lördag 22 februari 2014

Drama Queens - i ett liv nära dig

Bokens titel: Drama Queens - i ett liv nära dig
Författare: Anna Jansson, Moa Herngren, Inger Frimansson, 
Lina Forss och Maria Ernestam
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 402

Jag måste börja med det negativa. Vilket katastrofalt dåligt formgivet omslag! Alltså, det går bara inte att bortse ifrån. Det är fult, ogenomtänkt och inte enbart en fråga om estetik - utan om att någon inte har tänkt till överhuvudtaget och att någon annan inte stoppade det från att gå i tryck. Man får faktiskt provtryck på omslag så ingen ska inbilla mig att det "bara blev" så här.

Formgivaren har gjort ett omslag i olika nyanser av rött - helt okej bortsett från att det är obegripligt med ridåer om man inte associerar till "drama", vilket den här boken inte innehåller mycket av. Men sedan har hon fläskat på med världens mest krusidulliga typsnitt och valt att göra det i guld. Guld på rött?! Tunna, kursiva, utsmyckade bokstäver i blankt guldtryck på röd bakgrund - trodde hon på allvar att det skulle gå att läsa?

Jag har vridit och vänt boken och kan läsa vad det står på den om jag riktar lampan i exakt rätt läge. Helt sjukt värdelöst omslag. Misstänker att förlaget har missat en massa potentiella köpare på grund av detta. Att nedanstående bild går att tyda beror på att den sannolikt är en digital fil som man fått från förlaget - det är ju snyggt i formgivarens dator men totalt dysfunktionellt när det gått i tryck:




Negativt nummer två: boken heter "Drama Queens". För mig är drama queens kvinnor som spelar ut en massa känslor - gärna med stora gester, ofta vid olämpliga tidpunkter, på ett överdrivet sätt och även lätt manipulerande. Men dessa noveller handlar inte om drama queens. Det skulle man ju kunna tro med tanke på rubriken, men nej, det är någon på Grand Agency som tyckte det var smart uttänkt att titeln syftar på att de drottningar (författarinnor) som är duktiga på dramatik. Jag tycker det är upplagt för feltolkningar och dessutom känns epitetet "drama queens" inte alldeles hyggligt mot fem så oerhört duktiga författare.

Boken valde jag eftersom Maria Ernestam och Moa Herngren skrivit varsin berättelse och jag gillar deras stil. Dessutom är Inger Frimansson, Anna Jansson och Lina Forss så kända så det var helt klart lockande att köpa boken.

Men vad sjutton skriver förlaget i inledningen?! Jo att några av författarna är kända medan andra kanske inte nått ut än. Undrar vilka som är vilka, enligt Pocketförlaget och Grand Agency. Nog får man väl säga att alla fem är framgångsrika författare? Åtminstone i mina ögon. Samtliga har gett ut en hel massa böcker - några har förstås gett ut fler än andra, men ändå - på stora förlag och blivit lästa av oerhört många svenskar (och i vissa fall även översatta till andra språk).

Nu till det positiva: själva novellerna! Jag har skrivit ihop varsin minirecension om dem - och de förtjänar verkligen att läsas (åtminstone tre-fyra av de fem):


Maria Ernestam "Runda i ögat som katten"
En alldeles underbar novell av slaget "gammaldags skräck", tänk Roald Dahl och liknande. Väldigt spännande och ändå svenskt vardaglig om ett ungt par som köper ett vackert hus på landet. De har nästan inga grannar mer än en kringstrykande, uppstudsig katt som förpestar deras tillvaro. Så möter de paret som bor i huset närmast dem - och mardrömmen börjar... Myspysrysligt spännande på ett sätt som skulle passa utmärkt för en läskig kortfilm.

Maria Ernestam är en enormt duktig författare och borde skriva många fler noveller!

-

Lina Forss "Alkemi"
Jag ska erkänna att jag skyndade mig att läsa denna berättelse och önskade att den skulle ta slut snart, för den var så tråkig. Tramsig tjej med två tramsiga tjejkompisar skaffar sig en trevlig manlig bekantskap som hon inte vill bli kär i (men blir det ändå) och upprättar ett intrikat schema för hur fort han ska bli kär i henne. Men killen följer inte riktigt mallen och inget går som det var tänkt.

