Sommaren 1985

Bokens titel: Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2023
Antal minuter: 10 tim 0 min

Sommaren 1985 sändes LiveAid-konserten på teve över hela världen exakt samtidigt och sågs av 400 miljoner tittare. Det var något alldeles enastående då - innan internet kopplade ihop världen - och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen och kvällen.

På lilla Särsö i Roslagen har sommargästerna kommit för att stanna. Barnen som har växt upp tillsammans återses nere vid bryggan. Nu har de fyllt 14 år och varje sommar i deras liv har de lekt, badat, cyklat och delat hemligheter. Den här sommaren är annorlunda redan från start: de tre tjejerna och fyra killarna har tagit klivet från barn till tonåringar. De har vuxit på alla ledder, färgat håret, druckit folköl, hånglat, börjat lyssna på musik och fått rejäla humörsvängningar - nu lockar inte längre barnsliga lekar.

Någons föräldrar ska skiljas, någons mamma är svårt sjuk, någons pappa har inte hållt efter och renoverat huset han hyr av en annan förälder. Splittring uppstår, nya pakter bildas och det hela blir än värre av att tjejerna har blivit så söta, farligt sexiga, spännande och mystiska. Killarna behöver imponera på dem och det räcker inte med gitarrspel vid lägerelden och storebrorsans starköl...

En något äldre pojke har nyligen drunknat utanför Särsö och det sägs att en sjöjungfru ledde honom i döden. Kan det vara sant? När grabbarna olovligen snor en motorbåt och tar sig ut till en livsfarlig klippö, hittar de en sjöjungfru som trasslat in sig och sitter fast i ett rep. De måste rädda henne! Men vem är hon och varför har någon bundit fast henne?

Värst av allt: vad gör hon med dem?! Sjöjungfruns sång förhäxar tonåringarna och får dem att göra saker de aldrig annars skulle drömt om. Hon blir som ett gift för dem, de längtar efter henne och den ljuvliga sången samtidigt som hon är ett illasinnat monster.

Jag gillar ju allt av John Ajvide Lindqvist och det här är så otroligt bra att jag måste sätta etiketten "favorit" på boken (något jag sällan gör) och bara konstatera att han är så ruggigt skicklig på att berätta en historia där man sympatiserar med i stort sett alla personerna och känner igen sig i så mycket.

Jag orkar inte gissa vad boken ska förmedla. Vilka metaforer som finns där, vad det innebär att folk i generationer har både längtat efter och fruktat sjöjungfrun. För mig räcker det med att det här är en av årets bästa läsupplevelser.

Ödet och hoppet

Bokens titel: Ödet och hoppet
Författare: Niklas Natt och Dag
Uppläsare: Martin Wallström
Serie: Ödet och hoppet del 2

Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal minuter: 17 tim 48 min

För min del hade den här ljudboken kunnat få vara 27 timmar istället för 17. Jag älskade den! Språket, handlingen, historiebeskrivningen. Allt! 

Om du har läst någon av Natt och Dags 1700-talsböcker och tänker att du aldrig mer vill konfronteras med allt äckel, övervåld, tortyr, skräck och fasa - då kan du ändå läsa "Ödet och hoppet" för den liknar inte alls de tre Stockholm Noir-böckerna. Här förflyttas vi ännu längre bak i tiden, ända till början av 1400-talet.

Det handlar om unge ädlingen Måns Bengtsson som inte vill sitta och ruttna på familjen slott, utan lämnar sina curlingföräldrar för att dra ut på äventyr. Han träffar den beryktade Engelbrekt som leder ett (spännande) uppror och som tar Måns som sin stalledräng - väl medveten om att det är en ung adelsman han behandlar så. Dessa två blir oskiljaktiga. Hemma väntar föräldrarna oroligt och undrar varför inte Måns kommer hem, utan är ute i åratal på sina strategiska resor genom Sverige. 

Jag fastnar totalt i det här, sugs helt in i berättelsen, känner kylan från borgarnas stenväggar och doften av de varma hästarna, hör de sprakande lägereldarna och skäms över de maktgalna männens tölpaktiga beteenden. Och så gillar jag att kvinnorna lyfts fram som starka individer, inte bara något vackert att se på eller göra barn med.

Att så många av namnen är personer jag redan känner och så många av händelserna är bekanta i vår svenska historia borde kanske göra romanen mindre spännande; det är bara att googla så får vi veta slutet. Men nej, det är helt egalt för mig. Snarare är det än mer tilltalande att de här personerna som bevisligen har levt och satt sitt avtryck i historien, får liv igen genom Niklas Natt och Dag. Han broderar ut historiska fakta så mästerligt så man kan tro att han hittat någons dagbok från 1400-talet. 

Hurra, vilken bok! Toppbetyg för "Ödet och hoppet" från mig.

Verkligheten

Bokens titel: Verkligheten

Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront förlag, 2023
Antal sidor: 157

Jag har inte sett ett enda avsnitt av realityserien om Pernilla Wahlgren och hennes familj, men tillräckligt många trailers (och kvällstidningsrubriker!) för att fatta precis vad den går ut på. Och det skrämmer mig. Både hur man kan ställa upp på att bli filmad i sitt hem, men också hur någon kan vilja följa det hela. Att vara övervakad som i "Big Brother"-utmaningen men inte inlåst i en bunker utan i sitt eget hem och fri att röra sig ute om bara kameramännen får följa med.

