tisdag 25 februari 2020

Äääääntligen är hon klar med boken!

Som jag har väntat! Hur kan man lova att ge ut en trilogi, sedan skriva ettan och tvåan - och därefter börja producera en massa annat emellan? Borde sånt vara tillåtet, ens? Är det rimligt att låta beundrarskaran vänta mer än ett decennium på att få läsa klart serien? Nej.

Men NU är Hilary Mantel äntligen klar med den tredje boken om Thomas Cromwell. Den utkommer om någon vecka (på engelska). Jag längtar tills den utkommer på svenska!

Så här ska den se ut:


torsdag 20 februari 2020

Den lilla zombien på strandkyrkogården


Vissa typsnitt passar helt enkelt inte särskilt bra ihop med innehållet. När jag bara har en stund över, tänkte jag reflektera (högt!) över detta med färger, former, bildval och hur vi sekundsnabbt vet om det är en bok vi tänker sträcka ut handen mot, grabba tag i, vända för att läsa på baksidan av.

Det är oerhört intressant hur formgivning påverkar de flesta av våra köp; och då menar jag inte bara böcker utan matförpackningar, illustrationer på vinets bag-in-box, parfymflaskor... Vi kanske inte vill tro att vi påverkas av förpackningsdesignen, men det gör vi allihop - hur medvetna, pålästa och insatta vi än är.

-

Bokomslaget ovan är inspirerat av Sannas kommentar på mitt förra inlägg.
Fotot på zombien är från The Walking Dead, sjätte säsongen. Okänt vem som är fotograf.

tisdag 18 februari 2020

En avlägsen kust



Bokens titel: En avlägsen kust
Författare: Jenny Colgan
Uppläsare: Irene Lindh
Originalets titel: A Very Distant Shore
Översättare: Birgitta Karlström
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 2 tim 53 min

Jag har lyssnat på en feelgood-bok om Lorna som bor på ön Mure utanför den skotska kusten. Det är en gudsförgäten håla där skolan knappt har elever och där läkarmottagningen har en halvdöd gammal gubbe som enda doktor. Det stora nöjet är att supa på bygdefesterna eller promenera på den blåsiga stranden.

Jag insåg försent att detta inte är en fristående bok, utan en sorts pendang till en serie om Lornas kompis Flora. Den ska visst förklara en kärlekshistoria som figurerar i fyra andra böcker. Det visste inte jag när jag bestämde mig för att ge boken de tre timmars uppmärksamhet som krävs.

Jag var inte alltför välvilligt inställd när jag började lyssna och är det inte nu efteråt heller. Det här var en rätt meningslös underhållning. Lorna är skolans unga lärarinna. Saif är en syrisk läkare som kommer som flykting till ön. De blir - nog - lite kära i varann, men det säger de förstås inte. De går runt på stranden och moltiger eller säger fåniga saker som de ångrar direkt. Det händer absolut ingenting, annat än en massa resonerande i deras huvuden.

Nej, i jämförelse med Lucy Dillon var Jenny Colgan inget vidare kul - men jag har hört av andra bloggare att jag borde ha läst någon av de andra romanerna istället, inte huggit in på den kortaste och sämsta.



Den lilla bokhandeln-antikvariatet-caféet-bageriet på stranden...

 



När jag ser en författare som vräker ur sig böcker på löpande band enligt något vinnarkoncept, blir jag alltid lite cynisk och tänker att hen bara skriver för att dra in pengar. Jenny Colgan tänker jag på just nu. 

Hon har skrivit en hel serie om en tjej som heter Polly, som har ett bageri på en engelsk strandpromenad. Hon har skrivit om en tjej som heter Nina som har en gullig bokhandel i Skottland - det blir säkert en serie, det med. Och hon har skrivit en serie om en tjej som heter Flora som har ett café på en ö utanför skotska kusten.

Alla omslagen ser likadana ut och förlagets beskrivningar av innehållet är förvillande snarlika. Samtliga verkar kretsa kring kvinnor i 30-årsåldern och deras kärlekshistorier mixat med lite vardagsproblem.

Jag har inte läst en enda av dem, så jag ska inte uttala mig om kvaliteten. Antar att det är skönt att läsa en serie sådär - jag tycker ju själv det när det gäller vissa deckare: gillar att man träffar samma personer i bok efter bok, nästan som om de fanns på riktigt. Ändå är jag lite fascinerad över att det nästan känns som en industri. 

Man talar om "deckarundret" och "deckardrottningar" men nog gäller det här i lika hög grad för de kvinnliga feelgoodböckerna? 

För övrigt verkar uttrycket chick-lit helt ha försvunnit. Eller hur? Allting är olika varianter på feelgood och romance nu. Har det en bättre klang? Vill man inte kategorisera böcker som chick-lit längre?

fredag 14 februari 2020

Jag klyver er itu


Bokens titel: Jag klyver er itu
Författare: Tamara Mivelli
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 123

Måste en bok ha ett syfte? tänker jag när jag läst klart Tamara Mivellis debutroman. 

Den sägs passa unga vuxna, men jag misstänker att den är lite svår att ta till sig om man mest läst rappa, spännande böcker där handlingen hela tiden drivs framåt. Matiga böcker, om ni förstår? Det här är nämligen en avskalad, enkel, närmast poetisk bok som släpper ner oss mitt i handlingen och lämnar oss där. Vi vet nästan inget om vad som hänt eller vad som ska hända. Det mesta sker inuti huvudpersonens huvud, det är hennes tankar vi tar del av. 

Men som svar på min egen fråga: Nej, en bok måste kanske inte alltid prestera något. Den kan få bara vara. 

En nyutkommen bok måste inte bli en bästsäljare eller dra in stora pengar, vinna Alma- eller Augustpriser, efterfrågas på vartenda bibliotek eller bloggas om av hundratals, hyllas på DN:s kultursidor eller lyftas fram i Babel-samtal. 

Den måste inte vara en roman eller en novell utan kan vara något mittemellan. Den måste inte ha ett budskap, lära mig något eller vilja säga något. Det kan faktiskt räcka fint med att den är skön att läsa.

Mary har just tagit studenten och nu hamnat i något slags limbo, där hon varken pluggar eller jobbar. Hon har flyttat hem till sin pojkvän Filip, som fortfarande går i skolan, och bor där utan att göra något alls. Hon fördriver dagarna med att äta den mat Filips pappa lagar, glo i taket eller stirra i tomma intet. I ett rum på övervåningen sitter Filips mamma, som drabbats av utmattning, och är osynlig för omgivningen. 

Mary - som egentligen heter Maryam och har persiska föräldrar - saknar sin mamma och lillebror, som nu bor i en trång lägenhet och inte verkar sakna henne alls. Hon saknar kanske till och med sin pappa, som flyttat ihop med en svensk kvinna i tvåvåningshus och minsann har det bra med hennes barn. Maryam funderar på hur hon ska passa in i Sverige, när hon inte är "som alla andra", samtidigt som hennes pojkvän är enormt kärleksfull och gör allt för att få henne att inse sitt eget värde.

Vi vet inte vad som hände innan Mary flyttade hem till Filip och vi vet inget om framtiden. Jag hade velat veta mer om henne och båda familjerna, men samtidigt är det okej att bara få vara med om fragment av någons liv också. 

Däremot håller jag inte alls med om titeln: Jag klyver er itu. Jag kan inte se att Maryam vare sig har splittrat sin egen skilsmässofamilj eller sin pojkväns, där gå-in-i-väggen-mamman isolerar sig medan den omtänksamme pappan och farmodern helt accepterar Mary, rakt av. 

Nej, jag håller verkligen inte med om att hon klyver familjerna - hon bara står där mitt i och observerar. Men det är mest sig själv hon tittar på, inte de andra.

--

Tack till förlaget för recensions-exet! 


torsdag 13 februari 2020

Radiovågor


Bokens titel: Radiovågor
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Kristina Leon
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 35 min.

Agatha Christie har visat sig vara helt omöjlig att konsumera som ljudbok. Hennes böcker har minst tjugo viktiga karaktärer som allihop tituleras herr, fru, fröken, major eller överstinna följt av ett totalt obegripligt och outtalbart efternamn.

Jag har inga problem att läsa Christies böcker eller se dem filmatiserade - men att lyssna på dem är hopplöst, jag fattar på riktigt inte vad jag hör. Namnen är för många, för långa, för krångliga. Jag skulle behöva se dem skrivna en gång först, innan jag påbörjar lyssnandet.

Den här novellen hade jag aldrig läst förut, men den var ytterst medioker. Alla kan räkna ut vad som kommer att hända. Överraskningsmomenten är obefintliga. Hela historien är väldigt lam.

