Tre

Bokens titel: Tre
Originalets titel: Trois
Författare: Valérie Perrin

Översättare: Sara Gordan
Uppläsare: Charlotta Jonsson
Förlag: Éditions Albin Michel, 2025
Antal minuter: 22 tim 52 min

Antal sidor: 681

Det är för långt (för mig) att läsa 681 sidor eller lyssna i tjugotre timmar när Perrin babblar på utan att en lektör hugger en vass kockkniv genom luntan att säger "Skär bort hälften, Valérie! Du MÅSTE börja begränsa dig! Det är inte rimligt att du kastar in en okänd skolkamrat i sista kapitlen och insisterar på att berätta om hans liv bara för att du ska kunna knyta ihop en av alla trådar."

"Tre" är en synnerligen snacksalig bok om ingenting. Man skulle med god vilja kunna säga att den handlar om vänskap - men det är väldigt, väldigt svårt att känna med de tre huvudpersonerna och ännu svårare att leva sig in i deras vänskap. Tre barn växer upp tillsammans, går i samma klass, delar varje dag och nästan varje andetag. Men som unga vuxna bryter de upp och tar varsin egen väg, alltid med en längtan efter de andra.

Boken skulle också kunna handla om könsdysfori eller trans, det är en stor del av intrigen. Nu låter jag raljerande men jag får känslan av att backa hundra år i tiden och låta en homosexuell vara den okända mördaren i en Agatha Christie-deckare - typ en KVINNLIG läkare som är gift med doktorinnan... 

"Tre" kan sägas handla om skam, skuld och rädsla. Att man måste våga vara sig själv. Men vad vet jag? I mitt tycke finns ingen riktig historia eller sens moral eller ens en baktanke med berättandet.

Jag tuggade mig igenom närmare sjuhundra sidor (omväxlande lyssnade på de tjugo timmarnas ljudbok...) ord för ord, men jag kan inte säga att det berikade mitt liv. 

Je m´appelle Agneta

Bokens titel: Je m´appelle Agneta

Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 1 min

Medan maken simmar - insmord i ullfett - i det oktoberkalla vattnet i Edsviken (för övrigt alldeles i närheten av min bostad), cyklar, tränar, undviker fet mat och socker och alkohol, sitter Agneta hemma med en påhittad skada som hindrar henne från att delta i motionerandet. Hon har gömt undan god ost och lite rödvin, som hon passar på att glufsa i sig när Magnus inte är hemma. 

Barnen har flyttat hemifrån och enda gången de hör av sig är när de vill att mamma ska swisha pengar. Agnetas föräldrar är någonstans i Sydeuropa och roar sig med jämngamla vänner, spelar golf och lever livet. 

Själv är hon 49 år och närmast genomskinlig av att alltid vara alla andra till lags, men aldrig ägna sig åt något som hon själv genuint känner för att göra. Hon längtar efter lavendeldoftande åkrar, solsken, vin, choklad och att strosa runt i en medeltida fransk stad med en baguette under armen. Hon har kommit i klimakteriet och fyller snart femtio, så hennes man anser att nu måste hon vara noga med hålla sin kropp i fin form innan det är kört.

Men Agneta får nog. En liten annons om ett jobb som au pair får henne att göra något så oväntat som att tacka ja. Hon säger upp sig från jobbet. Hon packar sina väskor. Hon chockar hela sin familj, men det kvittar. Nu ska hon göra något för sin egen skull! Magnus hävdar att hon blivit galen. Det är säkert hormonerna som spökar. 

Agneta drar ner till Provence på vinst och förlust. Några höstmånader ska hon tillbringa i en liten by där (förutsatt att hon inte blir tillfångatagen av organtjuvar som vill åt hennes njurar!).

Det är trevlig läsning och god underhållning. Mysigt varmt som om man var insmord i just ullfett och samtidigt hade klunkat i sig några glas franskt rödvin. En utvecklingshistoria av det klassiska slaget.

Jag vet att folk älskar den här boken, men eftersom jag själv inte har någon större dragning till det där medelhavslivet så har jag väldigt svårt att leva mig in i det. Dessutom handlar en övervägande del av boken om äldre homosexuella mäns svårigheter att bli accepterade samt hur tufft det är att drabbas av demens. Det är förstås rörande och upprörande, men i ärlighetens namn inte vad jag kände för att läsa om. 

Hade "Je m´appelle Agneta" handlat mer om Agneta här hemma i Sollentuna så hade jag varit betydligt mer intresserad. Vi får väl se vad Hamberg gör av det hela, om jag fattat rätt så kommer det fler böcker om Agneta och jag vill nog läsa även dem.

Nattugglor

Bokens titel: Nattugglor

Författare: Gabrielle Levy

Originalets titel: Au rendez-vous des insomniaques

Översättare: Ulla Linton

Förlag: Sekwa, 2019
Antal sidor: 197

Fem udda existenser som har det gemensamt att de bor i Paris och lider av sömnlöshet, samlas på en självhjälpsgrupp. Egentligen tror ingen av dem riktigt på behandlingen - att de ska skriva en sömndagbok, att de ska sluta ta tupplurar på dagen - men de fortsätter ändå att komma dit. De är helt förbi av trötthet och fungerar inte längre normalt. 

För varenda en av dem har sömnproblemen lett till privata katastrofer.

Bokens jag är Claire, som bor med en stilig, framgångsrik pojkvän och hans lille son i ett stort hus strax utanför staden. Claire och hennes sambo har glidit allt längre ifrån varann, han förstår henne inte och blir bara irriterad på henne för att hon inte sover.

Den äldre kvinnan Michéle går i kyrkan mitt i natten. Hennes man har förbjudit henne, men hon kan inte låta bli - det är enda stället hon kan slappna av. Där finns också hennes stora hemlighet.

Skoltjejen Lena går på café i ottan innan ens sopåkarna har hunnit ut på gatorna. Skolan går inte bra och hemma vill hon inte vara sedan pappa lämnat familjen.

