Återvunna boktips del 5

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Åter igen: "alla" har sett teveserien, utom jag. Och jag vågar lova att boken är precis så fantastisk som någon film kan vara. En roman alla borde läsa! Om du inte har läst den och inte heller sett teveserien, kan jag bara kort säga att den handlar om jämställdhet och vad som händer när vi inte ser varann som medmänniskor utan enbart som medel att nå dit vi vill: som den som producerar eller bär eller föder ett barn. När kvinnor är handelsvaror och män är... tja, maskiner. Otroligt bra bok.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Jag har inte helt kompatibel med science fiction, fantasy och övernaturliga saker. Skulle i vanliga fall inte gilla en bok om tidsresor, men den här. Den här! Jag nästan grät när jag läste den (händer i stort sett aldrig) och jag tyckte hemskt mycket om den. Kärlek mellan två människor som - mer eller mindre ofrivilligt - färdas i tiden och hamnar i otakt med varann. Ung är kär i gammal, som blir yngre medan den unga blir äldre... ni fattar, va? En väldigt välskriven, klurig och gripande kärlekshistoria.

Terapeuten

Bokens titel: Terapeuten
Författare: B. A. Paris
Originalets titel: The Therapist

Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Jentas, 2021
Antal sidor: 349 (jag läste dock e-boken)

Du flyttar in i en ny, lyxig lägenhet och upptäcker att det skett ett mord där.

Du försakar ditt jobb, din livskamrat och alla dina genomhyggliga vänner och tillbringar exakt all din tid med att snoka för att komma på om någon granne kan vara mördaren.

Du är ologisk, känslostyrd, impulsiv, manisk och framstår som rent korkad. Du lyssnar inte på goda råd, beter dig idiotiskt och gör dig till ovän med alla.

Sämsta boken jag läst i år. Inte bara handlingen utan även det tjatiga och torftiga språket.

Dessutom: Är det inte fantasilöst av författare att tillverka huvudpersoner som inte har några kopplingar till någonting; inga föräldrar, inga syskon, inga barn? Ingen partner, maka, make, livskamrat sedan lång tid tillbaka? Endast några få vänner? Ingen arbetsplats, såklart, utan ett frilansjobb där du arbetar hemifrån och inte har några affärsbekanta alls? En sån där människa som nog ingen av oss känner, åtminstone inte någon som är i 35-40-årsåldern. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, som författare, tycker jag. Lite som hittebarn i sagor. Kommer från ingenstans, hör inte ihop med någon. Avskyr sånt.

Huvudpersonen Alice är olidlig och egotrippad, och hennes liv är så konstlat att man inte kan ta till sig det. Det verkar som att B. A. Paris har specialiserat sig på att skriva skräckromaner med helt utflippade teman om ensamma kvinnor som hamnar i någon sorts Twilight Zone.

Stranden

Bokens titel: Stranden
Författare: Anna Breitholtz Monsén
Förlag: Bokfabriken, 2021
Antal sidor: 414 (jag läste dock e-boken) 

En trevlig deckare med påtagliga feelgoodinslag (gullig gammal morfar, lantligt katthotell, tokrolig new-age-väninna) blandat med riktigt allvar (utnyttjade tonårsflickor, alkisföräldrar, droghandel, psykisk ohälsa).

Jag rackade ner på det (fula) omslaget i en annan bloggares kommentarsfält, och sedan fick jag så ohyggligt dåligt samvete för det så jag släppte min övriga läsning för att hugga in på den här. Det ÄR trots allt innehållet som räknas!

Trevlig överraskning att den lyckas hålla uppe både spänningen och mysiga feelgoodkänslan rakt igenom hela romanen. Ett extra plus för att vi slipper kärleksförhållanden som utfyllnad. Och nästan inget om utseenden heller, sånt gillar jag.

Polisen - numera katthotellsägaren - som är huvudperson skulle jag dock inte vilja vara vän med i verkliga livet. Otroligt störig typ som stolpar in i andras hus och kör med dem ("Men kom igeeeeeeen nu, Erik!" säger hon till grannen efter att ha känt honom i typ en vecka samtidigt som hon närmast tränger upp honom mot väggen.) Jag skulle bli galen på henne.

Såklart är mordhistorierna helt osannolika och mördaren och utredarna likaså, men det är fullt normalt för genren.

Ljudet av fötter

Bokens titel: Ljudet av fötter

Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal sidor: 308 (jag läste e-boken)

Som (kanske) bekant, är ett av mina mål med denna bloggen att läsa samtliga Augustpristagare. Jag har inte hunnit med alla än, men just i höst lär jag inte behöva stressa: det skulle inte förvåna mig om "Ljudet av fötter" utses till vinnare av årets Augustpris.

Sara Lövestam har skrivit en fantastiskt fin och varm roman, som är märkligt spännande. I en scen öppnas exempelvis en ask med några udda föremål i. När jag "ser" vad som är i den, studsar jag nästan i läsefåtöljen. Jag visste det, jag visste väl det! Som om jag listat ut ledtrådar i en kriminalroman.

Huvudpersonen Monika är 42 år och bor ensam med sin katt i en lägenhet i Stockholm. Hon har i 67 förlorade menscykler väntat på ett litet barn att bli till - men inget händer, inte ens med läkarvetenskapens hjälp. 

Hur kan det ha blivit så här, varför är det så omöjligt för just henne att bli gravid? Hon som äter nyttigt, tränar på Friskis & Svettis, inte röker. Hon som har en fin utbildning, ett bra jobb och skulle älska sitt barn. Medan andra minsann blir gravida hur lätt som helst. Även när de inte vill det!

Monikas mamma, till exempel, och farmor och farmors mor. Alla dessa kvinnor som blivit med barn med fel man eller vid fel tidpunkt. 

För Monika har det varit självklart att det är miljön som gör familjen, inte arvet. Hon har en mamma och en pappa och en bror - fosterfamiljen - som hon räknar som sina. De genetiska trådarna bakåt är mindre intressanta. Den biologiska mamman är en självupptagen alkoholist, och pappan är död sedan länge. 

Men vad hette egentligen hennes farmor? Och mormor? Och alla släktingarna bakom dem? Hurdana var de och varför blev deras liv och öden så som de blev? I väntan på ett befruktat ägg som fäster i livmodern, börjar Monika rota i sin egen släkts historia och upptäcker saker hon inte haft en aning om. 

I Bibelns gamla testamente rabblas släktled efter släktled upp. Långt innan man hade datorer som kunde katalogisera var människorna tvungna att memorera alla dessa namn och relationer. Och de ville det också, för släktskapet var viktigt! Hur är det då att vara Monika - och hänga fritt i världshistorien utan vare sig en mamma att luta sig mot eller en dotter att själv ta hand om? 

Det är klurigt och finurligt uttryckt, och händelser i Monicas liv vävs snyggt ihop med tillbakablickarna i hennes anmödrars liv. Vi är alla en bit av den där kedjan och det är svårt att bortse från det. Omslagsbilden av babushka-dockorna är så oerhört talande!

Särskilt mycket tyckte jag om det otvungna kamratskapet mellan grannens tonårige pojke Texas och vår fina Monika. Hon lyckas verkligen vara en omhändertagande, inkännande och vettig vuxen utan att tränga sig på den känslige 14-åringen. Mycket fint skildrat!

Jag sträckläste romanen, slukade den på ett dygn, och ser verkligen fram emot den utlovade fortsättningen.

Aldrig säga aldrig

Hemlig ingång till Mariakyrkan i Sigtuna.

Fredagsfrågan hos Elisa Matilda har denna gång tema "Aldrig säga aldrig". Knepiga frågor denna vecka, måste jag säga!

Vad är något typiskt för sommaren som du aldrig har gjort?

Jag har aldrig ätit surströmming.

Vilken genre läser du aldrig?

Romantisk kärlek av det gamla slaget ; tänk kärlek-på-lasarett-följetong i veckotidning. (Modern romance är lite annorlunda, även om jag bara läst en eller två såna också.)

Vad skulle du bara göra om du fick 1 miljon kronor?

Det lilla ordet "bara" skiftar betydelsen i den här meningen. Om frågan hade varit "Vad skulle du göra om du fick 1 miljon kronor?" så skulle svaret TVEKLÖST ha varit "Kopplat av". Jag är så less på att under så många år ha haft tyngden av att behöva jobba, jobba, jobba hängande över mig. 

Men nu var frågan formulerad lite annorlunda, som om det fanns saker jag bara skulle kunna tänka mig att göra om jag blev miljonär men inte annars. Och då är mitt svar: Åka till Kanada, kanske i flera månader, och kolla på björnar och stora skogar och höga berg. Det drömmer jag om. Och ge resten av pengarna till mina söner så att de kunde ha en kontantinsats till egna lägenheter.

Vad är något du gjort en gång men aldrig igen?

Oj, det tänker jag verkligen inte skriva på en blogg som hela Sverige kan läsa. Så många dumma grejer jag gjort, sagt, tänkt under årens lopp. Hu. Jag fastnade länge på den här frågan och kom på alltför många saker jag gått med på att göra, trots att förnuftet skrikit nej. Nuförtiden är jag bättre på att stå upp för mig själv.

En sak jag gjort en gång men aldrig igen, är att bära en fullpackad och svintung Samsonite-resväska i Londons tunnelbana tills jag var gråtfärdig (inga rulltrappor hade de heller utan bara branta trappor upp ur underjorden!). Alla andra i sällskapet ägde resväskor med hjul. Jag var den enda som släpade på väskan - och jisses vad jobbigt det var. Aldrig mer!

När går du aldrig över gränsen?

Jag förstår inte frågan riktigt? Jag tror nästan aldrig jag går över någon gräns - och här frågades det ju om när jag "aldrig" går över en gräns. Jag stoppar nog mig själv mest hela tiden, aktar mig för saker, tänker efter. Jag kan faktiskt inte ge ett bra svar på det här, för jag upplever inte att jag går över gränser särskilt ofta överhuvudtaget.

Återvunna boktips del 4

Här kommer fler tips på bra böcker; den här gången är det tre väldigt bra böcker, dessutom. Det kan verka som att jag gillar allt jag läser, men i själva verket är jag nog en rätt gnällig och kritisk läsare som stör mig på platta figurer, tunna intriger, overkliga händelser, stavfel, grammatiska fel, logiska tankevurpor, snöpliga slut, torftigt språk. Många gånger får jag lägga band på mig för att inte vara rent taskig i mina tyckanden här på bloggen.

Men idag bjuder jag alltså på tre finfina tips!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Jag har inte sett filmen, men det verkar "alla andra" ha gjort. Och jag har fått höra att den till och med är bättre än boken. "Återstoden av dagen" är en av mina favoriter. En vacker, lågmäld och hjärteknipande berättelse om mannen som är så fylld av känslor men inte vågar släppa ut några av dem. Han bär sorg, saknad och längtan inom sig och vill aldrig låta ytan krackelera.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

En bok om ett syskon som tagit till flykten, ett som är borta och ett som helst inte vill prata om saken. Resten ska jag inte säga, för jag vill inte förstöra för någon annan läsare. Håll er undan från recensioner och läs inte ens baksidestexten. Underbar roman!

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson

En kortroman som bet sig fast oväntat hårt. En gotisk skräckhistoria. Det här är RIKTIGT bra, i mitt tycke. En skrämmande handling - men läskigast av allt är hur människorna (amerikansk småstad på 1950-talet) visar så stor kyla och empatilöshet mot en hel familj och i synnerhet de unga döttrarna.

Tack för tips, alla andra bokbloggare!

Apropå detta att jag litar lite extra på vissa recensenter i tidningarna och lite extra på vissa bokbloggare jag följer. 

Jag har fått många fina tips från så många av er! En del bloggar läser jag även om jag inte tror att jag kommer att läsa samma böcker som ni gör, men man lär sig mycket av varandra ändå och får upp ögonen för annan litteratur än den man kanske slentrianmässigt väljer.

Jag får väl säga "ingen nämnd och ingen glömd", för det är så trist att råka utelämna någon. Men ni som finns på min favoritlista här i marginalen (om man ser på en stor bildskärm, vill säga, för mobilen visar ju inte allt...) är garanterat såna som jag fått massor av tips ifrån. Och många fler ändå; jag har nog inte uppdaterat listan på väldigt länge.

Inför förra riksdagsvalet kunde man matcha ihop sina politiska åsikter med vilka politiker som var mest lik en själv. Först en massa allmänna frågor om politik, sedan några som de kallade hjärtefrågor och som var utslagsgivande: där sånt som NATO-medlemskap, vargfrågan, aborträtt och flyktingmottagande viktades. 

Jag blev lite häpen när jag såg några av de politiker som JAG stämde överens med (89% var den högsta siffran) men det var också intressant att se vilka av våra folkvalda som faktiskt har samma åsikter som jag har - när man inte bara tillåts välja från det parti man TROR sig stämma bäst överens med.

Böcker jag sneglat på men inte bestämt mig för att läsa förrän några av mina favoritbloggare sagt att de faktiskt ÄR så bra!

Jag skulle tro att den bokbloggare som jag OFTAST stämmer överens med, är Anna på "Och dagarna går...", om jag ser till vilka böcker vi båda har läst och tyckt om man också vilka böcker jag blivit tipsad om på hennes blogg och faktiskt uppskattat. Likaså Annette på Just nu, just här. Men det finns så många andra här som fått mig att upptäcka böcker jag annars inte skulle läst. Förhoppningsvis har jag gjort detsamma mot några av er!

Just nu läser jag "Spinning Silver" av Naomi Novik, som jag var tveksam till men när jag såg att Sanna på Litterärt Ofog tipsade om den så köpte jag den utan tvekan. Så går det när man litar mer på sina bloggvänner än på större bokrecensenter!

Stort tack till er alla - och nu menar jag verkligen ett tjugotal till som jag inte hinner skriva här - för utförliga och personliga texter om böcker. Mycket inspirerande och på många vis mer relevant för mig än vad dagstidningarnas recensenter tycker. 

Återvunna boktips del 3

Jaha, jag fortsätter paraden av gamla böcker som jag har en åsikt om. Tror folk generellt inte scrollar särskilt mycket i flödet, så det är inte helt tokigt att tipsa om sånt jag redan recenserat.

Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör Camilla Grebes böcker så bra, men något är det. Som om hon själv tycker det är så vansinnigt roligt att skriva? Det finns något hungrigt i texten. Vad flummigt det låter... men jag får intrycket att Grebe sugs med i sina egna berättelser.

Hade bojkottat den här för jag trodde det var något chiclit-trams (smink, guld, blodrött och ordet "älskare") - men oj vad fel jag hade! Tur att det finns bokbloggare som jag litar på, som kan tipsa en. Nu har jag läst alla hennes böcker (utom den senaste, väntar på pocketen) och är så himla imponerad av de trovärdiga karaktärerna och det snygga sättet att väva in komplexa problem istället för att fokusera på mord bara.

Vinkännaren av Roald Dahl

Ärvde denna guldklimp efter svärmor, men tror att mina egna föräldrar har samma. Korta noveller i bästa Roald Dahl-stuk. Mysrysligt och hemskt - och som en liten tidskapsel, för enormt mycket har hunnit ändras på 50 år. Och omslaget...! Hans Arnold, en stor favorit.

Yxmannen av Ray Celestin

Louisianas träskmarker, en serie brutala mord i New Orleans 1918-1919, italiensk maffia direktimporterad till den amerikanska södern, jazzmusik, rasmotsättningar, kombinerat med en alldeles fantastisk beskrivning av ljuden, dofterna, människorna, de vackra städerna och de stora plantagerna. Jag älskar den biten! Miljöskildringarna var bokens stora behållning. I övrigt hann jag bli rejält trött på alla huvudpersoner - ett tiotal, vilket är för många (det blir bara rörigt) - som jag inte kan hålla isär. Trots snyggt omslag och New Orleans på 1920-talet så lär jag inte läsa något mer av Celestin.

Återvunna boktips del 2

Här kommer de korta boktips - återvunna bokrecensioner - som jag lagt ut på Instagram de senaste dagarna:

Örfilen av Christos Tsiolkas
Upplägget är fantastiskt bra: en stor fest i en "greksik" förort till en storstad i Australien, massor av vuxna och barn på grillparty. Många är släkt, ännu fler är barndomsvänner. Ett odrägligt barn blir örfilat av en vuxen. Rätt eller fel? Oförlåtligt eller möjligt att ursäkta? Händelsen river upp gamla sår och får stora konsekvenser i vänkretsen och bland vuxna syskon.

Men: boken är väldigt lång. (Och innehåller i mitt tycke alldeles för mycket sex och droger.) Jag hade gärna sett att texten redigerats hårt och kortats ner några hundra sidor.

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

En historia om vuxna syskonrelationer, problematiska kärleksförhållanden, förhållandet till de tonåriga barnen och tankarna på livets mening. Dödens närhet får de tre systrarna att stanna upp och fundera över sina liv och valen de gjort. En bra roman, proppfull med känslor och lätt att känna igen sig i.

Årstafruns dolda dagböcker av Kristina Ekero Eriksson

Tänk att få följa med till 1700-talet genom en alldeles äkta dagbok! Det här är en av mina favoriter i kategorin populärhistoria eller underhållande fackbok.

Märta Helena Reenstierna var den fina frun på Årsta gård precis utanför tullarna till Stockholm. Hon födde åtta barn, men de dog alla på de mest fasansfulla vis. I sina dagböcker beskriver hon det dagliga livet på gården. Märta Helena blev änka utan barn eller andra närstående - och utnyttjades skamlöst av folk som ville åt hennes pengar och gods. En fängslande bok! Det är 11 år sedan jag läste den, men fortfarande minns jag mycket av den. Läsvärd!