Spökläraren

Bokens titel: Bims värld - Spökläraren

Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Jenny Jordahl
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 154

Härlig kapitelbok för lågstadiebarn! Jag är så fel i målgrupp som man kan bli, men just den här uppskattade jag. Gulliga, glada illustrationer på exakt vartenda uppslag. Snygg, luftig och lättläst layout. Själva storyn är också bra, inte alltför inriktad på enbart en enda händelse. Det finns en första bok i serien om Bim, men det är inte nödvändigt att läsa den för att fatta handlingen i den här. 

Vi får följa kompisarna Emon och Bim som smyger på ett spöke som påstås vara en gammal lärare som spökar i gympasalen, vara med om kärlekspirr och ett akut sjukhusbesök och ett födelsedagskalas där det gäller att inte göra bort sig. En massa annat också, ser jag nu när jag snabbläser igenom den för recensionen (det var några månader sedan jag först läste den). 

Som jag minns min egen lågstadietids böcker så var de helt fokuserade på en enda grej. Här vävs så många bitar samman och vi får en mer heltäckande bild av Bims liv både i skolan och hemma. Glada bus, pinsamheter, avundsjuka, vänskap och lite barnsligheter. Mycket bra kapitelbok, skulle jag säga! Både text och illustrationer.

Stargate - en julberättelse

Bokens titel: Stargate - en julberättelse

Författare: Ingvild H. Rishöi
Originalets titel: Stargate - en julefortelling
Översättare: Marie Lundquist
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Flo förlag, 2022

Antal minuter: 2 tim 33 min

En alldeles underbar julsaga - vacker, hemsk och sorglig, men ändå med värme och ljus mitt i allt det ledsamma. "Stargate" är en kortroman, eller kanske en lång saga, och jag lyssnade på ljudboken som är inläst av Philomène Grandin, helt perfekt för detta uppdrag. Hon läser klart, tydligt och stillsamt som en äkta sagoberätterska.

Här finns tydliga blinkningar till H.C. Andersens "Flickan med svavelstickorna", en saga som bokens huvudperson refererar till flera gånger. Hon är en liten tjej som heter Ronja - kallad Rövardotter av sin far - och på många vis är hon och sagan lik Astrid Lindgrens "Kajsa Kavat" som ju också handlar om en modig liten flicka som ger sig ut för att sälja på torget när det annars inte kommer in några pengar.

Ronja och hennes storasyster Melissa växer upp i Oslo med en kärleksfull men gravt alkoholiserad pappa. Det här inträffar just den decembermånad då stormen Gudrun drar in, och flickorna - som knappt har mat på bordet - bestämmer sig för att jobba ihop pengar genom att sälja julgranar nere vid macken.

Ja, vad kan jag säga? Det är så otroligt fint skildrat ur den utsatta Ronjas synvinkel, men hon är så liten än - nio, tror jag - och ser saker på ett annat sätt än vad de vuxna gör. Hon ursäktar och förlåter, hon drömmer sig bort och hon blir gång på gång sviken. Vi förstår genom hur författaren planterar små kommentarer, att både skolpersonal och grannar ser hur illa flickorna far - men särskilt mycket hjälp får de inte, även om flera personer gör vad de kan.

Det här är en otroligt fin liten saga som griper tag. Toppbetyg, får den av mig!

Nattkorpen

Bokens titel: Nattkorpen

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2020
Antal sidor: 184

Kölden förlamar huvudstaden, det finns inte ved till att värma upp bostäderna och uteliggarna fryser ihjäl. Det är mitt i smällkalla vintern i Stockholm år 1880. Tullarna är stängda, gatorna fyllda av snö och is, maten börjar sina och bränslet är nästan slut. 

På barnhemmet sitter elvaåriga Mika och försöker trösta de yngre barnen när det enda de får till middag är vattnig grynvälling och någon gammal sill. De föräldralösa barnen är alltid hungriga och magra, ofta har de löss, kläderna är tunna och ärvda.

En natt knackar det på porten till barnhemmet och Mika öppnar. Där ute står en pojke med ett bylte som han räcker fram: en nyfödd bebis. 
-Den svarta ängeln vet att jag tog henne, säger han innan han rusar därifrån.

Det här är upptakten till "Nattkorpen", som handlar om unga Mikas jakt på en mördare tillsammans med polisen Valdemar Hoff. De letar efter en mördare som har kopplingar till "den svarta ängeln" och barnhemmet...

Valdemar har sina yrkeskunskaper, men Mika har något annat värdefullt: hon är en mästare på detaljer! Hon ser saker och drar slutsatser som övertrumfar den mest erfarne detektiv. 

Jakten på mördaren går genom Söders sjabbiga skjul, i tunnlar under Kungliga slottet, genom Gamla stans gränder och i en ungkarlslya i Klara-kvarteren. De letar efter både mördare och offer på Lindängens tvålfabrik på Söder (misstänkt likt en blandning av Barnängens tekniska fabrik och Liljeholmens Stearinfabrik) och gör ett givande studiebesök på det sprillans nya fängelset Långholmen.

Boken vänder sig till barn i åldern 9-12 år, men jag tror att den kan upplevas som lite läskig. Det är en hel del lidande och hemskheter: obduktion, halshuggning, knivskärning, barnaga, svält, misär och en sorgligt svart framtidssyn bland de små barnhemsbarnen. 

