måndag 30 januari 2017

Guds barmhärtighet


Bokens titel: Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1999
Antal sidor: 400

Som jag skrivit tidigare så är Ekman en av mina favoritförfattare även om jag verkligen inte läst allt av henne. Jag tycker så mycket om hennes språk, men också hennes sätt att brodera ut berättelser, göra stickspår och komma tillbaka till ämnet, hoppa lite i tiden och byta berättarröst, varva oväsentligheter blandat med livsavgörande händelser.

Den här boken tilltalar mig mycket eftersom den återigen utspelar sig i Svartvattnet i Jämtland, där även "Händelser vid vatten" har sin handling. Vissa av personerna förekommer faktiskt i båda böckerna och sånt fullkomligt älskar jag, för det gör ju att den fiktiva platsen framstår som ännu mer verklig.


Året är 1916 och i Europa rasar världskriget. Barnmorskan Hillevi från Uppsala är nyutexaminerad och söker jobb i Röbäck. Att hon fått för sig att flytta till obygden där hon inte känner en själ beror på att hennes älskade - Edvard som just är färdig präst - har blivit placerad där. Problemet är att Edvard inte verkar förtjust över att Hillevi ska följa med honom upp till Jämtland. Han vill inte bli sedd med henne och hon får absolut inte avslöja att hon känner honom.

Alltså reser Hillevi ensam, först med tåg till Östersund, sedan med diverse hästskjutsar, slädar och krånglande automobiler. Hon är rädd och hon förstår knappt vad lokalbefolkningen säger, så underligt pratar de. Det finns mycket att bli upprörd över: fattigdomen, eländet, svälten, den usla hygienen.

Mot alla odds skapar sig Hillevi ett eget liv i den lilla staden. Hur hon gör det får ni själva läsa, men det är en underbar berättelse om livet i norra Sverige på 1910-, 20- och 30-talen. Misären är stor men det finns många glädjeämnen också.

Det finns dock en sak som jag inte gillar, och det är sidoberättelsen om Elis. Han är en av de unga män (snarare en pojke!) som far illa. Hillevi träffar honom under dramatiska former. Elis flyr mot Norge och det mesta som händer honom är sorgligt eller hemskt, men jag känner inte att hans upplevelser tillför boken något. Jag hade hellre läst mer om barns och kvinnors liv på 20-talet, om timmerflottarna och skogshuggarna, om "lappkungen" och hans samefolk eller något av allt det andra som rör Hillevis nya liv.

Omdöme: Boken är inte helt lättläst eftersom mycket skrivs som talspråk (på det som de kallar jamtska) eller på norska, vilket gör att jag nästan måste läsa högt för att höra vilka ord det är. Romanen skildrar en bit av vårt historiska arv och en del av Sverige som det inte skrivs så mycket om. Ser fram emot att läsa nästa del i denna trilogi.

Länk till boken på Adlibris: DYR HÄFTAD UTGÅVA - eller så kollar ni antikvariat!

Bokmärkesverkstad


Förberedelserna pågår inför firandet av 99.999 besökare på bloggen! Precis som förra gången - vid 55.555 besökare - inser jag försent att jag lagt ner orimligt mycket tid på att göra illustrationerna, producera originalen, låta tryckeriet printa ut och sedan själv skära till bokmärkena, därefter laminera och slutligen skära igen.

Det här blir en "limited edition", kan man lugnt säga... Bokmärkenas tema denna gång är sagan om Guldlock. Tre motiv finns: pappa björn, mamma björn, björnungen (med Guldlock på ett hörn). Återkommer när vi närmar oss! Jubileumsdagen torde bli den 27 februari, om statistiken stämmer.




lördag 28 januari 2017

Bästa romansviten


Bästa romansviten? undrar Lyrans Noblesser. Jag vet inte om jag är så himla förtjust i romansviter, om jag ska vara ärlig... Det är annat med deckare - tänker på kommissarie Lynley och hans gäng av kompisar, släktingar, poliskollegor och överordnade - där det tillför en annan dimension till själva kriminalhistorien att man lär känna poliserna. (Jag pratar alltså om Elisabeth Georges serie som numera sträcker sig över tjugo böcker.)


