tisdag 31 december 2019

Innan ni tog oss


Bokens titel: Innan ni tog oss
Författare: Lisa Wingate
Originalets titel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit, 2019

Min svägerska sa att detta är den bästa boken hon läst i år. Fler bokbloggare än jag kan räkna till sa att det här är en roman man måste läsa. I slutet av året stod det klart att det är den bäst säljande pocketboken på Adlibris i år. Den låg under julgranen till fler än en person i vår släkt den här julen.

Nu har jag också läst berättelsen om det barnhem i Memphis, USA som under flera decennier tog hand om barn och adopterade bort dem - men som också på fula sätt (bland annat ren kidnappning och fräcka överlåtelseavtal) fick tag på småbarn som de kunde sälja till adoptivföräldrar för hiskeliga summor.

Själva bakgrundshistorien är helt sann, och detta har alltså skett under 1930-1950-talen i USA, men Lisa Wingate har skrivit en uppdiktad roman om händelserna.

Till viss del kan man väl förklara hemskheterna med att folk dåförtiden uppfattade att barnen blev räddade från sina fattiga föräldrar eller dysfunktionella familjer. Säkerligen var det så i vissa fall också, där vanvårdade barn fick en ljusare framtid i en annan familj.

Det är dock svårt att ta in att man betedde sig så omänskligt mot barnen: misshandel, svält och såna undermåliga förhållanden på barnhemmen att många hundra barn dog. Ja, dog. Helt vidrigt.

I "Innan ni tog oss" handlar det om ett väldigt ungt föräldrapar som lever med sina fem barn i en risig båt på floden. Äldsta dottern Rill är 12, sedan följer ytterligare tre döttrar och en liten son - och ett ofött tvillingpar. Den natten som mamman får värkar och barnmorskan inser att det är två barn i magen - och att de ligger fel - får man brått att ta sig till sjukhus för att rädda livet på både mor och barn. Kvarlämnade på flodbåten är de fem syskonen. Det dröjer inte många timmar innan några män kommer och letar efter dem.

Det här är en fruktansvärd berättelse om hur barnen stjäls, placeras i barnhem och säljs till rika familjer som önskar ett litet barn: beställningsvaror med blå ögon och blonda korkskruvslockar.

Parallellt med historien från 30-talet löper en nutida berättelse om en senators vuxna dotter som börjar rota i gamla dokument och upptäcker kopplingar till sin egen familjs historia. Det är den gulligaste och mest förutsägbara delen av boken, men den behövs för att väga upp mot misären.

Mitt omdöme: Jag är inte helt förtjust i översättningen, men i övrigt är detta en riktig sträckläsningsroman som griper tag och är hoppfull i allt elände. Som upplagt för filmatisering!

lördag 28 december 2019

Stormvarning


Bokens titel: Stormvarning
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 423

Jag älskar Doggerland, det gör jag verkligen! Den där ögruppen ute i Nordsjön, belägen mellan Skandinavien och Storbritannien, inte alltför långt från Nederländerna. Språket som är en salig blandning av fornnordiska och "breton", med lite gliringar åt holländska. Sederna som liknar våra men ändå inte. Det är helt underbart och jag önskar så att jag kunde åka till Doggerland men det är ju tyvärr omöjligt.

Nu är det juletid och vi får följa kriminalkommissarien Karen Eiken Hornby som vilar upp sig hemma efter de skador hon ådrog sig i slutet av förra boken. Julen firas lite annorlunda på de här öarna, det verkar som att julafton och nyårsafton är stora högtider men att "trekunga" är den stora grejen - jag förmodar att det är trettonhelgen då vi även firar de tre vise männen - med presentutdelning, god mat och trekungaaftonsfirande med släkten.

Det där att saker är så snarlika vårt liv men att Maria Adolfsson klämmer in påhittade företeelser mitt i allt, gör ju att man lätt sväljer hela berättelsen som om den vore sann. Exempelvis att man i Doggerland klär en en istället för en gran. Att de äldre invånarna reflexmässigt bugar för den stora enen ute på kyrkogården, då de passerar den - av respekt för trädets påstådda helande krafter. Att man serverar sockertång, svartbröd, mängder av fisk och lamm låter helt rimligt för en ö-nation, och att man sköljer ner det hela med öl och enbärsdricka.

Trots sjukskrivningen blir Karen tvungen att ta sig upp till blåsiga, karga Noorö för att lösa ett tänkbart mord. Halva hennes släkt bor kvar där och de är smått kriminella och därmed måttligt förtjusta i att kusinen kommer på besök. Mordoffren - ja, de blir flera! - har trassliga släktband till varandra och varenda annan noorö-bo, alla tycks vara släkt på något intrikat vis. Därmed finns också många lojaliteter att ta hänsyn till, arv att beakta och förbindelser som hålls hemliga.

En gammal gubbe ramlar nerför ett stup, ett whiskeydestilleri vill expandera trots att det hotar en tusenårig skeppsättning, ett motorcykelgäng håller på med något fuffens, arbetslösheten är stor sedan kolgruvan lades ner och mitt i allt detta vill den rikaste familjen marknadsföra en golfbana med utsikt över havet. Karen får fullt upp under julhelgen, kan man lugnt säga.

Den här boken är minst lika spännande och välskriven som den första, "Felsteg". Möjligen tycker jag ännu bättre om denna! Nog för att båda romanerna innehåller rafflande slutscener med biljakter, slagsmål à la actionfilm och en klocka som tickar men fram till de sista kapitlen är de ytterst sansade, oglamourösa och lite långsamma.

Mitt omdöme: Gillar skarpt.

Mitt foto: Enar är viktiga för befolkningen på Noorö, så en enekvist får vara med som dekoration.

fredag 27 december 2019

Tävlingsmänniskan


En låt som jag lyssnat mycket på under hösten är "Tävlingsmänniskan" av och med Ayla. Här är ett utdrag ur texten:

Tävlingsmänniskan vill prestera varje dag,
accepterar inga nedslag,
har svårt att chilla ner helt och hållet på en helgdag.

Kliar i fingrarna, man kollar siffrorna.
Resultat, resultat, ja, jag når det snart,
allt måste bara bli klart.

För ingenting kan vara halvfärdigt, halvdant eller gå på halvfart:
allt eller inget, får inte tappa stinget
släppa lös tigern i mig annars blir det inget
av alla planer och alla krav.

Det känns som att mitt huvud går på Redbull varje dag.
Min kropp den hänger inte med, nej den vill inte se
hur oprioriterad och trött den är.

Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ta en paus pusta ut lite grann.
Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ge kroppen en chans att vila ut sig ibland.

Det är fullt i huvudet, ont i kroppen
kanske har jag redan spottat ut den sista droppen
av min motivation, inspiration.
Vad hände med den?
Vad hände min vän?

Ayla Schatz

torsdag 26 december 2019

Mellan himmel och hav


Bokens titel: Mellan himmel och hav
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med bokförlaget Forum, 2019
Antal sidor: 353

Jag har alltid gillar Anna Fredrikssons böcker, för att de behandlar relationer på ett sätt jag kan känna igen mig i: alla är inte så gulliga, omtänksamma och kärleksfulla. Även inom en familj kan det gro en hel del missnöje och missunnsamhet. Man kan ha hemligheter. Och framför allt har inte alla så lätt att prata med varann öppet och respektfullt.

"Mellan himmel och hav" är mer av feelgood. Jag hade nog önskat mig mer svärta och lite djupare relationer, men är ändå nöjd med läsningen. Huvudpersonen är en kvinna i min egen ålder, en 52-åring som lever ensam sedan hennes unga vuxna dotter flyttat till Österlen med sin kärlek och blivit självförsörjande lantbrukare. Mor och dotter har ingen kontakt alls sedan några år tillbaka, just på grund av svårigheter att prata öppet och ärligt om det de känner.

För att komplicera saker litegrann har författaren slängt in några problematiska kärleksaffärer, men det är uppenbart planterat för att inte boken ska bli för söt (vilket den ändå är, kan jag tycka). Kärnfrågan är: varför tar vi inte bättre hand om varann, när vi i grund och botten älskar varann?

Mamman reser från lägenheten i Stockholm ner till sin släktgård på Österlen för att närvara vid en farbrors begravning och för att hon är hans enda arvinge. Nu är det tvunget att hon och dottern gör upp och pratar ut.

Kruxet är bara, att den unga dottern har letat reda på sin mormor - en bohemisk kvinna som i långa perioder också bor alldeles intill släktgården. Mormorn är en konstnärlig och egensinnig person i 70-årsåldern. Hon övergav sin dotter en gång för snart femtio år sedan och har aldrig återsett henne sedan dess. Nu har hon fin kontakt med sin nyfunna dotterdotter men varken den gamla kvinnan eller den unga vill avslöja för vår huvudperson att de hittat varann.

I tron att hon ska gå på begravning och konfronteras med sin dotter, åker den medelålders kvinnan ner till Österlen och får sitt livs chock: hennes mamma är där! Att hon ens lever?! Ett helt livs saknad. En mamma som aldrig funnits annat än i fantasin...

Mitt omdöme: Lite väl söt och rar på sina ställen, men jag gillar persongalleriet och miljöbeskrivningarna. En bra bok!

Mitt foto: Österlen, äppelpajer och ett projekt kring ett pensionat som ska heta Pomona - såklart var jag tvungen att ha några Ingrid Marie med på bilden!


Prestation


Det går flera veckor mellan mina inlägg här. Det tråkiga med det är bland annat att jag missar kontakten med alla andra fina bokbloggare, för jag är inte längre en bloggare man kan lita på svarar på enkäter, skriver recensioner om många böcker, hänger med på utmaningar, lämnar kommentarer.

Klart folk tröttnar. Jag ser det på Boktankens Instagramkonto också. Följarna försvinner. Förlagen tröttnar. Vem tycker det är värt att följa någon som inte producerar mer?

Effektivitet och prestation är ju de ledord vi alla tycks leva efter. Det hålls kurser i ämnet, det skrivs böcker. "Om du sover så här, så blir du dubbelt så effektiv" och "om du tränar så här så orkar du prestera tio gånger bättre" och "om du äter den här frukten varje dag så ökar du kapaciteten med tiotusen procent".

Högeffektiv, koncentrerad, strukturerad. Oavsett om det är i privatlivet eller på jobbet så gäller det att ge allt man har, maxa sina dagar, toppa sig själv. Leverera!

Just nu levererar jag verkligen inte alls.

Hösten och våren är alltid hektiska i mitt företag. Vintern är den bästa tiden för då är det ett acceptabelt tempo - medan sommaren är total stiltje. Den här hösten har, som så många andra, varit hektisk.

Att driva ett eget företag är inte ett jobb man är klar med efter 37,5 arbetstimmar. Snarare det dubbla med allt jobb kring att hålla igång sin företags-Facebooksida, sin perfekta LinkedIn-sida, sin hemsida, gå på affärsmöten, göra research, nätverka, skriva offerter och fakturor, gå fortbildningar, fixa företagets administration, sälja in sig själv för att få nya uppdrag.

Särskilt det där sistnämnda är emotionellt dränerande: att alltid vara sitt bästa jag, att försöka få affärsbekanta att tänka "HENNE måste vi anlita!". Jag önskar att jobben ramlade ner i knäet på mig, men det gör de ju inte.

Ska jag få lön så hänger det på hur bra jag lyckats marknadsföra mig själv, min kunskap, mina tjänster. Kom och köp Mona! Klart att det sliter på en känslomässigt.

Läsningen hör till avkopplingen. Tyvärr har jag inte kunnat läsa mycket alls sedan i våras, några få böcker bara. Det har en rent fysisk orsak, men det lämnar jag därhän i det här inlägget.

Mitt ursprungliga mål med den här bloggen - att läsa alla Augustpristagare genom tiderna - lär inte uppfyllas under nästa år heller. Men jag finns kvar även om inläggen inte kommer lika ofta.

Önskar er alla ett gott slut på 2019 och tack för i år - och ett gott nytt år 2020.
//Mona alias Joelinda

fredag 13 december 2019

Jag minns när jag läste...


Sofies bokblogg arrangerar återigen julbloggstafetten, där årets tema är "Jag minns när jag läste...". Igår var det Lottens bokblogg som berättade om ett starkt minne av en bokläsning tillsammans med sin svårt sjuke far. Imorgon bitti kan ni kika in hos C.R.M. Nilsson där lucka 14 öppnas!

--

Jag minns när jag läste "Dödsbädden". Det var en sommar för trettio (!) år sedan. Jag och min charmige pojkvän - han som numera är min man - hade köpt interrailkort för en månad och klivit på tåget på centralstationen i Stockholm för att ta oss hela vägen ner till södra Europa. Målet var Toulon, den franska staden vid Medelhavet, där vi skulle tillbringa en vecka på ett aikidoläger.

Vi hade varsin stor ryggsäck i vaxat, militärgrönt tyg fäst på utvändiga aluminiumramar. Inte snygga men väldigt praktiska ryggsäckar av ett slag man sällan ser nuförtiden.

I packningen fanns somriga kläder för en månad, någon värmande tröja, vita gi och svart hakkama för kampsportsträningen, sandaler och badkläder, hygienartiklar och någon handduk.

Eftersom vi inte hade råd med hotell släpade vi på liggunderlag, sovsäckar och ett tungt tält. Den av oss som bar tältet slapp i gengäld kånka på Trangia-köket med tillhörande T-rödsflaska. I händerna bar vi lövtunna europeiska plastpåsar med proviant bestående av Nutella, nybakta baguetter och camembert...

I ryggsäckslocket låg det viktigaste: kartor och svenska pass, en kompaktkamera samt några extra rullar Kodak Gold med 24 exponeringar, obegripliga pengar från Europas alla länder (det fanns ju inga euro än) och resecheckar (slå upp det ni, småglin!).

Vi bar snudd på vår egen vikt. Åtminstone kändes det så.

Men vi var unga, starka, vältränade och tyckte nog inte att det var så farligt. Man fick snits på att langa upp 18 kilo otymplig ryggsäck på hatthyllan i en tågkupé. Man lärde sig likaså att dra ner ryggsäcken och graciöst sätta den på ryggen utan att knocka sina medpassagerare med det utstickande liggunderlaget. På några få minuter skulle man hinna samla ihop sina tillhörigheter och hoppa ner på en gassande het och kreosotdoftande perrong.

Hamburg, Essen, Würzburg, Paris, Lyon, Marseille, Nice, Florens. Jag minns det som om det var igår.

Noterar ni att jag inte nämnde mobiltelefoner? Det beror på att de inte fanns än. Man fick ringa hem från myntautomater och skrika till sina föräldrar över en knastrande telefonlinje att allt var bra, bara bra. Sedan var francen eller liran slut och mamma hade knappt hunnit säga något alls.

Hur fick vi plats med böcker i all den där packningen? Det gjorde vi inte.

Tungt att bära, dyrt att köpa. Den där momssänkningen på pocketböcker hade ännu inte inträffat. (Som ni ser var livet minsann inte alltid bättre förr.) Nej, det var kostsamt med böcker och vi hade nästan inga pengar alls. Lösningen fick bli att köpa en tjock bok som skulle räcka hela semestern och som båda kunde tycka om.


Vi valde "Dödsbädden" (org. "Night Shift") av Stephen King, utgiven på svenska 1985. Den  innehåller en samling skräcknoveller och är en av hans tidigaste böcker - den utkom 1978. Flera av berättelserna har filmatiserats, som "Children of the Corn".

Jag minns så väl att vi hade brett ut våra liggunderlag på det torra gräset på en camping i Italien, i skuggan av stora träd, och låg tätt intill varann. En läste, en lyssnade.

Vi ransonerade novellerna till en om dagen - jag tror det var tjugo berättelser allt som allt. På kvällen skulle vi sedan sova i tältet och det var inte det roligaste när vi skrämt upp varann med läskiga skräckhistorier... Men nu är det ett fint minne, av högläsning och nyförälskelse och en stekhet sommar vid Rivieran.

fredag 6 december 2019

Dvalan


Bokens titel: Dvalan
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 479

Det är knepigt med kriminalromaner, för man vill ju gärna locka till läsning men ändå inte berätta för mycket. Jag kommer att hålla mig kort!

I "Dvalan" får vi återse åtskilliga av de personer som vi lärt känna i "Husdjuret" och "Älskaren från huvudkontoret" men fokus ligger denna gång främst på polisen Manfred. Allra mest handlar det dock om helt andra personer, för här är polisarbetet inte alls det viktigaste.

Man skulle väl kunna säga att den sammanhållande, röda tråden är alla människors fundamentala längtan efter kärlek och bekräftelse.

Jag anar att en ledtråd till hur boken kom till, ligger i en konversation i boken om forskningsrön kring hur alla "gilla-tummar" och hjärtan och peppande kommentarer på sociala medier kan växa till ett begär - att man hela tiden mäter sitt värde i "lajks" och att man är villig att gå väldigt långt för att få den där kicken av ständig uppskattning, bekräftelse och omtanke på nätet.

Jag tycker att Grebe flera gånger är inne på samma linje som Moa Herngren i "Tjockdrottningen", där en person lägger ut bilder på en döende släktings händer på sjukhustäcket... och skriver sorgliga inlägg som genast genererar mängder av sympati.

Här är det kriminalaren Manfred som måste ta ställning till hur mycket han kan acceptera att hans hustru lägger ut om deras gemensamma dotter på nätet. Det är inga gulliga sandlådebilder på barnet; hon är på sjukhus och svävar mellan liv och död.

En av de mammor som också delar bilder och sorgliga berättelser på nätet, i ett stöttande forum för föräldrar, är en kvinna vars son är totalt handikappad efter en bilolycka. Henne får vi lära känna närmare i boken, för det är till henne en ung man kommer när han flyr från knarklangare som hotat ta livet av honom efter en misslyckad affär. Snyggt ihoptrasslad historia, får jag väl säga!

Omdöme: Jag gillar verkligen Camilla Grebes sätt att skriva; det är lätt att följa med i, har bra flyt. De spännande inslagen varvas snyggt med passager där vi lär känna alla inblandade och förstår varför de agerar som de gör.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET.


onsdag 27 november 2019

Snart börjar bloggkalendern!


Jag har varit med i Sofies julkalender för bokbloggare i flera år nu. Det brukar vara väldigt kul; hon bestämmer ett tema som vi andra får tolka. Tjugofyra luckor (men inte tjugofyra böcker, för på adventssöndagarna sammanfattar Sofie själv allt som skrivits under veckan).

Här hittar du hennes inlägg. I år är temat "Jag minns när jag läste..."
Det är min tur på Lucia!

tisdag 26 november 2019

Tisdagstrion: Frestelser

Jag har inte engagerat mig i några bloggutmaningar på länge, men idag hugger jag in på Ugglan & Bokens Tisdagstrio. Tre böcker som handlar om frestelser!


Tjockdrottningen av Moa Herngren handlar om alla möjliga frestelser: fet och onyttig mat är bara en av alla - frestelsen att på sociala medier låtsas vara något man inte är, verkar vara ännu större.


Knutbykoden av Eva Lundgren beskriver en fördömande sekt, där mängder av saker är förbjudna. Inte konstigt då, att lockelsen och frestelsen blir så svår att kontrollera! Här frestas man med kött. Inte blodiga biffar då, utan köttsligt umgänge. Det kan också vara frestande att ta livet av sin hustru och diverse andra som kommer ivägen om man nu traktar efter det förbjudna. 


Heligt förbannad av Jonas Gudmunds är en deckare där mördaren drivs av något missriktat rättspatos: han ska lära folk att veta hut, skilja på rätt och fel, ge igen, hämnas. Frestelsen att tillrättavisa andra människor - exempelvis idioter som inte svarar på mejl - blir så stor att han helt tappar besinningen och börjar döda dem för att statuera exempel.


måndag 18 november 2019

Pälsjägare


Bokens titel: Pälsjägare
Författare: Boel Gerell
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 308

Där kom den; chansen att för en gångs skull klicka på "Favorit!" när jag ska sätta etiketter på boken jag just läst. Det är banne mig inte ofta jag bjussar på det epitetet - men denna gång är det givet.

Boel Gerell har jag aldrig hört talas om. "Fyra berättelser om kärlek" låter... nja. Men omslaget är underbart: målarpenseltypsnitt tvärs över en pälsklädd utsida med en kvinnohand, en barnhand och en fladdermus. Grymt bra design och dessutom exakt det boken faktiskt handlar om. Snyggt jobbat, Maria Sundberg, jag gillar när formgivaren har koll på bokens innehåll.

Det här är fyra noveller om kvinnor, ganska unga sådana, som på olika sätt söker bekräftelse, uppskattning, kärlek. Trygghet! De längtar efter ett barn, eller barnens kärlek, eller att hitta ett lugn i sin tillvaro tillsammans med barnen. De är sköra på ett sätt, lätta att såra, de är analyserande och grubblande och varenda en av dem övermannas ständigt av sina känslor. Längtan efter en man som älskar dem, längtan efter en trygg plats i livet.

Samtidigt är de oerhört starka, för - vilket inte känns givet när man ser de problem som kommer i deras väg - även om de fattar dumma beslut och råkar ut för människor som utnyttjar dem, är de kompetenta att ta sig ut på andra sidan. De bryter ihop men reser sig igen. De hittar en väg ut ur det tunga, de struntar i folks blickar, de biter ihop och vänder sig om - och de går stärkta därifrån.

Otroligt välskrivet och exakt formulerat. Man kan nästan ta på de här unga kvinnornas ångest, rädsla, osäkerhet och välvilja trots att författaren inte använder många ord eller långa beskrivningar.

Jag avskyr att använda uttjatade begrepp, men den här boken ÄR drabbande. Det är det bästa ordet att beskriva något som känns så rakt igenom genuint: vanliga människor, med fel och brister, som gör klantiga saker och fattar idiotiska beslut - men som menar väl och är fulla av kärlek.

Så himla bra.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Historiska Media: INBUNDEN

söndag 17 november 2019

Dit vägen bär


Titel: Dit vägen bär
Författare: Marie Hedegård
Förlag: Lindelöws, 2019
Antal sidor: 305

Ellen är lärare, i 50-årsåldern, nyligen frånskild efter ett långt äktenskap, med två vuxna barn och några enstaka väninnor. Hon har varit en sväng i Ghana  - det fick vi följa i den förra boken, "Så nära barfota" - men är nu hemma i Sverige igen, i en liten lägenhet någonstans i Stockholm.

Att gå tillbaka till jobbet på skolan igen efter äventyret utomlands lockar inte alls, så Ellen söker till en folkhögskola i Småland och tar tjänstledigt för plugga sömnadskonstruktion där. Hon gör sig av med lägenheten hon bor i, samlar ihop sina få tillhörigheter och åker iväg på nya äventyr.

Jag gillar inte Ellen. Det gjorde jag inte i den förra romanen heller, utan även där tyckte jag hon var gnällig och ganska osympatisk. Tyvärr är Ellen fortfarande den sortens person som jag inte skulle försöka bli vän med. Jag förstår mig inte på henne, helt enkelt.

På folkhögskolan ute i ingenstans har eleverna kul bland tyger och symaskiner, men Ellen ojar sig över att hon är dubbelt så gammal som de andra. När de övriga eleverna åker hem över helgerna, stannar Ellen kvar på skolan - nästan ensam bortsett från en introvert ung kvinna som inte pratar med någon och en charmerande vaktmästare som kanske lägger an på henne. Hon går en långpromenad, råkar träffa en gammal tant som heter Ingrid, får fika hemma hos henne och säger att nu borde nog tanten storstäda sitt hem. Ungefär så. Nu är jag lite raljerande, men det går osannolikt snabbt för Ellen att släppa alla normala artighetsspärrar mot den äldre kvinnan, som hon blir vän med. Plötsligt tjatar hon på henne som man skulle kunna göra med sin mamma eller mormor, men knappast med en främmande kvinna.

Nåväl, Ellen och Ingrid umgås varje helg och röjer ur Ingrids hus. När skolåret är slut packar de ihop sig i en gammal buss tillsammans med två andra kvinnor från orten och drar på klassisk road trip ner till södra Europa. En av dem ska besöka sin far, en annan sin älskare, en tredje sin ungdomsdröm. Med sig har de en katt som ställer till mycket problem.

Jag får lite känsla av "Little miss Sunshine" (har ni inte sett den filmen så gör det!), tyvärr mixat med Scooby Doo (knasigt gäng i galen husbuss och med ett vrickat husdjur...). Bussens fyra kvinnor är maximalt olika och ständigt på kollisionskurs. Hur de kunnat sitta i Småland och enas om en långresa till Spanien tillsammans är obegripligt - de gillar ju knappt varann.

Jag har lite kluvna känslor kring den här boken, kanske beroende på att den skiftar så mycket: den starka biten är Ellens grubblerier kring ex-maken, väninnan hemma, dottern som anser att mamman har svikit, de karlar som hon raggar upp eller som flirtar med henne. Det känns äkta, ärligt, trovärdigt. Riktigt bra.

Den svaga biten (förutom korrektur och textredigering) är att Ellen minsann kan göra alla dessa äventyrliga och ovanliga livsval - och ändå ha den där självupptagna, gnälliga, väldigt osäkra attityden. Jag får inte ihop henne.

Jag tycker det är en trevlig roman. Och det räcker så. Underhållning, tidsfördriv och småmysig är tillräckligt för en god bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet!

torsdag 24 oktober 2019

Beröringen


Bokens titel: Beröringen
Författare: Gustav Tegby
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019
Antal sidor: 400

En ruggig roman som förklädd till psykologisk thriller handlar om isolering och utanförskap - och på många vis även om mental styrka. Jag förmodar att boken vänder sig till ungdomar i första hand, men jag läste den i ett svep och trots att jag passerat tonåren för flera decennier sedan tyckte jag om den rakt igenom.

Elins berättelse börjar dramatiskt, då någon ringer på lägenhetens dörr - och hon öppnar. Det får hon inte göra, det är totalt förbjudet för henne att på något vis interagera med omvärlden. Fram till den stunden har hon suttit helt isolerad i en liten lägenhet i Umeå med sin pappa. De har bara varann och så har det varit i hela hennes liv. Allt Elin vet om omvärlden är sånt hon lärt sig genom amerikanska teveserier.

Hur kunde det bli så här? Är pappan helt galen? Vad är det för fel på honom egentligen?!

Den första halvan av boken är otroligt spännande och jag sträckläser den. Tänker på de verkliga fall jag har läst om i tidningarna där föräldrar låst in sina barn (eller andras!) i åratal för sina egna syften.

Andra halvan av boken fokuserar på Elins liv i frihet, där hon placeras hos jourhemsföräldrar i Skellefteå och börjar gymnasiet. Hennes kopplingar till pappan begränsar fortfarande hennes vardag. Hur ska hon rimligen kunna släppa det han sagt åt henne hela hennes liv: att hon aldrig någonsin får nudda någon levande människa, för hennes beröring dödar?

Även när Elin börjar tvivla lite smått, kan hon ju aldrig någonsin testa om det stämmer. Poliser, psykologer och socialarbetare säger åt henne att hon är hjärntvättad. De nya vännerna tror hon är galen och de försöker på alla vis övertala henne att släppa tvångstankarna. Men så händer något som visar att pappan kanske trots allt haft rätt.

Mitt omdöme: Jag associerade först till "Cirkeln" och "Vattnet drar", men "Beröringen" är helt egen. Däremot delar den vissa saker, såsom utanförskap, tonårstid, olycklig kärlek, kvävande föräldrar och en släng av övernaturlighet i en svensk småstad av idag.

Gillar man Madeleine Bäcks skräckböcker om Gästrikland eller Cirkel-trilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg så kommer man att älska den här romanen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Slukade boken i ett nafs!

lördag 19 oktober 2019

Bäst i år?






Jag har inte alls hunnit läsa så mycket i år. Eftersom jag inte lyssnar på ljudböcker, utan läser allt med ögonen krävs det att jag kan sitta en stund ifred med en god bok.  I år har det varit för mycket av allt för att jag ska kunna fokusera på läsningen.

När jag ska sammanfatta de bästa läsupplevelserna hittills i år, verkar det som att jag
1) gillat det mesta jag läst och...
2) ..."bara" gillat det mesta - inte fullständigt älskat det
3) föredrar sånt som är verklighetsbaserat, har historisk grund eller har en samhällsfråga inbakad

Men det finns några böcker bland de 33 jag läst som verkligen sticker ut och som jag haft svårt att lägga ifrån mig:
Det var vi - nästan så man tappar andan om Irans revolution
1793 - äcklig mordgåta och fantastisk historisk roman på samma gång
En familjemiddag - genialisk novell om japansk familj
En helt vanlig familj - hur långt är man villig att gå för en älskad dotter?
Husdjuret - kriminalroman med socialt patos för flyktingar
Bränn alla mina brev - en nästan verklig kärlekshistoria i kultur-Sverige
Den som lever stilla - ung, dansk kvinna i en stram, känslokall familj

fredag 18 oktober 2019

Eldungen


Bokens titel: Eldungen - en herrgårdsroman
Författare: Torbjörn Elensky
Förlag: Norstedts, 2019
Antal sidor: 382

Det här är en sån där härlig roman som man kan försvinna in i: den är lite Selma Lagerlöf toppad med steampunk, tänker jag. Skön läsning. "Härligt otidsenlig" kallar förlaget det på baksidan och jag håller helt med.

Någonstans i Värmland - man får faktiskt känslan av en väldig skog där inte minsta lilla stad kan skymtas så långt ögat når, bara skogsgläntor med usla torp och i övrigt grönt, grönt, grönt - finns en herrgård som ägs av herrskapet Gummérus.

Frun har ärvt gården men under hennes makes styre har allt förfallit. Inget har målats, rustats upp eller hållits fint. Trädgården är vildvuxen, gruset krattas aldrig. Pengarna rinner som sand mellan fingrarna på brukspatron allt medan hans unga hustru sitter och klinkar ihop en psykedelisk pianokonsert... Själv drömmer han om att köpa en ångmaskin, trots att han inte riktigt vet hur den fungerar eller vad han ska med den till.

Paret har två barn: Lovisa och lille Karl, som undervisas i hemmet av den tungsint grubblande pastorn i bygden. Lovisas största dröm är nog att hitta en tjusig prins på en vit häst men i brist på bättre kan hon tänka sig vem som helst som vill ligga med henne på salongssoffan. Karl är en timid liten pojke som inte gör mycket väsen av sig.

Så får de plötsligt tillökning i familjen: patron släpar med sig en liten grabb från ett av de närliggande torpen. Ungen är slagen gul och blå, vanvårdad, spinkig, otvättad och hungrig. Han ska skyddas från sin alkoholiserade far och sin arga mor. Pastorn och patron gör upp om att sörja för pojken Per i tio års tid som ett socialt experiment - det nya Sverige behöver en utbildad arbetarklass. Nog gör de en god gärning?

