Tiga som muren

Titel: Tiga som muren

Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 7

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2024
Antal sidor: 344

Jag älskar ju den här serien och har skrivit många gånger om hur fantastiskt jag tycker det är att kunna förflytta sig till en ö som är helt fiktiv men känns fullständigt verklig. 

Får sjukt dåligt samvete över att förlaget var snälla och gav mig ett recensions-ex och så skriver jag inte förrän nu, nio långa månader senare. Känns otacksamt, med tanke på att jag fick en bok som jag sett fram emot - och min blogg är varken stor eller särskilt välbesökt. Ledsen, men livet kom emellan.

Jag var enormt skeptisk till att Karen - allas vår doggerska kriminalinspektör - skulle åka till Stockholm i denna bok. Vad ska hon här att göra?! Håll dig i Doggerland, det finns tillräckligt med svenska deckare! Men jag hade fel, såklart. Maria Adolfsson vet vad hon gör. Resan till Sverige är både befogad och lyckad. Som stockholmare i många generationer tillbaka kan jag ändå sympatisera med hur Karen och hennes halvsyster, den jagade journalisten Helena, känner inför att komma till Sveriges huvudstad. Deras kommentarer om vår stad och dess befolkning känns rimliga. Det är också roligt att få besök av dem här, när de ramlar omkring i Gamla stan och springer i högklackat över kullerstenarna. Tur nog utspelar sig det mesta på den karga ön i Nordsjön; de har minsann korrupta politiker, maktgalna män, kriminella ligor, tjuvar, lögnare och mördare även där.

Spännande som vanligt! Det här måste höra till mina favoritdeckare, alla kategorier. Karen Eiken Friis är inte alltid trevlig, men hon är mänsklig och mångfacetterad.

Änkan

Bokens titel: Änkan

Författare: Helene Flood

Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2024
Antal minuter: 9 tim 8 min

Det är något riktigt skumt i familjen! Pensionären Erling faller död ner under en cykeltur. Hans änka Evy märker den ena underliga grejen efter den andra: dörrar som står öppna, saker som försvinner, och framför allt att de tre vuxna barnen helt klart döljer något för henne. De kommer med motstridiga besked, de lyssnar inte på Evy, de förstår inte att det är något onaturligt med Erlings död. Dessutom tjafsar de sinsemellan och verkar mest bara tänka på arvet.

Men Evy försöker luska på egen hand. Kontaktar Erlings gamla arbetsplats, möter hans barndomsvän, pratar med sina barn en-och-en för att få en bättre bild av vad som händer. Hon upptäcker trassliga trådar tillbaka till tiden när hon själv var ung, ambitiös och söt student som blev kär i sin brors bästa kompis: Erling. Så mycket som hänt sedan dess! Under tiden fortsätter den obehagliga känslan av att någon vistas i huset och försöker röja bort spår.

Som läsare tänker jag att Evy måste vara dement. Då framstår nog omvärlden så där obegriplig, trots att den är så välbekant. Helene Flood har skrivit en kuslig, oblodig deckare där alla är misstänkta.

Marie Richardson är som vanligt otroligt bra till den här sortens uppläsningar! 

Undervattensgåtan

Bokens titel: Undervattensgåtan
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Undervannsgåten
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Bonnier Carlsen, 2021
Antal sidor: 133

Eftersom jag gillar William Wisting-deckarna av denna författare, passade jag på att låna barndeckaren "Undervattensgåtan" till min bokklubb för barn. De skiljer sig mycket åt, det finns inga större likheter med vuxenböckerna. 

Texten är onödigt repetitiv i mina ögon: något som slås fast i en mening behöver inte upprepas ett par stycken senare. Orimligt frånvarande vuxna också, ungefär som i gamla Fem-böckerna eller alla andra detektivromaner där barn är huvudpersoner. Fasen, jag skulle gå bärsärkagång om något av mina barn fridök ute i havet och letade skelett! 

De tre barnen som löser kriminalfall i Norge är tämligen platta figurer, jag tycker inte att man lära känna dem alls. Exempelvis har det ena barnet mist sin mamma i en hemsk olycka nyligen, men det betraktas mer med nyfikna deckarögon än med existentiell sorg. Utan att säga något mer om bokens slut, vill jag bara nämna att det sista kapitlet är rätt magstarkt...

Med det sagt så är boken riktigt spännande och väjer inte för äckliga detaljer som skelettbitar i gympaskor eller vrickade fågelskådare och inkompetenta poliser. Det rivstartar med en actionspäckad inledningsscen och fortsätter i allt högre tempo.

Jag tror jag skulle ha sträckläst boken om jag var åtta-nio år! 