I "Verkligheten" möter vi en liknande kändisfamilj: mamma Heidi och pappa Totte med tonårsdotter och två små skolbarn, som övervakas av kameror och filmas varenda dag i "Hemma med Hallbergs". Ingenting är spontant utan allt har ett manus. Även det som ser ut som infall, misslyckanden och tokigheter är hårt regisserat och förberett. Kamerateamen följer familjen överallt och svenska folket får se deras privatliv, men allt är bestämt in i minsta detalj. Ner till nivån hur kaffekoppen ska vridas mot tittarna eller vilken tröja Heidi får bära för att göra sponsorerna glada.

Har ni sett "The Truman Show" med Jim Carrey? Jag måste ha sett den tre-fyra gånger. En komplett fejkvärld har byggts upp kring huvudpersonen Truman, där han - själv helt ovetandes - spelar huvudrollen i dygnet-runt-serien om sitt liv. Ingenting i hans tillvaro är äkta och sant, allt är fasader och skådespeleri. Det är en fruktansvärd film och jag älskar den.

"Verkligheten" ger samma känsla. Vem är Heidi när hon inte ens får dricka kaffe ur sin favoritmugg med Nikes swooosh-logga på? Vad gör det med en människa att säsong efter säsong exponeras för andra, så länge att hon till slut undrar om hon ens lever, om hennes tankar är hennes egna, om hon har en fri vilja. Heidi misstänker att hon inte har några känslor, att hennes inre egentligen är alldeles tomt. Lever familjen verkligen riktiga liv eller är allt regisserat och bara på låtsas?

Läs! Denna lilla kortroman är bland det bästa jag läst i år. Vad gör det med oss att vara ständigt sedda, ständigt påpassade, aldrig kunna fly undan? När man till slut undrar över sina egna känslor och tankar - och ifrågasätter att man känt och tänkt dem själv. Mycket, mycket bra.

Mitt foto: Jag har försökt efterlikna den känsla av en glimrande hinna som Heidi upplever mellan sig själv och världen.

Ormsaltaren

Bokens titel: Ormsaltaren
Författare: Johan Rundberg
Antal sidor: 224
Förlag: Natur & Kultur, 2023

Ni som följt mig ett tag vet hur mycket jag lovordat den här underbara bokserien om barnhemsbarnet Mika Månvind och hennes udda kompis, poliskommissarie Valdemar Hoff. Detta är den femte boken och den är minst lika bra som de första tre (vi hoppar över den fjärde tycker jag, den avviker så från de övriga). En riktig fullträff !

Johan Rundberg drar sig inte för att skriva på ett språk som rimligen är lite ovant för de allra flesta barn och ungdomar. Många av orden är antagligen ålderdomliga även för mina egna barn som alla är i 20-årsåldern, även om de är självklara för mig. Här görs inga övertydliga förklaringar, utan barnen lär förstå av sammanhanget och beskrivningarna - i mitt tycke det absolut bästa sättet att lära sig nya ord och begrepp! 

Tillbaka i Stockholm trängs nu Mika med sin unga mamma, 28-åriga Annie och två inneboende i en sjavig lägenhet i innerstan. Hon jobbar kvar på barnhemmet, men hör inte längre till de bortlämnade och oönskade ungarna. Hur fattigt hon än har det, så har hon åtminstone en mamma!

Men en dag när Mika skurar golvet på barnhemmet, kommer en grabb in från gatan och lämnar snabbt över ett kort och dramatiskt besked: Vi är ute efter dina vänner Flickorna. Nu är ju Flickorna inte vilka tjejer som helst, utan ett tufft gäng med halvkriminella mursmäckor som inte drar sig för att slåss. Ändå blir Mika rädd; hennes vänner svävar i fara.

En mycket spännande och välskriven ungdomsbok om Stockholm på 1880-talet, med allt det dammiga, stökiga, larmande stadslivet i fattigkvarteren, hamnarna, ölsjappen, tvätterierna och de ständigt pågående byggena. Rundberg lyckas dessutom få in mängder av hintar till dagens barn om vikten av att försöka leva sitt eget liv till fullo, även om man fötts in i misär och brottslighet, även om ens föräldrar inte finns där för att uppmuntra en, även om ens arv är tungt. Det går att bryta sig fri och starta ett nytt och bättre liv, både för den som har en mamma i fängelse och en pappa som rånat - eller den som väljer att börja om helt från början i ett annat land. Väldigt fint invävt genom hela berättelsen.

Sammanfattningsvis: Strösslar ännu en handfull guldglitter över den här fantastiska boken och dess föregångare. Köp eller låna till era barn eller er själva!

Tack till författaren för ett recensions-ex med hälsning i. Jag tror du visste att jag skulle gilla det här!

Modersmjölken

Bokens titel: Modersmjölken
Författare: Nora Ikstena
Uppläsare: Lily Bigestans

Översättare: Juris Kronbergs
Förlag: Bokförlaget Tranan, 2020
Antal minuter: 6 tim 23 min

Jag har inte läst så mycket från baltstaterna, men när Storytels algoritmer sa "Du kanske gillar det här" så blev jag nyfiken. Och datorn hade rätt! "Modersmjölken" är en fantastisk berättelse från Lettland, proppad med liknelser och metaforer. Men framför allt är den intressant, djupt gripande och lärorik. 

Det är en inifrånberättelse om Sovjettiden och hur bokens huvudpersoner upplever frihetslängtan, förtryck och samhällets styrning. Parallellt med den moder som är Sovjet skildras en annan mor: hon som arbetar som kvinnoläkare och utför aborter och inseminationer, själv blir gravid och föder en liten dotter som hon inte har några större känslor för.

Den lilla flickan växer upp hos sin försumliga mamma men också hos sina morföräldrar. Alla har de sett Sovjetockupationen på olika sätt och har lidit under den av olika anledningar. Det är krig och motstånd, det är svält och fattigdom, det är ett samhälle där arbetskompisar och studiekamrater anger dig så snart du sätter dig på tvären och gör motstånd. Det är en flicka som mår illa av modersmjölken och en mamma som inte vill amma. 

Jag kunde knappt slita mig från den här. Läs!

Försvunnen

Bokens titel: Försvunnen - Handbok i att hitta en medmänniska

Författare: Åsa Erlandsson
Illustrationer: Martin Thelander
Förlag: Bokförlaget Max Ström, 2021
Antal sidor: 141

Som ledare inom Friluftsfrämjandet har jag en god utbildning i Hitta Vilse, förstahjälpen för både barn och vuxna, krishantering, riskkalkylerande och friluftsliv. Jag försöker också läsa på själv, för att vara maximalt förberedd om det skulle hända mig eller "mina" barn något. 

Förutom att jag alltid bär med mig förbandsväska, fulladdad mobil med SOS-appen nedladdad, reflexer, pannlampor, förstärkningsplagg, mat, dryck, ved, redskap och väldigt mycket annat så känns det bra att ha KUNSKAPEN om hur jag räddar mig själv och andra om vi råkar ut för olyckor eller kriser av skiftande slag.

Största skräcken är att ett barn skulle försvinna i skogen. Därför köpte jag boken "Försvunnen" av Åsa Erlandsson - och jag kan härmed meddela att den blev en omedelbar favorit! 

Jag har redan läst den två gånger och i söndags drillade jag barnen i en del av innehållet. Bland annat gick vi skallgång eftersom vår maskot hade flugit i förväg (han är en kråka!) och nu kunde ingen av oss hitta honom.

Det här är en fantastiskt bra bok: lättläst, perfekt indelad i logiska kapitel, spännande (jo, faktiskt!) och med massor av matnyttig fakta om hur det går till när man själv går vilse eller om någon annan försvinner. Fina och informativa illustrationer av Martin Thelander. 

Jag misstänker att en del av boken lär vara inaktuellt om bara några år, när det gäller procentsatser och arbetssätt. Själva grejen med att överleva när man inte hittar hem, den är nog densamma även om tio år.
Här finns all fakta man kan behöva om polisens arbete, frivilligorganisationernas (stor tyngdpunkt på Missing People genom hela boken), sjö- och fjällräddningen samt hemvärnet. Vi får veta exakt hur allt går till från att larmet kommer in till hur försvinnande prioriteras och hur man arbetar under timmar och dagar därefter. Mycket intressant! Rekommenderas starkt till alla och envar. 

Jag lär läsa min tills den ramlar i småbitar!

Hur ser man djur?

Bokens titel: Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna
Författare: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren, 2022
Antal sidor: 36

Det här är en helt fantastisk bok i alla bemärkelser! Nu tänker jag strö superlativ över den och jag vill betona att jag har inte fått den av förlaget, känner inte författaren och har ingen som helst vinning av det hela. Men vilken bok, alltså! 

Som mullefröken har jag en ansenlig samling djur- och naturböcker i min bokhylla. Brukar försöka ladda upp med bra barnböcker när det är bokrea. Bland favoriterna finns Lars Klinting och Sarah Sheppard och nu har de fått en konkurrent: Björn Bergenholtz. 

Vem ÄR han, egentligen? Jag har aldrig hört talas om honom men han har gett ut sisådär fyrtio barnböcker! Hur kan jag ha missat honom? Ger han aldrig intervjuer? Är han aldrig med på författaraftnar/förlagsfrukostar/mingel/galor? Han verkar inte finnas på sociala medier, så han lär missa mitt översvallande beröm. Och jag har nog missat honom för att hans böcker kom efter att mina egna ungar blivit lite för stora.

Han har gett ut en serie om tio böcker som heter "Känn igen 25..." fiskar/fåglar/småkryp/blommor osv men jag har inte ens lockats att bläddra i dem. Jag vill veta roliga fakta, inte lära mig känna igen en gräsand eller gullviva. Ungefär så har jag tänkt. Korkat! Jag borde åtminstone ha öppnat någon av böckerna så hade jag förstått hur bra de är.

Men "Hur ser man djur?" är inte en sån faktabok. Den är ännu bättre! 

Illustrationerna är helt magiska. Jag älskar dem! Realistiska men gulliga, och tar inte upp all yta. Läsaren får tips om exempelvis hur man kan få syn på grodor och insjöfiskar - vilken tid dagen ska man gå ut, vilka redskap behöver man? Och kommentarer som att "...greppa kräftan över ryggen. Akta dig för klorna! Kräftor kan nypas riktigt ordentligt." Perfekt för barn, med en blandning av fakta och smarta tips kombinerat med underbara illustrationer. Inte löjligt korta texter heller, utan en matig bok!

"Visste du att (---) många fler sniglar och snäckor hasar omkring på natten än på dagen." Haha, så skönt citat! Och "Slemmet gör (---) så att de inte får skrapsår på magen." Jag är lite frälst på den här boken nu, som ni hör.

En bok för alla som gillar att gå på utflykt i vår underbara natur och inte bara kuta genom skogen eller över stranden utan faktiskt ta sig tid att stanna upp, njuta - och leta efter djur!

Problemet med får och getter

Bokens titel: Problemet med får och getter

Författare: Joanna Cannon
Originalets titel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2016
Antal sidor: 350

En finurlig roman där vi läsare sakta serveras allt fler delar av helheten, innan vi klart kan se vad som egentligen hänt och varför.