Det vettiga svaret på den här frågan är väl Utvandrarna-serien av Vilhelm Moberg. Problemet är att jag inte har läst de två sista böckerna, utan bara de två första, och ett ännu större problem är att jag inte ens minns att de var så fantastiska som jag borde tycka. (Hav förtröstan! Jag har alla fyra i min bokhylla och ska läsa dem någon gång - och då kommer jag säkert att älska dem eftersom jag slipper läsa dem med en deadline satt av svenskafröken...)

En romanserie som betytt mycket för mig är Narnia av C.S. Lewis. Den har jag läst framlänges och baklänges. Men jag kan ju inte välja barn- och ungdomsböcker varenda gång jag blir tillfrågad om en favorit.

Jag väljer istället Kristina Sandbergs trilogi om Maj eftersom den gjorde stort intryck på mig - innan Augustpriset, innan haussen och alla priserna och omnämnandena och intervjuerna - eftersom Maj är så enormt lik min farmor att jag vid flera tillfällen satt med andan i halsen och läste.




tisdag 24 januari 2017

Bästa tegelstenen


Veckans "Bästa"-utmaning hos Lyran handlar om vilken som är den bästa tegelstenen. Jag är benägen att säga Wolf Hall, för den är fantastisk. Eller Harry Potter-böckerna som bara blir tjockare och tjockare ju längre in i serien man kommer. Eller Sagan om ringen, som är tjocka var och en för sig men en enorm tegelsten om man skulle slå ihop dem! När jag var tonåring läste jag Sinuhe egyptiern och älskade den. Det finns så många bra, tjocka böcker på 500+ sidor i min bokhylla!


Jag tror nog ändå att jag väljer Rosens namn av Umberto Eco, även om det är en lättviktare jämfört med de ryska klassikerna och andra traditionella tegelstenar. Mitt exemplar är dock på närmare 600 sidor, så det uppfyller kriterierna.




Bästa brittiska teveserien

Lyrans Noblesser brukar hålla i utmaningen "Tematrion" på måndagskvällar men numera även utmaningen "Bästa..." på fredagar, där man får ett givet ämne att tipsa om den allra bästa boken i. Det är ohyggligt svårt! Vaddå bästa?! Bästa klassikern, bästa sagan, bästa deckaren. Det är ju komplett omöjligt att säga. Tur nog är det precis lika omöjligt för alla andra deltagare.


Jag valde den bästa svenska klassikern (Mina drömmars stad), den bästa amerikanska kvinnoromanen (American Wife) och den bästa dystopin (Vägen). Vägrar ange den bästa boken om Förintelsen, för det går bara inte. Likaså hoppar jag över den bästa vinterboken för jag fattar inte vad som ryms i det begreppet. Nu ger jag mig i kast med...

...den bästa brittiska teveserien! Och svarar att jag älskar Morden i Midsomer och tycker att nya, nutida, übersmarta Sherlock är bland det bästa jag sett på teve.


Men om jag ska välja en enda teveserie som faktiskt lyckats få mig att sitta still i tevesoffan så blir det Cold Feet. Verkar dock vara ganska ensam om det, för jag hör aldrig någon annan nämna den någonsin. Men vilken underbar, underbar serie det var! Med gråt och skratt om vartannat.






fredag 20 januari 2017

Kitchens of the Great Midwest


Bokens titel: Kitchens of the Great Midwest
Författare: J. Ryan Stradal
Förlag: Riverrun, 2016
Antal sidor: 351 + en massa extra sidor med restips, recept, tack, bokklubbsfrågor etc

En gång för länge, länge sedan... var jag utbytesstudent i USA. Tanken var väl att hamna ungefär varsomhelst utom i svensktrakterna, men det var just dit jag blev skickad: till hjärtat av Minnesota, där var och varannan familj har skandinaviskt påbrå.

