måndag 31 oktober 2016

Vissa böcker ändrar ens syn på tillvaron

Väldigt många av de böcker jag läser kan väl sägas addera någon slags kunskap, åtminstone lite - kanske om ett land eller en region, kanske om en kultur eller religion, kanske om familjekonstellationer eller vänskapsband, kanske om livet förr eller om liv som levs totalt annorlunda än mitt eget. Men i stort sett är det som om det jag läser läggs ovanpå den kunskap jag har innan och bara gör den liten mer fullmatad. (Kanske beror det också på att jag inte väljer böcker som utmanar så mycket, utan mer bekräftar min världsbild och mina intressen.)

Sedan finns det böcker som ändrar en. Som får en att ända åsikt eller ändra livsstil eller som tillför kunskap man verkligen inte hade och därmed gör att man tänker på ett annat sätt än tidigare. "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen är en sån bok. Jag tror min man anföll varenda människa som besökte oss i stugan den sommaren han läste om fideikommissen och adeln.


Nu läser jag "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk men trots att den är lättläst är den inte lätt att läsa... Jag har sett fram emot den boken och föreställt mig att jag skulle gilla den - och det gör jag med, men jag måste ta pauser ibland för det blir bara för mycket. Jag hade helt enkelt inte föreställt mig att den skulle ÄNDRA hur jag ser på saker utan mer bekräfta och lägga till litegrann.

I (den sanna) berättelsen om hur Beata rasar ner från en helt okej tillvaro till djupaste botten - där hon bokstavligt talat inte äger någonting, svälter, är sjuk, inte får någon hjälp och inte vill leva - inser jag plågsamt väl hur lik hennes väninnor jag antagligen är. Jag skulle absolut hjälpa, precis som flera av dem också gör, men frågan är om jag skulle förstå riktigt hur illa Beata har det.

De där sakerna hennes välmenande väninnor gör, dem skulle jag antagligen också kunnat göra: sagt att det ordnar sig - du kan alltid få bidrag, sagt att hon väl får köpa storpack och laga hela laddningar med billiga grytor för att frysa in, sagt att det finns många gratisnöjen på stan, sagt att hon får väl fokusera på att jobba som tusan och dra in lite pengar, sagt att "hör av dig om det krisar" utan att begripa att det redan är total kris.


Det är plågsamt att läsa om hur Beata har så knapert efter en sjukhusvistelse och obefintlig hjälp från socialen att hon inte har schampo eller toapapper, inte kryddor till sin äckliga middag bestående av krossade tomater, inte har råd till en bussbiljett som hon verkligen behöver och hur hon blir glad över att hitta en guldtia på gatan.

För en tiokrona kan man få den billigaste, minsta McD-burgaren.
Mat man ska stå sig på i flera dagar.

Usch. Den här boken är riktigt, riktigt jobbig att läsa dels för att jag misstänker att jag skulle kunna vara den där gulliga men totalt naiva vännen och dels för att jag själv skulle kunna vara Beata.

Vi delar en hel del, hon och jag.
Varsin enskild firma (inte aktiebolag) med den livsviktiga F-skattsedeln och med verksamhet i en tuff och konstnärlig bransch.
Vetskapen om att man efter tjugo år som egenföretagare aldrig en endaste gång tagit ut en sjukdag, för man har två veckors karens och så länge har man ju inte råd att vara sjuk.
Paniken över att ändå bli sjuk - man är ju inte mer än människa! - och inse att man måste sitta framför datorn och göra klart uppdragen fast man har feberfrossa, för annars tar kunden en annan.
Skräcken för Skatteverket och ångesten över om man inte kan betala in skatt och alla avgifter exakt i tid.
Okunskapen hos omgivningen - de som själva är fast anställda - som tror att om man fakturerar tjugotusen så får man behålla det också, fast man bara får ha kvar hälften... Som säger "sätt det på firman" så fort man ska betala något eller "det kan du väl dra av på företaget?". Alla som har eget företag är verkligen inte storkapitalister, skattesmitare och deklarationstrixare! Jag inser nu att som enmansföretagare utan några undanstoppade pengar lever man farligt.

fredag 28 oktober 2016

Glömskans bibliotek


Bokens titel: Glömskans bibliotek, en essä om demens, vansinne, litteratur
Författare: Ulf Karl Olov Nilsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 217 + källhänvisningar

Efter förra årets Augustprisnomineringar läste jag professor Karin Johannissons "Den sårade divan" och kände mig så otroligt obildad.

Det var inte det att jag inte förstod orden eller vad författaren ville säga - men jag var inte alls van vid uttrycken, kände att jag inte behärskade dem sådär som man skulle önska. Det gjorde att jag inte fick något riktigt flyt i läsandet, trots att jag egentligen tyckte ämnet var intressant.