Det lider mot jul

Bokens titel: Det lider mot jul 
Författare: Sara Önnebo
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Word Audio Publishing, 2022
Antal minuter: totalt 11 tim 28 min (alla fyra avsnitten)

Det här är en adventskalender i dess rätta bemärkelse eftersom den utkom i fyra delar: varje adventssöndag innan julen 2022. Jag gillade den! Det passar mig mycket, mycket bättre att lyssna på fyra långa avsnitt än tjugofyra snuttar. Ja, alltså, jag borde har skrivit något om den redan i december men det har inte blivit av. Nåväl, man kan väl lyssna på julberättelser lagom till midsommar också?

Vi är någonstans i Finland, där en kriminalkommissarie får lösa en rörig deckargåta i juletid. Ett bud ska leverera pizzor, men möts av en lapp på ytterdörren där det står något i stil med "Ring polisen, vi är döda". Ingen har sett något, alla svävar i livsfara, galningar smyger omkring och den ansvariga polisen Gisela är såklart dödstrött, tokstressad och snart överhopad med döingar.

Mysryslig juldeckare i ett vintrigt Finland. God underhållning!

Modersmjölken

Bokens titel: Modersmjölken
Författare: Nora Ikstena
Uppläsare: Lily Bigestans

Översättare: Juris Kronbergs
Förlag: Bokförlaget Tranan, 2020
Antal minuter: 6 tim 23 min

Jag har inte läst så mycket från baltstaterna, men när Storytels algoritmer sa "Du kanske gillar det här" så blev jag nyfiken. Och datorn hade rätt! "Modersmjölken" är en fantastisk berättelse från Lettland, proppad med liknelser och metaforer. Men framför allt är den intressant, djupt gripande och lärorik. 

Det är en inifrånberättelse om Sovjettiden och hur bokens huvudpersoner upplever frihetslängtan, förtryck och samhällets styrning. Parallellt med den moder som är Sovjet skildras en annan mor: hon som arbetar som kvinnoläkare och utför aborter och inseminationer, själv blir gravid och föder en liten dotter som hon inte har några större känslor för.

Den lilla flickan växer upp hos sin försumliga mamma men också hos sina morföräldrar. Alla har de sett Sovjetockupationen på olika sätt och har lidit under den av olika anledningar. Det är krig och motstånd, det är svält och fattigdom, det är ett samhälle där arbetskompisar och studiekamrater anger dig så snart du sätter dig på tvären och gör motstånd. Det är en flicka som mår illa av modersmjölken och en mamma som inte vill amma. 

Jag kunde knappt slita mig från den här. Läs!

Nödvändigt ont

Bokens titel: Nödvändigt ont
Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 6

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 349

Den nyaste boken om kriminalarna i Doggerland håller ett högre tempo än den förra och är dessutom förlagd till en rolig miljö. Polisen kallas till en rik konstnärs överdådiga herrgård med figurklippta buxbomhäckar (i form av stora bröst och penisar), där målarens första hustru för tillfället bor med deras gemensamma son och hans andra hustru bor permanent med deras tweenie-dotter trots att paret är skilda och hans tredje kvinna, en ung nakenmodell, bor trots att hon inte är populär hos någon av de andra. 

Konstnären själv är som uppslukad av jorden. Mördad? Knappast. Allt tyder på att han begått självmord. Karen misstänker dock att han kanske bara fejkat allt och flytt från det galna huset där hans tre kvinnor käbblar och tjafsar dagarna i ända. 

Eftersom den nye polischefen, maktgalen och gravt otrevlig, är kompis med konstnären får försvinnandet högre prioritet än vad som är brukligt. Men när Karen hittar skumma ledtrådar tvingas hon backa ner och sluta rota i sånt hon inte har att göra med.

Man vet att man lever sig in alldeles för mycket i en vanlig deckare om man blir tårögd och snyftig av en sån här passage om midvinterfirandet (trots att vi inte ens har något sånt i Sverige):

"...de samlar ihop sina jackor, filtar, cigarettpaket och glas och reser sig. Utanför är luften klar och kall. Glöden under lammet skickar små flagor i den milda brisen, elden under den snart tomma gjutjärnskitteln sprakar fortfarande och ett tiotal eldkorgar lyser upp resten av gårdsplanen. De ställer sig (--- )och blickar ut över Forsetebukten, alla med varsitt glas i handen, alla med en blandning av förväntan och allvar.

