tisdag 30 augusti 2016

Rosengädda nästa!


Bokens titel: Rosengädda nästa!
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Pocketförlaget, 2016
Antal sidor: 348

Vad är det här för dravel? undrade jag när jag hade läst de första korta kapitlen. Boken hade jag fått i present av en välmenande och mycket omtänksam bokklubbsväninna som nyligen mist sin ena förälder och som vet hur väl man kan behöva avkopplande litteratur när man är mitt uppe i en tung period i livet.

Jag har aldrig läst något av Emma Hamberg förr även om jag har koll på vem hon är. Det skulle inte fallit mig in att köpa en bok med en så fånig titel som "Rosengädda nästa!" och mycket riktigt tyckte jag att de första kapitlen var påfrestande. Som en B-variant av Fredrik Backman men utan den vassa humorn.

Naturligtvis ska det bli vänskap "över gränserna", författare verkar älska att tussa ihop folk av olika åldrar och göra dem till vänner för livet.

Här är det en 13-åring som älskar Serge Gainsbourg, har vattenkammat hår, går klädd i kostym året runt (enbart såna som är sydda på 1950-talet, gärna i glada färger) och vars favoritbok är "Främlingen". Visst, alla ska få vara som de är - men jag har lätt att storkna på barn som vill åka till Stanford på sommarlovet för att ta en kurs i fransk poesi... Bror, ja, han heter så, är så lillgammal så han borde få förtida rynkor. Han tar sig till Stockholm och möter där Tessan som är på rymmen från sitt usla förortsliv och Jane som hjälper skadade, vilda djur i sin trädgårdstäppa mitt inne i stan.

Naturligtvis kommer det in lite kärlek i bilden också, för dem allihop, men det är inte alls som jag föreställde mig att feelgoodböcker skulle vara. Bror gör mig lätt knollrig med sitt udda sätt, men de andra figurerna är tämligen realistiska som personer (dock inte allt de råkar ut för). Det är varmt, ombonat, mysigt som fluffig sockervadd.

Mitt foto: Gatuköks-Tessan förvandlas till en annan person när hon lär sig göra hollandaisesås och ägg benedicte...

Omdöme: Jag gillar inte feelgood och den här sortens glättiga romaner med en snudd på icke-existerande intrig. Men! Jag ger min väninna rätt i att det här var perfekt läsning i en jobbig situation. Där fanns inga orosmoment, ingen större igenkänning, inget som kunde skava eller såra. Det var bara übermysig och ganska fånig läsning från början till slut. Sammanfattningsvis en lugnande medicin - receptfri och utan biverkningar!

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 29 augusti 2016

Jag härmar den engelska drottningen


Det här fotot tog jag i vårt närområde en dag under det för mig fasansfulla året 2009,
när jag var ledsen och tog en lång promenad.


Jag kommer tydligt ihåg när jag första gången hörde uttrycket annus horribilis. Uppenbarligen var jag inte ensam om att lära mig något nytt den dagen, för nu finns en särskild text på Wikipedia om det tillfället, senhösten 1992.

Den 24 november 1992 höll drottning Elisabeth II ett tal i samband med firandet av 40 år på tronen. Hon sa då:
"1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure.
In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an annus horribilis."
Det var henne förre privatsekreterare som hade uttryckt sig på det viset och som sedan fick drottningen och alla oss andra att lära oss något nytt. Vad de syftade på var en serie händelser som gjorde att hennes 40-årsjubileum var ungefär det enda roliga som hände det året.
  • Hennes son prins Andrew separerade från sin hustru Sarah.
  • Sarah orsakade skandal då paparazzi fotograferade hennes "vän" John kyssandes hennes fötter...
  • Hennes dotter prinsessan Anne skilde sig från sin man Mark.
  • Hennes son prins Charles och hans hustru prinsessan Diana bestämde sig för att skiljas (det visste inte allmänheten vid detta tillfälle, men garanterat drottningen eftersom beskedet kom bara två veckor senare).
  • Diana gav ut en bok där hon vräkte ur sig all skit hon varit med om under sin tid i det engelska kungahuset och hur olycklig hon varit under hela sitt äktenskap.
  • Prins Charles ertappades med en rad snuskiga telefonsamtal till sin älskarinna Camilla Parker-Bowles - och hans hustru Diana råkade ut för en liknande historia med sin älskare...
  • Och så brann ju Windsor Castle bara fyra dagar innan drottningens tal och blev svårt eldhärjat.
Eländes elände. Det är ju lätt att fnysa åt det, för drottningen är väl en av världens rikaste människor och det går knappast någon nöd på hennes barn och barnbarn heller. Men ändå. Tre av hennes fyra ungar lyckas orsaka skandaler - och ett oersättligt slott (som började byggas redan 1100-talet) börjar brinna.

