onsdag 21 september 2022

De kapabla


Bokens titel: De kapabla
Författare: Klas Ekman
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 362

Nominerad till "Årets bok 2021" är ändå någon sorts kvalitetsstämpel, tycker jag. Och att min man, som fick låna boken efter att jag läst ut den, svor högt och muttrade att han blev galen på huvudpersonerna är ett ännu bättre betyg. Kan man reta upp läsaren så till den milda grad, då har man lyckats engagera!

Det här är en roman där man inte behöver vara en luttrad läsare för att inse redan i första kapitlet att det kommer att gå käpprätt åt helvete. Ett par i 35-årsåldern har tillbringat en kärleksnatt på ett avlägset beläget hotell och nu är det dags att köra hem. Hon, Anna, ska hem till två jobbiga ungar och en minst lika jobbig man. Han, Johan, ska hem till sitt utplockade hus, där knappt något finns kvar efter att hustrun gått ifrån honom. Deras otrohetshistoria är det ingen som känner till. Så ska det förbli, tänker Anna som vill göra slut. Hennes älskare däremot, tror att de ska starta ett liv tillsammans.

Men inget går som någon av dem planerat. En olycka sker och de fattar katastrofala beslut som bara leder till sorg, död, elände och galenskap. De idiotiska val de gör förstör inte bara för dem själva utan för alla i deras närhet.

En bisarr, äcklig och faktiskt lite rolig historia tar sin början och sedan är det inte en lugn minut. Boken bara gasar sig igenom de mest vansinniga vändningar och komplikationer innan slutet (äntligen) kommer. Mycket spännande, ohyggligt enerverande (Johan och Anna är sympatiska och man lider med dem samtidigt som man nog gärna skulle se att de oskadliggjordes innan de började gå bärsärkagång) och skickligt skrivet. 

Hela historien är totalt flippad, men ändå någonstans trovärdig eftersom den utspelar sig i nutid bland småbarnsfamiljer i förorten. Titeln avslöjar en hel del om innehållet: vad vi är kapabla att göra för att skydda oss själva eller våra älskade.

Jag sträckläste med stor behållning. Anna och Johan måste vara de värsta huvudpersonerna jag läst om detta år, utan konkurrens.

-

För övrigt: För några år sedan läste jag en novell av Anna Jansson: "Farlig sanning". Den har en hel del likheter med Klas Ekmans roman, initialt. Någon mer som tänkt samma sak?


tisdag 20 september 2022

Var inte rädd för mörkret


Bokens titel: Var inte rädd för mörkret
Författare: Kristina Agnér
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 9 tim 29 min

Den här boken valde jag på Storytel, bara för att jag sett andra bloggare tipsa om den. Ibland är det riktigt skönt att inte ha den blekaste aning om vem författaren är, vad boken handlar om eller vilken litterär kvalitet man kan förvänta sig! Bara att hugga in, utan några som helst förutfattade meningar.

"Var inte rädd för mörkret" startar med att unga Alva flyr storstan efter att hennes pojkvän varit otrogen. Väldigt dålig tajming, för Alvas mamma har nyss dött. Nog borde Alva snarare ha blivit extra ompysslad, kan jag tycka. 

I Småland finns ett litet torp som Alva ärvt efter sin mamma, som i sin tur ärvt det efter sin mor - den mystiskt försvunna Evy. Dit åker Alva, med intentionen att röja ur stugan och lägga ut den till försäljning så snart det bara går.

Bland djup granskog och små undangömda sjöar ligger en by, Tosseboda, där Alva har sitt ursprung men inte känner någon. Här försvann hennes mormor under oklara omständigheter och har aldrig återfunnits. Här dog hennes mamma - och inte heller det verkar vara en naturlig död. Inte undra på att Alva blir lite skraj då någon klampar in i stugan för att sabotera. Skrämma iväg henne, kanske?

Det är en klassisk, mysig pusseldeckare förlagd i ett bedövande vackert Småland. Persongalleriet är nästan som i ett Cluedo-spel, med lika många män som kvinnor, lika många unga som gamla, lika många vänliga och välmenande som elaka och skumma. Alla ingredienser man kan önska sig i den här genren: lojala hundar, nya vänner, mängder av småkakor, fullmåne, höststorm, beckmörker, olåsta dörrar och låsta dagböcker. 

Det är välskrivet och inte på något vis unikt, men en riktigt trevlig lyssning medan man ägnar sig åt tråkiga hushållssysslor. God och välformulerad underhållning, tack för det!

måndag 19 september 2022

Det tomma boet


Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut
Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.


tisdag 6 september 2022

Slukhål


Bokens titel: Slukhål
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2022
Antal sidor: 333

Boken "Rotvälta" slutade så att man nästan var tvungen att läsa "Slukhål", och nu slutar även den så att vi måste läsa den tredje boken i serien ("Djuphamn", utkommer i maj 2023). Spännande!

Polisen Eira kör bil fram och tillbaka mellan Härnösand, Kramfors, Malmberget, Myckelgensjö, Gällivare, Bureå, Umeå, ja, jag minns inte alla namnen, men jag blir helt vilsen, vet knappt vart alla de här städerna ligger. Att Eira kör bil långt, mycket, ofta och fort för att överhuvudtaget kunna hinna med att se alla brottsplatser och hålla förhör med alla vittnen, det är solklart. Däremellan verkar hon äta förvånansvärt lite och bara sova när det finns möjlighet. Undrar hur hon orkar...?

Det är ingen större action i dessa böcker om kriminalarna i de tysta, vidsträckta, ångermanländska skogarna. Men det behövs inte heller: det går faktiskt utmärkt bra med en deckare där det sparas på blod, snask, biljakter och bomber som tickar ner. Jag gillar det! 

Ett mycket stort plus för att Eira ständigt kontaktar chefen, arbetskamraterna, åklagaren och de andra som hon jobbar med. Det är verkligen så långt man kan komma från tevedeckarnas alla smarta snutar som minsann klarar sig själva och aldrig frågar om tillåtelse eller väntar på hjälp. Eira ingår i ett team av utredare och det märks tydligt; hon är en viktig kugge men hon klarar sig inte utan de andra.

I den här boken hittas en man i en källare, död, uttorkad, hopkrupen. Har han lämnats där att dö? Av vem isåfall? Och varför i ett ödehus mitt ute i ingenstans? Han verkar inte heller vara den förste som gått detta öde till mötes - frågan är bara om det är ryska gangsters, en svensk seriemördare eller om dödsfallen har helt naturliga förklaringar.

Det är en bra bok, visserligen inget extraordinärt men för mig dög det bra med en välskriven berättelse som lockade till sträckläsning.

lördag 3 september 2022

Hemligheternas skafferi


Bokens titel: Hemligheternas skafferi
Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: My Holmsten
Förlag: Massolit förlag, 2017
Antal timmar: 11 tim 20 min

Tyvärr, detta är olyssningsbart. Tänk er tjejen i GPS:en som säger "Om tvåhundra meter, ta första avfarten till vänster" får i uppdrag att läsa en roman. I elva långa timmar. Nej, det funkar bara inte. Så stelt, och kantigt har jag sällan hört någon läsa. Alla huvudpersonerna låter onaturliga, inte avslappnade och vardagliga - men det blir också extra tydligt att författarens starka sida inte är dialoger. Figurerna tillåts inte ha ett (rimligt) talspråk, det är möjligen repliker på Dramatens stora scen. 

Jag ger upp efter halva tiden och det är främst uppläsarens förtjänst, inte författarens. Boken har fått  fem stjärnor av fem på Adlibris. Jättepoppis på Storytel. Fina omdömen, snälla ord - inte som mina här. Säfstrand har gett ut många böcker efter denna och det skulle hon rimligen inte ha fått göra om hon inte var väldigt uppskattad. Till och med en bok om hur man skriver feelgood, och då får hon väl anses vara expert. Alltså ska ni inte läsa den här recensionen så noga.

Handling: Dödssjuk mitt-i-livet-kvinna vägrar berätta för andra att hon är döende, tja, faktiskt ens sjuk. Beter sig överhuvudtaget egocentriskt och svårbegripligt. Det är nästan omöjligt att tycka om henne. Hon har givetvis en osannolik bakgrund som ingen känner till, knappt ens hon själv. Konstruerar ett korsord istället (det är ju så mycket bättre för hennes änkeman att senare tvingas lösa det för att begripa vad hans döda hustru dolde, än att sitta ner tillsammans och prata...). Reser till sin barndoms gård och rotar i det förflutna och försöker trixa ihop det med nuet. Dör. Lämnar åt alla andra att hantera chocken bäst de kan och förmår.

Den här sortens "jag dör och lämnar efter mig handskrivna lappar, intrikata brev, en röd kappa, ett knepigt korsord och tusen frågor - men jag kan inte säga att jag älskar er och är rädd för att dö", det är inget för mig. Men det är nog mig det är fel på, jag är en alltför krass och jordnära människa som borde hålla tassarna borta från feelgood.

fredag 2 september 2022

Vänligheten


Bokens titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2020
Antal sidor: 716

Sommarens bästa läsning? Jag har läst allt av John Ajvide Lindqvist och även om det finns sånt jag gillar mindre än annat så är det som helhet ett fantastiskt författarskap. I "Vänligheten" är det, enligt min mening, den bästa version vi ser. Den som finns i "Låt den rätte komma in" och som banade väg för alla de andra romanerna och novellerna. Här finns den där svärtan, sorgen och livströttheten - ni vet, som i Roy Anderssons grådeppiga reklamfilmer med sakta tickande väggklockor - blandat med värme, kärlek till vänner, omtanke om familjen, ljusglimtar som visar att livet ändå är värt att leva. 

"Vänligheten" är en väldigt fin bok om vänskap och hur vi människor i stort ändå vill varandra väl. Bortsett från då en mörk, ondskefull massa sipprar ut ur en gul container i Norrtälje hamn, förstås!

Som vanligt finns ett mått av övernaturlighet, här i form av ett antal högst ordinära människor som har egenskaper utöver det vanliga. De kan se eller höra fragment ur framtiden, vilket gör att de i vissa fall kan planera hur de ska ingripa i ett skeende som ännu inte hänt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och människorna vi lär känna; tre kvinnor och tre män, alla i sisådär 25-30-årsåldern. Några är vänner sedan barnsben, några är syskon, några bara bekanta. På olika vis är de insyltade i varandras liv och alla bär de på känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. En kväll möts de i centrala Norrtälje för att spela Pokémon Go. Det är upptakten till att några börjar hata varann, några blir förälskade, andra ventilerar känslor de haft i decennier. Extra fint att personerna faktiskt ändras under romanens gång.

Låt er inte avskräckas av de sjuhundra sidorna - den här romanen är väl värd det. Nu ser jag så väldigt mycket fram emot att läsa den nyaste boken, "Verkligheten", som jag hoppas går i samma stil. Hoppas, hoppas att den kommer på pocket snart!


torsdag 1 september 2022

Hon som kom före


Bokens titel: Hon som kom före
Författare: J. P. Delaney
Originalets titel: The Girl Before
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 392

Det här är en lysande intrig - men den hade passat bättre som novell eller kortroman. Att sega sig igenom nästan fyrahundra sidor är onödigt, för det händer i princip ingenting som inte hade kunnat avhandlas på hundra.

Emma och hennes pojkvän Simon flyttar in i ett märkligt hus i London - ett pyttelitet hus, nybyggt, ultramodernt, med extrem arkitektur och i stort sett ingen inredning. Huset är bevakat på alla möjliga vis och paret tillåts inte ens lägga frukt på köksbänken eller några bokhögar i sovrummet, skor i tamburen eller handdukar på badrumsgolvet. 

Allt ska vara perfekt. Inga saker får stå framme. Barn och husdjur är inte tillåtna. Taklampornas ljusstyrka och duschens vattentemperatur styrs av AI (eller mjaaa, något...). Men för Emma är det värt det, för hon har just varit med om ett skrämmande inbrott som även innefattade en våldtäkt.
 
Så träffar hon arkitekten, tillika ägaren, en stilig och rik man som heter Edward. Han är givetvis helt sinnessjuk egentligen - annars skulle vi ju inte ha någon story här. Han har full koll på exakt allt som sker hos personerna som bor i huset, inklusive vad de äter, hur mycket de sover, om de är friska och glada. Emma blir kär i honom och inleder ett förhållande med honom, Simon åker ut med huvudet före.

Några år senare flyttar Jane in i huset. Emma är inte med i bilden, om man säger så... Även Jane övervakas i detalj - och även hon uppvaktas av den skogstokige Edward. 

Vi följer Emma och Jane i vartannat kapitel. Deras historier är väldigt lika och upprepar sig ständigt. Men vem drar i trådarna: galne Edward, hans kumpan, huset själv? Framför allt: vem ljuger och vem talar sanning? När vi hör vad psykologer, väninnor, ex-pojkvänner, grannar och arbetskompisar berättar så inser vi att både Edward, Emma och Jane väljer att servera friserade fakta om sig själva...

En perfekt bok att läsa på tåget, när man försöker tänka bort medpassagerarnas oupphörliga snackande om svenska ko-raser (!), fotbollsligor och dagishämtningar - och idioten som satt intill mig och smaskade på en övermogen banan (det borde nästan vara grund för att bli avkastad från tåget!). 


torsdag 18 augusti 2022

Vad jag har läst:


Tre månader sedan jag senast skrev om en bok här. 

Jag gillar mest att skriva om BÖCKER och då blir det knepigt att hela tiden lägga ut något. De riktigt aktiva bokbloggarna och "bookstagrammers" är ju såna som lägger ut något varje dag. VARJE DAG! Kanske vilka böcker de fått, vilka de tänker läsa och vilka de faktiskt har läst. Eller tävlingar, tips, lekar, utmaningar och annat. Författarintervjuer. Förhandstips från förlagen. Releasefester.