Men Per blir aldrig riktigt herrskapets son och han förblir inte heller torparnas barn. Han är någonstans mittemellan och hör inte hemma vare sig i de fina salongerna eller i den inpyrda stugan. I takt med att han växer upp och blir alltmer beläst blir han även alltmer ilsken och besviken...

Mitt omdöme: En välskriven och engagerande roman, som jag läste med stor behållning. Dock tror jag inte att jag kommer att minnas de sex huvudpersonerna - Per, pastorn, patronen och hans familj - efter ett tag, för man kommer aldrig riktigt nära dem. Gillar blandning av engelsk steampunk med Selmas tragiska historier, komplett med en gnutta övernaturlighet och en hel del religion.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Göteborgs stadsbibliotek för recensions-exet. Gå gärna in och spana på deras läsecirkel på Instagram: #viläsereldungen eller PÅ HEMSIDAN

tisdag 17 september 2019

Havets hundar


Bokens titel: Havets hundar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 375

Ni som hängt med här ett tag, vet att jag älskar historia. Vikingatiden ligger mig extra varmt om hjärtat; som jag berättat här tidigare så har jag själv numera en uppsättning vikingatida kläder och smycken. Jag har tillbringat en del av min sommar med att åka på vikingamarknader, besöka runstenar och hällristningar samt prata med barn om vikingatiden.


Min hund vid en av runstenarna vi besökte i somras.

Såklart jag är nyfiken på den här nya boken! Författaren kände jag till från Historiska Medias serie om Släkten (romanserien om en ring som ärvs genom generationer i ett årtusende). Hennes bok hör helt klart till de bästa av de nio jag läst i den sviten.

Om jag börjar med det negativa: Det är så plågsamt tydligt att "Havets hundar" är första boken av flera. Den här boken laddar så uppenbart för de följande. Det är inte riktigt schysst mot läsaren. Ge oss en hyfsat fristående roman som är komplett i sig själv, snegla inte så förbaskat på fortsättningen! Det känns för mycket som säljtaktik.

Det positiva då? Agneta Arnesson Westerdahl har uppenbarligen gjort god research och hon broderar inte ut med gullegulligt trams utan låter vikingatidens folk leva så slitsamt, smutsigt och farligt som de gjorde. Det är tydligt att hon är arkeolog och tycker om att berätta om hur folk levde och dog. Det är också lätt att föreställa sig husen och markerna där romanfigurerna lever.

Det vilar något lugnt och rogivande över berättelsen - tiden går sin gilla gång, det är sällan bråttom och saker får ta den tid de tar. Årstidsväxlingarna och naturen beskrivs väldigt fint, men utan att det tar plats, mer som en inramning. I det glest befolkade Norden kan man rida i dagar utan att träffa på en by eller segla en vecka utan att hitta en hamn. Där kan någon dö, men det tar halvår innan ryktet nått de berörda. Jag tycker om tempot, lunken.

Berättelsen kretsar kring den unga Saga. Hennes familj skulle helt klart klassas som dysfunktionell, om det vore idag. Efter ett våldsamt gräl flyr hon från släktgården i sydligaste Norge, kliver ombord på ett skepp för att via Danmark ta sig till Gotland på Sveriges östkust. Många människor hjälper henne på vägen, men det finns även åtskilliga som gärna skulle se henne död eller tillfångatagen.

I en av de hjälpande familjerna träffar hon två stiliga halvbröder, som givetvis blir förälskade i henne. I en annan familj dyker ytterligare en ung man upp, som blir kär i henne. Min omedelbara tanke är: "Nu kommer Saga att välja en av dem, men det visar sig vara fel kille; hon skulle valt en annan, men förstår det inte förrän det är försent. Och den tredje kommer att dö, för det är närmast obligatoriskt...." Jag ska inte avslöja vad som faktiskt sker, men mina tankegångar var inte helt fel (och det stör mig). Därmed inte sagt att boken är förutsägbar, för den bjuder på en hel del andra överraskningar som jag verkligen inte räknat med.


Fotot tog jag på Stallarholmens vikingamarknad i somras.

Mycket trevlig bok om vikingatidens människor; från trälar till kungafamiljer och alla däremellan. Nu räknar jag med att berättelsen fortsätter med Sagas dotter i huvudrollen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattas mycket!




söndag 15 september 2019

Mumin - femte volymen


Bokens titel: Mumin - femte volymen
Författare: Tove Jansson
Originalets titel: The Complete Tove Jansson Comic Strip
Förlag: Alfabeta förlag, 2011
Antal sidor: 86

Jag erkände för en vän att jag aldrig läst Tove Janssons Muminböcker (var rädd för dem när jag var liten) och hon svarade "Men du har väl läst serierna?". Det hade jag inte, för jag visste inte ens att de existerade.

Ett dussin Mumin-romaner som gett upphov till tecknade filmer, teveserier och tusentals porslinsmuggar - det var vad jag kände till om de vita trollen.

Så jag fick en fantastiskt fin, inbunden bok om Mumintrollen av henne. Det är den femte volymen, de fyra tidigare har andra färger (och innehåller givetvis andra serier). Så supersnygg så man kunde ha den framme som coffee table-bok.

Jag förstår mig inte riktigt på den här familjen, ärligt talat. De säger mig just inget. Jag har tänkt att Tove Jansson är en livserfaren, klok person som människor ser upp till - och att hennes figurer därför ska klämma ur sig smarta saker om livet, döden och framför allt hösten (fråga mig inte varför...) Men gör de verkligen det? Eller så är det så många metaforer här, som går mig totalt förbi.


Muminfamiljen ska gå till sängs för att vintern nalkas - de går tydligen i ide - och deras hem fylls successivt av gäster, som de aldrig bett om. Krävande gäster, till råga på allt!

Men så växlar historien spår och börjar plötsligt handla om hur både familjemedlemmarna (som ger upp drömmen om att sova hela vintern eftersom de ideligen blir störda) och deras gäster har mängder av hemligheter som de inte vill berätta för varann.

Fanns det någon sens moral här, som gick mig helt förbi? Det är en trevlig serie men för mig är den just inte mycket mer. Hur har det kunnat bli en hel industri kring dessa? Det är lättare att begripa Bamse, som kämpar mot kapitalister som Krösus Sork och mobbare som Reinard Räv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

lördag 14 september 2019

Läsning som superkraft


Hittade den här gamla plastpåsen bland mina prylar; från Göteborgs stadsbibliotek. "Böcker var hans superkraft" står det.

Tänk vad många gånger det har hjälpt mig i livet, det att jag läser så mycket!

Jag har fått åtskilliga uppdrag bara för att kunderna fått klart för sig att jag läser mycket och kan hjälpa dem med deras texter. Jag skulle inte säga att böcker är min superkraft, eller ens att läsning eller litteratur är det. Men att något som är nöje, avkoppling och njutning för mig kan bidra till att jag får nya vänner (genom bloggen), nya uppdrag (som korrekturläsare och copywriter) och nya upplevelser (som Augustpriset, diverse release- och mingelfester, åtskilliga bokfrukostar och författarsamtal) - det är rätt fantastiskt.

Vårt eget bibliotek ger inte bort så här snygga plastpåsar men de har många bra grejer för sig. Nu har vi skrotat kvällarna för nyanlända-som-snackar-med-oss-infödda-över-en-kopp-kaffe men bibblan har många andra roliga temakvällar och projekt. Bra! Litteratur får gärna ta plats, läsning får gärna uppmuntras.

onsdag 4 september 2019

I tystnaden begravd


Bokens titel: I tystnaden begravd
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 409

Jag har läst ett par böcker av Alsterdal tidigare, och varit imponerad av både språket, intrigerna och den gedigna researchen. Den här boken får jag säga samma sak om: hon är enormt skicklig med orden och det märks att insamlandet av bakgrundsfakta är en stor del av skrivprocessen.

Det ena spåret är jag inte särskilt förtjust i, vilket mest beror på att jag är komplett ointresserad av de där brottslingarna som är de kriminellas motsvarighet till kungar och presidenter; de värsta och mest kallhamrade yrkesmördarna som är rika som troll och tycks sakna allt samvete.

De andra spåret gillar jag desto mer! När jag gick i skolan fick vi aldrig höra talas om att svenskar åkte till Sovjet för att vara med om att bygga upp det utopiska kommunistiska samhälle där alla var jämlikar. Däremot har jag läst en hel del om det i skönlitterära böcker som vuxen (tänker exempelvis på Johan Theorins "Rörgast") och blivit rätt upprörd över att det kapitlet i svensk historia helt har tigits ihjäl i skolböckerna.

Romanens Katrine åker upp till byn Kivikangas i Tornedalen efter att ha upptäckt att hennes dementa mor äger ett hus där, som ingen i familjen tidigare känt till. Katrine har just fått sparken som journalist på Sveriges Radio, hon har en fästman i London men längtar inte så mycket tillbaka till honom och hennes relation till mamman är inte heller lysande. Kanske kan huset vara värt en massa pengar? Bäst att åtminstone se det innan det säljs.

När hon kommer upp till Tornedalen och de vita vidderna, tystnaden, stillheten, de gamla husen och de få invånarna som bor kvar inser hon att det inte är så lätt att göra sig av med huset. Där finns foton av hennes mormor och byborna börjar berätta om hennes okände morfar, mannen som hon knappt hört talas om eftersom hennes mamma vuxit upp utan sin far. Vem var han? Hon får snart veta att han tog sig till Sovjet i början av 1930-talet men att livet där blev allt annat än vad han hade drömt om.

Jag var helt fast i boken! I de delar som handlar om Katrine och Tornedalen, i de delar som handlar om hennes morfar när han var ung kommunist - men inte i de delar som handlar om den ryska maffian av idag.

Mitt omdöme: En riktigt bra bok! Av förlaget kallas den "både en kriminalroman och en storslagen, svart släktkrönika" - men där har de tagit i så de spricker. Kan vi inte spara ord som "storslagen" till det verkligt storslagna? Och så mycket till kriminalroman vet jag inte heller om det är. Men en lärorik, fängslande spänningsroman om en släkts öden!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

måndag 2 september 2019

Förgänglig framgång

Jag har funderat mycket på det där med att vara en lyckad människa. En lycklig människa behöver ju inte vara lyckad. En lyckad människa borde däremot vara lycklig. Och jag har grubblat över vad som är framgång, hur man uppnår den, hur man definierar den, hur man håller kvar vid den.

Jag har mycket att vara lycklig för.

Att jag lever! Det är minsann inte alla som gör det. Jag får ibland små rysningar av olust när jag tänker att jag fyllde 52 häromdagen. Hur kunde jag bli så gammal så fort? Samtidigt: vad underbart att jag faktiskt lever och är frisk. Att just jag helt oförtjänt fått lyckan att finnas till och finnas kvar.

Jag var med och vallade får i somras. Underbar upplevelse!

Framgång är ett kapitel för sig, eller en hel bok snarare. Vad som gör en till en "lyckad" människa. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Det är inte lätt att vara enmansföretagare, det kan jag säga. Åtminstone inte om man valt något så dumt som grafisk formgivning, fotografering, korrekturläsning och annat kreativt - allt sånt som är mitt yrke.

Jag slåss mot stora konkurrenter som slurpar i sig alla attraktiva uppdrag och vinner alla upphandlingar, jag slåss mot folk som jobbar snudd på gratis bara för att få in en fot på arbetsmarknaden, jag slåss mot den billiga arbetskraften i Indien som alla når med ett knapptryck nuförtiden.

Det är svårt att leva på att vara konstnärlig. Jag borde blivit elektriker eller geriatriker, då skulle jag inte behövt tänka de här tankarna. Varje dag hoppas jag kunna dra in nya uppdrag, göra ett bra jobb och ta betalt så jag får ihop till en vettig månadslön.

Vänner och släktingar som sitter på trygga anställningar med sex veckors semester, rätt att vabba, möjlighet att få sjukpenning och som kan gå hem från jobbet en fredag utan att behöva tänka på arbetsuppgifter förrän på måndag morgon igen - de har svårt att förstå den konstanta pressen.

Alltid vara presentabel, sitt bästa jag, tillgänglig, serviceinriktad, framåt.

Jag har drivit eget i 18 år nu och stortrivs på många vis. Jag får göra det jag älskar att göra! Men kampen om jobbet hårdnar och jag kan inte luta mig mot en deltidstjänst (som många gör) eller en partner (som många andra gör) eller ett långt uppdrag (gode gud kan någon ge mig ett tvåårskontrakt på ett magasin som jag får layouta?!)


Jag har tre stora intressen där jag kan vila ut, hämta kraft och bli inspirerad: läsning, friluftsliv och fotografering. Med läsningen kom den här bloggen och i våras startade jag Boktankens Instagram-konto. Det gick superbra, på fem månader hade jag fått 500 följare (några lämnade dock i någon sorts trots-anfall när de fick veta att jag hade nått upp till den magiska siffran).

Frågan är bara: levererar jag något? Nej. Varken här på bloggen eller på Instagram, för tillfället. Jag borde väl skriva något varenda dag, det gör ju jättemånga andra.

Vilka åtaganden har man som bokbloggare? Knappt några, skulle jag tro, förutom att inte ta emot recensions-ex om man inte tänker läsa dem.

Ändå känner jag ofta: jag borde skriva något. Bevisligen lyckas ju andra bokbloggare och "bookstagrammare" (visst är det så de kallar sig?) klämma ur sig stajlade foton av en nyligen utläst bok varannan dag. Hur bär de sig åt?! Jag hinner inte. Jag hinner varken läsa, ta fina bilder, skriva analyser eller hitta på roliga utmaningar.


Mitt enda fokus just nu är företaget. Det låter så förbannat krasst, kapitalistiskt och tråkigt - men så är det. Jag är medelålders och i mediavärlden är åldernojorna många och ungdomsfixeringen stor. Jag kan inte längre räkna med att det är huggsexa om mina kunskaper, utan jag måste hela tiden hålla mig framme.

Jag är i alla fall glad för de små meddelanden som emellanåt dyker upp från omtänksamma bloggare och de böcker som ibland skickas till mig av förhoppningsfulla förlag. Jag har inte gett upp! Jag kommer tillbaka! Jag ska bara få ordning på mitt liv först.


söndag 18 augusti 2019

Läget i landet


Bokens titel: Läget i landet
Författare: Po Tidholm
Förlag: TEG Publishing, 2017
Antal sidor: 95

"Läget i landet" är en fyndig titel, när man vet vad boken handlar om - men särskilt intresseväckande är den ju inte och inte heller det oengagerat designade omslaget. Men: nu hade ju bokklubbsväninnan bestämt att vi skulle läsa den här lilla boken och då gör man det oavsett hur trist framsidan ser ut.

Och vilken överraskning! Det här hör garanterat till det bästa jag läst den här sommaren. Po Tidholm är en "jätteduktig journalist" (det är inte jag som påstår det, utan han själv!) som här har skrivit 89 korta tankar om varför landsbygden är viktig även för storstadsborna. Eller borde vara det, åtminstone!

Tankarna är korta och mycket välformulerade. Jag föreställer mig att han lagt ner en hel del tid på formuleringarna, för de är exakta, kärnfulla och lättbegripliga på ett sätt som är svårt att åstadkomma när man ska begränsa sig.

Jag kom på mig själv med att anteckna mängder av passager, som jag tyckte var extra bra och som jag ville ta upp i bokklubben.

#67: "Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov."

#87: "Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för strukturerna. Och det är ju trots allt strukturerna som är viktiga, allt annat är egentligen bara berättelser. På ett mänskligt plan kan jag förstå att det behövs, men i arbetet med att förändra svensk landsbygd är de ett hinder i det intellektuella arbetet."

#25: "Samtidigt som medborgarens upplevelse är att grannarna flyttar, kommunen krymper, ekonomin minskar, butiker försvinner, välfärdstjänster försämras och vakanserna på arbetsmarknaden uteblir, så berättar kommunen och regionen alltid om hur bra allting går. Helt enkelt därför att det politiska systemet så kräver. Varje utspel måste göras i förhållande till konkurrenten: den andra kommunen, den angränsande regionen."

Det är tänkvärt och insiktsfullt och rakt igenom intressant att läsa Tidholms tankar om landsbygdens problem - och hur de i allra högsta grad gäller storstaden också.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till svägerskan på Göteborgs stadsbibliotek som återigen lyckades hitta en bok som är helt hopplös att få tag i här hemma!

torsdag 8 augusti 2019

Heligt förbannad


Bokens titel: Heligt förbannad
Författare: Jonas Gudmunds
Förlag: Stratex förlag, 2019
Antal sidor:

Nu börjar det likna något, Jonas Gudmunds! (Jag vågar väl inte skriva annat, för då kommer du sannolikt att först mejlbombardera mig och sedan googla min hemadress, för att slutligen ta din välvårdade gamla mörkblå Merca hem till mig och mörda mig...)

Jag läste författarens debutroman "Red Coconut" för inte länge sedan. Detta är uppföljaren. Visserligen var jag väldigt tydlig med att jag gillade storyn i den första romanen, tyckte intrigen var smart och att boken kunnat bli himla bra - men jag beklagade mig över att det var för många varumärken, för många stickspår, för många detaljer om ovidkommande saker.

Till viss del finns det kvar - i synnerhet sprit och bilar beskrivs extremt noggrant - och jag blir lite less på att läsa så utförliga beskrivningar av emissioner istället för emotioner. Det är ändå tydligt att någon har redigerat texten hårt jämfört med den första boken och (som jag föreställer mig) stramat åt berättelsen. Tack för det! Nu är Jonas Gudmunds inte värre än de där Roslund/Hellström som berättar om vapen, pistolhylsor och kaliber till förbannelse...

NOA-gänget med den småtriste polisen Jerker i spetsen engagerar mig måttligt, men det är ändå inte de som är viktiga. Någon mordgåta är det inte tal om, eftersom läsaren får följa mördaren "i realtid" och därmed ligger steget före utredarna. Glimtarna av Jerkers liv (med stort fokus på den unga, vackra filippinska han lyckats snärja - hon som är tacksam för kokt ris, Netflix på paddan och att få ligga...) - gäspar jag mig igenom.

Bokens intrig däremot, den gillar jag skarpt! "Heligt förbannad" syftar på att vi väl alla - åtminstone jag själv, det måste jag erkänna - kan bli förbannade på byråkratiskt myndighetsfolk, servicefolk utan känsla för just service, oseriösa affärsmän, grannar från helvetet (och folk som röjsågar hela ens semester!). Nog har man god lust att döda någon ibland?! Litegrann, åtminstone. Eller i alla fall hoppas att den jä--a röjsågen träffar en sten och går sönder. Sorry, spårade visst ur lite här.

Den driftige företagaren Torgny är rik, smart och vill att rätt ska vara rätt. Varför kan inte idioterna på BMW-verkstaden fatta det? Eller knäppgökarna på Facebook? Hmmm, man kanske skulle göra världen en tjänst och utrota dem?

Så det gör han. Med en elegant pistol, hinkvis med dyr konjak och åtskilliga PowerPoints som beskriver precis varför han retat upp sig så kopiöst på de där dumskallarna. Heja Torgny! Vi kan ju inte ha det så här, det begriper väl alla. Man kan inte lova att ringa tillbaka och sedan inte göra det! Hur skulle det se ut om alla betedde sig på det viset? Nej, *poff*, bort med dem bara.

Mitt foto: Det är Remy Martin i glaskaraffen. Dock inte av den exklusiva sort som mördaren klunkar i sig.

Mitt omdöme: Jag säger samma som förut: historierna är perfekta som teveserier i tre delar att visa på SVT. Humoristiska, spännande, über-grabbiga och med spektakulära mord. (Och i statlig television får man väl inte göra reklam, så vi slipper allt varumärkesbabblande och kan fokusera på de smarta IT-teknikerna, de kåta poliserna och de osannolika brottslingarna.)

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD
Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till förlaget som gav mig ett recensions-ex trots att jag inte var jättesnäll förra gången.

onsdag 7 augusti 2019

Den utbrände kronofogden som fann lyckan


Bokens titel: Den utbrände kronofogden som fann lyckan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2011
Antal sidor: 302

Jag har gillat allt jag läst av Sjöberg hittills; han är smart och välformulerad, har humor och berättar om saker man inte ens visste att man saknade kunskap om.

Men jag begrep inte att boken jag köpte var en samling kåserier, essäer och tankar som är 15-20 år gamla och inte hänger ihop sinsemellan. Jag blev rätt besviken, faktiskt. Har alltid känt att jag lär mig så mycket av hans underhållande, kunniga kåserande - men nu var det spretigt, rent av tråkigt på sina ställen. Inga djupdykningar, som han annars är duktig på. Det där nördiga sättet att hitta ett smalt ämne och skriva insatt om det.

I den här pocketboken ryms inte mindre än 34 korta essäer. Det är texter om Linnés rival tillika bästa kompis, om Darwins rival tillika lojale beundrare, om varför människor har sex för skojs skull (året runt), en tråkig text om Nabokov som inte bara skrev "Lolita" utan tydligen samlade på blå fjärilar som han kategoriserade... och mycket om Runmarö och ännu mer om hur sorgligt det är att folk nuförtiden inte vet namnen på diverse halvt utdöda fåglar och flygfän.

I den sista texten berättas om hur Sjöberg blir haffad av en lärare ute i skogen, och ombedd att spontant föreläsa för en grupp elever på exkursion. Han hittar på en undanflykt för att slippa - för det är ju så jobbigt att vara den där som alla så gärna frågar hela tiden, den där som kan alla svar och förväntas vilja dela med sig av sin kunskap i alla lägen.

Och jag som hade tänkt att om jag fick den där klassiska frågan "Vem skulle du vilja ta med dig till en öde ö?" eller "Vem skulle du vilja bjuda på middag?" eller "Vem skulle du vilja ha som bordskavaljer/bordsdam på Nobelfesten?" - så har ett av mina förslag varit just Fredrik Sjöberg.

Nu inser jag att det var ett dumt val. Han vill skriva sina böcker. Han vill fånga sina fjärilar och bananflugor ifred. Han vill sannolikt inte alls prata en hel kväll med en begeistrad humanist som älskar böcker, konst och friluftsliv.

Mitt omdöme: Texterna hade tilltalat mig om jag läst dem en-och-en i en söndagsbilaga, men inte en hel bok som inte ens har ett gemensamt tema eller känns aktuell.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

torsdag 25 juli 2019

Önskar en sträckläsningsbok


Grannens häst i hagen mellan deras hus och vårt.

Man kan ju få intrycket att jag knappt läser på sommaren, men det är inte sant. Jag läser just nu två böcker som jag sett fram emot mycket - men faktiskt inte är så imponerad av som jag trodde jag skulle bli:
Fredrik Sjöbergs "Den utbrände kronofogden som fann lyckan" och Alice Munros "Nära hem". Och så läser jag en liten bok till bokklubben också, men den berättar jag mer om en annan gång. Hade önskat att någon av dessa tre som ligger vid min säng skulle varit en sån där bladvändare som man bär med sig överallt och inte kan lägga ifrån sig - men nej.

tisdag 16 juli 2019

Barnet från ingenstans


Bokens titel: Barnet från ingenstans
Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

torsdag 11 juli 2019

Älskaren från huvudkontoret


Bokens titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 488

"Innehåller den ett läskigt mord?" frågade väninnan och jag var ju tvungen att säga att ja, det är ett ohyggligt mord redan några få sidor in i boken - men eftersom det redan skett så slipper man ju läsa om mordoffrets dödsångest och smärtor dessförinnan.

Faktum är att man inte ens vet vem som blivit mördad. Man vet ingenting mer än det lilla som de första poliserna på platsen kan berätta. "Det är bra att mordet är över redan, för då behöver man inte följa det inifrån", sa väninnan och jag höll med. Hade bara hunnit några kapitel in i texten, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men det visade sig att den inledande brottsplatsscenen inte var lika skrämmande som det som följde...

Den unga Emma jobbar som butiksbiträde i en stor klädkedja i Stockholms innerstad. Hon är ensam, har varken familj eller pojkvän, och lever ett ganska sorgligt liv. Innehållslöst och fattigt, på alla vis. Men så en dag kommer företagets VD in i butiken för att snabbt välja en skjorta. Förvecklingar uppstår och plötsligt är Emma utbjuden av VD:n Jesper Orre på tjusig middag med flirt och sex... Hon har fått en älskare på huvudkontoret!

Nu ska jag inte säga för mycket, men älskaren är inte den han utger sig för att vara - och Emma inser efter ett tag att hon nog blivit grundlurad. När hela hennes liv har slagits i spillror och knappt kan bli värre, försvinner Jesper Orre och gör allt för att inte Emma ska få tag på honom igen.

Det här är ruskigt spännande, mycket obehagligt och samtidigt sorgligt. Så värst mycket till polisarbete innehåller den dock inte; boken är mer av psykologisk spänningsroman med stänk av deckare.

Det är som när man bänkar sig framför teven för att se en thriller, men inte kan ta en kisspaus eller ens stoppa en näve popcorn i munnen för det är så äckligt spännande hela tiden.

Mitt omdöme: Jag läste böckerna i fel ordning: började med "Husdjuret" och fortsatte med "Älskaren från huvudkontoret" - men det gjorde ingenting. Författaren skriver i korta cliffhanger-kapitel, där hon växlar mellan många inblandade utan att det blir ett dugg svårt att hålla isär dem. Språket flyter lätt och ledigt, beskrivningarna är väldigt målande (som doften av fukt och mögel blandat med parfymerat tvättmedel och torr torktumlarlukt i en tvättstuga i källarvåningen).

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN

måndag 8 juli 2019

Och bergen skall rämna


Bokens titel: Och bergen skall rämna
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 351

Ibland är det helt befriande att inte ha en aning om vad man hugger in på, inte ha läst några förhandsrecensioner eller baksidestexter. (Faktiskt även struntat i följebrevet som förlaget skickade ut tillsammans med boken,) Då blir den enda förväntningen: Kommer denna roman att vara lika välskriven och innerlig som författarens förra bok?

Jo, det är den! Jag läste "Någonstans brister himlen" då den gavs ut för två somrar sedan och tyckte att det var en helt makalös debut. Frågan är om jag inte tycker ännu lite bättre om den här?

Hedvig är en nervig prästfru - oklart vilken ålder men jag skulle säga att hon inte ens är 30 år, baserat på de fragment vi har av hennes bakgrund - och jag får intrycket att hon gift sig mer av praktiska skäl än av kärlek. Hennes make, Georg, tycks vara en bra bit äldre men det begrep jag inte förrän efter halva boken då det påpekas att hans hår är grånande och att magen fått en rondör.

Erika Olofsson Liljedahl berättar mycket om hur de tänker, känner och agerar - men nästan inget alls om hur de ser ut eller vilka de är. Ibland skulle jag önska mig lite kött på benen kring de olika personerna, men för det mesta är det tvärtom underbart att slippa matas med beskrivningar av hudfärg, hår, kroppsstorlek och detaljer i utseendet.

Georg är alltså präst och har fått ett nytt uppdrag i norra Sverige, som kräver att paret lämnar sitt fina hus i Uppsala för att flytta till Tornehamn. Församlingen består i stort sett av de inhyrda rallarna och bergsprängarna som bereder och lägger järnvägen där - och av samerna som driver sina renar och flyttar sina boplatser efter djuren.

Det är en hård omgivning för alla, inte bara den karga och krävande naturen kräver mycket utan i lika hög grad det mellanmänskliga. Relationerna mellan "lappar" och "svenskar", mellan ingenjörer och rallare, mellan män och kvinnor. Bland det svåraste är de mansroller som arbetarna själva upprätthåller: slagsmål, tråkningar, trakasserier och rena våldsdåd kombinerat med en unken syn på de få kvinnor som finns i deras närhet.

Hedvig får en speciell betydelse i samebarnens liv och det är väldigt fint beskrivet, men det är obehagligt att hon har så litet inflytande över sitt eget liv. Det är maken som väljer åt henne; han fattar besluten och han säger vad som gäller. Hedvig har en egen vilja men vem bryr sig om den?

Mitt omdöme: Det här är en bok som stannar kvar i mig; vemodet, sorgen, de vackra naturbeskrivningarna men mest av allt hur fruktansvärt snärjd en kvinna kunde vara för hundra år sedan då det var männen som bestämde. Mycket fin! Ser fram emot en tredje roman av denna begåvade författare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

onsdag 26 juni 2019

Felsteg


Bokens titel: Felsteg
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018
Antal sidor: 440

Det räckte med att öppna boken, så var jag fast! På omslagets insida finns nämligen en fin karta som visar Doggerland, platsen där den här kriminalromanen utspelar sig; en liten ö-nation mittemellan Storbritannien och Danmark, inte alltför långt ifrån den europeiska kontinenten.

Där ute i den farliga Nordsjön ligger tre öar tätt intill varann; Noorö, Heimö och Frisel som tillsammans alltså bildar Doggerland. De har en egen regering och riksdag, egen krånglig valuta, eget domstolsväsende och förstås ett eget språk som låter som skandinaviska med tydliga drag av engelska och holländska.

De stormpiskade öarnas huvudstad, Dunker, har några problematiska förorter men i övrigt består riket mest av lantligt belägna små samhällen och avfolkningsbygder. I början av hösten firas den stora ostronfesten - oistra - med att folk går man ur huse för att dricka lokalbrygd öl och trycka i sig mängder av ostron. Författaren beskriver det här på ett så självklart sätt att jag genast tänker "ja, oistra ja, det är ju som jul och midsommar" - jag sväljer genast att det är en nationell helgdag som om den verkligen fanns.

Det är också då romanen tar sin början, när människorna festar och är glada och med berusningens dåliga omdöme gör vissa felsteg...

Vår "hjältinna", kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, har visserligen en del av de för nordiska deckare typiska egenheterna (smådeppig, dricker för mycket, konstant röksugen, inte jätteduktig på samarbete och har dessutom personligt krångel i bagaget) men jag gillar henne ändå. Hon fyller femtio "nästa år" och bara det gör att jag tycker om henne. Naturligtvis bor hon ensligt och har en katt - vad annat hade ni väntat er?

Karen ger sig ut för att lösa ett mord som sker morgonen efter oistra, och där den döda har en knepig koppling till polisen: hon är exhustru till Karens chef, en arrogant jävel som älskar sin maktposition.

Mitt omdöme: Upplägget med denna halvt fiktiva plats, Doggerland, är så makalöst väl genomfört att jag nästan vill boka en biljett dit (det går tydligen färjor från Esbjerg!) och se allt med egna ögon. Spännande och välskriven intrig som inte är särskilt blodig eller brutal alls. En riktigt bra deckare, tack för det!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET