söndag 31 maj 2015

Café Uppland


Bokens titel: Café Uppland - recept och guide till 48 caféer
Författare: Ylva Tryselius
Förlag: Isaberg Förlag, 2015
Antal sidor: 186

Isaberg Förlag har gett ut en serie fina böcker från olika svenska landskap, städer och regioner: Bohuslän, Dalarna, Gotland, Göteborg, Småland, Stockholm, Öland, Öresund, Östergötland och Österlen. Nu i dagarna kom boken om Uppland, mitt landskap!

Författaren har besökt ett stort antal caféer runtom i Uppland och valt ut 48 av dem som hon anser extra värda ett besök. Gemensamt för dem alla är att de satsar på hembakat kaffebröd, har en trevlig atmosfär, ofta ligger i anslutning till andra kulturhistoriska miljöer eller vackra omgivningar samt drivs av engagerade människor som lägger ner sin själ i caféerna. Boken tycks avsedd att inspirera till utflykter i landskapet, där man kanske först beser någon sevärdhet och därefter fikar i en trevlig kaffestuga.

Caféerna är indelade i geografiska områden för att underlätta planeringen när man gör sin söndagsutflykt med bilen eller tar motorcykeln på lite cruising (som min svåger gör, han åker alltid vackra landsvägar med sin mc och stannar vid någon avsides krog eller ett gammalt café), eller får med sig hela familjen på en heldags cykeltur i omgivningarna. Här finns kapitel från exempelvis Roslagen, Attundaland och Tiundaland - och vår kära huvudstad har fått ett helt eget kapitel.

Författaren har själv tagit alla fotona och de upptar minst lika stor del av boken som texten. Guiden är uppdelad i en beskrivning av varje café och innehavarna, en historisk återblick eller andra intressanta fakta om både bygden och fikastället. Därutöver är det mängder av bilder samt minst ett recept från varje ställe.



Den enda nackdelen med boken är väl att den är för fin för att jag ska vilja lägga den i bilen bland gamla McDonalds-papper, udda vantar, spolarvätskeflaskor och annat skräp. Snyggt inbunden, massor av lockande bilder och goda recept - det här är en fin guidebok till alla upplänningar som gillar att göra en mysig helgutflykt och mumsa hembakta bullar.

Betyg: Logiskt upplagd och snyggt formgiven faktabok om ett fantastiskt landskap (jag är heeeelt opartisk!).

Rekommenderas till: Fikasugna turister och boende i Uppland, som vill välja de allra bästa caféerna och sedan kunna gå hem och baka deras godsaker själva.

Snackis: Kanske inte så mycket att prata om, mer att använda som guidebok.

Länk till boken på Isaberg Förlag INBUNDEN eller Adlibris INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet! En mycket trevlig överraskning.

Tre män i en båt


Bokens titel: Tre män i en båt
Författare: Jerome K. Jerome
Originalets titel: Three men in a boat
Översättare: Jan Gehlin
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker, 1979
Antal sidor: 224

Det hör väl till allmänbildningen att ha läst "Tre män i en båt" - och jag trodde uppriktigt att jag hade gjort det. När boken valdes som månadens läsning i vår bokklubb så trodde alltså både jag och några andra att vi redan hade läst den någon gång på gymnasiet i tidernas begynnelse. Misstänker att jag bara skummat något i en antologi, för jag insåg snabbt att jag har inte alls tagit mig igenom denna bok förut.

Det började med att jag hade svårt att överhuvudtaget få tag på boken. De andra tjejerna visade upp sina exemplar, begagnade och lånade, och inte ett enda såg ut som det andra! Denna bok utkom första gången redan 1889 (ja, ni läste rätt!) i England och hette då "Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog". På svenska kom den redan året därpå, 1890, och sedan ytterligare sex gånger fram till dags dato, ibland med tillägget "För att inte tala om hunden".

Jag lyckades roffa åt mig ett billigt, inbundet och väldigt fint ex på Bokbörsen - men mina bokklubbsväninnor hade helt andra utgivningar och det är alltid kul att jämföra.

Boken är helt lysande som puttrig, varm och roande underhållning. Jag är uppriktigt fascinerad över hur en roman kan överleva så länge och fortfarande vara både lättläst och rolig. Humorn är fantastisk: underfundig och klipsk.

