tisdag 26 september 2017

Futura - med framtiden för sig

Jag är oerhört förtjust i Futura. När typsnittet kom, 1927, var det något alldeles extraordinärt. Innan dess var man inte van vid linjärer utan i stort sett allt var antikvor.

En antikva har "fötter", serifer, som gör att ögat lättare kan följa linjen när man läser. Fötterna binder ihop bokstäverna till ord med tydliga mellanrum. Det är därför det upplevs som enklare att läsa en hel text (en inlaga i en bok, exempelvis) i ett typsnitt med serifer än ett utan.

Numera kallas många linjärer inte längre för linjärer, gothic eller grotesker utan just för "sans serifer" - åtminstone om man tittar bland datorns förinstallerade fonter. Jag misstänker att det är det uttrycket som helt kommer att ta över, om det inte redan gjort det.

De linjära typsnitten funkar utmärkt i rubriker, mellanrubriker, logotyper och på skyltar. Många av dem är skapade med just Futura som utgångspunkt.



Futura är ett sällsynt vackert typsnitt, enligt min mening. Det är nämligen inte rakt på ett tråkigt sätt som Helvetica och Arial, utan rakt med finesser och integritet (om nu ett typsnitt kan ha det!). De vassa kanterna! Jag älskar dem. De perfekta cirklarna i bokstäver som O och gemena e. Armbågarna på versala M, måste vara bland de snyggaste bland snygga fonter! Balansen är perfekt.

---

Ett användningsområde där man hittar Futura i mängd, är på bokomslag. På senare tid har jag noterat att i synnerhet deckare och spänningsromaner gärna får en rubrik i Futura.

Som formgivare kan man numera lätt gå in och pilla i fonterna digitalt, förvränga dem och justera lite hur som helst. Men ursprungsformen känns igen i alla fall, den går inte att ta miste på. Jag kan inte svära på att alla nedanstående exempel (jag har letat reda på dem på nätbokhandeln) är Futura i original, det kan även vara en förvrängd version eller en ny font som bygger på Futura - men ni fattar säkert vad jag menar:









Not: Skaparen av detta vackra och omåttligt populära typsnitt är tysken Paul Renner.

måndag 25 september 2017

Tematrio: Starka känslor

När jag just sagt att jag inte har så mycket att ge i dessa bloggutmaningar, så kommer Lyrans tematrio med veckans tema på starka känslor. En bra bok måste nästan med nödvändighet innehålla starka känslor, tycker jag, eller med sin handling röra upp starka känslor i mig.

Jag väljer tre svenska böcker av tre kvinnliga författare, för jag gillar att ha ett tema inom temat.


"Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk är en bok där allt, precis allt, kretsar kring känslor. Syskonrivalitet, trasiga relationer, krångliga tonårsbarn, nya förälskelser, gamla kärlekshistorier. 


Den här antologin från i år, "Brev till min dotter", berörde mig något alldeles oerhört. Jag är lite förvånad att det inte har snackats mer om den. Väldigt starka känslor från mödrar till sina döttrar - men mycket mer än så.


Man kan vara full av känslor men inte riktigt våga ge utlopp för dem, som Maj i "Sörja för de sina" av Kristina Sandberg. Fantastisk bok - tja, alla tre i serien - som var en stor läsupplevelse för mig.

+

En bonusbok också, även den svensk och skriven av en kvinna. Egentligen är det en saga bland många i en samling (Nils Karlsson Pyssling), men den har även getts ut för sig. Jag får nästan lite ont i kroppen bara av att tänka på den... En av de sagor jag tyckt allra mest om som barn:


Allra käraste syster av Astrid Lindgren, här med makalösa illustrationer av Hans Arnold.







Om det nödvändiga i att blogga varje dag


Jag har funderat lite. Bloggen är ett sätt för mig att berätta för andra om de böcker jag läst, och för mig själv att minnas. Den är också en utmärkt väg att nå andra människor som älskar att läsa.

