fredag 25 juli 2014

På blodigt Alvar-serien


Bokens titel: Skumtimmen
Författare: Johan Theorin
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2010
Antal sidor: 397 + extramaterial

Johan Theorins debutroman fick stor uppmärksamhet och följdes snart av ytterligare tre böcker i samma serie. Böckerna kretsar kring Alvaret och den öländska naturen. Många gånger med lite övernaturliga inslag eller åtminstone en släng av mystik och varje gång med en parallell historia från förr i tiden.

(Jag vet inte varför ”Skumtimmen” är tryckt senare än ”Nattfåk”, men antagligen har de tryckts i flera upplagor och jag har lyckats få ett ex av den första boken som är tryckt efter den andra boken hade kommit ut.)

Första boken i serien utspelar sig om hösten. Huvudpersonens vuxna dotter Julia har mist sin son på Öland, en sensommardag någon gång på 1970-talet, men ingen vet hur han dog eller varför. Tjugo år senare luskar morfadern i en gammal historia om en man som satte skräck i hela bygden för länge sedan. Han får en viktig ledtråd och upptäcker mördaren. Knepig intrig men Theorin skriver ruggigt bra!

Betyg: Spännande på ett lite långsamt vis, gripande på ett lite vemodigt sätt, underhållande med sin suggestiva berättarteknik. Mysig deckare.

-


Bokens titel: Nattfåk
Författare: Johan Theorin
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2009
Antal sidor: 384 + extramaterial

Andra boken i serien utspelar sig om vintern. Jag fastnade direkt för denna bok; den känns äkta i sin beskrivning av svensk nutid, har bra dialoger och är en riktig sträckläsningsdeckare! Uppföljaren är lika bra som debuten.

Nu har det blivit vinter på Öland och stormarna drar in över ön med snö och kyla. Vi får följa en familj som flyttat – och flytt – från Stockholm för att bo på en av de gamla ensliga gårdarna. De bryr sig inte det minsta om alla spökhistorier om hur de döda hemsöker huset i juletid. Men mamma Katrine börjar intressera sig för gårdens historia och finner fasansfulla lämningar från förr i tiden.

Betyg: Lite rappare och mer spännande än debuten, men fortfarande samma uttrycksfulla språk och goda förmåga att beskriva både människor och miljöer.

-


Bokens titel: Blodläge
Författare: Johan Theorin
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2011
Antal sidor: 406 + extramaterial

Tredje boken i serien utspelar sig om våren. Denna bok är lite mer hårdkokt och grabbig, men i övrigt är den nästan lika bra som de tidigare böckerna, med samma persongalleri – den gamle tuffingen Gerlof Davidsson är en sympatisk huvudperson! -  samma trovärdiga samtal och beteenden.

Storyn kretsar kring Per som tar sin tillflykt till en liten stenhuggarstuga på Öland, bland annat för att komma ifrån sin taskiga och gubbiga farsa Jerry. Naturligtvis får han inte en lugn stund, för Jerry ringer och behöver hjälp på fastlandet – så Per åker motvilligt till Småland för att hjälpa sin far, men då är det redan försent.

Betyg: Jag gillade inte det som var den ”spännande” historien, men uppskattar delarna om livet på Öland och allt det andra, som tack och lov är en betydande del av boken. Myspysig deckare.

-


Den fjärde boken i serien utspelar sig om sommaren och heter ”Rörgast”. Den har jag inte hunnit läsa än. 

Länkar till böckerna på Adlibris: Skumtimmen POCKET, Nattfåk POCKET, Blodläge POCKET, Rörgast POCKET.

torsdag 24 juli 2014

Mordet i Eiffeltornet


Bokens titel: Mordet i Eiffeltornet
Författare: Claude Izner (pseudonym)
Originalets titel: Mystère rue des Saints-Pères
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Kabusa Böcker, 2011
Antal sidor: 267

Härligt omslag och lockande baksidestext "En färgstark bild av 1800-talets Paris, den är full av romantik och historisk detaljrikedom och drivs av en nervkittlande mordgåta i Agatha Christies anda".

