söndag 31 januari 2016

Läsutmaningen: Alla Augustpristagare

Ni som följt mig ett tag nu, lär inte ha missat att jag har en egen liten utmaning där jag enbart utmanar mig själv.

Det hela går ut på att jag ska ha hunnit läsa samtliga Augustpristagare i klassen skönlitterärt samt några utvalda i klassen fakta och några få i klassen barn-och-ungdomsböcker. Vissa av barnböckerna har jag förstås läst massor av gånger - som "Gittan och gråvargarna" - men eftersom jag valt bort att recensera barnböcker på bloggen så plockar jag inte heller med dessa här. I kategorin skönlitteratur har jag valt varenda en.

Tanken var ju att jag skulle bli klar lagom till 2015 års prisutdelning, men så bidde det inte... Målet är nu satt till att jag ska vara klar den 22 november 2016, dagen innan den stora prisutdelningen. Får väl se vad jag pallar!

Så här ser det ut just nu. De böcker jag har läst har en infärgad titel som man kan klicka på för att läsa recensionen. De har också ett foto intill sig, som illustration.

2015: "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri  - KVAR ATT LÄSA

2015: "Min europeiska familj de senaste 54.000 åren" av Karin Bojs



2015: "När hundarna kommer" av Jessica Schiefauer - KVAR ATT LÄSA

2014: "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg



2014: "Mördarens apa" av Jakob Wegelius



2013: "Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek" av Lena Andersson - KVAR ATT LÄSA


2013: "Expeditionen. Min kärlekshistoria" av Bea Uusma



2012: "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg



2012: "Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlberg - KVAR ATT LÄSA


2011: "Korparna" av Tomas Bannerhed - KVAR ATT LÄSA


2011: "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink - KVAR ATT LÄSA


2011: "Pojkarna" av Jessica Schiefauer - KVAR ATT LÄSA


2010: "Spill. En damroman" av Sigrid Combüchen - KVAR ATT LÄSA


2010: "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld



2009: "De fattiga i Lódz" av Steve Sem-Sandberg - KVAR ATT LÄSA


2008: "Ett annat liv" av Per Olov Enquist - KVAR ATT LÄSA


2008: "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius



2007: "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark - KVAR ATT LÄSA


2006: "Svinalängorna" av Susanna Alakoski



2005: "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm - KVAR ATT LÄSA


2004: "Gregorius" av Bengt Ohlsson - KVAR ATT LÄSA


2003: "Skraplotter" av Kerstin Ekman - KVAR ATT LÄSA


2003: "I taket lyser stjärnorna" av Johanna Thydell



2002: "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren



2001: "Underdog" av Torbjörn Flygt



2001: "Minnets stigar" av Per Wästberg, Anita Theorell, Hans Hammarskiöld - KVAR ATT LÄSA


2000: "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi



1999: "Livläkarens besök" av Per Olov Enquist - KVAR ATT LÄSA


1998: "Berömda män som varit i Sunne" av Göran Tunström - KVAR ATT LÄSA


1997: "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson



1996: "Sorgegondolen" av Tomas Tranströmer
Ingen recension; jag har läst diktsamlingen men är inte kapabel att skriva något vettigt om den.



1995: "Hummelhonung" av Torgny Lindgren



1994: "Synden" av Björn Ranelid - KVAR ATT LÄSA


1993: "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman



1992: "Medan tiden tänker på annat" av Niklas Rådström



1992: "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl och Kinna Gieth - KVAR ATT LÄSA

(1989, 1990 och 1991 delades endast ett enda pris ut. Jag har inte tagit med dessa böcker i listan.)

P.S. När jag tittar på mitt eget inlägg så är en del länkar gröna, andra rödbruna, ytterligare andra gråsvarta. Kan inte se någon konsekvens alls... och orkar inte lägga tid på att fixa det. Klicka bara på den fetstilta texten så länkar den till recensionen.

lördag 30 januari 2016

Puffar för bra böcker som inte synts tillräckligt

Det är nog inte så lätt att ge ut en svensk bok (om man inte heter Jan Guillou eller Camilla Läckberg eller något liknande) och tro att man kan tjäna vettigt med pengar på det.