De första åren bloggade jag sporadiskt. Senare insåg jag att korta inlägg med korta mellanrum är bättre. Om jag vill behålla de där tusentals besöken per månad så kräver det en insats från min sida: att jag helst ska ha något vettigt att säga varenda dag, om nya böcker och gamla, om bokmässor och litteratursidor, om författare eller bokpriser. Eller att jag deltar i en massa utmaningar. Men jag har ju inget vettigt att säga om en massa kulturevenemang som jag aldrig hinner gå på - och jag är ju sällan med i utmaningarna!

Nu sedan skolan började, semestrarna tog slut och vardagen kastade sig över mig så har jag plötsligt inte tid alls. Boken jag läser känns som att den aldrig kommer att ta slut. Inte för att det på något vis är ett självändamål att läsa klart den fort, men ändå.

Jag vill betona det där sista. Hade en diskussion i familjen om det, när jag beklagade mig över att det känns som att jag hållit på med samma bok en evighet. "Men läser du för nöjes skull eller läser du för att kunna blogga om den?" undrade en familjemedlem - och han hade förstås rätt.

Jag har väl inte bråttom? Det spelar väl ingen roll för någon i hela universum om jag bara läser en enda bok på hela månaden?


Ett tips till den som känner för en bok som är svår att hänga med i om man är det minsta trött och disträ: "Yxmannen".

När jag för fyrtioelfte gången läste samma mening igår kväll (och detta är alltså samma bok som ramlat ner i huvudet på mig ett antal gånger eftersom jag somnar medan jag läser den...) så slog det mig att den är lite lik Leif G. W. Perssons böcker. Jag har visserligen bara läst en enda, ungefär "Mellan sommarens köld och Palmemordets hetta" - men den kryllade av personligheter som samtliga var män och samtliga titulerades med sitt efternamn.

"Yxmannen" är en orgie i manliga detektiver, poliser, maffiosos och trumpetspelare som omväxlande kallas vid förnamn eller efternamn vilket gör att det känns som att persongalleriet består av femtio pers när det sannolikt är tjugofem. Män, naturligtvis.




onsdag 20 september 2017

Boken rakt i huvudet


Jag har verkligen, verkligen sett fram emot att läsa "Yxmannen". Det är nästan omöjligt att inte suktas av det snygga omslaget i kombination med handlingen som utspelar sig i New Orleans för hundra år sedan.

Men vad är det med den här boken?! Jag har fått den i ansiktet TRE kvällar på raken nu. Det måste vara personligt rekord för mig, som alltid läser innan jag somnar men ytterst sällan somnar medan jag läser.

Fortsätter det på det här viset lär det dröja två veckor innan jag har något vettigt att blogga om.

lördag 16 september 2017

Tjockdrottningen


Bokens titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Förlag: Norstedts, 2017
Antal sidor: 409

Johanna är en trådsmal - för att inte säga mager! - programledare som kämpar hårt för att bli lite mer betydande, få lite större jobb, bli lite mer känd. Hon bor i en snyggt inredd lägenhet på Östermalm och shoppar groteskt dyra märkeskläder trots att hon inte har råd med någondera. Karriären är inte så lysande som hon drömmer om och hon blir ständigt snuvad på programledarrollen för de där stora tevesatsningarna som hon så fruktansvärt gärna skulle vilja ha. Och behöver av ekonomiska skäl!

Johanna berör mig verkligen starkt. Ni kommer att förstå varför om ni läser boken. Hon är en skör människa och i sin desperata jakt på "likes" och hjärtan på Instagram och Facebook kommer hon att svika dem hon älskar allra mest. Det är rätt fruktansvärt läsning, eftersom den är så sannolik. Verkligheten ser ut sådär för många; lägg ut bilder på dina lyckligaste och sorgligaste stunder för att skapa uppmärksamhet kring din egen person.

Du är ditt eget varumärke!