Men min anteckning från sommaren för tre år sedan, då jag läste den, är "Några mord i 1800-talets Paris under den stora världsutställningen där. En ung bokhandlare, ett nybyggt Eiffeltorn, klapprade hästdroskor och en mordgåta. Men personerna är bleka och ingen av dem fastnade egentligen - tyvärr inte historien heller."

Dessutom minns jag att jag ifrågasatte riktigheten i en del påståenden om Paris anno 1889, som exempelvis att gatorna skulle varit asfalterade.

Betyg: Myspysig historisk deckare som inte stannar kvar en sekund i tankarna så snart du slagit ihop boken.

Rekommenderas till: semesterläsning, kanske?

Snackis: nej, inte alls.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

onsdag 23 juli 2014

En liten smula underbar


Bokens titel: En liten smula underbar
Författare: Dawn French
Originalets titel: A tiny bit marvellous
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Printz Publishing, 2012
Antal sidor: 381

Det händer i stort sett aldrig att jag lägger ifrån mig en bok innan jag läst klart den. Det här är dock en. Recensionen måste därför bli kort.

Jag köpte boken främst för att jag tycker att Dawn French är så rolig på ett snällt och intelligent sätt (ni vet, den engelska skådespelerskan som spelade i "French & Saunders" och som är den tjocka, okonventionella prästen i "Ett herrans liv"?). Nog borde hennes debutroman vara riktigt rolig, tänkte jag.

Det här är den otroligt tramsiga historien om mamma Mo, pappa Denys - båda är snart 50 år, tror jag - och deras tonåringar Dora och Peter. Alla får egna kapitel för att berätta om sina liv och det är där hela boken faller platt: rösterna är för konstruerade och dessutom för svåra att tro på. Sonen Peter i synnerhet, han tror sig vara Oscar Wilde reinkarnerad, pratar gammaldags struttigt och beter sig inte som en 16-åring med friskt psyke, skulle jag säga. 17-åriga dottern Dora hatar sin mamma, funderar på att ha sex, tvingas iväg till ungdomsmottagningen samt skriver på Facebook hela kvällarna istället för att plugga. Mo får någon slags livskris och funderar över sitt liv med maken, men det sätt varpå hon gör det känns inte autentiskt för fem öre.

Jag fixar helt enkelt inte att läsa de styltiga "egna rösterna". De är för övrigt alldeles för lika varann - trots att de pratar som få människor skulle göra i verkliga livet. Allting är som en klämkäck halvtimmeslång underhållningsserie på teve - precis så som jag är van vid att se Dawn French men det är inte hälften så roligt när det är skrivet...

Själva intrigen är så simpel så man begriper direkt vad som kommer att hända (ja, jag har skumläst och bläddrat igenom den del av boken som jag inte orkade till och ja, jag fick rätt).

Gav boken till min man och sedan min mamma, men båda två mäktade bara några få kapitel av samma anledning som jag själv.

Betyg: Köp inte, det här är kul på teve men inte i skrift.

Rekommenderas till: vet inte.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

måndag 21 juli 2014

En nypa salt


Bokens titel: En nypa salt
Författare: Maria Goodin
Originalets titel: Nutmeg
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Printz Publishing, 2013
Antal sidor: 286

En härlig liten berättelse som definitivt förtjänar att lyftas fram! Jag har aldrig hört talas om vare sig författaren eller just denna bok och inte finns det många recensioner heller. På omslaget finns ett enda citat och det är från DN: "Förvånansvärt vacker". Är det bara jag som tycker att det är ett citat som nästan får en att backa?! Det låter inte särskilt positivt att något är förvånansvärt bra... När jag sedan letade på nätet efter DN:s recension så fanns ingen, dock en superkort liten sammanfattning som avslutades med ovanstående ord.

Boken inleds helt underbart och enerverande. Den är så mustigt fabulerande och full av orimliga anekdoter att jag ena sekunden tycker den är fantastiskt underhållande och nästa tänker För guds skull, bryt nu! Jag fattar att ni försöker vara roliga men det ÄR faktiskt inte kul längre". Och det är mitt i prick vad huvudpersonen känner inför exakt samma berättelser - faktum är att det är just det som hela boken går ut på.