Den knastertorre Hervé, så grå att han nästan är osynlig, sover på sitt jobb som kamrer på en reklambyrå men ligger vaken på nätterna i ångest över vad han kan ha missat på jobbet.

Psykologen Jacques bor ensam i sin lyxvåning i centrala Paris, sedan hustrun lämnat honom och barnen flyttat hemifrån. Han går genom tillvaron i en drogad dimma av sömnpiller och inser att det inte är värt något att ha en avundsvärd karriär och mängder av pengar om man inte har kärlek.

På gruppmötena lär de sakta känna varann. När saker ställs på sin spets visar det sig att deras sköra vänskap är det som får livet att vända för många av dem.

Mitt omdöme: En varm och fin bok, som verkligen tilltalade mig. Jag sover själv dåligt på nätterna - har gjort det i hela mitt liv - och känner igen mig i en hel del av det som beskrivs. Sekwa är duktiga på att hitta romaner som känns lite feelgood-aktiga utan att vara för söta och utan att blanda in för mycket romantik. Det här är ännu en sån lyckträff!

De blå skorna

Bokens titel: De blå skorna
Författare och uppläsare: Linda Olsson
Förlag: Novellix
Antal minuter: 48 min

Det här var inte något för mig. Jag hade förväntat mig något poetiskt och vemodigt, men fick en osannolik historia om en vuxen dotter som åker till Paris för att städa ur sin fars lägenhet sedan han avlidit - och hittar ett par blå mockaskor i damstorlek.

Beskrivningen av dottern och hennes relation till fadern känns märklig rakt igenom, inte alls äkta. Skildringarna av hur hon lyssnar på hans skivor och gråter fungerar mest som utfyllnad. Twisten med de där skorna är bara löjlig. Möjligen skulle det passat i någon rar romantisk film men själv vägrar jag svälja såna beten.

Jag har hört så mycket bra om just "De blå skorna" då den kom ut och om man läser omdömena på Storytel så är folk överförtjusta. Detta är en berättelse som "stannar kvar i mig" och "berör" och är "underbar". Jag förstår inte vad de ser som går mig förbi, för jag tyckte det här var rent ut sagt patetiskt.

Precis allt i denna berättelse hänger på att vissa tillfällen går oss förbi och kommer aldrig åter. En dörr stängs, en annan öppnas. En vän försvinner ut ditt liv, en annan kommer in. Den där killen du var kär i när du gick i åttan, han kanske var ditt livs kärlek och nu när du är fyrtio inser du att du har missat chansen och saknat honom hela ditt liv? Jag resonerar inte så och därför är den här novellen inget för mig.

Mamma är galen och pappa är full

Bokens titel: Mamma är galen och pappa är full
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 233

Jag undrar hur det skulle vara att sitta och prata med Fredrik Sjöberg. Jag föreställer mig att man sitter i varsin sliten, mysig fåtölj (en sån där armstöden börjar bli så nötta att man ser igenom tygets väv och där så många rumpor satt sig att det blivit en permanent grop i sitsen) i ett svalt rum i otätat gammalt sommarhus i skärgården - ett sånt med nötta brädgolv och prassel av möss i väggarna och två bokhyllor fulla av Svenska Turistföreningens årsbok från 1907 och framåt - med varsin stor kopp te i två koppar av en 50-talsservis och mumsar på rostbröd med hemlagad apelsinmarmelad.

Och så pratar Fredrik. Och pratar och pratar och pratar, fast man lite snyggt försöker säga "ska jag sätta på lite mer te?" eller "jag är lite kissnödig, om du ursäktar?" eller "du, det börjar mörkna nu - kanske dags att dra sig hemåt?". Och allt han säger är så fantastiskt så man undrar om han kanske hittar på; kan det verkligen stämma, är det inte lite väl märkvärdiga sammanträffanden?

Jag vet inte hur han ser ut, hur gammal han är, hurdan han är - men i mitt huvud är han alldeles på pricken som min mormor (men kanske fyrtio-femtio år och man istället).
Hon kunde också hundrafyrtioelva förgreningar av varje människas släkt, visste alla pikanta detaljer, kände till oväntade äktenskap och hemliga affärer, berättade om kopplingar till adeln eller släktingar som adopterats bort, visste vilka som tagit livet av sig och vilka som hamnat på sinnessjukhus. Hon sparade på kvitton, vykort, visitkortsfotografier, biljetter och allt mellan himmel och jord. Det var som om hon hade ett inbyggt kartotek med alla sina vänner, släktingar och bekantskaper.

Det är alldeles underbart att ha en sån där sprudlande berättare i sin närhet, kan jag säga! En sån som inte riktigt kan behärska sig, för det finns alltid något mer att berätta.

"Mamma är galen och pappa är full" är en liten bok om konstnären Ivar Arosenius som gifte sig med den rika Eva Adler och fick en liten dotter med henne - Lillan, som vi alla känner till från "Kattresan" - och sedan dog, samt om Evas nye man Anton Dich, den danske konstnären som ytterst få minns.

Mycket handlar om Eva och hennes syskon som föddes kring 1880; de var unga vuxna då första världskriget bröt ut. Reste genom Europa, levde lyxliv, gifte sig med judiska män som flydde eller "försvann" under andra världskriget, fick små barn som dog och andra som de försummade. De levde spännande, omtumlande, händelserika (och inte nödvändigtvis lyckliga) liv.

Mitt omdöme: Det här är inte en bok för alla; men jag tycker den är underbar. Dessutom är formgivningen utsökt både in- och utvändigt och formatet väldigt trevligt; Nina Ulmaja är otroligt duktig har jag sagt länge.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Innanför murarna

Bokens titel: Innanför murarna

Författare: Maria Ernestam

Förlag: Bokförlaget Forum, 2018

Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.