Försökte engagera mig men kunde inte. Däremot tror jag att den kan ge andra människor mer än den gav mig - det handlar nog mycket om igenkänningsfaktorn. Inget fel på Lina Forss, det är nog bara jag som är för gammal, för gift, för knastertorr eller något...

-

Inger Frimansson "Balans"
En lysande kortberättelse om Martin som flyr på cykel genom natten tillsammans med sin lille son Leo. Varför flyr han och vad är det som gör att han inte längre kan vara kvar hemma? Hur är det med hans bortresta fru Louise och hennes groteskt självupptagna mamma som alltid klampar in i parets liv?

Det är betydligt mycket mer spännande än det kan verka och jag fastnade fullkomligt i berättelsen. Hade tänkt sova men var tvungen att läsa klart först! Frimansson lyckas på ett lysande sätt stoppa in glimtar av Martins kärlekslösa uppväxt utan att för den skull hacka upp berättelsen. Gripande och otroligt välskrivet!

-

Moa Herngren "Inte ensam"
Jag tycker både om den och inte. Singeltjejen Ellen beskrivs otroligt bra i sin iver och längtan efter att hitta någon och hur hon hela tiden måste parera omgivningens frågor om sin ensamhet ("Vad ska du hitta på i helgen?", "Har du någon dejt ikväll?", "Jaså, har du inga barn?!"). Singelkillen Leopold är lite väl underlig och sexfixerad, han känns inte alls lika realistisk.

Men novellen har ett driv och det är klart att man vill läsa hur det går för Ellen och Leopold - kommer de att träffa någon, kommer de att träffa varandra? En mycket tankeväckande liten miniroman om samhällets krav på normer och konformitet. Djupt sorglig i all sin vardaglighet.

-

Anna Jansson "Rätten till ett barn"
Monumental besvikelse. Det är första gången jag läser något av Anna Jansson och nu känner jag mig inte suktad att köpa något mer av henne. "Rätten till ett barn" handlar om en ung kvinna som blir anonymt anmäld till socialen eftersom hennes dotter har blåmärken och skrapsår. En mycket intressant frågeställning om barnmisshandel och omhändertagande som fullständigt sjabblas bort.

Språket är yxigt, kantigt, stolpigt, har inget som helst flyt och känns lika platt och onyanserat som en högstadieelevs. Jag vet inte varför - saknas det adjektiv? Varför upplever jag berättelsen som så kantig och helt utan målande beskrivningar? Jag är faktiskt helt fascinerad att Anna Jansson kan sälja så stora upplagor som hon gör.

Upplägget är riktigt bra men redan några få sidor in i novellen har författaren fått mig emot sig: en människa dör med en tajming som är helt osannolik, huvudpersonen Emelie kastas brutalt fram i historien halvårsvis i stöten vilket blir ryckigt när man bara har 70 sidor på sig att lära känna henne, människor introduceras på märkliga sätt och även där sker de mest osannolika dödsfall, socialsekreterare "förföljs" av någons förtvivlade blick "resten av livet", bifigurer (som Emelies pojkvän) får bara några rader här och där tills man nästan undrar vad de överhuvudtaget fyller för funktion.


Alla berättelserna är kring 70 pocketsidor vardera, vilket är ett precis lagom format för en novell.

Betyg: "Don´t judge a book by its cover"...

Rekommenderas: till relationslystna.

Snackis: Vissa av berättelserna är mer diskussionsvänliga än andra, men som helhet är detta en bra bokcirkelbok.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

fredag 14 februari 2014

Tillbaka till livet - Alisons historia


Bokens titel: Tillbaka till livet
Författare: Marianne Thamm
Originalets titel: I have life - Raped, stabbed and left for dead
Översättare: Eva Mazetti-Nissen
Förlag: N. W. Damm & Son AB
Antal sidor: 286

Faktabok om en våldtäkt som slutade i ett mordförsök. En ruggig historia, sann dessutom, som utspelar sig i Sydafrika - men tyvärr är den rätt tradig, full med livsfilosofi och goda råd om hur man ska leva sitt liv. Ganska dåligt skriven, ärligt talat.