Historien är mycket enkel: Jerome själv, i boken kallad J, bestämmer att han måste vila upp sig. Inte för att han direkt har ett ansträngande liv i mina ögon - han älskar arbete, åtminstone att titta på andra som jobbar - och tar med sig sin ettriga terrier Montmorency samt sina två vänner Harris och George. Alla tämligen lättjefulla ungkarlar! De tre männen och hunden hyr sedan en roddbåt och tar sig en långtur på Themsen, med ideliga stopp för övernattning i småstäder utmed floden. De råkar ut för många missöden och framstår som inkompetenta i de flesta avseenden, kan knappt laga mat eller tvätta kläder, vet knappt hur man angör en brygga eller styr en båt.

Jag läste på en hel del fakta under läsningens gång, dels för att jag ville se hur de färdades utmed Themsen och dels för att jag ville veta mer om den tidens nöjen. Mycket intressant, gör det ni med!

Under den viktorianska eran var folk pryda på många vis, men de hyllade också friluftsliv med motion och frisk luft. Det där med att hyra en båt över en helg verkar ha varit mycket vanligt. På floden fanns segelbåtar, pråmar och ångbåtar men även mängder av roddbåtar (som inte nödvändigtvis roddes utan kunde dras med hjälp av draglinor på land).

I de många småstäderna vid flodbanken fanns pubar och gästgiverier, övernattningsmöjligheter som liknar dagens bed & breakfast, och den tidens folknöje: att besöka historiska platser där kungar och erövrare hade utkämpat slag, krönts, gömt sig, gift sig eller dött och begravts.

Förutom själva historien tyckte jag att det var roligt att läsa om sånt som matlagning, inköp i alla dessa specialiserade bodar, hästdroskor, fotsida klänningar, springpojkar och annat som visar på en tid som är så skild från vår. Det mesta i boken, även de mer osannolika historierna, är tydligen självupplevt av författaren som rott på Themsen med sina vänner åtskilliga gånger.

Mitt foto: De tre orutinerade matlagarna försöker öppna en burk konserverad ananas utan att använda en burköppnare...

Betyg: En otroligt positiv överraskning, inte alls en mossig gammal bok utan skön underhållning!

Rekommenderas till: dem som gillar läsning som lägger sig som mjuk bomull inom en.

Snackis: Vi i bokklubben hade en väldigt rolig kväll med många skratt när vi pratade om de tre unga herrarnas drönaraktiga liv på floden.

Boken får ni försöka hitta på bibliotek, på antikvariat, på Bokbörsen eller hos bekanta som har ett tummat ex i bokhyllan.

fredag 29 maj 2015

Parallellt

Nejdå, jag har inte dött! Just nu läser jag tre böcker parallellt - och är inte klar med någon av dem. Men recensioner kommer snart. Jag ska bara överleva studenttider, avslutningar, födelsedagsfiranden och miljoner jobbuppdrag först. Gulp.

Inom kort ska ni i alla fall få läsa mer om de här tre romanerna - och en otroligt fin faktabok om uppländska caféer:





måndag 18 maj 2015

Aimée & Jaguar


Bokens titel: Aimée & Jaguar - en kärlekshistoria
Författare: Erica Fischer
Originalets titel: Aimée & Jaguar
Översättare: Eva Liljegren
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 1998
Antal sidor: 276

Vissa böcker är svårare än andra att sammanfatta och sätta ett betyg på. Det här är en sådan. Ännu en av alla böcker jag läst om andra världskriget, men den är samtidigt annorlunda. På många vis är den så osannolik så man tänker att den kanske är ett filmmanus.

I Berlin 1942, mitt under brinnande krig, träffas Elisabeth Wust och Felice Schragenheim. De båda kvinnorna blir förälskade i varann. På många vis är de är ett udda par: Elisabeth, kallad Lilly, är 29 år och gift och har redan fyra söner, Felice är endast 20 år och lever ett helt annat liv. Deras kärlek måste förstås hållas hemlig, på 40-talet skyltar man inte öppet med att man är homosexuell - och i krigets Tyskland är det direkt livsfarligt eftersom nazisterna har som mål att utplåna alla homosexuella.

Som om det inte var nog med åldersskillnaden, familjeförhållandena, otroheten och nödvändigheten av att hålla det lesbiska förhållandet hemligt så är Felice judinna. Gestapo är på jakt efter henne och hon måste fly för sitt liv. Och Lillys man är en övertygad nazist...

