Det nya gamla

Bokens titel: Det nya gamla

Författare: Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek
Förlag: Norstedts, 2025
Antal sidor: 285

Helena och Cilla är kompisar sedan länge och kan varandras historia. De har sett varann genom äktenskap, barnafödslar, karriärer, bostadsbyten, skilsmässor, ungarnas uppväxt och de egna föräldrarnas åldrande. Det betyder mycket att ha en sån väninna eller två, det vet jag av egen erfarenhet. Någon som genomlevt det hela tillsammans med en eller åtminstone i ens närhet.

Nu är Cilla och Helena 65 år och det är rimligt att fundera på pensionen. Vad ska de göra resten av livet? Det är en ny tonårstid men i andra änden av livet. Hur ska man egentligen leva när man är gammal (utan att vilja vara gammal)?

Jag hade stora förhoppningar på den här boken, tänkte att det borde vara som att tjuvlyssna på äldre syrror som kunde ge mig några livsvisdomar inför att jag själv kommer dit där de är nu. Började genast sätta post-it-lappar och rita små krumelurer i marginalerna!

Där finns reflektioner som jag känner igen mig mycket i. Hur kroppen förändras fast man inte gör det inuti, hur man kan sörja det utseende som gått förlorat, hur jobbigt det kan vara att kallas tant eller inse att man använder ord och begrepp som de yngre knappt begriper, att tackla omgivningens förväntningar. Det anses fult att bli gammal men man har ju inget val om man inte vill dö. Jag stryker under lite mer och nickar, precis så här är det. 

Men så smyger det sig in alltför mycket prat om utseende, (o-)smickrande kläder, pigmentfläckar på händerna, puffig klimakteriemage och trött hy - och jag tänker: herregud Helena du är ju skitsnygg, hur kan du ens vältra dig i allt detta "vad ska jag ha på mig, duger jag?!". 

Här finns också intressanta tankar om kärlek och sex när man är i övre medelåldern, men Cilla framstår som kvinnan som hellre odlar grönsaker och klarar sig själv medan Helena kollar sms från älskaren var tionde minut och nojar över om hon har sagt fel saker - och jag känner inte igen mig i någon av dem och ser inte mina vänner i dem heller. 

Någonstans där glider jag ifrån mina tänkta storasyrror och deras hemliga konversation och inser problemet med boken (för min del). Det är inte ett samtal vi tjuvlyssnar på. Det är inte en brevväxling som publiceras postumt. Det är inte en dagbok som läses högt efter hundra år. Det är faktiskt en genomtänkt, insåld idé om att skriva en bok som består av författarnas redan från början smått tillrättalagda brev till varann. Det är lite för påtagligt att vi läsare finns med i tankarna från allra första meningen, inte att vi tillkommit efteråt. 

Så: jag önskar jag hade kunnat ligga hopkrupen under köksbordet dold av Helenas ärvda broderade linneduk (det är viktigt med gamla ting och deras berättelser!) och lyssna på de här sammansvetsade kvinnorna när de pratade fritt och ofiltrerat inför att de skulle hugga in på brevskrivandet. Det hade varit värdefullt och underhållande!

Under samma tak

Bokens titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström och Jan Andersson
Förlag: Modernista, 2022
Antal sidor: 255

Lisa har fått ett jobb i Göteborg - och otroligt nog även lyckats hyra en lägenhet där i andra hand. Kruxet är att när hon kommer dit så är hon inte den enda som har nyckel... I lägenheten bor även Frans (händelsevis jämnårig med Lisa) som inte alls är särskilt kompatibel med henne och som vägrar flytta ut. 

Lisa har flyttat från Luleå för att hitta en tillvaro som inte bestäms av vad hennes syrra och föräldrar tycker och förväntar sig. Frans kämpar för att orka leva ett liv utan tvillingbrorsan som nyss dött. 

Det börjar som en stel överenskommelse om att bo tillsammans tills de kunnat lösa problemet (och såklart att en av dem får flytta därifrån), men utvecklas snabbt till ett prövande samboförhållande där Lisa får vara med i Frans band och de unga tu börjar få varmare känslor för varann.

Det är en feelgood för 20-plussare, skulle jag säga. Mycket känslor och grubblerier om livet, kärleken och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor. Ska jag sammanfatta "Under samma tak" med ett enda ord så får det bli: rar.

Jag som lever och du som är död

Bokens titel: Jag som lever och du som är död
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Novellix, 2024
Antal sidor: 21

Jag har läst precis varenda bok Tove Alsterdal skrivit, så det är klart jag ville ha den här novellen också. Dessutom älskar jag Novellix fina utgivning, samlar deras noveller som godis i bokhyllan.

