måndag 29 februari 2016

Tematrio: Bra skildringar av barndom

På måndagar dyker tematrion upp hos Lyrans noblesser. Om jag har något vettigt att komma med, så brukar jag försöka vara med. Det är lite kul att tipsa om tre böcker på ett givet tema och sedan hoppa runt bland andra bloggar för att se om de tänkt i samma banor eller valt något komplett annorlunda.

Denna gång är uppdraget "Berätta om tre bra barndomsskildringar!". Jag har ju till och med en särskild kategori som jag kallar just barndom-/uppväxtskildring för jag gillar verkligen sådana böcker. När jag bläddrar igenom den, inser jag att jag inte har recenserat alla fina uppväxtskildringar som finns i min bokhylla. Däremot en del som jag inte tyckte så mycket om (jodå, såna finns också).

Den första jag kommer att tänka på är Mig äger ingen av Åsa Linderborg, men den har ju Lyran själv nämnt så den kan jag ju inte ta.


Underdog av Torbjörn Flygt
Otroligt träffsäkert skrivet om en pojke, hans storasyster och deras utslitna mamma i ett höghusområde i Malmö under 1970- och 80-talet. Läs!


En komikers uppväxt av Jonas Gardell
Jonas Gardell är en mästare på att skriva sorgligt och ont-i-magen-hemskt om utsatta barn och ensamhet. Även denna bok utspelar sig på 70-talet. Fantastisk författare!


Svinalängorna av Susanna Alakoski
Svinalängorna liknar Underdog såtillvida att det handlar om barn i en skånskt höghusområde på 1970-talet, men i den här boken finns inte många ljusglimtar - föräldrarna super och slåss, barnen far illa, det är fattigt och eländigt på ett sätt som kan få en att vilja ställa sig upp och vråla i protest mot sociala orättvisor.


Det finns ohyggligt många andra jag skulle vilja nämna och det kliar i fingrarna på mig att skriva en lång lista här! Hur ska man kunna välja ut tre - bara tre! - av så många fina barndomsskildringar?

Men får jag lägga till en bonus, bara för att det är en av de bästa böcker jag läst om barndomen? Vi kan ge den dispens från regeln att bara ange tre eftersom denna skiljer sig från resten genom att involvera vampyrer... Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, så otroligt bra! Jag kan ju verka totalt insnöad men även denna bok är en uppväxtskildring - dock inte från Skåne, utan från en Stockholmsförort - under 1980-talet där barnen lämnas vind för våg. Otroligt mycket som jag känner igen från mitt eget liv.

Tidernas godis


Bokens titel: Tidernas godis
Författare: Sven Hagman
Förlag: Prisma, 1986
Antal sidor: 93

Det är inte ofta jag berättar något om mig själv egentligen på bloggen, men nu gör jag det: Jag ÄLSKAR gamla plåtburkar. Annars är jag verkligen inte någon samlare, men just när det gäller gamla vackra plåtburkar... När min mormor dog valde jag att ta en massa av hennes små dammiga, flottiga burkar från skafferiet - det var bakpulver och karameller och allt möjligt. Brorsan och mamma tyckte nog att jag nästan var lite äcklig. "Vad ska du med de där till?!" Men när jag hade diskat dem noga och radat upp dem på en hylla, så såg även de hur fina burkarna är.

Jag har också en svaghet även för moderna plåtburkar, ni vet såna man vid sällsynta tillfällen kan hitta knäckebröd, strösocker eller pepparkakor i. Då får jag ett sånt där ha-begär som andra (mer normala) människor tydligen får när de ser handväskor och högklackade skor.


Vilka fina små askar med pastiller!

Med det sagt, så kanske ni förstår min förtjusning då jag för länge sedan fick denna fina bok av mina svärföräldrar. "Tidernas godis" beskriver sötsakernas intåg i Sverige och uppslagen är fulla av fina färgfoton. Boken är tryckt 1986 och den lär inte finnas att få tag på längre - men jag kan väl tipsa om den ändå?

Dels är det en utomordentligt rolig bok att bläddra i. Dels lär man sig faktiskt en hel del om socker, godis och sötsaker. Särskilt intressant är det med alla gåvor; julkonfekt, fästfolksgåvor, karameller och konfekt för högtider.


Vackert inslagen marknadskonfekt.


Intressant läsning om fabrikerna.

När min mormor dog var jag förtvivlad, hon var den av mina fyra far- och morföräldrar som jag tyckte allra bäst om och stod närmast. Vi är inte många släktingar och när mamma samlade oss för att planera begravningen så hade jag och brorsan - oberoende av varandra - tänkt ut hur vi ville hedra mormor. Med snask! Vår mormor var nämligen världens godisgris.

Min bror köpte en särskild sorts karameller som nog bara finns på ett enda ställe i hela stan, Ejes på Östermalm (det var viktigt, för det var där mormor handlade) och själv valde jag att konsultera boken "Tidernas godis".


Här ser man hur begravningskonfekt kunde se ut. Väldigt intressant, tyckte jag.

Jag gjorde en sorts choklad- och mandelkonfekt som jag sedan enligt konstens alla regler slog in i papper, dekorerade med bokmärken och lät begravningsgästerna ta med sig hem, precis som man gjorde på 1800- och början av 1900-talet. Gästerna blev överraskande rörda och glada, kan jag berätta, över att få med sig något hem.


De här tablettaskarna var före min tid, men väldigt fina att titta på. Visst åt man mer tablettasksgodis förr? Jag gjorde i alla fall det när jag var liten. Nu äter väl ungarna jättepåsar med plockgodis.

Mitt foto: Mormors fina plåtburkar ihop med boken som jag bläddrat så mycket i genom åren.

Omdöme: En av mina mest lästa faktaböcker, rena rama bildkavalkaden med suktande foton blandat med mycket intressanta texter om Sveriges många chokladfabriker och beskrivningar av handelsbodarnas karameller och marknadernas inslagna konfekt.