Paris for One

Bokens titel: Paris for One
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Penguin Books, 2014
Antal sidor: 96

Den här lilla boken är visserligen ingen novell, men ungefär så minimal som en roman kan bli. En trevlig liten historia på knappt hundra sidor, satta i stor stil, som tycks ingå i en läsfrämjarkampanj. Jag beställde den främst för att jag har goda erfarenheter av serien Quick Reads, som verkar vara ett sätt att lotsa in ovilliga läsare i böckernas underbara värld:
"Quick Reads are brilliant short new books written by bestselling writers so help people discover the joys of reading för pleasure."

Jojo Moyes känner väl alla igen från "Me Before You" som blivit en gigantisk bestseller. Här har hon skrivit en underhållande historia om inte-så-söta, högst ordinära engelska Nell (döpt efter Dickens romanfigur) som är 26 år gammal och ihop med världens mest egotrippade pojkvän, Pete. För att ge sig själv en present bokar Nell biljetter till en helg i Paris med Pete och påstår sedan inför sitt flamsiga och supande tjejkompisgäng att det är pojkvännen som oväntat bjudit henne.

För Nell är det en underbar händelse att få åka till Paris, hon har aldrig varit där och nu har hon i detalj planerat alla aktiviteter. Men på tågstationen får hon ett sms just när Pariståget kommer in på perrongen: "Ledsen älskling, fastnat på jobbet, hinner inte komma"...

Mitt foto: Nell köper en vacker, grön klänning med ananasmönster. Det här är min mest hysteriskt mönstrade klänning, så den får tjäna som bakgrundsmotiv.

Omdöme: Precis som i "Me Before You" lyckas Jojo Moyes undvika att falla pladask i de fällor man tror är närmast oundvikliga. Nell reser ensam till Paris och upplever saker hon aldrig trodde hon skulle få vara med om, men boken bjuder på överraskningar och tar inte alltid lättaste vägen ut. En trevlig bagatell, sammanfattningsvis.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ljuset vi inte ser

Bokens titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Originalets titel: All the Light We Cannot See
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag, 2015
Antal sidor: 595

Jag är alltid noga med att inte skriva spoilers (det hoppas jag mina läsare vet vid det här laget!) och jag anstränger mig att inte recensera på ett sånt sätt att andra får sitt läsnöje förstört. Då är det bättre att jag utelämnar delar som jag egentligen skulle vilja kommentera.

Därför stör det mig att de stora dagstidningarna har en tendens att berätta alltför mycket om sånt som läsaren inte skulle upptäckt förrän halvvägs in i boken. När "Ljuset vi inte ser" recenserades i exempelvis Corren berättades avgörande detaljer som gör att deras recension är så ohyggligt mycket bättre formulerad, intressant och levande än vad min kommer att vara - men då får det väl vara så, då.

Om man får en bok som är fullkomligt översållad av priser, utmärkelser och lovord så är det svårt att inte påverkas av det. Enligt Adlibris har "All the Light We Cannot See" fått femstjärnigt toppbetyg av inte mindre än etthundra tusen läsare (!), den har mängder av citat på pärmens insida från stora tidningar som höjer den till skyarna, den har vunnit Pulitzerpriset 2015 och legat 82 veckor på New York Times bestsellerlista, den har vunnit så många priser världen över att jag inte ids skriva ner dem alla. En helt enastående bok, med andra ord!

Kapitlen är i klass med Da Vinci-kodens: oftast endast två-tre sidor långa och med tydliga (och ganska avslöjande) rubriker. En riktig bladvändare, en sträckläsningsbok där man lockas att hela tiden läsa lite till.

Handlingen kretsar kring ungdomarna Marie-Laure och Walter som båda växer upp i krigets Europa. De känner inte varann, men deras liv har ändå flera beröringspunkter.

Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon är blind och spenderar sina dagar bland forskarna på Naturhistoriska museet, där hennes (oerhört godhjärtade) pappa arbetar som låssmed. Pappan är ett snille på att göra små askar som fungerar som Rubicks kub för att man ska kunna öppna dem (vilket naturligtvis Marie-Laure klarar på nolltid). Han bygger också fantastiska modeller av deras bostadskvarter för att dottern ska kunna lära känna alla hus och gator och kunna hitta i staden trots att hon inte ser.

När kriget kommer till Frankrike flyr Marie-Laure med sin far till den lilla kuststaden Saint-Malo för att bo hos en excentrisk gammelfarbror som aldrig gått utanför dörren sedan första världskriget. Mellan farbror Etienne och flickan växer en fin vänskap fram. Hon får också se vad Etienne gömt på vinden... och det är där beröringspunkten med bokens andra huvudperson finns.

Werner är ett fattigt, hungrigt, föräldralöst barnhemsbarn i Tyskland, med en närmast osannolik begåvning för radioapparater, matte och teknik. Han värvas av nationalsocialisterna som inser att pojkens genialitet kan användas i kriget. På nazisternas kadettskola får han vara med om ofattbara grymheter och han längtar ofta tillbaka till sin lillasyster och den moderliga barnhemsföreståndarinnan - men tvingas istället ut i kriget, som alla andra unga män.

Nu ska jag säga vad som är bra med denna bok:
Den har ett alldeles makalöst vackert språk, fullt av liknelser och en hel del naturromantik.
Den behandlar andra världskriget på ett nytt sätt, när man trodde att det inte var möjligt.
Den har en viktig uppmaning till unga människor att inte glömma de fruktansvärda övergrepp som skedde - och att inte tro att kriget ligger långt tillbaka i tiden.
Den är förhållandevis oblodig, om än skrämmande och hemsk på sina ställen.
Den visar på värdet av kunskap, teknik, utbildning.
Den är mycket lättläst.