Jag har fortfarande kontakt med min amerikanska familj och med åtskilliga av mina highschoolkompisar. Jag har rest runt med dem i the Midwest - i North och South Dakota, Iowa och Wisconsin, staterna som omger Minnesota. Det är där denna bok utspelar sig och för mig blir det rena nostalgitrippen.

"Kitchens of the Great Midwest" är något så ovanligt som en bok där man hela tiden följer huvudpersonen på avstånd, som om hon snarare vore en bifigur. Jag gillar det! Det känns helt sannolikt att man skulle kunna skriva en sån här bok om en verklig person. Hurdan är hon om man låter pappan berätta eller kusinen, första pojkvännen, arbetskamraterna, konkurrenterna?

Eva föds in i en ung familj där pappa Lars är en utomordentligt duktig kock och där mamma Cynthia är en hängiven sommelier. Från sina första veckor i livet utsätts hon för sånt som små bebisars smaklökar inte brukar få känna förrän långt senare. Kanske är det just det som gör att hon senare utvecklar en alldeles unik talang för matlagning.

Förutom det ovanliga greppet att berätta Evas historia genom hennes omgivning, låter författaren oss följa hennes livshändelser strikt kronologiskt men med stora hopp och - vilket man sällan är med om som läsare - där han inte förklarar vad som hänt under tiden. Det är så underbart befriande, tycker jag!

Från ett kapitel till ett annat kan alltså Eva ha blivit tre år äldre och hennes mamma kan ha dött, men det får man veta litegrann i förbifarten. Eller hon kan ha flyttat, fått en fin anställning och gjort karriär men det nämns bara som en lös kommentar.

Gång på gång på gång underlåter författaren att redogöra för oss vad som hänt sedan sist (det vill säga förra kapitlet) och jag älskar det. Precis så är det ju i verkliga livet!

Det är som den där grannflickan som man är snäppet äldre än, som man "ser" när hon ligger i mammans mage, som man passar när hon är pytteliten, som man vet går i samma skola men många årskurser under en själv. Ibland ses man på gården, på gemensamma städdagar i området, man leker lite. Man hör att hennes föräldrar skiljs, man ser att hon flyttar med ena föräldern till en annan stad. Genom gemensamma bekanta hör man att hon strular och har åkt fast för något dumt. Åren går och man läser en tidningsartikel om henne, senare träffar man henne på en kurs eller hittar henne på Facebook. När man lär känna varann igen för att både hennes och ens egna ungar går på samma simskola är cirkeln på något vis sluten. Så känns den här boken.

Min bild: Eva kan äta så många starka pepparfrukter att hon närmast är att betrakta som abnorm.

Omdöme: Varm historia berättad i fragment där vi följer huvudpersonen från bebis till ung kvinna utan att egentligen komma henne nära - men det är ett stort driv i de fristående kapitlen och man måste få veta vad som händer härnäst.


Min utgåva är en storpocket med guldglittrande omslag.


Den finns också inbunden, med det här fina omslaget.


Och häftad ser den ut så här.


Den svenska versionen.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET eller SVENSK POCKET och INBUNDEN


onsdag 18 januari 2017

Det sa bara klick


Visst är det märkligt hur man kan känna redan när man läser första sidan i en roman att "det här är rätt"? Vet inte hur jag ska förklara det, men ibland är känslan så omedelbar så jag vet redan innan jag hunnit igenom de första sidorna i boken att oavsett hur det slutar så kommer jag att ha haft en härlig läsupplevelse.

Ibland känns det direkt att den här författaren är "min" på något vis. Som att komma hem. Som att man pratar samma språk eller har samma tankevärld inom sig. Som om det kunde varit min egen bok om jag bara varit lika begåvad på att skriva.

Någon sorts igenkänning, antar jag, att man lägger märke till samma saker? Svårt att veta vad det är som gör att jag får den där känslan men det är något med att jag genast sjunker in i berättelsen och gör den till min. Som att det säger "klick" mellan mig och boken.


När jag läste Roald Dahls självbiografi kände jag så. Inte för att jag kunde relatera till en enda grej han varit med om (bara galenskaper förstås!) utan för att hans språk var så naturligt.