Just den devisen verkar alla i romanen "Tjockdrottningen" leva efter. Teveproducenten Jarmo som totalt tappar kontrollen över sig själv och är så omdömeslös att man häpnar. Hans manipulativa assistent Camilla, lysande ihopdiktad och beskriven av Moa Herngren, som "bondar" med alla och får dem att tro att de är hennes närmaste vänner när hon i själva verket bara utnyttjar dem för egen vinnings skull.

Och så tjockdrottningen själv då, hon som kanske minst av alla bryr sig om att hon är ett levande varumärke, en kändis - om än temporärt - och ständigt figurerar på tidningarnas löpsedlar och i morgonsoffornas teveprogram.

Hon heter Annie, är lite över trettio och har aldrig blivit kysst. Hennes liv har bestått av förödmjukelser och elakheter, ensamhet och skuldkänslor. Så blir det lätt när man väger över tvåhundra kilo och alla bara tittar på en med avsmak. Porträttet av henne är hjärtknipande och i synnerhet hennes längtan efter tjejkompisar, en pojkvän, en framtid som strålar av kärlek och vänskap.

Vilket otroligt bra bok detta är! Det är inte bara de verklighetstrogna sekvenserna kring "Biggest Loser" (här kallat "Du är vad du väger") och Facebookhysterin som fångar mig, utan främst den sorgliga känslan av att många slänger bort sina dyrbara enda liv på att bli populära, vackra, kända. Bli Någon. Även när de måste ge avkall på sin egen etik och moral.

Omdöme: Jag har läst flera romaner av Herngren förut och den här är precis lika bra som exempelvis "Jag ska bara fixa en grej i köket". Författaren måste vara en lysande observatör, tänker jag, för personerna i hennes böcker skulle kunna vara våra egna systrar, grannar och arbetskompisar. En mycket bra bok som skulle passa i bokcirklar och gärna delas ut till unga människor på gymnasiet och högskolan som tror att så mycket av deras framtid handlar om yta, skönhet och popularitet snarare än genuina känslor och mellanmänsklig värme.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Det här är en av ytterst få böcker jag vågat be om ett recensions-ex av, inte bara fått som en överraskning. Jag misstänkte redan på förhand att jag skulle gilla den. Herngren är en favorit hos mig och jag blev verkligen inte besviken.

Här är fler som har läst och tyckt: ...och dagarna går, Boklysten, Stories from the city, Hyllan, och Just här - just nu.

måndag 11 september 2017

Arthur Peppers diskreta charm


Bokens titel: Arthur Peppers diskreta charm
Författare: Phaedra Patrick
Originalets titel: The Curious Charms of Arthur Pepper
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 301

Jag hakar upp mig redan några sidor in i berättelsen, då jag inser att bokens huvudperson Arthur är nyss fyllda sextionio år, men beskrivs som en gubbstrutt i töntiga kläder, lite långsam av sig, ointresserad av förändring. Men, det måste väl ändå vara sjuttionio eller åttiofem?! Nej, tydligen inte. Jag gör en snabb sammanställning i huvudet över mig närstående män i Arthurs ålder.

Mäklaren som är en av mina affärsbekanta, han har fyllt 68 och cruisar runt i en lyxig BMW, klär sig i snitsiga kostymer, håller sig i form och unnar sig det goda livet. Har märkesjeans om man träffar honom på fritiden, är en skicklig danskavaljer och sjunger Tom Jones låtar högt när han är på det humöret.

Min fina tryckare som är det närmaste en arbetskamrat jag kommer, han fyller 68 om några veckor och jobbar massor på tryckeriet fortfarande - även om han dragit ner lite på det för att hinna med att renovera sina två (!) sommarstugor och skriva en bok om sin hembygd i Dalarna.

Min äldste svåger som också är 68 och som visserligen gått i pension, men som ägnar sig på heltid åt båtbyggen och sina barnbarn, reser utomlands, har stora fester på landstället, käkar LCHF, är kulturell och försöker hålla sig ungdomlig.