Och det som är dåligt:
Werner, hans lillasyster Jutta, deras barnhemsmamma Frau Elena, Werners bäste vän Frederick, Marie-Laure och hennes förträfflige far, gamle farbror Etienne och alla andra - de så goda så jag storknar. Jag efterlyser fula och smutsiga känslor, elaka och missunnsamma handlingar, klantiga misstag och farliga fel, ilska och hat. Personerna är slätstrukna och man kommer dem inte så nära. Jag får inte hjärtklappning ens när det dyker upp en person som liknar en Obersturmbannführer i Indiana Jones-filmerna, ni vet en sån där mager, elak tysk med kalla ögon och ont sinne...

Och apropå Indiana Jones så har Anthony Doerr klämt in en motsvarighet till den filmens heliga ark: en ovärderlig diamant som alla skurkar är på jakt efter och som alla goda försvarar med sina liv. Det ni! Lite rafflande action mitt i en krigsskildring.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Andra som bloggat om boken är Beas bokhyllla, Boklysten, Breakfast Bookclub och Carolina läser.

Olyckan

Bokens titel: Olyckan
Författare: Valérie Tong Cuong
Originalets titel: Pardonnable, impardonnable
Översättare: Sofia Strängberg
Förlag: Sekwa förlag, 2016
Antal sidor: 312

Baksidestexten ger en bra beskrivning av vad boken verkligen handlar om. (Annars tycker jag ofta de där texterna fokuserar på fel saker och fastnar i floskler.) Men det stämmer, det som står där, och det är väl avvägt för att inte avslöja för mycket för dem som ännu inte läst boken.

Handlingen kretsar kring några få personer som bildar en tämligen dysfunktionell och disharmonisk familj: de två vuxna systrarna Céleste (40) och Marguerite (28) och deras egensinniga mamma Jeanne (60+), samt Célestes man Lino och deras gemensamma barn Milo (12). Allteftersom berättelsen utvecklar sig får vi lära känna de fyra vuxna personerna. Den femte i berättelsen är Milo, den älskade ungen som råkar ut för en tragisk cykelolycka och svävar mellan liv och död...

Varför är mamma Jeanne så infernaliskt kärlekslös mot sin yngsta dotter? Och vad har den livslånga bristen på moderskärlek gjort med Marguerite, dottern som föräldrarna inte ville ha? Varför är Linos och Célestes äktenskap så skört, vad är det för erfarenheter de bär på?

När Milo hamnar på sjukhusets intensivvårdsavdelning bubblar en massa gamla undantryckta känslor upp och de vuxna tvingas berätta för varandra sånt som var menat att förbli hemligheter. Det enda man kan vara riktigt säker på är att de alla fyra älskar lille Milo, men frågan är hur mycket de älskar varandra.

De händelser som utspelar sig före olyckan - och som ger enorma efterverkningar efter att pojken hamnat i koma - är snäppet lite för många och för allvarliga för att jag riktigt ska kunna svälja dem. Så många hemskheter och samvetskval, all sorg och ilska, det blir lite för osannolikt för mig. Boken engagerar rakt igenom, men den är inte så gripande att jag sitter med tårar i ögonen.

Omdöme: "Olyckan" är lätt att läsa och har ett härligt flyt, ja, rent av sträckläsningspotential. Författaren har lyckats med konststycket att ge berättarna sinsemellan olika röster - det är minsann inte alla som klarar av att skriva så. Det är en äkta relationsroman, om än lite mer skruvad än vad de flesta av oss förhoppningsvis kommer att få uppleva i verkligheten.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack Johanna på Sekwa för att jag fick det recensions-ex jag önskade mig!

Den tionde mannen

Bokens titel: Den tionde mannen
Författare: Graham Greene
Originalets titel: The Tenth Man
Översättare: Olov Jonason
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 1987
Antal sidor: 204 (varav 42 sidor svamlig inledning som inte hör till berättelsen)

En kort liten roman på sisådär 160 luftiga sidor, lättläst och snabbt avverkad men jag misstänker att den kommer att stanna kvar i mitt minne länge. Graham Greene skrev synopsis redan under andra världskriget men glömde sedan bort det hela. Berättelsen kom på avvägar, rättigheter köptes och såldes. I mitten av 1980-talet återfanns "Den tionde mannen" och gavs ut som något sorts överraskningsmästerverk, till alla Greene-fantasters stora glädje.

(Själv hade jag inte läst en enda bok av honom förrän i somras, men jag föll direkt för "Resor med moster Augusta" och "Den tionde mannen" - nu ska jag ge mig ut på jakt efter fler av hans böcker, kanske "Vår man i Havanna"?)

Själva intrigen är både ohyggligt enkel och ohyggligt spännande: Trettio tillfångatagna fransmän sitter fast i en cell, vaktade av tyska nazister. Gruppen blir beordrad att till nästa dag ha avgjort vilka tre av dem som ska bli avrättade. Var tionde man ska alltså möta döden - men hur avgör man det? Genom att låta gifta män och barnafäder få leva? Genom att spara de rika och offra de fattiga? Genom att låta den viktiga borgmästaren leva men finna att arbetarnas liv är mindre värda?

Utan att avslöja något avgörande (spoila, eller vad man skulle kalla det nuförtiden) kan jag berätta att man bestämmer sig för att dra lott. Tre män ska dö, tjugosju klarar sig ännu ett tag. Men en av de tre som dragit nitlotten börjar förhandla...

Mitt foto: Ruggigt att dra lott om sitt liv.

Omdöme: Spännande, välskrivet, lättläst och tänkvärt. Rekommenderas varmt!

Boken finns inte i nätbokhandlarna längre. Borde ju finnas på antikvariat och andra utförsäljningar. Blanda inte ihop den med samme författares "Den tredje mannen" som utkom tidigare.

Att hela de levande

Bokens titel: Att hela de levande
Författare: Maylis de Kerangal
Originalets titel: Réparer les vivants
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: sekwa förlag, 2015
Antal sidor: 279

"Vad är det för ful bok du har fått i brevlådan?" frågade ena tonåringen. Det störde mig lite, för jag hoppas innerligt att inte fler tänker likadant och kanske väljer bort boken för att inte omslaget attraherar dem. (Jag delar för övrigt inte mitt barns uppfattning.)