Eftersmaken var inte helt angenäm. Är jag korkad? Går jag bara omkring och inbillar mig att jag är allmänbildad, beläst och hyfsat upplyst? I själva verket kanske jag borde hålla mig till Kalle Anka & c:o? Det är inte särskilt roligt att upptäcka att man får traggla sig igenom en bok, när man är van vid att behärska det mesta, men "Den sårade divan" gick över huvudet på mig.


Bland årets Augustprisnomineringar finns en bok som genast får mig att tänka på det där. Nämligen "Glömskans bibliotek" av Ulf Karl Olov Nilsson. Intressanta ämnen, det där med demens och minne. Vem är man om man inte har minnen av sitt tidigare jag?

Författaren skiner igenom i texten och ger ett sympatiskt och nyfiket intryck. Ämnet är spännande. Hans exempel tagna ur egen erfarenhet som psykolog är underhållande (om man får säga så om hemska människoöden). Men vad vill han säga? Det är något alldeles infernaliskt vad han vrider och vänder på allt! Blir jag ett dugg klokare av det här? Nej.

Jag inser också att jag har svårt för Freud. Trodde att det bara var i filmer som folk lade sig på en psykologs soffa och analyserade varför de spontant tänkt på... hmmm, säg apelsiner, när de kom in i mottagningsrummet. Och vad apelsiner kan tänkas säga om dem som personer. Eller vad apelsiner symboliserar. Naturligtvis hoppar inte bara ord och bilder fram utan någon mening, det måste ju nödvändigtvis betyda något att man tänker på en apelsin.

Beskrivningarna av hur Freud resonerar får mig att vilja sparka bakut. Som hans idé om att allting härstammar ur något rent och oförfalskat "ur-" i forntiden. Eller att han läser in så mycket som tycks härröra ur det tyska språket och därför faller platt på alla andra språk: "Släktingar i allmänhet betyder i drömmen oftast könsorgan". Detta baseras på att ordet Geschlecht avser såväl släkt som kön i tyska språket. Efter det kan jag inte ge mycket för hans idéer kring drömtolkning...

Ulf Karl Olov Nilsson ställer massor med frågor, vrider och vänder på allt, leker med ord, funderar på betydelsen av ord, frågar ännu lite till - och jag känner mig inte ett dugg klokare efter att ha läst den här essän, tvärtom.

Mitt foto: En mängd USB-stickor får symbolisera "minne". (Observera att det inte är jag som är oskicklig fotograf, utan oskärpan beror på att bokens omslag är gjort av ganska hård transparent plast som reser sig lite.)

Omdöme: Snygg bok. Supersmart kille. Spännande ämne. Svårbegripligt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Norstedts!

tisdag 25 oktober 2016

Vasadrottningen


Bokens titel: Vasadrottningen - En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621
Författare: Karin Tegenborg Falkdalen
Förlag: Historiska Media, 2016
Antal sidor: 243 + referenser och källhänvisningar (28 sidor)

Det är snart fyrahundra år sedan Katarina Stenbock dog, hon som var Gustav Vasas unga brud - den tredje i ordningen - och överlevde honom med många decennier.

Katarina fick aldrig några barn med kungen utan blev istället styvmor till alla hans ungar från tidigare äktenskap: Erik (senare Erik XIV) som var två år äldre än henne, Johan (senare Johan III) och Karl (senare Karl IX) samt Magnus och de fem sessorna Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth.

Hon var snarare som en storasyster än en mor eftersom det bara skilde några år mellan henne och dem, och det verkar som att hon kom att stå dem alla - utom gnidige Karl - väldigt nära.

Vi får följa hennes liv från det att hon som tonåring gifts bort med den gamle gubbe som då var Sveriges konung - Gustav Vasa - och hur hon successivt växer in i rollen som hela rikets moder under slutet av 1500-talet, lär sig ha hand om såväl hushåll och personal som egna gods, slott och herrgårdar och all handel som hör därtill.

Katarina blir med tiden en skicklig diplomat som medlar mellan kungens barn då de intrigerar om makten och mellan adeln och kungahuset där det ständigt gnisslar i samarbetet. Hon får ett långt och innehållsrikt liv och ser inte mindre än sex kungar passera: maken Gustav, hans söner Erik, Johan och Karl samt barnbarnen Sigismund och Gustav Adolf.


Jag läste "Vasadöttrarna" av samma författarinna för något år sedan och tyckte den var otroligt intressant och lärorik på många vis, men helt hopplös med sina hopp i tid och rum. Jag hade behövt se de fem prinsessornas liv utspelas i kronologisk ordning för att kunna hänga med i handlingen.