Jag tyckte mycket om denna roman, berättad ur en liten flickas synvinkel. Hon observerar hur de stora människorna beter sig, hur motsägelsefulla de är, hur de påstår något fast det inte är sant eller hur de ler fast de är sorgsna eller låtsas vänliga trots att de ogillar varann. 

Allt utspelar sig utmed en gata i England i slutet av 1960-talet. Det är en varm sommar och barnen är lediga från skolan. En av granntanterna är försvunnen, hennes man är förtvivlad och några av de vuxna är mycket oroliga - medan andra tisslar, skvallrar eller bara fnyser åt det hela. Mitt i historien är vår huvudperson, den lilla Grace som smyger omkring och snokar, frågar alldeles för mycket, lägger sig i, funderar och drar sina egna (inte helt korrekta...) slutsatser.

Det här var en bokklubbsbok som jag fastnade mycket för, kanske främst för det skickliga sättet att skriva så att vi läsare fattar mer än vad Grace själv gör. Om den försvunna kvinnan, om alla grannarna, om Grace och hennes uppväxt. Om den skumma enslingen som blir anklagad för allt ont som sker på gatan och därför aldrig visar sig utanför huset. Och om Jesus Kristus som borde övervaka allt - kanske gör han till och med det?

Nästan ett år sedan jag läste boken lever den fortfarande kvar i mig. Något av det bästa jag läste under 2022!

Anledningen till att jag inte har ett eget foto av boken, är för att jag gav bort den till min pappa och glömde att jag borde fotat den först. 

Stargate - en julberättelse

Bokens titel: Stargate - en julberättelse

Författare: Ingvild H. Rishöi
Originalets titel: Stargate - en julefortelling
Översättare: Marie Lundquist
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Flo förlag, 2022

Antal minuter: 2 tim 33 min

En alldeles underbar julsaga - vacker, hemsk och sorglig, men ändå med värme och ljus mitt i allt det ledsamma. "Stargate" är en kortroman, eller kanske en lång saga, och jag lyssnade på ljudboken som är inläst av Philomène Grandin, helt perfekt för detta uppdrag. Hon läser klart, tydligt och stillsamt som en äkta sagoberätterska.

Här finns tydliga blinkningar till H.C. Andersens "Flickan med svavelstickorna", en saga som bokens huvudperson refererar till flera gånger. Hon är en liten tjej som heter Ronja - kallad Rövardotter av sin far - och på många vis är hon och sagan lik Astrid Lindgrens "Kajsa Kavat" som ju också handlar om en modig liten flicka som ger sig ut för att sälja på torget när det annars inte kommer in några pengar.

Ronja och hennes storasyster Melissa växer upp i Oslo med en kärleksfull men gravt alkoholiserad pappa. Det här inträffar just den decembermånad då stormen Gudrun drar in, och flickorna - som knappt har mat på bordet - bestämmer sig för att jobba ihop pengar genom att sälja julgranar nere vid macken.

Ja, vad kan jag säga? Det är så otroligt fint skildrat ur den utsatta Ronjas synvinkel, men hon är så liten än - nio, tror jag - och ser saker på ett annat sätt än vad de vuxna gör. Hon ursäktar och förlåter, hon drömmer sig bort och hon blir gång på gång sviken. Vi förstår genom hur författaren planterar små kommentarer, att både skolpersonal och grannar ser hur illa flickorna far - men särskilt mycket hjälp får de inte, även om flera personer gör vad de kan.

Det här är en otroligt fin liten saga som griper tag. Toppbetyg, får den av mig!

Vänligheten

Bokens titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2020
Antal sidor: 716

Sommarens bästa läsning? Jag har läst allt av John Ajvide Lindqvist och även om det finns sånt jag gillar mindre än annat så är det som helhet ett fantastiskt författarskap. I "Vänligheten" är det, enligt min mening, den bästa version vi ser. Den som finns i "Låt den rätte komma in" och som banade väg för alla de andra romanerna och novellerna. Här finns den där svärtan, sorgen och livströttheten - ni vet, som i Roy Anderssons grådeppiga reklamfilmer med sakta tickande väggklockor - blandat med värme, kärlek till vänner, omtanke om familjen, ljusglimtar som visar att livet ändå är värt att leva. 

"Vänligheten" är en väldigt fin bok om vänskap och hur vi människor i stort ändå vill varandra väl. Bortsett från då en mörk, ondskefull massa sipprar ut ur en gul container i Norrtälje hamn, förstås!

Som vanligt finns ett mått av övernaturlighet, här i form av ett antal högst ordinära människor som har egenskaper utöver det vanliga. De kan se eller höra fragment ur framtiden, vilket gör att de i vissa fall kan planera hur de ska ingripa i ett skeende som ännu inte hänt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och människorna vi lär känna; tre kvinnor och tre män, alla i sisådär 25-30-årsåldern. Några är vänner sedan barnsben, några är syskon, några bara bekanta. På olika vis är de insyltade i varandras liv och alla bär de på känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. En kväll möts de i centrala Norrtälje för att spela Pokémon Go. Det är upptakten till att några börjar hata varann, några blir förälskade, andra ventilerar känslor de haft i decennier. Extra fint att personerna faktiskt ändras under romanens gång.

Låt er inte avskräckas av de sjuhundra sidorna - den här romanen är väl värd det. Nu ser jag så väldigt mycket fram emot att läsa den nyaste boken, "Verkligheten", som jag hoppas går i samma stil. Hoppas, hoppas att den kommer på pocket snart!

Kaffe med mjölk

Bokens titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal minuter: 3 tim 49 min

"Kaffe med mjölk" är en kort, koncentrerad berättelse om en mor-dotter-relation som sätts på hårda prov. Det är en oerhört tät text, som helt fokuserar på två personer: den unga kvinnan Tilda som studerar juridik i Stockholm och bor med sin hund i en minimal lägenhet, och hennes mamma Agneta som längtat ut men blivit kvar i uppväxthemmet i Gällivare, där hon sliter i äldrevården och bor med en karl som hon mest har som sällskap. 

Trots att Agneta inte ens fyllt femtio, räknar hon med att dö snart. Frågan är bara: hur ska hon kunna berätta det för Tilda? Den älskade dottern som är så långt ifrån henne, på så många vis. 

De hörs ibland på telefon, men har inte mycket att säga varann. Agneta berättar aldrig något väsentligt för Tilda: som att hon ska dö, som att Jörgen har flyttat in hos henne, som att hon älskar sin dotter mer än allt annat. Även dottern håller sig för sig själv och bjuder inte in sin mamma till närhet och samtal, utan sätter upp en hård fasad och demonstrerar sitt oberoende. 

Flera gånger tar Agneta sats och tänker berätta att tiden rinner ut, att hon kommer att dö ung, att det inte är långt kvar. Men det är så förtvivlat svårt att säga! Så mycket lättare att smussla med medicinerna, klä sig så att venporten inte syns, hoppas att Tilda inte begriper varför Agneta blivit så mager...

Mamman åker till huvudstaden för att träffa sin dotter, men det blir inte mycket lättare av det. I tunnelbanan hörs högtalarrösten ropa ut sitt "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform", och det blir så tydligt att det är just ett sånt avstånd som finns mellan mor och dotter. Dagarna hos Tilda visar i alla fall att det finns starka band mellan dem, precis som de vävda samiska band som figurerar i berättelsen och som gått i arv - bokstavligt och bildligt! - från mormorn till mamman till dottern.

Allt annat än Agneta och Tilda är suddig bakgrund; det verkliga dramat utspelas helt i orden som inte sägs. En vacker, vemodig och plågsamt äkta berättelse med fin känsla för detaljer. Skickligt läst av Marie Richardsons lugna stämma. Den här boken är en av få som jag ger etiketten "favorit".

Inte död än

Bokens titel: Inte död än

Författare: Johan Ehn
Förlag: Romanus & Selling, 2021
Antal minuter: 7 tim 58 min

Det är en häftig känsla att hugga in på en bok som man inte har en aning om vad den handlar om, där man inte läst baksidestexten eller recensioner i förväg och har noll koll på författaren - men fastnar för det grymt snygga omslaget i flödet bland andra bokkonton på Instagram. Och så visar det sig vara en så underbar bok som man knappt kan lägga ner förrän man läst ut den!

Om jag börjar med omslaget: ruggigt snygg formgivning av Per Åhlander. Det första jag lägger märke till är Katarinahissen, där vår huvudperson blir avtackad på Gondolen efter ett helt yrkesliv som ingenjör och fackligt ombud på Televerket. Sedan ser jag den gamla Televerket-loggan, långt mycket bättre än den urvattnade Telia-logotypen. Och den speciella trumpeten som han fick i present av sin mor och far och som är den finaste gåva han någonsin fått. En basfiol och ett piano är symboler för jazzmusiken han avnjöt på Nalen, där han och vännerna gick för att lyssna på sina idoler och dansa med söta tjejer. 

Omslagets fina mönster och färger minner om 1950-talet. För Elis, som det här handlar om, är född under andra världskriget och är nu över 80 år. Hans barndom var trasslig med en kall mamma som aldrig berättade att hon tyckte om honom och som placerade honom i ett fosterhem under en stor del av hans tidiga år. Som vuxen ville nog Elis själv ge sitt barn all den kärlek han inte fick, men lyckades inte riktigt: han ägnade så mycket tid och kraft åt arbetet, folkhemsbygget, kampen för rättvisa och sociala skyddsnät. Familjen kom i andra hand. 

Ende sonen Jan är nu i 50-årsåldern och själv både farfar och morfar. Men hans relation till den åldrige Elis är inte bra - de säger just aldrig något innerligt till varann utan håller sig till det ytliga. Ofta med syrliga gliringar från Elis och sorgsen tystnad från Jan. 

Allt brakar samman redan i bokens första kapitel, då Elis firar julafton hemma hos Jan och sonhustrun Åsa. Det serveras ingen julmat ("alla är väl ändå trötta på det!") och det är gapigt, högljutt och stojigt när släktens yngsta medlemmar rusar omkring. Elis svettas och längtar hem, vill mest lyssna på en jazzskiva i ensamhet och slippa de ouppfostrade barnbarnsbarnen, den inställsamma sonhustrun, den mesige sonen som samlar på whiskey och...

...pang, så rasar han ihop i en hjärtinfarkt. I ilfart förs han till sjukhus, Stockholms skrytbygge Nya Karolinska, där rummen är så isolerade att man inte hör ett knäpp från de andra som ligger inne. Elis vaknar fjättrad till en sjuksäng, med värk och kolossal trötthet. 

Där börjar hans resor tillbaka i tiden; inte nostalgiska tankar på vad som varit, utan mer som tidsresor där han ser sig själv och sina närmaste i de situationer som varit avgörande för hans liv. 