När jag har läst Majgull Axelsson är det också så; spelar ingen roll vilket ämne hon skriver om för redan inledningsvis känner jag mig trygg i berättelsen, som om jag varit med om den själv. Eller John Irving, jag sugs in direkt och det handlar mer om språket än om spänning.


En annan av mina favoritförfattare är Kerstin Ekman. Nu har jag köpt trilogin "Vargskinnet" på antikvariat och suckat lite över hur trista omslag böckerna har men känt mig glad över att ha få tag på fina, inbundna exemplar för en struntsumma. Började med första delen - såklart! - nu på lunchen och insåg att redan efter de inledande styckena var jag fast. Makalös berättarförmåga!

Naturligtvis måste det finnas många som inte alls fastnar för hennes böcker, precis som jag fnyser åt andra romaner och skjuter dem åt sidan, men det är ändå smått obegripligt för mig. Kerstin Ekman måste vara en av de bästa författare vi har (och har haft) i detta landet. Jag har tre böcker framför mig och har bara hunnit trettio sidor in i den första - men redan vågar jag säga "LÄS!".

tisdag 17 januari 2017

Konsten att höra hjärtslag


Bokens titel: Konsten att höra hjärtslag
Författare: Jan-Philipp Sendker
Originalets titel: The art of hearing heartbeats
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 333

Jag har väldigt svårt för det där upplägget med att X frågar Y något och får till svar "Jag ska berätta för dig...", varpå det följer en trehundrasidig sagoberättelse om allt annat än det X frågade om.

Som läsare ska man gissa varför Y väljer att berätta allt det här, gissa vem som är vem i berättelsen, gissa vad som är sens moralen i det hela - och sucka över att X inte bara kan få ett rakt svar på sin fråga.

Den frågande X i det här fallet är unga amerikanska juristen Julia och den luddigt svarande Y är en buddhistmunk i en småstad i Burma. De har träffats eftersom Julia letar efter sin försvunne far och har rest till Burma för att söka efter honom där.

Fadern har sitt ursprung i den lilla staden, men har inte berättat något för sin amerikanska hustru och deras två gemensamma döttrar om sin uppväxt på den burmesiska landsbygden. Faktum är att inte bara hans försvinnande utan även hela hans tidigare liv är höljt i dunkel.

Nu vill Julia hitta sin pappa och fråga honom varför han bara lämnade dem utan ett ord. Munken däremot vill ge henne en evighetslång historia först och sannolikt pådyvla henne sin livsvisdom på kuppen. (Naturligtvis finns det inga visa män i Nordamerika - det måste man åka till Asien för att hitta: det krävs djupröda lakan virade runt en asketisk kropp, ett vänligt leende i ett rynkigt ansikte, en varm röst som berättar sin förlösande historia i snigeltempo allt medan mimosan doftar, teet svalnar och himlen färgas aprikosrosa.)

Berättelsen om Julias pappa urartar till att handla om den vackre ynglingen Tin Win som mist synen (måhända av ren sorg?) och hur han kommer att älska den lika vackra som skönsjungande Mi Mi, som naturligtvis har deformerade fötter och därför inte kan gå. En blind som bär en lam, en lam som leder en blind.

Omdöme: Jag fick boken av en vän som ville ge mig tröstande, mjuk och lättsam underhållning i en tid då jag hade det svårt - och det tackar jag för. Boken fyller sin funktion. Tyvärr måste jag säga att jag har svårt för hela konceptet. Romanen känns som skriven på spekulation, som gjord för att tjäna pengar på (och ja, det har Sendker lyckats med!) och kränga till vad-är-meningen-med-livet?-törstande kvinnor med en fäbless för Österlandets visdom och hjärtslag som fladdrar som fjärilsvingar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET

måndag 16 januari 2017

Den stängda boken


Bokens titel: Den stängda boken
Författare: Jette A. Kaarsböl
Originalets titel: Den lukkede bog
Översättare: Ann-Mari Seeberg
Förlag: Forum, 2005 (till vänster) och Månpocket, 2006 (till höger)
Antal sidor: 497 (båda)

Jag har inte läst så många böcker som utspelar sig i Danmark och kan inte påstå att jag är alltför väl insatt i dansk historia, men i "Den stängda boken" känner jag igen flera av namnen på personer som finns i den innersta kretsen: Skagen-målaren P. S. Kröyer (ni vet han med den här berömda målningen) och litteraturvetaren Georg Brandes, till exempel.