Annus horribilis. Jag minns så väl när jag lärde mig det uttrycket.

Jag har använt det själv, en gång, 2009. Det året dog min farmor, min svärmor och min farfar. Tre begravningar på ett år. Det året kördes hela vår ekonomi i sank på grund av ett husbygge. Vi hade bokstavligt talat inte en spänn över, barnen fick inga julklappar, maten var lågbudget, inga inköp gjordes som inte var absolut nödvändiga. Det var dessutom en massa annat jobbigt det året, tjafs i släkten och sånt som tär på psyket. 2009 var ett riktigt vidrigt år.

Efter det har allt framstått som en dröm i relation till vad vi var med om då. Men nu lutar jag åt att 2016 blir ett annus horribilis, det också. Vilket jävla år det här har varit, rent ut sagt.
//Joelinda

Bertrams Hotell


Bokens titel: Bertrams Hotell
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: At Bertram´s Hotel
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Bonniers, 1984

Just den här Christie-deckaren har jag aldrig tidigare hört talas om. Har ni? Den utkom så sent som 1965 i England (författarinnan dog 1976, 85 år gammal).

Det här är en historia där lilla miss Marple figurerar, men egentligen bara i bakgrunden. Liksom Agatha Christie själv har hon blivit riktigt gammal. I stort sett sitter hon i hotellets salong och studerar de andra gästerna och svamlar lite osammanhängande när hon blir tillfrågad av en undersökande kommissarie.

Inne på Bertrams Hotell har tiden stått still sedan innan andra världskriget, allting är förunderligt oförändrat trots att världen utanför blivit modern. Men det visar sig vara en chimär! Huset bombades under kriget och renoverades för stora summor för att likna ett svunnet England. Gästerna är överförtjusta i denna tidskapsel, men det är bara förunnat ett fåtal att ha råd att bo där.

Miss Marple har blivit bjuden av en yngre släkting att fara till London i två veckor och bo på hotellet, njuta av hembakt kumminkaka och dricka stora mängder te i salongen, umgås med åldriga överstar och diviga hertiginnor och halvt senila präster. Men visst är det något märkligt med gästerna? Är de verkligen de personer de utger sig för att vara? Man kan nästan få en känsla av att de är skådespelare hela bunten... Hotellets ledning är nog också lite mystisk, när allt kommer omkring, och ingen vet vem som är ägare.

Omdöme: Nja, historien är rätt seg och spretar för mycket. Behållningen var att jag inte hade läst den förr, men det var ungefär allt.



Boken finns att köpa på antikvariat eller på engelska.


söndag 28 augusti 2016

Sigtuna Litteraturfestival: kända ansikten



Nu har jag träffat - eller sett! - ett antal författare och bokbloggare efter att ha tillbringat morgonen och förmiddagen på Sigtuna Litteraturfestival. Mycket upplyftande! Andra människor står på Arlanda och skriker av lycka över att se svenska fotbollslandslaget efter någon målrik turnering men jag tycker det är kul att se författare, jag.

Först var det tre åttondelar av Kulturkollo-kollektivet: Anna (som jag tänker på som Joanna, sorry men så blir det när man ser bloggadressen för sitt inre...) och Linda och Helena.

Kul att äntligen få ansikten på människor som man mejlat eller lämnat kommentarer till ett otal gånger och läst recensioner av i flera år nu! Det fick mig faktiskt lite mer motiverad att slopa det där med "Joelinda", för uppenbarligen klarar många andra av att blogga utan att gömma sig bakom ett påhittat namn.



Sedan lyssnade vi på ett författarsamtal mellan Dorotea Bromberg och Linda Olsson. Jag var måttligt förtjust i den bok som jag fick av förlaget mot att jag deltog i Kulturkollos Facebook-bokcirkel (check) eller bevistade festivalen (check) eller bloggade om boken (check). "En syster i mitt hus" grep aldrig riktigt tag i mig och systrarna kändes lite för stela, tillrättalagda och välartikulerade för att jag skulle gilla läsningen - men det hindrar ju inte att det var väldigt kul att lyssna till författarinnan, som gav ett sympatiskt intryck.

På många vis tyckte jag att vår Facebook-bokcirkel var en mer givande konversation än dagens samtal, för det var ganska komplexa frågor vi ställde oss där. Författaren verkade också lite överrumplad över Kulturkollos frågor (tagna från Facebook-sidan) eftersom det inte var sånt hon blivit frågad tidigare. Bra jobbat!

Därefter en vända ner på stan, lilla fina Sigtuna, tillsammans med vänner - innan jag skyndade mig därifrån eftersom det krävdes ett sjukhusbesök hos den svårt sjuka familjemedlemmen jag nämnt tidigare.