-Säkert att du inte fryser? säger han och just som hon ska protestera hörs det första slaget av en kläpp mot en kyrkklocka någonstans. Bara sekunder senare kommer ljudet emot dem från alla håll, färdas över vattnet och tycks omsluta hela udden (---) Alla ringer för att vägleda trötta fiskare hem och för de själar som blivit kvar där ute."

Gulp. Den doggerska traditionen att servera slarvgryta ur stora kittlar, skåla i bubbel, äta helstekt lamm och stå i det kompakta midvintermörkret och lyssna när ögruppens alla kyrkklockor ringer verkar väldigt fin.

Tack för recensions-exet! Förlaget begrep antagligen att det här är en bok jag skulle bli väldigt glad över.

Fallvind

Bokens titel: Fallvind
Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 5

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 398

I den femte boken om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby vid Rannsakningsavdelningen på Doggerlands kriminalpoliti får vi veta hur det går till när hon plötsligt - mitt under pandemin, innan vaccinen kom, med alla rådande restriktioner - går tillbaka till jobbet efter åtta månaders föräldraledighet. 

Hennes liv är lite stökigt eftersom mamman och hennes "pojkvän" räknas som äldre och måste aktas - de bör inte träffa Karen eller hennes lilla dotter, åtminstone inte inomhus. Det stora projektet med restaurang, bar, musikscen och annat kul som Karens sambo Leo dragit igång med deras tidigare inneboende Astrid riskerar att helt haverera nu när inga folksamlingar får förekomma och alla är rädda för smittan. En hastigt påkommen flytt gör ju inte det hela bättre.

Och så får Karen ett privat telefonsamtal från en kvinna som har omvälvande nyheter, något som skakar om hela Karens värld.

Lite mord hinner vi med också! Ett par ungdomar som dör precis innan de fyller 20 år - en av dem är mördad, en annan är det lite oklart med, men det skulle kunna finnas ett samband och hur som helst måste dödsfallet utredas. Kruxet är att föräldrar till omkomna tonåringar har aldrig en endaste dålig sak att säga om sina barn, och Karen kan inte lita på att de båda döda 19-åringarna var så himla trevliga som deras familjer utmålar dem...

Det var mindre fokus på det doggerska i denna bok och själva mordhistorien var inte särskilt actionfylld utan tvärtom corona-seg, just så som mycket var under de hemska pandemiåren. Det bästa i just denna roman är relationerna - i synnerhet den mellan poliserna.

"Än blommar visserligen inte något överdåd av stockrosor och klätterrosor mellan korsvirkeshus med halmtak och blyinfattade fönster. Men en tung doft letar sig in genom den nerrullade sidorutan när de passerar ett av de otaliga bagerierna som stoltserar med de lokala specialiteterna "sandekakor", flottyrkokta platta kakor vända i drivor med florsocker..." 

Mmm tänker jag, dit skulle jag vilja åka! Och det låter ju lite som krabbelurer, som jag gör med mullebarnen? Sedan kommer jag på att jag inte alls kan åka till Frisel... den sydligaste av de doggerska öarna. Suck.

En bok om året har utkommit och jag har förstås läst allihop:
Felsteg (2018)
Stormvarning (2019)
Mellan djävulen och havet (2020)
Spring eller dö (2021)
Fallvind (2022)
Nödvändigt ont (2023)

Djävulspakten

Bokens titel: Djävulspakten
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Kauna (tror jag, efter detektivarbete)
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 458

Max Seeck är Finlands utmärkta svar på svenska Kepler, skulle man nog kunna säga, korsat med Dan Brown. Han skriver actionfyllt, spännande, alltid med högt tempo, i korta kapitel som avslutas med cliffhangers. 

Miljöerna är mycket bra beskrivna, medan persongalleriet är tämligen stereotypt: bitchig lesbisk chef, sunkig och svettig datanörd, vackra unga kvinnor med långt hår och stiliga unga män, muskulösa mördare, fåordiga vakter och såklart snabbtänkta kriminalare. 

De två tidigare böckerna i serien - "Den trogne läsaren" och "Ondskans nätverk" - hade en osannolikt hög andel seriemördare, ritualmord, sekter och mystiska ordenssällskap i sig... Kanske inte mitt favorittema direkt, så just därför uppskattar jag denna tredje bok allra mest. Här är det en klassisk mordgåta med förgreningar decennier bakåt i tiden. Riktigt spännande deckare, där jag uppskattar att vi slipper de hemliga sällskapen och där kommissarie Jessica Niemi tonas ner rejält till förmån för sin kollega Jusuf. Bra drag av författaren att skifta fokus!

