

6. Apropå ovanstående så förtjänar Wegelius en rungande applåd för att han inte fallit i fällan att välja bort de lite mer komplicerade orden. Tänk så fantastiskt berikande det är att läsa en barn- och ungdomsbok som vågar ha ett vackert, detaljerat och utvecklande språk!


7. Som jag skrev i min recension av "Legenden om Sally Jones" så är teckningarna alldeles underbara. Jag avundas människor som kan teckna så makalöst bra. Och allting är så genomtänkt, illustrationerna fyller verkligen sin funktion.

8. Som formgivare måste jag också påpeka att jag gillar typsnitten (varav det ena tycks vara ritat av författaren själv) och sättningen.

9. Historien är i korta drag en skildring av en resa tvärs över jordklotet och en jakt på en mördare. De inblandade är en tekniskt begåvad gorilla, en skönsjungande portugisisk fabriksarbeterska, en dragspelsbyggande italiensk gentleman, en naiv finsk kapten, en excentrisk indisk maharadja samt några elaka poliser, skumma mördare och pengalystna sjömän. Det är spännande i långsam takt, det är välskrivet, det är lärorikt och fantasifullt. En underbar saga!


Omdöme: En saga skriven för vuxna barn eller barnsliga vuxna, för alla som älskar att gotta sig i sprudlande fantasi och osannolika äventyr ackompanjerade av vackra illustrationer.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE.

måndag 7 september 2015

Tematrio som får en att frysa

Idag tyckte Lyran att det var dags för ett kyligt tema: böcker som i titeln innehåller något kallt.


Det allra första som ploppar upp i skallen på mig, är "Winter´s bone". Hu. Hu! Den boken har både en kall titel och en djupfryst känsla. Ruggigt bra men hemsk. Här är min recension av "En helvetes vinter".


Sedan tänker jag på "Vintersaga" som är en underbar roman, som tydligen totalt fallit i glömska. Här är min recension av "Winter´s tale".


Slutligen funderar jag på om jag ska lyfta fram "Syndaflod" trots att jag inte alls gillade den. Här kan man läsa mer om varför... Med tanke på att det regnade ungefär 80 mm på ett dygn här igår, så känns det passande med en bok om störtregn. Tack och lov för ett torrt, varmt hus!

//Joelinda

tisdag 1 september 2015

Fritt fram att kommentera!


(Den superfina teckningen lånade jag från Mentorsnätverkarna på pedagogstockholmblogg.se. Det står inte vem som gjort den, men som extremt lojal DN-läsare och korsordslösare skulle jag chansa på att det är samma person som brukar illustrera deras lördagskryss.)


Fritt fram att kommentera! Nu ändrade jag mig, Hannele, för att du gnällde lite.

Jag har tagit bort spärren som säger att jag måste godkänna alla inlägg innan de publiceras. Det är trots allt inte så jättemånga som skriver obsceniteter i mina kommentarsfält, eller skickar förfrågningar om multilevelmarketing-jippon som jag definitivt inte vill vara med på.

Det är inte heller så många som försöker lura i mig att jag är den enda överlevande släktingen till en stenrik affärsman som har dödsstörtat i Afrikas djungel förra veckan och att det nu väntar en grotesk massa pengar på mig.

Jag får helt enkelt göra mig besväret att sålla bort de knäppa inläggen i efterhand.

Och så passade jag också på att lägga till några bokbloggar som jag upptäckt att jag kikar in på allt som oftast. Säkert har jag glömt ännu fler! Det finns så många bra, inspirerande och kunniga recensenter därute. Jag försöker komma ihåg att lägga till dem i min blogglista, men det är lätt hänt att jag tänker "sedan" och så blir det inte av.

Det är i alla fall en gyllene chans att få bra litteraturtips från folk som älskar att läsa böcker.
//Joelinda

Tematrio: Facklitteratur från mitt eget fack

En knepig bloggutmaning från Lyran denna vecka: "Skriv om tre faktaböcker som på något vis anknyter till ditt arbete" (ungefär så, kanske inte ordagrant).

Tja, det var ju inte det lättaste! Jag är grafisk formgivare, driver en reklambyrå, fotograferar massor och ägnar en betydande del av mina arbetsdagar åt att läsa korrektur och skriva texter. Men LÄSER jag något som har med jobbet att göra? Hmm. Ytterst lite.


Precis min typ av Simon Garfield
En underbar och underhållande bok om typsnitt!


Bibeln! Guldgruvan! Den Enda Boken Man Behöver!
Klart för tryck av Åke Hallberg är alldeles unik i sitt slag - jag tror alla, alla, alla som jobbade på reklambyrå på 1980- och 90-talen har denna bok eller har läst den. En riktig storsäljare trots sin smala nisch.

Här får man veta allt som man inte längre behöver veta, men som var livsnödvändigt för grafiska formgivare, art directors och originalare på den tiden. Makalöst pedagogisk och informativ! Än i denna dag är jag tacksam att jag kunna ha "Klart för tryck" som uppslagsverk när jag funderar kring sånt som Tc (tecken per Cicero), raster, screentryck, korrekturtecken och sättning.

I övrigt är det rätt bortkastat att köpa böcker om formgivning eller grafisk produktion, tycker jag. Det mesta jag behöver är inspiration och det kan jag få på annat håll. Jag läser ytterst sällan något för att förkovra mig i mitt yrke, ärligt talat, utan ägnar mig mer åt att titta på andras goda exempel, titta på fotografier, kolla igenom portfolios, surfa in på reklambyråers hemsidor.

Men en sak läser jag som har med mitt jobb att göra och det är tidningen Resumé! Det gäller ju att ha lite koll på vad som händer inom branschen...
/Joelinda