Men på vägen till bilen såg jag minsann - dock inte på samma gång förstås! - Bob Hansson, Ebba Witt-Brattström och Elisabeth Åsbrink. Livs levande på samma trottoarer som jag själv gick på, hehe.

Hade bra gärna hört på Åsbrinks prat om 1947 och den nya boken. John Ajvide Lindqvist hade jag så otroligt gärna velat lyssna på - tycker om alla hans böcker och dessutom det jag hörde av honom på Augustprisnomineringen.

Nästa år ska jag se till att få lite mer valuta för pengarna! Nu köpte jag ett armband men hann bara med en enda aktivitet. Men sånt är livet ibland. För mig var det en seger att jag alls tog mig dit.

(Tack vännerna för att ni också kom, jag uppskattade det så mycket.)

lördag 27 augusti 2016

Blodsbunden


Bokens titel: Blodsbunden
Författare: Augustin Erba
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 539

Bli inte avskräckt för att boken är så tjock! Kapitlen är rätt korta, layouten hyfsat luftig och texten mycket lättläst.

Augustin Erba skriver i "Blodsbunden" något som jag förmodar mestadels är självupplevt, även om han här heter Amadeus. Jag vet inte hur mycket författaren har lagt till eller fabulerat, men åtminstone delarna om barndomen känns fullständigt autentiska och det är svårt att tro att någon som inte varit med om detta skulle kunna berätta med sådan detaljrikedom.

I en liten lägenhet i förorten delar Amadeus rum med sin syster Elisabeth, de säger inte mycket till varann men de stöttar ändå varandra ordlöst genom en hemsk uppväxt. Lillebror Leopold behandlas som en bebis, fast han verkligen inte är det - han skjutsas i barnvagn eller sitter fast i sin spjälsäng eftersom det är bekvämast för mamma, som ständigt har migrän och inte orkar engagera sig det minsta i sina tre barn. Mamma är prinsessa, i rakt nedstigande led ättling till kejsar Frans Josef, men det ska man hålla tyst om. Pappa är en egyptisk fysiker, ständigt upptagen med jobb och en tyrann när han är hemma. Han förmår inte se till sina barns bästa utan pryglar både dem och hunden.

Mamma vill inte att de ska gå i en kommunal skola, så både Elisabeth och Amadeus sätts i Franska skolan inne i stan. Resan dit är lång och farlig, men barnen får själva ta sig genom den stressiga kollektivtrafiken redan från första veckan. I skolan slipper man förvisso pappas ändlösa förhör och plötsliga ilskeutbrott och mammas "dåliga hälsa" som gör henne oförmögen att ens kliva utanför dörren, men för Amadeus är skolan ingen trygg hamn. Han blir mobbad och slagen varje dag under hela sin skolgång.

Parallellt med glimtarna från barnens förfärande uppväxt får vi följa den vuxne Amadeus och hans liv med sin egen, nya familj: Petra som han får två barn med och som aldrig fått träffa hans föräldrar. Hur han försöker ge sina egna barn den kärlek och uppmärksamhet han själv aldrig fick. Hur han ständigt tvivlar på att han är värd att älskas. Hur behagsjuk han är - och hur fel det ofta kan bli när man vill vara alla till lags. Vi möter arbetskamraterna, svärföräldrarna, den nu vuxna systern Elisabeth och inte minst de nya vännerna Sacha och Diane som ber honom att bli spermadonator för att de ska kunna få ett efterlängtat barn...

Jag har läst att andra recensenter och bloggare varit mindre förtjusta i de kapitlen som handlar om Amadeus som vuxen, hans funderingar kring blodsband - till sin mamma, till sina båda barn och till det barn som eventuellt skapas av spermadonationen. Själv tycker jag att de är intressanta, för det är här man ställer sig frågor kring den ovillkorliga kärleken mellan föräldrar och barn, den eviga lojaliteten, vikten av släktskap.

Omdöme: För mig var "Blodsbunden" en av sommarens bästa böcker. Visserligen lämnar den mig med en mängd frågor och jag skulle gärna sett ett avslutande kapitel som berättade hur det gick sedan, men så funkar det ju inte... Augustin Erba skriver så fint och med ett sånt lätt flyt att det är beundransvärt! Det är märkligt att han inte nominerades till Augustpriset.

Hundskadeindex: Bokbloggaren Sanna har myntat ordet hundskadeindex, och här kan jag säga att det är skyhögt. Gulp.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

fredag 26 augusti 2016

Efterlyser: Jack the Ripper

Bild från www.thedungeons.com

Någon av alla trevliga bokbloggar jag läser, tipsade för inte alltför länge sedan om en bok om Jack Uppskäraren. Nu tänkte jag i min tur tipsa familjen om att jag önskar mig den.

Är det någon som vet vilken bok jag tänker på? Tror inte det var fiktion, utan snarare fakta men är inte helt säker. Alla tips mottages tacksamt! Och om ni har skrivit om en Jack the Ripper-bok på er blogg får ni gärna länka till recensionen också.

Edit: Hittad! Jag kom på att det var hos Vargnatts bokhylla jag hade läst recensionen. HÄR är den!

onsdag 24 augusti 2016

Den blå karbunkeln

Bokens titel: Den blå karbunkeln (ur Sherlock Holmes Äfventyr)
Författare: Arthur Conan Doyle
Originalets titel: The Adventure of the Blue Carbuncle
Översättare: Tom Wilson
Förlag: Novellix, 2016
Antal sidor: 36

Å, det här passade mig precis! Tänk dig engelskt 1800-tal: London i juletid, med råkall dimma och jäktande människor, droskor, springpojkar, sprakande kolbrasor, doftande piptobak, inomhustofflor och herrar som inte går utanför dörren utan sin hatt.

Sherlock Holmes och hans gode vän doktor Watson flänger stan runt i jakten på en gåsuppfödare som kan förklara hur det kommer sig att man inuti en upphittad julgås funnit en dyrbar ädelsten...

Sherlock är just så enerverande skarpsynt att det blir underhållande. Han drar idiotiska slutsatser som är helt logiska i bokens handling men fullständigt orimliga i min mening. (Exempelvis att en upphittad hatt måste tillhöra en person som är ovan vid fysisk ansträngning eftersom man tydligt ser avlagringar av svett i den. Mig veterligen kan mycket vältränade elitidrottare också svettas.)

Privatdetektiven glänser förstås - och lyckas som vanligt lösa varenda gåta! - medan doktorn svassar efter stum av beundran och alla andra förvandlas till imbecilla statister i deras närhet. Men historien är riktigt underhållande och lite klurig, en trevlig förströelse som passade mig utmärkt.

Länk till boken på Adlibris: LITEN POCKET

måndag 22 augusti 2016

En syster i mitt hus


Bokens titel: En syster i mitt hus
Författare: Linda Olsson
Förlag: Brombergs, 2016
Antal sidor: 209

Jag har inte tidigare läst något av Linda Olsson, men nappade på Kulturkollos förslag att ingå i en bokcirkel för att diskutera. Det är alltid roligt att bolla tankar och idéer med andra!

Maria närmar sig 50-årsstrecket. Hon bor alldeles ensam i ett hyrt hus någonstans i Spanien och där sitter hon och tycker synd om sig själv efter en tragisk kärlekshistoria. Hennes sex år yngre syster Emma kommer på besök under en vecka. Det kan ju låta helt normalt, men faktum är att systrarna knappt har umgåtts på decennier och senast de sågs var på moderns begravning flera år tidigare.

Maria flyttade hemifrån när Emma var i mellanstadieåldern och under livets lopp har de i stort sett träffats på ett fåtal julaftnar och födelsedagar där man kunnat upprätthålla en ytlig fasad. Maria kommer på sig själv med att hon inte vet hur Emma luktar (!), vad hon har för intressen eller känslor eller åsikter.

Bådar inte gott... Jag ser framför mig hur de två medelålders döttrarna ska göra upp i ilska och förtvivlan, sannolikt om den nu döda mamman och vem hon egentligen älskade mest. En liten gnutta rätt hade jag, för hela boken handlar om att bli älskad eller inte.

I övrigt hade jag väldigt fel. De här två kvinnorna sitter på en terrass i skymningen och dricker vitt vin och stirrar ut på det karga katalanska landskapet samtidigt som de sakta och resonerande öppnar sig för varandra och med mycket väl valda ord beskriver hur de upplevt alla möjliga jobbiga händelser i sina liv.

Så otroligt osannolikt! Inget "Vilket sovrum vill du ha? Går det bra med bara te eller är du hungrig? Tänk, vad du är lik mormor! Hur är det med dina barn, vad gör de nuförtiden? Har du varit i Spanien förut?" så där lite trevande, socialt småprat.

De är lite stela det första dygnet, men på ett sätt som jag ändå tycker är märkligt välformulerat. Pratar man sådär med varann?

Systrarna promenerar förbi en katedral. "Jag brukar sätta mig därinne och låta stillheten ta över, sa jag till sist. Det känns som om jag kan lägga bort mig själv en stund. Slippa bära på allting som är jag. Samtidigt som jag på något sätt kan återknyta till någonting ursprungligt." Ja, det var ju fint, Maria. Jag fattar hur du menar, det gör jag verkligen, men är det något man brukar bubbla ur sig sådär?!

De går hem och fikar, Emma frågar en massa som Maria hela tiden ser som minerad mark och fallgropar. Emma försöker verkligen komma nära sin storasyster men det är som att stånga huvudet i en betongvägg (vilket är precis Marias intention, för hon vill inte alls lära känna sin lillasyster eller öppna upp sig inför henne). "Var du verkligen där, Maria? Var du någonsin närvarande i våra liv? Jag minns hur jag längtade efter dig när du flyttat. (---) " säger Emma anklagande.

Äntligen lite action, äntligen river hon tag i något, även om hon pratar stelt som en Dramatenskådespelerska. Det är starkt att blotta sig genom att säga att man längtat efter någon. Och helt orealistiskt eftersom den där storasystern varit frånvarande i åratal och dessutom visar sig vara en människa som enbart tänker på sig själv. Inte säger man till en sån person att man längtat efter henne?

"En syster i mitt hus" är vackert skriven men jag begriper tämligen omgående hur alla bitar ska falla på plats. Eftersom det i stort sett inte händer något alls i hela boken mer än att de sitter på en terrass och pimplar vin och gråter, vräker ur sig allt de inte tänkte säga, så skulle romanen med fördel kunna göras om till teater. Jag kan riktigt se hur stolar skjuts ut över scengolvet och faller ner med ett brak, hur röster höjs anklagande och hur de väser så spottet fräser ur munnarna på dem. I en bok blir det dock lite väl blekt och livlöst.

Bokhyllan är inte nådig i sin recension av två vinpimplande, egocentriska medelålders kvinnor.
Just här, just nu verkade initialt inte överförtjust men tyckte romanen växer i efterhand.
Beas bokhylla anser sig få en överdos av klyschor och tycker att systrarnas ältande är plågsamt.
Som en sandkorn... tycker däremot att boken är fin och att den fångar systrarnas helt olika sätt att tackla livet.
Enligt O gillar karaktärerna och uppskattar att man får komma nära dem utan att klampa på.

Stort tack till Brombergs för recensions-exet!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 18 augusti 2016

Missdådare


Bokens titel: Missdådare - Brott och människoöden i Sverige omkring 1600
Författare: Annika Sandén
Förlag: Atlantis, 2015
Antal sidor: 241 + ytterligare 35 sidor med noter och hänvisningar mm

För oss som älskar svensk historia, med allt från egen släktforskning till att läsa om verkliga kungar och allt däremellan, är det här en riktig pärla. Jag önskar jag hade skrivit den själv!

Ett mycket bra inledande kapitel där Annika Sandén påtalar svårigheterna med att veta vad dåtidens människor - fatttighjon, pigor och drängar, bönder och bondmoror, men för den delen även adelns och prästerskapets folk - tyckte, tänkte, sa högt eller tisslade med varann om. Vilka värderingar fanns i samhället, vilka moraliska aspekter fanns rörande ens leverne, hur lika eller olika oss var egentligen våra förfäder som levde på 1500- och 1600-talen?

Boken innehåller flera fall där brott har begåtts och de förmodade gärningsmännen ställs inför rätta. Det mesta utspelar sig i Östergötland under hertig Karl (sedermera kung Karl IX), i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. De protokoll som fördes finns bitvis återgivna, varvade med författarens moderna renskrivning av dem och hennes egna tankar kring vad som ligger bakom. Det är dock inte alls dramatiserat, utan helt krasst återberättat.

Egentligen gillar jag när historiska skeenden får kött på benen, i form av att författaren återger hur folk var klädda eller diktar ihop hur torg och gator såg ut, hur det doftade eller stank, vad som ropades eller sades, vilka sysslor man ägnade sig åt och allt det där andra som levandegör. Men dokumenten talar för sig själva och jag upptäcker att brottslingarna i "Missdådare" kliver fram som de högst verkliga och en gång levande personer de faktiskt var.

Mitt foto: Det var nog inte helt smart av unge Anders Månsson att - i sällskap av folk som tjallar - smyga in i kyrkan och sno ett vackert tyg med pärlbroderier, för att sedan försöka kränga pärlorna en-och-en och tro att ingen skulle fatta misstankar.

Omdöme: Så otroligt välskrivet och intressant! Annika Sandén kommer jag att läsa mer av, förhoppningsvis, för det här var en bok helt i min smak.

P.S. En redigerare hade gott kunnat se över texten en vända extra innan den gick i tryck. Jag har inget emot att man börjat meningar "mitt i". Men inte för ofta. Men det gör Sandén. Men det kanske ska öka känslan av lite vardagsspråk? Men, men. Stavfel hittade jag också. Och ett kort stycke som består av fyra meningar vilka samtliga börjar med ordet "men"! Jag riktigt ser framför mig hur min gamle svensklärare skulle bryta av blyertspennans spets i ilska. Hursomhelst är det en fantastisk bok så jag har överseende med alla sönderhuggna meningar.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

måndag 15 augusti 2016

Mord motar undan döden

Det kan tyckas något bisarrt, men jag märker att jag läser fler deckare nu när döden hela tiden lurar i närheten.