Den här romanen är bland det allra bästa jag har läst i år, tveklöst. Och då har jag ändå hunnit läsa många bra böcker som jag kommer att minnas länge! Maylis de Kerangal var en ny bekantskap för mig, jag hade aldrig ens hört hennes namn tidigare, men hon är tydligen en fransk romanförfattare och har arbetat som barnboksförläggare.

Riktigt bra böcker är svårare att skriva om än riktigt dåliga, har jag märkt. Den här boken borde isåfall få en rekordkort recension.

Språket är vidunderligt - en eloge till Marianne Tufvesson för översättningen! - och mycket poetiskt. Meningarna kan sträcka sig över en halv sida, fulla med kommatecken. Det är lite som ens egna tankar inuti huvudet; där börjar man ju inte med stor bokstav och slutar med punkt, utan alla satser bara staplas på varann i en rinnande följd. Otroligt vackert skrivet!

Boken handlar kort om organdonation och transplantation. Den 19-årige Simon dör och lämnar kvar sin familj i kaos. Så här beskrivs hur hans mamma reagerar när hon har varit uppe på sjukhuset och förstått att hennes son ligger hjärndöd på NIVA - neurointensivvårdsavdelningen:

"Tyst är också gatan, tyst och enfärgad liksom resten av världen. Katastrofen har fortplantat sig till elementen, till platser och ting, en farsot, som om allting höll på att ställa om sig till det som samma morgon hade inträffat bortom klippbranten då den grällt målade skåpbilen i full fart rammade en stolpe och en ung kille slungades huvudstupa in i vindrutan, som om den yttre världen hade absorberat kraften i kollisionen, slukat orden som yttrades, kvävt vibrationerna, som om chockvågen hade tryckts ihop, tänjts ut och försvagats tills den blev helt platt, en enkel linje som fortsatte rätt ut i luften och blandades med alla andra, förenades med miljarders miljarder andra linjer som tillsammans utgjorde världens samlade våld, en härva av sorg och ruiner, och så långt ögat når finns ingenting, varse sig beröring eller ljus, vare sig klara färgstänk - gyllengult, klarrött - eller en sång som letat sig ut genom ett öppet fönster - en stunsig rocklåt eller en melodi man nynnar refrängen på (---)"

Jag blev helt tagen av denna bok. Den får mig att tänka på ett vattenfall eller kanske en strid fors, orden bara fortsätter att komma - bokstavligt talat i strida strömmar. Romanen är en hyllning till våra vackra, fantastiska, sinnrikt konstruerade och välfungerande kroppar. Det är mer en glädje över livet än en sorg över döden.

Den kom läskigt nära mig också. Utan att vara för privat kan jag väl säga att det finns många beröringspunkter mellan min familj och bokens.

En rolig bok kan jag fnissa till eller flina för mig själv, men jag skrattar sällan högt. En sorglig bok kan jag få lite lätt hopsnörd strupe av eller blanka ögon, men jag gråter sällan. "Att hela de levande" är en av få böcker där jag faktiskt suttit och läst med tårarna rinnande nerför kinderna. (Gode gud, låt aldrig detta hända mina barn! maler tankarna.) Ändå skulle jag inte säga att det är en tårdrypande roman om föräldrars sorg över ett förlorat barn, utan en lovsång till livet som alltid går vidare.

Extra: Jag vill passa på att rekommendera denna hemsida - Livsviktigt - som svenska Socialstyrelsen står bakom - om organdonation och allt man kan vilja veta i ämnet.

Omdöme: En vacker bok att sätta i händerna på dem som tvekar kring organdonation och undrar hur en transplantation egentligen går till - efter att ha läst den tror jag de flesta är positivt inställda till att donera sina organ.

Mitt foto: Intill boken ligger ett hjärta som min L sydde för hand åt mig på lågstadiet, samma L som liksom Simon är 19 år och vars stora intresse är surfning och som har vänner som nyss tagit körkort. (Snälla L, akta dig för vågorna, akta dig för att åka bil med någon som inte är bra på att köra!)

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND.

Tack till Sekwa förlag för recensions-exet!

Nattens furste

Bokens titel: Nattens furste
Författare: Anne Rice
Originalets titel: The Vampire Lestat
Översättare: Annika Preis
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 1992
Antal sidor: 529

Har man läst "En vampyrs bekännelse" så är det nästan omöjligt att inte köpa fortsättningen, "Nattens furste", för att få se hur det går för vampyrerna.

I denna bok ligger fokus på Lestat och handlingen utspelar sig innan han mötte Louis och Claudia. Nu är han i Europa, det är 1700-tal och vi får se vad som hände med honom långt innan tiden på plantagen i Södern.

Det är teatrar och skådespeleri som lockar Lestat, men hans familj vill att han fortsätter i förfädernas spår som ung adelsman på franska landsbygden (om jag minns rätt). Som vampyr blir Lestat en skådespelare i Paris och firar stora triumfer tillsammans med Mörkrets Barn, en vampyrgrupp.

Omdöme: Spännande fortsättning om man har fastnat för Lestat och Louis. Svår att läsa fristående, skulle jag tro.

Presidentens hatt

Bokens titel: Presidentens hatt
Författare: Antoine Laurain
Originalets titel: Le chapeau de Mitterrand
Översättare: Oskar Séverac (pseudonym)
Förlag: Lavender Lit
Antal sidor: 221

Anledningen till att jag valde just denna lilla bok som läsning i vår bokklubb, är att vi är ett gäng tjejer (okej då, vuxna kvinnor i medelåldern...) som på olika sätt har kopplingar till Frankrike och politik. Gemensamt för oss alla är att vi älskar att läsa böcker och att vi nog får sägas vara mycket intresserade av vår omvärld, följer dagstidningar, letar fakta, håller oss allmänbildade.