Jag uppskattar att författaren inte väjer för krångliga ord eller målande beskrivningar; barn som läser denna trilogi kommer inte att kunna alla orden men får väl hellre lära sig en massa nytt än att texten förenklas. Sånt gillar jag!

Jag fick boken som recensions-ex och blev helt uppslukad av den. Nästan löjligt, för att vara en femtioplussare. Läste hela kvällen innan jag lade mig, gick upp tidigt nästa morgon innan de andra vaknat för att läsa klart andra halvan av boken. Nu vill jag genast ha de två kompletterande delarna som utlovats! Bums! 

"Nattkorpen" kommer nu under vårvintern, "Tjuvdrottningen" under sommaren och "Dödsängeln" senare i höst.

Mitt omdöme: Idag är första dagen man får recensera denna bok, men jag är säker på att det här kommer att bli en av årets mer omtalade ungdomsböcker. Det är helt omöjligt att inte sugas in i den spännande och rysliga historien i ett 1880-talets Stockholm!

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 

Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.

Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!

Kråkorna

Bokens titel: Kråkorna

Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.

Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.

Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.

Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 

De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 

Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

Nordiska myter

Vacker bok med bronstryck - och mina vackra bronssmycken intill. 

Replikor av gravfynd. Hängsmycket är en brakteat från Vadstena. 

Det treflikiga dräktspännet ska hålla ihop min mantel (när jag väl sytt klart den...)

Bokens titel. Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Norse Mythology
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2019
Antal sidor: 238 + ordlista

Det är oerhört fascinerande med de gamla sagorna om asagudarna, tycker jag. Mytologin är överhuvudtaget intressant, med sina förklaringar kring hur världen uppstått och hur allting fungerar. Det är en spännande tanke, att människor suttit vid elden i ett vikingatida långhus och lyssnat på en god berättare som återgav historierna.

Neil Gaiman är jag väldigt förtjust i. Just den här boken är väl inte så utpräglat hans, för han var varit varsam med materialet och inte broderat ut särskilt mycket utan hållit sig till källorna.

Det som gör "Nordiska myter" så speciell, är Gaimans lättsamma sätt att berätta om de nordiska gudarnas äventyr; han använder inga ålderdomliga ord, han förklarar tydligt vem som är vem och hans gudar har ett modernt språk när de pratar med varann eller tänker för sig själva. Boken blir på så vis lättläst även för yngre, och jag kan tänka mig att den passar även barn som vanligen inte gillar att läsa.

Vi får veta hur världen skapades, hur gudarna och människorna kom till - och i slutet hur jorden går under och alla dör. (Nästan alla, åtminstone.) Där emellan bjuds vi på den ena historien efter den andra om den busige Loke som stjäl, förstör, intrigerar och ändå charmar så många. Den allvetande Oden, den ganska arge Tor som gärna slungar sin hammare, den vackre Balder som alla älskar.

Gudarna tävlar i vem som kan äta mest, dricka mest, slåss bäst. De har kapplöpningar och stora gillen, de fiskar stora fiskar och slaktar gigantiska oxar. De förälskar sig i frodiga jättinnor, de ger bort sina dyrgripar för att vinna en vacker gudinnas kärlek, de överlistar sluga dvärgar och elaka jättar.

De är fåfänga också, vill alltid vara ungdomliga och friska och vackra! Äter av gudinnan Iduns äpplen, tills dessa försvinner (tillsammans med henne) eftersom Loke lurat iväg henne ut i skogen...

De är på många vis mänskliga: rädda för sina föräldrar, saknar sina familjer, blir kära, är avundsjuka på den som har något finare, känner sig ensamma, längtar efter lediga dagar men sliter hårt när de arbetar. De skrattar åt den som gör bort sig och de gråter när de saknar någon. Det är lätt att tycka om asagudarna, för de är svaga och starka så som vi alla är.

Mitt omdöme: Jag har läst en hel del böcker om fornnordiska gudar och asatro. Det här är en av de bättre! Omfångsrik och detaljerad utan att vara det minsta svårtillgänglig. Underhållande. Inga illustrationer men lättläst, tydlig text som passar såväl barn som vuxna. Det är verkligen ingen utpräglad ungdomsbok - många hemskheter händer! - utan allmänbildande och givande läsning även för oss äldre.

Carmilla

Bokens titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan le Fanu
Uppläsare: Megan Follows
Förlag: Blackstone Publishing
Antal minuter: 3 timmar

Världens allra första vampyrberättelse, "Carmilla", kom ut sisådär 25 år före "Dracula". Jag tycker väldigt mycket om den, för den innehåller precis allt som man kan förvänta sig av en vampyrsaga. Något överraskningsmoment finns inte men är man det minsta upplagd för lite klassisk, gotisk skräck så är det här helt perfekt.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska eftersom "Carmilla" knappt verkar finnas på svenska. Ångrar det inte en sekund, för uppläsaren Megan Follows (kanadensisk skådespelerska) var fenomenal och dessutom tillräckligt artikulerad för att jag skulle kunna hänga med i en roman skriven på 1870-talet.

I korthet handlar det om den unga Laura som bor med sin förmögne far, greven, i ett stort slott i en vacker dal i Österrike. De har tjänstefolk och lever ett bekvämt men väldigt ensamt liv. Inga grannar finns och den närmaste staden är numera övergiven (man får senare veta varför...)

Därför blir det en stor sak den dagen då en hästdroska kommer farande i hög fart på grusvägen utanför slottet, sladdar i en kurva och välter.