I "Djävulspakten" mördas en av Finlands mest inflytelserika företagsledare, just den kväll då koncernen ska fira ett stort jubileum. Företaget är mitt i ett generationsskifte och det är lite oklart vem som ska ta över, samtidigt som man varslat några tusen anställda efter ett beslut om nedläggning av en lokal fabrik. Men det är inte bara dagsaktuella händelser som gör att folk önskar livet ur den stenrike VD:n, det finns många i hans närmaste omgivning som har minnen av oförrätter och hemska händelser flera decennier tillbaka...

Den som gillar Da Vinci-koden och egentligen skulle gilla Kepler om det inte var så sinnessjukt mycket blod, våld och tortyr i de böckerna, den ska absolut läsa Max Seeck! Helst dock i ordning, för även om böckerna är fristående så vinner de på att man lär känna Helsingfors kriminalare.

Min bild: Vem gillar inte gröna marmeladkulor?! (Hade inte något mer finskt än detta hemma.)

Tack till förlaget för recensions-exet! 

Gränslös

Bokens titel: Gränslös

Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Grenselös

Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 350 enligt Bokus

När man följt en hel, lång deckarserie är det så trevligt och välbekant att läsa ännu en bok i serien. Nästan så det inte spelar någon roll vad som händer - det är bara så roligt att få återse favoritpolisen och hans eller hennes arbetskompisar och familjemedlemmar. 

jag har köpt och läst varenda bok om William Wisting, skriven av Jörn Lier Horst, och gillar verkligen att det inte "bara" handlar om mord, utan en hel del om droger, trafficking, ensamhet, utsatthet, övergrepp, grooming, pengatvätt, mental ohälsa, mobbing, utanförskap, stress (dock inte allt på en gång, tack och lov!).

Men i somras bjöd Dagens Nyheter oss på den senaste boken, "Gränslös", i form av femtio upphackade delar i en sommarföljetong. Och det här är tyvärr inte en bra bok. Platt och ointressant story, inte ens spännande. Värst av allt är nog att vi knappt får träffa den där favoritpolisen, han är en skuggfigur denna gång, och mordoffren engagerar mig ingenting. Det enda bra jag kan komma på, är själva titeln: tvetydig och fyndig.

Den trista berättelsen kretsar kring en digital nätverksgrupp som gillar att lösa verkliga mordgåtor, bara genom att de är så duktiga hackers, nördiga på kriminologi, kan spåra folk eller dechiffrera meddelanden eller glo på övervakningskamerors videofilmer. Gänget är en mördare på spåren när en av amatördetektiverna själv försvinner och förmodas vara dödad. 

Allt utspelar sig dessutom i Spanien (eller är det Portugal, jag minns inte?) vilket är urtrist, tycker jag. Också trist att mordoffren är kvinnor som skändats - känns inte hela den grejen uttjatad? Måste påhittade mord så ofta kretsa kring vackra unga kvinnor som en monstruös mördare stoppar in fjärilar, stenar eller USB-stickor eller annat konstigt i - inuti svalget eller slidan?

Jörn Lier Horst är vanligen en bra deckarförfattare men det här var segt, oinspirerat och helt olikt honom. Ni kan lugnt hoppa över att läsa den.

Stargate - en julberättelse

Bokens titel: Stargate - en julberättelse

Författare: Ingvild H. Rishöi
Originalets titel: Stargate - en julefortelling
Översättare: Marie Lundquist
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Flo förlag, 2022

Antal minuter: 2 tim 33 min

En alldeles underbar julsaga - vacker, hemsk och sorglig, men ändå med värme och ljus mitt i allt det ledsamma. "Stargate" är en kortroman, eller kanske en lång saga, och jag lyssnade på ljudboken som är inläst av Philomène Grandin, helt perfekt för detta uppdrag. Hon läser klart, tydligt och stillsamt som en äkta sagoberätterska.

Här finns tydliga blinkningar till H.C. Andersens "Flickan med svavelstickorna", en saga som bokens huvudperson refererar till flera gånger. Hon är en liten tjej som heter Ronja - kallad Rövardotter av sin far - och på många vis är hon och sagan lik Astrid Lindgrens "Kajsa Kavat" som ju också handlar om en modig liten flicka som ger sig ut för att sälja på torget när det annars inte kommer in några pengar.

Ronja och hennes storasyster Melissa växer upp i Oslo med en kärleksfull men gravt alkoholiserad pappa. Det här inträffar just den decembermånad då stormen Gudrun drar in, och flickorna - som knappt har mat på bordet - bestämmer sig för att jobba ihop pengar genom att sälja julgranar nere vid macken.

Ja, vad kan jag säga? Det är så otroligt fint skildrat ur den utsatta Ronjas synvinkel, men hon är så liten än - nio, tror jag - och ser saker på ett annat sätt än vad de vuxna gör. Hon ursäktar och förlåter, hon drömmer sig bort och hon blir gång på gång sviken. Vi förstår genom hur författaren planterar små kommentarer, att både skolpersonal och grannar ser hur illa flickorna far - men särskilt mycket hjälp får de inte, även om flera personer gör vad de kan.

Det här är en otroligt fin liten saga som griper tag. Toppbetyg, får den av mig!

Spring eller dö

Bokens titel: Spring eller dö

Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 4

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 375

Kriminalinspektören Karen är nu höggravid och ska snart föda sitt andra barn. Hon är närmare femtio och har blivit med barn helt på naturlig väg och högst oplanerat. (Detta känns osannolikt, men det kanske händer att 49-åringar blir gravida utan att ens försöka, vad vet jag? Hade varit lättare att smälta om hon varit 44, inte snart 50, tycker jag.) Genom hela boken verkar Karen knappt tänka på förlossningen eller barnet, annat än i korta stunder som då säkerhetsbältet knappt går runt magen eller då arbetskamraterna kommenterar hennes föräldraledighet. Eller då hennes irriterande familj envisas med att barnanpassa hemmet...

Några grubblerier kring bebisen förekommer knappt, men dels skulle det ju inte bli så mycket av en deckare då, dels har Karen mycket i bagaget som antagligen gör att det känns riktigt jobbigt att tänka på barnet. Hennes första son dog ju i en hemsk olycka.

Den som tror att "Spring eller dö" handlar mer om Karen, hennes uteliggare till man och deras gemensamma, ofödda barn har alltså fel. Det är en kriminalroman och beskrivningarna av Karens privatliv är korta och tillför bara mer "kött på benen".

Jag är ju stormförtjust i Doggerland och dess seder, språk och små egenheter. Inte heller denna gång blir jag besviken. Doggerland ska ha sin första pride-parad, helgen innan Oistra (den stora årliga ostronfesten). Det är strålande sol och kanske sista lediga dagen man kan sitta ute på hösten, innan stormarna och regnen kommer. Massor av folk är samlade i städerna, sitter ute i parker och på uteserveringar eller strosar runt på gatorna. 

Mitt i den sköna höstsolen, strax innan paraden, skjuter en gärningsman upprepade gånger rakt in i folkmassan. Där sitter även Karen, med sex veckor kvar till förlossningen, och ser hur offren faller till marken.

Det jag gillar med den här boken är väl främst att Maria Adolfsson inte upprepar sig, inte tjatar ut ett framgångsrecept, inte kör samma historia om och om igen för att den var lyckad. Hon förnyar sig. 

Min enda invändning är att premisserna för några av de grövsta brotten i boken (utan att säga vilka), bottnar i en förlegad syn på vad som är passande. Något som man kunde vänta sig av 1950-talet, men varken idag eller under 1990-talet som en kort del av boken handlar om. Det känns väldigt omodernt med de fördömanden och den bestraffning som några personer utsätts för på grund av hur de lever, vad de gör eller vilken situation de hamnar i.

Men jag gillar boken, såklart. Ingen tvekan!

Del 1 Felsteg
Del 2 Stormvarning
Del 3 Mellan djävulen och havet
Del 4 Spring eller dö
Del 5 Fallvind

Ondskans nätverk

Bokens titel: Ondskans nätverk

Författare: Max Seeck
Originalets titel: Pahan verkko
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 479

Finlands största influencer, den vackra unga Lisa Yamamoto, syns på en kändistät mingelfest i huvudstaden. Det är den världsberömde finske rapparen Kex Mace som har releaseparty för sin nya skiva. Med på festligheterna är ett par hundra människor, varav en är Lisas brutale ex-pojkvän. Där är också en mystisk figur som efteråt syns på övervakningskamerorna, men som ingen minns. 

Lisa kommer aldrig hem efter festen, påstår hennes storgråtande rumskamrat. En dörrvakt som inte riktigt verkar tala sanning, ett kapat Instagram-konto, en japansk affärsman, manga-liknande skolflickor, en farlig krogägare som charmar kriminalkommissarie Jessica Niemi samt ett uppspolat kvinnolik figurerar också i de första kapitlen. Sedan är vi igång!

Jessica Niemi, som vi fick lära känna i "Den trogne läsaren", är smart, rik, snygg och sexig - men framför allt skicklig på att lösa brott. Den här gången blir det dock mer komplicerat än det hade behövt bli: hon får en ny chef som genast vill positionera sig och som inte drar sig för att försvåra Niemis arbete. Givetvis är denna kalla, kvinnliga karriärist med ständigt syrliga kommentarer homosexuell. (Lika givetvis: den IT-kunnige datanörden är en tafatt ung man som glufsar chips, fortfarande bor hemma och aldrig fått ligga.)