Vad sägs om det här?
"Mamma led av alla möjliga komplikationer under sin graviditet. Hon översköljdes av värmevallningar flera gånger om dagen, något som barnmorskan skyllde på en trasig termostat, och fick så mycket gaser i magen att en ung man från det lokala gasbolaget måste komma och utföra en tiopunkters säkerhetsinspektion. Hennes fingrar svällde upp som korvar och när hon gick gatan fram jagades hon av hundar som nafsade efter dem. Hon åt enorma mängder ägg, inte för att hon var sugen utan för att hon trodde att gulan skulle ge mig ett gyllene skimmer."

Den 37-åriga Valerie är döende i cancer. Hennes 21-åriga dotter Meg hoppar av sina universitetsstudier för att flytta hem till sin mor och tillbringa de sista månaderna tillsammans med henne. Hon vill också göra upp med sitt förflutna och för en gångs skull få raka, ärliga besked från sin mamma om vem hon egentligen är.

Meg föddes då Val endast var 16 år. De har levt isolerade sedan dess och i en fantasivärld som består av matlagning och odling. Det är klätterbönor som klättrar uppför väggarna, det är Flygande Jakob där kycklingarna flaxar iväg, det är spagettiplantor i fönstret och en fullständigt fabulös historia om hur lilla Meg kom till. Hennes far var visst en fransk pajdegsbagare som dog i en körsbärspajbakningsolycka (!), och dottern föddes rakt ner i en stekpanna.

I skolan gör hon sig till åtlöje då hon alltid berättar minnen som för henne är verkliga men som för alla andra är uppenbara lögner. Inte förrän Meg är tonåring inser hon att mamman i alla år har ljugit om hennes barndom. Hon minns ingenting alls utom de fabricerade minnen som mamman matat henne med - och som alltid handlar om en ljuv, lycklig, varm och heltokig värld full av prunkande trädgårdar och levande matingredienser.

Varför vägrar mamman konsekvent att berätta om Megs födelse och sin graviditet? Varför vägrar hon berätta om de olika ställen de bott på, de män som funnits i hennes liv, morföräldrarna som försvann? Vad döljer hon bakom sina glättiga berättelser om älvor i mjölkflaskorna och dansande gurkor?

Det är en överraskande vacker och varm liten berättelse, enkel och förutsägbar men fin ändå. Titeln är mycket väl vald - för det är en feelgoodbok med lite salt på allt det söta, samtidigt som "en nypa salt" kan anspela på vad man får ta mamma Valeries sagor med. Den engelska titeln "Nutmeg" syftar på muskot, som Meg är uppkallad efter. Jag antar att det finns en liten lustighet i namnvalet eftersom "nut" är en person som är småtokig, som dessa båda unga kvinnor framstår.

Betyg: Det här är mer än DN:s "förvånansvärt vacker", det är en varm och rar berättelse fylld med vemod och insikt. En enkel bok som ändå lämnar en bra känsla efter sig, och visar på vikten av förlåtelse, förståelse och försoning.

Rekommenderas till: alla som behöver en lättläst bok att må bra av, utan att den för den skull känns ytlig och ointressant.

Snackis: I viss mån finns det samtalsämnen här, men det är kanske inte en bok jag skulle välja att lyfta fram i en bokcirkel ändå.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 17 juli 2014

Mörk jord


Bokens titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Originalets titel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 270

Denna vackert formgivna, inbundna bok äger jag tack vare bokrean. Ni som köper den nu slipper inte undan en maggördel med skrytcitat tvärs över hela framsidan.

Upplägget är helt fantastiskt bra och det var enbart därför jag köpte boken. Massmördare och engelska hedar känns annars lite uttjatat, men här fastnade jag för intrigen:

Tolvårige Steven bor i fattigdom och känslomässig misär tillsammans med sin mormor, mamma och lillebror i ett ruckligt hus i ett litet engelskt samhälle vid Exmoorheden. Familjen har i stort sett inte råd med någonting alls, pojkarna köper slitna kläder på loppis och äter mögligt bröd till medhavd skollunch. Stevens liv är fruktansvärt på många vis, även om man bortser från den uppenbara fattigdomen. Han blir svårt mobbad i skolan och har en enda vän - som dock utnyttjar honom våldsamt, äter upp hans futtiga mat och tigger till sig hans sista sparpengar. Inte ens lärarna på skolan är snälla och förstående, trots att Steven blir slagen på skolgården.

Det värsta i Stevens liv är dock att hans mammas lillebror Billy förmodas finnas bland en massmördares offer. Nu sitter mördaren - pedofilen Arnold Avery - bakom lås och bom men man har inte hittat alla de barn han hann döda. Ett av barnen som saknas är mormors son, mammas bror, som var bara elva år då han försvann. Sedan den dagen har livet stannat helt i familjen, trots att det är närmare tjugo år sedan. Mormor (en elak kärring) och mamma (en totalt hjärtlös förälder) har inte ork för Steven och hans bror, bryr sig just inte om dem, kramar dem inte och pratar sällan med dem. Alla väntar bara på att Billy ska komma hem igen - död eller levande.

Så får Steven infallet att skriva till Avery i största hemlighet och en brevväxling inleds där pojken vill ha upplysningar om var hans döde, lille morbror finns begraven ute på heden och där mördaren gradvis börjar få en fruktansvärt stark drift att förgripa sig även på Steven.

Delarna om pojken som försöker lappa ihop sin dysfunktionella familj genom att hitta ett nergrävt skelett är oerhört gripande och ännu mer så är de många berättelserna om vad mobbare och "vänner" utsätter honom för. Han är helt utlämnad och har inte en enda vuxen han kan vända sig till för råd, tröst, kärlek och värme.

Delarna om massmördaren är ungefär som man kan tänka sig. Ännu en Hannibal Lecter i farten, ännu ett människomonster med bestialiska tankar. Jag skyndar mig igenom de styckena, de intresserar mig knappt. Att säga som någon svensk recensent att denna bok skulle fått Augustpriset om den skrivits av en svensk författare är verkligen att ta i, tycker jag. Men detta är Bauers debutroman och det är en lysande start för hennes författarkarriär.

Betyg: En mordhistoria som varvas med nästan ännu värre skildringar av ett utsatt barn i dagens England.

Rekommenderas till: dem som vill läsa en annorlunda spänningsroman helt utan poliser, detektiver och kriminalare, en thriller utan blod men med mycket obehag ändå.

Snackis: Jag tycker generellt att man ska låta bli att snacka sönder deckare och kriminalhistorier.

Länk till Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

Modershjärtat


Bokens titel: Modershjärtat
Författare: Katerina Janouch
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Piratförlaget, 2013
Antal sidor: 442 (efter att ha räknat bort extramaterial och annat)

När jag tänker på Katerina Janouch så tänker jag sex-och-samlevnad, prat, prat, pratkvarn och på att hon har många barn men bara den yngsta är flicka (får man verkligen önska sig en flicka när man bara har pojkar?). Jag har aldrig läst en bok av henne, bara krönikor. Hon skriver bra, det jag har läst har jag gillat. Men en hel roman?

Det här är den femte boken om Cecilia Lund, en svensk barnmorska som lever med man och fem små barn i något som tycks vara en stockholmsförort. Hon har två systrar, Susanna och Maria, som förekommer med sina egna problem och livsval i boken. Mamman Christina är en medelålders, kantig och hård mediedrottning som ger ut flera tidningar och är kändis - men också alkoholist. Åldriga mormor Sonja är en kompetent kvinna som arbetat som barnmorska på Barnbördshuset i Stockholm under 1950-talet och framåt. Hon ger ett rart och varmt intryck, men har en historia som inte ens hennes döttrar känner till: något skrämmande som hon varit med om och som bara hon och en av hennes arbetskamrater ännu minns. När den forna arbetskompisen blir påkörd och dödad och Sonja själv strax därpå råkar ut för en smitning, sätts en serie hemska händelser i rullning.

Katerina Janouch överraskar mig med sitt fina språk och sina utmärkta beskrivningar av de många karaktärerna i boken. Jag blir förvånad över hur skickligt hon skriver, det här hade jag faktiskt inte väntat mig.

Lite skeptisk förhåller jag mig ändå till hela romansviten. Skriva en bok om året och på förhand bestämma sig för att det ska bli "minst tio böcker i serien"? Det känns lite sisådär. Och räcker verkligen materialet, eller blir det samma visa om igen?

De goda personbeskrivningarna och de olika dilemman som Cecilia och hela hennes familj ställs inför är intressanta om än lite tradiga. Mycket om äktenskap och förhållanden, graviditeter och längtan efter barn, suget efter passion och sex och mera kärlek.

Någon bloggare skrev att man måste läsa de fyra första böckerna för att begripa handlingen men det kan jag intyga att det måste man inte alls! Janouch är mycket tydlig med vad som hänt tidigare i serien.









Hmm, nu hamnade inte böckerna rätt trots att jag döpt filerna så att de skulle komma i kronologisk ordning. "Bedragaren" är den första boken, sedan följer de i rätt ordning uppifrån. "Blodssystrar" har nog inte kommit som pocket än. Tydligen skriver Katerina Janouch på den åttonde boken i detta nu (jag snokade på hennes blogg...).

Det här är nog en av mycket få tjejböcker jag har i min bokhylla och jag lär inte köpa resten av serien. Men det var trevlig läsning. Löjligt osannolik intrig är inflikad angående Sonjas gamla karriär, för att få spänning i boken, men god underhållning. Dock inget som lockar mig att följa Cecilia i fortsättningen.

Betyg: Det är nog meningen att det ska vara tankeväckande, angående nazism och främlingsfientlighet, men det spelar en underordnad roll och fokus ligger på amning, uteblivet sex, drömda romanser och en småbarnsfamiljs stressiga tillvaro.

Rekommenderas till: dem som är mitt uppe i det röriga och självförsakande småbarnslivet, när man (åtminstone jag!) sällan kan ta sig igenom en tjock bok och fortfarande komma ihåg vad förra kapitlet handlade om.

Snackis: Nja, skulle inte tro det.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 12 juli 2014

Genom dig


Bokens titel: Genom dig
Författare: Lotta Lexén
Förlag: Fredag förlag, 2014
Antal sidor: 275

Som debuterande författare antar jag att man biter av sig naglarna, nervöst tvinnar håret och gnisslar tänder medan man läser tidningars och bloggars recensioner av ens bok, ens allra första publicerade alster. Men det är lite läskigt att vara den som kommer med kritiken också! Jag tycker att det känns pirrigt att skriva när jag misstänker att författaren själv kommer att läsa. I detta fall är jag tämligen säker, eftersom Lotta Lexén själv skickade mig ett recensions-ex av "Genom dig", med dedikation och allt. Men jag har lovat mina läsare att skriva helt uppriktigt, så här är är min åsikt om boken:

Formen. Ja, jag vet att jag snöar in på det här med formen - men det kan jag inte frigöra mig ifrån eftersom det är mitt jobb. Det betyder en hel del för mig att bokens omslag stämmer med texten, att det är snyggt eller vackert eller spännande eller något som får mig att vilja läsa. Inlagan är minst lika viktig, texten ska vara snyggt satt och utöver det rent grafiska så kräver jag att boken innehåller få stavfel, annars tappar jag intresset helt.

Här får jag skicka en "tummen upp" till de två som gjort ett riktigt snyggt omslag, mycket proffsigt och tilltalande, fullt i klass med vad de stora förlagen producerar: Magnus Lexén och Linda Johansson (tycks vara författarens make respektive vän). Ska man kränga en bok i den svåra bokbranschen så är det nödvändigt att lägga tid på omslaget.

Nästa "tummen upp" kommer sig av att jag enbart hittade ett dussin stavfel i hela boken, vilket måste vara rekord för en bok som getts ut på eget förlag. Jag har insett under de senaste åren att det där med egenutgivning tyvärr har en nersida, och det är att man sällan har proffsiga korrekturläsare och redigerare. Eftersom Lotta Lexén tydligen är gymnasielärare i svenska får man anta att hon har ett rejält försprång! Manuset är skickligt disponerat och ingenstans kommer jag på mig med att tänka "herregud, hade de inte råd med att ta in en redigerare?" som jag alltsomoftast tänker när jag läser alla dessa jag-ger-ut-min-egen-bok-på-ett-pyttelitet-förlag-böckerna.

Intressant är att Lotta Lexén i några rader till mig refererar till sin blogg, där hon sammanfattar ett författarsamtal mellan Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp som handlar om "fullitteratur". Jag har läst en bok vardera av dessa tre kvinnor nu och kan bara konstatera att i mitt tycke är Lexén den som skriver absolut bäst av dem. Jag köpte Emelie Schepps "Märkta för livet" och Sofie Sarenbrants "Istället för dig" - ni kan läsa recensionerna om ni klickar på länkarna - men blev mest fascinerad över hur Sarenbrant har kunnat ge ut en hel serie böcker och nå sådan uppskattning. Schepps bok var åtminstone lite annorlunda.

Gemensamt för dessa tre böcker - och för övrigt för Hans Koppels "Kommer aldrig mer igen" - är att de placerar historien i Sverige, med mängder av svenska företeelser och stor igenkänning. Det är lättlästa spänningsromaner, alla med mord och kidnappningar. Samtliga har dessutom fått för sig att låsa in en av huvudpersonerna i en källare! Är det Josef Fritzl som spökar i huvudet på våra svenska deckarförfattare?

Vem som är Den Skyldige i "Genom dig" begriper jag redan tidigt i boken, men det gör just ingenting. Romanen är väl uppbyggd och spännande på ett lite myspysigt vis. Huvudpersonen, 21-åriga Hanna, är helt utan familj. Hon är mycket rik genom arvet efter sina föräldrar, har en fin lägenhet i stan, går ut och dansar på helgerna, läser konstvetenskap på högskolan - men har även ett vackert landställe att fly till då hon behöver komma ut i naturen. Där sitter hon konstant uppkrupen i soffan framför eldstadens knastrande björkvedsbrasa (tro mig, som ledare för friluftsaktiviteter för ungdomar vet jag att de flesta tjejer i hennes ålder verkligen inte kan tända en brasa!), med raggsockor på fötterna och gott te att värma sig med efter en rask löprunda i skogen. Där ute på landet bor även bästa kompisen Lisen, som snabbt dras in i de hemska händelser Hanna råkar ut för.

Hannas klasskamrat på högskolan råkar ut för ett brott och en ung självdestruktiv flicka i närheten försvinner från jordens yta. Dessutom börjar Hanna grubbla över sin barndom, sina döda föräldrar och sina märkliga förmågor som ingen annan tycks besitta. Inte underligt att polisen och lokaltidningen börjar fråga sig varför just Hanna är involverad i så många polisutredningar - och hon bestämmer sig för att göra allt för att själv komma på svaret på den gåtan.

Ett minus för den något tramsiga storyn med stenen i skogen - jag säger inget mer! - men att Hanna har sinnen utöver vad vi vanliga har kan jag däremot smälta.

Ett plus däremot för att Lexén sådär lite i förbifarten nämner att en person är homosexuell och tillskriver honom egenskaper som inte är schablonmässiga. Likaså en uttråkad, vaktande polis som är kvinna och en vek och labil kurskamrat som är man. Skönt att persongalleriet inte är så traditionellt könsuppdelat alla gånger!

Betyg: Mysig spänningsroman utan en massa blod och snaskigheter, ett rikt och nyanserat språk, avsevärt mycket bättre än många andra liknande böcker jag läst på sistone.

Rekommenderas till: tonåringar och uppåt (här finns en hel del tonårsproblematik med övergrepp, självskadebeteende, snatteri, olycklig kärlek, mobbning och så slipper man tack-och-lov vidriga splatterscener) som vill läsa något lättillgängligt och småspännande.

Snackis: Nej, det här är ren underhållning.

Länk till boken på äckligt dyra Bokus: POCKET eller från nästan lika dyra förlaget: POCKET. Om jag kommer ihåg ska jag lägga in en länk till Adlibris när de tar in boken i sitt sortiment.

Tack till Fredag förlag för recensions-exet!

fredag 11 juli 2014

Allt vi aldrig gjorde med varandra


Bokens titel: Allt vi aldrig gjorde med varandra
Författare: Inger Alfvén
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2012
Antal sidor: 317

Någon gång i tidernas begynnelse läste jag "S/Y Glädjen" och minns den med rysningar - hu, vilken kuslig bok! Och därefter "Dotter till en dotter" som egentligen utkommit tidigare, men när båda dessa böcker först släpptes var jag fortfarande en liten småunge. Senare har jag även läst "Ur kackerlackors levnad", men någonstans där tappade jag intresset för Inger Alfvéns böcker, så jag antar att den sistnämnda inte var något för mig. Hursomhelst får man väl säga att Alfvén är en av Sveriges främsta nutida författare och en stjärna på att skriva om ruggiga relationer.

Tack vare senvinterns bokrea är jag nu ägare till "Allt vi aldrig gjorde med varandra", en fin bok som någon okänd satt på vackrast tänkbara sätt ("satt" som i den typografiska sättningen, det vill säga: någon har haft den goda smaken att välja ett vilsamt typsnitt, tilltagna marginaler, rejält radavstånd, gott om luft på sidorna - allt det där finliret som gör att en inbunden bok känns så inbjudande att läsa).

Romanen utspelar sig på en herrgård i Sörmland, huvudsakligen under midsommarafton. Till den förfallna gården kommer Viktoria, snart 27 år och bortskämt skilsmässobarn, för att gifta sig. Hennes buttre och dödslängtande far har fått stå för bröllopets kostnader, trots att det blottat ut honom fullständigt. Pappans unga sambo har fått slita som ett djur för att färdigställa orangeriet i trädgården, städa flyglarna, snygga till den ruckliga herrgården så gott det går innan ett trettiotal gäster från Stockholms överklass invaderar för midsommarbröllopet.

Till festen kommer också brudens mor, som inte varit där sedan hon 15 år tidigare skilde sig. Hon har nyligen blivit änka efter make nr 2, han som svävar som en ande över festen och har en egen röst i romanen. Genom en räcka korta kapitel får vi lära känna Viktorias föräldrar och deras nutida förhållanden likväl som deras gemensamma äktenskap. De vuxnas relationer varvas med glimtar av Viktorias liv, hennes ytliga väninnor, hennes blivande make - som hon knappt känner men vill ha barn med! - och hennes döde farfar som påverkar gårdens folk långt efter att han begravts.

Det är oerhört välskrivet, det är spännande på ett långsamt och ganska sävligt sätt - och framför allt framträder personerna allt tydligare för varje kapitel man läser. Små detaljer och gamla händelser förklarar varför livet ser ut som det gör för huvudpersonerna idag. Jag gillar greppet att skildra ett enda dygn men varva det med minnen som knyter ihop historien.

En enda negativ sak har jag att säga om boken: Inger Alfvén har totalt hakat upp sig på Facebook. Hon låter Viktoria referera till detta sociala forum på nätet i tid och otid. Bland annat har Viktoria blivit framröstad på Facebook som Sveriges femte snyggaste kvinna (eller något sånt). Själv har jag aldrig sett några såna omröstningar där. Hade det inte passat bättre att skriva VeckoRevyn?! Likaså har Viktoria blivit erbjuden ett modelljobb med lyxiga kläder på - och av! - Facebook. Men det är ju företag som gör reklam på sidan, åtminstone har aldrig jag hört talas om att Facebook själva köper in klädmodeller... För att inte tala om hur den täta stämningen i boken bryts då författaren låter Viktoria och hennes förvisso väldigt ytliga vänner hela tiden tänka på vad de ska lägga ut på sina statusuppdateringar. Har Alfvén överhuvudtaget fått sig förklarat hur sociala medier fungerar? Hon verkar hysa en stark aversion mot dem, det är klart.

Min bild: Röda rosor som i kärlek!

Betyg: En utomordentlig relationsroman, mycket genomtänkt och välskriven. (Skulle passa som gripande tevefilm förutsatt att man hade goda, svenska skådespelare och en väl tilltagen budget!)

Rekommenderas till: dem som gillar böcker där karaktärerna förändras över tid.

Snackis: Bra ämne för en bokcirkel, skulle jag tro.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.