Som vi lekte

Bokens titel: Som vi lekte

Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2023
Antal sidor: 431 (jag läste en digital version på mobilen)

Ninni Schulman har skrivit sju deckare tidigare, men jag har inte läst en enda av dem. Däremot läste jag självbiografin "Flickebarn nr 291" häromåret och tyckte den var alldeles otroligt bra. För några veckor sedan såg jag på Instagram att kända författare minglade på ett releaseparty för "Som vi lekte", den första delen i en planerad ny serie av Ninni Schulman. 

Den ville jag såklart läsa! Så fort jag hittade boken på Storytel satte jag igång att läsa den (på mobilen...) och efter bara något kapitel insåg jag att det här är en människa som kan konsten att bygga upp en spännande historia, väva ihop en trovärdig intrig och pytsa ut ledtrådar i lagom takt för att man ska känna att man som läsare har full koll på hela handlingen - och i nästa sekund inse att det har man inte alls.

Efter att ha blivit gravt besviken på ett gäng omsusade böcker som jag "borde" gilla men bara har gäspat stort till, hittade jag äntligen en roman att helt uppslukas av.

Handlingen utspelar sig i en litet samhälle i Dalarna, sommaren 1983. Polisen Ingrid hyr ett gammalt, lantligt hus bara över sommaren, men hon har inte semester utan söker intensivt efter ett avlönat jobb. Anledningen är att hon efter tre år på kvinnofängelset Hinseberg måste skynda sig att få en vettig inkomst, om hon överhuvudtaget ska kunna återfå vårdnaden om sin lilla dotter. Men vem vill anställa en avdankad polis som visat sig vara kriminell? Ingen. Vad Ingrid har gjort, får inte ens vi läsare veta förrän en bra bit in. 

Ingrid tar på sig uppdraget att försöka reda ut ett hemskt brott som inträffade i det lilla samhället precis ett år tidigare, då buspojken Mattias spårlöst försvann. Hans föräldrar vägrar ge upp hoppet om att han lever, men polisen har avskrivit det hela som en drunkningsolycka - trots att pojkens kropp aldrig hittats. Ortsbefolkningen däremot mumlar om mord och spekulerar i vem som kan vara skyldig. 

I kategorin spännings-, detektiv- och kriminalromaner skulle jag ge denna högsta betyg och det beror på hantverket. Schulman är mycket skicklig, det är bara att inse.

Det är som att förflyttas till 1983, en nostalgitripp för mig som var tonåring då, men utan detta ständiga frossande i markörer, som påminner mig om "name dropping", när man på ett påklistrat vis berättar vilka kläder personerna bär, vilka tidningar de läser, vilka glassar de äter, vad som står på middagsbordet och vilka modeller bilarna har, vilka teveprogram som visas och vilken musik som spelas på topplistorna. Allt det där gör Ninni Schulman, men så snyggt invävt att det bara upplevs som helt naturligt. 

Giftmakerskan

Bokens titel: Giftmakerskan
Författare: Sarah Penner
Uppläsare: Sofia Berntsson
Översättare: Helena Tusås
Förlag: Harper Collins Nordic, 2021
Antal minuter och sidor: 9 tim 28 min eller 289 sidor

Jag blev nog lite förförd av det vackra omslaget, måste erkännas. Och tanken på att hitta en blå glasflaska på Themsens leriga botten, och nysta i dessa historia för att sedan (orimligt snabbt) hitta att den kommer från ett hemligt apotek som i slutet av 1700-talet försåg Londons kvinnor med gift avsett att döda män med.

 
Tyvärr lever inte romanen upp till vare sig omslaget eller baksidestexten. Främst för att den varvar de historiska delarna med nutida som är helt ointressanta, för att inte säga löjliga och klichéartade. Kvinna som försakat alla sina drömmar bryter sig fri från sin egoistiske man för att förverkliga sig själv. Jag har plöjt ett stort antal recensioner av "Giftmakerskan" och skulle säga att ungefär 99% av alla läsarna känner detsamma: varför i hela friden var vi tvungna att läsa om huvudpersonen som flyr ett tråkigt, tryggt liv i USA för att bli engagerad filosofie doktor på Cambridge?!

Kopplingen mellan nutiden och 1700-talshistorien är däremot fullständigt underbar, en dröm! Amerikanskan (hon som har en otrogen skitstövel till man och åker till London för att slicka sina sår) ramlar över en blå glasflaska, hittar med några knapptryckningar dess kopplingar till den giftframställande apotekaren tvåhundra år tidigare, snokar i en handvändning upp detta apotek som - hör och häpna! - står orört kvar i en bortglömd gränd mitt i centrala London och som INGEN ANNAN har hittat! 

Inga knarkare har hittat apotekets lönnrum. Inga hemlösa uteliggare. Ingen girig fastighetsägare, trots bostadspriserna i London. Inte ens några uttråkade ungar som snokar i sitt eget kvarter. Vem skulle inte öppna en gammal trasig trädörr som leder till något outforskat? Och hur kan allt finnas kvar trots andra världskrigets bombningar och efterkrigstidens explosionsartade byggande?

Nåväl. Historien om hur den ensamma Nella förser kvinnor med gift, när deras makar eller fästmän är elaka mot dem är rätt underhållande. Inte mer än så. 

Jag började lyssna på ljudboken, men gav upp efter några kapitel då jag fick nog av att uppläsaren uttalat fyra-fem ord helt fel. Läste resten av romanen på min mobil, inte optimalt men fullt görligt.

Before the coffee gets cold

Bokens titel: Before the coffee gets cold
Författare: Toshikazu Kawaguchi
Uppläsare: Arina Ii
Förlag: Picador, 2019
Antal minuter: 6 tim 52 min

Årets först utlästa bok är "Before the coffee gets cold", en verkligt fin berättelse i låååångsamt tempo.
Ett litet café i Tokyo - under markplan - med bara några få bord och stolar, där utspelar sig precis hela handlingen. Ägarna, servitriserna, stamgästerna. Deras liv är sammanflätade på ett sådär vardagligt sätt som jag tycker är så vackert.

Det finns en möjlighet att resa bakåt i tiden, om man sitter på en särskild stol i caféet - men reglerna är många. Du får bara resa tillbaka en enda gång och du kommer ingen annanstans än till caféet och vad du än säger eller gör kommer inte att påverka historien. Och - viktigast av allt! - du måste återvända till nuet innan kaffet kallnar i din kopp...

Så fin bok! Om föräldrar som förskjutit sitt barn, om makar som glider isär på grund av demens, om kärlekspar som missförstår varann och en ung mor som aldrig kommer att få träffa barnet hon väntar.

Jag lyssnade på den engelska översättningen.