Till råga på allt misstänker jag att Kristina Leon - hon som läser för oss - hade exakt 35 minuter på sig och inte fick förbereda sig alls, för hon läser fel och uttalar saker konstigt på flera ställen. Är det här en snabbproducerad budgetgrej? Har man spelat in den utan att ens höra slutresultatet?

I korthet: gammal rik tant har dåligt hjärta men inga schyssta arvingar, tja, utom den unge systersonen då... han som är så trevlig, artig och lägligt nog flyttar in hos henne just när hon fått veta att hon inte har långt kvar.

Hoppa över den här, om ni liksom gamla tant Mary inte har all tid i världen.

onsdag 12 februari 2020

Kinesiskt te


Bokens titel: Kinesiskt te
Författare: Anna Winberg
Uppläsare: Hanna K. Schmitz
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 13 min.

En ytterst kort novell, föredömligt uppbyggd. Några få personer, några få händelser - ändå både spännande och lite ryslig. Perfekt novell, helt i min smak!

Läraren Matteo får en avskedspresent av en av sina asiatiska studenter sedan hon klarat sin tenta (på bara andra försöket...). Det är en liten ask med kinesiskt te. Matteo tar hem asken och där samlar den damm tills hans sambo Emilia en dag bestämmer sig för att provsmaka. Men något händer med dem när de dricker det blaskiga och inte särskild goda teet...

(Bilden föreställer e-boken, eftersom jag inte lyckades skärmdumpa ljudboken.)

fredag 7 februari 2020

Var det bra så?


Bokens titel: Var det bra så?
Författare: Lena Andersson
Uppläsare: Anna Lassen
Förlag: Storyside
Antal minuter: 3 tim 52 min

Inspelningen är inget vidare; burkig och amatörig. Ideliga klick och knäppningar som jag antar är uppläsarens ljud då hon på vänder blad digitalt. Anna Lassens röst är metalliskt kall och entonig på ett sätt som inte passar mig det minsta - i synnerhet inte ihop med en text som denna. Hade hellre lyssnat på författaren själv: hon har en behaglig röst och läser sina egna texter med inlevelse.

Men boken då? Ja, jag har alltså lyssnat på Lena Anderssons debutroman från 1999, en oerhört träffande beskrivning av en flickas uppväxt i förorten.

Det hela utspelar sig under 70- och 80-talet, vilket gör det till så plågsamt lätt för mig att leva mig in i. Jag växte upp i en Stockholmsförort under just den tiden, och får nästan ont i magen av den här boken. Den ljusnande framtiden, de socialdemokratiska idealen, folkhemmet.

Allt kunde bara bli bättre, våra liv bara skulle bli ännu bättre än tidigare generationers. Frihet, jämlikhet, broderskap - eller gemenskap åtminstone! - och en ny värld som vädrat ut sunkiga ideal och var m-o-d-e-r-n.

Samtidigt: det var inte så det kändes, med hotet om Kalla Kriget, med industrier som lades ner och jobb som försvann, med stora sociala orättvisor hur gärna man än ville låtsas annat. Jag minns en hel del ångest från min barndom och då växte jag ändå upp i en välmående förort bland medelklassbarn som det inte gick någon större nöd på.

"Var det bra så?" är skriven i korta stycken, där vi får följa en hel grupp barn och deras familjer under två decennier. Mycket kretsar kring Lotta som lever med sin ensamstående mamma och en bror i en liten lägenhet. Pappan finns där i bakgrunden, gravt oengagerad och med en ny familj som han föredrar. Lotta och hennes bror Jonas får komma dit på lov och helger. Mamman är desillusionerad och sliter ut sig totalt på sitt jobb.

Det är verkligt drabbande att läsa om Lotta, Åsa, Anna, Mia och de andra från dagis och genom grundskolan. Hur uppgivna de är, hur lite de tror på utbildning och sina egna chanser att slå sig fram i samhället. Hur mycket våld de ser, slagsmål och mord, fylla och droger, skilsmässor och iskalla förhållanden. Skolans korridorer är rena gladiatorspelen. Lärarna vänder bort blicken när olika grupperingar spöar upp varann besinningslöst.

Den här boken blev enormt uppmärksammad när den kom ut, och jag förstår varför. Nu är det tjugo år sedan men tyvärr är den inte inaktuell.

