måndag 31 mars 2014

Främlingen


Bokens titel: Främlingen
Författare: Albert Camus
Originalets titel: L´Étranger
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2010
Antal sidor: 150

Detta är en klassiker, en bok som enligt Bonniers är "en av 1900-talets verkligt inflytelserika romaner", skriven av en man som fick Nobelpriset i litteratur. Det här är en bok man ska ha läst.

Det är en tunn liten bok. förvisso minnesvärd men ändå en bok som lämnar mig med ett "jaha?". Problemet med stora författare och stora romaner är att man förväntas tycka om dem, annars säger det ju något om ens egen taffliga smak. Och tyvärr tycker jag att "Främlingen" är inget vidare bra. Omslaget däremot är sjukt snyggt - det skulle man kunna ha framme för jämnan!

Det här är en märklig historia om en känslokall man i franska Algeriet som mördar en främmande karl "bara för att" och därefter döms till döden. Han förhåller sig likgiltig till det mesta och återberättar krasst delar av sina misslyckade kärleksaffärer, mediokra karriär, ointressanta barndom och rätt händelselösa liv. Han är en dussinmänniska i mångt och mycket, men en som stänger ute känslorna.

När jag skriver detta har 2.520 människor gett boken betyg på Adlibris. Det är det mesta jag noterat för någon bok! Den får 4 stjärnor av 5 möjliga. Antagligen begriper alla andra något som går mig förbi...

Betyg: Kort, välskriven, med en pust av ett franskt Algeriet för snart hundra år sedan, det är det snällaste jag kan säga.

Rekommenderas till: dem som vill läsa en modern klassiker.

Snackis: Skulle vara intressant att höra hur man resonerar om man är en av dem som gett denna bok fyra stjärnor i betyg...

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 29 mars 2014

I en familj finns inga fiender


Bokens titel: I en familj finns inga fiender
Författare: Viktoria Myrén
Förlag: Ordfront, 2010
Antal sidor: 253

Ibland blir jag bara så förbaskat irriterad på böckers huvudpersoner att jag har lust att gå rakt in i romanen och skrika "Skärp till dig!" eller "Men lägg av och grina. GÖR NÅGOT istället!" och då har man ju blivit engagerad, även om det är ilska och irritation man känner. Men ibland har man lust att klampa in i romanen och gapa "Hallå?! Är det någon som TROR på det här? Totalt jädrans osannolikt!". Den här boken har jag lust att göra intrång i - besöka den lilla sommarstugan, skaka om huvudpersonen Marie, titta henne djupt i ögonen och säga "Fattar du inte att författaren driver med dig? Hon har ju förvandlat dig till en lobotomerad idiot. Vakna, människa! Så här kan du ju inte hålla på."

Själva historien är ju jättebra. Marie totalvägrar att ställa upp på småbarnslivets pressade tillvaro, tar bilen och flyr från maken och barnen. Helt själviskt drar hon till en sommarstuga som hon ärvt efter sin mormor. Hon måste få hämta andan i sin pressade tillvaro och fundera över livet.

Så långt är allt bra. Men sedan då? Maries mamma kommer dit och domderar. Jo, det kan man ju tänka sig även om det känns lite krystat - lite sådär "nu ska vi få ihop en generationsroman med den åldrande modern, den unga mamman och den lilla dottern".

Vad jag inte fixar är att det dyker upp en kvinna som Marie blir kär i. Hon bara promenerar in där och tar liksom över hela livet i stugan. Hur sannolikt är det? Att man tar emot en främling, bjuder in att inte bara fika utan även sova över? För att inte säga stanna kvar och parasitera? Är Marie dum i huvudet? Nej, inte bara det - hon är korkad nog att bli kär i den här kvinnan dessutom.

Det här har absolut ingenting att göra med att det är en vacker kvinna som våldgästar dem. Hade det varit en snygg karl så hade jag haft samma invändningar. Man accepterar inte folk inpå livet på det där viset, helt enkelt. Och helt hämningslöst, villkorslöst, aningslöst. Marie beter sig som att hon känt Jennie hela livet och aldrig undrar en sekund över i om det är ett psykfall som knatat rakt in i hennes sommaridyll.

Och varför kräver hon inte att få vara ensam, om hon nu behövde vila upp sig?
Och varför är hon borta så himla länge när hon har så små barn hemma - lilla Alma fyller fyra år och Marie är inte där på hennes födelsedag - är inte det tämligen oansvarigt mot ungarna (ja, oavsett vilket kön man har, observera!)?

Men det är en bra bok också. Om man bortser från det uppenbara att få karaktärerna isolerade genom att placera dem i en isolerad stuga och se till att de har problem som de måste älta med varann, helst över generationsgränserna. Det finns många bitar om uppväxt och förhållanden som är allmängiltiga och välformulerade. Extra bra är delarna om skammen att inte vara en tillräckligt god mor.