När en älskad familjemedlem svävar mellan liv och död klarar jag inte av att läsa tunga, djupa böcker - eller de där som kallas "episka" nuförtiden! - eller annat som handlar om relationer och känslor. Att läsa feel-good borde ju vara tröstande men känns snarare som en käftsmäll. Faktaböcker är bra, de resonerar och håller sig till sitt ämne, men kan vara svåra att orka koncentrera sig på när tankarna lätt fladdrar iväg åt ett annat håll.

Mord däremot, det verkar gå bra. I varje fall om dödsfallen mest nämns för spänningens skull. Jag tror aldrig jag förr läst så många kriminalromaner och mysrysliga deckare på så kort tid. En bok av Maria Lang eller Agatha Christie är lagom intelligensbefriat för att orka med.





lördag 13 augusti 2016

De blå silkesstrumporna


Bokens titel: De blå silkesstrumporna
Författare: Elin Wägner
Förlag: Novellix, 2015
Antal sidor: 22

Novellen skrevs redan 1948 (och ingick då i en novellsamling av Wägner som hette "Spinnerskan"). Av Wägner har jag endast läst "Norrtullsligan" - för länge sedan - vilken jag tyckte mycket om.

I "De blå silkesstrumporna" får bokens jag sota för att hon bär blå strumpor till sitt arbete på Verket (man vet inte vilket verk och vad de gör där, det är som en enorm människoslukande fabrik med slavande kontorsfolk) då alla andra bär grå eller bruna strumpor. Det är inte så lyckat att tala illa om verkets generaldirektör medan man åker spårvagn med sin väninna, om man särskiljer sig från alla andra och är lätt att identifiera. I synnerhet inte om chefen själv sitter på ett av sätena...

Jag förmodar att boken syftar till att visa på orättvisorna inom arbetslivet men för mig faller det hela platt. Jaget, väninnan, direktören, matematikläraren - alla de inblandade är pappfigurer som inte får liv. Jagets jakt på ett förmånligt arbete inom Verket och alla de krokben som läggs för henne, blir aldrig intressant. Till råga på allt framstår hon själv som onödigt klumpig och tycks inte tänka längre än näsan räcker.

Omdöme: Snyggt paketerad novell som gör att jag kan säga att jag minsann läst något av Elin Wägner - men i ärlighetens namn väckte novellen inga känslor av något slag. Inte ens revanschlust, lite lagom manshat eller en extra uppflammande feministlåga.

Länk till boken på Adlibris: LITEN POCKET

fredag 12 augusti 2016

Min egen Augustpris-utmaning går sisådär

Gulp, vad tiden går fort! Vips är ett halvår borta. Jag tänkte rapportera lite hur det har gått med min egen högst privata utmaning att lyckas läsa alla Augustprisvinnare - och ser att senast jag skrev något om projektet var i januari. Tyvärr har jag inte betat av listan än, trots att jag lovade mig själv att vara klar lagom till årets prisutdelning i november.

Jag väljer att läsa alla de skönlitterära romanerna som vunnit och därutöver några barn-och ungdomsböcker samt ett fåtal faktaböcker jag varit nyfiken på.


2015: "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri.
Har pocketboken hemma men har inte hunnit börja på den än. Eller snarare: jag har valt allt möjligt annat före den...

-

2015: "Min europeiska familj de senaste 54.000 åren" av Karin Bojs
Läste och tyckte väldigt mycket om den! Historia är väldigt spännande.


-

2015: "När hundarna kommer" av Jessica Schiefauer
Jag har köpt boken men mäktar inte med att läsa den eftersom jag vet vad den handlar om. Den fasansfulla historien om mordet på John Hron känns lite för jobbig att läsa om.

-

2014: "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg
Jag har läst alla tre böckerna om Maj och tyckte de var fantastiska - i synnerhet som jag kände igen så mycket av min egen farmor i dem.


-

2014: "Mördarens apa" av Jakob Wegelius
Allt var bra med denna; språket, intrigen, illustrationerna, typsnittet, rubbet.


-

2013: "Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek" av Lena Andersson
Jag borde förstås ha läst den eftersom jag gillar Lena Andersson, men nej, ännu är den oläst.

-

2013: "Expeditionen. Min kärlekshistoria" av Bea Uusma
Oj, vilken fängslande faktabok! Den sträcklästes.


-

2012: "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg
Knappast min favorit bland alla dessa underbara böcker - jag har svårt för Rosenbergs språk.


-

2012: "Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlberg
Frågan är hur många böcker om andra världskriget jag egentligen ska läsa? Det har varit väldigt många det senaste året.

-

2011: "Korparna" av Tomas Bannerhed
Denna fina uppväxtskildring läste jag i somras, gjorde stort intryck på mig.