Ur vagnen kliver en rik, parant kvinna och hennes sjukliga dotter. Flickan är jämngammal med Laura, ungefär sjutton år. Blek i hyn, långt svart hår, oerhört vackra drag. Hon heter Carmilla. Mamman säger att hon omedelbart måste iväg, hon har ett brådskande och viktigt ärende i en stad långt bort - och kan inte vänta på att dottern ska återhämta sig. Greven lovar att Carmilla kan få bo på slottet tills kvinnan återvänder. De har aldrig träffats förr och vet ingenting om varann, men greven känner sig tvungen att erbjuda sin gästfrihet.

Laura är överlycklig! Hon har äntligen fått en vän. Carmilla och Laura tillbringar mycket tid ihop, men nykomlingen sover större delen av förmiddagarna och är så svag att hon måste stötta sig mot väggarna då hon går omkring på eftermiddagarna. Hon äter nästan inget, men dricker rödvin. Det tar inte lång stund innan hon börjar lägga an på den oerfarna Laura - och snart blir de ett kärlekspar.

Då börjar det hända saker. Mjölnarens dotter dör oförklarligt. Carmilla är borta om nätterna. Och Laura, hon drömmer hemska mardrömmar om att någon tar tag runt hennes hals...

Mitt omdöme: Jag är förvånad över hur spännande jag tyckte det var och hur lätt det var att ta till sig en så otroligt gammal berättelse.

Mumin - femte volymen

Bokens titel: Mumin - femte volymen
Författare: Tove Jansson
Originalets titel: The Complete Tove Jansson Comic Strip
Förlag: Alfabeta förlag, 2011
Antal sidor: 86

Jag erkände för en vän att jag aldrig läst Tove Janssons Muminböcker (var rädd för dem när jag var liten) och hon svarade "Men du har väl läst serierna?". Det hade jag inte, för jag visste inte ens att de existerade.

Ett dussin Mumin-romaner som gett upphov till tecknade filmer, teveserier och tusentals porslinsmuggar - det var vad jag kände till om de vita trollen.

Så jag fick en fantastiskt fin, inbunden bok om Mumintrollen av henne. Det är den femte volymen, de fyra tidigare har andra färger (och innehåller givetvis andra serier). Så supersnygg så man kunde ha den framme som coffee table-bok.

Jag förstår mig inte riktigt på den här familjen, ärligt talat. De säger mig just inget. Jag har tänkt att Tove Jansson är en livserfaren, klok person som människor ser upp till - och att hennes figurer därför ska klämma ur sig smarta saker om livet, döden och framför allt hösten (fråga mig inte varför...) Men gör de verkligen det? Eller så är det så många metaforer här, som går mig totalt förbi.

Muminfamiljen ska gå till sängs för att vintern nalkas - de går tydligen i ide - och deras hem fylls successivt av gäster, som de aldrig bett om. Krävande gäster, till råga på allt!

Men så växlar historien spår och börjar plötsligt handla om hur både familjemedlemmarna (som ger upp drömmen om att sova hela vintern eftersom de ideligen blir störda) och deras gäster har mängder av hemligheter som de inte vill berätta för varann.

Fanns det någon sens moral här, som gick mig helt förbi? Det är en trevlig serie men för mig är den just inte mycket mer. Hur har det kunnat bli en hel industri kring dessa? Det är lättare att begripa Bamse, som kämpar mot kapitalister som Krösus Sork och mobbare som Reinard Räv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Vei

Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.

Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

Rök

Bokens titel: Rök
Författare: Dan Vyleta
Originalets titel: Smoke
Översättare: Birgitta Wernbro Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2017
Antal sidor: 500

Föreställ er en engelsk 1800-talsvärld med stora drag av Charles Dickens romaner; där de fattiga är totalt utarmade, hungrande, smutsiga och nästan utan hopp, lever i rännstenen, äter mögligt bröd, behandlas värre än boskap, är klädda i tygpaltor så smutsiga att man inte längre kan föreställa sig vilken färg de en gång haft. Lägg så till smygande dimma, ondska, förtryck och oro.

Addera sedan en gnutta steampunk med glänsande mässingsrör, ångpuffande maskiner, läderremmar som spänns fast kring märkliga maskiner, tickande klockor och vetenskap som gränsar till fantasi. Det får mig att tänka på Jules Verne.

"Rök" handlar om skam, skuld, makt och klass. Överklassiga snorungar på den fashionabla men pennalistiska internatskolan där lärarna smyger med hemligheter i korridorerna om nätterna och där eleverna pryglar varann för att upprätthålla hierarkier. Gruvarbetare djupt nere i underjorden, fabriksarbetare i städernas misär. Religiösa fanatiker som gärna ser andras synd men inte sin egen. Slottsherrar, rika baroner, mäktiga män och maktlystna kvinnor.

Jag älskar sånt här! Det är lika uppslukande som att försvinna in i barndomens Narnia-värld - men i en eländig och smutsig Londonmiljö där husfasader och människor är impregnerade av svart sot.

Vi har nämligen förflyttats till 1800-talet, men inte i den verkliga historien, utan hamnat i ett isolerat England som helt brutit med kontinenten, där man förnekar all historia före 1600-talet och hatar modern vetenskap. Ett land där befolkningen lever med Röken. Ni får läsa mer själva, men Röken sipprar alltså ut ur människokropparna då man tänker fula tankar, skäms, är arg eller begår någon synd. Ingen människa kan följaktligen hålla sig helt ren. Ändå finns de - de vitklädda, rika, mäktiga. Hur bär de sig åt? Och hur ska resten av folket ta sig ur sitt rykande fängelse, där ingen kan dölja skamfyllda känslor?