Betyg: lättläst om kvinnor i fyra generationer: Marie, hennes mamma och mormor samt Maries lilla dotter Alma.

Rekommenderas till: dem som är stressade småbarnsföräldrar med ett stelt äktenskap kanske?

Snackis: Ja.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Vit oleander


Bokens titel: Vit oleander
Författare: Janet Fitch
Originalets titel: White Oleander
Översättare: Gun Zetterström
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2001
Antal sidor: 377

Jag minns att jag såg på Oprah Winfreys dagteve - satt hemma och ammade mitt barn och på dagtid var Oprah det enda intressanta att se på den tiden - och hon pratade om sin bokklubb. Jag tyckte om rätt många av böckerna som Oprahs bokklubb föreslog, så jag lyssnade alltid extra mycket när det var boktema. En dag nämnde hon "White Oleander" och hur fantastisk den boken är. Jag hade aldrig hört talas om den, men lade titeln på minnet.

Ramverket är något i stil med att Astrid växer upp med en egocentrisk mamma som dödar sin älskare och hamnar i fängelse - och därmed börjar 12-åriga Astrids resa som fadderbarn i en mängd märkliga familjer. Som jag minns det, så handlar boken om det soliga, varma, västra USA. Mitt bestående minne är: elände, hemskheter, övergrepp, elakheter, utsatthet - och torr ökenvärme!

Det här är ingen trevlig bok. Astrid råkar ut för alldeles på tok för många hemskheter för att det ska kännas vettigt. Fosterfamiljer kan väl inte alltid vara dysfunktionella? Frågan är om jag ens tycker om huvudpersonen själv... Hon är nog inte alldeles lätt att älska.

Jag slår på måfå upp boken för att påminnas om hur den var. Minns att språket var poetiskt och vackert, att historien kändes angelägen men att Astrid alltför ofta blir sviken, utnyttjad, kvarglömd och lämnad ensam. Just den sidan jag får upp, står det följande på:
"Jag kände Olivias arm om mig, näsan var full av parfym och doften av hennes hud, det gick runt i huvudet av det jag hade sett och hört i det hus som var så likt vårt och ändå inte alls. Och medan jag gick där på gatan insåg jag att vartenda hus kunde innehålla en helt ny verklighet. I ett enda område kunde det finnas femtio olika världar. Ingen visste egentligen någonsin vad som pågick ens hos närmsta grannen."

Boken finns tyvärr inte att köpa längre. Tio år gamla böcker tycks hamna på bokbål eller tuggas sönder till pappersmassa. Se om du kan hitta den på biblioteket!

Betyg: Poetiskt vackert om ett inte alldeles älskansvärt barn i en skrämmande utsatthet.

Rekommenderas till: dem som känner sig starka nog att läsa om barn som ingen riktigt orkar bry sig om.

Snackis: Gott om samtalsämnen i denna roman.


Fruset offer


Bokens titel: Fruset offer
Författare: Giles Blunt
Originalets titel: Forty Words for Sorrow
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 476

Jag har lite svårt för det där med sammanbitna, maskulina poliser/kommissarier/detektiver som har blivit avsatta eller omplacerade efter att ha skjutit någon elaking i närstrid eller motsatt sig chefens order (för att rädda ett offer förstås) - de där tysta, machokillarna som dricker aningen för mycket, gärna är ensamvargar (eller ogärna, men de hittar ingen som lever upp till deras höga krav), som har småknepigt med sociala koder och hur man kanske borde bete sig.

Boken har fått fina omdömen av de många svenskar som kryssat i betyg eller kommentarer på olika ställen på nätet. Själv tycker jag att den var spännande och inget mer. Det finns många välskrivna kriminalromaner av den här kalibern, även om bokens omslag påstår något annat. Det här är inget unikt, även om förlaget låter påskina det.

Det enda som riktigt sticker ut, är de fina beskrivningarna av det ödsliga kanadensiska landskapet och småstadens befolkning. Jag får god lust att åka dit!

Historien i övrigt är inte mycket att hänga upp sig på. Ungdomar som försvinner från den sömniga lilla småstaden Algonquin Bay med den bitande polarkylan. Har de kidnappats, mördats, förts bort mot sin vilja - eller helt enkelt rymt hemifrån? En ung flicka, Katie, hittas död i ett gammalt gruvschakt och kriminalaren John Cardinal får hand om fallet eftersom han engagerat sig redan tidigare i flickans försvinnande. Samtidigt får han en ny (kvinnlig!) kollega på halsen och misstänker starkt att hon är satt att spionera på honom. Men så försvinner ännu en tonåring och det blir bråttom att lösa gåtan. Oj, ska John hinna i tid?!

Betyg: Spännande - och inget mer.

Rekommenderas till: dem som gillar kriminalromaner där tiden rinner ut...

Snackis: Nej, verkligen inte.

Boken säljs inte längre på svenska, tycks helt ha utgått ur sortimentet, men den engelska pocketvarianten går att hitta:



Ciderhusreglerna


Bokens titel: Ciderhusreglerna
Författare: John Irving
Originalets titel: The Cider House Rules
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Sidstrand, 1986
Antal sidor: 588 + författarens intressanta kommentarer

I mitt tycke är John Irving en av världshistoriens bästa författare, så är det bara. Jag minns fortfarande hur tagen jag blev då jag första gången läste "Garp och hans värld", som sedan följdes av just "Ciderhusreglerna", "En bön för Owen Meany" och "Hotell New Hampshire" - och senare även av många andra. Det är något alldeles unikt hur Irving lyckas skriva sorgligt, spännande, medryckande och intressant, alltid välformulerat och dessutom levandegör så många personporträtt i samma bok. Trots totalt skruvade historier, ska man komma ihåg...

Jag fick boken "Ciderhusreglerna" av min mormor i 20-årspresent. Det är hrmmm.... ett kvarts sekel sedan dess. Mormor finns inte längre. Både hon och boken lever dock kvar i mig, i allra högsta grad. Det här är en läsupplevelse som jag burit med mig hela mitt vuxna liv.

Men hur ska jag kunna få mina tonårsbarn att förstå det magiska i denna roman? För det första finns den inte längre att köpa på svenska, vare sig inbunden eller som pocket, utan måste införskaffas begagnad eller läsas på engelska. För det andra kommer de aldrig att tugga sig igenom mitt gamla exemplar; det är gulnat och sönderläst och så tråkigt satt så klockorna stannar. Jag slås ofta av den insikten när jag öppnar en av mina gamla älskade pocketböcker från 1980- eller 1990-talet: hur tättskrivna och tråkigt layoutade de var. Och hur jag inte begrep det på den tiden!

Inte känner man läslust över ett gulnat uppslag med sprucken rygg och hoptryckta bokstäver? (Klicka på bilden så blir den större och du kan läsa ett utdrag.)


Och den engelska pocketen vågar jag inte säga något om, för jag har inte bläddrat i den. Tycker bara det är groteskt tråkigt att det är litegrann av "känd från filmen" över bokomslaget. Boken kom först och är så fantastiskt bra - kunde man inte sluppit hollywoodstämpeln?


Jag vet att boken finns inbunden och i kartonnage både på svenska och engelska (om man letar på utmärkta Bokbörsen exempelvis) men jag önskar verkligen att förlaget ville överväga att ge ut boken på pocket igen, snyggt layoutad, översatt till svenska och utan ett filmfoto på omslaget.

Historien då? Tja, spelar det någon roll? Ni ska väl ändå läsa boken, eller hur?! Detta utspelar sig med början i USA under 1920-talet och flera decennier framöver. Homer Wells växer upp på ett barnhem vars föreståndare är dr Wilbur Larch, en kvinnoläkare som tar sig an både dem som vill göra abort och dem som vill lämna sitt nyfödda barn för adoption. Dr Larch utbildar Homer och ser honom som sin efterträdare på kliniken och barnhemmet, men det blir inte riktigt så. I en äppelodlande familj finner Homer sin tillflykt och där kommer han också i kontakt med de fattiga, svarta säsongsarbetarnas ciderhusregler.

Betyg: Helt lysande!

Rekommenderas till: alla som älskar att försjunka i en välskriven skröna.

Snackis: Kanske lite för komplex för det? Eller inte.

Där tvivlet gror


Bokens titel: Där tvivlet gror
Författare: Thomas H. Cook 
Originalets titel: Red Leaves
Översättare: P-O Nilsson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2008
Antal sidor: 262

I en trevlig, lugn, stabil och lycklig medelklassfamilj i en amerikansk småstad lever Eric och Meredith med sin tonårsson Keith. Aldrig hade de kunnat ana vilken turbulens de kommer att kastas in i! Keith sitter barnvakt åt grannflickan Amy en kväll, och nästa morgon är 8-åringen spårlöst försvunnen. Är Keith inblandad på något vis? Vad har hänt Amy?

Det här är inte en kriminalroman, utan snarare en bok i samma anda som min förra recension "Middagen". Tror man på sitt barn i alla lägen - och är man villig att försvara sitt eget barn, hur fasansfulla saker han eller hon än har begått? Erics egen barndom nystas upp, när han och frun (och polisen!) gräver i lilla Amys försvinnande.

Jag hade just inga förväntningar på denna roman men blev mycket positivt överraskad. Vad gör man om ens egen son förmodas ha mördat en liten grannflicka, tror man verkligen det är sant och vad händer när samhället runtomkring dig börjar peka ut er familj? Det är sex år sedan jag läste denna pocketbok, men den har bitit sig fast. En hemsk och tankeväckande historia, snubblande nära att få stämpeln "favorit"!

Betyg: En alldeles ypperlig bok om skuld och samvete och den starka, övervinnande föräldrakärleken.

Rekommenderas: till filosofiska läsare, åter igen.

Snackis: Ja, en utmärkt sådan!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Middagen


Bokens titel: Middagen
Författare: Herman Koch
Originalets titel: Het Diner
Översättare: Per Holmer
Förlag: Lind & co
Antal sidor: 334

Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan läsiver! En sådan lust att slänga mig över en bok och bara läsa lite till, några sidor till, ojdå ett kapitel blev det visst. Och en sådan glädje över att få läsa något så välskrivet - för det är ren njutning när man ramlar över en författare som behärskar konsten att berätta en historia.

Det här är  fantastiskt bra, in i minsta detalj. Visst, det finns en del stavfel men jag försöker bortse från det. Så snyggt omslag - en bonus till Eva Lindeberg - och så snyggt satt inlaga som är vilsam och vacker för ögonen. Översättaren tycks ha lyckats behålla det vackra språket när han översatte från holländska till svenska, en eloge till Per Holmer (trots "rödpepparen" - ni kommer att begripa vad jag menar, när ni kommer till det kapitlet).

Historien börjar trovärdigt och det är litegrann som att sitta inne i Paul Lohmans huvud när han tänker tillbaka på den horribla kvällen på lyxrestaurangen där allt detta utspelar sig. Små kommentarer och utrop, tysta iakttagelser och till synes oväsentliga detaljer, allt redogör Paul för när han rekapitulerar denna fruktansvärda kväll tillsammans med sin älskade hustru, sin amason till svägerska och sin egocentriske storebror Serge.

Sedan känner jag tyvärr att just trovärdigheten får sig en törn. Saker och ting eskalerar och människorna i denna historia - bröderna Paul och Serge, deras fruar Claire och Babette, sönerna Michel, Rick och Beau - blir alltmer osannolika. Kan folk verkligen resonera så här? Och kan de agera på sina impulser på detta vis? Vad är man villig att göra för att skydda sitt barn, sin karriär, sitt äktenskap?

Jag läste med flit inte vad andra skrivit om denna bok förrän jag själv var klar. Bara det faktum att den säljs på bokrean tyder ju på att den kanske inte sålt så bra som man hoppats. Men jag tycker den är fantastisk! Bokens något krystade upplägg med en kväll på en omåttligt lyxig restaurang (kapitlen är indelade efter Aperitif, Förrätt, Varmrätt, Dessert osv) där föräldraparen ska fatta ett vettigt och samstämmigt beslut - om ett sådant ens går att fatta - angående sina söners framtid, är ändå en bra inramning.

Under kvällens lopp kommer personen Paul att sakta träda fram inför läsarens ögon - hans tillbakablickar ger prov på vilken sorts människa han är. Det gäller i viss mån även de andra personerna, men i synnerhet Paul. Min syn på honom är en helt annan då boken slutar! Sånt gillar jag.

Tyvärr läste jag SvD:s recension som var otroligt negativ, på gränsen till totalsågning. Jag fattar inte att jag och Paulina Helgeson har läst samma bok! Hon retar sig på upprepningarna om hovmästarens pekande lillfinger - jag ser det som en "trigger" som drar igång ett oanat raseri hos den labile Paul. Hon säger att "prosan är pratig, ojämn och stundtals rent plågsamt illa formulerad", men jag tyckte så väldigt mycket om just språket - det kändes tvärtom som akademikern och läraren Paul mycket väl skulle ha kunnat tänka och tala på det här viset. Däremot får jag ge henne helt rätt i att det saknas nyanser. Såväl föräldrarna som tonårssönerna är mycket onyanserat tecknade och det är romanens svaghet. Jag skulle gärna sett att de hade vridit och vänt på sina argument, känt tvekan och ångest - men de är tvärsäkra i sina åsikter och sina ageranden.

Betyg: Här rasslar betygen iväg och slår i topp. Bäst på väldigt länge.

Rekommenderas: till filosofiskt lagda läsare.

Snackis: författaren har ju en tanke med boken, att fråga sig vad föräldrar är villiga att göra för sina barn och vad som är rätt - här finns mycket att diskutera. Läs en annan SvD-länk som belyser Herman Kochs syn på saken och som är väsentligt mycket mer lik min egen recension.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

måndag 17 mars 2014

Jag ska bara fixa en grej i köket


Bokens titel: Jag ska bara fixa en grej i köket
Författare: Moa Herngren
Förlag: Bonnier pocket, 2010
Antal sidor: 351

Huvudpersonen Ingrid är ensamstående mor till flickan Juni, vars far gärna skulle träffa dottern oftare men inte tillåts göra det (eftersom Ingrid har ett enormt behov av att använda Juni som tröst). Juni och Ingrid lever i en småtråkig lägenhet i centrala Stockholm, där de ser ut över de kringliggande flervåningshusen och fantiserar om vilka som bor där.

Ingrid lever under konstant press, mestadels självpåtagen, då hon blir befordrad till förskolechef över sina tidigare arbetskamrater - men inte klarar av att vara en bra ledare eller leva upp till de anställdas förväntningar. Hon tycks ha väldigt dåligt självförtroende och får ofta ont i magen, ont i huvudet, är nervös, svettas, föreställer sig hur folk talar om henne bakom hennes rygg, inbillar sig att alla ser ner på henne eller har "genomskådat" henne. Hon tycks uppleva sig själv som falsk och tillgjord, försöker alltid sätta upp en fasad av perfektion oavsett om det är i mammarollen eller som förskolechef.

Juni börjar tillbringa alltmer tid med sin pappa, där hon trivs bra. Ingrid saknar i stort sett vänner och har inte haft en man på mycket länge. Hon är ensam och förtvivlad då dottern väljer att ta upp kontakten med sin pappa och spendera mer tid med honom.

Tidigt får vi veta att Ingrid och hennes mamma - och även syster, som det verkar - dricker alldeles på tok för mycket. De "unnar" sig ett glas vin till middag mitt i veckan, de kopplar av med vin efter en jobbig arbetsdag, de sippar vin på balkongen bara för att det är så trevligt. Och de slutar aldrig vid ett ynka glas, utan häller i sig en hel flaska. Bag-in-boxen flyttar in i deras hem och gör att de tappar räkningen på hur många glas de stjälpt i sig.

På många vis är Ingrid en platt romanfigur. Jag vet inte hur hon ser ut och jag kan inte säga att jag lär känna henne. Men det är faktiskt bra i just det här sammanhanget! Man kan applicera karaktären på vem som helst som man känner eftersom man inte är fastlåst vid ett specifikt utseende. Att hon inte heller har andra kännetecken i sitt utseende, sitt språk, sin klädsel eller sitt sätt gör att hon är så allmängiltig att vi alla känner en Ingrid.

Boken är mycket lättläst och tar bara några kvällar att läsa. Jag tyckte mycket om den även om jag blev rejält irriterad på Ingrid ett antal gånger och tänkte "Ge dig!" eller "Nu får du väl ändå skärpa dig!", men jag antar att det är precis så det är att leva nära en alkoholist.

Handlingen utspelar sig i ett Stockholm av idag och känns trovärdig. Beskrivningarna av hur Ingrid, hennes totalt nersupna mamma och hennes förnekande syster skämmer ut sig under en utlandssemester är väldigt väl återgivna. Bäst är ändå de ångestladdade mötena med arbetskamraterna på dagiset, där hon nu ska vara chef och styra över dem som nyligen var hennes kollegor och vänner. Redogörelsen för hur hon kommer bakfull till jobbet och drar den ena korkade lögnen efter den andra är riktigt plågsam.

Betyg: Ett gott betyg till en angelägen bok.

Rekommenderas till: kvinnor som är "duktiga flickor" och gillar relationsromaner.

Snackis: utmärkt att diskutera.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

söndag 16 mars 2014

I stället för dig


Bokens titel: I stället för dig
Författare: Sofie Sarenbrant 
Förlag: Damm förlag, 2012
Antal sidor: 286

Det här får mig att tänka på Laura Trenters ungdomsböcker. Men det kanske är elakt mot henne? Okej, tänk er en rapp och snärtig ungdomsdeckare i stil med just Laura Trenter eller Martin Widmark, där tempot är högt och handlingen skruvad och man vet att allting kommer att sluta bra. Lite Scooby Doo kan vi slänga in när vi ändå håller på och drar paralleller. Typ: på slutet märker de hjältemodiga ungdomarna (eller hunden) att tjuven/spöket/skurken/monstret egentligen är en elak gammal gubbe med en mask på sig.

Jag har inte läst något av Sofie Sarenbrant tidigare, men varit suktad att läsa "Vecka 36" för den har så snyggt omslag. Det har förvisso den här boken också.

Jag fattade ju inte att den bok jag har läst är en direkt fortsättning på just "Vecka 36" och att även om de sägs vara fristående så rekommenderar alla mina bokbloggarbekanta att man läser dem i tur och ordning. Ojdå! Jag som läste den här utan att ha ens bläddrat i den första. Men jag kan rapportera att det går utmärkt bra och för en gångs skull stämmer det att fortsättningen är fristående. Tack för det, Sofie och förlaget! Annars hade jag känt mig hemskt lurad.

Tydligen handlar den första boken om hur en ung småbarnsmamma kidnappas och misshandlas och hålls fången någonstans i Skåne. Hon är gravid och har bara en kort tid kvar innan förlossningen. Barnet föds i den låsta källaren och tas ifrån henne. Vad boken i övrigt går ut på, vet jag inte. Den här fortsättningen handlar om hur livet är för Sofie, hennes man Tobbe och deras dotter Nicole nu sexton år senare. Lilla småungen Nicole har blivit 18 år och tagit körkort och pluggar på gymnasiet. Bebisen Adam är fortfarande försvunnen.

Boken är helt okej men inte mer än så. Nicole är så jädrans spånig och ouppfostrad och korkad så hon måste vara hämtad ur filmen "Scream", ni vet den som driver med skräckfilmer? Där snygga tjejer (Nicole är vacker som en fotomodell) slänger med håret och putar med brösten samtidigt som de går in i det mörka huset där en massmördare befinner sig. Alltid utan att ringa polisen, alltid trots att de borde begripa bättre. Den där Nicole är i mina ögon dum som ett spån och framfusig på gränsen till att man undrar om hon har någon störning. Det är inte normalt - eller vettigt! - att bete sig som hon gör.

Det tog mig två kvällar att läsa ut hela boken. Swisch så var den utläst! Väl värd sitt reapris men inte något jag kommer att minnas särskilt länge.

Betyg: En tevedeckare i två avsnitt att sända på julhelgen när alla dästa sjunker ner i soffan och vill bli underhållna utan att tänka särskilt mycket på innehållet.

Rekommenderas till: folk som någon sorts kombination av chic-lit och mysdeckare.

Snackis: gäsp.

Länk till boken på Adlibris: KARTONAGE och POCKET.

Sandmannen


Bokens titel: Sandmannen
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med A. Bonniers förlag, 2013
Antal sidor: 518

Kände att jag var tvungen att läsa den här, för pseudonymen Lars Kepler har ju lagt upp bokserien fullt i klass med Rowlings "Harry Potter"-böcker: man får i varje bok veta något nytt om de återkommande figurerna och inte förrän man läst samtliga böcker har man hela bilden klar för sig.

Nu har jag plöjt "Hypnotisören" (bäst hittills), uppföljaren "Paganinikontraktet" (helt okej), tredje boken "Eldvittnet" (helt okej) och fjärde boken i serien: "Sandmannen" (klart sämst).

Anledningen att jag fortsätter att läsa serien är mycket på grund av huvudpersonen - den überfantastiske Joona Linna. Han påminner mig så mycket om en finlandssvensk affärsbekant jag hade så jag tror nästan det är samma person. Joona Linna är vansinnigt smart, kvicktänkt, vältränad, snabb, trevlig, välklädd, romantisk, intelligent, empatisk, varmhjärtad och modig - och har en personlig sorg och ett svårmod som är oemotståndligt. Det skulle inte förvåna mig om han är snygg också. Och luktar gott!

En annan anledning är att böckerna faktiskt är väldigt välskrivna. De är genomtänkta och har ett rikt språk. Intrigerna är skickligt uppdelade så att kapitlen bara är några få sidor långa och alltid avslutas med något spännande som gör att man vill läsa vidare.

Men jag ska ju inte sticka under stol med att det också är roligt att så mycket utspelas i min närhet. De tre första böckerna hittade jag mängder av beröringspunkter i men den här är nästan skrattretande; den utspelar sig så gott som enbart i de tre kommuner i Sverige som jag kan utan och innan eftersom jag bott där i hela mitt liv. Jag vet exakt varenda liten gatsnutt de pratar om i Sollentuna, Järfälla och Upplands Väsby. Det ger onekligen en extra krydda till romanen att man är bosatt mitt i den. (Det gör också att jag kan säga att vissa saker är direkt felaktiga.)

Men storyn... Där blev jag besviken. Vackra, ensamma bokstavsdiagnospolisen Saga Bauer infiltrerar den strängaste psykavdelningen på Löwet (jag har faktiskt varit inne på den låsta avdelningen på psyket där, men tack och lov inte som intagen!) för att pressa den hemske massmördaren Jurek Walter på information. Det är helt absurt vad Jurek har gjort. Det går bara inte att smälta, han går liksom utanpå det mesta. Han mördar hej vilt, blodet stänker vart han än beger sig, men dessutom är han bestialiskt elak mot en massa kidnappade människor. Nej, jag köper inte intrigen alls. Riktigt dålig är den! Den går helt enkelt inte att tro på även om man vill det.

Handlingen kan vi lämna därhän. Den kan ni enkelt läsa om på baksidan av boken.

Betyg: Snitsigt uppbyggd mordhistoria utan någon som helst trovärdighet.

Rekommenderas till: folk som gillar svenska kriminalromaner med våld och splattereffekter.

Snackis: inte ett dugg.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 13 mars 2014

Ett enda ögonblick + Berätta inte för någon



Bokens titel: Ett enda ögonblick + Berätta inte för någon
Författare: Harlan Coben
Originalens titlar: Just One look + Tell No One
Översättare: Lennart Olofsson
Förlag: Månpocket efter överenskommelse med Lennart Sane Agency, 2006 + 2004
Antal sidor: 359 + 301

Harlan Coben är ju en gigant inom genren. Kultförklarad, upphöjd, beundrad och förmögen. Jag har läst massor om honom men mindre av honom. Skulle tippa att hans nyare böcker om Myron Bolitar är roligare än de två som jag recenserar här:

"Ett enda ögonblick" är ett plagiat på tidigare böcker, till och med vissa karaktärer återkommer (och då menar jag inte att en och samma polis dyker upp, utan karaktärer såsom Den försupne vännen och Den skamlösa kvinnan och Den mystiske åldringen, fast just dessa hittade jag på nu i stunden).

Romanen finns inte kvar i nätbokhandlarna. Men det gör inget! Den är i alla fall någon sorts litterär remix på "Berätta inte för någon". Samma historia uppkastad, tuggad och svald en gång till.

Storyn är som följer: kvinna med minnesförlust får ett mystiskt foto, hennes make kidnappas och alla deras vänner är gravt suspekta. Osannolikt invecklade och brutala händelser inträffar därpå. I den andra boken är historien: hustru förs bort av okända män, påstås vara slaktad av en seriemördare, skriver därefter ett mejl till sin make som genast inleder en våldsam jakt på förövarna.

Det här är ett spännande och ointelligent tidsfördriv som sannolikt vinner på att man har köpt boken på loppis för tio spänn och läser den en regnig dag i en halvmöglig sommarstuga ute i Ingenstans, där man försöker förtränga att man firar semester ihop med gnälliga skitungar och en asjobbig svärmor som man helst vill fly ifrån. I ett sånt läge kan det vara bra att ha en bok som "Ett enda ögonblick" eller "Berätta inte för någon".

Mitt foto: Regnstövlar får symbolisera det rätta vädret för en Voben-bok

Betyg: Okej.

Rekommenderas: till dem som uppfyller ovanstående kriterier på läsare som önskar verklighetsflykt.

Snackis: Totalt ointressant att prata om.

Böckerna finns inte på Adlibris. Leta efter dem i någon "Köp 3 betala för 2"-korg hos Myrorna...

onsdag 12 mars 2014

Cementträdgården + Lördag + Försoning


Bokens titel: Cementträdgården
Författare: Ian McEwan
Originalets titel: The Cement Garden
Översättare: Annika Preis
Förlag: Ordfront förlag, 2002
Antal sidor: 168

Ian McEwan är en fantastisk författare med en skrämmande fantasi. En av hans bästa böcker handlar om ett litet barn som av en olyckshändelse far iväg i en luftballong som sliter sig från marken - och flera män som ser det skyndar sig fram för att dra ner ballongen men lyfts istället upp. Det är en rätt förskräcklig historia...

Den här går inte av för hackor heller: Här har fyra syskon gjort upp om att gjuta in sin egen mor i cement! Bakgrunden är att deras far har dött och när sedan även deras mor avlider befarar barnen att de ska bli hämtade av de sociala myndigheterna. För att undvika detta, bestämmer de sig för att leva sina liv "som om ingenting har hänt" och de lägger sin döda mamma i cement. Tyvärr blandar de inte cementen riktigt bra...
Under den följande sommaren leker de perversa lekar och driver vind för våg.

"Cementträdgården" är lika sjuk som alla hans böcker. Den är också lika lättläst, spännande och snabb att ta sig igenom. Gillar man lite skruvade historier som är skickligt uppbyggda, spännande men ändå tragiska, så är Ian McEwan rätt val! Just denna bok handlar förstås i synnerhet om tonåringar och uppväxtförhållanden.