Den här boken är tipp-topp på den punkten: allt sker i den ordning det verkligen hände (och i de få fall det inte gör det, är Karin Tegenborg Falkdalen noga med att säga "ni minns, den där hertigen som..." eller "hon som senare skulle komma att bli...").

Jag tyckte väldigt mycket om boken om prinsessorna, men menade att författarens starka sida inte var att skriva levande om historia. Men jag tar tillbaka! Förlåt, förlåt! Det här är tvärtom fantastiskt levandegjort, från allra första stycket till det sista. Jag har levt i 1500-talet nu de senaste dagarna, suttit i dragiga slott och lyssnat på högadelns konspirerande, sett änkedrottning Katarina skriva brev till sina systrar, promenerat bredvid kungafamiljen genom Uppsala på väg till begravningar, varit med om makalösa bröllop mellan kungliga och adliga (och någon gång en opportunistisk uppstickare) och hört de gräsligaste beskrivningar av dödsdomar.

Det här är riktigt bra och nu väntar jag bara på en bok av samma författare där vi får följa den vanliga befolkningen under den här tiden, så blir historiebeskrivningen mer komplett.

Mitt foto: Röd sammet - vad passar väl bättre till en drottning?! Men Katarina fick mestadels gå i svart hela sitt liv, änkedrottning som hon var...

Omdöme: Underhållande, lärorik och lättläst sträckläsningsbok om de maktgalna bröderna (tillika kungarna) Erik, Johan och Karl och deras far Gustav Vasa - och allra främst om hans ytterligt kompetenta, aktade, omtyckta och strategiskt smarta hustru Katarina Stenbock. Rekommenderas till alla som gillar svensk historia sedd ur en kvinnas perspektiv.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET.

HÄR kan ni läsa min alldeles för långa recension av Vasadöttrarna.

måndag 24 oktober 2016

Jag drog en vinstlott, tycker jag.


Kvinnan i orangerött är Nina Burton som skrivit en bok om 1500-talets medierevolution - den ser jag mycket fram emot att läsa!

Det var komplett omöjligt att ta några bra foton eftersom ett gäng tevekameror dels hade paxat på bästa platsen och dels rörde sig hela tiden. Jag brukar vara snabb på att ta bilder och lyckas därför ofta bra, men kvällens fotografering från Augustprisets nominering var bedrövlig eftersom jag hela tiden fick någon tevegubbe framför mig. Strunt samma: det fanns ju proffsfotografer på plats och ni får hålla till godo med mina amatörbilder för skojs skull.


Tjejen med alla blommorna (och de fina näbbpjucken!) är Ann-Helén Laestadius som skrivit en ungdomsroman som utspelar sig i Kiruna "Tio över ett".


Charlotta von Zweigbergk, mitt i bild i modigt turkos klänning, blev nominerad för "Fattigfällan" vilket jag nästan tog ett litet skutt av glädje när jag hörde. Jippie! Den boken vill jag ju gärna läsa, om hur våra sociala skyddsnät kan tillåta en att ramla ner till marken och närapå slå ihjäl sig.

Själv känner jag mest att jag drog världens vinstlott när jag blev utsedd till att övervaka faktaböckerna. Varenda en av dem vill jag läsa! Allihop verkar intressanta, lärorika och spännande.

Men skönlitteraturen... Jag menar, Lars Noréns dagbok? Är DET vad man kunde vaska fram bland hundratals inlämnade verk? Där vi får läsa om "hans jakt på nya färgband". Det måste ju vara en väldigt liten krets som är intresserade av Noréns dagboksanteckningar (del tre, dessutom...).

Av sex nominerade böcker lyckades jag faktiskt pricka in två på förhand:







Vikten av att kunna sälja sig själv

Förra året var jag med på Augustprisets nominerings-event (som den gången kallades gala, vilket var hyfsat missvisande...) och blev fascinerad över hur olika författare "säljer" sig själva. Hur viktigt det är att de verkar gilla sin egen bok, sitt ämne, sitt skrivande. Jag har inte tänkt så tidigare - eftersom böcker oftast är något jag läser utan att ha sett författaren! - men den gången blev det så tydligt.

Jag gillar redan Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och såg fram emot att hennes bok "Min europeiska familj" skulle bli nominerad, så visst hade hon ett försprång under paneldiskussionen den gången: jag tyckte hon gav ett så glatt, sprudlande och intelligent intryck. Likaså John Ajvide Lindqvist som jag läst det mesta av - jag gillar ju hans böcker redan, men insåg att han som person var fängslande och underhållande att lyssna till.