Peder Severin Kröyers målning av Anna Ancher och konstnärens hustru Marie.

Året är 1875 och vi möter den unga fröken Frederikke Leuenbech i en miljö som är fantastiskt väl beskriven: bland konstnärer och författare, folkhälsoivrare och läkare, akademiker och agitatorer, uttråkade förmögna damer och hårt arbetande tjänstefolk i ett myllrande Köpenhamn.

Frederikke är ung, osäker och långt ifrån världsvan. Hon är ursprungligen förlovad med prästen Christian Holm - ett arrangemang hennes föräldrar ordnat - men förhållandet tar slut då hon möter hans barndomsvän Fredrik Faber, en förlossningsläkare, som hon blir förälskad i. Hon blir också bästa vän med Fredriks kavata syster Amalie Lindhardt.

Det är nu många år sedan jag läste boken, men det räcker med att jag bläddrar lite i den så sugs jag tillbaka in i handlingen. Kaarsböl är fenomenalt duktig på att ge oss fragment av en tid som är för alltid borta. En tid då kvinnorna inte hade rösträtt, inte förväntades ha åsikter eller kunskaper (eller åtminstone uttrycka dem), inte hade förvärvsarbete om deras män kunde försörja dem - men då nya strömningar började märkas av och man kunde känna att stora förändringar var på väg.

Författaren kan ibland vifta bort scener med att "nu har vi sett nog av detta" eller "mer om den saken behöver inte sägas", vilket jag tycker är ett roligt grepp; ungefär som om Frederikke själv hade berättat högt för oss och tystnat mitt i en mening, ändrat sig eller inte velat tala mer om saken. Vi får också glimtar av 1930-talet, då hon blivit gammal och filosoferande ser tillbaka på sitt liv.

Texten är långsam, det händer just inte mycket. Vill man ha en rapp, snabb och händelserik roman så är det här helt fel bok. Jag uppskattade tempot, för det speglar så tydligt den tröghet och tristess som fanns i de borgerliga kvinnornas liv under denna sena del av 1800-talet.

Omdöme: En roman om olycklig kärlek, men inte hälften så banalt som det låter. Om konventioner och förväntningar, om samhällsideal och konventioner - och om en tid i förändring.

Boken är slutsåld på förlaget, men leta reda på den på bibliotek eller antikvariat!

fredag 13 januari 2017

En tredjedel allmänt bubbel

Bläddrar lite bakåt i min egen blogg och tänker "är det inte orimligt många inlägg om utmaningar och annat svammel, skulle jag inte helt fokusera på recensioner?".

Kollar min lista där jag noggrant skriver ner exakt alla böcker jag har recenserat sedan jag startade bloggen: 433 riktiga recensioner, som inte bara är tips eller korta sammanfattningar.

Kollar mina inlägg genom åren: 675 totalt, och om man drar bort de 433 ovan nämnda så återstår 242 inlägg om övrigt, mestadels bokbloggsutmaningar eller mina egna tankar kring litteratur (konst, musik, film, recept eller liknande förekommer ju inte på just den här bloggen).

Jag är ingen hejare på matte, men får det till att två tredjedelar av inläggen är rena bokrecensioner och en tredjedel är annat.


Och är det något jag har begripit på sista tiden så är det att man inte kan ha en blogg där man är totalt osynlig själv, inte berättar något om sitt liv, inte bjuder in läsarna i en mer privat sfär - för då vill ingen läsa. Min ambition med enbart en sorts virtuell läsdagbok håller inte 2017, i alla fall inte om jag vill ha hit några besökare.