Marianne Thamm, en sydafrikansk författare, fick förtroendet att skriva ner Alisons berättelse om den fruktansvärda kväll då hon blir kidnappad, knivskuren och nästan dödad efter utdragna plågor, tortyr och våldtäkter. Hon har blivit så svårt misshandlad och knivhuggen att läkarna inte kan räkna alla skador på hennes kropp. Det är inte många milliliter blod som skiljer mellan död och liv när hon väl kommer in på sjukhuset, tack vare en man som hittar henne på den ensliga plats där hon dumpats.

Boken är förvånansvärt positiv, livsbejakande och uppåt med tanke på det hemska Alison utsätts för. Men jag har svårt för den sortens klämkäcka läsning. Behållningen är äckligt nog att läsa om brottet och om hur alla inblandade återberättar vad de gjorde: offret själv, poliser, läkare, mannen som hittade henne. Klart man förfasas över vad kvinnan utsätts för, men man kan inte annat än heja på henne mentalt och skicka telepatiska "Kom igen, Alison, du fixar det här!".

Jag läste denna bok 2006 och har verkligen inte glömt Alison och hennes historia - men minns samtidigt alltför tydligt att jag tyckte att boken var rätt medelmåttig. När jag nu scrollar igenom diverse bokbloggar och amatörrecensioner ser jag att merparten säger samma sak.

Betyg: Kan man sätta betyg på en bok om någon som blir plågad? Alison är fantastisk, men boken är faktiskt inte särskilt välskriven.

Rekommenderas: till dem som gillar s.k. True Story eller True Crime.  

Snackis: Ja, det skulle det kunna vara.

Boken är slutsåld på förlaget, men finns på engelska och danska samt förstås på biblioteken.

måndag 10 februari 2014

Än klappar hjärtan


Bokens titel: Än klappar hjärtan
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 411

Det känns som att jag har läst ovanligt många bra romaner på sista tiden. I vanliga fall tycker jag att det är rätt många böcker som är underhållande för stunden men bortglömda samma sekund man läst ut dem. Nu har jag läst den ena bra boken efter den andra!

Jag gillar Helena von Zweigbergks sätt att skriva och känner igen mig i hennes romankaraktärer. Läste för några år sedan "Ur vulkanens mun" som blev höjd till skyarna och visst tyckte jag om den, men så himla märkvärdig var den väl inte? "Än klappar hjärtan" är långt mycket bättre, tycker jag.

Enda anledningen till att jag köpte boken är att jag läste ett utdrag - kan det ha varit i DN? - som passade perfekt in i mitt liv just då. Huvudpersonen Astrid står på gymnasiets skolgård och väntar på sitt äldsta barn som ska ta studenten. Närmaste släkten samlas, finklädda och med plakat och blommor. Studenten Viktors två småsyskon, mamma Astrid, pappa Henrik (som adopterat honom), mostrarna Lena och Sandra, gamla mormor Kerstin. Och så kommer stiliga pappa Michael (som Viktor i stort sett inte träffat sedan han var bebis), vilket skakar om familjen fullkomligt.

Just när jag läste det utdraget, som för övrigt inleder boken, så tog mitt äldsta barn studenten och möttes på den stora skolgården av oss föräldrar, sina två småsyskon, sina morföräldrar och andra släktingar. Det gjorde mig nyfiken på boken.

Boken växlar mellan i huvudsak tre berättarperspektiv: systrarna Lena, Astrid och Sandra. (Hur i helskotta tänkte du, Helena von Zweigbergk, när du bestämde att hon skulle få heta just Astrid? Hon borde ha hetat Cecilia, Katarina, Susanne, Maria, kanske Johanna. Det är heltokigt för att vara ett namn på en 60-talist. Alla andra namn känns klockrena. Mormor Kerstin och morfar Hans är väl födda på 30- eller 40-talet. Barnbarnen Josefin, Sara, Viktor och Emilia är nog födda på 90-talet hela bunten. Mittengenerationen från 60-talet har tidstypiska namn som Lena, Henrik, Michael, Sandra, Per - och så Astrid?!)

Okej, glöm den parentesen. Jag bara stör mig på sånt där. För övrigt läste jag i Expressen att författaren inte läser några recensioner så hon lär aldrig se det här.

Tillbaka till handlingen: tre vuxna systrar med kniv-i-ryggen-konflikter ställs inför stora svårigheter den sommaren Viktor tar studenten. Först är det hela grejen med Viktors snygga, amerikanska pappa som dyker upp som gubben i lådan. Det är tydligen fler än Astrid som varit kära i honom. En syster känner till något om Michael som den andra systern vill hålla tyst om - och Astrid blir omskakad av sina plötsliga känslor för mannen hon saknat och hatat i så många år. Henrik undrar vem som ska räknas som pappa, egentligen. Lillasyster Sandra håller på att gå i personlig konkurs och hennes man Per - det missförstådda konstnärsgeniet - dricker på tok för mycket och ömkar sig själv hela tiden. Yngsta systern Lena upplever en underbar kärlekshistoria men drabbas av ett fruktansvärt sjukdomsbesked.

I stort är det här en roman om syskonrelationer och hur dödens närhet får systrarna att stanna upp och fundera över sina liv. Äktenskap och kärleksförhållanden sätts på prov, men även relationerna till de tonåriga barnen.

Jag kände igen bitar av mig själv i flera av huvudpersonerna och även om jag inte skulle påstå att jag "får handsvett och magont" som Malin Persson Giolito i Amelia av denna bok så blir jag starkt berörd av systrarna och i synnerhet av Lenas funderingar kring livet och döden. von Zweigbergk har en förmåga att sätta ord på alla möjliga dunkla drifter, onda tankar, glädjeyttringar och känslor av vemod och sorg.

Ett plus till Norstedts för att denna bok och den förra pocketen jag köpte från dem (Kristina Sandbergs "Sörja för de sina") knappt innehåller ett enda stavfel. Tack!

Mitt foto: Min egen studentmössa från 1987 fick pryda illustrationen av Viktors kaotiska studentmottagning.

Betyg: En bra roman, proppfull av känslor och stor igenkänning.

Rekommenderas: till andra kvinnor, för det här är inte chiclit men en tjejbok såtillvida att ingen kille jag känner skulle vara särskilt intresserad av att läsa den.

Snackis: Utmärkt snackis i en bokklubb med 40-åriga kvinnor.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

fredag 7 februari 2014

Låt vargarna komma


Bokens titel: Låt vargarna komma
Författare: Carol Rifka Brunt
Originalets titel: Tell the Wolves I´m Home
Översättare: Christina Stalby
Förlag: X Publishing, 2013
Antal sidor: 415

Det är väl bara att instämma i hyllningskören: Det här är en alldeles otroligt bra bok och den förtjänar alla lovord den redan fått och kommer att få. Boken har vunnit flera stora priser, legat på topplistorna världen över, prisats av recensenterna och fått mängder av fina utmärkelser.

Jag valde först ut den som mitt val för bokklubbens nästa läsning och diskussion, men ångrade mig när jag läste lite på baksidan. Tänkte att det nog dels är en ungdomsroman (och jag har redan valt flera barn- och ungdomsböcker i bokklubben) och dels att det kanske inte skulle finnas så mycket att prata om. "En gripande roman om vad det egentligen innebär att vara en vän" står det på baksidan och det kanske inte känns så mycket att debattera och analysera kring.

Nu önskar jag att jag kunde få så många som möjligt att läsa denna fantastiska bok. Vilken prestation av en nybörjarförfattare! Det här är en av de där sällsynta berättelser där huvudpersonerna framträder som verkliga och sannolika allihop. Oftast tycker jag att man antingen stöter på karaktärer som känns overkliga eller konstruerade - eller så är det bara huvudpersonen man kan leva sig in i, medan alla andra är pappkulisser. Carol Rifka Brunt lyckas med konststycket att få alla karaktärerna att växa under berättelsens gång, de mognar, de skiftar, de vecklas ut framför ögonen på oss och blir mer komplexa än man trodde från början. I synnerhet June, förstås, hon som är 14 år och som får vara med om händelser som färgar hela hennes kommande liv och gör att hon snabbt går från en naiv småtjej till en ansvarstagande nästan-vuxen.

Läs den! Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer. "Låt vargarna komma" är en av få böcker som jag sätter etiketten Favorit på.

För oss som själva var tonåringar på 1980-talet är det mycket som är en nostalgitripp: att man inte hade mobiler utan bara kunde ringa hemifrån (och i övrigt inte var nåbar, vilket är tämligen väsentligt för bokens handling), att man inte kunde få fotografier samma stund som de togs utan var tvungen att vänta någon vecka tills de framkallats, att man tittade på teveserien Fame där danselever skuttade omkring på bästa sändningstid. Men också att skräcken för AIDS var monumental och av ett slag som inte de yngre generationerna begriper.

Vi som var unga då, och som kanske för första gången skulle inleda ett förhållande samtidigt som löpsedlarna skrek ut farorna med HTLV-3 (som HIV kallades) minns nog allihop hur skrämmande det var. Vem kunde man lita på? Kunde man kissa på samma toalett som en smittad suttit på? Fick man AIDS av att hålla någon i handen? Sånt hörde man ju. Man visste inte exakt hur smittsamt det var, bara att alla kroppsvätskor var farliga och att snuskiga homosexuella män hade varit på bastuklubbar och haft sex (med män som varit i USA och blivit smittade) - varpå de gick hem och tog livet av sin fru eller manlige partner genom att ge dem sjukdomen. Alla kunde vi drabbas. Kondom räckte inte; man skulle helst plasta in hela sig själv och leva i celibat. Så pratades det.

Folk avled av blodtransfusioner med smittat blod som var till för att rädda livet på dem. En liten pojke dog och man fick följa hans död i en serie reportage i kvällstidningarna, folk grät, skräcken var enorm, kunde man ens hålla i en peng som någon HTLV-3-smittad hade haft? En modern pest, det var vad det var och bögarna fick hela skulden. Ingen vågade framträda som smittad, men det surrade rykten om kändisar som plötsligt - mitt i livet - hade dött, såna som man även viskat "bög" om.

Den skräcken som härskade då, tror jag inte att folk begriper om de inte var med om den. Jag arbetade på ett ställe där vi kom i kontakt med drabbade och där begravningarna avlöste varann, så jag vet hur vilka panikkänslor jag kunde få.

Det är i den världen som June lever, det är viktigt att komma ihåg när man läser "Låt vargarna komma". I en värld innan bromsmediciner och upplysning. Hennes älskade morbror Finn insjuknar och dör i AIDS i bokens början, och man får följa June genom hennes sorgearbete som ständigt förändras. Varför är hennes mamma så kallsinnig inför detta? Varför är storasyster Greta så avundsjuk på Junes förhållande till morbror Finn? Och vem är den magre, unge mannen som väntar utanför kyrkan vid begravningen men inte tillåts komma in?...

Mitt foto: Jag tycker boken är för bra för att göra något lustigt foto av. Observera det fina omslaget av Hanna Larsson - uppskattar särskilt att hon gjort en fyndighet av "negativt utrymme" som det berättas om i boken. Studera träden i skogen, så förstår ni vad jag menar. June och Greta - ständigt osams - sitter tysta tillsammans i den hemliga gläntan. Vårt svenska omslag är bra mycket snyggare än de engelska.

Betyg: så otroligt bra! 

Rekommenderas: till vuxna och tonåringar, som vill läsa en gripande och varm berättelse om vänskap, släktskap, kärlek och att växa upp. 

Snackis: En bra bok att samtala om och kring. 

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND.