En ensam plats

Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 

Bokklubbsmordet

Bokens titel: Bokklubbsmordet

Författare: Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Lind & c:o, 2022
Antal minuter: 7 tim 25 min

Någon som minns SvD Helgs artikel för några år sedan, som blev så hånad för sin text om teppanyaki-hällen? Tja, det här är som en roman byggd på Svenskans överklassläsare. När man knappt tror att det kan bli värre, så blir det just det. 

Vi får följa åtta kvinnor - samtliga är svenska och har fint klingande efternamn, samtliga är lyckade och framgångsrika inom sina gebit, samtliga bor i Stockholms innerstad och har mycket gott om pengar - då de bildar en bokklubb som ska diskutera Maria Langs författarskap och deckare. 

Louise Malmgren och Anna Creutz verkar ha hängt ihop länge. De bjuder tre kvinnliga bekanta var till sin nystartade bokklubb och tror att inte de andra känner varann, men jisses vad de bedrar sig! (Ska inte avslöja något här, men det finns alla möjliga kopplingar mellan dessa åtta - samt deras partners, inte minst...)

När bokklubbsvänninorna träffas utanför sina prestigefyllda, kulturstinna, berikande och välavlönade jobb så går de på teater, fikar på dyraste caféet, lunchar på finaste restaurangen, shoppar kläder till sig själva i chica boutiquer eller bebisplagg på NK till det väntade barnbarnet. 

De är i 50-årsålern, driftiga, kompetenta, erfarna. Det upplägget tilltalade mig - men jag storknade snabbt på all "name-dropping" där vi får höra om verkliga restauranger, affärer, paradgator, skådespelare och kändisar. Visst skapar det en känsla av "Stockholm här och nu", men också det utanförskap som artiklar om teppanyaki-hällar ger. 

Det här är inte jag och inte mina väninnor. Det här är gräddan och de fattar inte själva hur bra de har det.

Men människor är otrogna, svekfulla och lögnaktiga även inom kultureliten och överklassen - så en medlem i bokklubben utsätts för ett mordförsök (knuffas mot Maria Langs stenstaty i Nora) och en annan mördas verkligen. (Tror vi. Inte säkert. Död, hur som helst.)

Det lockade mig att lyssna på den här ljudboken, om en grupp kvinnor som startar en bokklubb och plöjer Maria Lang-deckare samtidigt som en hel del av deckarna utspelar sig i deras egna liv. Charmigt feelgoodmysigt men med en oerhört stolpig och onaturlig dialog (har författarna ens provat att läsa sina repliker högt?!). 

Det händer just ingenting i den, om jag ska vara ärlig, och någon spännande mordintrig har den inte heller. Men vi får ju följa med till lyxiga takvåningar med stuckatur, designmöbler, färska snittblommor och take-away från finaste kvarterskrogarna (tillsammans med noggrant specat vin...) och lyssna på medelålders storstadskvinnor med makt och pengar som planerar att ligga med sin kompis man eller sin plastikkirurg eller den mörke, stilige kulturmannen de träffat på jobbet...

Lite lättare liv?

Fem veckor sedan senaste inlägget. Det är ju inte det att jag läser, det är att jag inte hinner blogga längre. Det har varit tufft i flera år - extremt mycket jobb och jag orkar inte gå in på varför jag inte bara jobbar mindre. 

Spyr på nästa människa som säger att vissa koketterar med att de har mycket att göra, för det är verkligen inte min mening. 

Det finns ingenting kul i det här, det är rent tvång: jag MÅSTE jobba så här mycket för att ha råd att existera (i nuvarande form, men det är klart att jag skulle kunna bara hiva allt över kanten och flytta härifrån och bo spartanskt resten av livet och TRO MIG, tanken har föresvävat mig tusentals gånger).

Men nu ser saker ut att ändras. Kanske kan jag andas lite lättare? Kanske kan jag sova om nätterna? Kanske får jag inte tillbaka magsåret? Kanske kan även JAG unna mig att ta ledigt efter middagsmaten, istället för att skynda tillbaka till kontoret en sväng på kvällen - och faktiskt lata mig på helgerna?!

Jag hoppas få återkomma med boktips. Det är tveksamt om jag har några läsare kvar efter att i åratal ha varit allt mindre aktiv, men det här startade ju ändå som en läsdagbok och får så förbli.