Så jag ska försöka upprätthålla det där med 2/3 bokrecensioner och 1/3 annat - men bjussa lite mer på att vara snäppet mer personlig. Här är två bilder på något jag ägnar mig åt när jag inte läser: att promenera i skog och mark, gärna för att spana efter något vackert att plåta eller något spektakulärt att visa mina mullebarn (som bäverns härjningar vid vår lilla å).


torsdag 12 januari 2017

Begravningar är farliga


Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers boktryckeri, 1958
Antal sidor: 247

En härligt myspysig Christie-deckare där Hercule Poirot lyckligtvis endast har en liten roll, vilket hela boken vinner på. Bra sträckläsning! Utmärkt sommarstugebok en regnig semesterdag.

På nätet läser jag att det är denna bok som ligger till grund för filmen "Mord, sa hon" där Poirot har bytts ut mot lilla miss Marple och diverse andra väsentligheter har lagts till eller tagits bort. Med Christies detektivromaner får man tydligen bete sig hur som helst...

Handlingen består i att en gammal förmögen gubbstrutt dör och släkten samlas på hans tjusiga herrgård för att begrava honom och för att höra vad det står i hans testamente. Hans syster uttrycker farhågor att det är ett mord snarare än ett naturligt dödsfall - och såklart hittas hon själv ihjälyxad följande dag. Lika självklart är väl att den rike gubbens samtliga släktingar kan misstänkas för morden - ingen av dem har ett fullgott alibi.


Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD.

Trettio spänn för en inbunden bok


Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare och det är klart att jag unnar henne att bli rik på sina böcker (om man nu KAN det i Sverige idag?), så egentligen borde jag väl för den sakens skull köpa hennes trilogi "Vargskinnet" sprillans ny i bokhandeln.

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig löjligt glad över att hitta tre böcker i riktigt fint skick på Bokbörsen - inbundna dessutom! - som sammanlagt kostar nittio kronor. Beställde dem genast och nu ligger de här. Ibland är det antikvariat som säljer, ibland är det privatpersoner. (Påtagligt ofta tycks det vara något mellanting: en privatperson som har osunt många gamla obskyra böcker och nu måste rensa i röran.)

Tänk vilken bra idé det där är, att kunna köpa andra människors begagnade böcker på ett så smidigt sätt. Internet är verkligen en bra uppfinning för oss som inte har lust att springa runt på loppisar.

Länk till Bokbörsen. Nej, jag får inte betalt för att göra reklam - ibland vill man väl bara lyfta fram något som funkar väldigt bra.

P.S. Det är inte fel på perspektiven i bilden ovan - det är trist nog så att den gröna boken och den grå-beiga boken har samma storlek medan den bleklila boken är mindre i alla ledder. Surt.

måndag 9 januari 2017

Något att fira


Om en månad eller så borde det vara dags för jubileum här på bloggen igen, för då bör jag ha haft min 99.999:e besökare sedan starten. Så här i vintermörkret behövs uppmuntran och även firanden av pseudokaraktär, tycker jag. Lite kul måste man ju ha, så det kommer en ny uppsättning bokmärken till läsarna lagom tills dess.

söndag 8 januari 2017

Dags att fira - trots allt


Till min enorma glädje har jag helt sluppit de där massbesöken från det stora landet i öster här på bloggen de senaste veckorna. Tjohoo! Lika plötsligt som de kom, försvann de.

Det innebär att nu när det mestadels är svenskar som läser här, känner jag mig lite mer motiverad att fira det kommande 100.000-besökare-strecket senare i vinter. (Missförstå mig rätt: det är verkligen inte så att bara svenskar får läsa här, men jag uppskattar ju om det inte kommer tvåhundra besökare om dagen från det där riket med kyrilliska bokstäver - de lär knappast surfa hit för att läsa mina boktips.)