När jag skriver det här, har en ung människa i mina egna barns ålder just blivit ihjälskjuten några kilometer från mitt hus, ute på busstorget i vårt centrum, alldeles utanför ungdomsgården och kommunhuset. Jag var rädd för att vara ensam där när jag var liten, men då var det för fyllisarna som satt på parkbänkarna och skrek svordomar eller de drogade, magra vålnaderna med simmig blick som väste "haru en spänn?" mellan bruna tänder... Det var våld och hemskheter där hela tiden, men åtminstone inte folk som blev ihjälskjutna klockan två en vardagseftermiddag just när de enda som går över det blåsiga busstorget är föräldralediga, pensionärer och en massa skolungdomar. Vidrigt. En 20-åring har mist sitt liv - självklart ett fasansfullt övervåld, vad han än har gjort - och mängder av andra hade kunnat skadas för att de var på fel plats vid fel tidpunkt.

"Var det bra så?" är en bok som inte blivit dammig. Den berör än.

Då i vårt mörka hus


Bokens titel: Då i vårt mörka hus
Författare: Inger Frimansson
Uppläsare: Stefan Sauk
Förlag: Bokfabriken
Antal minuter: 39 min

Det här är en prefekt komponerad novell! Jag menar det verkligen. Inger Frimansson behärskar totalt konsten att skriva en väl sammanhållen berättelse som inte hoppar för mycket i tid och rum eller mellan platser och personer.

Handlingen rör sig konsekvent i en enda riktning: mot det läskiga slutet. Författaren är inte övertydlig utan vågar lita på att läsarna (lyssnarna!) är intelligenta människor som faktiskt begriper vad som händer, även när hon inte berättar varenda liten detalj. Mycket skickligt, måste jag säga! Det är precis så här jag tycker att en novell ska vara: liten men naggande god. Lätt att komma in i, utan långa förklaringar kring vem som gör vad och varför.

"Då i vårt mörka hus" är den ruggiga berättelsen om en ung kvinna som lyckas bli av med både jobbet och pojkvännen (och snudd på sin egen mor) efter att under lång tid ha supit. Hon tycker dock själv att hon inte gjort något fel, utan börjar smida planer på hur hon ska få tillbaka sin kärlek och sitt arbete - eller ge igen, när de svikit henne så gruvligt.

Den här är värd att läsa, om man gillar noveller!

En julsaga


Bokens titel: En julsaga
Författare: Malin Persson Giolito
Uppläsare: Anja Lundqvist
Förlag: Bonnier Bookery
Antal minuter: 14 min

En superkort novell, som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter på julafton 2018. Jag minns att jag såg den i tidningen men inte hann läsa den - kul att hitta den bland alla titlar på Storytel och kunna lyssna på den såhär ett år senare.

Det är en kort och lite vemodig berättelse om (vuxna) Ebba som sörjer sin mamma som nyligen dött. Julen närmar sig och med den alla krav på lycka och perfektion, pynt och presenter. Ebba känner sig stressad över att julstämningen inte infinner sig. Kan man strunta i allt? Måste "julstämning" betyda just tindrande ljus, glöggdoft och lackade paket?

Fint berättad. Kan dock inte säga att den egentligen berörde mig särskilt eller stannade kvar i mig.

måndag 3 februari 2020

Dalagatan 14


Bokens titel: Dalagatan 14
Författare: Karina Berg Johansson och Magnus Nordin
Uppläsare: Mirja Turestedt
Förlag: Storytel Original
Antal minuter: ca 30 min x 24 = ca 12 tim

Nu har jag lyssnat på "Dalagatan 14" under en veckas tid. En mycket spännande berättelse, om än något rörig när man inte kan läsa och bläddra tillbaka. Många skeenden, många människor och framför allt många årtal att hålla reda på.

Genom ett inlägg på Instagram fick jag reda på att de 24 avsnitten fungerat som julkalender på Storytel för något år sedan - det visste jag inte då jag började lyssna.

Handlingen tilldrar sig i Stockholm, i ett hus på Dalagatan 14 i Vasastan. Vi får mestadels vara med om åren 2017 (nutid) och 1954 (den viktigaste delen av handlingen), men även några tillbakablickar till 1929 och någon enstaka till 1967. Vissa delar av de två sistnämnda åren lyckas jag faktiskt inte få ihop de lösa trådarna för.

Det är svårt när en mordhistoria beskrivs under minst fyra vitt skilda år och där man kan få höra "hon gick in i rummet och såg inte skuggan bakom gardinen förrän det var försent" (påhittat exempel). Okej, nu gäller det att ha i minnet hur gammal flickan från 1929 kan ha varit 1954 och 1967. Eller är det inte henne vi pratar om - är det hennes väninna, hennes mor, hennes syster? Eller någon som inte har med den egentliga berättelsen att göra?

Som lyssnare tar det för lång tid att göra de här kalkylerna. Som läsare skulle jag inte ha något emot dem, men nu - efter tolv timmars lyssnande - blir jag frustrerad över att jag inte kommer att få veta vem som eldade i en viss kakelugn hos en elak man på 20-talet och vem som överföll en minikjolsklädd ung kvinna på 60-talet.

Jag är dock helt fast i historien redan efter första avsnittet och lyssnar ivrigt till alla 24 delarna. De utspelar sig mellan just första och tjugofjärde december.

Privatdetektiven Jessica sover i en iskall bil utanför Dalagatan 14, hon spanar på Henrik som smyger dit för att vara med sin älskarinna Sasha. Jessica har i uppdrag av Henriks hustru Magda att fotografera och dokumentera otroheten. Det lyckas hon bra med, hon har länge varit polis - men slutade sedan hennes man Christoffer dog och hela hennes liv rasade samman.

Under snokandet kring Henriks och Sashas kärlekshistoria hamnar Jessica mitt i en virvelvind av hemska och oförklarliga händelser, då Sashas lilla dotter Jolie försvinner och senare hittas strypt. Exakt just så som hände i lägenheten på 50-talet, då den unga ogifta Harriet levde där med sin dotter Yvonne...

Mitt omdöme: En skön ljudbok som fyller sitt syfte: att trollbinda och underhålla under en halvtimme här och där.

P.S. Boken finns numera utgiven som pocket.

söndag 2 februari 2020

Pälsen


Eftersom jag inte lyckas ta en skärmdump av Storytels omslag, 
får ni nöja er med ett gammalt foto av min egen ljuvligt varma lottapäls.

Bokens titel: Pälsen
Författare: Hjalmar Söderberg
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 9 min

Patienterna har slutat komma till doktorn, kanske har de blivit krya allihop eller så har de börjat gå till någon annan. Doktorn är fattig och sjuklig, pengarna sinar, snart är det jul och han måste som vanligt låna lite från sina rikare kollegor för att klara storhelgens utgifter.

Ute är det kallt och snöigt, den gamla vinterrocken duger inte mycket till. Doktorn får inte bara låna en hundring av sin vän, utan även en värmande päls. Och något förändras i hela honom, när han går hem genom ett kallt, vintrigt Stockholm iklädd en dyrbar pälsrock...

Verkligt fin liten novell, kortkort formulerat, tog bara nio minuter att lyssna på - men den sorgliga berättelsen kommer att finnas kvar i mig ändå. Torsten Wahlund har en underbar röst att lyssna till, den passar perfekt för en klassiker som denna.

Återförening

Bokens titel: Återförening
Författare: Tove Alsterdal
Uppläsare: Stefan Sauk
Förlag: Bokfabriken
Antal minuter: 30 min

Jag har läst det mesta av Alsterdal och tycker hon är lysande då hon gör mordgåtor och kriminalhistorier av något som egentligen i grund och botten brukar vara samhällsfrågor eller historiska händelser. Det här är dock något helt annat, en kort men ryslig rysare i bästa Roald Dahl-stil.

Johanna återser en handfull av sina gamla klasskompisar, några tjejer som hon gick i grundskolan med för flera decennier sedan. De tillbringar ett dygn i en avlägsen stuga i skogen - långt från civilisationen, nära en kall sjö. En av vännerna kommer dit oinbjuden men visar sig enbart för Johanna - ingen annan. Hon ser likadan ut som då de gick i högstadiet, hon har till och med samma tröja som då...

Usch, en riktigt obehaglig mysrysare; välskriven och precis så läskig så att man absolut inte ska lyssna på den ensam i mörkret. Stefan Sauk gör ett bra jobb med att läsa med stor inlevelse. Jag var rädd att han skulle spela över och bli "för mycket", men han är riktigt bra som historieberättare.