Boken finns bara att köpa begagnad, ganska dyrt dessutom, men gillar man godis och plåtburkar är det väl investerade pengar!

fredag 26 februari 2016

Finaste reaboken förtjänar att slaktas

Jag funderar allvarligt på om jag ska köpa ännu ett ex av Jan Lööfs "Bildbok" på rean, och skära ut några illustrationer och rama in. Jag ÄLSKAR hans tokiga och genomtänkta illustrationer! Mina tre barn också - de har nog varenda bok av honom. Och mina små brorsbarn har äkta Jan Lööf-litografier på sina barnrumsväggar. Den knubbiga, kvadratiska lilla boken - som kostar kring 99:- på rean - är fantastiskt fin. Kanske ska jag spara mitt ex i bokhyllan och köpa ett nytt, bara för att göra små fina tavlor? Kunde liva upp vårt vardagsrum.





torsdag 25 februari 2016

"Staden sover" är fulast i mannaminne

Jag beställde en bunt gamla deckare (förhoppningsvis inte mossiga!) från en privat säljare på Bokbörsen. Härligt! Varierande kvalitet på böckerna som kom fram igår, men sånt får man ju räkna med. Jag bryr mig inte.



Fulast alla kategorier - ja, faktiskt fulast i mannaminne! - var Maria Langs bok "Staden sover". Så horribel så jag nästan började skratta!

1. Bilderna är suddiga, oranga och fula.

2. Den översta bilden föreställer en extremt gammal teve (vilket de inte kunde rå för år 1973!) som visar ett program med Lennart Hyland (ingår tydligen i intrigen, vad jag kan förstå av baksidestexten) och ett människohuvud bakifrån.
Mellersta bilden visar hur någon kommer med en jättelik kondom framför teven. Nej, förresten, det är nog en plastpåse med luft, bara misstänkt lik något extra-extra-large preventivmedel...
Understa bilden visar hur någon tuppat av framför teven (alternativt tillber Hyland).
Sjukt fult.

3. Typsnittet är så snirkligt så det kunde passa på ett prinsessbröllop. Texten på ryggen är snudd på oläslig om man ställt boken upprätt i en bokhylla.

Jaha, vad tror ni händer när jag sliter av omslagspappret? Det här:


Ett superfint mönster på den inbundna boken! Jag blev verkligen glatt överraskad och förpassade skyddsomslaget till papperskorgen - den här boken ser riktigt snygg ut i bokhyllan, trots allt.

Varför googlar man på mossiga deckare?

Kan ni begripa vad man är ute efter när man googlar "mossig deckare"? Ungefär tio såna sökningar i veckan hamnar på min blogg! Helt komplett obegripligt. Jag har sett det en längre tid nu och jag fattar inte varför folk dirigeras hit - jag som knappt skriver om deckare, och definitivt inte om mossiga sådana.

Imorse var jag tvungen att själv googla för att se vilket inlägg jag hamnar på. Jodå, min blogg kommer nästan högst upp i sökmotorerna om man knappar in "mossig deckare" - och så hamnar man på en tematrio där jag berättar att jag tycker att visa kriminalromaner inte håller över tid. Exempelvis Scott Turows ohyggligt spännande "Misstänkt" som jag två decennier senare uppfattar som rätt... mossig.


I mitten av mars brukar mossan vara som finast och grönast. 

måndag 22 februari 2016

Tematrio: Böcker jag verkligen borde läsa...

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser handlar om böcker som står och dammar i våra bokhyllor trots att vi BORDE läsa dem. Ja, något tvång finns väl förstås inte - det är väl isåfall inuti oss själva, tänker jag. Världen är full av böcker och det ges ut nya varenda sekund, så man kan ju inte offra tid på tråkig läsning.


Tre Augustprisnominerade fackböcker. Jag har läst Johannissons "Den sårade divan" och 
Magnus Lintons "Knark" men underligt nog inte Maja Hagermans "Käraste Herman" än.

En fackbok jag borde läsa är "Käraste Herman", för jag har fått den som recensions-ex och tycker att förlaget förtjänar att jag läser den inom snar framtid. Och för att jag tycker att den verkar alldeles otroligt intressant, med rasbiologi och Hermans idéer om människors prestationer baserat på deras kroppsmått...

En annan bok jag borde läsa är "Maken" av Gun-Britt Sundström - för den ligger på mitt nattduksbord och har gjort det så länge så det är rent pinsamt. Jag ville verkligen, verkligen läsa den! Men när den kom hem från nätbokhandeln så insåg jag att den är sisådär tusen sidor med tätt satt text. Ooooooorkar inte!



Och slutligen så får jag nämna en roman som legat väldigt länge i bokhyllan och blängt surt på mig. Min pappa påstår att den är helt otrolig, men jag har bara läst något enstaka kapitel och inte fastnat än. Får nog börja om från början och anstränga mig lite... Har bara hört gott om Edmund de Waals "Haren med bärnstensögon" och gillar ju historiska romaner så den borde passa mig.



Under 2015 har jag faktiskt läst en massa böcker som har väntat länge. I synnerhet Augustpristagare, men även några andra: "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" eftersom jag ville veta om GW är en duktig författare och "Life After Life" eftersom Kate Atkinson är en av mina favoriter alla kategorier och det är obegripligt att jag låtit hennes bok ligga och mögla i ett år eller två...



Sammantaget känner jag mig ganska nöjd. Högarna med olästa böcker har krympt och det mesta ser lockande ut.

Marshmallowtestet


Bokens titel: Marshmallowtestet - att bemästra självkontroll
Författare: Walter Mischel
Originalets titel: The Marshmallow Test: Understanding Self-Control and How To Master It
Översättare: Stefan Lindgren
Förlag: Månpocket, 2015
Antal sidor: 309 + 38 (!) sidor noter och hänvisningar och tack

Psykologiprofessor Mischel har forskat i ämnet självkontroll i över ett halvt sekel. Drygt femtio år! Han har arbetat på de främsta universiteten i USA och tillsammans med sina assistenter satt upp otaliga experiment för att se vilka slutsatser man kan dra av att utsätta folk (barn, för det mesta) för lockelser.

Hans mest berömda forskning rör marshmallows, men han vill inte kalla det för ett test, för det finns inget rätt eller fel utan bara olika sätt att hantera en given situation. Barnet får en marshmallow och får höra "Ät den nu - eller vänta så får du två!". Kommer barnet att vänta? Hur länge isåfall? Hur beter sig det barn som väljer att vänta, för att bemästra sina impulser att mumsa i sig godiset direkt?

Samtliga experiment, utvärderingar, tester, vad-sjutton-forskare-vill-kalla-det, är spännande att följa och intressanta att dra slutsatser ifrån. Det gäller främst sånt som hur man klarar sig senare i livet, hur man tacklar livets besvikelser och framgångar. Ändå hände det fler än en gång att jag fick boken i ansiktet av att jag somnade medan jag läste. (Jo, på riktigt. Tur att det är en mjuk pocket!)

Varför tyckte jag läsningen var så sövande, om jag nu är nyfiken på ämnet? Svårt att säga, för det är en populärvetenskaplig text.

Var texten för svår, orden för krångliga, skrivsättet för akademiskt? Nej. Lite styltiga meningar, lite väl många korrekta termer kanske - men inte på något vis svår. Kanske inte mitt vardagsspråk alla gånger (men de värsta styckena får man väl skumma igenom).

Det är helheten som gör det. När man för fyrtioelfte gången läser termer som "den exekutiva funktionen", "kognitiv omprövning", "plasticitet", "diskonteringsekvationen" och "prefrontala cortex" så känner åtminstone jag att det liknar branschjargong, fast inom psykologivärlden.

Och alla människor som det refereras till i tid och otid; typ "doktor Lisa Lisensson på LIS-universitetet i Lissabon - hon var min forskningsassistent år 1936 i New York när vi arbetade med si-och-så-projektet och vi har fortfarande fin kontakt och jag högaktar hennes avhandling". Jag misstänker att inom forskningsvärlden är det fullständigt avgörande att klia varandras ryggar för annars får man ingen egen berömmelse.

Kontentan är: läs gärna en tankeväckande bok om självkontroll hos barn och dess följder hos vuxna - men se till att vara pigg och vaken.

Mitt foto: Vi hade marshmallows hemma, tror ungarna har tänkt grilla dem över öppen eld. Jag lade tio på bänken intill boken - och stoppade den elfte i munnen. Undrar vad professor Mischel skulle sagt om det? Jag som inte ens tycker att det är så himla gott med marshmallows...

Omdöme: Det är alltid roligt att få ta del av forskningsresultat kring människors beteende, tycker jag. Att boken är skriven av en amerikansk professor framgår med all önskvärd tydlighet (den är mycket amerikansk och mycket professor-aktig...) men jag lyckas ändå tillgodogöra mig en del ny kunskap.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

söndag 21 februari 2016

Bokbloggsjerka: Vad gör jag för mina läsare?

Jag tror aldrig jag varit med i en "bokbloggsjerka" förut. Det är en sorts stafettpinne, där bloggen Annikas litteratur- och kulturblogg varje vecka ställer en ny fråga och ber hugade bloggare att svara hos sig själva.

Veckans fråga är inte en utan flera:

  • Hur interagerar du med dina läsare? 
  • Hur lockar du till dig nya läsare? 
  • Hur får du de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen? 
  • Vad är det som driver dig att blogga? 
  • Hur mycket tänker du på dina läsare när du bloggar?




Hur interagerar du med dina läsare? 
1. Jag svarar på deras kommentarer på min egen blogg.

2. Jag försöker lista ut vilka de är och besöka deras bloggar - och vara schysst genom att kommentera något hos dem i gengäld. Jag blir glad för kommentarer så jag vill gärna ge detsamma tillbaka.




Hur lockar du till dig nya läsare? 
1. Jag är med i bokbloggen Lyrans Noblessers "Tematrio" på måndagarna, om jag kan och vill och hinner, och har märkt att det drar väldigt mycket trafik till bloggen.

2. I övrigt verkar det som att de flesta nya läsare hittar Boktanken genom att googla på sökord som matchar något jag skrivit - eller klicka på Adlibris på en specifik bok som jag recenserat.



Hur får du de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen? 
1. Jag vet inte. Jag hoppas de gillar mig, helt enkelt!

2. Jag vet inte ens om de befintliga läsarna FORTSÄTTER eller om jag ständigt får nya och tappar de gamla...



Vad är det som driver dig att blogga? 
1. Det främsta skälet att jag bloggar, är ju att jag läser så mycket och gärna vill inspirera andra. Och kanske en självupptagenhet som gör att jag inbillar mig att andra tycker det är intressant...

2. Jag hade en idé om att jag kunde få några recensions-ex någon enstaka gång och att det skulle vara min ersättning för nedlagd tid, eller betalning för ansträngningen (som det ändå är!). Och gissa om det har överträffat mina förväntningar! Jag är så otroligt glad för de fina böcker jag har fått från både stora och små förlag och egenutgivare. Mycket generöst! Det allra roligaste var nog att få gå på Norstedts författarsamtal med Kristina Sandberg - det toppar det mesta.



Hur mycket tänker du på dina läsare när du bloggar?
Hela tiden! Jag vill skriva inlevelsefullt och uttömmande och lättbegripligt. Bloggen är en läsdagbok men den vänder sig inte till mig själv utan till alla andra - folk som jag oftast inte ens känner! - så det är jätteviktigt för mig att jag får fram mitt budskap.

Ibland blir jag lite paff, när jag ser att jag haft 123 besökare på en enda dag. Hur är det möjligt?! Jag marknadsför inte bloggen någonstans. Hur hittar de mig?

Ibland blir jag lite paff, som när jag skrev om "Järnnätter" häromdagen och inte en enda människa kommenterar recensionen - då undrar jag om jag fått fram hur stark och berörande och hemsk den läsningen var.

Jag tänker alltid på mina läsare, och de överraskar mig ständigt! 
//Joelinda


(Bilderna i inlägget är omslag som jag valt ut ur vårproduktionen för att de är så osedvanligt snygga!)

Nedräkning


Vi närmar oss! Jag förutspådde att vi skulle nå 55.555 besökare på bloggen den 20 mars, och det verkar som att jag får rätt. Möjligen någon dag tidigare, då det faktiskt är fler som kikar in här nu än det var under hösten och tidiga vintern. Nedräkningen har börjat...

lördag 20 februari 2016

Järnnätter


Bokens titel: Järnnätter
Författare: Mirja Unge
Förlag: Anamma Böcker, 2000
Antal sidor: 222

Jag körde ungarna till träningen, hade bilstereon på och lyssnade på radioföljetongen på P1. Det var så spännande, att när jag kom fram till parkeringen kunde jag inte stänga av motorn och kliva ur bilen för jag ville så gärna höra fortsättningen.

Detta var upprinnelsen till att läste radioprogrammens tablåer för att se vad jag hade lyssnat på. Inte långt efter det köpte jag boken "Järnnätter". Året var 2001.

För snart femton år sedan skaffade jag alltså en bok som jag sedan inte läst. Hur är det möjligt?! Jag vet ju att jag fängslades av berättelsen i radioföljetongen, så jag är redan från början positivt inställd till texten. Inte är den tjock heller, bara 222 sidor. Jag borde ha läst den här boken för länge, länge sedan.

En av anledningarna till att jag ständigt ställt tillbaka den lilla pocketen oläst, är att jag tvekat inför språket. Om man tycker att Kristina Sandbergs grepp att låta sin hemmafru Maj tänka evighetslånga meningar utan skiljetecken är lite knepigt att komma in i, så är det en västanfläkt mot Mirja Unges tonåriga Bente:

"Det var dagen efter sen som hon ringde Mikaela och jag hade inte tänkt på det faktiskt för det brukade inte vara nåt särskilt med födelsedagar dom gick som andra dagar även om Tomas brukade baka sin den där tårtan som han var jäkligt bra på och god för att vara tårta var den, om det var att han dränkte in den i punsch och chokladkräm som gjorde det kanske."

Det är alltså inte en "hon" som ringer "Mikaela", som man skulle kunna tro, utan "hon Mikaela" som ringer. Och "hon Mikaela" är - häpnadsväckande nog - ingen mindre än huvudpersonens mamma!

Det tog mig lång tid att begripa vilka Tomas och Mikaela var. Efter en stund fattade jag att Bente bor på en ensligt belägen bondgård tillsammans med vuxne Tomas som tycks vara hennes styvfar och att hennes mamma är borta och att en störd kvinna som heter Mikaela hasar omkring inne i storstugan - men mamman är alltså Mikaela (och tvärtom).

Bente själv skulle kunna vara fjorton, så infantila är hennes tankar och så outvecklat är hennes språk, men av handlingen begriper man att hon är långt mycket äldre. Kan hon vara en bit över tjugo med tanke på hur många killar hon ligger med och hur stark hon är och hur hårt hon jobbar? Nej, födelsedagen som beskrivs ovan visar sig vara Bentes nittonde.

Boken är rätt fruktansvärd, faktiskt. Den berörde mig mycket starkt och en stor anledning till det är hur Bente far illa hela tiden men aldrig riktigt säger det rakt ut, utan man förstår det i de små detaljerna som nämns i förbigående. Jag drömde mardrömmar när jag läste den. Ibland undrar jag om jag är empatistörd när jag inte gråter över sorgsna människoöden i olika romaner, men nu har jag nog fått bevis för att jag inte är totalt känslokall trots allt...

Bente är arg. Jämt arg. Hon svär och fräser, svarar korthugget, är trulig, är konstant butter och sur, fräser åt folk om hon inte rent av slår dem fördärvade. Hon är ung och söt och vansinnigt stark av arbetet på bondgården och all löpträning. Hon säger inte mycket alls och verkar ha ett torftigt språk. Värst av allt är att hon inte är det minsta rädd om sig själv utan emellanåt är helt gränslös. Inuti henne breder en kyla och likgiltighet ut sig som är direkt skrämmande.

Hon råkar ut för....hmm, säg ett rån. Då får läsaren veta det genom långa förvirrade tankar där fragment som "avsliten jacka" eller "fanns inga pengar kvar i plånboken" eller "gick hela långa vägen hem" blandas med glimtar av våldet och förnedringen. Till slut får jag svårt att ens läsa mer. Nu får hon inte utsättas för mer, lilla Bente, kan någon komma och ta hand om henne och krama henne och låta henne bo i trygghet och lära henne att sätta gränser?

Omdöme: Hemskt. Både hemskt bra skrivet och hemskt hemsk att läsa.

Boken verkar inte finnas på nätbokhandlarna, men går säkert att låna på bibblan.


torsdag 18 februari 2016

Myspys med mord i Nora

Efter att jag först skrivit inlägget om Mirja Unges bok som gör mig nedstämd och sedan läst Sannas inlägg om myspysiga Maria Lang, bestämde jag mig för att det är dags att beställa några trevliga och lättsamma tidsfördriv. Inga marshmallow-böcker eller utsatta tonåringar mer, så snart jag är klar med dessa två...

Köpte en hög begagnade Maria Lang, Agatha Christie och P.D. James på Bokbörsen, betalade tjugo spänn vardera för dem och väntar nu ivrigt på att läsa något som man inte behöver ligga vaken och grubbla oroligt över.


Den fina bilden har jag snott från skyndafynda.blogspot.se som 
liksom jag gillar de fina Per Åhlin-illustrationerna.

Mirja Unge kryper in under nattlinnet

En halv evighet har jag haft en liten oläst pocketbok i min bokhylla, "Järnnätter" av Mirja Unge. Vet inte hur många gånger jag tagit fram den men sedan ställt tillbaka den igen. I helgen bestämde jag mig i alla fall för att börja läsa den.

Men hu. Har ni läst Mirja Unge? Jag har inte läst något av henne och kollar man nätbokhandlarna så verkar hennes böcker inte längre finnas vare sig som inbundna eller pocket, utan bara e-böcker (som jag inte läser).

"Järnnätter" är hemsk. Alltså, missförstå mig rätt - hon skriver jättebra, men det är lite FÖR obehagligt. Det är som att berättelsen kryper in i mig och fastnar, fast jag bara vill borsta bort den och tänka att det är omöjligt att det finns folk som lever såna liv som huvudpersonen.

Varje kväll har jag läst några kapitel, och varje natt känns det som att Unges berättelse har krupit innanför nattlinnet på mig och stör sömnen. Vaknade fyra imorse - som värsta pensionären! - och kunde knappt somna om, tänkte på miljoner grejer jag borde göra, saker som gått fel, boken som är rätt obehaglig, några surdegar jag måste ta itu med, jobbiga saker jag sett på nyheterna... Det är som om viss litteratur kan skapa en oroskänsla i kroppen, en deppighet och rastlöshet som kanske går bortanför vad man menar med att "leva sig in i" boken.

måndag 15 februari 2016

Tematrio: Kärlekshistorier

Allting här i livet handlar väl om kärlek, så på något vis måste jag begränsa mig om jag ska välja tre böcker om kärlek i dagens tematrio hos Lyran.

Jag väljer att fokusera på kärlek mellan två vuxna. Inte mellan barn eller djur eller vänner. Utan bara sån kärlek som man i första hand tänker på när det gäller Alla Hjärtans Dag, eftersom det var anledningen till dagens tema.


Försoning av Ian McEwan är en sorglig kärlekshistoria i England under andra världskriget. Han skriver så fantastiskt bra! Den här boken har verkligen allt: spänning, sorg, vrede, kärlek, hämnd och förlåtelse.


Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger är en sån där märklig historia där kärleksparet hoppar i tidsåldrar och alltid möts i olika åldrar. Men en fin kärlekshistoria är det!


Caipirinha med Döden av Maria Ernestam är en udda kärlekshistoria om en tjej som blir kär i Döden. Han är en charmig kille nämligen..., svårt att inte falla för honom.


Jag saknar dig, jag saknar dig!


Bokens titel: Jag saknar dig, jag saknar dig!
Författare: Peter Pohl och Kinna Gieth
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015
Antal sidor: 272

Huvudpersonen Tina pratar med sin kompis Gittan om killkompisen Olle som de båda är intresserade av. Gittan säger: "Han ska titta på mej och säga att jag är hans toppsnäcka. Det räcker. Men all hans jävla litteratur gör att apskallen vrängs ut-och-in pån."

Toppsnäcka? Toppsnäcka! Kanske möjligen skulle mina föräldrar, födda på 1940-talet, säga en sån sak om en snygg tjej.

Fortsättningen på meningen handlar om hur Tina anser att Gittan "behöver lite bildning" eftersom hon inte pratar tillräckligt belevat. Men Gittan blandar alltså ord som "litteratur" (andra ungar kallar det böcker...) och "vrängs" (det verbet tror jag knappt existerar för de flesta ungdomar) med att säga "toppsnäcka" (gammaldags slang) och "jaba: never" (ska väl föreställa modern slang...) och i föregående mening har hon beskrivit kärleksobjektet som "vederbörande".

Så här fortsätter det boken igenom. Jag minns redan efter ett tiotal sidor varför jag har så svårt för Peter Pohl: han skriver så gammaldags samtidigt som det handlar om ungdomar.

För mig blir den krocken för stor. Hade det handlat om vuxna hade det varit en helt annan sak, men tydligen har han specialiserat sig på att skriva ungdomsromaner - företrädesvis med personnamn i titeln - som utspelar sig i nutid men beskrivs med ett språk som känns helt föråldrat. "Killarna har ett skal av råsurr kring sig." och "Jonnys förfrågan lät misstänkt smilfinkig, så Tina skrek Piss off! och slängde igen dörren mellan dem". Smilfinkig i samma mening som piss off?



När jag var 12-13 år läste jag böcker som "Puss" och "Kram" av Hans-Eric Hellberg och en bok som hette "Peters baby" av Gun Jacobson. Jag föreställer mig att om jag skulle läsa om dem nu, så skulle de vara totalt föråldrade. Peter Pohls bok liknar något från den tiden - och tonåringarna har namn som skulle passat i en ungdomsroman 1977: Janne, Benke, Mia, Anette, Carina! - samtidigt som han försöker nutidsanpassa sig genom att lägga in dagens uttryck.

(En liten parentes här. Jag var ung vuxen i början av 90-talet då boken skrevs och vet hur tonåringar och ny-vuxna pratade då. Det var naturligtvis inte som 2016, men inte heller som 1956.)

Dialogerna framstår inte alls som trovärdiga. Inte heller det som 13-åringarna tänker inuti huvudet. Just ungdomslitteratur är så otroligt känslig när det gäller att kunna beskriva händelser, använda rätt ord och uttryck, känna till saker i ungdomarnas kultur och vanor. Annars framstår det som att en gammal tant eller farbror har skrivit ihop något från sin egen tonårstid och försökt förlägga det i dagens värld.

Boken kom ut första gången 1992 och fick då det prestigefyllda Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur.

Handlingen är baserad på en verklig händelse, då tonåriga Jenny dör i en olycka och lämnar sin tvillingsyster Kinna kvar, hon som sedan blev medförfattare till denna bok. Peter Pohl har döpt om Jenny och Kinna till Cilla och Tina samt naturligtvis anpassat berättelsen, lagt till och dragit ifrån det som varit nödvändigt. Men i stort sett går boken alltså ut på att berätta om hur det är att orka leva vidare då ens syskon oväntat dör.

Omdöme: Boken är läst, uppskattad och hyllad av många, men för mig var den en besvikelse. Jag kräver något slags autenticitet när jag läser just ungdomsböcker men tycker att Pohl misslyckas på den punkten och därmed förstör läsnöjet helt. Den tragiska olyckan, tvillingsysterns död, berör mig inte heller så mycket som jag hade trott eftersom jag inte kan leva mig in i vare sig föräldrarna eller systern.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

söndag 14 februari 2016

Lightroom från början

Det har varit lite snålt med inlägg på bloggen den senaste veckan, vilket beror på att jag läser marshmallow-boken varje kväll och somnar under tiden, och vaknar av att den ramlar ner i ansiktet på mig och dunkar till läsglasögonen så de nästan trillar av.

Egentligen är det ju mycket intressant alltihop, men jag har nog inte varit i form för att läsa en faktabok full av referenser. Det blir inte mycket flyt i läsningen.

Parallellt så plöjer jag en bok som jag behöver lära mig innan och utan. Det är kul men rätt krävande, det också. En dyr och fin bok som jag tänker vara väldigt rädd om, men samtidigt använda som studiematerial: Adobe Lightroom CC från början av suveräne Mattias på Moderskeppet.


Så eftersom jag ska lägga in mina en miljon foton i Lightroom - har jag tänkt! - så måste jag först göra mig besväret att gå igenom alla mappar med jpg-filer och sortera hårt. Det tar tid. För en gångs skull har läsandet fått stå tillbaka, för bilderna är så roliga och tidskrävande att ägna sig åt.


Pretty monsters



Bokens titel: Pretty monsters
Författare: Kelly Link
Förlag: Canongate Books, 2010
Antal sidor: 389

Är det någon mer än jag som minns "Twilight zone" som gick på teve? Små rysare med en rolig twist, väldigt korta var de, som ofta innehöll något lite läskigt och lite övernaturligt. "Pretty monsters" balanserar också på den där gränsen mellan vakenhet och sömn, mellan verklighet och dröm.

Ruskiga saker som en ung man som gräver upp sin nyligen begravda flickvän, en scoutresa där man möter ett monster om natten, en märklig väska som innehåller olika saker (och världar) beroende på hur man öppnar den. Det här är en udda samling noveller om monster, spöken och övernaturliga händelser. En annorlunda bok med ett fint språk och framför allt otroligt fantasifulla spökhistorier.

Just denna köpte jag på engelska och texterna är så lättlästa så boken kan med fördel sättas i händerna på en tonåring som behöver öva upp sin engelska läsförståelse. Jag har ett inbundet ex men det verkar inte säljas längre, utan nu får man hålla till godo med häftade upplagor på svenska eller engelska.

Håller för att läsas om igen! Det är inte många böcker jag säger så om.


Omdöme: Mysrysliga och lite drömska spökhistorier, passar för tonåringar och vuxna. Jag älskar de myllrande världar som Kelly Link målar upp! Det är skruvade sagor mixade med skräck.

P.S. Observera att hela inlagan är upp-och-ner när man öppnar boken och att alla sidorna är svarta i kanterna. Sånt tycker jag är extra kul, när man tänker på bokens helhetsintryck.

Länk till boken på Adlibris: SVENSK del 1 och SVENSK del 2 och ENGELSK

torsdag 11 februari 2016

Nä, inte en enda marshmallow till...

Trehundra sidor. Fattar inte hur jag ska orka.

Så här: en forskare sätter några dagisungar (i tur och ordning, inte samtidigt) i ett rum och kikar sedan på dem i hemlighet. Barnen får leka med forskarens assistenter tills de känner sig trygga och lugna. Assistenten ber barnen att sätta sig på en stol och lägger därefter två marshmallows på ett bord framför dem.

"Du får äta en direkt - eller så får du äta två, om du kan vänta." Assistenten går ut ur rummet. Ibland kommer han eller hon tillbaka efter fem minuter, ibland efter en kvart.

Barnet sitter ensam i rummet.
Barnet får inte lämna stolen.
På bordet finns en klocka som barnet får ringa i om den vill äta upp en marshmallow och avsluta testet.

Vissa barn plingar i klockan direkt och äter upp en marshmallow. Andra barn väntar tills assistenten är tillbaka i rummet och får då två marshmallows som belöning.

Hur kommer det sig att en del människor kan förstå att de får en större belöning om de visar lite självbehärskning - och hur kommer det sig att en del omedelbart måste ge efter för varje impuls?

Nu måste jag bara traggla mig igenom trehundra sidor för att få veta forskningsresultaten. Det här var inte alls lika rolig läsning som jag trodde, lite för många namn på andra forskare och fotnoter och rapporter och hänvisningar. Jag trodde det skulle vara lite Malcolm-Gladwell-lättsamt, men det verkar vara en självupptagen professors gottande i ETT HALVT SEKELS FORSKNING (ja, ursäkta att jag skriker, men fattar ni hur absurt länge han pysslat med detta!) kring barn och marshmallows.

onsdag 10 februari 2016

Jag skulle aldrig ljuga för dig


Bokens titel: Jag skulle aldrig ljuga för dig
Författare: Moa Herngren
Förlag: Bonnier Pocket, 2013
Antal sidor: 352

Det är inte lätt att vara Ivar, 7 år, och älska sin fina leksaks-Ferrari när mamma är dum och stampar sönder den i småbitar. Inte vill hon hålla honom i handen heller och aldrig vill hon kramas särskilt länge.

Storebror Fred, 15 år, ser Ivar inte mycket av för Fred sitter alltid inne i sitt tonårsrum och spelar dataspel med folk på andra sidan jordklotet. Mamma och pappa avgudar storebror för att han har högsta betyg i alla ämnen och är ett musikaliskt underbarn, men på något vis står Fred ändå helt utanför familjen och bara längtar tills han blir myndig och får ta sig därifrån.

Mellan Ivar och Fred finns syrran Molly som inte har en enda vän. Molly kämpar för att accepteras av klasskamraterna och tvingas ut på farliga och förnedrande uppdrag för att få vara med de andra. Hemma är det ingen som vet eller fattar - föräldrarna har fullt upp med sig själva och orkar inte ägna någon tid åt barnen.

Huvudpersonen Cecilia är 38 år och gift med tio år äldre Josef; de är båda parterapeuter och delar en mottagning inne på Östermalm tillsammans med tre andra terapeuter. Cecilia är vacker, smal, extremt vältränad, duktig på sitt jobb, omtyckt - en sån där lyckad person! - men hon håller på att gå sönder inuti. Mot barnen är hon iskall och mot patienterna som en programmerad robot. Hon står inte ut med familjens kvävande närhet samtidigt som det enda hon längtar efter är kärlek och lugn.

Gradvis förvandlas Cecilia till något som väl får sägas vara närmast sinnessjukt; hon säger att hon behagat andra så mycket så hon har suddats ut och nu vet hon inte vad hon ska fylla tomrummet med. Men det finns inget hos henne som är sympatiskt eller älskansvärt, hon må vara utplånad och "perfekt" men hon är också rent elak mot i stort sett alla som älskar och behöver henne.

Mitt foto: I början av Cecilias sammanbrott stjäl hon en rock inne på sin mottagning, sätter på sig den och knatar ut på stans gator som en helt ny person.

Omdöme: Jag gillar verkligen Herngren och hennes detaljer ur vardagen, det råa och fula hos människor, men också värmen och det fina man delar. Men Cecilia tar priset, hon är så taskig så jag tycker inte ens synd om henne - jag bara ogillar henne. En svart roman om fyrtioårskriser och pressen på att vara den ultimata kvinnan.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

söndag 7 februari 2016

Life After Life


Bokens titel: Life After Life
Författare: Kate Atkinson
Förlag: Black Swan, 2014
Antal sidor: 611

The Costa Book Awards är några av de finaste litterära utmärkelser man kan få i Storbritannien. Tidigare kallades priserna Whitbread Book Awards, men nu heter de alltså Costa sedan 2006. "Life After Life" av Kate Atkinson vann priset för skönlitterär bok år 2013 och uppföljaren "A God in Ruins" vann samma pris 2015. Vilken bedrift!

Men nu valde jag inte boken för att den har vunnit prestigefyllda Costa Book Awards, utan för att jag älskar Kate Atkinsons sätt att skriva. Från "I muséets dolda vrår" och "Mänsklig krocket" har jag tyckt om allt hon skrivit - mer eller mindre. HÄR recenserade jag några av dem och pratade om just "Life After Life".

Bokens allra första två sidor beskriver hur huvudpersonen Ursula stegar in på ett café i München i november 1930, går fram till ett bord med SS-män, drar upp en pistol ur sin handväska och skjuter Adolf Hitler.

Att hon kan göra något sånt beror på att hon lever sitt liv om och om igen, och därmed kan se konsekvenserna av att låta Hitler komma till makten. Det är värt för henne att offra sitt eget liv för att döda mannen som annars kan orsaka hennes vänners och släktingars död - och miljontals andras också.


Den första engelska utgåvan finns fortfarande kvar 
men jag tycker mitt exemplar med räven är så otroligt vackert.


Den svenska utgåvan - tja, vad ska man säga om den?! Det mest positiva man kan säga är väl 
att den följer mallen för hur de tidigare översatta Atkinson-böckerna ser ut.

Själva idén är inte på något vis unik. Vad skulle du göra om du fick leva ditt liv igen? Och igen? Och om du dog gång på gång, även när du inte valde det, men alltid kom tillbaka till samma sammanhang och situation - bara med en liten annan utveckling? Eller om du klev på ett tåg istället för ett annat, valde en dörr framför en annan, kysste en man istället för en annan.

Jag tycker att det är en fantastisk bok, som dessutom är förvånansvärt lätt att hänga med i trots att huvudpersonen ideligen dör (och genast föds in i samma familj igen). Det är en fängslande tanke, det där med val och hur livet utvecklar sig beroende på ett ögonblicks infall, ett liten detalj, en väg man valde och en annan man valde bort. 

Drygt sexhundra sidor, det hade kunnat vara två normaltjocka romaner. 

Det här var sann läsglädje för mig, men jag måste ändå säga att vissa partier hade kunnat strykas helt så att boken kanske hade landat på knappt femhundra sidor istället. Exempelvis de tämligen tråkiga kapitlen om hur Ursula klarar sig i Tyskland under andra världskriget. Atkinson hade kunnat låta bli hela stickspåret med Adolf Hitler och Eva Braun, vad mig anbelangar. Just den biten tynger boken. 

Beskrivningarna av ett London under blitzen är tillräckligt spännande, och tar oväntade vändningar för varje gång Ursula återupplever (åter-om-lever, snarare) dem. Att skjuta ihjäl diktatorn känns som ett lite löjligt grepp i en bok som i övrigt är helt briljant. Som när Miss Universum-skönheterna säger "Jag önskar mig fred på jorden" och andra klyschor. Jag hade gladeligen nöjt mig med att läsa om familjens varierande öden i England.

Omslaget: Räven har en speciell mening i boken. Författarens namn är skrivet i olika brandgula toner som passar med rävpälsen. Så estetiskt tilltalande så jag har kommit på mig själv flera gånger med att bara sitta och stirra på formgivningen. 

Omdöme: Fantasieggande och tankeväckande om livets alla valmöjligheter, men även en spännande och gripande berättelse om livet för en ung flicka under 1920-, 30 och 40-talen. Atkinson skriver så man skulle kunna tro att det är självupplevt. 

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET och SVENSK POCKET

lördag 6 februari 2016

Pojkarna


Bokens titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Månpocket, enligt en överenskommelse med Bonnier Carlsen Bokförlag, 2015
Antal sidor: 188

Jag hade inga som helst förutfattade meningar om den här boken innan jag började läsa, hade inte ens kollat på baksidestexten och inte kikat på en enda av alla de bloggar som skrivit om den. Jag visste inte ens vad den handlade om. Att jag köpte den beror enbart på att den fick Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur år 2011.

På Adlibris har hela 234 personer rankat den och gett den i snitt tre stjärnor i betyg. Inte bättre än så, med tanke på att den är hyfsat ny och har vunnit ett prestigefyllt pris? Jag tror nog att jag själv skulle sätta en trea, jag också, om jag tillämpade betyg. Inledningen och själva idén är fantastisk men sedan blir det segare, berättelsen fångar mig inte och det finns en hel del saker jag stör mig på.


Fjortonåriga Kim och hennes två klasskompisar Bella och Momo trakasseras varenda dag i skolan av de jämnåriga killarna som klämmer på deras bröst, tar på deras rumpor, skriker "hora" i korridoren, hotar, hånar och omringar. Att vara tonårstjej är ett gissel, att vara tonårskille verkar så otroligt mycket lättare.

Bella har ett växthus och därinne frodas en enorm orkidé, som liknar ett köttigt kvinnligt kön. Blomman är glänsande mörkröd, svullen och har små nektarfyllda bollar i sig som spricker och lämnar ifrån sig en söt saft. Flickorna dricker av nektarn och till sin förvåning och oerhörda glädje förvandlas de till pojkar!

Så här långt är jag helt fast i boken och även ett tag till, när man får följa tonårsflickornas sökande efter identitet, om känslorna de känner för varann och för andra pojkar, om kroppens behov av beröring och om människan som är fångad i en kostym av hud och kläder som döljer Det Sanna Jaget.

Men sedan tappar handlingen raskt i kraft och mitt engagemang sjunker. Ska jag orka läsa mer om Kims äventyr med de stökiga pojkarna? Nej, det är inte särskilt givande. Alla pojkar är hemska. De har svårt med känslor och tycks aldrig kunna vara öppna, ärliga och omtänksamma. Den manliga idrottsläraren bortser från kränkningar mot tjejerna på skolgympan. Papporna är frånvarande och egocentriska. I skogen finns fula gubbar. Ingen enda vuxen man eller tonårig pojke uppträder civiliserat och empatiskt!

Periodvis blir jag rent uttråkad av bokens beskrivningar av grabbarnas brottslighet och sexövergrepp, men jag ser ju att de krävs för att nå fram till slutet.

Kim själv, flickan med pojkkroppen och det könsneutrala namnet, beter sig svinigt mot sina bästa vänner och rent överjävligt elakt mot sina föräldrar. Jag har svårt att känna någon sympati med henne alls.

Omdöme: Nej, det här föll jag inte för - även om jag uppskattar själva idén. Det är en bra bok att diskutera kring och den passar säkert i en bokcirkel (eller möjligen i en högstadieklass om man har en skicklig lärare som förmår styra upp  samtalet).

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

fredag 5 februari 2016

När typsnittet är oläsligt på webben

En av de trevligaste bokbloggarna tycker jag är Fiktiviteter. Mycket läsvärd, välskriven och underhållande! Om jag kunde läsa den, vill säga.

Det bär mig emot att erkänna att jag tvingas ha läsglasögon numera (hatar det!) men det är inte därför. Jag läser ju massvis med andra bokbloggar, men just Fiktiviteter är helt omöjlig. Texten är tunn som sytråd. Oläslig! Hade det varit en av mina kunder hade jag sagt åt dem att omedelbart ändra, formgivare som jag är, för det är trots allt LÄSBARHETEN som är det viktigaste - inte hur snyggt det är - om man vill nå ut till folk. Det gick så långt så jag plockade bort den där bloggen från min bästa-bokbloggarna-lista för jag kunde ändå inte se vad det står...

Men så satt jag på pendeltåget och insåg att jag kunde surfa runt på några bloggar med min mobil. Ja, jag hör själv hur det låter - som om dinosaurien uttalar sig! - men jag brukar aldrig använda min mobil till att surfa, utan sitter vid datorn. Jobbar framför en stor och fantastiskt fin bildskärm hela dagarna så varför skulle jag vilja se hemsidor i ungefär en tiondel så stor storlek på en mobildisplay?!

Döm om min förvåning när jag plötsligt ser alla bloggarna i mobil"mode" (eller vad de kallar det). Snyggt, rakt, tydligt, läsbart typsnitt. Visserligen missar man alla marginaler där det kan ligga olika scroll-listor och faktarutor, men själva inläggen är mycket tydligare.


Ett foto av min bildskärm på jobbet, när jag hoppat in på en bokblogg. Om man klickar på bilden så ser man den större - men å andra sidan gör bilden inte verkligheten rättvisa. Det är nämligen SVÅRARE att läsa i naturlig storlek rakt på bildskärmen än det är att läsa från mitt foto där kameran fyller i viss svärta i bokstävernas staplar, vilket underlättar avsevärt.


Ett foto av min mobil när jag kollar på exakt samma sida. Klicka på bilden om du vill se bättre.

Det fick mig ju att börja fundera på om folk i gemen läser bokbloggar på mobilen. Isåfall gäller det även för Boktanken att se så bra ut som möjligt just i mobilen och lägga mindre krut på en snygg fullstor bildskärmslayout. Eller läser man på något mittemellan, som en Ipad eller annan läsplatta kanske?

Nu är jag uppriktigt nyfiken. Ni som brukar kolla in här: gör ni det via mobilen eller datorn eller någon läsplatta? Det är ju en tämligen viktig fråga, som kanske avgör hur man vill lägga upp sin blogg eller hemsida.