Det är en tjock bok på 500 tättskrivna sidor, om unga Charlie och Thomas som blir vänner på den fina internatskolan och som under jullovet besöker Thomas stenrika och något mystiska faster på hennes slott. Där möter de kusin Livia, som lever ett helgonlikt liv och har lärt sig att trycka undan sina känslor så att hon bara släpper små ljusgrå puffar istället för hela slingor av mörkgrå stinkande rök.

De tre nästan vuxna ungdomarna befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt, skulle man kunna säga, för deras jullov tar en oväntad vändning och det är med knapp nöd de överlever.

Omdöme: De första fyrahundra sidorna är ren läsglädje, en flykt till en svunnen tid som aldrig ens har existerat men känns verklig. De avslutande hundra sidorna är däremot ett antiklimax, ett segdraget slut som kunde kortats ner avsevärt. Synd på en så härlig historia att upplösningen är både lång, tjatig och dåligt uttänkt.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Den sovande och sländan

Bokens titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Originalets titel: The Sleeper and the Spindle
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 69

Det var en gång en saga... och den var alldeles, alldeles underbar!

Jag passar mig noga för att säga för mycket - om jag själv fått glädjen att på var och varannan sida tänka "men va?" eller "å, är det HON!" eller "ahaaa, är det SÅ det hänger ihop!" så ska jag inte förstöra för någon annan. Historien är genialiskt sammansatt och ingenstans är den övertydlig.

Noterar att andra bokbloggare som recenserat har gjort likadant, medan dagstidningarna vräker på och berättar på tok för mycket. Till och med en så enkel sak som vilka som figurerar i boken är onödigt att berätta, det är nämligen inte alldeles självklart först utan blir en härlig upptäckt.

Så mycket kan jag säga, som att man bör läsa in sig på bröderna Grimms sagor om man inte redan kan dem utantill - de gamla, hemska, råa folksagorna som inte har några större likheter med pastellfärgade sagoprinsessor av idag.

Det här är makalöst bra! Jag kunde inte släppa boken när jag väl börjat läsa den. Den riktar sig till ungdomar men passar precis lika bra till vuxna (däremot verkligen inte till barn...)

Framsida - utan skyddsomslag.

Baksida - utan skyddsomslag.

Baksida - med det jättefina skyddsomslaget.

Ett av uppslagen.

Gruvligt hemsk, med oväntade och överraskande vändningar hela tiden. Ljuvliga illustrationer - titta noga på alla dödskallar, spindelnät, hemska troll och kavata dvärgar! Här är härliga sammankopplingar mellan kända sagofigurer, sånt fullkomligt älskar jag. Prinsessorna är unga, vackra, slanka och har midjelångt hår men de är också tuffa, bestämda, orädda och handlingskraftiga. Girl Power! Trånsjuka prinsar avfärdas med en trött suck.

Omdöme: "Den sovande och sländan" har allt för den som kan sina folksagor och tycker det är extra kul när de vrids om några varv. Om man dessutom uppskattar illustrationer så är den här ett måste. I just den här sagan förekommer dessutom inte en enda man som ska ställa allt till rätta eller som rider på en vit häst eller räddar några damer i nöd - tjejerna klarar sig själva. Jag kommer att läsa den igen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN med ett superfint omslag.

Kyrkogårdsboken

Bokens titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: The graveyard book
Översättare: Kristoffer Leandoer
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: En bok för alla, 2015
Antal sidor: 333

Detta ska föreställa en ungdomsbok (12-15 år), men jag tycker inte man behöver begränsa sig till att enbart sätta den i händerna på yngre tonåringar. Själv blev jag stormförtjust i den och jag är ungefär ett halvsekel gammal... Det gäller för övrigt även de andra Neil Gaiman-böcker jag läst: de passar precis lika bra för vuxna. Jag har läst "Odd och frostjättarna" (9-12 år) samt "Coraline" (12-15 år) tidigare. Båda var fantastiskt bra!

"Kyrkogårdsboken" inleds med ett bestialiskt mord, där en familj slaktas i sitt hus av en ondskefull man som kallas Jack. Dock undkommer en liten pojke, bara ett småbarn än, och mördaren Jack inser inte förrän det är försent att han inte lyckades döda hela familjen Owens.

Pojken Owens kommer att adopteras av en spökfamilj och får växa upp bland gravstenarna på stadens övergivna, gamla kyrkogård, där han är trygg och säker.

Precis som Åsa Warnqvist skriver i bokens efterord handlar det mycket om utanförskap, tillhörighet, gemenskap. Vem är man i förhållande till andra, vilken är ens roll i samhället och världen?

Läs! En varm och underhållande saga. Man kan tydligt se liknelserna med Kiplings "Djungelboken", som Gaiman säger sig ha blivit inspirerad av.

Omdöme: Neil Gaiman är en otroligt skicklig berättare. I alla de böcker jag läst hittills har han varvat sagor, sägner, folktro och mystik med högst realistisk vardagsdramatik.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Odd och frostjättarna

Bokens titel: Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Odd and the Frost Giants
Översättare: Kristoffer Leandoer
Illustrationer: Mark Buckingham
Förlag: En bok för alla, 2014
Antal sidor: 121

En alldeles underbar saga med anknytning till traditionella folksagor och nordiska asagudar, men med komiska inslag à la Gaiman. Det här skulle jag säga är en perfekt bok att ge bort till någon som är motsträvig till att läsa, för man är bara tvungen att se hur det går! Stor stil, lätt text och få sidor dessutom.

Pojken Odd är tolv år och bor med sin skotska mor i en liten by nära någon fjord i Norge. Fadern var en norsk viking som dog på en resa, nu lever Odd och hans mor i en stuga i skogen och kämpar för att klara den långa, kalla vintern.

Hur det är, så möter Odd en örn, en björn och en räv som garanterat inte är som djur är mest. Faktum är att de verkar ganska mänskliga... De vill visa honom något - och senare be honom om hjälp. Såklart ställer Odd upp! Det är han som ska rädda människorna från den eviga vintern och hjälpa asagudarna att återta makten från de iskalla frostjättarna.

Omdöme: Gillar, gillar! Jag är barnsligt förtjust i folksagor, asagudar, vikingatiden, skandinavisk vildmark och Neil Gaiman så det här var en lite pärla i mitt tycke.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

---

Observera att denna bild är från Adlibris och här har man uppenbarligen gjort om omslaget,

för min bok ser inte ut som ovan. Örnen får flyga nu, istället för att stå still som en kolibri.

Den skabbiga räven och skraja björnen har placerats på framsidan.

Någon har lagt till lite snötyngda träd i bakgrunden. Helheten är fortfarande miserabel.

Omslaget: Jag kan inte låta bli att skriva det här. Jag måste kommentera omslaget till den svenska utgåvan av "Odd och frostjättarna". Det är skandalöst fult och ett dåligt hantverk. Har formgivaren ens bläddrat i boken?

Framsidan är alltså en suddig bild av en person som bär en enorm säck på ryggen (tror jag, det är nästan omöjligt att uttyda) samt håller något harpunliknande i ena handen. Ovanför människan står en örn stilla i luften med utbredda vingar. Ett fotomontage av den sämre sorten. På baksidan är en tecknad björn som ser ut att ha blivit svårt pryglad samt en skabbig räv som inte har några likheter med det vackra djuret i boken.

De tre djuren hänger ihop och borde synas tillsammans, rimligen tecknade av samma person alla tre. Odd har ingen packning med sig och borde därför enbart bära vikingatida kläder och inget bylte. Och var är frostjättarna?

Hur kan man misslyckas så kapitalt med ett omslag på en bok som vänder sig till 9-12-åringar? Jag skulle vilja visa två av de engelska omslagen och hävda att det är så de ska se ut om man ska känna sig lockad att köpa och läsa!

Lysande exempel på hur man får med frostjätten, björnen, Odd, räven och örnen

samt mängder av istappar - och skapar en lockande bok för mellanåldern.

Ren, fin, avskalad. En frostjätte i kalla blå toner och en liten Odd i varma färger. Utmärkt form!

Ondvinter

Bokens titel: Ondvinter
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Antal sidor: 278

Jag gillar sagor och läser fortfarande gärna sagor trots att jag är medelålders och mina ungar är stora. Särskilt gillar jag traditionella folksagor, de första delarna av Min skattkammare, den årliga "Bland tomtar och troll", Astrid Lindgrens sagor, John Bauers illustrationer och muntliga traditioner om maran, näcken, vättarna och trollen.

Men även sagor som gärna löper över flera böcker i långa serier eller tjocka kapitelböcker: Narnia-serien (C.S. Lewis), Harry Potter-böckerna (J.K. Rowling), "Huset Ardens gåta" (Edith Nesbit), "Agnes Cecilia" och "Tordyveln flyger i skymningen" (Maria Gripe), "Vargbröder" (Michelle Paver) och "Spiderwick" (Holly Black) massor av andra spännande sagoböcker där man kliver in i en annan värld.

Däremot läser jag inte så mycket fantasy, vad nu skillnaden mellan sagor och bokgenren fantasy är. Inte heller brukar jag dras mot särskilt många Young Adult-böcker om förälskade tonåringar som visar sig vara varulvar. Men renodlade sagor är jag väldigt, väldigt förtjust i och de trängs i mina bokhyllor.

"Ondvinter" är både fantasy och ungdomsbok - svensk dessutom, vilket väl måste vara ovanligt? - och jag skulle aldrig ha läst den om det inte vore för min kära bokklubb, där dagens värdinna valde boken och köpte varsitt ex till alla oss som är med. Så kul! Det är så här man vidgar sina vyer.

Boken är snabbläst, lagom tjock, kapitel (det gillar jag!) som är precis lagom långa. Målgruppen kanske är sisådär 11 år och uppåt men funkar bra för vuxna också. Totalt är det fyra böcker och detta är den första.

I korthet kan jag berätta att det handlar om en plats som skulle kunna vara Skandinavien, men kanske inte är det och som skulle kunna vara för flera hundra år sedan men det vet man inte heller. En liten by med små stugor och en omodern tidsålder är det i alla fall.

Avsides, nära den stora skogen, ligger en liten gård där tvillingarna Sunia och Wulf bor med sin far. Vi får veta att det är något udda med fadern, kanske även med de tonåriga barnen, och det verkar som att de besitter magiska krafter. En dag kommer en skrämmande man på besök och efter det inträffar den ena fruktansvärda händelsen efter den andra, vilket tvingar barnen på flykt. I den stora skogen möter de skrämmande varelser - och förklaringen till det mystiska som omgärdar fadern och dem själva...

Omdöme: Jag blev positivt överraskad och tyckte det var en härlig, lättläst saga med alla klassiska ingredienser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Begravd jätte

Bokens titel: Begravd jätte
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: The Buried Giant
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 336

Vad är motsatsen till sträckläsning? Eller: betyder sträckläsning alltid att man läser fort? När jag sträckläser en bok så betyder det för mig att jag dels läser i snabb takt och dels inte läser någon annan bok under samma tid, utan fokuserar helt på sträckläsningsboken som är så fängslande.

"Begravd jätte" har jag sträckläst såtillvida att jag har läst i den (och enbart den) varje kväll. Men så långsamt det har gått! Jag förstår inte riktigt varför. Hela boken är långsam, handlingen är långsam, språket är långsamt - men måste min lästakt bli det också?

När jag såg omslaget till den inbundna, svenska utgåvan ville jag genast äga den. Men pocketboken - som jag senare köpte - är också väldigt fin.

I denna underbara lilla roman förflyttas vi till en sagolik plats som samtidigt är verklig: det är England på 500-talet efter att romarna övergivit landet men innan det växte fram något som kunde liknas vid ett enat rike. Här bor britannier och saxare likt hobbitar, med stugor av lera och halmtak eller hålor ingrävda i gräsbevuxna kullar. Något enstaka kloster finns väl och byar som är början till en småstad, men på det hela taget är England ett glesbefolkat land.

Över hela nejden ligger en tät dimma. Man spekulerar i dess magiska ursprung, men ingen vet säkert. Dimman gör sikten svår men än värre är att den grumlar folks minnen. När man läser boken känns det som en försmak av demens, ärligt talat. Fragment av huvudpersonernas minnen dyker upp på de mest underliga ställen men oftast vandrar människorna i glömska och har inte en aning om vad som hänt dem vare sig förra veckan eller för ett decennium sedan.

Huvudpersonerna är gubben Axl och hans hustru Beatrice som ger sig ut på en mycket mödosam vandring från hembyn för att leta reda på sin vuxne son som de tror längtar efter att få se dem igen. Eller har sonen gett sig av i vredesmod och vill aldrig träffa dem igen? Eller har Axl och Beatrice kört iväg honom någon gång för länge sedan? Ingen minns. De vet inte heller vägen till honom eller ens vad han heter eller bor - han är bara ett diffust minne som glittrar i dimman.

På sin väg möter paret en pojke som blivit biten av en drake och en tapper krigare som har bestämt sig för att slakta just den draken, svekfulla munkar, rädda bybor samt en rustningsklädd riddare och hans svankryggiga gamla häst som båda stridit för kung Arthur och var vänner med Merlin.

Och överallt ligger dimman tät. Frågan är vilket som är bäst: att minnas allt vackert man varit med om men samtidigt allt det fula och hemska - eller att vandra vidare i ett mjölkvitt töcken där man inte behöver bära på några minnen alls?

Omdöme: En vacker sagobok om kärlek och minnen, skriven så att man nästan läser lika långsamt som gamlingarna vandrar...

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Sjörövarhjärta - ännu en recension

Nu har min lilla medbloggerska tyckt till om "Sjörövarhjärta" som jag recenserade tidigare. En mycket bra bok, tyckte jag, och den förtjänar större uppmärksamhet. Nessa verkar hålla med; hon har gett den 5 av 5 möjliga i betyg och kommer med både beröm och kritik i sin fina recension:

"Den var tråkig i början. Men sen blev den spännande. Sen sorglig. Sen bra. Den hade många olika känslor i sig. 

Den bytte huvudpersoner. Man visste inte riktigt vem som var huvudpersonen eller vilka. 

Att två tider var i samma tid var ganska förvirrande. Det fanns en låda som gjorde så att man kommer in i båda tiderna. Lådan var helt enkelt en portal till tiderna.

Om den var dålig eller bra i slutet får man nog bestämma själv. 

Den passar både för killar och tjejer. I 10-15-årsåldern kan man läsa den och samtidigt gilla boken."

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Sjörövarhjärta

Bokens titel: Sjörövarhjärta
Författare: E.S. Leijnse (Emma och Simon Leijnse)
Förlag: Lava förlag, 2015
Antal sidor: 189

En av mina favoritböcker är "Tordyveln flyger i skymningen", det har jag berättat flera gånger här i bloggen. När jag läste "Sjörövarhjärta" påmindes jag hela tiden starkt om just Maria Gripes böcker, delvis "Tordyveln" men i synnerhet "Skuggan över stenbänken". Likheten ligger i den där blandningen av dröm, tro och verklighet, där barn vandrar ut och in i världar och tidsåldrar. Det är väldigt mycket Maria Gripe över den här författardebuten!

Huvudpersonerna är fem barn i en sömnig, trygg idyll utanför Kalmar. Det är sommarlov och därför är föräldrarna precis sådär frånvarande som de tenderar att vara i spännande ungdomsböcker, där barnen får klara sig helt själva.

En ganska vek liten nioåring, Rick, och hans mycket kvicktänkta och kavata jämnåriga klasskamrat Franceska är två av barnen som leker tillsammans den sommaren. Kompisen Joakim som verkar vara en rejäl och rar kille och den nyinflyttade flickan Lin är båda i elvaårsåldern. Dessutom ingår i gänget Ricks storasyster Nora som snart ska fylla tretton och därmed är äldre än alla de andra. Det är också hon som leder de allt farligare lekarna.

Nora är en rätt jobbig typ, tycker jag. Den där sorten som jämt hörs och syns, ska vinna över andra, inte tvekar att nypa och slåss, ljuger utan att blinka, är ganska gapig och störig överhuvudtaget. Nora föraktar sina jämnåriga tjejkompisar som börjat bry sig om smink, kläder och killar.

Barnen bor på Varvsholmen och går över bron till den lilla ön Laboratorieholmen. Där finns just ingenting längre, mer än nedlagda järnvägsspår och en tidigare hamn, men de hittar snart en överväxt husgrund och en gammal låst plåtlåda. De bestämmer sig för att leka en sorts skattjakt och delar in sig i två lag som tävlar på blodigt allvar om att gömma lådan.

Händelserna eskalerar snabbt när först Rick och därefter de andra i blixtsnabba episoder hamnar i en annan tid, någon gång innan andra världskriget. Då stod det fortfarande en liten stuga på den där husgrunden och "skatten" de leker med var faktiskt en livsviktig låda som inte fick komma på avvägar.

Vilken strålande debut "Sjörövarhjärta" är! Det här är en riktig äventyrsroman för bokslukaråldern med spännande handling och intressanta inbördes relationer mellan barnen. På sina ställen är den nog lite obehaglig för de yngsta läsarna (jag tänker mig 8-9-åringar) och sannolikt är det svårt för dem att hänga med i svängarna när det gäller vapensmuggling och världskrigshot, men det förtar inte allt det andra. Jag tror att den här boken kommer att få många glada läsare!

Mitt foto: En gammal plåtlåda visar sig vara väldigt värdefull.

Omdöme: Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte var det en så genomarbetad barnbok med tydliga blinkningar till många andra svenska författare från min barndom, som just Maria Gripe och den underbara "Den vita stenen" av Gunnel Linde. Mycket positiv överraskning!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Lava förlag för recensions-exet!
Förhoppningsvis kan jag bygga på denna recension om några veckor, med en initierad kommentar från ett barn i rätt målgrupp.

Tillbaka till Magi

Bokens titel: Tillbaka till magi
Författare: Jennifer Andersson
Förlag: Vulkan, 2015
Antal sidor: 27

Det är inte ofta jag läser barnböcker längre. "Tillbaka till magi" (på omslaget Magi) fick jag som recensions-ex av författaren. Det är en tunn bok som vänder sig till barn i åldern 6-9 år. Jag skulle tro att de kan läsa ut den på en enda kväll om de är läskunniga eftersom den bara har tryck på tjugotvå sidor och stora delar är illustrationer.

Positivt med boken är att det är korta texter på varje sida, med lagom stor och lättläst text. Ett plus också för de färgglada och naiva illustrationerna. Jag uppskattar att det är en berättelse som syftar till att bygga upp barnen, beskriva att det går att förändra och förbättra ens liv.

Det negativa är att jag - som är vuxen - inte begriper de råd som sjuåriga Hilma får, då hon blir mobbad i skolan och missförstådd av sina egna föräldrar.

En liten förtrollad råtta säger åt henne att hon ska tro på sig själv - och därefter visar hon Hilma en jättelik bok där det står att man måste tro på riktigt, inte bara önska sig. (Är det en bibel? Är det lösningen för lilla Hilma: att tro på Gud?) Det känns som att det här viktiga rådet - att tro på sig själv och älska sig själv för den man är - slarvas bort. Man kanske hade behövt fler exempel eller en bättre förklaring.

Råttan säger också att man ska göra det man tycker är roligt, för sånt mår man bra av. Hilmas mamma berömmer dottern för en vacker teckning och då mår Hilma bra, eftersom hennes mamma aldrig tidigare har brytt sig om henne. (Vad är det för mamma?!) Men jag undrar om Hilma själv gillar att teckna eller om hon främst hittat ett sätt att få uppskattning...

Märkligt nog säger den kanske kristna trollråttan att det tredje goda rådet är att ge jultomten gröt och önska sig något. Hur som helst så fungerar inte tipset, för tomten hjälper inte Hilma (möjligen för att hon inte riktigt trodde innerligt på det själv).

Eftersom jag misstänker att jag kanske är kritisk på ett helt annat sätt än vad barn i den berörda målgruppen är, har jag bett min bokklubbsväninnas lilla dotter att recensera boken. Hon är medveten om vad hennes mamma och vi andra "tanter" gör då vi pratar böcker och jag tror att hon kan vara en bra representant för kategorin barn 6-9 år. Här är Nessas recension:

"Den var bra. Den hade riktiga känslor i sig. Den var lite fånig i början av boken. Olika saker i boken är för olika åldrar.
Det var ett fel med boken. Det stod ordet "som" på två ställen där det inte ska det.
Det var en bra sak att skriva om mobbing och framför allt att skriva tips på det.
Det var en blandning av verklighet och hitta-på-värld. 
Att komma på någonting som man själv är bra på och att tro på sig själv är jätteviktigt." 
Boken får betyg 4 av 5. Stort tack, Nessa, för att du kunde ge värdefull kritik!

Omdöme: Jag förstår intentionerna med boken men anser att de inte genomdrivits tillräckligt. Det är lovvärt att ge ut en varm, positiv och hoppfull bok om att vara annorlunda - men jag skulle gärna sett att författaren utvecklade och förtydligade berättelsen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Jennifer Andersson för recensions-exet!