Jag har inget av det där. Jag har bara mina recensioner. Jag inser att det gör att jag aldrig någonsin kommer att nå en större publik, för jag varken syns eller hörs tillräckligt bra.

Här är vad jag har läst och vill berätta för er om, den närmaste tiden:
"Vem har sagt något om kärlek?" av Elaf Ali
"Stöld" av Ann Helen Laestadius
"Problemet med får och getter" av Joanna Cannon
"Det tomma boet" av Lena Katarina Swanberg
"Skilsmässan" av Moa Herngren
"Hemligheternas skafferi" av Caroline Säfstrand
"När vargarna kom" av Charlotte McConaghy
"Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist
"Blodspakten" av Johan Rundberg
"De kapabla" av Klas Ekman
...och ytterligare några läsvärda böcker som jag plöjt sedan jag slutade blogga.

Skolstart och tillbaka till vardagen!


Nämen hörrni, FINNS det fortfarande någon som kikar in här emellanåt? Jag har inte skrivit på år och dag, känns det som, och det beror på att jag får allt svårare att klona mig själv. Borde det inte vara LÄTTARE nu när alla tre barnen är vuxna och självgående? Hunden likaså? Jag vet inte varför, jag får bara inte ihop mitt liv.

Jag har ett konto på Instagram. Det heter Boktanken, precis som bloggen. Tyckte det var torftigt jämfört med bloggen, men NEJ - det är inte det längre. På Instagram kan jag lättare lägga ut fina bilder och det går på många vis snabbare. Man tillåts skriva betydligt mer text nu även man fick tidigare, så jag tycker inte att boktips och recensioner blir lidande.

Men jag ska göra en kraftansträngning att ta mig tillbaka här ändå. (Eller så får det här vara min läsdagbok på nätet även om det inte finns en enda läsare kvar...)


fredag 20 maj 2022

En ensam plats


Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 



onsdag 18 maj 2022

Bokklubbsmordet


Bokens titel: Bokklubbsmordet
Författare: Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Lind & c:o, 2022
Antal minuter: 7 tim 25 min

Någon som minns SvD Helgs artikel för några år sedan, som blev så hånad för sin text om teppanyaki-hällen? Tja, det här är som en roman byggd på Svenskans överklassläsare. När man knappt tror att det kan bli värre, så blir det just det. 

Vi får följa åtta kvinnor - samtliga är svenska och har fint klingande efternamn, samtliga är lyckade och framgångsrika inom sina gebit, samtliga bor i Stockholms innerstad och har mycket gott om pengar - då de bildar en bokklubb som ska diskutera Maria Langs författarskap och deckare. 

Louise Malmgren och Anna Creutz verkar ha hängt ihop länge. De bjuder tre kvinnliga bekanta var till sin nystartade bokklubb och tror att inte de andra känner varann, men jisses vad de bedrar sig! (Ska inte avslöja något här, men det finns alla möjliga kopplingar mellan dessa åtta - samt deras partners, inte minst...)

När bokklubbsvänninorna träffas utanför sina prestigefyllda, kulturstinna, berikande och välavlönade jobb så går de på teater, fikar på dyraste caféet, lunchar på finaste restaurangen, shoppar kläder till sig själva i chica boutiquer eller bebisplagg på NK till det väntade barnbarnet. 

De är i 50-årsålern, driftiga, kompetenta, erfarna. Det upplägget tilltalade mig - men jag storknade snabbt på all "name-dropping" där vi får höra om verkliga restauranger, affärer, paradgator, skådespelare och kändisar. Visst skapar det en känsla av "Stockholm här och nu", men också det utanförskap som artiklar om teppanyaki-hällar ger. 

Det här är inte jag och inte mina väninnor. Det här är gräddan och de fattar inte själva hur bra de har det.

Men människor är otrogna, svekfulla och lögnaktiga även inom kultureliten och överklassen - så en medlem i bokklubben utsätts för ett mordförsök (knuffas mot Maria Langs stenstaty i Nora) och en annan mördas verkligen. (Tror vi. Inte säkert. Död, hur som helst.)

Det lockade mig att lyssna på den här ljudboken, om en grupp kvinnor som startar en bokklubb och plöjer Maria Lang-deckare samtidigt som en hel del av deckarna utspelar sig i deras egna liv. Charmigt feelgoodmysigt men med en oerhört stolpig och onaturlig dialog (har författarna ens provat att läsa sina repliker högt?!). 

Det händer just ingenting i den, om jag ska vara ärlig, och någon spännande mordintrig har den inte heller. Men vi får ju följa med till lyxiga takvåningar med stuckatur, designmöbler, färska snittblommor och take-away från finaste kvarterskrogarna (tillsammans med noggrant specat vin...) och lyssna på medelålders storstadskvinnor med makt och pengar som planerar att ligga med sin kompis man eller sin plastikkirurg eller den mörke, stilige kulturmannen de träffat på jobbet...

Lite lättare liv?


Fem veckor sedan senaste inlägget. Det är ju inte det att jag läser, det är att jag inte hinner blogga längre. Det har varit tufft i flera år - extremt mycket jobb och jag orkar inte gå in på varför jag inte bara jobbar mindre. 

Spyr på nästa människa som säger att vissa koketterar med att de har mycket att göra, för det är verkligen inte min mening. 

Det finns ingenting kul i det här, det är rent tvång: jag MÅSTE jobba så här mycket för att ha råd att existera (i nuvarande form, men det är klart att jag skulle kunna bara hiva allt över kanten och flytta härifrån och bo spartanskt resten av livet och TRO MIG, tanken har föresvävat mig tusentals gånger).

Men nu ser saker ut att ändras. Kanske kan jag andas lite lättare? Kanske kan jag sova om nätterna? Kanske får jag inte tillbaka magsåret? Kanske kan även JAG unna mig att ta ledigt efter middagsmaten, istället för att skynda tillbaka till kontoret en sväng på kvällen - och faktiskt lata mig på helgerna?!

Jag hoppas få återkomma med boktips. Det är tveksamt om jag har några läsare kvar efter att i åratal ha varit allt mindre aktiv, men det här startade ju ändå som en läsdagbok och får så förbli.

söndag 10 april 2022

Peril on the Page


Bokens titel: Peril on the Page
Författare: Margaret Loudon, pseudonym för Meg London, som är en pseudonym för Peg Cochran
Uppläsare: Marnye Young
Förlag: Tantor Audio, 2022
Antal minuter: 6 tim 50 min.

Oftast kommer Storytel med jättedåliga förslag på böcker de tror att jag skulle gilla. En massa feelgood och romantik, trots att jag nästan aldrig läser eller lyssnar till sånt. Men så föreslog de att jag skulle lyssna på "Peril on the Page" och jag fastnade för något med den. 