För att inte tala om min egen pappa som är 73 år och arbetar heltid inom egna företaget, åker land och rike runt för att styra upp ledningsgrupper, hålla föredrag, skriva rapporter, utvärdera arbetssätt och leda projekt. Och när han kommer hem tar han hand om ett stort hus med en gigantisk trädgård, går raska promenader i timtal, åker långfärdsskridskor, paddlar kajak, snickrar, träffar släkten, bakar bröd och umgås med goda vänner.

Nu blev det här en lång utläggning, men för mig var det så otroligt slående att bokens Arthur Pepper är 69 år och en skruttig gubbe. Hans barn och han själv kallar honom det. Min upplevelse är snarare att många äldre är väldigt i farten en bra bit upp i 70-årsåldern.


Tre engelska omslag som fokuserar på berlockerna, armbandet och resorna.


 Spanskt, holländskt, australiskt och portugisiskt omslag.


Boken då? Jag ska verkligen inte lägga mig i den i övrigt eminenta översättningen, gjord av Emö Malmberg, men jag tycker att titeln blivit lite konstig. "The Curious Charms of Arthur Pepper" syftar kanske på hans charm men garanterat även på hans berlockarmband. I den svenska titeln har han blivit en diskret (!) charmknutte och inget alls nämns om några lyckobringande amuletter eller märkliga berlocker.

Arthur har blivit änkling, hans älskade Miriam dog för exakt ett år sedan i sviterna av en lunginflammation. På årsdagen tänker han städa ur hennes garderob och när han gör det hittar han ett vackert guldarmband som han inte kan minnas att han någonsin sett henne bära. Runt armbandet sitter nio dyrbara guldberlocker som alla leder till spännande upptäckter om Miriams liv. En elefant, en målarpalett, ett hjärta, en tiger, en bok...

Det är en otroligt mysig bok, där Arthur (som inte har några likheter alls med omslagets "Ove" utan tvärtom går runt i blå haremsbyxor, rejäla sandaler och ryggsäck - och garanterat utan käpp!) utvecklas som människa och finner ny lycka i sitt liv. En riktigt, riktigt fin liten berättelse som må vara hur simpel som helst men som ändå berörde mig och lyckades överraska med att flera gånger ta en annan vändning än den jag hade trott.

Mitt foto: När jag var i lekisålder (förskoleklass, numera) fick jag ett silverarmband med en berlock av min farmor. Det var meningen att jag skulle fästa fler berlocker senare, men tyvärr blev det aldrig så - och jag växte snabbt ur armbandet dessutom.

Omdöme: Lättläst men inte så lätt genomskådad som man kunde tro. Mysig och varm men med ett stort mått vemod och längtan. Rar och oförarglig på det hela, men berörande ändå. En fin överraskning!

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.


söndag 10 september 2017

Nils Olsson och gamla gubbar

Om jag får säga det själv, så är jag rätt duktig på att känna igen omslagsformgivare. Det här inlägget kommer att handla om det och jag misstänker att det är så nördigt så ingen orkar läsa det, men jag skriver ändå.

Ja, jag är själv grafisk formgivare. Nej, jag har aldrig fått äran att designa ett bokomslag annat än till kunder inom näringslivet - exempelvis jubileumsskrifter, årsböcker och konstböcker. Och ja, jag skulle jättegärna vilja göra omslaget till några romaner, såklart.

Nils Olsson känner jag inte, men jag känner igen hans stil. Det hör väl till, att man intresserar sig för det som är inom ens eget gebit. Kanske är jag onödigt kritisk ibland till vissa omslag eller för den delen layouten på själva inlagan, men så funkar det säkert för en målarmästare som går hem till någon som själv kladdat billig färg på väggarna eller en kock som besöker en slafsig lunchrestaurang.

Nåväl, denne Nils Olsson har en stil som inte på något vis liknar min egen, men som jag ändå tycker är otroligt attraktiv. Varm, mustig, färgrik, med tonade skalor och handskriftsliknande typsnitt och punktbelysta motiv. 

Här är några exempel, för att ni ska förstå vad jag menar:



Fredrik Backmans bokomslag är bra exempel. De är konsekventa och lätta att känna igen: man ser genast att det är en ny Backman-roman. (Och att det är Nils Olssons stil, tycker jag.)



Rosie-böckerna av Graeme Simsion går i samma stil, de också.


Sara H. Olssons böcker är så totalt olika allt som jag själv gör, men jag kan inte låta bli att ryckas med i allt det här plottriga, överdrivna, handskrivna och kursiva, färgglada och collage-monterade. Man blir glad av omslagen, de är verkligen snygga tycker jag!



 Det finns en hel uppsjö böcker med liknande utseende, formgivna av just Nils Olsson, men jag kan ju inte visa varenda en. Här är i alla fall ytterligare två som liknar de ovanstående i både färg och form. De tilltalar mig fast jag egentligen tycker de är rätt utflippade och ihopplockade.

Men så kommer vi till boken jag just läst (och snart ska recensera). Den är skriven av Phaedra Patrick och heter "Arthur Peppers diskreta charm" - en idiotisk titel, men det kan jag återkomma till - och vars omslag jag föll pladask för. Såklart såg jag lång väg att det var en bok med Nils Olsson-prägel.


Den är så härlig med sin hysteriska blandning av olika typsnitt, bild av engelsk småstad med skruttig gubbe i (förmodligen Arthur Pepper) och nederst ett guldarmband på en intrikat bakgrund som inte framkommer på lågupplösta bilder från förlagen - det är någon sorts paisleymönster blandat med träplankor - och överallt är varma färgtoner och skuggor. Mycket tilltalande för en feelgoodbok!

Men ser ni vad han har gjort?! Och vad som föranledde hela det här inlägget? Han har plockat ut Ove och placerat honom i York. Jodå. Samma gubbe men brallorna har fixats till gråsvarta istället.

På pocketversionen syns ännu tydligare än på ovanstående inbundna version att Arthur Pepper går omkring i en prasslig blå kostym och egentligen är Ove!



Så otroligt störande. Och så manipulativt, på något vis. När man läser folks omdömen på nätet och de skriver sånt som "litegrann som Ove" så tänker jag att det är planterat i dem eftersom de sett omslaget. Arthur har inte många likheter med Ove, till sättet. Han är en äldre man, han är änkling, han har rigida vanor - men inte några av Oves egenheter överhuvudtaget.

Jag retar mig ofantligt på att svenske Ove har klippts ut och placerats i engelska York. I all synnerhet som han varken går klädd sådär - hans kläder beskrivs noggrant i boken! - och aldrig någonsin har käpp.

Det känns kuppartat. Någon på Forum har sagt "Hur ska vi marknadsföra den här feelgoodboken, ingen människa har ju hört talas om Phaedra Patrick?! Eller vänta.... Ska vi lägga in en Ove på omslaget kanske? Då fattar ju folk att det är en mysig bok om en farbror".


fredag 8 september 2017

Tango för vilsna själar


Bokens titel: Tango för vilsna själar
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: The Ballroom Class
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 510

Lauren är bara 22 år, men ska snart gifta sig. Hela sitt liv har hon drömt om ett storslaget bröllop. Det är allt hennes tankar kretsar kring, inget annat är så viktigt som hennes stora dag. Man kan lätt påstå att hon är besatt.

Chris är killen hon har utsett till sin blivande make, men frågan är om han inte börjat ångra sig nu när radhus, bolån, bröllopstårtor, vita hästar och inte minst brudvals är vad livet tycks handla om.

Lauren och Chris börjar på en kvällskurs i sällskapsdans, för att öva inför bröllopet. Med sig har de Laurens föräldrar Bridget och Frank, som är så lyckliga och lyckade på alla vis. Tror man. Kanske finns det en del gömt i garderoberna, trots allt? Det unga brudparet släpar även med sig Chris vidrigt självupptagna morsa till danskursen.

