Min ljuvliga lilla Frodo, tre månader gammal. Så knasig han var!
Förut hade jag en hundblogg - en blogg som startade då jag väntade på familjens valp och som sedan följde hundens alla hyss, upptåg, idiotier och framgångar. Jag hade en blogg om vårt husbygge också och där lade jag upp foton allteftersom bygget framskred. Båda bloggarna var väldigt frekvent lästa av släkt och vänner, med mängder av kommentarer. Nu har jag stängt de där bloggarna, de är inte aktuella längre. Bara den här bokbloggen finns kvar.
Den underbara känslan att själv rita sitt hus och få se det förverkligat.
Det är en av de uppfyllda sakerna på min "bucket list".
Och här skulle jag ju hålla mig helt till litteratur. Inte alls skriva något om mig själv - eller huset eller hunden. Jag skulle inte ens säga vad jag heter eller visa några bilder på mig själv. Det höll ett par år, men sedan blev det både krångligt och lite löjligt att inte kunna vara öppen.
Nackdelen med Boktanken är dock att alla kan läsa - medan mina andra bloggar var lösenordsskyddade och därmed inbjöd till en sluten värld. Här på Boktanken-sidan avhåller jag mig från att visa foton på mina barn eller diskutera politik eller lägga ut tokiga bilder på familjen eller berätta för privata grejer.
Men just idag saknar jag den ventilen som bloggarna ändå var. När bygget stod och stampade, när byggjobbarna strulade, när kommunen tjafsade. När hundvalpen pinkade inomhus, när han grävde upp hela tulpanrabatten, när han bet oss i hälarna eller gnagde sönder en pinnstol på hundklubben... Då var det skönt att kunna avreagera sig i bloggen.
På Facebook är ju alla så lyckliga. Och lyckade. Där är meningslöst att skriva. Idag behöver jag skrika någonstans, men finns det forum för sånt?!
Bondkakor. Fotot är några år gammalt, såklart.
Alla vi som inte hunnit julstäda, julpynta, julklappshandla, julbaka, julfixa - och ser hur rikets största högtidshelg kommer rusande med stormsteg. Ve den medelålders morsa som inte stoppat sin egen korv, huggit sin egen gran, rimmat till alla paketen, manglat linnedukarna och kokat Ernst Kirchsteigers senaste kola.
Ge mig en blogg där man får skrika ut lite vanmakt och desperation!
För att det är så jävla orättvist att min mamma skulle dö i höstas.
För att jag inte kan ta in att hon är borta för alltid.
För att jag inte fattar hur livet kan vara som vanligt runtomkring oss när det inte är det för mig.
För att jag saknar hunden som utan förvarning dog mitt i livet i våras.
Saknar honom massor, fast jag får ha hans systerdotter här som vår nya hund.
För min kompis fru som dog i cancer i somras.
För min egen vän som dog i cancer i höstas.
För bekantingen som ligger för döden just nu. Tre kvinnor i min egen ålder, inte femtio ens.
För att jag varit så himla sjuk i sjutton dagar nu, efter att ha hostat i fem veckor dessförinnan.
Och nu orkar jag inte mer. Bort med bacillerna, jag tänker inte gå omkring och ha ont i halsen och värk i öronen och hosta så mycket så jag nästan kräks. Doktorn har skickat iväg mig på två röntgenundersökningar och en astmautredning.
Nu vill jag bli frisk till jul, så jag får ta hit min familj och fira med dem, så gott det nu går första julen utan mamma.
Och jag blundar för Facebookvännernas foto-terror med glittrande julgranar, perfekta familjer där alla solidariskt hjälper till, gräddade vörtbröd och tusentals rullade köttbullar, söta barn som skriver tydliga önskelistor och äkta män som tycker det är såååå roligt med julförberedelser. Det får bli som det blir.