Nu får vi se vad jag kan hitta på... Fler bokmärken, kanske?


fredag 6 januari 2017

Odd och frostjättarna


Bokens titel: Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Odd and the Frost Giants
Översättare: Kristoffer Leandoer
Illustrationer: Mark Buckingham
Förlag: En bok för alla, 2014
Antal sidor: 121

En alldeles underbar saga med anknytning till traditionella folksagor och nordiska asagudar, men med komiska inslag à la Gaiman. Det här skulle jag säga är en perfekt bok att ge bort till någon som är motsträvig till att läsa, för man är bara tvungen att se hur det går! Stor stil, lätt text och få sidor dessutom.

Pojken Odd är tolv år och bor med sin skotska mor i en liten by nära någon fjord i Norge. Fadern var en norsk viking som dog på en resa, nu lever Odd och hans mor i en stuga i skogen och kämpar för att klara den långa, kalla vintern.

Hur det är, så möter Odd en örn, en björn och en räv som garanterat inte är som djur är mest. Faktum är att de verkar ganska mänskliga... De vill visa honom något - och senare be honom om hjälp. Såklart ställer Odd upp! Det är han som ska rädda människorna från den eviga vintern och hjälpa asagudarna att återta makten från de iskalla frostjättarna.

Omdöme: Gillar, gillar! Jag är barnsligt förtjust i folksagor, asagudar, vikingatiden, skandinavisk vildmark och Neil Gaiman så det här var en lite pärla i mitt tycke.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

---


Observera att denna bild är från Adlibris och här har man uppenbarligen gjort om omslaget,
för min bok ser inte ut som ovan. Örnen får flyga nu, istället för att stå still som en kolibri.
Den skabbiga räven och skraja björnen har placerats på framsidan.
Någon har lagt till lite snötyngda träd i bakgrunden. Helheten är fortfarande miserabel.

Omslaget: Jag kan inte låta bli att skriva det här. Jag måste kommentera omslaget till den svenska utgåvan av "Odd och frostjättarna". Det är skandalöst fult och ett dåligt hantverk. Har formgivaren ens bläddrat i boken?

Framsidan är alltså en suddig bild av en person som bär en enorm säck på ryggen (tror jag, det är nästan omöjligt att uttyda) samt håller något harpunliknande i ena handen. Ovanför människan står en örn stilla i luften med utbredda vingar. Ett fotomontage av den sämre sorten. På baksidan är en tecknad björn som ser ut att ha blivit svårt pryglad samt en skabbig räv som inte har några likheter med det vackra djuret i boken.

De tre djuren hänger ihop och borde synas tillsammans, rimligen tecknade av samma person alla tre. Odd har ingen packning med sig och borde därför enbart bära vikingatida kläder och inget bylte. Och var är frostjättarna?

Hur kan man misslyckas så kapitalt med ett omslag på en bok som vänder sig till 9-12-åringar? Jag skulle vilja visa två av de engelska omslagen och hävda att det är så de ska se ut om man ska känna sig lockad att köpa och läsa!


Lysande exempel på hur man får med frostjätten, björnen, Odd, räven och örnen
samt mängder av istappar - och skapar en lockande bok för mellanåldern.


Ren, fin, avskalad. En frostjätte i kalla blå toner och en liten Odd i varma färger. Utmärkt form!

torsdag 5 januari 2017

Vad jag lärde mig av julens tolv dagar

Alltid lär man sig något nytt! Helena på Ugglan & boken har haft en ytterst lättsam utmaning för oss andra bokbloggare att tipsa om böcker som på något sätt relaterar till texten i ramsan "The Twelve Days of Christmas". Alla har vi väl hört den sjungas och förundrats över hur någon vettig människa kan hålla allt i huvudet?!


On the twelfth day of Christmas
my true love sent to me
Twelve drummers drumming,
Eleven pipers piping,
Ten lords a-leaping,
Nine ladies dancing,
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming,
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree



Jag ramlade av en slump - nåja, jag googlade... - över några underbara illustrationer av Saylem och såg att hon varje jul gör ett nytt julkort till sina vänner på just det här temat. Hon har i år hunnit fram till sju. Hon passade också på att förklara vad texten egentligen betyder.

Jaså, betyder det inte bara att det sitter en rapphöna i ett päronträd? Det trodde jag i min enfald.


Dag 1: A partridge in a pear tree



Dag 2: Two turtle doves


Dag 3: Three French hens


Dag 4: Four calling birds

Jag hittade en (djupt) katolsk hemsida där de förklarar för alla oss oupplysta vad texten egentligen har för budskap. Intressant, tycker jag.

Där står att från år 1558 till år 1829 var inte katoliker tillåtna att öppet utöva sin religion i England och därför var man tvungna att koda meningarna så att ingen utanför den invigda gruppen kunde begripa.

"My true love" är inte en flickvän eller pojkvän, utan Jesus. Han som föddes på juldagen, givetvis, det hade man ju kunnat räkna ut. Även rapphönan som sitter i päronträdet är självaste Jesus, för den är villig att ge upp sitt eget liv för att skydda sina ungar.


Dag 5: Five golden rings

Ann Ball (fråga mig inte vem hon är men hon har skrivit "Handbook of Catholic Sacramentals") menar att betydelsen är följande:

The two turtle doves were the Old and New Testaments
The three French hens stood for faith, hope, and love.
The four calling birds were the four gospels of Matthew, Mark, Luke, and John.
The five golden rings rerepresented the first five books of the Old Testament, which describe man's fall into sin and the great love of God in sending a Savior.
The six geese a-laying stood for the six days of creation.
Seven swans a-swimming represented the sevenfold gifts of the Holy Spirit: Prophesy, Serving, Teaching, Exhortation, Contribution, Leadership and Mercy.
The eight maids a-milking were the eight beatitudes.
Nine ladies dancing were the nine fruits of the Holy Spirit: Charity, Joy, Peace, Patience, Goodness, Mildness, Fidelity, Modesty and Continency.
The ten lords a-leaping were the Ten Commandments.
The eleven pipers piping stood for the eleven faithful Apostles.
The twelve drummers drumming symbolized the twelve points of belief in The Apostles' Creed.


Dag 6: Six geese a-laying



Dag 7: Seven swans a-swimming

Samtliga illustrationer lånade från http://saylemstudios.tumblr.com

Twelve Days of Christmas: dag tolv


Idag är det trettondagsafton och därmed avslutas Ugglan & boken:s utmaning baserad på den engelska versen "The Twelve Days of Christmas". Nu har turen kommit till dag tolv då texten lyder "On the twelfth day of Christmas my true love sent to me twelve drummers drumming" och därför ska vi tipsa om böcker som handlar om trummor eller andra instrument.


Jag vågar inte helt säga exakt vad som förekommer i denna bok, men jag har ett tydligt minne av att japanska geishor gärna skulle lära sig spela instrument och att bland dessa finns en särskild japansk trumma.

Det här är nog mitt sämsta tips i utmaningen såtillvida att jag inte riktigt kommer ihåg vad som egentligen förekom i boken - men ett av de bästa tipsen vad gäller läsning, för "En geishas memoarer" av Arthur Golden är en riktigt bra bok!

onsdag 4 januari 2017

Twelve Days of Christmas: dag tio och elva

Nu är Ugglan & bokens utmaning snart slut. Ramsan idag lyder "On the eleventh day of Christmas my true love sent to me eleven pipers piping, ten lords a-leaping..." och för dessa två dagar ska vi alltså tipsa om böcker som handlar om flöjter eller att spela för dag elva och herremän eller att hoppa för dag tio.


En riktig herreman, i mitt tycke, är farbror blå i Elsa Beskows böcker om tant brun, tant grön och tant gredelin, men nu har jag tipsat om så många barnböcker att jag får skämmas. En annan herreman - Johan Henrik Kellgren - hittar man i den alldeles fantastiska "Min salig bror Jean Hendrich" som är en av mina favoriter, skriven av Carina Burman.


När det gäller flöjter som kommer jag genast att tänka på folksagan Råttfångaren från Hameln men nu skulle jag ju försöka vara seriös... En bok jag tidigare skrivit om på bloggen är "Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek" av Oscar Hijuelos, där det kanske är saxofoner snarare än tunna flöjter men det spelar väl mindre roll.