 

Sedan fanns det författare som jag inte hade väntat mig skulle vara så underhållande, som exempelvis Agneta Pleijel vars bok "Spådomen" nominerades - hon gav ett så gott intryck och jag fick en helt annan bild av henne som författare. Verkligen roligt!

Men så var det ju tyvärr även en författare som pratade om sin bok på ett sånt sätt att jag inte kunde låta bli att undra om hon själv tröttnat på ämnet hon valt att skriva om. Hon såg så uttråkad ut under paneldiskussionen att jag kände "nej, den här boken ska jag inte läsa!". Jag tänkte att det nog hade varit bättre att bara visa upp hennes bok och den fina motiveringen, än att låta henne prata om boken.

Ikväll var jag återigen på Augustprisets nominerings-event och såg samma sak hända igen: en av författarna hade ingen förmåga att sälja in sig själv. Inte hos mig, i alla fall. Om man ser ut som att alla frågorna är svåra, felställda eller irrelevanta och att man helst inte vill svara på något alls, då kanske man inte passar i en paneldiskussion. Boken kan ju vara fantastisk! Ja, sannolikt ÄR den just det, eftersom den valts ut bland många hundra andra - och författaren är antagligen oerhört begåvad på alla vis (utom just det där med att utstråla någon karisma som märktes till oss i publiken).

Tack och lov är det ändå bokens innehåll som är det viktiga.


Det fanns härliga överraskningar åt anda hållet också; Linda Bondestam som illustrerat en av de nominerade barnböckerna. Hon var den enda av det 20-tal författare som presenterades ikväll som lyckades få hela publiken att gapskratta!


Flera gånger skrattade folk åt hennes tokiga inpass och allra mest åt kommentaren att hon hade tröttnat på att studera uppstoppade djur på naturhistoriska muséer och istället vänt sig om för att teckna av besökarna, som var mycket roligare. (Nu lät det väldigt platt när jag skulle återge det, men som hon sa det så tror jag hela salongen skrattade.) Effekten blir genast att jag får god lust att läsa hennes och Ulf Starks bok "Djur som ingen sett utom vi". Hon entusiasmerade med sitt sätt att berätta och fick mig nyfiken på en bok jag annars skulle valt bort.

I viss mån spelar det nog roll hurdana författarens sociala förmågor, gå-genom-rutan-utstrålning eller marknadsföringskunskaper är - men återigen: tack och lov är det bokens innehåll som är det viktiga.

söndag 23 oktober 2016

Några nya böcker jag gärna skulle läsa


Änkan av Fiona Barton vore kul att läsa: en historia om hur det är att vara den där kvinnan som är gift med en man som omvärlden ser som ett monster. Jag har själv funderat en del på det, i synnerhet när det dyker upp såna där fall som Marc Dutroux och Josef Fritzl.



När andetagen blir till luft av Paul Kalanithi vore däremot inte alls kul att läsa, utan tvärtom ohyggligt sorglig eftersom den handlar om en ung man som drabbas av cancer och dör. Jag pendlar mellan att tänka att jag gärna vill läsa den och att den ligger för nära det som hänt i min vänkrets alldeles nyligen.


De behövande av Helena von Zweigbergk låter som en bok helt i min smak, om sånt som sägs och allt som förblir outtalat - i detta fall mellan mor och dotter. Jag gillar hennes sätt att skriva och skulle gärna läsa den här boken som kom ut nyligen.


Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är vacker att se på och innehållet lockar med sin sorgebearbetning i form av en terapeutisk kråka.


Rök av Dan Vyleta verkar vara en udda blandning av 1800-talets England, internatskolemiljöer, en saga, en konspiration, tja, jag vet inte riktigt vad man kan vänta sig men att döma av förlagets beskrivning så är det här en av de böcker jag allra helst skulle vilja lägga vantarna på denna höst!


torsdag 20 oktober 2016

Finaste priset?


Enligt Wikipedia (ja, jag har försökt hitta info på andra sidor men gått bet...) får man en medalj och en pengasumma om man tilldelas Nobelpriset i litteratur. Det var väl upplysande?! Undrar varför man inte kan få veta exakt hur mycket pengar som delas ut i år. År 2012 var det åtta miljoner kronor, påstår Wikipedia, och summan ändras beroende på hur mycket det finns i potten varje år.



Alma-priset för barn- och ungdomslitteratur till Astrid Lindgrens minne innebär en stor ära och även en rätt rejält tilltagen prissumma: fem miljoner kronor! Liksom Nobelpriset kan även internationella författare få Alma-priset, det är inte på något vis förbehållet svenskar.