Kanske att den var så behagligt kort, knappt sju timmar? 
Kanske för den underbara inledningen "A murder in her quaint British bookshop drops American Gothic novelist Penelope Parish into her deadliest caper yet." 

På många vis är boken helt fantastisk: En supermysig engelsk bokhandel där man ständigt bjuder på te och kakor, har bokcirklar och vernissage och skrivarträffar. Handgjorda träskyltar med affärernas namn. Pubar, pajer, ölkvällar med frågesport. Mossiga farbröder och fnissiga tanter. En tjusig ung grevinna som väntar barn.

Den unga, amerikanska skräckförfattaren Penelope bor i en liten lägenhet i den här charmiga småstaden - Upper Chumley-on-Stoke - tillsammans med sin egensinniga katt. Och så dejtar hon stadens gulligaste polisman, såklart. Javisst ja, hon jobbar lite i bokhandeln, men även på en fin privatskola strax utanför staden, där hon undervisar i just litteratur.

Under ett litet evenemang i bokhandeln blir en lokal kändis mördad. Hoppsan! (Nästan barnvänligt, inget äckligt.) Penelope är genast där och rotar i detaljer kring dödsfallet, hittar skumma kopplingar, frågar ut den dödas arbetskamrater (som råkar vara på Penelopes egna på skolan...) och utreder mordet så gott hon kan. Hon berättar inte för polisen om vad hon misstänker och vad hon fått veta. Nej, hela hon är som om Lasse-Majas detektivbyrå skulle placeras i England och skrivas om för vuxna. Möjligen är Lasse och Maja smartare och mer väluppfostrade än den här oborstade amerikanskan...

En släng av "Morden i Midsomer" kanske - beroende på säsong - men nja, den är både vuxnare, blodigare och har långt fler svåra relationer i sig. Det här är en gullig mordhistoria som gång på gång får mig att tänka på sällskapsspelet Cluedo, ni vet med överste Senap som blivit mördad i biblioteket och professor Plommon som slagits ihjäl i köket. Penelope går igenom en massa tänkbara mördare, undersöker deras eventuella motiv, misstänker halva stan och hittar sedan en tänkbar förövare.

Uppläsaren pratar så t-y-d-l-i-g engelska att jag nästan undrar om detta är en språkintroduktion för ny-engelsmän. Det är lätt att begripa och historien är simpel. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag inte. Det här var feelgood fast med mord och elakingar, jättetrevlig lyssning och helt underbara miljöer. Toppen för den som vill ha mysig historia med mycket te, kakor, snokande deckarförfattare och kopiösa mängder skvaller.

lördag 9 april 2022

Rodham


Bokens titel: Rodham - a novel
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Penguin Random House / Black Swan, 2020 
(Blir galen på hur de i engelska böcker anger vem som äger rättigheter nu och ägde dem förr och vem som tryckte första upplagan eller gav ut den tjugoelfte och vilket förlag som är uppköpt av vilket annat men ingår i en tredje koncern. Det är en pingvin på framsidan, det räcker för mig)
Antal sidor: 417

Det här borde vara fantastiskt bra. Jag gillar det mesta av författaren Curtis Sittenfeld, inklusive hennes roman om presidenthustrun Laura Bush, så nog borde jag gilla romanen om Hillary Clinton, där hon aldrig blir en Clinton? 

Det är ett väldigt roligt upplägg! Bill Clinton och Hillary Rodham möts på universitetet och blir förälskade. De är ett par under några år men bryter sedan upp och går åt varsitt håll. Båda kandiderar till president, precis som i verkligheten, och deras kontakt under årtiondena är inte särskilt stor.

Det fiktiva paret gör sånt som det verkliga paret gjorde och i boken nämns riktiga politiker, domare, skådespelare, nyhetsankare vid namn. Politikern Bill Clinton och politikern Hillary Clinton har gjort just sånt som deras kopior i boken också gör. Det här ställer till det för mig, för jag känner igen mycket som sanna händelser eller åtminstone förvrängningar av inträffade händelser, med verkliga personer eller med fiktiva. Ibland är det däremot uppdiktat, påhittat, helt utan verklighetsgrund. Hur vet man vad som är vad?

För mig blir det svårt att skilja den verkliga, levande Hillary Clinton från författarens förvrängda men ändå väldigt verklighetsnära Hillary Rodham. Det är ytterst problematiskt, för jag inser att hjärnan är så beskaffad att man till slut lägger ner allt i samma fack: saker som har hänt.

Vi vet alla vad president Clinton utsatte en ung praktikant för - jag mår illa bara jag tänker på hur hon fått lida av detta i hela sitt vuxna liv och hur hennes namn i flera decennier har förknippas med något som de flesta tycker är småsnuskigt, komiskt och sexuellt snaskigt. Som om man kan bortse från att hon var just ung, oerfaren och i underläge! Som om man kan negligera detta att han var charmig, karismatisk, äldre, utöver att han var den fria världens starkaste makthavare - och hennes chef. 

När jag i Curtis Sittenfelds roman läser om en massa andra, liknande saker som författaren säger att Bill Clinton har gjort, så sväljer jag det helt. Tänker "ingen rök utan eld" - trots att det är ett förskräckligt förhållningssätt till faktauppgifter som man inte kontrollerat. Tänker "kunde han göra så mot den unga praktikanten, så gjorde han nog så mot andra". Plötsligt har det i min skalle planterats ett bestämd åsikt om att han förgrep sig på och sexuellt utnyttjade ett antal unga kvinnor som kom i kontakt med honom. Jag ogillar skarpt att bli manipulerad på det viset.

Likaså det sätt varpå Hillary beskrivs i boken: hon är ful, oattraktiv, osexig, ingen begriper varför Bill väljer just henne. Utseendefixeringen är enorm. Jag tänker "jaha, i USA är det tydligen allmänt accepterat att Hillary Clinton är en ganska ful kvinna". Trots att jag egentligen tänker på Hillary Rodham, den semi-fiktiva. Å, vad det stör mig!

Det här är helt enkelt alldeles för nära sanningen för att det ska bli riktigt läsbart, det känns... spekulativt, utlämnande, manipulativt. Dessutom är det olidligt tråkigt och segt att läsa om alla valkampanjer och underliga val som de ägnar sig åt i USA och där bokens senator Rodham ställer upp.

Det är dock väldigt spännande att se hur amerikanska politiker hela tiden måste tänka flera steg i förväg. Hur de ska klä sig rätt, ses på rätt ställen med rätt människor och alltid har perfekta svar på allting - och hur de ändå blir felciterade eller får fokus på något bagatellartat. Sinnessjukt mycket pengar och starka kontakter måste de också ha, det räcker inte att ha en vision om en bättre värld. 

Det måste krävas en exceptionell läggning för att klara av att vara presidentkandidat i USA.

fredag 8 april 2022

1959


Bokens titel: 1959 Ingrid och Georg, en kärlekshistoria
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2022
Antal sidor: 436

Ingrid har vuxit upp i Småland, men känner sig kvävd där och vill bort. Se något annat, träffa spännande människor, komma upp sig i den lite finare världen. Andra världskriget är över, Europa byggs upp på nytt, nu ska nya tider råda! 

Den mystiske, mörke Istvan kommer in i hennes liv - en 14 år äldre ungrare som först gör henne till sin hustru och sedan till ung mor innan han tragiskt omkommer i en bilolycka. Ingrid är nu ensam kvar i Stockholm, en änka på kanske 25 år, som på egen hand måste försörja sig och sin lille son Tom. Hon ordnar det genom att ta anställning som lärarinna på en flickskola. Och hon stortrivs! Hon och barnet bor i en minimal kokvrå och de äger inte mycket, men de har varann och Ingrid är nöjd med sitt nya, fria liv där hon bestämmer helt över sig själv.

Genom bästa väninnan Britt och hennes man, den framgångsrike filmregissören Ingvar, möter Ingrid skådespelare, hemmafruar - och journalisten Georg som hon blir förälskad i. Han är inte alls lika imponerad av sekelskiftesvåningar i innerstan, rika bekanta, fina kläder. Nej, han vill vara den moderne mannen som delar lika med sin hustru, bor i en bekväm förort, tar del i sina barns uppväxt och inte fjäskar för överklassen. Men först måste Ingrid lova hon trohet, gifta sig, säga upp sin anställning och flytta ihop med honom...

Det blir en hel del krockar när det unga paret ska försöka leva ihop, och här är nog berättelsen som bäst: i skildringarna av hur man presenterar varandra för sina respektive familjer och vänner, i det gemensamma vardagslivet och i drömmarna om framtiden.

I ett av kapitlen stoppar Ingrid i vredesmod ner handen i kakburken och äter upp den ena hallongrottan efter den andra, trots att hon bakat för att det ska räcka i några veckor. Hon glufsar i sig så många kakor  hon vill och det blir så tydligt: man kan inte båda ha kakan och äta upp den, men nog är det just vad Ingrid önskar (och jag med, rätt ofta).

Jag har läst varenda en av Helena von Zweigbergks böcker och tycker att hon är skicklig på att föra fram åsikter från båda sidor - många gånger handlar ju hennes böcker om havererade äktenskap eller uttjatade parförhållanden. Man kan lätt sympatisera med båda sidor och se förhållandet ur flera vinklar. Det uppskattar jag. Skulle jag och min man berätta om vårt äktenskap för någon utomstående så skulle vi garanterat lyfta fram helt olika sidor och inte alls ha samma syn på varför saker blivit som de blivit (eller vems fel det är...).

Mitt omdöme: En roman som många kommer att kunna igen sig och sina familjer i. Välskrivet och spännande trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Tyckte mycket om denna.

Tack för recensions-exet, en glad överraskning!


--
--
--

För den som orkar läsa lite till, mer privat:

Mina egna föräldrar var för unga 1959 för att kunna vara Ingrid och Georg. Mina mor-, far- och svärföräldrar däremot: år 1959 var de en bra bit äldre än bokens huvudpersoner men levde säkerligen med deras erfarenheter och värderingar. 

Jag känner igen en hel del och ryser åt det. Det hårdhänta sättet mot barnen, de arga greppen runt ens smala överarm, de ilskna blickarna. Ingrid gör det mot Tom; hon knuffar undan, hon bänder loss fingrar, hon är brysk, hon svarar inte på hans frågor, hon mutar honom att hålla tyst, hon tröstar inte utan tänker att han måste härdas. Georgs föräldrar är ännu värre, men tyvärr är de inte bara en författares påhitt, utan såna vuxna fanns det gott om... 

Det konstanta hånandet har även jag tidiga minnen av från den äldre generationen. Det var nog inte meningen som hån, utan som en rak uppmaning som skulle ge en god karaktär och fin uppfostran, men jag minns hur hånfullt det kändes när jag var liten, rädd, arg, ledsen, förtvivlad eller bara inte begrep att jag återigen hade gjort fel. "Sluta lipa, vad gnäller du för? Upp och hoppa, du är väl inget småbarn heller? Tyst med dig, nu får du låta mig vara ifred, sluta kläng, sådär gör man inte. Du är stor flicka nu! Gå ordentligt, dra inte i mig, hälsa fint på tanten! Sitt ordentligt, ät ordentligt, sparka inte med skorna! Har du sagt tack? Sluta med det där genast, var inte så besvärlig, låt maten tysta mun." Vad jag önskar att de bara kunde ha trott att jag skulle bli en bra människa även utan alla dessa gliringar och förmaningar. 

Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar och hos min mormor och morfar när jag var liten. Det fanns mycket som var bra med det, men det dåliga var just känslan av att man måste passa sig hela tiden. Akta sig för att göra fel. 

Och morfars vrål om man störde nyheterna på P1 eller sjöväderrapporten, herregud. Helena von Zweigbergk kanske har haft en sån morfar hon också, för i boken är det Georg som blir tokig om han inte får höra radionyheterna i tystnad, vilket gör att Ingrid och Tom tvingas tassa tyst och knappt andas förrän sändningen är över.

Jag har svårt att tro att min mormor eller farmor själva gjorde en abort, men däremot måste de rimligen ha känt flera unga kvinnor som gjorde det. Jag önskar jag hade fått veta mer om sånt, men det var svårt att prata med den generationen om sex, graviditeter, kärlek - annat än det sagoskimrande romantiska. När jag väntade mitt första barn tyckte min farmor att jag visade upp magen i för åtsmitande kläder (på 1990-talet), nu kunde ju alla se att jag var havande och därmed begripa vad jag hade gjort... Hon var tydlig med att hon tyckte att det var närmast genant att se på mig. 

Då är det inte så lätt att prata om djupt privata saker som om människor gifter sig av kärlek eller konvention, om de är glada för sina barn eller önskar att de sluppit dem, att de arbetar med det de vill eller får ge upp sina drömmar.

I "1959" ser jag drag av många av mina släktingar. Tänk att vi gärna föreställer oss att vi är unika, när vi i själva verket delar så ofantligt många erfarenheter. Någon annans berättelse kan kännas som en variant på ens egen släkthistoria. Visst är det fascinerande?


torsdag 7 april 2022

Spring eller dö


Bokens titel: Spring eller dö
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 375

Kriminalinspektören Karen är nu höggravid och ska snart föda sitt andra barn. Hon är närmare femtio och har blivit med barn helt på naturlig väg och högst oplanerat. (Detta känns osannolikt, men det kanske händer att 49-åringar blir gravida utan att ens försöka, vad vet jag? Hade varit lättare att smälta om hon varit 44, inte snart 50, tycker jag.) Genom hela boken verkar Karen knappt tänka på förlossningen eller barnet, annat än i korta stunder som då säkerhetsbältet knappt går runt magen eller då arbetskamraterna kommenterar hennes föräldraledighet. Eller då hennes irriterande familj envisas med att barnanpassa hemmet...

Några grubblerier kring bebisen förekommer knappt, men dels skulle det ju inte bli så mycket av en deckare då, dels har Karen mycket i bagaget som antagligen gör att det känns riktigt jobbigt att tänka på barnet. Hennes första son dog ju i en hemsk olycka.

Den som tror att "Spring eller dö" handlar mer om Karen, hennes uteliggare till man och deras gemensamma, ofödda barn har alltså fel. Det är en kriminalroman och beskrivningarna av Karens privatliv är korta och tillför bara mer "kött på benen".

Jag är ju stormförtjust i Doggerland och dess seder, språk och små egenheter. Inte heller denna gång blir jag besviken. Doggerland ska ha sin första pride-parad, helgen innan Oistra (den stora årliga ostronfesten). Det är strålande sol och kanske sista lediga dagen man kan sitta ute på hösten, innan stormarna och regnen kommer. Massor av folk är samlade i städerna, sitter ute i parker och på uteserveringar eller strosar runt på gatorna. 

Mitt i den sköna höstsolen, strax innan paraden, skjuter en gärningsman upprepade gånger rakt in i folkmassan. Där sitter även Karen, med sex veckor kvar till förlossningen, och ser hur offren faller till marken.

Det jag gillar med den här boken är väl främst att Maria Adolfsson inte upprepar sig, inte tjatar ut ett framgångsrecept, inte kör samma historia om och om igen för att den var lyckad. Hon förnyar sig. 

Min enda invändning är att premisserna för några av de grövsta brotten i boken (utan att säga vilka), bottnar i en förlegad syn på vad som är passande. Något som man kunde vänta sig av 1950-talet, men varken idag eller under 1990-talet som en kort del av boken handlar om. Det känns väldigt omodernt med de fördömanden och den bestraffning som några personer utsätts för på grund av hur de lever, vad de gör eller vilken situation de hamnar i.

Men jag gillar boken, såklart. Ingen tvekan!

Del 1 Felsteg
Del 2 Stormvarning
Del 3 Mellan djävulen och havet
Del 4 Spring eller dö
Del 5 Fallvind

söndag 20 mars 2022

Parmiddagen



Bokens titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor:

Ett suveränt upplägg för en spänningsroman: tonårsdotter med föräldrar ska fira nyår tillsammans med pojkvän och hans föräldrar, i en tjusig villa i fina kvarter i Stockholm. När det plingar på dörren och de båda föräldraparen ska träffas för allra första gången, får flickans mamma en chock - gästerna är ungefär de sista människorna hon vill träffa på jordklotet. En katastrofal kväll väntar, med trerättersmiddag och dramatik ända fram till tolvslaget.

Gillar idén och tycker författaren lyckas över förväntan med genomförandet. De vuxna är komplexa varelser, de unga är trovärdiga skildrade, dialogen är helt naturlig och hur skruvad historien än blir så är allt runt omkring så vardagligt att det är helt verkligt.

Förutom en riktigt bra story är det mängder av små luriga stickspår på vägen, sånt som gör att spänningen håller i sig till sista sidan. En del gissade jag i förväg men ännu fler saker trodde jag mig ha listat ut och fick sedan inse sedan att jag hade fel. 

Precis som i Mattias Edwardssons otroligt bra böcker om skuld, moral och svåra brott så kretsar den här täta historien kring några få personer som verkar vettiga och välanpassade, men som är tämligen dysfunktionella eller åtminstone har en massa svårigheter i sina liv. Sånt som inte syns eller märks till en början. Sedan är det en gnutta "Rosemarys baby" och lite av den där holländska (?) Herman Kochs "Middagen" också. Underbart att slippa övernaturligheter och trams. Det här är ingen kriminalroman, vi slipper helt polisarbetet trots att det redan på första sidan konstateras att några har dött...

"Parmiddagen" är en riktigt bra bok att bli helt uppslukad av!

tisdag 15 mars 2022

Mina längsta böcker

"De längsta böcker jag har läst" är utmaningen i Tisdagstrion hos Ugglan denna vecka. Jag misstänker att vi kommer att få se en hel del av samma böcker bland bloggarna idag, för det är ju ändå inte så vanligt att man läser väldigt tjocka böcker.


Mina tjockaste böcker står nog på landstället, för det är där jag orkar ta itu med tegelstenar. En snabb blick i bokhyllan här hemma - den med skönlitteratur, jag inkluderar inte fackböcker nu - visar att de tjockaste är:

Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling: 1.001 sidor 
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: 813 sidor
Trägudars land (inkl. Gryningsfolket och Offerrök) av Jan Fridegård: 789 sidor

Sedan kommer "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George: 675 sidor och "Wolf Hall" av Hilary Mantel: 648 sidor. Den bok jag dock allra helst skulle vilja läsa just nu men inte orkar ägna mig åt, är en riktigt tjock roman som jag längtat efter i ett helt år eller två (tappar räkningen nu med pandemin...). Det är den avslutande delen om Wolf Hall, "Spegeln och ljuset". 877 sidor.


torsdag 10 mars 2022

Sex år


Bokens titel: Sex år
Författare: Harlan Coben
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Originalets titel: Six Years
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: StorySide, 2014
Antal minuter: 9 tim 35 min

Jag har läst en eller två böcker av Harlan Coben förut, varav den första var "Berätta inte för någon" - en så usel actionthriller-deckare så jag såg mig tvungen att läsa en till av författarens böcker för att vara säker på att jag verkligen tyckte så illa om dem som jag gör.

Nu har det gått tio år sedan dess och jag ville ge Coben en chans igen. Reine Brynolfsson är en överraskande bra uppläsare, så ingen skugga ska falla över honom. Det är helt enkelt genren jag ogillar. 

Sånt här gör människorna i "Sex år":

Hoppar ut från bil när den kör.
Får händerna avsågade.
Slår med knytnävarna i ansiktet på annan person.
Sparkar i magen på annan person.
Ljuger och luras hela tiden.
Är inte civil utan agent.
Är inte polis utan anhängare till skummis.
Blir relegerad, suspenderad, sparkad.
Får kryptiska mejl.
Hackar sig in i dator utan att kunna lösenordet i förväg.
Är inte polare utan visar sig vara en sorts spion.
Är inte akademiker utan har det bara som täckmantel (gäller flertalet!).
Gifter sig men det är bara teater.
Är gift med flera på samma gång.
Är inte kär, bara låtsas vara det.
Är jättekär, men låtsas som ingenting.
Blir uppsprättad.
Sväljer cyanidkapsel.
Blir pepprad av maskingevär.
Smyger i mörk skog.

Är hårdkokt tuffing dygnet runt och blir givetvis aldrig trodd av någon utan måste kämpa på egen hand.

Positivt: Coben skriver rappt och med oväntat mycket humor samt har roliga liknelser. Det är aldrig segt, men huvudpersonen blir alltså jagad - och jagar själv - från första sidan till sista.


söndag 6 mars 2022

Speciella omständigheter



Bokens titel: Speciella omständigheter
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2019
Antal minuter: 59 min.

Ett innerstadspar väntar barn och behöver en större bostad, men det är dyrt med stora lägenheter i Stockholm så de sneglar mot radhus och villor i norrförorterna istället. En trevlig villa, lantligt belägen i Vallentuna, fångar deras intresse eftersom den är så mycket billigare än alla andra - och eftersom det tydligt framgår redan i annonsen att den säljs "på grund av speciella omständigheter".

På den välbesökta visningen samlar mäklaren ihop alla spekulanter i vardagsrummet och berättar vad de där omständigheterna är och varför ägaren har insisterat på att friskriva sig från allt ansvar. Något lever i källaren...

Det här var en mysryslig novell, som jag uppskattade. Lite snällare än Lindqvists vanliga. Den påminde mig mycket om barndomens skräckhistorier som vi kompisar viskade när vi sov över hos varandra, och halvt skrämde vettet ur oss. Noveller är finfin underhållning, tycker jag!

(Jag lyssnade på John Ajvide Lindqvists egen uppläsning. Hade hellre läst boken själv, men nu funkade inte det så det här var det näst bästa.)


tisdag 1 mars 2022

Kaffe med mjölk


Bokens titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal minuter: 3 tim 49 min

"Kaffe med mjölk" är en kort, koncentrerad berättelse om en mor-dotter-relation som sätts på hårda prov. Det är en oerhört tät text, som helt fokuserar på två personer: den unga kvinnan Tilda som studerar juridik i Stockholm och bor med sin hund i en minimal lägenhet, och hennes mamma Agneta som längtat ut men blivit kvar i uppväxthemmet i Gällivare, där hon sliter i äldrevården och bor med en karl som hon mest har som sällskap. 

Trots att Agneta inte ens fyllt femtio, räknar hon med att dö snart. Frågan är bara: hur ska hon kunna berätta det för Tilda? Den älskade dottern som är så långt ifrån henne, på så många vis. 

De hörs ibland på telefon, men har inte mycket att säga varann. Agneta berättar aldrig något väsentligt för Tilda: som att hon ska dö, som att Jörgen har flyttat in hos henne, som att hon älskar sin dotter mer än allt annat. Även dottern håller sig för sig själv och bjuder inte in sin mamma till närhet och samtal, utan sätter upp en hård fasad och demonstrerar sitt oberoende. 

Flera gånger tar Agneta sats och tänker berätta att tiden rinner ut, att hon kommer att dö ung, att det inte är långt kvar. Men det är så förtvivlat svårt att säga! Så mycket lättare att smussla med medicinerna, klä sig så att venporten inte syns, hoppas att Tilda inte begriper varför Agneta blivit så mager...

Mamman åker till huvudstaden för att träffa sin dotter, men det blir inte mycket lättare av det. I tunnelbanan hörs högtalarrösten ropa ut sitt "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform", och det blir så tydligt att det är just ett sånt avstånd som finns mellan mor och dotter. Dagarna hos Tilda visar i alla fall att det finns starka band mellan dem, precis som de vävda samiska band som figurerar i berättelsen och som gått i arv - bokstavligt och bildligt! - från mormorn till mamman till dottern.

Allt annat än Agneta och Tilda är suddig bakgrund; det verkliga dramat utspelas helt i orden som inte sägs. En vacker, vemodig och plågsamt äkta berättelse med fin känsla för detaljer. Skickligt läst av Marie Richardsons lugna stämma. Den här boken är en av få som jag ger etiketten "favorit".

måndag 28 februari 2022

Sågning av "Efter regn"

 


När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:
"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.
"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.
"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.
"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.
"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.
"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.
"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.
"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.


fredag 25 februari 2022

Usel ersättning för ljudböcker

 


Min kompis - här i bloggen ofta kallad bokklubbsväninnan, eftersom hon är det också - valde till en av våra träffar att vi skulle lyssna på en ljudbok. Jag har konsekvent valt bort alla ljudböcker, kan nämligen inte gå runt med hörlurar eller såna där ploppar man stoppar in i öronen (det är så obehagligt så jag tänker inte ens överväga det). För mig funkar det alltså inte att lyssna på en ljudbok på väg till jobbet (som jag bedriver i mitt hem...) eller medan jag städar, diskar, dammsuger eller joggar.

Lösningen har blivit att jag stänger in mig i köket, lagar någon gryta som tar lång tid eller bakar ett stort bröd. Då hinner jag lyssna på ljudbok - i högtalare - under tiden!

Bokklubbsväninnan valde att vi skulle lyssna på Christina Lindströms "Finns det björkar i Sarajevo?". Jag tog ett gratisabonnemang på Storytel för att kunna höra den. En himla bra bok som helt förändrade min syn på ljudböcker. Och vilken fantastisk skatt att plötsligt ha tillgång till så otroligt många böcker i mobilen!

Sedan dess har jag betalat Storytel varje månad för ett abonnemang. Ganska mycket pengar (vilket inte är samma sak som att det är dyrt!) så jag tänker att jag bör konsumera tre böcker per månad för att det ska vara värt det. 

Men så såg jag ett inlägg av barnboksförfattaren Tobias Söderlund, som berättade om de helt horribla ersättningsnivåer författarna får. Det är sinnessjukt dåligt betalt! 

Plötsligt får jag jättedåligt samvete. För 179 kronor i månaden lyssnar jag på mängder av författare, mestadels svenska. Vad får de för det? Ingenting! Ändå skriver många av dem på mitt Instagramkonto - den här traditionella bloggen är det nog knappt någon som känner till längre - och tackar för att jag lyssnat, skickar hjärtan och high-five-emojisar och är glada över recensionen. 

Det är ju bedrövligt! Ska de behöva vara glada för att någon liten bokbloggarskutt har skrivit att deras bok är otroligt bra, men de kan inte räkna med att jag har råd att köpa den inbundna boken och jag snyltar på deras årslånga arbete genom att lyssna på en ljudbok?! 

Det finns indiska internetbyråer som gör mitt jobb (grafisk formgivning) för en tiondel av vad jag måste ta för att alls överleva; de massproducerar logotyper för en femhundring och jag mår jättedåligt av den konstanta stressen av att behöva konkurrera med låglöneländer. Detta är lite samma sak: fina förlagens vackra inbundna böcker à 200 kronor konkurrerar med Storytels inlästa romaner där författaren får några spänn per lyssnare. 

Usch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Är det rimligt att författarna får så liten del av pengarna för en ljudbok? Går det att ordna så att de kan tjäna lite mer? Jag undrar uppriktigt. För jag vill verkligen att de ska ha en vettig inkomst av sitt arbete.

torsdag 24 februari 2022

Ondskans nätverk


Bokens titel: Ondskans nätverk
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Pahan verkko
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 479

Finlands största influencer, den vackra unga Lisa Yamamoto, syns på en kändistät mingelfest i huvudstaden. Det är den världsberömde finske rapparen Kex Mace som har releaseparty för sin nya skiva. Med på festligheterna är ett par hundra människor, varav en är Lisas brutale ex-pojkvän. Där är också en mystisk figur som efteråt syns på övervakningskamerorna, men som ingen minns. 

Lisa kommer aldrig hem efter festen, påstår hennes storgråtande rumskamrat. En dörrvakt som inte riktigt verkar tala sanning, ett kapat Instagram-konto, en japansk affärsman, manga-liknande skolflickor, en farlig krogägare som charmar kriminalkommissarie Jessica Niemi samt ett uppspolat kvinnolik figurerar också i de första kapitlen. Sedan är vi igång!

Jessica Niemi, som vi fick lära känna i "Den trogne läsaren", är smart, rik, snygg och sexig - men framför allt skicklig på att lösa brott. Den här gången blir det dock mer komplicerat än det hade behövt bli: hon får en ny chef som genast vill positionera sig och som inte drar sig för att försvåra Niemis arbete. Givetvis är denna kalla, kvinnliga karriärist med ständigt syrliga kommentarer homosexuell. (Lika givetvis: den IT-kunnige datanörden är en tafatt ung man som glufsar chips, fortfarande bor hemma och aldrig fått ligga.)

Detta är en kriminalroman med superkorta kapitel, cliffhangers och högt tempo. Många potentiella mördare springer runt i Helsingfors och dödar folk på bestialiska vis. Det är näst intill omöjligt att gissa vem som dödar och varför, eftersom det finns så många valmöjligheter (och eftersom vi läsare inte har en chans att lista ut alla "varför").

På minussidan: De trista könsrollerna. Jag brukar verkligen försöka att inte tänka så när jag läser skönlitteratur, det är ju ändå påhitt, men i den här boken är de grabbiga grabbarna så sexiga just för att de är macho, ärrade och tuffa, medan tjejerna är så sköra just för att man ser dem mest som sköna kroppar att utnyttja. Jag har svårt för det, när det gäller så stor andel av personerna i böckerna.

På plussidan: Det är väldigt kul att läsa om Helsingfors! Jag sträckläste denna kluriga och osannolika historia där man knappt hinner hämta andan.

Tack förlaget för recensions-ex! Liiite roligt hade jag åt att den snobbige rapparen Kex Mace (tror han egentligen hette Tim?) har ett artistnamn som är författaren Max Seeck men omkastat, hehe.

onsdag 23 februari 2022

Dubbelporträtt


Skärmdump från Västerbottenskuriren. 
Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.



Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv. 

tisdag 22 februari 2022

I hennes skor



Bokens titel: I hennes skor
Författare: Kattis Ahlström
Förlag: Storytel Original, 2021
Antal minuter: 7 tim 54 min.

Jag hade ingen aning om att Kattis Ahlström - förutom att vara programledare i ungefär allt som går att vara svensk teveprogramledare i - också är författare. Efter att ha letat lite på nätet inser jag att hon debuterade lagom till Lucia förra året, för bara några månader sedan alltså. Boken ingår i Storytels exklusiva material, där man kan välja mellan ljudbok och e-bok. Jag lyssnade på Ahlströms egen inläsning.

"I hennes skor" är som att lyssna på en tjejkompis som pratar oupphörligt över ett glas vin under en lång kväll - om sin nye kille som hon retar sig på, om sina unga vuxna barn som klarar sig nästan för bra utan henne, om mannen hon är lite småförälskad i, om barndomsvännen hon gled ifrån, om sin älskade strulputte till lillebror och om sin kantigt hårda mamma som alltid letar fel hos andra. 

Det är en varm och fin bok som jag lyssnade på med stor behållning, men som inte berör sådär fundamentalt att jag blir helt omskakad. Dock: måste all läsning vara så fantastisk? Ibland räcker det bra med att bara uppskatta berättelsen.

Det hela kretsar kring den framgångsrika copywritern Tove som närmar sig 50-årsåldern. När hennes mor svimmar och förs till sjukhus, åker Tove ner till Lund för att kunna besöka mamman varje dag. Inte så uppskattat, visar det sig! Tove hinner knappt kliva in i sjukhussalen innan mammans syrliga kommentarer haglar: varför kommer hon dit, och varför kommer inte hennes bror? Som om det inte räckte, så ringer en advokat och ber att få boka in ett möte - en kvinna i Norge påstår sig vara Toves syster, och söker nu kontakt med sin pappas andra familj. 

Som sagt, en tämligen sannolik och verklighetsnära berättelse om att vara medelålders och fundera på sin barndom och vad man egentligen vill göra med sitt liv, men även förstå sina närmaste bättre.

(Tyvärr går det inte att visa en bild på omslaget, eftersom Storytel har gjort allt för att jävlas med en: små lågupplösta bilder med en Play-knapp ovanpå. Jag retar mig kolossalt på sånt. Många bokförlag är fantastiska på att erbjuda högupplösta, fina foton av sina böcker. En fysisk bok hade jag kunnat plåta själv, men en ljudbok är ju omöjlig. Alltså blir det ingen bild på "I hennes skor", för Storytel fattar inte vikten av att tillhandahålla bra marknadsföringsmaterial.)
 

onsdag 9 februari 2022

Doggerland-release

Igår var jag med på Selma Stories författarsamtal med Maria Adolfsson, hon som skrivit de spännande böckerna om Doggerland. Vi var ett 60-tal gäster utöver förlagets arrangörer. 

Detta är verkligen den stora fördelen med videomöten och att i stort sett alla har såväl tekniken som vanan efter två år av restriktioner, karantän och isolering. På det här viset kunde vi alla delta i releasepartyt men på distans. Sextio pers utspridda över hela Sverige (och ett par från Finland, såg jag!). 

Jag är otroligt förtjust i Doggerland och dess miljö, kultur, traditioner, mat och språk. Önskar att det var jag själv som hade hittat på det här fiktiva landet och gjort det så genombra som Maria Adolfsson gjort; där man helt slukar konceptet och uppriktigt tror att öriket i Nordsjön mellan Storbritannien, Skandinavien och Nederländerna faktiskt existerar.


Jättespännande att lyssna på Maria och höra hennes tankar om både hur man bygger upp en ny värld i en befintlig och hur man skapar mordgåtor och spänning. 

De andra fick boken (50 deltagare av oss 60 fick den - och ytterligare en vann den under mötet) men jag var för sent ute för det. Nu får jag vänta på pocketen, för några inbundna böcker tillåter inte ekonomin. Glädjande nog håller författaren redan på med nästa bok i serien, så vi är säkra på att detta inte var den sista! Ser fram emot ännu fler resor till Doggerland inom kort.