Där huserar Angelica, en elegant kvinna i 60-årsåldern, som tävlingsdansat hela sitt liv och varit enormt framgångsrik. Varför kom hon tillbaka till den lilla hålan Longhampton, när hon hade det så bra i USA? Kan man ju undra...

Men det finns fler människor att hålla reda på! Fylliga tvåbarnsmamman Joanna - som är vacker fast hon är mullig, påpekas hundra gånger - och hennes karriärsman Greg som aldrig är hemma. Och sist men inte minst bokens huvudpersoner: Katie och Ross. De har blivit beordrade av sin äktenskapsrådgivare att ta upp ett gemensamt fritidsintresse - och det blir sällskapsdans.

En övertydlig historia spelas upp, där vi får lära oss att den hårt arbetande Katie (mager, tärd, trött, ändå tjusig, med konstant ihopbitna käkar och aldrig ett leende) minsann kan vara en god mor trots att hon jobbar långt mycket mer än heltid och alltid sätter jobbet före familjen. Och att Ross, den sluskigt klädde hemmapappan som tar hand om de gemensamma småbarnen, är en charmerande och intelligent, tänkande och varm varelse som faktiskt har seriösa vuxensidor i sig trots att han är hemma och fjantar med barnen hela dagarna.

Nej, det här var inte den bästa feelgood jag läst. Minus även för de långa utläggningarna om olika danser och tillhörande klädsel. Det intresserar mig inte att läsa fyra och en halv sida (!) i detalj om Angelicas dansklänningar.

Omdöme: För många människor, för spretigt, för ytligt, för snackigt - men en trevlig ambition att berätta om långa kärleksförhållanden och hur man kämpar för att behålla dem.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.


Dillons version av livet

Jag har för vana att inte lägga ut några "tyckanden" om de böcker vi läser i bokklubben innan vi haft våra träffar. Men eftersom jag misstänker att ingen av mina bokklubbsväninnor läser min blogg så gör jag ett undantag denna gång.

Vi fick i uppdrag att läsa Lucy Dillons "Tango för vilsna själar". En av anledningarna till att värdinnan valt just denna roman, var att vi hade ovanligt kort om tid mellan träffarna och därför behövde något lättläst som fanns tillgängligt i pocket eller på bibblan.

För något år sedan hade jag aldrig hört talas om Dillon, än mindre läst hennes böcker. Men förra hösten när jag var så nere, fann jag att det var rätt skönt att läsa feelgoodböcker om de är välskrivna och hyfsat intelligenta.




Här är ett inlägg jag skrev om Dillons framgångsrecept, om hur lika hennes böcker är i upplägget. En vuxen dotter, en krånglig mamma eller svärmor, en man som kanske sviker och en kärlekstörstande hund som behöver omvårdnad...

Nu har jag försökt spalta upp Lucy Dillons böcker i den ordning de tycks ha utkommit på svenska.
2011: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
2012: Hundar, hus och hjärtats längtan
2013: Och så levde de lyckliga
2014: Tango för vilsna själar
2015: Hundra omistliga ting
2016: När livet börjar om
2017: Allt jag önskade

Sju böcker på sju år. Alla tämligen snarlika. Jag måste ge henne det, att de är engagerande och på något vis trösterika. Jag vet inte hur de första böckerna är, för jag har bara läst bok nummer fyra, fem och sex - men jag tycker att de senare böckerna är långt mycket bättre än den jag just läst. Kanske har hon utvecklats under åren som gått.

---


OBS! Efter att detta inlägg skrevs, har jag sett på engelska Wikipedia att just "Tango för vilsna själar" är den första boken hon skrev - inte den fjärde. Det kan ju förklara varför jag tycker den är så mycket sämre än de andra jag läst!

Här är den engelska utgivningen, att jämföra med ovanstående svenska:
2008: The Ballroom Class
2009: Lost Dogs and Lonely Hearts
2010: Walking Back to Happiness
2011: The Secret of Happy Ever After
2014: A Hundred Pieces of Me
2015: One Small Act of Kindness
2016: All I Ever Wanted

tisdag 5 september 2017

Höstböcker

Vill tipsa om två böcker som passar utmärkt i september:


Svampar i skog och mark är på tok för tung för att släpa med sig ut i skogen, men fullständigt underbar som uppslagsbok. Jag har många svampböcker och denna är den klart bästa!


Äppel päppel must! är mycket inspirerande för alla trädgårdsägare som har några äppelträd; allt om mustning och mycket mer kring äppelträd och frukternas många användningsområden.


Egentligen hade det väl passat med en bok om vildmarksliv och pinnbröd också, men någon sådan har jag inte. Allt finns i huvudet. Plocka svamp, musta äpplen och njuta av höstskogarna nu!

måndag 4 september 2017

Tematrio: Grannar man inte skulle vilja ha


Coraline av Neil Gaiman är en underbart läskig berättelse om en granne som man verkligen inte vill fastna hos...


Mörkögda augustinatt av Maria Lang är en kräftskivemardröm i svensk sensommarmiljö, där ingen granne går att lita på.


Vi i villa av Hans Koppel är en favorit hos mig: antingen är det totalt skruvat eller så ÄR det faktiskt så här galet i villaidyllen, med otrohet och missunnsamhet bland de perfekta ytorna.

Fick inte plats att skriva det högst upp, men detta är alltså mina tre utvalda böcker om grannar, apropå Lyrans tematrio denna vecka. Ett kul ämne och något som diskuteras frekvent hemma hos oss.

Vill passa på att tipsa om Novellix tema "Grannar", nio små novellböcker om just detta.

fredag 1 september 2017

Helgfrågan: Hur går det med läsningen?

Det kryllar av bokbloggarutmaningar och -enkäter. Jag väljer att vara med om jag har något vettigt att svara (vilket inte är särskilt ofta...). Nu fastnade jag för Mias helgfråga, som denna fredag lyder "Hur går det med läsningen och bloggandet?"


Jo, tack. Jag har just läst klart "Coffin road" som jag verkligen gillade. En mycket bra bok!

Jag har mycket som står på tur att läsa! Dock går det lite långsamt, för jag har dels stressat som en idiot för att arrangera mitt 50-årsfirande (nu är det över, puh!) och dels har jag varit så trött på kvällarna att jag slocknat redan efter att ha läst ett kapitel eller så. Bloggandet har jag inte alls lagt någon tid på.

Nu är jag i full färd med att läsa en Lucy Dillon-bok. Min kära bokklubb ska nämligen ses snart igen och värdinnan har valt två böcker trots att vi har ont om tid att hinna läsa dem. I gengäld utsåg hon två mycket lättlästa pocketböcker.

Alltså håller jag som bäst på att läsa "Tango för vilsna själar" som handlar om några olyckliga par som går en kurs i sällskapsdans.

---


Vår bukett till mammas kista.

Mia brukar tydligen ha en bonusfråga också. Idag undrar hon "Vad ska du göra i helgen?".

Det har jag inget roligt svar på. Med risk för att låta teatralisk, så ska jag åka till min mammas grav och gråta. Imorgon är det ett helt år sedan hon dog. Den hemskaste dagen i hela mitt liv. Varenda dag sedan dess har jag längtat efter henne och saknat henne. Imorgon bitti åker jag till askgravlunden och lägger blommor där och skickar varma tankar till den finaste mamman jag vet.


Denna fibula av järn fick jag i present av min väninna.

Och på söndag tänker jag gå på vikingamarknad och titta på ylletyger, fibulor, bronsringar och spännbucklor - för det var nämligen det jag fick i present på min födelsedag!