Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: The Book of Joe
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Gilla Böcker, 2012
Antal sidor: 366
Nu har jag läst den tredje boken av Jonathan Tropper och den är påtagligt lik de tidigare två.
Död och kärlek är två tydliga teman: I "Konsten att tala med en änkling" är huvudpersonen nybliven änkling och hela den skruvade familjen engagerar sig i hur han ska återfå livslusten, i "Sju jävligt långa dagar" har huvudpersonens pappa just dött och hela den skruvade familjen sitter shiva tillsammans, i "Boken om Joe" har huvudpersonens mamma redan tagit livet av sig och nu är pappan döende i en stroke - här finns ingen skruvad familj kvar men en desto mer skruvad småstad som bokstavligt talat attackerar huvudpersonen och försöker förgöra eller fördriva honom.
I dödens närhet kommer också djupa tankar, sorgebearbetning, ilska och tårar. Tropper är bra på att beskriva de ambivalenta känslorna. Det är en hel del död och sjukdom i hans böcker! Dysfunktionella men ändock sympatiska familjer finns det också gott om.
Och detta med all lust och åtrå: i "Sju jävligt långa dagar" är det så mycket sex så det nästan blir lite irriterande: har karaktärerna verkligen inget annat att tänka på? I "Konsten att tala med en änkling" är sexet ständigt närvarande och redogörs för i detalj, det är en del av handlingen att änklingen ska börja ha sex igen - och i "Boken om Joe" slipper man inte heller undan att var och varannan sida handlar om tonårshångel, stora bröst, putande bulor innanför jeansen, klibbigt sex i baksätet på en bil...
Förutom död, sjukdom och kopiösa mängder sex finns här ett genomgående tema med olyckliga kärlekshistorier: tjejen man ville ha men inte fick, tjejen man till slut fick men som var fel för en, tjejen man inte ville ha men som visade sig vara rätt. Och syskonkärlek, icke att förglömma, för alla tre böckerna beskriver ingående hur vuxna syskon har glidit ifrån varann och hittar tillbaka till varann.
På många vis är "Boken om Joe" bara en upprepning av de två tidigare böckerna. Kanske är det den bästa av böckerna, tycker jag, för författaren har dragit ner på en del av det komiska (läs: osannolikt dråpliga) och det hejdlösa knullandet - och fokuserat mer på relationerna. Jag gillar särskilt beskrivningen av relationen till charmerande förläggaren, till den bångstyrige brorsonen och till barndomskärleken.
Det går inte att komma ifrån att det här är en perfekt teveserie eller film, med lika snärtiga och kvicka kommentarer som alltid. Här finns alla ingredienser och författaren driver med oss läsare på flera ställen: han låter karaktärerna säga "Om det här vore en film så skulle man..." Men sedan spär han själv på med händelser som är så utflippade så de flesta av oss får inte uppleva ens hälften under vår livstid.
"Boken om Joe" är en idiotisk titel. Den är fyndig endast om man på förhand vet att huvudpersonen heter Joe och att hela romanen handlar om hans egen roman, en elak skildring av den småstad där han växte upp och där han förlöjligar varenda människa han känt - och att den boken påverkar hela hans liv. Men hur ska man veta allt detta om man står i bokhandeln och håller "Boken om Joe" i handen? Ett fult och intetsägande omslag har den också...
Det här är lite av "Six Feet Under" igen, men ännu mycket mer "Fyra bröllop och en begravning", om ni minns den filmen. Trams och flams, kärlek och sex, sorg och besvikelse, skrattattacker och tårar.
Omslaget: Hade jag layoutat omslaget så skulle jag valt en bild av två rökande tonåringar på ett skoltak - det hade varit perfekt! - men bilden som Johan Blomgren valt är både tråkig och helt ovidkommande och täckt av en stor orange blaffa. Synd, för jag har just berömt hans tidigare Tropper-böcker.
Betyg: Gott betyg till en smart skriven roman med högt tempo, även denna gång.
Nu har jag läst den tredje boken av Jonathan Tropper och den är påtagligt lik de tidigare två.
Död och kärlek är två tydliga teman: I "Konsten att tala med en änkling" är huvudpersonen nybliven änkling och hela den skruvade familjen engagerar sig i hur han ska återfå livslusten, i "Sju jävligt långa dagar" har huvudpersonens pappa just dött och hela den skruvade familjen sitter shiva tillsammans, i "Boken om Joe" har huvudpersonens mamma redan tagit livet av sig och nu är pappan döende i en stroke - här finns ingen skruvad familj kvar men en desto mer skruvad småstad som bokstavligt talat attackerar huvudpersonen och försöker förgöra eller fördriva honom.
I dödens närhet kommer också djupa tankar, sorgebearbetning, ilska och tårar. Tropper är bra på att beskriva de ambivalenta känslorna. Det är en hel del död och sjukdom i hans böcker! Dysfunktionella men ändock sympatiska familjer finns det också gott om.
Och detta med all lust och åtrå: i "Sju jävligt långa dagar" är det så mycket sex så det nästan blir lite irriterande: har karaktärerna verkligen inget annat att tänka på? I "Konsten att tala med en änkling" är sexet ständigt närvarande och redogörs för i detalj, det är en del av handlingen att änklingen ska börja ha sex igen - och i "Boken om Joe" slipper man inte heller undan att var och varannan sida handlar om tonårshångel, stora bröst, putande bulor innanför jeansen, klibbigt sex i baksätet på en bil...
Förutom död, sjukdom och kopiösa mängder sex finns här ett genomgående tema med olyckliga kärlekshistorier: tjejen man ville ha men inte fick, tjejen man till slut fick men som var fel för en, tjejen man inte ville ha men som visade sig vara rätt. Och syskonkärlek, icke att förglömma, för alla tre böckerna beskriver ingående hur vuxna syskon har glidit ifrån varann och hittar tillbaka till varann.
På många vis är "Boken om Joe" bara en upprepning av de två tidigare böckerna. Kanske är det den bästa av böckerna, tycker jag, för författaren har dragit ner på en del av det komiska (läs: osannolikt dråpliga) och det hejdlösa knullandet - och fokuserat mer på relationerna. Jag gillar särskilt beskrivningen av relationen till charmerande förläggaren, till den bångstyrige brorsonen och till barndomskärleken.
Det går inte att komma ifrån att det här är en perfekt teveserie eller film, med lika snärtiga och kvicka kommentarer som alltid. Här finns alla ingredienser och författaren driver med oss läsare på flera ställen: han låter karaktärerna säga "Om det här vore en film så skulle man..." Men sedan spär han själv på med händelser som är så utflippade så de flesta av oss får inte uppleva ens hälften under vår livstid.
"Boken om Joe" är en idiotisk titel. Den är fyndig endast om man på förhand vet att huvudpersonen heter Joe och att hela romanen handlar om hans egen roman, en elak skildring av den småstad där han växte upp och där han förlöjligar varenda människa han känt - och att den boken påverkar hela hans liv. Men hur ska man veta allt detta om man står i bokhandeln och håller "Boken om Joe" i handen? Ett fult och intetsägande omslag har den också...
Det här är lite av "Six Feet Under" igen, men ännu mycket mer "Fyra bröllop och en begravning", om ni minns den filmen. Trams och flams, kärlek och sex, sorg och besvikelse, skrattattacker och tårar.
Omslaget: Hade jag layoutat omslaget så skulle jag valt en bild av två rökande tonåringar på ett skoltak - det hade varit perfekt! - men bilden som Johan Blomgren valt är både tråkig och helt ovidkommande och täckt av en stor orange blaffa. Synd, för jag har just berömt hans tidigare Tropper-böcker.
Betyg: Gott betyg till en smart skriven roman med högt tempo, även denna gång.
Rekommenderas: till dem som vill ha välskriven underhållning.
Snackis: En lagom snackis, med vissa teman som man skulle kunna diskutera.
Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND eller POCKET.