Säljer otroligt bra. Eller möjligen imperfekt: sålde. Men drog in pengar gjorde den garanterat.

Såklart det finns många författare som är kända, respekterade och omtalade utan att vara giganter; de är ofta uppbackade av stora förlag och säljer säkert riktigt bra av sina böcker även om de inte hamnar i de allra största pocketupplagorna.


Sålde säkert också riktigt bra även om det inte var en kioskvältare.

Men så finns det de där små skruttarna som försöker sälja sina egenutgivna böcker eller kämpar med uppstickarförlag som kanske inte har samma marknadsföringsbudget. En del av de egenutgivna böckerna jag fått som recensions-ex finns det väl i ärlighetens namn en anledning till att de stora förlagen inte gett ut... men det finns en hel del godbitar också.


Inget litet förlag förvisso, men oförtjänt lite snack om en underbar bok. 

I viss mån kan jag tycka att förlagen kunde länka till bloggarna lite oftare - och då menar jag inte de 5-6 allra största bloggarna utan alla som skrivit en vettig och genomtänkt recension - samt att författarna kunde göra detsamma. Många av dem har egna hemsidor där de väl borde vilja tipsa om att man kan klicka sig in på bokbloggar. Gärna länka till dagstidningarnas fullständiga recensioner också, istället för att alltid bara klippa ut två meningar fulla med superlativ.

Åtminstone för mig är det intressant att läsa vad dagstidningarnas litteraturutbildade proffs tycker om nya böcker, men även de bloggar som ger en genomtänkt och personlig recension. De sistnämnda behöver alls inte vara bibliotekarier, litteraturvetare eller jobba i bokhandlar för att jag ska respektera deras kunnande!

Jag vet att många bokbloggare arbetar med litteratur till vardags, även om de inte försörjer sig som recensenter, och de kan beundransvärt mycket. Men det finns många andra som jag uppskattar mycket, även om de kanske "bara" är storläsande sjuksköterskor eller IT-tekniker. Man kompletterar varann, tycker jag.

Nätbokhandlarna synliggör ju många bloggar genom att ha gjort det enkelt att "pinga" inlägg. Väldigt många som tittar in på Boktanken kommer från Adlibris eller Google, att döma av statistiken.

Så här skulle jag vilja puffa för några nya (från 2015) svenska böcker som borde ha synts mycket mer, enligt min mening. Nej, jag får inte en spänn för besväret.


Café Uppland av Ylva Tryselius - fina utflyktsmål och goda recept. (Finns fler böcker från andra landskap i serien.) En stunds avkoppling i en annars stressig vardagstillvaro bland charmiga kaffestugor med Upplands mumsigaste hembakta fika.



Esperanza av Jakob Wegelius - jag är lite förälskad i hans sätt att skriva barnböcker utan att bli barnslig. En högläsningsbok där man inte väjer för vare sig svåra ord eller komplicerade känslor. Mycket hjärta och smärta, förpackat i en spännande historia. Wegelius är min nya favorit!


Regissören av Angelica Braun - om man gillar thrillers och tevedeckare så borde man garanterat gilla den här. Det är inte riktigt en bok i min smak, men med tanke på hur galet många polisromaner, thrillers och deckare som ligger på 20-i-topp-listorna så borde folk ha gillat "Regissören". Jag hoppas den ges ut som pocket och når långt många fler.


Sjörövarhjärta av E. S. Leijnse - en spännande bok för barn i mellanstadieåldern, med små huvudpersoner som vandrar mellan tidsåldrar och möter ouppklarade brott, skumma män och en förtvivlad flicka. En lek som spårar ur och barnens lite trassliga förhållanden till varandra sätts på prov.

fredag 29 januari 2016

Jippie! Ett jippo - men inte just nu


Nu har jag bestämt mig. Vid 55.555 besök på Boktankens eminenta bokblogg kommer jag att ha ett litet jippo härinne - främst för att belöna alla tappra läsare som går in här flera gånger i veckan för att se vad jag har läst.

Ni är häpnadsväckande många, måste jag säga, med tanke på att jag inte marknadsför bloggen någonstans och inte har den kopplad till Facebook, Instagram eller någon hemsida. Jag pratar inte ens om bloggen, utan ligger ganska lågt. De flesta av mina vänner och släktingar har inte den blekaste aning om att jag bloggar.

Nu har jag knep-och-knåpat för glatta livet och vågar knappt ens tänka på vad det skulle kostat om jag hade tagit betalt av mig själv (det vill säga, om jag hade varit kund och lagt en beställning på den reklambyrå jag själv driver). Det tar lite tid nämligen, att leta reda på vettiga citat, göra digitala illustrationer, sätta ihop tryckfärdiga original - och lämna dem till det lokala tryckeriet, hämta ut prydligt tillskurna fyrfärgsprintade pappersbitar och därefter laminera och renskära dem.

Men nu är jag klar! I god tid, visade det sig. Jag har kalkylerat med att jag når 55.555 besök ungefär kring den 20 mars (jag är dålig på att räkna, men tror att det hamnar där någonstans). Då ska jag berätta mer om jippot och hoppas att många blir glada över en liten gåva.

torsdag 28 januari 2016

Gånglåt


Bokens titel: Gånglåt
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2016
Antal sidor: 287

I Elin Olofssons debutroman "Då tänker jag på Sigrid" får vi möta den unga kvinnan Hanna som jobbar på en framgångsrik reklambyrån i Stockholm, men efter en jobbig kärlekshistoria med en gift man flyr upp till släktgården i Jämtland.

I författarens tredje bok, "Gånglåt", har den unga fotografen Jenny en omöjlig affär med en gift äldre man och lämnar huvudstaden för att dra till fiktiva Gärningsberg i Jämtland - kanske inte så långt från Hanna och Sigrid? - för att bo och arbeta på släktgården en sommar.

Ramarna känns alltså igen, men i övrigt tycker jag att böckerna skiljer sig åt i upplägg och berättarstil.

Där uppe i Gärningsberg, bland hjortronstinna myrar och blånande berg, växte Jenny upp och där bor ännu hennes mamma Gun-Britt och pappa Sture på en enslig gård. De försöker tjäna pengar på kaffeservering och stuguthyrning, men det går inget vidare. Få turister svänger av från riksvägen för att äta Gun-Britts hembakta kanelbullar (snåla med fyllning, för att de ska löna sig bättre!) eller köpa en burk hjortronsylt (förra årets, den nya behåller hon själv).

Gun-Britt är en vresig kvinna som alltid vet bäst. Saker ska göras som de alltid gjorts och naturligtvis på hennes sätt, något annat är otänkbart. Inte bara för att hon är stelbent utan för att hon helt enkelt är överlägsen alla andra.

När Jenny kommer hem till gården tänker hon tydligen inte bo i föräldrarnas hus, njuta av sommaren och hjälpa till i serveringen, nej, hon ska assistera sin moster som planerar att ge ut en självbiografi. Jenny ska fotografera och samla fakta och hon får bra betalt för uppdraget. Gun-Britt blir avundsjuk på sin yngre syster och besviken på sin dotter.

Så kommer Gun-Britts berömda syster Sonja (med artistnamnet Salida) och hennes märklige assistent, som ingen riktigt begriper varför hon släpat med sig. Sonja är en i Sverige världsberömd sångerska som mist sin strålglans, en välkänd föredetting som man gärna ber om en autograf men sedan skrattar åt när hon vänder ryggen till.

Nu sitter hon, tjock och smått alkoholiserad, bland surrande mygg hos den surande storasystern på fädernegården. De båda åldrande kvinnorna kommer konstant med elakheter mot varann och jävlas på det sätt som bara syskon kan.

Det är många karaktärer som tar plats i berättelsen, inte bara Jenny och hennes mamma och moster. Alla fyller de sin funktion i romanen och alla (med undantag för en knäpp gammal kusin) framträder de som fullt realistiska. Elin Olofsson är fenomenal på att teckna personporträtt med små detaljer. Jag kan livligt föreställa mig de två tämligen osympatiska systrarna i 60-årsåldern och alla de andra människorna som befolkar berättelsen.