Vårt fina svenska litteraturpris, Augustpriset, blir man däremot inte rik på. En tjusig bronsstatyett av konstnären Mikael Fare och en check på 100.000 kronor. (Inte för att jag skulle tacka nej till hundratusen, men det är inte något man kan leva på i åratal.) Men äran! Och jag skulle tro att man får sälja många, många fler böcker också...


Konferencier som pratar lite långsammare...


Niklas Strömstedt. Foto: Mattias Edvall

Förra året fick vi lyssna på höghastighetspratande Daniel Sjölin när det var dags för Augustprisnomineringarna. I år är det Niklas Strömstedt (mystiskt avbildad på ovanstående skumt retuscherade bild...). Om jag inte missminner mig helt så är han en person som pratar ganska långsamt, tack och lov!

Jag är rätt glad åt att se att mina medbloggerskor har lika svårt som jag själv har att gissa vilka som ska nomineras nu på måndag. Jag menar, hur ska man kunna ha en susning?! 

Även om man läser kultursidorna och kollar på Babel och försöker spana i bokhandlar så är det ju stört omöjligt att ha koll på alla böcker som ges ut - och sedan spekulera i vad jurygrupperna har ansett vara det bästa. Etthundrafemtio böcker skickades in till "min" kategori, fackböckerna. 

Ska bli så roligt att gå på nomineringseventet på måndag och få se alla duktiga författare - och en Niklas Strömstedt som antagligen ser mycket mindre märklig - och mera mänsklig - ut än han gör på bilden... 


onsdag 19 oktober 2016

När livet börjar om


Bokens titel: När livet börjar om
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: One Small Act of Kindness
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum, 2016
Antal sidor: 478

Jag ska väl inleda med att säga att det här med "feel-good" inte riktigt är min grej. Åtminstone har jag hela tiden tänkt så.

Det beror på en mängd faktorer, som exempelvis att titlarna ofta är löjliga (ingredienser som "liv", "längtan", "utan dig" är tydligen nödvändiga) och att omslagen ofta visar en kvinna (i klänning och med långt hår) som snurrar runt eller är omgiven av fjärilar eller vandrar barfota i sanden eller lutar huvudet mot någons axel - allt är varmt, mysigt, glittrande och lite utsuddat i kanterna.

Sedan är jag allergisk mot baksidestexter som berättar att någon (av kvinnligt kön) "ställs inför ett val som förändrar hennes liv" eller "kastar omkull allt hon trott på" eller "får henne att ompröva allt hon trodde var sant". Hon kommer förstås ut på andra sidan eländet som en mer livserfaren, utvecklad och lycklig person.

Precis så är "När livet börjar om". Den uppfyller vartenda kriterium på en fånig feel-good - men, hör och häpna, jag gillar den verkligen!




 

Om jag har räknat rätt så är det här Lucy Dillons sjätte bok. men det är den första jag läser.

Det är något behagligt med att försvinna in i en isolerad värld - i detta fall en engelsk småstad ute på vischan - där det unga paret Libby och Jason är i full färd med att ta över svärmors nedgångna, skuldbelastade hotell som nästan helt saknar gäster. De ska piffa upp landsortshotellet med tipptopprenoverade sovrum och luxuösa badrum, ha utomhus-spa och en lounge med sprakande brasor.

Såklart blir det inte så, då hade det ju inte funnits någon berättelse. Allt totalhavererar. Libby och Jason bråkar om pengar. Svärmor är en bitch och hennes hund hårar ner överallt. Svågern Luke är snygg men håller sig alltid på avstånd, på grund av ouppklarat gammalt groll. Libbys vänner lägger ut sina perfekta liv på Facebook och hon vågar inte berätta för dem hur förskräckligt kaotiskt, bråkigt och stressande hennes eget liv har blivit.

Nu kommer momentet som gör att Libbys liv förändras i sann feel-good-anda: en ung kvinna blir påkörd av en bil på landsvägen utanför hotellet. Hon blir skadad, hamnar på sjukhus och visar sig ha tappat minnet fullständigt. Hon har ingen aning om vem hon är, vad hon heter, vilket liv hon har levt. Libby tar sig an den främmande kvinnan och låter henne bo på hotellet. Det ändrar förstås allas liv...

Omdöme: Jag kapitulerar. Det här är förutsägbart men samtidigt väldigt varmt, mysigt, trevligt och tja, som en behagligt varm morgonrock att svepa in sig i. Jag såg fram emot läsningen och uppskattade boken för vad den är.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET - finns även som inbunden, e-bok, ljudbok, MP3-bok och CD-bok (lite imponerad av mängden format Lucy Dillons böcker säljs i).

måndag 17 oktober 2016

Tematrio: Öar (och några som inte räknas)

Lite improviserat får Lyran för sig att veckans tema är "öar", verkliga eller påhittade. Hmmm. Kan jag så mycket om öar? Har jag läst något som utspelar sig på en ö?



Det första jag kommer att tänka på är "Barnens ö" av P.C. Jersild, som jag har skrivit om förut. Handlar om Reine som stannar kvar i Stockholm när han borde vara på koloni ute i skärgården, ute på Barnens ö. Alltså handlar boken INTE om en ö, för grabben är ensam kvar i storstan.


"Flugornas herre" av William Golding utspelar sig definitivt på en ö. Arma ungar som är där och slåss för sin överlevnad! Ryslig klassiker.


Nästa bok har jag inte läst, så den räknas väl inte riktigt - i synnerhet som det kanske inte är en bok i vanlig bemärkelse: "Atlantis" som Platon tydligen skrev. Jag var tvungen att googla det, ska jag erkänna, för jag kunde inte komma ihåg vem av de gamla berömda tänkarna som låg bakom skrifterna om den sjunka kontinenten med idealsamhället.

Två kvar, alltså. Hmmm.


Catharina Ingelman-Sundberg har jag läst en del av och gillat. Hon har skrivit "Vikingablot" som handlar om Birka (vikingatida by på Björkö ute i Mälaren). Den måste ju rimligen räknas! Jag minns när jag var liten och fick åka med skolan på heldagsutflykt till Birka - så otroligt spännande med utgrävningarna och alla fynden.


Och slutligen påminde jag mig själv om en fantastisk bok som handlar om en ö: "Sargassohavet" av Jean Rhys, som utspelar sig någonstans i Karibien och är en uppföljare till "Jane Eyre" med en handling som inträffar innan den bokens och där vi får veta mer om Rochester. "Sargassohavet" hette "Den första hustrun" eller något sånt när den kom ut i Sverige, men i nyutgåvan är den omdöpt.




lördag 15 oktober 2016

Gissningar kring Augustpriset


Om man inte jobbar på ett bokförlag, en kulturredaktion eller ett bibliotek - och det gör ju inte jag! - så är det inte alldeles enkelt att gissa vilka svenska faktaböcker utkomna 2016 som anses så bra att de har skickats in för att tävla om att få årets Augustpris.

Jag har helt enkelt inte en aning! Men nu ska jag göra ett försök i alla fall, eftersom det bara är en dryg vecka kvar tills nomineringarna tillkännages.

Första gissningen är rätt given: Elisabeth Åsbrinks "1947", den känner jag mig helt säker på. Ser verkligen fram emot att läsa den! Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig mycket.


Den andra som jag gissar på är "Hur jag dog" av Niklas Ekdal - jag visste inte ens att han kunde kalla sig författare utan trodde han var journalist och tevemänniska, men vad jag förstår så är detta en gripande och helt självupplevd skildring av självmordstankar. Låter intressant!


Min tredje gissning är nog en faktabok, men jag är inte bombsäker; kan den kanske räknas som skönlitterär? Jag har dock fått uppfattningen att den är helt sann och att upprinnelsen var att en kvinna skrev till författaren Charlotta von Zweigbergk och bad henne berätta om hur man kan trilla från ett gott medelklassliv rakt ner på samhällets botten. Boken heter "Fattigfällan". Den är jag mycket, mycket nyfiken på!


Den fjärde boken får nog mest ses som en önskan från min sida, inte en gissning på vad jag verkligen tror har lämnats in för bedömning. Men det vore så himla kul om denna bok kunde lyftas fram! Jag har spanat på den under våren och försommaren (den hade ett annat namn då, "Att sörja för sig" eller något sånt) och vill så väldigt gärna läsa den men har inte riktigt råd att hålla på och köpa alla böcker jag vill läsa...

Så hoppas, hoppas, hoppas att någon på förlaget tycker att Sofia Ling är värd en Auguststatyett för "Konsten att försörja sig" för då kan jag antingen få den som recensions-ex eller motivera för mig själv varför jag måste köpa ännu en bok.


Slutligen, som femte gissning på en nominerad i faktakategorien drar jag till med "Det som inte har berättats" av Bengt Nylander, som verkar handla om SÄPO - och sånt är ju alltid spännande!


Jag försöker tänka efter vad jag har läst om i tidningarna, men just nu kommer jag inte på något annat. Min man skämtade med mig och sa att kanske den där kvasivetenskapliga boken om hur kvantfysik påverkar ditt hälsotillstånd har nominerats, men det vore ju närmast skandal...






fredag 14 oktober 2016

Dagens wild & crazy

Någon gång ska vara den första! Jag har börjat läsa en bok UTAN att ha kollat baksidestexten först - det ni. Har aldrig hänt förut.

Beställer jag på nätet så läser jag alltid, 100% av gångerna, vad det står om handlingen. Köper jag i affären så läser jag alltid på baksidan - skulle inte falla mig in att INTE göra det.

Men så skulle jag handla på nätet, en sån där "köp tre så får du böckerna mycket billigare"-kampanj, och plötsligt hade jag klickat hem en bok som jag har noll koll på. Inte en aning om vad den handlar om. Inte ens min typ av litteratur.

Jag misstänker att jag får skylla på Helena på Fiktiviteter och Anna på ...Och dagarna går, för om det inte vore för att jag litar på deras goda omdöme så skulle jag aldrig ha valt något av Lucy Dillon. Jag menar, den gullegulliga framsidan och det mjukt snirkliga typsnittet och titlarna som handlar om drömmar, längtan, livet...? Nja, inte riktigt min smak.


Och så går jag alltså och köper en bok av Lucy Dillon trots att jag är måttligt förtjust i feelgood och trots att jag ännu 24 sidor in i boken inte har den blekaste aning om vad jag kan vänta mig av historien. Lite spännande. En ny erfarenhet!

torsdag 13 oktober 2016

Stenhuggarens dotter


Bokens titel: Stenhuggarens dotter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2016
Antal sidor: 344

Jaha, så har vi i den sjunde boken hunnit till 1200-talets mitt i släktkrönikan som jag har följt ända sedan början och skrivit åtskilliga inlägg om.

Bokseriens handling sträcker sig från 900-talet och framåt - och gemensamt är att fokus ligger kvinnorna (och ringen med bärnstenen). Det är numera totalt obegripligt vem som härstammar från vem och jag försöker frenetiskt pussla ihop denna boks huvudpersoner med dem jag läst om tidigare men går bet. Den som ritat det "förklarande" släktträdet i slutet av boken kunde gjort ett mycket bättre jobb...

Det stör mig kopiöst att man varken följer släkten i rakt nedstigande led eller åtminstone tydligt följer hur den ärvda ringen förflyttar sig genom generationerna. Detta är dock verkligen inte Ewa Klingbergs fel, inte alls, utan borde ha styrts upp från början.

Eftersom böckerna skrivs av nya författare i en sorts stafett, skiftar de i kvalitet och språk. En del handlar mer om religion, andra mer om kärlek, ytterligare andra mer om samhället som sådant.

Just "Stenhuggarens dotter" är väl ingen historielektion direkt, även om bakgrundsarbetet tycks vara digert. Det går lite väl fort fram, jag hinner inte leva mig in i de olika situationerna som huvudpersonen Sissela råkar ut för - från ett stycke till ett annat har vi vips förflyttats några år framåt eller befinner oss på ett annat ställe. Jag önskar att författaren hade utvecklat och fördjupat flera av scenerna istället.

Sissela är alltså dotter till en stenhuggare och övertar sin fars yrke, blir snabbt känd som enastående duktig och får tjänst borta i kungaborgen i Stockholm. Men tyvärr är hon så strålande vacker att hon inte längre får hugga sten till dopfuntar utan måste ligga med kung Valdemar (fast det gör inte så mycket, för hon gillar det...) och hans bror Magnus (han är också rätt schysst att ligga med) trots att hon både själsligen och kroppsligen trånar efter kyrkoherden Matteus (han är bäst av alla att ligga med).

Omdöme: Har man följt den där bärnstensringens vandring i några hundra år så är man fast. Var för sig är böckerna inga mästerverk, men det är helheten man är ute efter. "Stenhuggarens dotter" är en trevlig om än lite platt bok (bonus för att man slipper löjlig övernaturlighet denna gång!), som knuffar oss vidare in i 1300-talet. Ser fram emot nästa bok redan!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

tisdag 11 oktober 2016

Det här är jag, på riktigt.


Foto: Sandra Jolly.

Jag ville ju inte vara mig själv på bokbloggen, utan tyckte det var skönt att kunna dölja mig bakom ett påhittat namn. Joelinda är inte alls mitt namn, det är sammansatt av mina tre barns namn.

Inga släktingar, vänner, grannar, kunder, uppdragsgivare eller andra som känner mig skulle kunna söka på mitt namn och hitta att jag engagerar mig i en bokblogg på fritiden. Kändes bra. I synnerhet som jag inte ville lämna ut allt om mig själv i något så personligt som åsikter om böcker.

Men det höll ju inte i längden. Jag mejlar till andra bloggare och är tvungen att skriva under med mitt riktiga namn. Jag får post från förlagen till min privata adress. Jag har varit med på diverse tillställningar och event där det vore fullständigt bisarrt att gå runt och kalla sig för Joelinda. Jag har råkat avslöja mig på så många ställen så jag inte längre orkar hålla reda på vem som vet - och vem som inte gör det. Och när jag nu blev bloggambassadör så havererade anonymiteten totalt, så nu kan jag lika gärna sluta låtsas.

Det här är jag: Mona. Hej på er!

måndag 10 oktober 2016

Tematrio: Alternativa Nobelpris


Bild norpad från SVT:s hemsida, Nobelmiddagen 2012.

Lyrans tematrio denna vecka handlar om egenpåhittade Nobelpris i litteratur. Till råga på allt avkräver hon oss sådär snygga motiveringar som Nobelprisen brukar serveras med! Här kommer mina utmärkelser (ääääntligen!)


En levande barnboksförfattare:
Ilon Wikland - för att hon vågar blanda sorg och vemod även i berättelser skrivna för mycket små barn och för de makalösa illustrationerna som förstärker texten.
("Sammeli, kom!", "Sammeli, Epp och jag", "Var är Sammeli?", "Den långa, långa resan".)

En levande svensk författare:
Kerstin Ekman - för sin kusligt skickliga förmåga att krypa in under skinnet på en i sina intelligenta romaner.
("Grand final i skojarbranschen", "Händelser vid vatten" m.fl)

En levande nordisk författare:
Trisse Gejl - för sin förmåga att med ord trolla fram vardagssituationer vi alla kan känna igen oss i såväl som de mest bisarra relationer och dysfunktionella familjer.
("Patriarken" är den enda bok jag läst av henne men skulle gärna sätta tänderna i hennes senaste!)

En "bucket list" innan jag dör

Nu har det varit så mycket död, sorg och elände i mitt liv under 2016 att jag knappt trodde jag skulle orka mer. Eller orka, det är klart att jag ORKAR, men det känns förbannat tungt.

Min hund dog helt oväntat i mars och jag blev långt mycket mer ledsen än jag hade trott att jag skulle bli. Min mamma dog i september, vilket totalt slog undan benen på mig. Däremellan hade vi några andra dödsfall i bekantskapskretsen, då människor som var alltför unga för att dö ändå gjorde det... Och nu i dagarna tog cancern en av mina vänner.


Till dig, mamma.

Det har fått mig att fundera på vad som är viktigt i mitt liv. På den förljugna bilden man lätt visar upp när folk säger "hur är det?" eller "allt bra?".

För att inte tala om den tillrättalagda verkligheten på Facebook, där man inte gör annat än tokpresterar: har mängder av vänner, går på trendiga inneställen, dricker vin med sin älskling i solnedgången, springer sju kilometer i skogen på elitidrottstider, åker på underbara resor med familjen, går på biopremiärer, köper en snygg klänning som sitter vidunderligt på ens slanka och muskulösa kropp, firar vänner på storslagna fester, bakar sitt eget laktosfria glutenfria kolhydratfria köttfria giftfria fröknäcke, njuter av massage på ett spa med favvis-väninnorna, visar upp sina vackra barn och mediterar över livet på yogamattan.

Men allt ÄR inte bra. Jag är ledsen. Jag grinar för minsta lilla. Jag känner mig ömtålig och hudlös. Och jag är otroligt glad över att jag får fortsätta leva, mitt i allt detta. Det var inte jag som dog. Jag känner någon slags förpliktelse att ta vara på mitt liv. Inte "carpe diem" kanske, för varenda dag kan inte vara sprängfylld av upplevelser och man kan inte - åtminstone kan inte jag! - leva varje dag som om den vore den sista. Men lite oftare! Värna vännerna, krama familjen, fylla vardagen med små guldkorn som man kan tänka tillbaka på.

Jag började skriva en bucket list, en lista över sånt jag vill göra innan jag dör. Ni vet, en sån som brukar toppas av att simma med delfiner?






Det finns massor av böcker om "bucket lists" att köpa. Allt från vilka hundra saker en äkta kristen vill uppleva till vilka hundra berg-och-dalbanor man måste åka eller hur man som mamma gör hundra värdefulla saker med sin tonåring. (Den sista boken i raden verkar hysteriskt kul. Länk HÄR.)

Nu fyller jag på min hundra-saker-att-göra-innan-jag-dör-lista (det står varken fallskärmshoppning eller delfinsimning överst på den) och ska aktivt göra ett försök att inte skjuta alltför mycket på framtiden. Imorgon kan jag vara död - men idag lever jag och det är jag tacksam för. Eller som titeln var på en recensionsbok jag fick: Till man dör lever man.