Innan jag säger något om handlingen, måste jag bara konstatera att jag blev himla besviken över att jag redan hade läst den här novellen. Jag menar, de är inte direkt gratis och hade jag haft en aning om att det är samma novell som jag redan läst men i ny förpackning så hade jag givetvis inte köpt den... 

Ingenstans står det när jag kollar Bokus, Adlibris eller Novellix själva, men den ingår i novellsamlingen "Svart advent" från Bookmark förlag - och den har jag läst för tio år sedan. Där kallades den "Återförening". För er som inte läst den är det däremot något jag varmt kan rekommendera! 

Johanna ser inte jättemycket fram emot att återse några av sina tjejkompisar från skoltiden, men nu har de bjudit in henne till en återträff som hon inte kan tacka nej till. Det har gått trettio år sedan de senast sågs. De har bestämt sig för att mötas vid just den lägerelden nära just den kalla sjön i just den snåriga skogen där allt det hemska hände en sommarkväll för decennier sedan... 

Hu! Krypande obehag och mycket välskriven spänning.

Vitt slödder

Bokens titel: Vitt slödder
Författare: Carina Rydberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 144

Jag har aldrig läst något av Carina Rydberg förut, trots att jag väl borde. Så kom min pappa och placerade den här boken i handen på mig: "Det här är nog något för dig!". Lite otippat.

Det första som slår mig, redan efter några korta stycken, är hur fantastiskt hon skriver. Vilken språkkänsla! Vilket pricksäkert, tydligt sätt att uttrycka sig. Vilken förmåga att minnas och dela med sig av just rätt detaljer för att även vi andra ska minnas hur det var. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men inte det här. Kanske hade jag också trott att det skulle vara en uppdiktad roman om en uppväxt, men istället är det Carina Rydbergs egen barndom och framför allt ungdomstid som skildras. 

Jag tyckte verkligen om den här boken! Ytterst tveksamt om jag skulle tyckt om att vara klasskompis med Carina, hon framstår som stöddigt självsäker, lite besserwissrig, ibland manipulerande, alltid synnerligen krass - och tydligen vacker när hon väl tagit av sig glasögonen och släppt ut håret. Men att läsa hennes glimtar av hågkomster, det är däremot något jag tycker om. Ibland - nåja, flera gånger - undrar jag dock över urvalet. Boken är så tunn och hur har hon bestämt sig för att just de här minnena är viktiga att förmedla, av kanske 50 års samlade upplevelser? Jag kan inte riktigt se den röda tråden, om jag ska vara ärlig.

Det är något friskt och befriande över berättelserna från skoltiden, där barnen inte antingen är rara och oskyldiga varelser eller några stackare som far illa, utan faktiskt helt vanliga ungdomar med ilska och aggressioner, glädje och förhoppningar, mycket längtan efter sex och kärlek, många kluriga tankar om den egna framtiden. Sedan följer ett vuxet liv som vi får korta glimtar - återigen undrar jag över vad som fick henne att välja att berätta just det här för oss, men strunt samma, det är kanske inte alltid så att man måste förstå en författares bevekelsegrunder.

Lögnaren i skafferiet

Bokens titel: Lögnaren i skafferiet
Författare: Kristina Appelqvist
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 408

Egentligen utomordentligt tramsigt, på gränsen till såna där (olidliga) teaterrevyer med Eva Rydberg och Nils Poppe - ni vet, där någon öppnar dörren samtidigt som en annan kastar sig bakom en soffa och en tredje är död inne i en garderob? Allt medan publiken gapskrattar och skådespelarna vrålar sina repliker så man får tinnitus. Men vad roligt jag hade medan jag läste!

Tydligen är det här den andra boken i en serie, som inleds med "Klänning för korta kvinnor" och har en fortsättning i "Vykort från en bortglömd prins" och "Död man på rymmen". Kan dock säga att det inte var några som helst problem att läsa den helt fristående, utan att ha bakgrundskunskaper om persongalleriet. Mycket enkel att komma in i. 

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på något departement - och dessutom äger hon en herrgård ute på vischan. Till vardags är hon alltså korrekt, kompetent och kostymklädd i storstan, men på fritiden förvandlas hon till multitaskande, kreativ kursledare. Nu har hon lyckats få tag på en självupptagen författare som ska hålla skrivarkurser, men han är helskum och det kan man nog säga att även deltagarna är. I värsta Lasse-Majas detektivbyrå-stil försvinner några förstaupplagor av Astrid Lindgrens böcker från det lokala biblioteket och snart riktas polisens blickar mot Ninas herrgård...

Samtidigt måste hon kämpa med - eller snarare mot - sin absurt osympatiska chef Diana, en generaldirektör som är karriärstörstande på en heeeeelt ny nivå. Träffsäker igenkänning för alla som haft en halvtokig chef i sin närhet. Lättläst, fånigt och overkligt om maktens högkvarter, men ja, det är mycket underhållande!