Detta är en kriminalroman med superkorta kapitel, cliffhangers och högt tempo. Många potentiella mördare springer runt i Helsingfors och dödar folk på bestialiska vis. Det är näst intill omöjligt att gissa vem som dödar och varför, eftersom det finns så många valmöjligheter (och eftersom vi läsare inte har en chans att lista ut alla "varför").

På minussidan: De trista könsrollerna. Jag brukar verkligen försöka att inte tänka så när jag läser skönlitteratur, det är ju ändå påhitt, men i den här boken är de grabbiga grabbarna så sexiga just för att de är macho, ärrade och tuffa, medan tjejerna är så sköra just för att man ser dem mest som sköna kroppar att utnyttja. Jag har svårt för det, när det gäller så stor andel av personerna i böckerna.

På plussidan: Det är väldigt kul att läsa om Helsingfors! Jag sträckläste denna kluriga och osannolika historia där man knappt hinner hämta andan.

Tack förlaget för recensions-ex! Liiite roligt hade jag åt att den snobbige rapparen Kex Mace (tror han egentligen hette Tim?) har ett artistnamn som är författaren Max Seeck men omkastat, hehe.

Ärende 1569

Bokens titel: Ärende 1569
Författare: Jörn Lier Horst
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 

Jag klagade lite på att i den förra boken om William Wisting var den trevlige kommissarien trött, sliten, grå och åldrad - trots att han bara är 60 år. Herregud, det är väl ingen ålder?! Hur många 60-åringar är helt skrynkliga, askgrå, tärda och slutkörda? Inte många, åtminstone inte i Norge. 

Alltså väntade jag mig att Wisting i denna sista bok (inte enbart den senaste, utan den sista...) skulle visa sig ha cancer, lida av en svår bristsjukdom eller något annat medicinskt som skulle få honom att klappa ihop och dö (jag ska inte avslöja här om jag fick rätt eller inte!) medan hans dotter Line, den äventyrliga journalisten, fick slutföra hans uppdrag. 

Wisting har semester och försöker koppla bort allt vad jobb heter, trots att det just nu pågår en intensiv jakt på en mördare efter att ett lik hittats i ett nedbrunnet hus. Men semestern tar slut den morgonen då han hittar ett personligt adresserat brev i brevlådan, med ett ärendenummer till ett gammalt uppklarat fall.

Någon vill uppenbarligen att polisen ska börja nysta i en händelse tjugo år tidigare, trots att den som dömdes för brottet redan avtjänat sitt straff. Wisting försöker strunta i det hela, men är lite för nyfiken såklart. Snart är han mitt uppe i ett detektivarbete för att hitta vem som verkligen mördade den 17-åriga Tone en sommarkväll när hon var på väg hem från jobbet. Han som dömdes för det eller någon helt annan? Den moderna DNA-tekniken ger helt andra resultat än man kunde få fram 1999.

Mitt foto: Hopknycklade vita papper spelar en stor roll och föranleder en hel del huvudbry: vem har tagit i dessa papper, vem har skrivit på dem och vem har levererat dem till Wisting?

Mitt omdöme: Jag är ju svag för Jörn Lier Horsts kriminalromaner. Den här var rapp och spännande med många oväntade stickspår som jag gillade. En av de bästa i serien, skulle jag säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet!

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Illvilja

Bokens titel: Illvilja
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Illvilje
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 352

Jörn Lier Horst kan man lita på, han levererar alltid engagerande deckare med både djup problematik och nervig spänning. 

Som vanligt är det journalisten Line och hennes far, polisen William Wisting, som allt kretsar kring. De deltar i en brottsrekonstruktion, en sån där vallning som åtminstone jag associerar med Thomas Quick och alla hans påstådda offer. Här är det en norsk vettvilling som slaktat unga flickor. Efter många år i fängelse plockas han ut i ett skogsområde för att visa var ytterligare ett lik ligger begravt.

Såklart går det fruktansvärt fel, på alla tänkbara plan. 

Line hamnar i svår fara (det har hon en tendens att göra...) och William Wisting utsätts för trakasserier på sin arbetsplats. På något sätt måste de lyckas hitta mördarens medhjälpare, som hela tiden gått fri.

För ovanlighetens skull har jag faktiskt en sak jag retar mig på: det är ett himla tjat om att Wisting ser gammal ut, är skröplig, är rynkig, går som en gammal man, inte kommer att finnas kvar så länge till, inte kommer att jobba mer. Men framför allt ett ständigt kommenterande om hur 60-årige William Wisting blivit gråhårig och rynkig. 

Jag tror jag tar extra illa vid mig eftersom jag är 50+ och också fått grå hårstrån på huvudet, slappare hud och rynkor i ansiktet. Men är jag gammal och skruttig för det? Tänker jag gå i pension? Måste jag ha käpp och stappla fram? Är jag helt uträknad?! Jag fattar inte vitsen med att spä på åldersfixeringen som redan är så markant i vår tid. 

Jörn Lier Horst avslutar sin bladvändare med att berätta att upprinnelsen till boken är att han föreläste i en skola och där träffade två elever, som när han kom tillbaka ett år senare inte fanns kvar: den ena (en flicka) hade blivit mördad av den andra (en pojke). Så fruktansvärt tragiskt och svårbegripligt! Jag googlade faktiskt och läste på om fallet, läste på den mördade mammans gripande blogg och försökte förstå det ofattbara att en ung människa väljer att avsluta en klasskamrats liv. Hur kan man begripa något sånt, det går ju inte. 

Den trogne läsaren

Bokens titel: Den trogne läsaren

Författare: Max Seeck

Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Originalets titel: Uskollinen lukija

Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 12 tim 32 min

Riktigt roligt att läsa en finsk bok, för en gångs skull! Jag kan verkligen förstå att denna thriller har blivit en bestseller.

Kriminalaren Jessica Niemi får i uppdrag att finna den person som mördat hustrun till Finlands mest lästa deckarförfattare. Kvinnan hittas död, sittandes vid sitt matbord, i en extravagant aftonklänning. Och hon är inte den enda - fler människor dör och de tycks ha något samband.

På många vis är det lite Kepler-stuk över den här berättelsen; rappt tempo, korta kapitel, cliffhangers, smarta stickspår som lurar läsaren, löjligt våld (som vi tack och lov inte behöver ta del av särskilt mycket, till skillnad från Keplers utstuderade frossande) och jättekonstiga människor som gör jättekonstiga saker av jättekonstiga anledningar (men grymt underhållande, hur overkligt det än är). Där finns också en parallellt berättad historia om Jessica Niemis bakgrund, som är rätt spännande och skrämmande.

Jag gillade verkligen den här. Visst, i efterhand kan man säga att den inte hade något djup men däremot en omåttligt löjlig intrig. Underhållningen fram till det stora avslöjandet i slutet av boken var dock nog för mig. Ibland räcker det långt med bara en skickligt upplagd actionthriller, faktiskt.

Får jag följa med dig hem?

Bokens titel: Får jag följa med dig hem?

Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi

Originalets titel: Kan jeg bli med deg hjem?
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal minuter: 2 tim 23 min

En novellsamling som är briljant författad, men rysligt jobbig att läsa. Alla dessa självdestruktiva människor! Alla dessa katastrofala tabbar de gör och som de borde begripit att de skulle låta bli. 

De är kärlekstörstande, de hatar sig själva, de längtar, de manipulerar, de förför, de ljuger. De är som pansarvagnar som bara kör rakt in i en folkmassa, trots att de borde förstått vilken förödelse de skulle åstadkomma. 

Marie Aubert är expert på att skriva om människor som längtar efter tillhörighet, gemenskap, familjeliv och stor kärlek - men som oupphörligen förstör för sig själva. I de här romanerna använder de ofta sex för att få sin vilja igenom, men det funkar sällan så bra som det är tänkt. 

Jag lyssnade spänt på hela boken och tyckte visserligen mycket om den, men blev samtidigt väldigt illa berörd. Inte bara en gång eller två, utan genom i stort sett hela uppläsningen. Det är deprimerande hur vi människor kan bete oss - mot andra och mot oss själva. 

Mitt omdöme: Självdestruktiv är det ord som blinkar i stora röda bokstäver för mitt inre när jag tänker på den här novellsamlingen. 

Mellan djävulen och havet

Bokens titel: Mellan djävulen och havet
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 389

Jag har verkligen sett fram emot att återvända till fiktiva Doggerland, som är så verkligt att man omöjligt kan tro annat än att det lilla öriket ligger där i havet med Danmark, England och Holland som grannar - och som har historiskt stark anknytning till Sverige och Norge. Adolfsson är fullständigt fenomenal på att beskriva högtider och traditioner med en sån självklarhet att man funderar "finns det här eller har hon hittat på?". Majrall, till exempel, som hålls vid valborgsmässoafton. 

Nåväl, jag gillar Doggerland och dess poliskår men alldeles extra mycket tycker jag om beskrivningarna av kustsamhällena, landskapet och befolkningen. Och Karen, vår huvudperson, som är långt ifrån perfekt och just därför en så trevlig bekantskap.

Den här boken engagerade mig inte lika mycket som de två föregångarna, "Felsteg" och "Stormvarning". Huvudpersonen Karen och hennes vänner fick inte riktigt det utrymme jag hade önskat. Istället var det rätt mycket fokus på två fall som polisen skulle utreda:

Världsartisten Luna (som har stora likheter med Madonna...) kommer på hemligt besök till Doggerland. Ingen får veta att hon är där, mer än skivbolaget som hon ska spela in nya hitlåtar hos. När Luna inte kommer till studion som utlovat, börjar man misstänka att något hänt henne. Det här spåret kändes mest udda och tillgjort - även personerna kring Luna blev underligt platta.

Parallellt med detta utreds några vidriga kvinnoöverfall som har skett i ett utsatt område med hyreshuskomplex bebodda av låginkomsttagare och arbetslösa. Kvinnor har blivit överfallna, misshandlade, våldtagna med glasflaskor - och mördade. Hittills finns dock inga spår av förövaren. Detta fall engagerade mig mycket mer och kändes väldigt mycket mer troligt. Här finns bland annat nyanserade beskrivningar av poliskåren och massmedia, som jag gillade.

Mitt omdöme: Jag älskar den här miljön och längtar tills nästa bok om Karen kommer!

Nordiska myter

Vacker bok med bronstryck - och mina vackra bronssmycken intill. 

Replikor av gravfynd. Hängsmycket är en brakteat från Vadstena. 

Det treflikiga dräktspännet ska hålla ihop min mantel (när jag väl sytt klart den...)

Bokens titel. Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Norse Mythology
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2019
Antal sidor: 238 + ordlista

Det är oerhört fascinerande med de gamla sagorna om asagudarna, tycker jag. Mytologin är överhuvudtaget intressant, med sina förklaringar kring hur världen uppstått och hur allting fungerar. Det är en spännande tanke, att människor suttit vid elden i ett vikingatida långhus och lyssnat på en god berättare som återgav historierna.

Neil Gaiman är jag väldigt förtjust i. Just den här boken är väl inte så utpräglat hans, för han var varit varsam med materialet och inte broderat ut särskilt mycket utan hållit sig till källorna.

Det som gör "Nordiska myter" så speciell, är Gaimans lättsamma sätt att berätta om de nordiska gudarnas äventyr; han använder inga ålderdomliga ord, han förklarar tydligt vem som är vem och hans gudar har ett modernt språk när de pratar med varann eller tänker för sig själva. Boken blir på så vis lättläst även för yngre, och jag kan tänka mig att den passar även barn som vanligen inte gillar att läsa.

Vi får veta hur världen skapades, hur gudarna och människorna kom till - och i slutet hur jorden går under och alla dör. (Nästan alla, åtminstone.) Där emellan bjuds vi på den ena historien efter den andra om den busige Loke som stjäl, förstör, intrigerar och ändå charmar så många. Den allvetande Oden, den ganska arge Tor som gärna slungar sin hammare, den vackre Balder som alla älskar.

Gudarna tävlar i vem som kan äta mest, dricka mest, slåss bäst. De har kapplöpningar och stora gillen, de fiskar stora fiskar och slaktar gigantiska oxar. De förälskar sig i frodiga jättinnor, de ger bort sina dyrgripar för att vinna en vacker gudinnas kärlek, de överlistar sluga dvärgar och elaka jättar.

De är fåfänga också, vill alltid vara ungdomliga och friska och vackra! Äter av gudinnan Iduns äpplen, tills dessa försvinner (tillsammans med henne) eftersom Loke lurat iväg henne ut i skogen...

De är på många vis mänskliga: rädda för sina föräldrar, saknar sina familjer, blir kära, är avundsjuka på den som har något finare, känner sig ensamma, längtar efter lediga dagar men sliter hårt när de arbetar. De skrattar åt den som gör bort sig och de gråter när de saknar någon. Det är lätt att tycka om asagudarna, för de är svaga och starka så som vi alla är.

Mitt omdöme: Jag har läst en hel del böcker om fornnordiska gudar och asatro. Det här är en av de bättre! Omfångsrik och detaljerad utan att vara det minsta svårtillgänglig. Underhållande. Inga illustrationer men lättläst, tydlig text som passar såväl barn som vuxna. Det är verkligen ingen utpräglad ungdomsbok - många hemskheter händer! - utan allmänbildande och givande läsning även för oss äldre.