Önskar en sträckläsningsbok

Grannens häst i hagen mellan deras hus och vårt.

Man kan ju få intrycket att jag knappt läser på sommaren, men det är inte sant. Jag läser just nu två böcker som jag sett fram emot mycket - men faktiskt inte är så imponerad av som jag trodde jag skulle bli:
Fredrik Sjöbergs "Den utbrände kronofogden som fann lyckan" och Alice Munros "Nära hem". Och så läser jag en liten bok till bokklubben också, men den berättar jag mer om en annan gång. Hade önskat att någon av dessa tre som ligger vid min säng skulle varit en sån där bladvändare som man bär med sig överallt och inte kan lägga ifrån sig - men nej.

Barnet från ingenstans

Bokens titel: Barnet från ingenstans

Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Älskaren från huvudkontoret

Bokens titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 488

"Innehåller den ett läskigt mord?" frågade väninnan och jag var ju tvungen att säga att ja, det är ett ohyggligt mord redan några få sidor in i boken - men eftersom det redan skett så slipper man ju läsa om mordoffrets dödsångest och smärtor dessförinnan.

Faktum är att man inte ens vet vem som blivit mördad. Man vet ingenting mer än det lilla som de första poliserna på platsen kan berätta. "Det är bra att mordet är över redan, för då behöver man inte följa det inifrån", sa väninnan och jag höll med. Hade bara hunnit några kapitel in i texten, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men det visade sig att den inledande brottsplatsscenen inte var lika skrämmande som det som följde...

Den unga Emma jobbar som butiksbiträde i en stor klädkedja i Stockholms innerstad. Hon är ensam, har varken familj eller pojkvän, och lever ett ganska sorgligt liv. Innehållslöst och fattigt, på alla vis. Men så en dag kommer företagets VD in i butiken för att snabbt välja en skjorta. Förvecklingar uppstår och plötsligt är Emma utbjuden av VD:n Jesper Orre på tjusig middag med flirt och sex... Hon har fått en älskare på huvudkontoret!

Nu ska jag inte säga för mycket, men älskaren är inte den han utger sig för att vara - och Emma inser efter ett tag att hon nog blivit grundlurad. När hela hennes liv har slagits i spillror och knappt kan bli värre, försvinner Jesper Orre och gör allt för att inte Emma ska få tag på honom igen.

Det här är ruskigt spännande, mycket obehagligt och samtidigt sorgligt. Så värst mycket till polisarbete innehåller den dock inte; boken är mer av psykologisk spänningsroman med stänk av deckare.

Det är som när man bänkar sig framför teven för att se en thriller, men inte kan ta en kisspaus eller ens stoppa en näve popcorn i munnen för det är så äckligt spännande hela tiden.

Mitt omdöme: Jag läste böckerna i fel ordning: började med "Husdjuret" och fortsatte med "Älskaren från huvudkontoret" - men det gjorde ingenting. Författaren skriver i korta cliffhanger-kapitel, där hon växlar mellan många inblandade utan att det blir ett dugg svårt att hålla isär dem. Språket flyter lätt och ledigt, beskrivningarna är väldigt målande (som doften av fukt och mögel blandat med parfymerat tvättmedel och torr torktumlarlukt i en tvättstuga i källarvåningen).

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN

Och bergen skall rämna

Bokens titel: Och bergen skall rämna
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 351

Ibland är det helt befriande att inte ha en aning om vad man hugger in på, inte ha läst några förhandsrecensioner eller baksidestexter. (Faktiskt även struntat i följebrevet som förlaget skickade ut tillsammans med boken,) Då blir den enda förväntningen: Kommer denna roman att vara lika välskriven och innerlig som författarens förra bok?

Jo, det är den! Jag läste "Någonstans brister himlen" då den gavs ut för två somrar sedan och tyckte att det var en helt makalös debut. Frågan är om jag inte tycker ännu lite bättre om den här?

Hedvig är en nervig prästfru - oklart vilken ålder men jag skulle säga att hon inte ens är 30 år, baserat på de fragment vi har av hennes bakgrund - och jag får intrycket att hon gift sig mer av praktiska skäl än av kärlek. Hennes make, Georg, tycks vara en bra bit äldre men det begrep jag inte förrän efter halva boken då det påpekas att hans hår är grånande och att magen fått en rondör.

Erika Olofsson Liljedahl berättar mycket om hur de tänker, känner och agerar - men nästan inget alls om hur de ser ut eller vilka de är. Ibland skulle jag önska mig lite kött på benen kring de olika personerna, men för det mesta är det tvärtom underbart att slippa matas med beskrivningar av hudfärg, hår, kroppsstorlek och detaljer i utseendet.

Georg är alltså präst och har fått ett nytt uppdrag i norra Sverige, som kräver att paret lämnar sitt fina hus i Uppsala för att flytta till Tornehamn. Församlingen består i stort sett av de inhyrda rallarna och bergsprängarna som bereder och lägger järnvägen där - och av samerna som driver sina renar och flyttar sina boplatser efter djuren.

Det är en hård omgivning för alla, inte bara den karga och krävande naturen kräver mycket utan i lika hög grad det mellanmänskliga. Relationerna mellan "lappar" och "svenskar", mellan ingenjörer och rallare, mellan män och kvinnor. Bland det svåraste är de mansroller som arbetarna själva upprätthåller: slagsmål, tråkningar, trakasserier och rena våldsdåd kombinerat med en unken syn på de få kvinnor som finns i deras närhet.

Hedvig får en speciell betydelse i samebarnens liv och det är väldigt fint beskrivet, men det är obehagligt att hon har så litet inflytande över sitt eget liv. Det är maken som väljer åt henne; han fattar besluten och han säger vad som gäller. Hedvig har en egen vilja men vem bryr sig om den?

Mitt omdöme: Det här är en bok som stannar kvar i mig; vemodet, sorgen, de vackra naturbeskrivningarna men mest av allt hur fruktansvärt snärjd en kvinna kunde vara för hundra år sedan då det var männen som bestämde. Mycket fin! Ser fram emot en tredje roman av denna begåvade författare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!