Sommaren 1985

Bokens titel: Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2023
Antal minuter: 10 tim 0 min

Sommaren 1985 sändes LiveAid-konserten på teve över hela världen exakt samtidigt och sågs av 400 miljoner tittare. Det var något alldeles enastående då - innan internet kopplade ihop världen - och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen och kvällen.

På lilla Särsö i Roslagen har sommargästerna kommit för att stanna. Barnen som har växt upp tillsammans återses nere vid bryggan. Nu har de fyllt 14 år och varje sommar i deras liv har de lekt, badat, cyklat och delat hemligheter. Den här sommaren är annorlunda redan från start: de tre tjejerna och fyra killarna har tagit klivet från barn till tonåringar. De har vuxit på alla ledder, färgat håret, druckit folköl, hånglat, börjat lyssna på musik och fått rejäla humörsvängningar - nu lockar inte längre barnsliga lekar.

Någons föräldrar ska skiljas, någons mamma är svårt sjuk, någons pappa har inte hållt efter och renoverat huset han hyr av en annan förälder. Splittring uppstår, nya pakter bildas och det hela blir än värre av att tjejerna har blivit så söta, farligt sexiga, spännande och mystiska. Killarna behöver imponera på dem och det räcker inte med gitarrspel vid lägerelden och storebrorsans starköl...

En något äldre pojke har nyligen drunknat utanför Särsö och det sägs att en sjöjungfru ledde honom i döden. Kan det vara sant? När grabbarna olovligen snor en motorbåt och tar sig ut till en livsfarlig klippö, hittar de en sjöjungfru som trasslat in sig och sitter fast i ett rep. De måste rädda henne! Men vem är hon och varför har någon bundit fast henne?

Värst av allt: vad gör hon med dem?! Sjöjungfruns sång förhäxar tonåringarna och får dem att göra saker de aldrig annars skulle drömt om. Hon blir som ett gift för dem, de längtar efter henne och den ljuvliga sången samtidigt som hon är ett illasinnat monster.

Jag gillar ju allt av John Ajvide Lindqvist och det här är så otroligt bra att jag måste sätta etiketten "favorit" på boken (något jag sällan gör) och bara konstatera att han är så ruggigt skicklig på att berätta en historia där man sympatiserar med i stort sett alla personerna och känner igen sig i så mycket.

Jag orkar inte gissa vad boken ska förmedla. Vilka metaforer som finns där, vad det innebär att folk i generationer har både längtat efter och fruktat sjöjungfrun. För mig räcker det med att det här är en av årets bästa läsupplevelser.

Din tid kommer

Bokens titel: Din tid kommer

Författare: Carl-Johan Vallgren
Uppläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2024
Antal minuter: 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken. Det är den spänningsroman, den innehåller mord och våldsamheter, tortyr och grova brott. Den är nominerad till Årets bästa kriminalroman 2024 av Svenska Deckarakademin - vi får veta om någon vecka om den vunnit. "Din tid kommer" har det välkända upplägget med en smart karriärist från Rikskrim som återvänder till sin hembygd för att utreda ett mord trots att hon som ung vuxen ville fly därifrån för att undkomma barndomens trauma, samt en av sorg nedbruten kommissarie som ska hantera sin hustrus död i cancer samtidigt som hans tonårsdotter försvinner efter en skogsutflykt och förmodas vara i fara. Så långt är det en dussindeckare.

Men egentligen är det ju en roman om existensen, om att älska någon som dör ifrån en, om att sakna någon som inte finns kvar. Om att på något vis hitta en gnutta hopp och dra sig upp till ytan för att själv överleva när de älskade är borta.

Vissa delar var rätt trista på det lite sega sättet, för att tempot saknades och mitt engagemang i polisen Johanna var svagt. Andra delar hade tvärtom actionfilmstempo och var oerhört obehagliga, där människor plågas. Men större delen av romanen var ren njutning, för Vallgren har ett så vackert språk, så poetiskt och fullständigt genomtänkt. Kanske njöt jag lite extra av att handlingen är förlagd till början av 90-talet, precis lagom långt bort i tiden. Det spelar också in att uppläsaren Ludvig Josephson har en så fin röst som perfekt förmedlar huvudpersonens sorg och smärta.

För mig var den stora behållningen att läsa om det vakuum som uppstår efter en hustrus plågsamma död i cancer och en dotters obegripliga försvinnande - hur orkar man med all den oro, längtan, ångest och sorg som gör livet nästan outhärdligt? Mitt i allt brutalt och hemskt så finns en stor glädje över att få leva och finnas kvar och en spirande känsla av "jag klarar det här".

Födelsedagen

Bokens titel: Födelsedagen
Författare: Sofie Sarenbrant och Carina Bergfeldt
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 405

Jag läste hela boken på min mobil, vilket kanske låter omöjligt men var helt okej. Tycker Sarenbrant skriver riktigt bra (har inte läst något av Bergfeldt så kan inte uttala mig om henne) och därför hade jag höga förväntningar på den här spänningsromanen. 

Upplägget är helt underbart! Frånskilda föräldrar som är snuskigt rika och självupptagna. Ett enda gemensamt barn, sonen Samuel som fyller sju år den dagen då boken börjar. Problemet är att han inte ligger i sin säng när föräldrarna - mamma, pappa och nya bonusmamman - kommer in för att gratulera. Älskar starten på den här historien!

Bra: Det är underhållande att läsa om mamma Frida som har en talkshow på teve och lägger ut Instagram-inlägg om sitt perfekta liv, pappa Ted som är stenrik men verkar olycklig och otrogen, bonusmamma Pernilla som är simpel medelklass och småmullig och höggravid och allmänt nedvärderar sig själv hela tiden. Hur ska de här tre egotrippade människorna kunna samarbeta i en så monumental kris som att deras barn försvinner?!

Bra: Det är spännande på ett rappt Da Vinci-koden-vis.

Dåligt: Det är tunt, blaskigt, osannolikt. Ytligt och klichéartat. 

Sammanfattningsvis: Extremt lättsmält underhållning för stunden.

Svalors flykt

Bokens titel: Svalors flykt
Författare: Majgull Axelsson
Uppläsare: Gunnel Fred
Förlag: Norstedts, 2023
Antal minuter: 11 tim 40 min (jag både lyssnade och läste)

Jag tycker otroligt mycket om Majgull Axelssons bokproduktion som helhet. Hon har en fantastisk förmåga att levandegöra alla möjliga, udda personer och deras skiftande livsöden. 

Norrköping i nutid. Psykologen Christel arbetar på stadens sjukhus - men eftersom hon nyss blivit diagnosticerad med Parkinsons måste hon överväga att snart gå i pension. Christel vill inte riktigt kännas vid sina svårigheter, hur knepigt det blivit med balansen och koordinationen. Undviker att berätta ens för bästa väninnan Lisbeth (som också är hennes kusin).

Christel lever ensam. Hon fick aldrig några barn och anledningen är fortfarande svår att tänka på, ett helt vuxenliv senare. Kusin Lisbeth däremot har en son och det är knappt att Christel orkar lyssna på pratet om denne begåvade unge man och allt han tar sig för. 

Lisbeth har varit överläkare på förlossningen och sett så mycket sorg och elände som man bara kan göra på en sådan avdelning. Bland annat förlöste hon en nerknarkad, alkoholiserad kvinna med en misshandlande partner; ett litet flickebarn som fick sämsta tänkbara start i livet med två riktiga pundare till föräldrar. Molly heter barnet och det är henne vi får följa något decennium senare, då hon kallar sig Zadie och tvingas gå till Christel för terapisessioner som ska ge henne chansen till en egen lägenhet. Föräldrarna avtjänar ett straff för Mollys lillebrors död och hon är trött på att valsa runt bland fosterhem, jourfamiljer och andra som ändå inte förstår sig på henne eller begriper vad hon varit med om.

Berättelsen om Zadie/Molly är otroligt välskriven och engagerande, den parallella historien om Christel och Lisbeth ger mig inte lika mycket. Det finns många beröringspunkter mellan terapeuten som ung och vår huvudperson Zadie.

"Svalors flykt" nominerades till Årets bok 2023. Jag sträckläste den och den har samma höga kvalitet som allt jag hittills läst av Axelsson.

Men! Författaren säger att hon blev "inspirerad" av fallet med Esmeralda, Lilla Hjärtat, som blev fosterhemsplacerad som bebis. När föräldrarna senare begärde att få sin dotter åter, flyttades hon till dem och vanvårdades och misshandlades där svårt under många månader innan hon slutligen avled i något som liknar en blandning av mord och total underlåtenhet. 

De bitarna som handlar om Mollys lillebror är så plågsamt lika vad som hände Lilla Hjärtat att jag tycker Axelsson har klivit långt över gränsen. För mig blir det alltför snaskigt. Det är som att ta ett rättegångsprotokoll och införliva det i en skönlitterär handling. Jag ogillar att Mollys lillebror i alltför mycket är av en kopia av Esmeralda. 

"Svalors flykt" är en angelägen bok, i ett ämne som man önskar inte existerade: barns utsatthet gentemot psykiskt instabila vuxna med drogproblem. Välskrivet såklart, men i mitt tycke var fiktionen för nära verkligheten och jag kunde inte bortse från det.

Levande och döda

Bokens titel: Levande och döda

Författare: Christoffer Carlsson
Albert Bonniers förlag, 2023

Antal sidor: 412

Som jag skrev i förra inlägget, så köpte jag denna bok i oktober 2023 då författaren var på besök i vårt förortsbibliotek tillsammans med Niklas Turner Olovzon. Jag har läst några böcker av Carlsson tidigare och tycker om hans sätt att berätta om de små halländska samhällena under 80-, 90-, 00-talet och med en parallell historia i nutid. 

Det handlar mer om människors känslor av att vara ensamma, utsatta, ofria, kvävda och osynliga än om de mord och våldsdåd som är själva grunden för romanerna. Känslan av skuld ligger tung över hela boken; både den som man bär själv inuti och den som andra vill att man ska känna.

Här är det en tonårsfest som spårar ur - många av grabbarna och tjejerna som är med på den visste redan från början att det skulle sluta illa; där finns folk som avskyr varann - ibland för något de själva varit med om, ibland för något deras föräldrar bråkar om. Utöver gamla såriga grannfejder finns de vanliga rivaliteterna mellan en söt tjej och två killar som vill ha henne. Men också vänner som vuxit upp tillsammans, delat allt, verkligen älskar varandra och ändå sviker på värsta sätt. 

En av killarna vill vidare, står inte ut i det lilla samhället längre. Han måste bort från det här. Men han hinner inte ens ut ur byn innan han möter döden. En olycka? Ett självmord? Eller någon annan som ville se honom död?

Nu har det gått ett år sedan jag läste boken men kan varmt rekommendera den ändå, för den är så mycket mer än en spännings- eller kriminalroman. 

Isberg

Bokens titel: Isberg

Författare: Turner Olovzon
Förlag: Harper Collins, 2023
Antal sidor: 535

När Niklas Turner Olovzon var bjuden till vårt lilla bibliotek för ett år sedan (!), var jag där och lyssnade på honom och Christoffer Carlsson. Ett så otroligt bra samtal! Jag köpte deras böcker efteråt och fick dem signerade - och passade på att ställa en massa frågor. Till slut var det bara jag, de två författarna och en bibliotekarie kvar innan jag insåg att jag måste sluta fråga så mycket och ta mina nyköpta böcker och gå hem. Det var bara så himla roligt att få höra mer om hur man släpper sitt reklambyråjobb för att skriva en spänningsroman (Niklas) och hur man vågar vara såpass djup i sina kriminalromaner (Christoffer) utan att gå sönder av oro inför vad kompisar, släktingar och andra ska säga. 

Nåväl. Jag slukade förstås böckerna direkt men skrev aldrig om dem. Här kommer nu, 13 månader senare, en kort sammanfattning av mina tankar kring "Isberg". För det första: man kan omöjligt tro att detta är en debutroman, den är alldeles för välskriven, slipad, smart uppbyggd, skickligt komponerad för det. Jag tänker att det är en lång erfarenhet som copywriter som lagt den grunden. För det andra: det är oerhört spännande men på det där vemodigt sorgliga viset som moderna, engelska kriminalserier tenderar att vara (har just sett flera, bland annat "Sherwood" och "The Responder" som jag får ont i magen av). Så många trasiga livsöden! Så lite vi lyssnar på varann och bryr oss om andras känslor!

I en liten by i Dalarna händer flera hemska saker på kort tid: någon försvinner i den täta granskogen men man vet inte riktigt vem, ett barn kommer bort och befaras ha gått genom isen, en ensam man som få pratar med sedan hans hustru övergav honom, och ett ödehus där det plötsligt lyser i fönstren. Det är som sagt sorgligt och spännande på samma gång - och som upplagt för att bli en tevefilm.

Fyra famnar under marken

Bokens titel: Fyra famnar under marken
Författare: Christina Larsson
Förlag: Romanus & Selling, 2024
Antal minuter: 14 tim 18 min.

Jag fattade ju inte att det här är del fyra i en serie. (Är så trött på att det knappt går att hitta en spänningsroman utan att det antingen är del fyrtioelva eller att det utlovas en fortsättning.) Storstädade hemma en hel dag så jag lyssnade på boken, inläst av Jonas Malmsjö. Han är himla bra.

Klickade på boken bara för att det var en snygg framsida, ärligt talat. Larsson har tydligen sålt i miljonupplagor, men sån marknadsföring faller jag inte för. Ett snyggt omslag, däremot!

Handlingen är banal och förutsägbar, persongalleriet likaså. Men visst, jag fattar mycket väl varför folk gillar det här. Annars skulle jag knappast lyssnat i 14 timmar! Lite vibbar av forna tiders tevedeckare på fredagskvällarna, där gentlemannatjuvar försvann med pengar och där mördare hade spännande alibin och invecklade procedurer för att inte bli ertappade. Helst någon uppenbar otrohetsaffär som krydda! 

Det mest uppseendeväckande och moderna inslaget i denna bok är något som aldrig skulle förekommit i Helgonet, Magnum, Kojak och allt vad de hette: en rik, handlingskraftig, uppkäftig dam i 80-90-årsåldern som leker detektiv och vägrar ta skit. Hon är tuff, fräser ifrån och ifrågasätter. Gillrar fällor och driver på handlingen.

Romanen i korthet är väl så här: sjukskriven, skadad polis och hennes privatspanare till make hjälper sagda gamla kvinna att hitta en av Sveriges mest efterlysta män: en person som blåst folk på miljoners miljoner. Kruxet är bara att även om några påstår sig ha sett honom, så är han de facto död och begraven. Eller?

Käraste Lena

Bokens titel: Käraste Lena
Författare: Ninni Schulman
Uppläsare: Mirja Turestedt
Förlag: Bazar förlag, 2024
Antal minuter: 11 tim 40 min

Man bör definitivt ha läst "Som vi lekte" innan man hugger in på "Käraste Lena", det är närmast en förutsättning. Den första boken i serien, som utspelar sig på 1980-talet, berättar hela bakgrundshistorien till varför polisen Ingrid hamnar i Dalarna, varför hennes dotter inte är med henne, varför hon är förtvivlat rädd för sin ex-man och varför hon får idén att starta Siljans Spaningsbyrå. Där får vi också följa Ingrid när hon försöker lösa sitt första fall.

I "Käraste Lena" kallas hon ut till en familj på landsbygden, där den unga bondhustrun Lena tagit livet av sig - helt utan förvarning. Ett mycket tragiskt fall, men hennes föräldrar anar oråd. De nöjer sig inte med polisens prat om självmord utan vill ha en second opinion - som kanske Ingrid kan ge dem. Inte helt enkelt dock, då Lena gift in sig i en stor släkt där alla bor på samma ställe och håller stenhård koll på allt som sker.

För några år sedan kände jag knappt till Ninni Schulman; nu kastar jag mig över de här deckarna! De är spännande, välskrivna, har fantastiska 80-talsvibbar och riktigt trovärdiga människoporträtt. Inga fåniga övernaturligheter, inga deppiga alkis-poliser som älskar opera, inga löjligt tillkrånglade intriger som aldrig skulle kunna hända. Här är det kusliga snarast allt elakt som folk gör, tänker, planerar, önskar... All missunnsamhet, allt hämndbegär, all girighet.

Kan varmt rekommendera Ninni Schulman (säger jag, utan att ha läst hennes fyrtioelva tidigare böcker - men ändå!) till den som gillar dramatik och spänning i ett modernt Sverige som samtidigt är eoner från idag.

Djuphamn

Bokens titel: Djuphamn

Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2024
Antal sidor: 347

Den tredje boken om polisen Eira ska tydligen vara den sista, men egentligen finns det väl viktiga politiska händelser så det räcker för en fjärde och femte bok också? Alsterdal väver nämligen in historiska skeenden i alla sina böcker, där vi får lära oss om allt från framväxande industrier, stora bruk, avfolkningsbygder, proteströrelser och politik parallellt med någon mordgåta.

Den här gången ska Eira snart föda sitt barn - vem som är fadern är rätt oklart för både henne och oss läsare - och borde inte sylta in sig i livsfarliga situationer. Men inte kan det vara så farligt att utreda vad som hänt med den människa vars skelett hittas ute i älven, helt renätet av fiskar och genomspolat av vatten under decennier? Jodå, vissa saker är inte över bara för att det gått många år - och Eira utreder något som kanske inte alls är en drunkningsdöd utan ett mord.

Behållningen med Alsterdals böcker är alltid samhällskritiken, historiska rörelser som ställs mot dagens samhällsproblem, politik förd nu och för hundra år sedan. Jag föreställer mig att större delen av hennes skrivande är ren research, för allt är så vansinnigt väl underbyggt och påläst. 

Kanske kommer jag inte att sakna just Eira och hennes kriminelle brorsa så mycket, men däremot Ångermanland och folket där. Platser jag aldrig besökt men ändå ser framför mig. Nu ska det bli spännande att se vad Tove Alsterdal har planerat för nästa bok, med eller utan Eira!

Under

Bokens titel: Under
Författare: Anna Ahlund
Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor: 156

En fin liten bok, skriven i kapitel som representerar var och en av de tio ungdomar som figurerar i boken. De går i samma skola och känner varandra - mer eller mindre - när plötsligt en av dem får ett anonymt brev i sitt skåp i skolan. I kuvertet ligger en liten målning med ett motiv som går att känna igen: en plats i Uppsala. 

Lukas får det första brevet och beger sig till kyrkogården som är avbildad. Därefter får kompisarna också bilder, en efter en, med platser som betyder något för dem eller där något magiskt kan komma att hända. Vem är det som skapat målningarna, lagt dem i skåpen och arrangerat de oväntade händelser som utspelar sig?

Väldigt fina akvareller av Johan Unenge och som alltid en varm, inkännande text av Anna Ahlund. Nu är det evigheter sedan jag läste boken och jag minns inte allt men känslan som stannade kvar är ändå: det finns hopp! En perfekt bok för ungdomar, skulle jag säga.

Lova mig tystnad

Bokens titel: Lova mig tystnad

Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Bokförlaget Forum, 2024
Antal sidor: 336

Systrarna Isabella och Amanda är varandras bästa vänner och rivaler; de är båda två duktiga i skolan och otroligt bra på sport, den ena är söt och den andra är sexig, den ena har stadig pojkvän  och den andra är ständigt uppvaktad. Deras föräldrar driver på med tävlingar, träningar och pluggande. 

Men lillasyster Amanda mår inte bra - det har hänt grejer som hon har svårt att skaka av sig, sånt hon skäms för och skulle vilja glömma men inte tillåts fly ifrån eftersom andra påminner henne. Isabella och hennes snygge Sixten försöker ta hand om henne men det blir bara värre. Allt eskalerar snabbt och blir en mardröm efter att Amanda skämtsamt flirtat med syrrans pojkvän.

Och vad fattar mamma och pappa egentligen? Ingenting. De stressar på om skolan, om träningarna, om framtiden. Amandas stora kärlek Niko är tydligen totalt förbjuden, det är något med Nikos föräldrar och hennes egna, en ful gammal historia som inte får sippra ut. Hur kan det som hände för decennier sedan spela någon roll för det unga kärleksparet? Nikos föräldrar vill inte att deras begåvade son ska umgås med vilda Amanda och ber honom göra slut med henne. Se där, ännu ett föräldrakrav som blir en knuff rakt ner mot avgrunden.

Titelns "Lova mig tystnad" gäller för de flesta av de inblandade; föräldrar, barn, grannar, gamla kompisar och fiender. Vilka har hållit tyst genom åren, vilka känner till vad som hände, vilka kan man lita på? För Amanda tycks det inte finnas någon räddning, ingen som vill lyssna, trösta eller förklara.

Som vanligt en tät relationsroman från Mattias Edvardsson, där man som läsare nästan måste öppna fönstret och dra ett djupt andetag frisk luft emellanåt för att inte bli helt galen på alla människor som håller tyst, tiger ihjäl, slätar över, låtsas som ingenting.

Kärlekens idioter

Bokens titel: Kärlekens idioter
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Polaris, 2024
Antal sidor: 472

Pappa skulle fixa en födelsedagspresent till mig (i augusti) och gick till bokhandeln i Sollentuna Centrum, som givetvis hade blåst upp Hambergs senaste bok och skyltat exakt överallt med den. (Oklart om det var för att man vet att det säljer eller för att man är stolt över en ex-sollentunabo.) "Något som min dotter blir glad av" sa pappa - som om jag INTE är en glad person?! - och då menade expediten att detta måste vara den givna presenten.

Det var dock nära att jag slutade läsa den efter något kapitel. Nog för att jag kan acceptera en märklig kvinna som äger en såg (alltså inte verktyget fogsvans, utan företaget där man kapar bräder och köper virke), hennes onormalt lojale son som snart tar studenten och hennes korkade men godhjärtade väninna som bara vill hitta någon att ligga med. 

Jag sväljer att de bor granne med en riktig jävla surkärring som äter pizza 365 dagar om året. Jag köper att det till deras lilla samhälle kommer en elegant, bokälskande man som har kopplingar till byns övergivna slott - och att det givetvis kommer att spira kärlek mellan minst två av huvudpersonerna. Jag kan till och med acceptera att en stor kastanj rycks upp med rötterna och försvinner utan att lämna ett spår. Poff! Ett megamäktigt träd som bara lämnar en gigantisk grop efter sig.

Men att sura tanten kallar trädet för Alice (efter Gertrude Steins livskamrat), kramar det, pratar med det, diskuterar middagsplaner med det och sedan får ett nervöst sammanbrott när trädet lämnar hennes trädgård för att aldrig komma åter. Nej. Det funkar inte. Man kan sörja ett träd, men man kan fasiken inte gå ut i skogen och ROPA efter en kastanj och hoppas att det svarar! Man kan inte vilja ta livet av sig för att trädet rymt. Där går gränsen. För min del kunde den tillkallade ambulanspersonalen ha fått ta med sig tanten till någon låst institution.

Därefter blev historien mycket bättre! Sympatiska personer med bra och dåliga sidor, något mer komplexa än man kan tro. Tuffa beslut och svåra förändringar. Den dramaturgiska kurvan känns uppenbar, men strunt samma. "Kärlekens idioter" är som sockervadd när man behöver något varmt och mysigt. Gillar man "Je m´appelle Agneta" samt ett överdåd av recept, matlagning och ätande så är detta en bok man bör kasta sig över.

Tack pappa, jag blev allt lite glad av att läsa den!

Botgöraren

Bokens titel: Botgöraren
Författare: Viveca Sten
Serie: Åremorden del 3
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 468

Tillbaka i Åre, där en framgångsrik affärskvinna hittas dödad i en svit på ett lyxhotell. Hon var ägare till ett högfjällshotell i Storlien, nedgånget och övergivet men med stor potential att återställas till sin forna storhet. Här finns dock folk som helst skulle se att rucklet fick stå ifred - men också andra som satsat stora pengar på att få igång renoveringarna. 

Den mördade affärskvinnan har såklart fiender, så som alla som trampat på andra i sin iver att göra karriär och tjäna pengar. Var hon en trevlig person eller någon som många ville röja ur vägen?

 
Poliserna Hanna och Daniel ska lösa gåtan med mordet tillsammans med kollegan Anton (bra tillskott till historien), och samtidigt hantera att den döda kvinnans tonårsson plötsligt försvinner. Har han gett sig av frivilligt, eller är han kidnappad, bortförd, dödad eller kanske tänker ta sitt liv?

Gillade den här boken och sträckläste den. Bättre än del 2, för här slipper vi de religiösa fanatikerna och kan frossa i traditionella skräckfilmstyper av Norman Bates-modell. 

Dalskuggan

Bokens titel: Dalskuggan
Författare: Viveca Sten
Serie: Åremorden del 2

Förlag: Bokförlaget Forum, 2021
Antal sidor: 447

Poliserna Hanna och Daniel jobbar vidare med mordfall i Åre; nu handlar det om en djupt kristen kvinna - Rebecka (vad annars, de heter väl alltid Rebecka, Sara eller Miriam?!) som inte kan röra sig fritt; hennes far och hennes make bestämmer precis hur hennes liv ska se ut och vad hon tillåts göra. Rebecka är nöjd till en början, men sakta inser hon att det finns annat i livet än att lyda männen i församlingen, ägna sig åt hushållsarbete och bön. Vi följer Rebecka i tillbakablickar genom åren fram till nu. 

Samtidigt hittas liket av en man - en elektriker, om jag minns rätt - och poliserna måste luska i om han har några fiender. Den skumma kompanjonen på firman, han som inte sköter sitt jobb? Den tyska flickvännen som är en bra bit äldre och som inte känns riktigt äkta i sin sorg? Folk ljuger för att skydda både sig själva och andra, så det blir inte alldeles lätt att reda ut. Och den döde hantverkaren tycks ju ha varit en omtyckt person, så varför skulle någon vilja ta hans liv?

Jag gillade den här boken, framför allt för mysfaktorn. Däremot är jag lite less på fundamentalistkristna som sådana och även på att läsa om dem, ärligt talat. Men det duger bra som utgångspunkt för ett mord i Åre, får jag nog säga.

Offermakaren

Bokens titel: Offermakaren
Författare: Viveca Sten

Serie: Åremorden del 1
Förlag: Bokförlaget Forum, 2020
Antal sidor: 471

Som synes av bilden, läste jag ut den förra vintern... men bloggen har ju blivit svårt lidande av min tidsbrist så här kommer recensionen nästan ett år försent.

"Offermakaren" är en helt underbar spänningsroman när man söker välskriven underhållning utan att vilja vara alltför intellektuell och komplicerad. Här samsas lite polisarbete, lite deckarkänsla, en hel del relationer och lagom med spänning. 

Detta är första delen i serien som kallas Åremorden, och som kretsar kring poliserna Daniel och Hanna, som är riktigt fina karaktärer med både bra och dåliga sidor, rimligt beteende och sannolika repliker. Jag gillar dem! 

Har inte läst mycket av Viveca Sten tidigare, men förstår nu varför hon är så populär. Mysiga böcker att försvinna in i. Givetvis känns handlingen som upplagd för en rafflande teveserie, helst lanserad under julledigheten så man kan njuta av en svensk deckare medan man dricker varmt te och mumsar lussebullar i decembermörkret.

Handlingen i "Offermakaren" är en försvunnen tonårstjej, en slemmig gymnasielärare, en korrupt kommunalpolitiker, skräckslagna städerskor - och ett mord som skakar hela bygden. Jag fastnade så pass i den här boken, att jag genast läste de övriga delarna också.