Omdöme: Språket är lika precist och vackert som det jag föll för i "Då tänker jag på Sigrid" och romanen lika vemodigt sorglig men också vardaglig. Fina beskrivningar av kärlekshistorier, syskonrelationer och banden mellan föräldrar och deras vuxna barn.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till förlaget - det här var ett recensions-ex som jag verkligen blev glad över!

onsdag 27 januari 2016

Respektera recensionsdatum?


Bilden har inget samband med någonting.

Ska man respektera recensionsdatum, när förlagen tydligt anger det? Vad tycker ni?

Om man får en bok (gratis!) för att recensera och den enda motprestationen är att man
1) faktiskt läser boken och
2) gör ett inlägg om den och
3) skriver hyfsat i anslutning till att boken släpps
- då borde man nog respektera ett utsatt recensionsdatum, tycker jag. Det kan ju finnas anledningar till varför förlagen önskar att recensionerna inkommer en viss dag.

I julas fick jag Elin Olofssons "Gånglåt" och jag läste ut den på några dagar. Slurp! Sedan skrev jag en recension och satte publiceringsdatumet till den 28 januari - ungefär en hel månad efter att jag läst ut boken! - eftersom förlaget tydligt sagt att det var den dagen som gällde.

Döm om min förvåning när jag ser dagstidningar som skriver en hel vecka tidigare!
Hallandsposten publicerade en recension den 21 januari.
NT (utläses Norrköpings Tidningar) skrev om boken den 22 januari.
Jag har sett några bloggare också, men där var det mer av "baksidestext" än recension.
Tur nog hade jag skrivit min egen text flera veckor tidigare, så jag kunde inte påverkas av de andras åsikter.

Nu var det här bara det senaste exemplet, jag har sett det gång på gång. Är det kutym att dagstidningar får skriva tidigare än bloggare? Finns det en oskriven regel bland bloggarna att respektera publiceringsdatumet - eller brukar man tvärtom tävla om att vara först? Är det rent av en löjlig idé från förlagens sida att de försöker bestämma när man ska skriva?

Bara nyfiken.

De osannolika systrarna Mitford



Bokens titel: De osannolika systrarna Mitford
Författare: Cecilia Hagen
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2002
Antal sidor: 267 + litteraturlista mm

Om man ännu efter tretton år minns en bok man läst, då kan man lugnt säga att den gjorde intryck. Jag köpte Hagens "De osannolika systrarna Mitford" redan 2003 och föll pladask för den. Att det är en sannsaga gör bara hela berättelsen ännu mer kittlande.

Som författarinnan själv skriver i sista kapitlet så tycks intresset för systrarna Mitford aldrig sina. Det har skrivits spaltmeter om dem i tidningarna och ett oräkneligt antal böcker.

"Att sex vackra och bortskämda societetsflickor från förra århundradet, med blint hjältedyrkande läggning och politiska åsikter av horriblaste slag, skulle vara värda att uppmärksamma i vår tid, det inte bara fascinerar, det irriterar och provocerar också.
När jag i ett program i radions P4 berättade att mitt nästa projekt skulle handla om en skara systrar ur den engelska rävjagande överklassen som var unga i början av förra seklet och som blev fascister och kommunister och nazister, som var nära bekanta med både Churchill och Hitler, då blev intervjuaren alldeles tyst. Sen sa hon, nästan ilsket: Varför då? Skulle de vara intressantare än vi andra?
En smula, det måste jag nog tillstå att jag tycker."

En mycket bra sammanfattning av varför man skulle vilja läsa den här oerhört underhållande och fascinerande boken, även om man inte är anglofil eller överdrivet intresserad av överklassen.



Nancy föddes 1904, Pamela 1907, Tom 1909, Diana 1910, Unity Valkyrie (!) 1914, Jessica 1917 och Deborah 1920. Sex flickor och en pojke föddes inom loppet av sexton år. De växte upp på Basford Park, Asthall Manor och Swinbrook House - tre stora slott och herrgårdar på engelska landsbygden - förutom att familjen hade ett hus i London. De levde ett förmöget liv och umgicks bara med aristokratin, överklassfolket, de mest kända. Syskonen hann vara med om båda världskrigen och mängder av stora historiska händelser.

Jag uppskattar särskilt att boken innehåller många svartvita bilder, fina illustrationer, ett band (så man kan hålla reda på hur långt man läst) och en släkttavla (så det blir lättare att komma ihåg vem som gifte sig med vem). Är man intresserad av spännande människoöden, europeisk nutidshistoria och det där lite extravaganta så är det här helt rätt bok att läsa!

Omdöme: Ja, det är faktiskt intressant att läsa om sex vackra, rika, snobbiga, engelska societetsflickor födda för ungefär hundra år sedan. Deras liv kom att bli tämligen spektakulära och det är svårt att inte häpna över alla kändisar de umgicks med, alla resor de gjorde, den bortskämda tillvaron de växte upp i.

Boken säljs bara som ljudinspelning - se till att skaffa fram en pappersbok istället. Den är vackert inbunden och har fina fotografier!

måndag 25 januari 2016

Tematrio: Snygga bokomslag som passar bra

Nu är jag så sent ute, så ni hinner väl inte se tematrion kväll, men så går det när man har styrelsemöten på kvällstid. Tre snygga bokomslag vill Lyran att vi vaskar fram idag!


Den här utgåvan av "The Great Gatsby" har jag i bokhyllan. Så snyggt omslag och så otroligt välanpassat till bokens innehåll!


"Bonjour tristesse" har jag också hemma, den finns säkert i massor av utgåvor men jag har denna - och det var inte helt oväsentligt för mig att omslaget är så läckert, det ska jag erkänna... Precis som boken ovan passar dessutom illustrationen fantastiskt bra till innehållet.


Den här pocketvarianten av "Händelser vid vatten" har jag inte, för jag fick den inbunda utgåvan samma år som den kom ut. Men kolla vad snyggt formgivet!


Och så måste jag ge en eloge till denna bild, som fantastiskt tydligt sammanfattar vad boken handlar om och som dessutom väcker nyfikenhet.



Får jag bara säga en sak till? Den här serien från Bonnier Pocket  är väl jättefin! 


Och den här får kvala in till ett av de sämsta. Vilket totalt bottennapp! Kan vi inte få en tematrio om USLA omslag, snälla Lyran?!

Livet i omtagningar


Jag skrev här på bloggen att jag längtade efter nästa Kate Atkinson-bok, "Life After Life". Sedan gick tiden, boken kom ut i England, lovprisades och höjdes till skyarna. Och jag tänkte att jag MÅSTE läsa den, för det här är en av mina absoluta favoritförfattare, men på något vis rasade tiden bara vidare utan att jag hann.

Sent omsider gjorde jag slag i saken, köpte en pocketutgåva av "Life After Life" (men med ännu finare omslag än det ovan) och så hamnade boken i en trave intill min säng.

Massor av andra böcker blev lästa, men inte just den.
Bokrecensenter hann skriva om den.
Bokbloggare hann blogga om den.
Själv hade jag inte ens öppnat den och läst första sidan. Den svenska utgåvan trycktes och jag hade FORTFARANDE inte läst min bok. Den svenska pocketboken slängdes upp i skyltfönstren, på nätbokhandlarnas förstasidor, på bokhandlarnas diskar - medan min tjocka pocket låg och blev dammig.



Men nu så. Drygt 600 sidor på engelska och jag har hunnit halvvägs. Den är underbar och jag vill att den aldrig ska ta slut! Recension följer när jag hinner.

Visst är det en spännande tanke - jag tror vi alla har tänkt den många gånger om - att ens liv har så många tänkbara vägar. Om jag hade gått lite långsammare över gatan och blivit påkörd av den där bilen och dött. Om jag hade slagit huvudet i sjöbotten när jag dök från trampolinen vid utebadet. Om jag hade...

Ibland är det ju inte fullt så drastiskt som för Ursula i boken, hon som föds och dör, föds och lever ett alternativt liv och dör, föds igen och lever ett tredje liv och dör igen men långt senare.

Ibland handlar det om mindre saker men ändå viktiga: om jag inte hade gått på den där festen, skulle jag då ha träffat min blivande man? Om jag inte hade brutit benet den där sommaren, skulle jag då ha slagit det svenska rekordet på 100 meter i min åldersklass? Om jag hade börjat i den där skolan som jag valde bort i sista sekund, skulle jag då ha fått bättre betyg, blivit svårt mobbad, träffat den där tjejen som skulle varit min bästa vän för resten av livet?

fredag 22 januari 2016

Lockar till utlottning?


Ett dubbelvikt grattiskort i A6-format som jag gjort (och sålt).


Kan ni ta er tiden att lämna en liten kommentar (såvida ni har en åsikt, vill säga) om det här med utlottningar?

Jag har sett att många bokbloggar har utlottningar av olika slag. Någon gång tycks det vara biljetter till ett event, någon gång är det ett presentkort till exempelvis en nätbokhandel. Oftast verkar det vara utlottning av en ny, fin bok. Ibland är det dessutom kopplat till att bloggen fyller år eller firar något annat jubileum.

Jag undrar hur man får tag på de där grejerna som lottas ut. Köper dem själv? Får som recensions-ex? Råkar köpa dubbelt av en bok och vill ge bort den ena?

Jag hade en idé om att jag skulle fira något, men när jag tänkte efter så insåg jag att jag inte har en enda grej att lotta ut så då måste jag KÖPA något för att skicka vidare - och det är ju jättesvårt. Hur ska man veta vilka böcker som folk vill vinna? Och varför skulle jag EGENTLIGEN ha en utlottning? Det var bara en idé jag fick, sannolikt för att jag drogs med i virvelvinden av alla andra som har små tävlingar och utlottningar. Ett jubileum vore idiotiskt, för de första åren skrev jag detta mest som en läsdagbok och besöksstatistiken var medioker. Nu funderar jag på att göra något när jag har fått 55.555 besökare - fast jag vet inte egentligen varför jag fått den absurda idén, det var bara något som ploppade upp i huvudet.

Vad vill man vinna? Vad skulle DU vilja vinna? Och vad är rimligt för en liten bokblogg som drivs av en privatperson (och inte har tjänat en enda spänn på sitt bloggande) att skänka?

Om jag säger så här: behöver det vara en stor och fin grej (tio nya pocketböcker direkt från tryckeriet) eller duger det med något litet? För jag har en idé - som jag håller hemlig än så länge - som snarare går ut på en pluttig gåva men till desto fler.

måndag 18 januari 2016

Sjörövarhjärta


Bokens titel: Sjörövarhjärta
Författare: E.S. Leijnse (Emma och Simon Leijnse)
Förlag: Lava förlag, 2015
Antal sidor: 189

En av mina favoritböcker är "Tordyveln flyger i skymningen", det har jag berättat flera gånger här i bloggen. När jag läste "Sjörövarhjärta" påmindes jag hela tiden starkt om just Maria Gripes böcker, delvis "Tordyveln" men i synnerhet "Skuggan över stenbänken". Likheten ligger i den där blandningen av dröm, tro och verklighet, där barn vandrar ut och in i världar och tidsåldrar. Det är väldigt mycket Maria Gripe över den här författardebuten!

Huvudpersonerna är fem barn i en sömnig, trygg idyll utanför Kalmar. Det är sommarlov och därför är föräldrarna precis sådär frånvarande som de tenderar att vara i spännande ungdomsböcker, där barnen får klara sig helt själva.

En ganska vek liten nioåring, Rick, och hans mycket kvicktänkta och kavata jämnåriga klasskamrat Franceska är två av barnen som leker tillsammans den sommaren. Kompisen Joakim som verkar vara en rejäl och rar kille och den nyinflyttade flickan Lin är båda i elvaårsåldern. Dessutom ingår i gänget Ricks storasyster Nora som snart ska fylla tretton och därmed är äldre än alla de andra. Det är också hon som leder de allt farligare lekarna.

Nora är en rätt jobbig typ, tycker jag. Den där sorten som jämt hörs och syns, ska vinna över andra, inte tvekar att nypa och slåss, ljuger utan att blinka, är ganska gapig och störig överhuvudtaget. Nora föraktar sina jämnåriga tjejkompisar som börjat bry sig om smink, kläder och killar.

Barnen bor på Varvsholmen och går över bron till den lilla ön Laboratorieholmen. Där finns just ingenting längre, mer än nedlagda järnvägsspår och en tidigare hamn, men de hittar snart en överväxt husgrund och en gammal låst plåtlåda. De bestämmer sig för att leka en sorts skattjakt och delar in sig i två lag som tävlar på blodigt allvar om att gömma lådan.

Händelserna eskalerar snabbt när först Rick och därefter de andra i blixtsnabba episoder hamnar i en annan tid, någon gång innan andra världskriget. Då stod det fortfarande en liten stuga på den där husgrunden och "skatten" de leker med var faktiskt en livsviktig låda som inte fick komma på avvägar.

Vilken strålande debut "Sjörövarhjärta" är! Det här är en riktig äventyrsroman för bokslukaråldern med spännande handling och intressanta inbördes relationer mellan barnen. På sina ställen är den nog lite obehaglig för de yngsta läsarna (jag tänker mig 8-9-åringar) och sannolikt är det svårt för dem att hänga med i svängarna när det gäller vapensmuggling och världskrigshot, men det förtar inte allt det andra. Jag tror att den här boken kommer att få många glada läsare!

Mitt foto: En gammal plåtlåda visar sig vara väldigt värdefull.

Omdöme: Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte var det en så genomarbetad barnbok med tydliga blinkningar till många andra svenska författare från min barndom, som just Maria Gripe och den underbara "Den vita stenen" av Gunnel Linde. Mycket positiv överraskning!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Lava förlag för recensions-exet!
Förhoppningsvis kan jag bygga på denna recension om några veckor, med en initierad kommentar från ett barn i rätt målgrupp.

söndag 17 januari 2016

Nyblivna vuxna möter himlastormande kärlek och har avancerat sex

När man kollar upp Young Adult så dyker ibland New Adult upp - men vad är skillnaden? Jag hittade en förklarande text skriven av Emily Temple, som jag har försökt översätta nedan (samt korta ner något, ni får läsa originalet själva om ni vill):

---

Begreppet New Adult har synts ett tag - sedan 2009 faktiskt, då St. Martin´s Press oavsiktligt myntade det. En del hyllar det och en del undviker det - och den senare reaktionen är ämnet för en artikel i The Globe and Mail som diskuterar hur traditionella utgivare och i synnerhet bokhandlare är långsamma med att erkänna New Adult som en genre.

Tja, det är för att det inte finns någon. Eller åtminstone, inte borde finnas.

The Globe and Mail definierar New Adult som "en ny och växande genre inom litteraturen, huvudsakligen riktad mot kvinnliga läsare mellan 18 och 25, med mestadels karaktärer i universitets- och collegeålder som upplever åren kring tjugo, i synnerhet romantik och sexuella förhållanden".

Okej, men är inte detta bara att särskilja de romantiska YA-böckerna som vänder sig mot en lite äldre målgrupp?

Behöver vi göra det? Jag skulle säga att det gör vi inte. Dessutom, täcker inte den där beskrivningen lite väl mycket? Är "Den hemliga historien" en NA-roman? Unga collegestudenter och sex och ockulta offer - och ändå känns det inte som en New Adult-bok...


Artikeln menar att "Femtio nyanser av honom" är en New Adult-bok, vilket är förbryllande eftersom den ursprungligen blev populär genom äldre vuxna (---).

Men den verkliga frågan är: varför tror vi att 18-25-åringar behöver ännu en bro innan de klarar av att ta sig an helt vuxen litteratur? Om det handlar om att hitta böcker som människor (kvinnor) i den åldern kan relatera till, tja, då finns det mängder av böcker som rör tjugoåringars försök att klara sig i världen (---).