Romanen är riktigt gammal - den utkom på svenska första gången 1979, alltså för hela 35 år sedan. Jag läste den i april 2006 och då hade den ett rätt trist omslag. Men 2010 gav Brombergs ut den på nytt och passade på att ge den ett mycket snyggare omslag. Kolla här!


Betyg: Bra. Och uppenbarligen något man minns i åratal efteråt...

Rekommenderas: till dem som gillar gripande, sorgliga, perversa och bisarra historier på samma gång.

Snackis: Jo, det finns en hel del att säga om dessa fyra syskon!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

-

Bokens titel: Lördag
Författare: Ian McEwan
Originalets titel: Saturday
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Ordfront förlag, 2006
Antal sidor: 317

Ian McEwan igen! Det är länge sedan jag läste "Lördag", någon gång under 2007, men jag har verkligen inte glömt den än. Precis som med "Cementträdgården" så kan häpnar jag över vilken livlig fantasi författaren har och hur han kan klämma in så mycket i så tunna böcker.

Boken beskriver en lördag i en hjärnkirurgs liv. Det kan låta lite banalt, men det är tvärtom mycket spännande. Från morgon till kväll följer vi den store hjärnkirurgen Henry Perowne, som vaknar till något som han uppfattar som en terroristattack. Henry funderar nämligen mycket på kriget i Irak och undrar över konsekvenserna för resten av världen - och för England i synnerhet.

Henry är lyckligt gift, bor flott i en fin våning i centrala London, har två välartade barn och är väl allmänt en mycket lyckad person. Han sätter sig i sin fina bil och kör ut för att göra ärenden denna lördag - men råkar buckla till en annan bil i den täta trängseln. Föraren av den påkörda bilen kommer senare att spela en stor roll i de fortsatta händelserna denna dag, liksom gör hotet från Irak och de stora, folkliga demonstrationer som hålls mot kriget.

Det är rasande skickligt att lyckas beskriva ett enda dygn i en människas liv och ändå få med så mycket av livsfilosofi, krig och fred, fattig och rik, kärlek och hat. Jag skulle säga att det är en av författarens bästa böcker och en bok som verkligen har stannat kvar i mig. Läsvärd!

Betyg: Oerhört skickligt uppbyggd intrig.

Rekommenderas: till dem som är lite filosofiskt lagda.

Snackis: Det här är definitivt en bokcirkelbok!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

-

Bokens titel: Försoning
Författare: Ian McEwan
Originalets titel: Atonement
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Ordfront förlag, 2004
Antal sidor: 424

Ian McEwan - en tredje gång! Efter att ha fått upp ögonen för författaren genom att läsa ovanstående "Cementträdgården" och "Lördag" samt den fascinerande "Kärlekens raseri" var jag bara tvungen att köpa "Försoning" så snart den kom ut.

Mina förväntningar var höga, men jag behövde inte bli besviken. En helt underbar bok! Ian McEwan är helt fantastisk på att berätta en historia! Den här boken läste jag för sex år sedan men minns den tydligt och lär inte glömma den än på länge.

Det är otroligt ruggigt och vackert berättat på samma gång.

Romanen handlar om hur en ung flicka totalt förändrar livet för sin syster och hennes älskade och hur hon påverkar dem alla för resten av deras liv. Det är en bok man har mycket svårt att släppa!

I vanliga fall brukar jag aldrig kopiera förlagens texter eller nätbokhandlarnas, för de är ju gjorda som reklam snarare än konsumentupplysning men denna gången gör jag ett undantag. Så här skriver Adlibris:

Året är 1935 och på sommarens varmaste dag står 13-åriga Briony Tallis i fönstret till sitt flickrum och ser sin äldre syster Cecilia ta av sig kläderna och dyka ner i trädgårdens fontän, mitt framför ögonen på deras barndomsvän Robbie Turner.

Det blir upptakten till en besynnerlig och skrämmande dag och innan den är slut kommer de tre ungdomarnas liv att ha förändrats för alltid. Robbie och Cecilia kommer att ha överskridit en gräns vars existens de inte ens anat och de blir offer för den yngre flickans fantasier, medan Briony begår en handling hon kommer att tillbringa resten av sitt liv med att försöka försona. 

Boken handlar även om krigets fasor, skildrade både sett ur soldaternas perspektiv då de slåss på kontinenten och sett ur en sjuksköterskas perspektiv på ett av Londons stora sjukhus under andra världskriget. Det här är riktigt, riktigt bra och det förvånar mig inte alls att boken fått så många omnämnanden och hedersbetygelser världen över.

Betyg: En mycket gripande, spännande och välskriven roman.

Rekommenderas: till dem som är lite filosofiskt lagda, får jag nog säga denna gång med.

Snackis: Även den här boken passar för diskussioner.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.