Esperanza

Bokens titel: Esperanza
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 128

Först läste jag "Legenden om Sally Jones" och sedan "Mördarens apa", och när jag bläddrade bland böcker att ge till syskonbarnen så ramlade jag över Wegelius "Esperanza" som egentligen utkom långt, långt tidigare (1999). Den hade jag aldrig hört talas om men jag köpte den utan att blinka.

De två förstnämnda böckerna har ju båda vunnit Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur, men att även "Esperanza" hade nominerats till priset åratal tidigare hade jag ingen aning om.

Detta är en helt underbar berättelse om vänskap, tillit och förtröstan. Den har stora likheter med böckerna om Sally Jones men står helt på egna ben. Nyutgåvan är ett danskt band (jag är väldigt förtjust i sån bokbindning), snyggt satt (av Martin Eriksson, bra jobbat!) och rikt illustrerad som det brukar heta.

Texten är indelad i tretton korta kapitel och borde lämpa sig utmärkt för läskunniga barn att själva traggla sig igenom.

Huvudpersoner är den rastlöse kapten - enbart kallad Kaptenen - som har en liten människa inneboende hos sig, cirkusartisten Halidon. Jag blir inte riktigt klok på vem Halidon är, men att det är en ung man är jag rätt säker på och att han är ytterst kortväxt - en sagans dvärg - och dessutom blyg, tystlåten, lite omogen och antagligen rätt ful att döma av folks reaktioner.

En dag när Halidon vaknar är Kaptenen försvunnen. Lägenheten är tom och tyst. Nu börjar en febril jakt på vännen - har han råkat illa ut? Varför har han givit sig av? Tänkte han lämna Halidon för gott? Utrustad med en enhjuling rullar lille ensamme Halidon ut i staden just när dagen gryr och på sin väg möter han en snäll hund och flera elaka människor men inte Kaptenen.

Jag föll pladask för boken. Den är helt underbar, åter igen. Väl berättad historia, vackra teckningar, god sensmoral, ett detaljerat språk som man inte är bortskämd med i barnböcker, snyggt layoutad och lagom lång. Högsta poäng! Jag köpte ett ex till brorsonen och ett till mig själv att behålla. Borde kanske köpt ännu fler och gett bort i julklapp?

Omdöme: Gillar man folksagor förlagda i modern men obestämd tid, i en stad som skulle kunna vara Göteborg lika gärna som Lissabon eller Edinburgh, med en mission att berätta något gott och upplyftande - då gillar man "Esperanza".

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET (själv trodde jag det kallades danskt band...)

Legenden om Sally Jones

Bokens titel: Legenden om Sally Jones
Författare och illustratör: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2008
Antal sidor: 108

Jag bläddrar andäktigt i "Legenden om Sally Jones", läser sidorna mycket långsammare än jag behöver, tittar noga på varenda illustration och hoppas att boken på så sätt räcker lite längre.

"Legenden om Sally Jones" sorteras in bland barnböckerna, om man tittar på Adlibris och Bokus, där de menar att man bör vara 9-12 år för att uppskatta den. Jag gav bort den i present till mitt då 12-åriga barn som uppskattade den mycket. Därmed inte sagt att det här är en barn- och ungdomsbok, inte alls. Jag skulle snarare säga att den tilltalar alla åldrar.

Jakob Wegelius tecknar makalöst fint en historia om en gorillaunges vedermödor på resor över hela jordklotet. Apan, Sally Jones, får vara med om många äventyr och ser mängder av länder men en stor del av hennes liv är faktiskt lidande och sorg. Det är långt ifrån en glad och rolig barnbok.

Själv är jag ju svag för de där små detaljerna. Det är väl är en sorts arbetsskada; exempelvis älskar jag typsnittet som jag misstänker att författaren själv har gjort (det heter nämligen Jakob4!). Otroligt snyggt och passande! Likaså det högsmala formatet, det tilltalar mig mycket. Och de underbara illustrationerna som alltid fyller en hel sida - där faller jag pladask för de fina och genomtänkta ramarna runt varje teckning.

Överhuvudtaget märker jag att det jag främst uppskattar är det rent grafiska: omslaget, formatet, typsnittet, illustrationerna, ramarna. Historien som sådan är förvisso klurig och bra, men den är lite barnslig för en vuxen (och jag har ingen unge som jag kan högläsa för längre). Det är Jakob Wegelius som står för såväl text som illustrationer och formgivning - en riktig multikonstnär, i mina ögon.

Det finns bara en enda invändning från min sida: jag får ibland en känsla av "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" eller "Pojken och tigern". (Ni som inte har barn som gått i skolan under 1990-talet vet förhoppningsvis inte vad jag pratar om. Tro mig, ni har inte gått miste om något - bara Sveriges sämsta och mest ökentråkiga lärobok. När man har plågat sig igenom "Pojken och tigern" med tre barn under tre långa läsår så vill man aldrig mer se den.) Det är nämligen en hel del kartor, ortsnamn, länder och förflyttningar som beskrivs på ett sätt som får mig att undra om författaren med avsikt vill lära läsarna geografi på kuppen.

Betyg: Alldeles underbar!

Rekommenderas till: målgruppen är nog alla åldrar men främst till folk som gillar tecknat, serier, illustrerade romaner och en gammaldags äventyrshistoria.

Snackis: Kanske inte.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE.