måndag 31 maj 2021

Skyddsängeln


Bokens titel: Skyddsängeln
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Bookmark, 2021
Antal sidor: 384

För länge sedan (2014) läste jag "Istället för dig" av Sofie Sarenbrant och tyckte att den var lite som om man parat tecknade Scooby Doo (på slutet upptäcker man att monstret är den taskiga grannen som klätt ut sig) med filmen Scream (korkad tjej som går in i läskigt hus istället för att ringa polisen). 

Jag skrev här på Boktanken att jag tyckte den var "helt okej" och lade till att den passade som "en tevedeckare i två avsnitt att sända på julhelgen när alla dästa sjunker ner i soffan och vill bli underhållna utan att tänka särskilt mycket på innehållet".

Sedan blev det just inget mer Sarenbrant för mig. Under årens lopp har jag sett hur hon blivit alltmer populär, hur böckerna säljer i stora upplagor, hur hon syns i alla möjliga offentliga sammanhang - ja, har blivit en riktig kändis! - och hur hennes senaste böcker toppat alla möjliga listor. 

Klart jag blir nyfiken; något har hon uppenbarligen, något som jag missade där i början. Och jag älskar framgångssagor, så är det bara. Driftiga, kompetenta människor som sliter hårt och kommer någonvart - det är fantastiskt inspirerande!

Jag lyssnade på hennes novell "Rum 112" förra vårvintern och tyckte den var riktigt bra, med en snyggt ihopvävd intrig. Skickligt att med väldigt lite handling göra en text så spännande. 

-

Kort därpå såg jag en sorts rekryteringsannons, där man kunde ansöka om att få kartlägga huvudpersonen Emma Sköld och alla andra personer i hennes omgivning genom att läsa samtliga romaner som Sofie Sarenbrant gett ut i serien och bokföra varenda liten grej. 

Helt ärligt är jag som klippt och skuren för det jobbet! Jag skrev ett långt brev och förklarade precis varför jag passar så bra för att kartlägga en massa fiktiva karaktärer genom en hel bokserie. 

Det skulle varit så sanslöst kul att få göra en sån sak och jag är helt säker på att jag skulle gjort det bra - men någon annan fick uppdraget. Man kan ju gissa att det var någon som inte hade skrivit att hen ansåg att författarens första bok var något av en korsning mellan Scooby Doo och Scream...

Jag tänker fortfarande på det där jobbet ibland och hoppas att det kommer en liknande chans en annan gång.

-

"Skyddsängeln" är en lättläst roman med högt tempo och perfekt lagom långa kapitel. Romanen befolkas av sympatiska karaktärer som det är lätt att tycka om, eftersom de är mångfacetterade och inte så platta som många andra deckares huvudpersoner är. 

Emma Sköld är en skicklig kriminalinspektör som jobbar på samma avdelning som ex-maken Nyllet, som hon har två små döttrar tillsammans med. Emmas partner såväl på jobbet som i privatlivet är kollegan Krille, som dessvärre varit försvunnen i ett halvår nu. Emma har letat dag och natt efter honom, men det finns inga spår av honom och han förmodas vara död.

Polisen kallas till ett övergivet mentalsjukhus efter att en gammal farbror tagit grannsamverkan på lite väl stort allvar och patrullerat sjukhusområdet alldeles ensam. Någon vill uppenbarligen inte ha honom där, utan slår ner honom och tar hans fina hund. När farbrorn vaknar, blodig och skärrad, börjar han leta efter hunden men hittar den inte. Inne i sjukhuset finner han däremot ett fasansfullt lik.

Den döde mannen har beröringspunkter med den försvunne polisen Krille och hans lillasyster, en hemlös narkoman. Emma Sköld kastar sig såklart över fallet i förhoppningen att hitta sin partner - död eller levande.

Jag hade inga som helst problem att läsa denna bok, trots att det är roman nr 9 och jag inte har läst de åtta tidigare. Det går lätt att komma in i den och det finns tillräckligt många förklaringar för att jag snabbt ska begripa folks inbördes relationer.

Skön avkoppling och bra underhållning! Nu förstår jag varför Sofie Sarenbrant blivit så otroligt uppskattad som deckarförfattare. 

-

Stort tack till Bookmark förlag för recensions-exet, som jag verkligen blev förvånad och glad över att hitta i min brevlåda!

fredag 28 maj 2021

Män visar kuken för mig


Bokens titel: Män visar kuken för mig
Författare: Caroline Hainer
Förlag: Mondial, 2017
Antal minuter: 5 tim 23 min om man lyssnar (jag läste e-boken på mobilen)

Jag fastnade för det snygga och fyndiga omslaget som passar perfekt till en bok om dickpics. "Män visar kuken för mig" har några år på nacken, men har ni inte läst den så gör det. Mycket bra!

Jag har aldrig fått en snoppbild i hela mitt liv och har därför uppfattat det hela som något obskyrt som många känner till men ytterst få ägnar sig åt. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja skicka en (ful mobil-)bild av sitt erigerade kön?! Det är helt obegripligt för mig. Och just för att det är så obegripligt - och för att jag inte har hört mina väninnor prata om att de får såna här bilder - har jag trott att det är ovanligt.

Redan inledningsvis konstaterar dock författaren Caroline Hainer att just så resonerar många människor. Kanske i synnerhet alla vi som har vårt på det torra och slipper vara ute och ragga. "Om inte jag har varit med om det så existerar det knappt" tänkte jag och med många med mig. Men som Hainer visar i denna lilla essäsamling så är det tvärtom fascinerande vanligt!

Jag läste boken på min mobil istället för att lyssna på den. Bra tempo, kul vinklingar, snyggt skriven. Gillar särskilt att författaren bemödar sig om att ha en varm ton rakt igenom: vi ska inte förlöjliga någon, håna någon, skämma ut någon. Här är rimliga förklaringar till ett fenomen, inte hatiskt skuldbeläggande. 

Jag gillar verkligen den här boken för dess smarta, kåserande ton. Varför skickar någon ett sånt här foto - oombedd? Vad tror han att mottagaren ska känna när hon ser bilden? Vad är syftet, drivet och incitamentet? Är det ett sätt att markera revir gentemot andra hannar? Att skrämma och hota en tjej? Att locka och förföra? Handlar det om makt och dominans? Är det sexigt, eller rent av lite kul? Kanske är det en logisk följd av mäns besatthet genom årtusenden att stoltsera med sitt kön - från grottmålningar till dickpics?!

En klart läsvärd liten bok med många intressanta tankar.

måndag 24 maj 2021

Gründalen


Bokens titel: Gründalen
Författare: Rickard Vesterberg
Förlag: Recito Förlag, 2021
Antal sidor: 86

(Läst och recenserat men sedan valt att radera texten.)

Tack till författaren för recensions-exet!

söndag 23 maj 2021

Den enögde akvarellmålaren


Bokens titel: Den enögde akvarellmålaren
Författare: Bosse Norrhem
Förlag: Whip Media, 2021
Antal sidor: 231

En bok som lätt passerar förbi i det massiva flödet av nyutgivna böcker, en okänd författare på ett litet förlag, en roman det inte skrivs spaltmeter om. Jag måste lyfta fram den här boken, för den är överraskande bra och jag tror att många skulle tycka om den.

Erik är nybliven pensionär, ensamstående efter en skilsmässa, utan särskilt många vänner mer än grannarna som är i hans egen ålder. Inga vuxna barn som hälsar på honom, inga husdjur, ingen älskarinna. Inte så att han är en enstöring utan socialt liv, bara att han lever själv. 

Erik drabbas av en stor cysta i hjärnan och kollapsar utanför huset i den lantliga idyllen där han bor. Grannen Nike, en gift kvinna som Erik attraheras av, hittar honom och larmar ambulans. Efter en akut operation blir Erik blind på ena ögat och tvingas gå med piratlapp för ögat under några månader innan kroppen läkt klart. Lite fumlig och delvis konvalescent försöker han hitta en vardagsrytm: koka kaffe, gå ner till bryggan, blicka ut över vattnet, ta det lugnt, träna upp ögat. 

En konstutställning i det lilla samhället är inbokad sedan länge och Erik måste bli klar med sina sista akvareller inför den. Han är skicklig men inte mästerlig. Dock finns det en målning som sticker ut och inte liknar de andra. Erik vet inte själv hur den kunde bli så bra. Motivet - en man framför ett gult hus - vet han inte varifrån han fått, men det finns någon som faktiskt känner den där mannen och vet vilket hus han står intill...

Så en dag ser Erik från bryggan hur vattennivån sjunkit till den lägsta på årtionden. Vad är det där som skymtar precis under ytan? Ett stenröse som han aldrig lagt märke till förut! Vem har staplat stora stenar så där? Erik gör vad man brukar kalla "en fasansfull upptäckt". Själv verkar han dock inte tycka den är så fasansfull, jag fnissar nästan åt hur krass han är. 