-

2011: "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink
Jag har köpt boken men inte läst den eftersom det känns som att det varit för mycket om judeförföljelser i min läsning den senaste tiden - men jag hoppas läsa den i höst.

-

2011: "Pojkarna" av Jessica Schiefauer
En ganska konstig och upprörande roman om ungdomar som transformeras.


-

2010: "Spill. En damroman" av Sigrid Combüchen
Ärligt talat: Jag betvivlar att jag kommer att läsa denna. Den lockar inte det minsta.

-

2010: "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld
Mycket bra ungdomsroman!


-

2009: "De fattiga i Lódz" av Steve Sem-Sandberg
Men se där: ännu en bok om judeförföljelser, nazism och andra världskriget. Jag tror den får vänta. Jag har läst så mycket om Förintelsen den senaste tiden.

-

2008: "Ett annat liv" av Per Olov Enquist
Den här känner jag egentligen inte till och den är inte alldeles lätt att få tag på heller.

-

2008: "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius
Så himla fin så man nästan skulle vilja riva ur bilderna och sätta upp dem på väggen!


-

2007: "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark
Kvar att läsa.

-

2006: "Svinalängorna" av Susanna Alakoski
Fullständigt lysande och svår att glömma (varför man nu skulle vilja glömma den?)


-

2005: "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm
Det var så länge sedan jag läste den så jag måste läsa om den igen.

-

2004: "Gregorius" av Bengt Ohlsson
Samma som ovan: det var så länge sedan jag läste den så jag måste läsa om den.

-

2003: "Skraplotter" av Kerstin Ekman
Ekman är ju husgud hos mig, så jag har stora förväntningar på denna.

-

2003: "I taket lyser stjärnorna" av Johanna Thydell
Fin och brutalärlig ungdomsbok som jag tyckte mycket om.


-

2002: "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren
Kan bäst kännetecknas med den utnötta frasen "mustig skröna".


-

2001: "Underdog" av Torbjörn Flygt
En av de bästa uppväxtskildringar jag läst, där jag kunnat känna igen mig i ett Sverige på 1970-talet.



2001: "Minnets stigar" av Per Wästberg, Anita Theorell, Hans Hammarskiöld
Kvar att läsa.

-

2000: "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi
Jag är glad att jag har läst den, för den visade mig en bit av Sverige som jag aldrig upplevt.



1999: "Livläkarens besök" av Per Olov Enquist
Borde vara bra, att döma av alla lovorden.

-

1998: "Berömda män som varit i Sunne" av Göran Tunström
Är det här något att läsa? Titeln är tämligen avskräckande, tycker jag.

-

1997: "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson
Underbar, underbar bok som gjorde att jag fick upp ögonen för Axelssons romaner.


-

1996: "Sorgegondolen" av Tomas Tranströmer
Jag har läst diktsamlingen men har inget vettigt att skriva om den.


-

1995: "Hummelhonung" av Torgny Lindgren
Ja, gud. Kan ju inte säga annat än att den stannar kvar i minnet. Motbjudande.


-

1994: "Synden" av Björn Ranelid
Har jag varken lånat eller köpt än. Får vänta.

-

1993: "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman
Så otroligt bra. Det här är både spännande och gripande på samma gång, om en mordgåta i en avfolkningsbygd.


-

1992: "Medan tiden tänker på annat" av Niklas Rådström
Sorglig och fin berättelse ur en liten pojkes perspektiv.


-

1992: "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl och Kinna Gieth
Det här var stelt och krystat skrivet, trots ett angeläget ämne så blev jag rejält besviken.


---

Har ni några synpunkter på nedanstående, som jag inte läst tidigare och som är vunnit det skönlitterära priset? Jag är nyfiken på både sånt som ni gillat och sånt ni inte skulle belönat med Sveriges främsta litteraturutmärkelse.

"Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri.
"När hundarna kommer" av Jessica Schiefauer
"Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson
"Spill" av Sigrid Combüchen
"De fattiga i Lódz" av Steve Sem-Sandberg
"Ett annat liv" av Per Olov Enquist
"Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark
"Skraplotter" av Kerstin Ekman
"Livläkarens besök" av Per Olov Enquist
"Berömda män som varit i Sunne" av Göran Tunström
"Synden" av Björn Ranelid

//Joelinda

Se, döden på dig väntar


Bokens titel: Se, döden på dig väntar
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Vingförlaget (Kooperativa Förbundet, LTs Förlag, Norstedts), 1957
Antal sidor: 224

Nu är Puck i farten igen - och denna gång slår hon nog personligt rekord i fånighet. Hon blir inbjuden till ett cocktailparty tillsammans med sin make Eje hos en tidigare arbetskamrat, som nu blivit intendent på Drottningholms slottsteater. På tillställningen får hon träffa alla de operasångare som ska delta i "Cosi fan tutte" den sommaren: självupptagna tenorer och intrigerande divor, en lantlolla som tror hon kan sjunga och en skämtsam komiker bland andra.

Den världsberömde dirigenten Mattias Lemming ska leda sommarens föreställningar. Döm om min förvåning när det lilla spånet Puck går och blir kär i honom! Jag känner mig mycket störd över detta faktum, eftersom Einar är en så trevlig karl och verkligen inte förtjänar att hans hustru kastar sig i famnen på andra.

Naturligtvis begås ett mord på den anrika teatern och alla i uppsättningen kan tänkas vara skyldiga. Puck trånar efter Mattias Lemmings kyssar och försöker använda sin intuition (!) till att lösa mordgåtan. Hennes snille till vän, kriminalkommissarie Christer Wijk, dyker tyvärr inte upp förrän allra sist i boken och slänger snitsigt ur sig vem som mördat och varför. Tack och lov använder han sitt lysande intellekt istället för intuitionen...

Omdöme: Passade mig utmärkt att läsa, eftersom jag var i starkt behov av verklighetsflykt samtidigt som jag inte orkade ta in något som var mer komplicerat än Kalle Anka.

Boken hittas ofta på Bokbörsen, bland många andra fina begagnade böcker.


---

Nu har jag läst sex av de tio första böckerna av Maria Lang, de som anses vara de bästa. Under åren 1949-1958 gavs hennes första tio böcker ut:
1. Mördaren ljuger inte ensam
2. Farligt att förtära
3. Inte flera mord!
4. En skugga blott
5. Rosor, kyssar och döden
6. Tragedi på en lantkyrkogård
7. Se döden på dig väntar
8. Mörkögda augustinatt
9. Kung Liljekonvalje av dungen
10. Farliga drömmar

torsdag 11 augusti 2016

Mina tretton sommarböcker

Sommaren bjöd på en hel del fysiskt arbete kombinerat med många slöa stunder då jag kunde unna mig att läsa. Härligt! Tretton böcker hann jag läsa på min semester. Dock inte alls just de böcker jag hade tänkt eller lovat.

En snabb resumé av min sommarläsning i kronologisk ordning ser ut så här:




Färjan
Oväntat bra skräck-vampyr-splatter med intressanta relationer, där högst sannolika människor är med om ett högst osannolikt skeende på en finlandsfärja mitt ute på Östersjön.
-



Tio små negerpojkar
Världens mest berömda myspysdeckare om hur tio sinsemellan helt olika personligheter i rask takt mördas på fantasifulla vis på en öde ö.

-

Mysteriet på Blå tåget
Detektiv-Poirot fjantar vidare bland mördande överklassmänniskor på tåg (och deras griniga tjänstefolk).

-

Jag heter inte Miriam
Wow, säger jag bara. En alldeles fantastisk roman om judinnan Miriam som kanske varken är judinna eller heter Miriam - men i sanning en överlevare från koncentrationslägren - som kommer till lilla Nässjö för att bygga upp ett nytt liv efter kriget.

-


Så nära barfota
En lärare som snart ska fylla femtio blir utbränd och deppig och funderar över sina livsval, men hittar ny kraft under en resa till vänner i Afrika.

-


Korparna
Makalös barndomsberättelse från Småland på 1970-talet, där släktgården, galenskapen, depressionen, maktlösheten och även intelligensen går i arv från far till son i generationer - och där den unge sonen finner en fristad i naturen och lära sig allt om fåglar.

-


Vinterstängt, Jakthundarna och Grottmannen (3 st)
Tre kriminalromaner som jag verkligen läste med stor behållning för en gångs skull, om en norsk polis och hans dotter journalisten som konfronteras med mord och andra brott - men även andra viktiga frågor i livet.

-


Paris for One
Nöjsam kortroman om en ung engelskas spännande helgutflykt till Paris utan den svekfulla pojkvännen.

-


Överlevarna
Det mest gripande jag läst på länge om andra världskriget och judeförföljelserna, mycket research ligger bakom denna genomarbetade faktabok om tre unga kvinnor som lyckas dölja sina graviditeter i koncentrationslägren och föder varsitt levande barn vid krigsslutet.

-
Blodsbunden
Otroligt fin barndomsskildring, vad jag förstår är det mesta dessutom självupplevt, om tre barn som växer upp inlåsta i en lägenhet i en stockholmsförort med sin våldsamme far och i alla bemärkelser mycket svaga mor - och parallellt en berättelse kring pojken som vuxen och hans tankar om arv, gener och familjer.

-


Se, döden på dig väntar
Puck är osedvanligt puckad i en urbota fånig mysdeckare som utspelar sig i Drottningholmsteaterns kulisser, där operastjärnor intrigerar och mördas.

//Joelinda