Läs vad du vill. Men det är nedlåtande att insistera på en ny, sexigare genre mellan YA och vuxenromaner, särskilt i en värld där vuxna läser YA-böcker hela tiden och många unga vuxna läser "vuxen" skönlitteratur precis lika ofta.

Och förlåt men är det inte lite sexistiskt att föreställa sig att "huvudsakligen kvinnor" behöver det här mellansteget? Är det detsamma som att förutsätta att 18-åriga män kan hoppa direkt från "Räddaren i nöden" till "Mason & Dixon" medan kvinnor behöver enklare skriven mjukporr däremellan?



New Adult blev en officiell kategori förra året, när den fick sin egen Book Industry Standards and Communications Code, men jag tror fortfarande inte på den. Som det verkar är det bara YA-romaner med extra sex.



---

Efter att ha läst detta blogginlägg känner jag att New Adult är nog inte min grej, men som artikelförfattaren påpekar åtskilliga gånger i originaltexten så ska man se upp med dessa etiketter och marknadsförarnas fäbless för att paketera allt i snäva genrer. Jag håller med Emily Temple om att det är tveksamt att vi verkligen behöver New Adult som en variant av "Unga Vuxna - nu med extra mycket sex".

Att bli vuxen, kär i en varulv och strida för mänsklighetens överlevnad

För mig finns det (efter pekböcker) barn- och ungdomsböcker och sedan läser man helt enkelt skönlitteratur för vuxna. Inte en massa subgenrer. Har man passerat ungdomsböckerna så läser man vuxenromaner, konstigare än så är det inte.

Men när jag började blogga för några år sedan insåg jag att väldigt många andra (vuxna) bloggare läste sånt som jag tycker är ungdomsböcker och de envisades med att kalla det för YA dessutom.

Young Adult verkar vara böcker som lämpar sig för mogna tonåringar eller de där unga 20-åringarna som vill läsa om vampyrer och varulvar som blir kära i människor. Eller människor med en släng av övernaturliga drag. Eller helt vanliga människor i en värld med ett uns fantasy åtminstone. Unga människor, tonåringar, inga gubbstruttar och gummor!

Böckerna utkommer nästan alltid i serier, verkar det som. Mycket kärlek och romantik, ofta ett yttre hot eller en hemsk händelse också. Lättläst och fängslande. Omslagen är många gånger likartade; fulla med eld och is, fladdrande hår, svarta skuggor, lite blod och något vapen, snygga kroppar och dramatiska bakgrunder.







Själv läser jag nästan inget sånt alls men det är ju vettigt att veta vad man pratar om, så jag googlade på YA och fick bland annat detta:

"Litteraturkategorin young adult vänder sig till läsare på gränsen mellan ungdomen och vuxenvärld. Romanserier som "Twilight", "Hungerspelen" och "Cirkeln" har blivit enorma succéer som suddat ut åldersgränserna för vem som bör läsa vad. Allt fler vuxna upptäcker glädjen i att läsa YA. Den framgångsrika vampyrsagan "Twilight" har också öppnat dörrarna för YA. I YA-kategorin finns ofta kärlekshistorier, samhällskritik, science fiction, skräck och spänning i en och samma berättelse. Och nej, det behöver inte alls vara skrivet på ett förenklat och tillrättalagt sätt."
Christel Valsinger, Corren.

Personligen har jag svårt för när man klistrar etiketter på kulturupplevelser, oavsett om det är litteratur, musik, konst. Det är lätt att bli bortskrämd för att man misstänker att det inte är något som skulle passa en. Samtidigt fyller det en funktion - på något vis måste vi ju kunna sålla i det enorma utbudet! Då hjälper de där etiketterna en ju att välja (och välja bort).




Därmed är jag tillbaka på det jag skrev häromdagen, om Jan Gradvalls utmärkta kåseri där han funderar på hur man väljer böcker och hur man ska hinna läsa allt man egentligen vill läsa. Jag väljer inte YA-böcker och jag ska ärligt säga att jag varit lite fascinerad över att se hur så många tycks föredra att läsa långa YA-serier framför andra vuxenromaner. Men! Jag älskar ju sagor och kanske har jag bara inte fått upp ögonen för genren än.