Här börjar berättelsen om en annorlunda sommar, där den enögde konstnären febrilt målar akvareller, inviger en utställning, råkar ut för skumma typer både hemma och på galleriet, hittar meddelanden från förr och luskar i vad som egentligen finns i det där stenröset. Men också en mycket, mycket fin skildring av Eriks liv - dottern han miste, hustrun som också går förlorad i flera bemärkelser, kvinnorna han traktar efter, hur fort man ändå kan sammanfatta ett långt liv.

Jag förmodar att författaren inte vill se det här som en feelgood, men på många vis är det just vad den här romanen är. En feelgood där huvudpersonen för en gångs skull inte är en ung kvinna utan en äldre man. I övrigt är det mycket som stämmer: lantligt hus, trevlig småstad, ett galleri av märkliga grannar, diverse sorgliga händelser och en portion kärlek. Lite mer mystik än vad man brukar få. Framför allt har "Den enögde akvarellmålaren" den där varma känslan som må-bra-böcker har. 

Det kommer att fixa sig till slut. Allt ordnar sig. Lugn, bara lugn.

Tack, förlaget och författaren för recensions-exet!

lördag 22 maj 2021

Tjuvdrottningen


Bokens titel: Tjuvdrottningen
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 192

Det här är inte en fristående bok, utan man bör helt klart ha läst seriens inledande bok först: "Nattkorpen". Det har inte gått långt mellan avslutet i den boken och början i denna; lagom för den kalla och tärande vintern att tina upp och den vackra ljusa Stockholmsvåren att träda i dess ställe. 

För barnhemsbarnen är livet lite lättare: det finns mer mat på bordet och de slipper den svåra kölden. Slitet för att dra in pengar, skaffa sig en försörjning och en plats i livet är dock detsamma. Huvudpersonen, den knappt tonåriga Mika, tar hand om de yngre barnen på barnhemmet men jobbar även extra som servitris på en sylta i stan. 

När några av storbarnen - i tioårsåldern - kommer hem med fina saker blir Mika misstänksam. Hon följer efter Rufus, Kristina och de andra som smiter iväg på underliga tidpunkter, för att se vad de har för sig. Det hon får se är något hon måste rädda dem undan ifrån. De fattiga föräldralösa barnen är ett lätt villebråd!

Vi får återse konstapel Valdemar Hoff, men han spelar en mindre roll i denna bok. Utan honom skulle dock inte Mika klara sig i den hårda världen hon befinner sig i. De är ett härligt par; den kluriga och snabbtänkta flickan och den trygge, erfarne polisen.

Jag har sett fram emot den här boken och blev inte besviken: det är högt tempo, underbara miljöbeskrivningar av ett svunnet Stockholm, lagom rysliga och Mission-Impossible-liknande äventyr kombinerat med en älskvärd huvudperson och hennes fina vänner. Det här är barn- och ungdomsböcker av hög kvalitet! 

Johan Rundgren vågar sticka in obehagligheter som att barnen på barnhemmet går hungriga, har löss, saknar hela kläder, aldrig får nya föräldrar. De blir slagna av patrullerande poliser, slängda i korrektionsanstalter, satta i arbete på livsfarliga platser, utnyttjade som gratis arbetskraft. 

För mig är det värsta att läsa om spädbarnen som ligger ensamma i sina korgar, svultna eftersom ammorna inte ger dem tillräckligt med bröstmjölk - att flera av dem dör är svinn man får räkna med. Att Amelia, barnhemmets föreståndarinna, tvingas svepa de små döda barnen - men att Mika slipper det görat. 

Jag tror det är nyttigt för dagens barn att läsa om de umbäranden och det hårda liv som var vardag för många - och det ligger inte alltför långt tillbaka i tiden. 

Det finns de som säger att böckerna är läskiga, och det är de kanske men på ett bra sätt. Det är rimligt att vi alla vet vilka uppoffringar som gjordes av mormors morfar och farfars farmor. Det läskiga är inte mord och blod, det verkligt skrämmande är hur hårt livet var för väldigt många.

Tusen tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen i boken! Uppskattade verkligen denna bok och ser fram emot den tredje i serien.

fredag 21 maj 2021

Konsten att skära i kroppar


Bokens titel: Konsten att skära i kroppar
Författare: Lindsey Fitzharris
Originalets titel: The Butchering Art:
Joseph Lister´s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine

Översättare: Martin Kaunitz
Förlag: Atlantis, 2020
Antal sidor: 242 + en författarens tack, personregister och massor av noter

Den här boken har jag längtat efter i något år, ända sedan jag snubblade över den engelska utgåvan. När den nu äntligen gavs ut på svensk pocket så kastade jag mig över den. Tänk att få veta mer om den läkekonst och kirurgi som föregick dagens! Alltså det som ändå räknas som modern tid: mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet. 

"Konsten att skära i kroppar" är en fackbok men den är mycket spännande samtidigt som den är lärorik. Jag tyckte väldigt mycket om den, rakt igenom, och vår bokklubb bestående av sex medelålders kvinnor gillade den allihop (det är sällan vi är så överens).

Här får vi följa operationer där enormt skickliga kirurger - bokstavligt talat hantverkare - skar ut tumörer, kapade ben och sydde störtblödande sår på patienter som låg i amfiteaterliknande rum för att kunna ses av så många läkarstuderande som möjligt. Ingen bedövning fanns, i värsta fall fick man drämma något hårt i huvudet på patienten så hen höll tyst och låg still när man skulle skära av en kroppsdel...

Vidare in på de exceptionellt skitiga sjukhusen där smittan spreds som en löpeld. Jag har hört mycket om barnmorskor som bar döden med sig, då de gick från en födande kvinna till en annan. Hemförlossningar var bättre än sjukhus-dito. Det förtydligas i denna bok att barnmorskorna var mycket renligare av sig än läkarna och hade avsevärt färre nyförlösta kvinnor som dog i barnsäng - det var de manliga läkarstuderande som tog mödrarnas liv: de kom direkt från obduktioner där de skurit i döda, infekterade kroppar... och gick raka vägen till de unga kvinnornas sköra underliv i förlossningssalarna. Hu.) Golven var fulla med spottloskor och kroppsvätskor från sjuka. Man bytte inte ens lakan mellan patienterna. Man rengjorde inte instrumenten mellan ingreppen. 

Man kände inte till bakterier, helt enkelt. 

Bokens handling kretsar kring Joseph Lister och hans livslånga gärning för att kartlägga vad vi egentligen blir sjuka av. Är det något som uppstår av sig själv? Kommer det med djur? Finns det i våra kroppar? Sprids det genom vatten och luft? Är det mögel, parasiter, amöbor - eller inbillning? Hur uppstår de små partiklar som smutsar ner sår och gör så man kan dö av blodförgiftning?

En mycket bra bok, historielektion och medicinhistoria på samma gång. Givande små anekdoter och verkliga berättelser ur engelsmännens och skottarnas 1800-talsliv, där små barn blev överkörda av hästdroskor och där fattiga byggarbetare föll ner från höghusbyggen eller skadades svårt i den nya industrins trånga fabrikslokaler. Äckligt och sorgligt, men verkligt bra!

Fem en fredag: Oväntat besök

Elisa på bloggen ElisaMatilda ställer fem frågor på fredagarna. Denna gång handlar det om vad som händer vid oväntade besök!


1. Om 20 minuter får du oväntat besök. Vad skulle du behöva städa?
Jag skulle inte behöva städa något egentligen. Men det är sett ur en rent krass, faktisk synvinkel. Hur jag reagerar är en helt annan grej... 

Jag skulle antagligen bli helt superfokuserad och springa runt som en galning, plocka undan på köksbordet, slänga sopor, trycka in smutsiga tallrikar i diskmaskinen, ställa skorna i snygga par i tamburen, kolla att det finns rena handdukar på gästtoan... 

Jag har ENORMT svårt för att koppla av om det är stökigt när vi får gäster. 

2. Vad skulle du kunna bjuda på för fika?
Antar att det inte menas te och kaffe här, för sånt har jag gott om, utan mer det man har som tilltugg. Det finns en hel del gluten- och laktosfria godsaker i ett särskilt frysfack (vi har två frysskåp...) reserverat för sonens flickvän. Det går förstås att nalla av, om det behövs. Annars finns pinfärskt hembakt bröd och lite citronkladdkaka.

3. Hur skulle du behöva fixa till dig?
Sätta på mig strumpor. Jag går nästan alltid barfota, men har fått höra att det är vanligt att folk ogillar sånt. Så: ett par strumpor på fötterna. I övrigt är jag klädd och klar tidigt på mornarna.

4. På frågan hur dagen varit, vad skulle du svara?
Givande! Nätverksmöten, zoomat affärsmöte, bra telefonsamtal med gullig affärsvän - och mysig frukost med maken, sonen och hunden trots att det är en vanlig (arbets-)fredag!

5. Vad använder du för skäl till att ditt besök behöver gå?
Det helt sanna: jag måste jobba nu. En vardag kan jag inte ta långa fikapauser och jag skulle vara väldigt tydlig med det. Gärna en kopp te och lite prat, men sedan åter till verkligheten!

tisdag 18 maj 2021

Tisdagstrion: Klassiker jag rekommenderar!



Tisdagstrion hos Ugglan & boken handlar denna gång om klassiker. Vi ska endast tipsa om tre. Hur är det möjligt?!
Jag tänker på 
"Stolthet och fördom" av Jane Austen
"Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström
"Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald

Alltså, det finns ju huuuuur många som helst! Jag har svårt att begränsa mig, men misstänker att detsamma gäller även för alla er andra. Tar de tre jag först kom att tänka på, helt enkelt. Riktigt, riktigt bra litteratur!

lördag 15 maj 2021

Det står ett rum här och väntar på dig


Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig
Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021
Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min
Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.



söndag 2 maj 2021

Den trogne läsaren


Bokens titel: Den trogne läsaren
Författare: Max Seeck
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Originalets titel: Uskollinen lukija
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 12 tim 32 min

Riktigt roligt att läsa en finsk bok, för en gångs skull! Jag kan verkligen förstå att denna thriller har blivit en bestseller.

Kriminalaren Jessica Niemi får i uppdrag att finna den person som mördat hustrun till Finlands mest lästa deckarförfattare. Kvinnan hittas död, sittandes vid sitt matbord, i en extravagant aftonklänning. Och hon är inte den enda - fler människor dör och de tycks ha något samband.

På många vis är det lite Kepler-stuk över den här berättelsen; rappt tempo, korta kapitel, cliffhangers, smarta stickspår som lurar läsaren, löjligt våld (som vi tack och lov inte behöver ta del av särskilt mycket, till skillnad från Keplers utstuderade frossande) och jättekonstiga människor som gör jättekonstiga saker av jättekonstiga anledningar (men grymt underhållande, hur overkligt det än är). Där finns också en parallellt berättad historia om Jessica Niemis bakgrund, som är rätt spännande och skrämmande.

Jag gillade verkligen den här. Visst, i efterhand kan man säga att den inte hade något djup men däremot en omåttligt löjlig intrig. Underhållningen fram till det stora avslöjandet i slutet av boken var dock nog för mig. Ibland räcker det långt med bara en skickligt upplagd actionthriller, faktiskt.

lördag 1 maj 2021

Det vi glömde säga


Bokens titel: Det vi glömde säga
Författare: Klara Grede
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2019
Antal minuter: 10 tim 27 min

Jag är ingen feelgoodfantast, men lärde mig av bokklubbsväninnan hur skönt det kan vara med varma, okomplicerade romaner när mycket annat går en emot. Det här är nog första gången i världshistorien som jag riktigt njuter av en feelgood - och det är till stor del uppläsarens förtjänst. Frida Hallgren är helt briljant, hon läser så himla bra och låter så naturlig.

"Det vi glömde säga" handlar om Ella som trånar efter sin exman Johan, trots att han i åratal har behandlat henne som luft. Hon uppfinner en ny, sval, perfekt version av sig själv för att vinna tillbaka honom - och övar sig på nätdejten Niklas och blir samtidigt kär i grannen Martin. Lika dumt som det låter, såklart! Hon trasslar till det både för sig själv och för andra.

Med i berättelsen är också hennes gamla kompis (som hon vägrat prata med sedan en incident för många år sedan), hennes pestiga storasyrra, hennes kära gamla farmor som inte har lång tid kvar, hennes tvillingdöttrar samt hennes elever och lärarkollegor i skolan där hon jobbar. 

Ella är lätt att tycka om och berättelsen flyter på bra, som skön förströelse utan att vara flamsigt lättviktig. 

-

Kuriosa: Lite intressant att de senaste böckerna jag har läst, har åtskilliga utspelat sig i min hemkommun - utan att jag vetat om det i förväg. Ella bor i ett radhus i Sollentuna, precis som Diana i Sara Molins "En oönskad julklapp" (faktiskt ännu en feelgood som jag gillat!). Handlingen i Camilla Grebes "Skuggjägaren" är också förlagd till ett nästan-Sollentuna som det är lätt att känna igen sig i även om författaren ändrat namn och en del geografi. I Keplers deckare har de nästan alltid tagit en sväng till mina krokar, här på gränsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna: alltid är det någon mördare som vuxit upp i ett grustag här eller poliser som färdas på vägarna just här.