Bland oss finns en som talar franska flytande och även tolkar från det språket - och de flesta av oss andra begriper franska och klarar hyggligt av en enkel konversation. Flera av oss är mycket beresta, några har även bott utomlands i åratal. Där finns en som vistats mycket i EU-parlamentet och en annan som arbetar politiskt här i Sverige. På våra bokträffar pratas en hel del politik!

"Presidentens hatt" är en liten sedelärande berättelse om hur en yttre kraft kan få oss växa inuti.

Precis som i den historiska serien "Släkten" (som jag har skrivit om flera gånger förut) är det ett yttre attribut som ger bäraren oanade krafter - i släktkrönikan är det en silverring som förs vidare genom generationerna, i "Presidentens hatt" är det en vacker herrhatt som Francois Mitterrand glömmer kvar på en restaurang. Hatten blir upplockad av en yngre man vars hela liv förändras när han sätter den på sitt huvud. Hatten flyttas i en kedja av händelser mellan olika människor, som alla påverkas starkt så snart de sätter på sig den.

Vi kommer inte riktigt nära karaktärerna, de är alltför ytliga för det, men de engagerar ändå. En varm och mysig bok med ett budskap.

Mitt foto: I boken nämns skaldjursbrickor flera gånger, så jag serverade havskräftor och bouillabaisse på bokklubbsaftonen.

-

Eftersom jag glömde fråga mina bokklubbsväninnor om de ville framträda i bloggen under riktiga namn eller ej, väljer jag att kalla dem för fem kvinnonamn som konstintresserade kanske känner igen... Varsågod, här är mina vänners mini-recensioner!

Amalia:
Sommaren 1986 var jag i Frankrike som au-pair, femton år gammal. Sedan dess har allt franskt varit en viktig del i mitt liv. Därför blev jag alldeles nipprig av glädje när jag fick "Presidentens hatt" i mina händer.

Den handlar ju just om 1986, och författaren, Antoine Laurain, förefaller ha satsat mycket av sin tid och sitt arbete med den rent sidomässigt ganska korta boken på att återskapa tidsandan och de kulturella referenserna från den epoken. Vad kan kännas franskare än Minitel, och 20.30-programmet i tv-tablån, efter kvällsnyheterna?

Berättelsens huvudperson är en hatt, som får en oerhört stor inverkan på alla de som kommer i dess väg. Varför? Är det klädesplagget "hatt" som tillför bäraren oväntad auktoritet, eller är just denna hatt rentav förtrollad? Läsaren får följa hatten när den passerar genom händerna på ett antal bärare, och berättelsens vinkel varierar. Ibland är det hattens bärare man följer, ibland förs historien vidare indirekt via brev mellan olika personer i berättelsen, och dessutom tillkommer ytterligare perspektiv.

Det är roligt, underhållande och trivsamt, och faktiskt oväntat spännande att få följa hattens öde.

Klart läsvärd, med eller utan vurmen för allt som är franskt!

Rent språkligt skulle jag ha önskat att översättaren hade tillåtit sig att bli ännu lite svenskare i ord och vändningar; på sina håll lyser de franska begreppen igenom alltför tydligt.

Beata:
En underhållande och fin liten feel-good bok av den franske författaren Antoine Laurain. Fint språk, trevlig att läsa och med en klurig historia.

En hatt har huvudrollen. President Mitterrand glömmer sin hatt på en restaurang, och en annan man övertar hatten. Sen följer vi hattens väg förbi olika ägare tillbaka till presidenten.

Hatten verkar överföra beslutskraft och "wit" till bäraren. Frågan är om det är något magiskt med hatten eller om det är filthattens goda kvalitet och stilenliga utseende som plockar fram det där extra ur de olika bärarna. Det får vi inte veta, men funderingarna satte igång en spännande diskussion om kläders betydelse för hur vi agerar och hur vi blir bemötta av andra. Lite om sociala koder kopplade till kläder.

Så trots att boken känns lätt, så satte den även hos oss bokklubbare igång en fin energi och vi fick en trevlig kväll och också med oss lite intressanta tankar att grunna på längre fram.

Charlotta:
Boken ger en spännande igenkänning med de gamla folksagorna som klangbotten. En fyndig nytolkning! Vad händer när ett magiskt föremål går från bärare till bärare och för med sig sin magi? Eller finns magin i varje människa redan från början, det enda som behövs är en puff på vägen för att den ska blomma ut?

Sagan är stöpt i franskt 80-tal, en lite oväntad miljö. Mycket franskt – men var 80-talet i Frankrike så gammaldags? En trivsam skröna att kura med i soffhörnan.

Dora:
Presidentens hatt är en bagatell, men en välskriven lite originell sådan och därtill med en tydlig fransk prägel som gör den läsvärd och fångar åtminstone mig. Intrigen och den röda tråden, hatten, är elegant komponerade och syr ihop de olika novellartade delarna på ett smidigt sätt.

Lite ser jag en parallell till Jonas Jonassons Hundraåring men där Jonasson skröna är yvig och lekfull är infallen här mer återhållsamt berättade.

Det som också väcks och stannar kvar är funderingarna kring i vilken utsträckning det vi har på oss påverkar vilka vi är, eller upplever oss vara, och våra göranden och låtanden.

Den som liksom jag brukar fundera över vad som hände sedan bör uppskatta epilogen som återvänder en sista gång till alla de olika karaktärerna.

Tycker att det är för intrigen och stämningen som man främst ska läsa denna bok, de olika karaktärerna är trovärdigt skildrade men något undanglidande och underordnade intrigen.

Emma:
Presidentens hatt av Antoine Laurain är en trevlig bok med ett elegant och trevligt språk. Ett språk och ett persongalleri som känns fantastiskt franskt. Det känns franskt på liknande sätt som persongalleriet i Muriel Barberys Igelkottens elegans. Läsupplevelsen är ett sant nöje.

Boken handlar om hur President Mitterrands hatt kommer på avvägar och förändrar personers liv, om uppvaknande och mod, om att våga ta plats, gå mot strömmen och att ta ansvar för att vara sig själv, eller möjligtvis så som hatten förändrar de personer som tar på sig den.

Avslutningen känns lite oväntad, jag har inte bestämt mig för om den är genialisk eller platt och onödig - också detta är typiskt för min egen reaktion på det typiskt franska. Läs själv och gör din egen bedömning.

-

Varmt tack till Lavender Lit för recensions-exen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Bonjour tristesse

Bokens titel: Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel)
Författare: Francoise Sagan
Originalets titel: Bonjour tristesse
Översättare: Lily Vallquist
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 144 (inkl förord av Per Hagman)

Med ett otroligt snyggt omslag av Klas Fahlén presenteras "Bonjour tristesse" på nytt för läsarna. Den utkom första gången på svenska redan 1955 och blev snabbt kultförklarad. Francoise Sagan hade inte ens fyllt tjugo då hennes bok publicerades i Frankrike, hon benämndes underbarn och sågs som en stor talang.

Boken är kort. Nästintill novellkort, faktiskt, men det behövs inte ett enda ord till. Den är helt perfekt i sitt omfång.

Jag läste den som tonåring men mindes bara brottstycken och när jag såg den läckra formgivningen av den nya pocketen köpte jag den direkt. Språket är vackert, så där lite gammaldags korrekt som man nästan bara kan hitta i böcker från den tiden - och många tidstypiska saker gör intryck, trots att författaren eller översättaren knappast menade det på 50-talet.

Man åker till orten Nizza, exempelvis. Min rika barndomskamrat Karin reste ofta till Nizza med sina snobbiga föräldrar på loven. Inte förrän långt senare begrep jag att det var samma stad som Nice, men tydligen kallade man en fransk stad för ett italienskt namn i Sverige på den tiden.

Ena huvudpersonen, Anne, ber kyparen om ett rör till sin apelsinjuice, vilket jag tyckte var lustigt för dels säger hon inte "sugrör" och dels säger hon "vaktmästaren" till serveringspersonalen - och det minns jag tydligt att man gjorde när jag var liten. Det finns många sådana detaljer som är intressanta, inte minst kommentarer om "rasrena" Elsa.

Bokens jag är den 17-åriga Cécile, som det är mycket svårt att tycka om. Hon har vuxit upp i ett nunnekloster - mamman är död, pappan har levt sitt eget liv - men som 15-åring släpps hon ut ur pensionen (som hon kallar det) och börjar istället leva ett diametralt motsatt liv. Hon röker och dricker massor (jag skulle bli tokig om min 17-åring rökte och söp, men Céciles pappa bryr sig inte det minsta), hon flirtar vilt med karlar, hon är näbbig på det där viset som allvetande tonåringar tenderar att vara, hon är skoltrött och vägrar plugga till studentexamen, hon lägger sig i de vuxnas liv och beter sig allmänt omoget.

Céciles dagar går mest åt till att sola på medelhavsstranden nära det vackra huset de hyrt över sommaren (ja, de har en husa som sköter markservicen åt dem). Pappan är ung, bara 40 år, och har ständigt nya kvinnor. Det är ett lojt och behagligt liv de lever. Dekadent, skulle jag säga. De är ett märkligt par: pappan gör sina erövringar, nya unga kvinnor avverkas hela tiden, dottern är stolt över honom och tycker han är både stilig och underhållande.

Men så kommer (den döda) mammans strålande vackra, svala, intellektuella väninna Anne in i bilden. I hennes närvaro förändras allt. Hon är inte en utbytbar, ung älskarinna utan nu är det på allvar - och Cécile smider planer på hämnd...

Omslag: Det är snålt av Bonniers att inte lyfta fram formgivaren mer, tycker jag. Klas Fahlén nämns i pyttig stil på omslagets baksidas insida (som han för övrigt valt att göra rosa, himla snyggt mot det gräddvita omslaget med den fina illustrationen).

Omdöme: En lättläst och mycket kort klassiker som förtjänar att fortsätta läsas och begrundas. "Bonjour tristesse" skulle passat utmärkt när mina två äldsta barn skulle skriva recensioner och uppsatser i svenskan på gymnasiet: detta är en bok man hinner läsa på några få dagar och sedan kan analysera i småbitar.

Snackis: En alldeles perfekt snackis och bokcirkelbok! Alla kommer garanterat att orka läsa den och ha en åsikt om kärleksförhållandena.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Mordet i Eiffeltornet

Bokens titel: Mordet i Eiffeltornet
Författare: Claude Izner (pseudonym)
Originalets titel: Mystère rue des Saints-Pères
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Kabusa Böcker, 2011
Antal sidor: 267

Härligt omslag och lockande baksidestext "En färgstark bild av 1800-talets Paris, den är full av romantik och historisk detaljrikedom och drivs av en nervkittlande mordgåta i Agatha Christies anda".

Men min anteckning från sommaren för tre år sedan, då jag läste den, är "Några mord i 1800-talets Paris under den stora världsutställningen där. En ung bokhandlare, ett nybyggt Eiffeltorn, klapprade hästdroskor och en mordgåta. Men personerna är bleka och ingen av dem fastnade egentligen - tyvärr inte historien heller."

Dessutom minns jag att jag ifrågasatte riktigheten i en del påståenden om Paris anno 1889, som exempelvis att gatorna skulle varit asfalterade.

Betyg: Myspysig historisk deckare som inte stannar kvar en sekund i tankarna så snart du slagit ihop boken.

Rekommenderas till: semesterläsning, kanske?

Snackis: nej, inte alls.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

Säg ifrån!

Bokens titel: Säg ifrån!
Författare: Stéphane Hessel
Originalets titel: Indignez-vous!
Översättare: Ulla Bruncrona
Förlag: Louise Lindfors förlag, 2011
Antal sidor: 67 varav...
6 är de första ointressanta sidorna med innehållsförteckning, tryckfakta etc
(hur i hela fridens namn fick förlaget för sig att börja pagineringen redan där?!) och 
16 är de svenska kommentarerna och 
20 är de ynka få sidor som verkligen är "Säg ifrån!" och 
12 är förklarande noter och ett efterord om författaren och 
13 är FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
Antal sidor: 20 - enligt min mening!

Denna tunna lilla bok i danskt band väckte en enorm uppmärksamhet då den kom ut i Frankrike, översattes och spreds snabbt och blev lika omtalad överallt. Boken är skriven av den då 93-årige Stéphane Hessel som  varit motståndsman och koncentrationslägerfånge under andra världskriget, senare diplomat och som arbetat för jämlikhet och sociala rättvisa i hela sitt liv.

Boken är ett sorts upprop till dagens unga människor, en uppmaning att de ska engagera sig. Att klicka "Gillar" under ett inlägg på FaceBook är inte att engagera sig - att ta upp striden mot fattigdom, arbetslöshet, krig, våld och elände kräver mer än långa namnlistor på nätet.

Boken innehåller kommentarer av kända svenskar med starka politiska åsikter: Göran Greider (förstås!), Åsa Moberg (förstås!) och Pierre Schori (förstås!) samt Annika Norlin (hm, här kom äntligen ett otippat namn).

Den här lilla men starkt formulerade pamfletten borde väl läsas av gymnasieelever. Själv hade jag ingen större behållning av den, trots att några miljoner andra människor tycker annorlunda. Jag håller med författaren om att man måste engagera sig helhjärtat och ta strid för de demokratiska rättigheterna. Men boken som sådan fick mig inte att känna att "NU TUSAN ska jag..." utan lämnade mig tämligen oberörd.

Kolla för all del på nätet bland andra bokbloggar så ser ni att många andra älskar denna lilla skrift och menar att den är betydelsefull. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag blev helt enkelt inte särskilt engagerad...


Betyg: För lite för pengarna.

Rekommenderas till: lärare på högstadiet och gymnasiet som vill ha debatt i klassrummet.

Snackis: Se ovan.

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND.

Ät mig

Bokens titel: Ät mig
Författare: Agnès Desarthe
Originalets titel: Mangez-moi
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: [sekwa], 2010
Antal sidor: 275

Det här är en något märklig roman om den medelålders Myriam som bryter upp från sitt liv - man får inte veta mycket om vem hon är eller varför hon vill ha ett nytt liv - och hur hon startar en restaurang. Hon bodde arbetar och lever i restaurangen, så den får namnet Chez moi ("hos mig"). Maten lagas från grunden och med mycket kärlek. I restaurangen dekorerar hon med begagnade möbler och böcker. Gästerna kommer från området och hon lär gradvis känna dem. Efterhand får man också veta mer om Myriam och hennes stora sorg och skam, den som hon försöker fly ifrån.

Jag brukar inte läsa nutida franska författare, så därför var Desarthes bok ett spännande tillskott till min bokhylla. Romanen är lättläst och har ett fint språk. Den är smått komisk och ändå lite vemodig. Tyvärr kommer man inte huvudpersonen så nära som jag skulle önskat, men kanske är det en del av vem Myriam ska vara - en kvinna som stänger in känslorna och inte får nya vänner i brådrasket.

Betyg: Läsvärd, lite mysig och definitivt inte upprörande.

Rekommenderas: Jag läste att franska försäkringskassan rekommenderade boken till alla deprimerade - och det är en god tanke. Alltså: passar alla som vill ha en myspys-bok som inte är engelsk tramsig chick-lit!

Snackis: Nja, det här är litegrann av en feelgood-bok, inte något att ha olika åsikter om direkt...

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND eller POCKET.

Hemligheten

Bokens titel: Hemligheten
Författare: Philippe Grimbert
Originalets titel: Un secret
Översättare: Lena Fries-Gedin
Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 185

Detta är en roman med självbiografisk bakgrund. Den handlar om Philippe som växer upp tillsammans med sina judiska föräldrar i Paris under efterkrigstiden. Han är ett sjukligt och ensamt barn, ofta med en misstanke att hans sportiga föräldrar inte tycker att han är särskilt lyckad. Philippe önskar sig ett syskon och fantiserar ihop en bror, Sim, som blir hans låtsaskamrat. Vad han inte vet är att han faktiskt har haft ett syskon: Simon, som dog i ett koncentrationsläger några år tidigare.

Philippe hittar ett gosedjur på vinden och tar det genast till sig. Det är den enda sak som finns kvar efter Simon, men föräldrarna pratar aldrig om barnet som försvann och senare dog. Under många år tiger hela släkten om vad som hände under andra världskriget. Man ändrar sina namn litegrann för att så dem att låta mer franska, mindre judiska. Man pratar aldrig om kriget eller de förluster man gjorde.

Om man inte blir gripen av den här boken så vet jag inte hur man är funtad... Philippe Grimbert skriver så vackert om sina föräldrars romans mitt under kriget, och hur det gick till då hans mor och far fann varann och bildade en ny familj efter att ha fått sina första familjer utraderade av nazisterna.

Boken är ett stycke historia och en familjeberättelse, en skönlitterär roman och ett dokument över andra världskriget i Frankrike på samma gång. Den är djupt sorglig och hemsk på många sätt, men inte skrämmande på det vis som gör att man inte gärna rekommenderar den till unga läsare - så jag skulle gärna se att även ungdomar läser denna bok. Kanske kan de lära sig något annat om det fruktansvärda världskriget än vad man får se under skolans historielektioner.

Betyg: Gripande, viktig och vackert skriven.

Rekommenderas: Till alla och envar. Skulle passa gymnasieelever, eftersom den beskriver en del av världskriget som man inte ser i skolböckerna - men det är ingen ungdomsbok med tanke på alla trassliga vuxna förbindelser.

Snackis: Kanske en bok att prata om i en bokcirkel, men inte direkt något som skapar diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.
Länk till boken på Bokus: HÄR.