Med dessa drömliknande resor får Elis en helt annan förståelse för hur han uppfattats av människorna runt honom, varför saker blev som de blev, vad som tvingade fram svåra beslut eller orsakade de sorger han burit med sig hela sin levnad. Det är oerhört gripande att se hur Elis får upp ögonen för både hur han själv betett sig och varför hans närmaste i sin tur har agerat som de gjort. När han ligger för döden är det inte som att livet passerar revy, utan mer som att dörrar öppnas och visar på anledningar och upphov till det som varit viktigt i hans liv - och vilken del han själv har i det hela. 

En central del i boken spelar den underbart empatiske sjuksköterskan Tony, som visar stor humor och värme mot den borttynande Elis under dessa sista veckor.

Mitt omdöme: Jag lyssnade till ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. "Inte död än" berörde mig djupt. Jag känner nog både en och flera "Elis" och det här grep verkligen tag i mig. Vilken fin och känslosam liten bok!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Ljudet av fötter

Bokens titel: Ljudet av fötter

Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal sidor: 308 (jag läste e-boken)

Som (kanske) bekant, är ett av mina mål med denna bloggen att läsa samtliga Augustpristagare. Jag har inte hunnit med alla än, men just i höst lär jag inte behöva stressa: det skulle inte förvåna mig om "Ljudet av fötter" utses till vinnare av årets Augustpris.

Sara Lövestam har skrivit en fantastiskt fin och varm roman, som är märkligt spännande. I en scen öppnas exempelvis en ask med några udda föremål i. När jag "ser" vad som är i den, studsar jag nästan i läsefåtöljen. Jag visste det, jag visste väl det! Som om jag listat ut ledtrådar i en kriminalroman.

Huvudpersonen Monika är 42 år och bor ensam med sin katt i en lägenhet i Stockholm. Hon har i 67 förlorade menscykler väntat på ett litet barn att bli till - men inget händer, inte ens med läkarvetenskapens hjälp. 

Hur kan det ha blivit så här, varför är det så omöjligt för just henne att bli gravid? Hon som äter nyttigt, tränar på Friskis & Svettis, inte röker. Hon som har en fin utbildning, ett bra jobb och skulle älska sitt barn. Medan andra minsann blir gravida hur lätt som helst. Även när de inte vill det!

Monikas mamma, till exempel, och farmor och farmors mor. Alla dessa kvinnor som blivit med barn med fel man eller vid fel tidpunkt. 

För Monika har det varit självklart att det är miljön som gör familjen, inte arvet. Hon har en mamma och en pappa och en bror - fosterfamiljen - som hon räknar som sina. De genetiska trådarna bakåt är mindre intressanta. Den biologiska mamman är en självupptagen alkoholist, och pappan är död sedan länge. 

Men vad hette egentligen hennes farmor? Och mormor? Och alla släktingarna bakom dem? Hurdana var de och varför blev deras liv och öden så som de blev? I väntan på ett befruktat ägg som fäster i livmodern, börjar Monika rota i sin egen släkts historia och upptäcker saker hon inte haft en aning om. 

I Bibelns gamla testamente rabblas släktled efter släktled upp. Långt innan man hade datorer som kunde katalogisera var människorna tvungna att memorera alla dessa namn och relationer. Och de ville det också, för släktskapet var viktigt! Hur är det då att vara Monika - och hänga fritt i världshistorien utan vare sig en mamma att luta sig mot eller en dotter att själv ta hand om? 

Det är klurigt och finurligt uttryckt, och händelser i Monicas liv vävs snyggt ihop med tillbakablickarna i hennes anmödrars liv. Vi är alla en bit av den där kedjan och det är svårt att bortse från det. Omslagsbilden av babushka-dockorna är så oerhört talande!

Särskilt mycket tyckte jag om det otvungna kamratskapet mellan grannens tonårige pojke Texas och vår fina Monika. Hon lyckas verkligen vara en omhändertagande, inkännande och vettig vuxen utan att tränga sig på den känslige 14-åringen. Mycket fint skildrat!

Jag sträckläste romanen, slukade den på ett dygn, och ser verkligen fram emot den utlovade fortsättningen.

Hamnet

Bokens titel: Hamnet
Författare: Maggie O´Farrell
Originalets titel: Hamnet
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Sekwa förlag, 2021
Antal sidor: 387 (inbunden - jag läste e-boken)

Agnes, den kloka, varma, inkännande och starka unga kvinnan som blir William Shakespeares hustru, är huvudperson i denna roman.

Hon växer upp tillsammans med sin bror på den lantliga gård där hennes far och nya styvmor härskar - och det är också där hon träffar den unge latinläraren som kommit för att utbilda hennes halvbröder men som istället blir djupt förälskad i henne. 

Tillsammans får de dottern Susanna och några år senare föds tvillingarna Hamnet och Judith. Den unga familjen bor i Stratford-upon-Avon där William kämpar för att leva på sitt författande och Agnes förser stadens invånare med läkemedel hon framställer av växter. Men så kommer pesten och paret mister ett av sina älskade barn. William flyr sorgen och tar sig till London där han skriver det ena uppskattade teaterstycket efter det andra. Agnes går ensam kvar hemma och förtärs av saknad.

Det här är en alldeles underbar bok. Jag tyckte om precis allting med den: de målande beskrivningarna, det vackra språket, de fina miljöskildringarna, den eftertänksamma tonen. Personernas känslor spelar stor roll och även om berättelsen är sorglig och engagerande så är detta mest av allt en roman om relationer och känslor. 

Det är ett tag sedan jag läste boken nu, och jag vet att "alla" redan har tipsat om hur fin den är. Men ändå: läs den! I ett slag förflyttas man till 1500-talets England, till ett liv långt ifrån vårt men ändå med samma känslor som vi hyser än idag: avund, oro, ångest, ilska, glädje, längtan och den djupaste kärlek.

Den här åker in på listan över favoriter!

Konsten att skära i kroppar

Bokens titel: Konsten att skära i kroppar

Författare: Lindsey Fitzharris
Originalets titel: The Butchering Art:
Joseph Lister´s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine
Översättare: Martin Kaunitz
Förlag: Atlantis, 2020
Antal sidor: 242 + en författarens tack, personregister och massor av noter

Den här boken har jag längtat efter i något år, ända sedan jag snubblade över den engelska utgåvan. När den nu äntligen gavs ut på svensk pocket så kastade jag mig över den. Tänk att få veta mer om den läkekonst och kirurgi som föregick dagens! Alltså det som ändå räknas som modern tid: mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet. 

"Konsten att skära i kroppar" är en fackbok men den är mycket spännande samtidigt som den är lärorik. Jag tyckte väldigt mycket om den, rakt igenom, och vår bokklubb bestående av sex medelålders kvinnor gillade den allihop (det är sällan vi är så överens).

Här får vi följa operationer där enormt skickliga kirurger - bokstavligt talat hantverkare - skar ut tumörer, kapade ben och sydde störtblödande sår på patienter som låg i amfiteaterliknande rum för att kunna ses av så många läkarstuderande som möjligt. Ingen bedövning fanns, i värsta fall fick man drämma något hårt i huvudet på patienten så hen höll tyst och låg still när man skulle skära av en kroppsdel...

Vidare in på de exceptionellt skitiga sjukhusen där smittan spreds som en löpeld. Jag har hört mycket om barnmorskor som bar döden med sig, då de gick från en födande kvinna till en annan. Hemförlossningar var bättre än sjukhus-dito. Det förtydligas i denna bok att barnmorskorna var mycket renligare av sig än läkarna och hade avsevärt färre nyförlösta kvinnor som dog i barnsäng - det var de manliga läkarstuderande som tog mödrarnas liv: de kom direkt från obduktioner där de skurit i döda, infekterade kroppar... och gick raka vägen till de unga kvinnornas sköra underliv i förlossningssalarna. Hu.) Golven var fulla med spottloskor och kroppsvätskor från sjuka. Man bytte inte ens lakan mellan patienterna. Man rengjorde inte instrumenten mellan ingreppen. 

Man kände inte till bakterier, helt enkelt. 

Bokens handling kretsar kring Joseph Lister och hans livslånga gärning för att kartlägga vad vi egentligen blir sjuka av. Är det något som uppstår av sig själv? Kommer det med djur? Finns det i våra kroppar? Sprids det genom vatten och luft? Är det mögel, parasiter, amöbor - eller inbillning? Hur uppstår de små partiklar som smutsar ner sår och gör så man kan dö av blodförgiftning?

En mycket bra bok, historielektion och medicinhistoria på samma gång. Givande små anekdoter och verkliga berättelser ur engelsmännens och skottarnas 1800-talsliv, där små barn blev överkörda av hästdroskor och där fattiga byggarbetare föll ner från höghusbyggen eller skadades svårt i den nya industrins trånga fabrikslokaler. Äckligt och sorgligt, men verkligt bra!

Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

Familjen

Bokens titel: Familjen
Författare: Johanna Bäckström
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial
Antal minuter: 8 tim 24 min

Jag blev avrådd från att lyssna på "Familjen". Inte alls för att den är dålig eller så, utan för att den tydligen är obegriplig i högläsning: man behöver se namnen framför sig för att hålla isär den ene personen från den andra.

Jag håller faktiskt inte med. Det här är en reportagebok om en släkt som sedan flera decennier härskar i några av Göteborgs stadsdelar, där de styr över sina forna landsmän och terroriserar andra som står utanför. De är som maffiosos där de värnar om sina egna och tar om "flocken" men straffar människor hårt om de bryter mot de regler som släkten har satt upp. Det är en kriminell klan, där småpojkar uppfostras i sina fäders, bröders och farbröders anda. 

Jag bestämde mig tidigt för att familjen Al Asim - jag tror inte att de heter så, men något snarlikt - får ses som en enhet och att det inte var viktigt för mig att begripa om det var äldste sonen, yngste sonen, farbrodern eller en kusin det pratades om. Alla namnen lät likadana och många av dem var de facto identiska, men för mig var det helheten som räknades ändå. Vem som gjorde vad är mindre intressant.

Familjen Al Asim är på en gång artiga, charmerande, omhändertagande och trovärdiga - och samtidigt våldsbenägna maktutövare. Jag är helt fascinerad av berättelsen och sträcklyssnar mig igenom den eminenta uppläsningen. 

"Parallellsamhälle" brukar det pratas om, och sällan har det väl varit tydligare än i den här fackbokens redogörelser för hur skolan, socialtjänsten, hyresgästföreningen, polisen, åklagarmyndigheten och alla de andra försöker råda bot på den otrygghet som invånarna i Angered upplever. 

De vill rädda den uppväxande generationen från att gå i sina pappors fotspår och de vill sätta fäderna bakom lås och bom. Det måste bli ett slut på våldet, drogerna och kriminaliteten i förorten. Folk vågar inte säga emot, inte ens när de får sina förråd kapade och lås utbytta så att de inte längre själva har tillgång till det som är deras. Människor skjuts ihjäl. Familjer hotas. Barn slås ner eller "talas till rätta" på brutala vis. 

En otroligt bra fackbok som öppnar upp för en värld som jag inte kände till. Johanna Bäckström är så nyanserad, gör ett sånt gediget försök att visa en rik och sammansatt bild av såväl klanen Al Asim som de människor som kämpar för att eliminera deras terrorvälde i Angered. 

Jag uppskattar särskilt hur hon parallellt med faktaredogörelsen berättar en uppdiktad historia om en kvinna som lever under konstant dödshot av familjen - hur hon hamnade där och vad hon gör för att ta sig ur det. Det ger fart åt berättandet och gör det än mer tydligt varför vi aldrig kan acceptera privat rättsskipning, gangsters som kallar sig problemlösare och en kultur där man varken studerar eller arbetar utan försörjer sig på mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Mycket läsvärd och förtjänar helt klart sin Augustprisnominering! 

Ålevangeliet

Bokens titel: Ålevangeliet

Författare: Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 7 tim 56 min

En fantastiskt vacker omslagsbild täcker denna Augustprisvinnare (2019). Jag har inte läst boken förrän nu, men måste säga att den är en synnerligen värdig vinnare!

Om ålar visste jag inte mycket mer än att de ser ut som slemmiga vattenlevande ormar, är rödlistade, äts luade (man har väl löst korsord!) och att de är otroligt feta i köttet - samt att de simmar till och från Sargassohavet för att para sig. 

Litegrann hade jag väl hört om ålar som levt i hundratals år i en brunn eller som krälar ut genom hästhuvuden i läskiga filmer... men på det hela visste jag inte mycket om ålen innan jag började lyssna på "Ålevangeliet". 

Det är en underbar bok! Precis så där ljuvligt nördig som jag gillar med essäer av Fredrik Sjöberg ("Mamma är galen och pappa är full", "Flugfällan", "Flyktkonsten") och Morten A. Ströknses ("Havsboken"). 

Den går igenom exakt varenda detalj i ålens liv, alla dess förvandlingar, metamorfoser, och alla stadier i dess liv. Men allra mest berättar den om människorna som letat efter ålen; de som studerat den, ägnat sitt liv åt den, lagt varje krona de äger på att forska om den. Parallellt löper berättelsen om författaren som barn och hur han fångar ål med sin far under varma skånska sommarnätter.

En fin och sorglig berättelse som slukade mig totalt. Jag har lärt mig massor om ålen nu, men även om  forskare och vetenskapsmän. En mycket gripande fackbok, som blandar klimatförstörelse och massutplåning med utrotningshot och överlevnadsvilja. En del filosofiska betraktelser om Gud och Jesus förbryllar mig men det är också det enda negativa jag har att säga om hela boken. Bortsett från de styckena så går texten rakt in i mig. Ålen är ett fascinerande djur, och det är vi människor också.

Kvalar givetvis in i kategorin "Favorit".

Det andra målet

Bokens titel: Det andra målet

Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2007

Antal minuter: 4 tim 56 min

Jonas Karlsson läser själv upp sina sinnrikt konstruerade noveller i denna komplexa novellsamling och han gör det så himla bra. Jag gillar verkligen hans röst! 

Efter att jag har börjat läsa hans böcker (och lyssna på dem på Storytel) så har jag fått många kommentarer om att han är en känd skådespelare, men alltså... det har jag missat. Jag går nästan aldrig på bio och jag kollar inte på teve. Jag känner visserligen igen hans ansikte väldigt väl när jag ser foton av honom, men kan inte riktigt placera varifrån. 

För mig är han alltså en lysande författare som har en sagolik förmåga att läsa inlevelsefullt, med perfekt intonation och exakt avvägda pauser. Det skulle inte förvåna mig om han är en skicklig skådespelare med tanke på hur väl han behärskar konsten att fånga ens intresse. 

Här är en massa noveller där man inte först förstår hur de hänger ihop med varann, eller hur personerna egentligen känner varann, men det är bara att följa med i strömmen av ord och inte fästa så stor vikt vid att ens försöka förstå. Det är så smart uppbyggt att jag blir grön av avund! Hur kan man skriva så många noveller som i sig är gripande och spännande - och samtidigt lyckas tråckla ihop dem till en enhet? 

Om ni läser novellsamlingen fattar ni vad jag menar... 

Någon som bara beskrivs lite i förbifarten vid ett enda tillfälle som "mannen som hade en röd scarf runt halsen" återkommer flera noveller senare som huvudperson och knyter då just den röda scarfen runt sin hals. Den han ska träffa har kanske berättat att hen ska flytta till Kina - och som av en händelse handlar någon annan av novellerna om en person som pluggar kinesiska inför en flytt. Och i en tredje novell möter vi ytterligare en människa som hamnar vid bordet intill ett par där en bär en röd scarf och den andra - begriper vi - är den som ska åka till Kina. 

Långt senare kommer en novell som inte verkar hänga ihop med någon alls, men såklart gör den det; det är bara att ge sig till tåls. I slutet kommer i stort sett alla inblandade att på något sätt ha korsat varandras vägar eller spelat en roll i varandras liv.

Mitt omdöme: Jag väntar på att jag ska säga: "nej, hörrni, nu har jag tröttnat på Jonas Karlsson och det här var minsann hans klart sämsta hittills, det känns som ren slentrian". Men nej. Det är så otroligt bra, smart och lite sorgligt. Jag gillar varenda en av novellerna. Jämfört med de romaner jag läst tidigare är dock novellsamlingen mörkare och har inte det där lilla lustiga i sig, utan en annan svärta.