Lilly får ett smeknamn av Felice: Aimée - den älskade. Själv kallar sig Felice för Jaguar, som ett snabbt och smidigt kattdjur. De unga kvinnorna har en intensiv kärlekshistoria och skriver massor av brev till varann, oftast undertecknade "Aimée" och "Jaguar".

Det här är en fullständigt sann berättelse, nedtecknad av Erica Fischer i början av 1990-talet. Hon har fått tillgång till material som Lilly hållt undangömt i årtionden: dagböcker, mängder av brev, foton.

Boken är på många vis en fruktansvärd läsning. Jag får alltid ett sug i magen av sorg och oro när jag tänker på alla dessa levnadsglada, vackra, smarta, kompetenta, unga människor som placerades i gaskamrarna och utrotades för sin religions skull. Vad vi har gått miste om, för att de och deras familjer utplånades!

Felice var en av dem. Hon dog under en av de ökända dödsmarscherna mellan två koncentrationsläger. Man vet inte exakt när men det bör ha varit några månader innan freden. Hon var 22 år gammal.

Lilly levde ända till 2006, hon var 93 år då hon dog. Det hemska är att jag har så svårt att tycka om henne. Hon framstår som hård och kall, omogen och väldigt egocentrisk. Även författaren inflikar ibland personliga kommentarer där hon upplever att Lilly skarvar för att framställa sig själv i bättre dager. Det är svårt att riktigt ha den där sympatin för Aimée, men det gör också att boken verkligen visar att det är två riktiga människor det handlar om - inte en Hollywoodprodukt.

Betyg: Hur kan det någonsin bli annat än gripande att läsa om omöjlig kärlek?

Rekommenderas till: alla som har intresse av Förintelsen.

Snackis: Kanske.

Boken finns inte längre på svenska, men på tyska och engelska om man inte hittar ett begagnat exemplar.

söndag 17 maj 2015

Glitterspray


Bokens titel: Glitterspray och 99 andra klintbergare
Författare: Bengt af Klintberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Atlantis, 2007
Antal sidor: 289

På baksidan av boken står följande information, som jag tycker är värd att återge: "Ur NE:s supplementsband: Klintbergare Populär benämning på ett slags moderna vandringssägner, som av många uppfattas som sanna."

Det är helt enkelt rätt spännande och roande att läsa alla dessa berättelser om sånt som folks grannar, systrar, lärare, morbrors nya frus bonusson eller fotbollstränare har varit med om. Ni vet, de där historierna som man värjer sig emot och säger "Nej, det är ju omöjligt!" eller "Det tror jag inte på" - men blir överbevisad för vännen har ju alltid själv hört detta och kan berätta så inlevelsefullt. Även om det ofta gäller någon man inte kan kontrollera det hela med.

Jag har tidigare - nu pratar vi decennier sedan - läst de två storsäljarna "Råttan i pizzan" och "Den stulna njuren". Det här är nog den nyaste av hans böcker om folksägner, men den kom ut 2007 så även det är några år sedan.

Alla tre böckerna är läsvärda, roliga och underhållande. Men mer än så: de är nödvändiga. Jo, jag tycker faktiskt det. Man måste kunna förhålla sig kritisk till det man hör och läser, kunna se anledningarna till varför folk berättar vidare vissa historier och förstå hur det kommer sig att vandringssägnerna berättas om och om igen.

Själv är jag så knastertorr så jag har svårt att tro på något alls. Uppvuxen i en familj där man alltid förväntades analysera, ifrågasätta, debattera, kritisera och förhålla sig avvaktande till det mesta. (Jag har svårt att tro på något alls, men nu är det ju inte mig recensionen ska handla om...) Som jag ser det, så bör så många som möjligt läsa af Klintberg och ta sig en liten funderare på vad man accepterar som sanning och vad man själv för vidare.

Betyg: Det här tillhör vår kulturhistoria och säger mycket om vårt samhälle, vår moral och etik, våra värderingar och ideal.

Rekommenderas till: alla som har någon form av socialt liv där man pratar "väder och vind" med andra - och hör dessa moderna vandringssägner. Borde snudd på vara obligatorisk läsning i högstadiet.

Snackis: Ja gissa om man skulle kunna prata hela kvällen!

P.S. Detta har inget med boken att göra, men författaren är storebror till den fantastiska textilkonstnären och designern Gunila Axén och till min barndoms clown Manne af Klintberg. Tänk vilken kreativ familj de måste ha växt upp i!

lördag 16 maj 2015

Världens dåligaste språk


Bokens titel: Världens dåligaste språk
Författare: Fredrik Lindström
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2001
Antal sidor: 224

Är man det minsta intresserad av svenska - det svenska språket i skrift och tal samt dess utveckling - så är det här en bok man inte bör missa. Fredrik Lindström skriver både underhållande och initierat om sånt som stavning (vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer det?), talspråk och skriftspråk, historiska jämförelser, språkets utveckling, lånord genom tiderna, slang och mycket annat.

Ofta läser jag såna här böcker med stor behållning men glömmer det mesta efter ett tag. Just "Världens dåligaste språk" tycks däremot ha gjort ett stort intryck på mig, för trots att jag läste den för 14 år sedan kan jag bara genom att bläddra lite i den kom ihåg i stort sett allting. Massor av bra exempel och roliga tankar kring språket.

Betyget: Klart läsvärd!

Rekommenderas till: alla språkmuppar, skribenter, historie- och kulturintresserade.

Snackis: I viss mån finns det diskussionsämnen här.

Länk till boken på Bokus: POCKET.


fredag 15 maj 2015

Tao enligt Puh


Bokens titel: Tao enligt Puh
Författare: Benjamin Hoff
Originalets titel: The Tao of Pooh
Översättare: Erik Frykman
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1988
Antal sidor: 189

Den här boken har redan trettio år på nacken - den utkom i USA år 1982 - och har fått mängder av uppföljare (skrivna av andra författare och i snarlika ämnen). Jag hittade den gamla pocketen i bokhyllan och ser på försättsbladet att jag fått den på min 23-årsdag på stenåldern av en kompis som redan då var lite flummig.

Det är en tunn liten bok, inte ens 200 sidor, och texten är satt i åtminstone 14 p vilket gör att den snarast ser ut som en Första Läseboken för ettagluttare.

Eftersom jag aldrig någonsin har gillat den feta, gula, lilla björnen med det begränsade intellektet har jag väldigt svårt för hela upplägget. Om du vill bespara dig de få timmar det tar att läsa boken så räcker det med en blick på omslaget. En sammanfattning av Benjamin Hoffs hela idé om att Milne ville lära ut taoism:
Taoism? Vad är det? Egentligen något enkelt. Att leva utan förutfat-
tade meningar om hur livet ska levas. (Observera att jag härmade den gräsliga avstavningen!)

Det här är en sån där carpe diem-bok som torde tilltala folk som gillar mindfulness. Jag hör inte till dem.

Hursomhelst blev "Tao enligt Puh" en monumental succé då den kom ut och författaren har säkerligen blivit rik på sina slutsatser om att man ska leva i nuet och "bara vara". Boken rymmer korta utdrag ur A.A. Milnes Puh-historier och extremt lättlästa analyser av dessa.


Originalillustration till Winnie the Pooh av Ernest Shepard.

Betyg: Lättläst, livsbejakande, lite larvig levnadsvisdom. Och en lallande nalle.

Rekommenderas till: alla som är nyfikna på taoism.

Snackis: På ett retreat, med tända blockljus överallt och rökelse i rummet, över en kopp blaskigt grönt te. Kanske.

Boken hittas på antikvariat, loppisar och liknande.

torsdag 14 maj 2015

Vid fyrtio börjar livet


Bokens titel: Vid fyrtio börjar livet
Författare: Stefan Åberg
Förlag: Andra rum Förlag, 2013
Antal sidor: 367

För att vara en egenutgiven bok är detta en snygg debutroman, det måste man säga, men någon skulle gärna fått kapa den rejält. När jag hade läst 170 sidor började jag bläddra för att se hur långt jag hunnit, hur mycket jag hade kvar. "Hälften! Har jag bara läst hälften?!" Trehundrafemtio sidor är för långt för den här boken, som är större än en pocket och utnyttjar satsytan maximalt.

Jag skulle gärna velat skära ner texten ordentligt; allt från utläggningar om hur golf funkar till vilket vin man ska dricka till maten eller en oförklarlig resa till Ungern. De tillför inte boken något, utan drar ner tempot och prövar mitt tålamod.

Nu känner ju inte ni andra min man och ni har heller inte läst hans brev eller andra litterära mästerverk, men det har jag. Han skriver precis så här! Medelålders civilingenjör som pratar som folk gör mest, men med ett skrivet språk som känns aningen föråldrat och stelt. Formuleringarna är helt enkelt lite för perfekta och tillrättalagda, i synnerhet dialogerna.

Boken utspelar sig de allra sista åren under 1990-talet och författaren har fått med mängder av roliga tidsmarkörer som jag verkligen uppskattar. Det är modigt och roligt att han har valt en tid som ligger så nära oss, bara 17-18 år tillbaka, men som ändå skiljer sig så väsentligt från ett liv år 2015. Jag uppskattar det, för de flesta författare skriver om nutid eller väljer århundraden eller årtionden som ligger betydligt längre bort än 90-talet.

Huvudpersonen Pontus är en frånskild trebarnspappa. Han har en pärm där han klistrar in urklippta kontaktannonser och sedan följer upp dem med brevsvar, foton, nedskrivna kommentarer som prydligt anger när han skickade ett brev och vad han fick tillbaka. Han framstår som revisorsnoggrann och pedantisk. Hade det utspelat sig idag så skulle han säkert ha valt att göra ett Excel-ark med alla bekantskaper...

Pontus är på jakt efter en ny kvinna sedan hans barns mor lämnat honom och deras kärleksfattiga liv. Det är intressant att se hans utveckling från deprimerad till kontaktsökande till exalterad och sedan smått resignerad, i olika faser.

Han grubblar kring hur mycket engagemang han ska lägga ner på varje kontaktannons och vad det egentligen leder till. Några turer till krogen blir det också (där han för övrigt hinkar i sig så mycket så jag undrar om han är alkis; ramlar man inte ner medvetslös efter fyra drinkar, några starköl och sedan ytterligare sprit?!) men det är svårt att ragga på dansgolvet.

Ibland har jag lust att snabbspola Pontus och hans liv! Skippa alla långa redogörelser för kontaktannonsernas signaturer "Kvinna 51", "Vad har du att förlora?", "Nattens drottning" och exakt vad de skrivit, vilken färg det var på deras brevkuvert, hur de tar trevande kontakt per telefon, vilken hårfärg de har och om Pontus kommer att finna dem attraktiva.

Det som är bokens stora behållning är huvudpersonens mindre trevliga sida: utan att avslöja handlingen kan jag säga att han skulle kunna ligga med en tjej en kväll, gå på restaurang med en annan kvällen därpå och på hemvägen därifrån stanna till vid en tredje tjejs hus bara för möjligheten att få se henne genom fönstret. Han velar mellan de olika kontaktsökande kvinnorna - och det gör även de med honom. Det är en invecklad parningsritual där alla mäts och vägs och betygsätts.

På många vis får jag en känsla av att detta är en autentisk dagbok som man har broderat ut till en roman. Det blir lite överlastat med alla beskrivningar som inte tillför berättelsen något, men jag kan samtidigt tänka mig att det var så här. På riktigt! För den "Pontus" som författaren känner. Den levnadsberättelsen är förstås viktig och kanske trösterik för många.

Om jag själv hade genomlevt en skilsmässa är det möjligt att jag skulle såga min recension. Kanske är det här precis vad man behöver när man är mitt uppe i en trasig kärleksrelation? Byt ut dagstidningarnas kontaktannonser mot dagens dejtingsajter, så är det mesta sig likt. Alla längtar efter ett liv med kärlek och lagom doser av ensamhet och parliv.

Mitt foto: Det här utspelar sig på den tiden då kontaktannonser besvarades med riktiga brev, ofta handskrivna, som postades i vackra kuvert och frankerades med fina frimärken.

Betyg: Jag gillar bokens idé och huvudpersonens utveckling, men skulle föredragit en stramare version som koncentrerat sig på väsentligheterna.

Rekommenderas till: folk som genomgår en kris i sitt förhållande, kanske? Eller 40-åringar?

Snackis: I viss mån, ja.

Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till Stefan och Andra rum Förlag för recensions-exet!


tisdag 12 maj 2015

Fler puffar för trevliga bloggar

Ytterligare några bokbloggarfavoriter! Jag är inte ens säker på att de känner till Boktanken eller har den blekaste aning om att jag länkar till dem, men jag tycker det är lite skönt att vara hyfsat anonym på nätet och att låta andra vara detsamma.

I kommentarer dyker det ofta upp samma förnamn gång på gång så till slut lär jag mig ju att koppla ihop bloggarna och personerna bakom dem. Alltid roligt att få ett livstecken från läsarna!





Helena driver Ms Hisingen och jag gillar hennes blandning av tung och lätt litteratur, ungdomsböcker och vuxenromaner, svenskt och engelskt. Hon hinner läsa mycket mer än vad jag gör, men jag tror vi har rätt lika smak när det gäller böcker.


Josefin driver Nobelprisprojektet och jag gillar att läsa hennes recensioner för hon är så sällsynt välformulerad och genomproffsig på något vis.


Malin driver Jag och mina böcker och jag gillar att det är en snygg blogg med underhållande inlägg som håller sig till ämnet (litteratur!). Sedan är det en annan femma att jag nästan aldrig läser de böcker hon tipsar om, men jag har helt enkelt inte fastnat för Young Adult eller fantasy eller långa serier. Tur nog finns det en hel del annat i bloggen också.


Carolina driver Romeo and Juliet och jag gillar hennes snygga upplägg av bloggen, precis i min smak: tydliga ingångar som berättar om titel och originaltitel, författare, utgivningsår, antal sidor, den första meningen, hennes betyg på boken och mycket mer. Överskådligt, trevligt och välskrivet!

Fler följer vid tillfälle. Nu måste jag ägna mig åt betalt arbete istället för detta icke inkomstbringande nöje.
//Joelinda

måndag 11 maj 2015

Tematrio: Livet under andra världskriget

Ett ämne man skulle kunna göra en tema-hundring av, istället för en tematrio: Denna vecka tycker Lyrans Noblesser att vi ska lista tre böcker som handlar om andra världskriget. Tre! Det är ju ingenting. Menade du inte tio åtminstone?!




Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv är en alldeles underbar bok - klicka på länken för att se min recension. För mig var det helt chockerande att inse hur amerikanerna behandlade de japanska invandrare som bott i landet i decennier, som rotat sig, fött barn och skapat arbeten, blev deporterade till stora interneringsläger under kriget.


The Buddha in the Attic är på samma tema, om den amerikanska interneringen av japaner, och den är så vackert skriven så den hör till en av mina absoluta favoriter. Vi får följa namnlösa japanska kvinnor i alla åldrar i ett allt annat än lätt liv i USA. Jag tror den heter "Vi kom över haven" på svenska.


Boktjuven utspelar sig däremot i Europa och handlar om livet i en småstad i Tyskland 1939, där flickan Liesel måste lära sig att hantera krigets fasor (och avsaknaden av böcker!). En fantastisk bok som lyckas med det märkliga att hitta en ny infallsvinkel då den beskriver andra världskriget. Det var flera år sedan jag läste den, men jag har glömt att recensera den här.

//Joelinda



Puff på favvisar

Idag puffar jag på några av mina bokbloggarfavoriter! En del av dem har lagt in min blogg bland favoriter, en del har det inte. Några har överhuvudtaget inte en sån spalt med favoritbloggare. Mig kvittar det, alla kan inte gilla alla - och en del kanske inte har hittat hit eftersom jag är usel på att marknadsföra mig (vilket är tämligen ironiskt med tanke på mitt yrke).



Helen driver Midnatts Ord och jag gillar att hon mestadels håller sig till bokrecensioner (även om det just idag dök upp en kattunge i flödet!) och skriver på ett sätt som lockar mig till läsning trots att jag nästan aldrig har hört talas om böckerna hon tipsar om.


Linda driver Enligt O och jag gillar att hon - precis som hon utlovar i sin "programförklaring" - blandar all möjlig litteratur inom de mest skilda genrer. Dessutom skriver hon var och varannan dag, vilket gör bloggen levande.


Bea, Sara och Judit driver Beas bokhylla och jag gillar att de har en (mestadels, om man hoppar över listorna över vad de har läst den senaste månaden eller ska läsa den kommande månaden...) lättsam och givande blandning av tips, recensioner, fina omslag, roliga iakttagelser och en del annat.


Mrs Calloway driver A Room of My Own - men jag misstänker att hon heter något annat och att jag egentligen har sett hennes riktiga namn bland kommentarerna här på min egen blogg - och jag gillar hennes blogg för att man aldrig har den blekaste aning om vad man kommer att få läsa där: det är en otrolig massa böcker som nämns, inte alls bara nyutkomna, och riktigt spännande tips. Layouten ger mig lite huvudvärk, men det gör inget för sidan är så intressant.


Helena driver Fiktiviteter - och jag gillar den jättejättemycket men jag kan faktiskt nästan inte läsa den... Verkligen trist. Bloggen är mycket välskriven, genomtänkt, intresseväckande och snygg. Men typsnittet är så tunt att det spricker i staplarna och trots att jag har en stor skärm orkar jag sällan läsa inläggen; det är som att titta på sytrådstunna ljusgrå linjer mot en vit bakgrund... Synd, för det är en av de bästa bokbloggarna, i mitt tycke.

Fler följer vid tillfälle!
//Joelinda


söndag 10 maj 2015

Tills man dör lever man


Bokens titel: Tills man dör lever man
Författare: Niklas Källner
Foto: Love Strandell
Förlag: Bonnier Fakta, 2015
Antal sidor: 175

"Där kommer Skavlan-Niklas!" vrålade en kvinna bredvid mig på förlagsfesten och busvisslade så jag fick ringningar i öronen. Jag har sett några avsnitt av Skavlan, säg ett tiotal, men aldrig hela program och därför hade jag inte en aning om att det fanns någon annan än norrmannen och hans gäster i serien.

För mig är Niklas Källner en totalt okänd person, jag har inte hört hans namn tidigare och jag skulle aldrig ha kunnat känna igen honom på stan (hur skulle jag kunna det, när jag aldrig sett honom?!). Men inför Pocketparty 2015 på Sturecompagniet häromdagen var jag tvungen att kolla upp honom då han skulle vara kvällens moderator. På Wikipedia stod något om att Källner är journalist, tevemänniska, reporter, men det sa mig inte så mycket.

Nu sitter jag alltså här med ett fantastiskt tjusigt recensions-ex i händerna, "Tills man dör lever man" av den där Skavlan-Niklas som fick andra tjejer att busvissla. Sprillans nyutkommet, direkt från tryckpressarna. Bokens pärm har ett snyggt tryck med två sentenser - inte titeln - som man lär missa om man inte är så klåfingrig som jag är och måste pilla bort skyddsomslaget.


Niklas Källner sa inledningsvis på Pocketparty att han inte känner sig som en författare men antar att han får räkna sig som en sådan från och med nu. Jag vet inte heller om jag skulle säga "författare" om honom, men jag gillar verkligen hans intervjustil och boken som är ett sorts reportage med fragment ur verkligheten. Lite komiskt dock att vi får en så vackert inbunden bok på en kväll där man marknadsför pocketböcker.

Boken är snyggt layoutad av Sara R. Acedo på härligt papper, lättläst och intresseväckande, full av fina färgfoton tagna av Love Strandell. Jag har i många år varit en hängiven beundrare av engelsmannen Louis Theroux och faktiskt påminner Niklas Källner en del om honom både fysiskt och i intervjustil: en man som på ett försynt och ödmjukt sätt ställer frågor till intressanta människor och låter dem leverera svar man kanske inte väntat sig.

Jag har även följt "Humans of New York" på Facebook under en lång tid, något år nu, och det här är mycket likt: Gå fram till vem som helst på gatan, ta ett fantastiskt foto av personen, fråga någon djup fråga och få ett överraskande djupt svar. Folk öppnar upp sig mer än man kan ana! Brandon, mannen som ensam ligger bakom den omåttligt populära "HONY" har också gett ut en bok med foton, frågor och svar från sina kortintervjuer.


Betyg: En spännande bok i all sin enkelhet, snygg och underhållande. Tror tyvärr att boken - med alla sina fina bilder - inte lämpar sig för billig pocket och därmed kommer mängder av människor att missa läsningen, för det är lite för dyrt att betala för en inbunden bok med ett innehåll som man slukar på några timmar.

Rekommenderas till: folk som gillar Skavlan-Niklas eller folk som behöver bekymmerslös och varm underhållning.

Snackis: Inte alls.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.


tisdag 5 maj 2015

Augustprisvinnare - min egen utmaning

Min egen lilla läsutmaning: att jag under 2015 ska läsa samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur - och några i kategorierna Fackbok samt Barn och ungdom. Nu har jag hunnit så här långt:


2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris




2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa
Denna håller jag på med just nu!


2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande
Tänkte köpa storpocketen där även fortsättningen ingår.


2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria




2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz





2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig.
Om jag orkar.


2011: Tomas Bannerhed, Korparna
Har den liggandes i bokhyllan!


2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar
Den ska jag läsa! Känner att jag är skyldig författaren det, om inte annat.


2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman
Vad handlar den om - spill?!


2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder





2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
Vetesjutton om jag mäktar med ännu en bok om Förintelsen...


2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
Enqvist har jag läst men inte just denna.


2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones




2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
Totalt okänd författare - för mig.



2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna




2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
Känner komplett ointresse efter att ha läst folks recensioner av denna roman. Den verkar hopplöst svår att komma in i och språket är så märkvärdigt så recensenterna (inte proffs, nota bene!) baxnar.


2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
Den har jag redan läst, men måste kanske fräscha upp minnet lite.


2003: Kerstin Ekman, Skraplotter
Ekman är väl alltid bra! Men om man snokar lite, så visar det sig att boken är den tredje och avslutande delen i en serie - precis som med Kristina Sandbergs böcker om Maj där endast den sista fick Augustpriset. Det gör ju att jag nog borde läsa de två tidigare först: "Guds barmhärtighet" (del 1) och "Sista rompan" (del 2) innan "Skraplotter" (del 3).


2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna



2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia




2001: Torbjörn Flygt, Underdog



2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
Den har jag också läst för länge sedan, dags att rota fram den ur samlingarna.


1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
Har stora förväntningar på den här boken!


1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
Men fy vilken tråkig titel. Tror jag hoppar över den... Är det något att läsa verkligen? Den finns inte längre kvar i tryckt form utan bara som e-bok, så jag får väl pallra mig iväg till biblioteket om jag bestämmer mig för att läsa den.


1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
Gick inte denna som följetong i DN en sommar? Detta var tydligen Axelssons genombrottsroman.


1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen
En tur till biblioteket - har inte boken hemma. Det står att den är 42 sidor. Ingenting!


1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung



1994: Björn Ranelid, Synden
Något av Ranelid borde man väl läsa, känns som att det ingår i allmänbildningen. Finns i vacker nyutgåva, men jag har ingen lust att betala en hundring för den när jag inte vet om jag ens gillar hans berättelser...


1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
Underbar bok som jag ska läsa om nu! Minns att jag tyckte mycket om den.


1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat


Inte många kvar nu! Eller jo, det är nog hälften...
//Joelinda

måndag 4 maj 2015

Tematrio: Bröllopsfester i litteraturen

"Tematrio: Kalasande" säger Lyrans Noblesser idag. Vi ska berätta om tre böcker där man firar något. Precis som Lyran har jag en massa bemärkelsedagar att se fram emot - faktum är att de började redan häromdagen. Den ena födelsedagen efter den andra, i närmaste familjen. Jubileum, årsdagar, studentexamen - hela maj och en bit in i juni ska det firas.

Min tematrio fokuserar speciellt på den sorts kalasande som bröllop innebär.

Jag följer bokserien "Släkten" som - i stora drag - handlar om svenska kvinnor genom ett årtusende. De är släkt (inte i rakt nedstigande led, men nära) och där förekommer det mängder av bröllop.

Vilka storslagna fester de hade, järnålderns och vikingatidens folk! Får och grisar slaktades, öl brygdes och bröd bakades för bröllopsfester som kunde vara i flera dagar. Gästerna kom långväga ifrån och sov förstås över.

Alla böckerna innehåller bröllopsfester (om jag inte helt missminner mig) men läs exempelvis Catharina Ingelman-Sundbergs "Tempelbranden".



En bok som är proppfull av bröllopsbestyr är Jane Austens "Stolthet och fördom" där allt kretsar kring att få fem snart vuxna döttrar bortgifta. En klassiker, förstås.



Med risk för att jag redan har nämnt den här boken för många gånger: en roman som i stort sett enbart handlar om bröllopsförberedelser - och de tämligen tragiska relationer som exponeras då - är Inger Alfvéns "Allt vi aldrig gjorde med varandra".


Det är alltid underhållande - eller kanske ångestfyllt? - att tränga ihop en massa finklädda släktingar som inte brukar ses, tvinga dem att sitta still och konversera, servera dem alkohol och sedan invänta den obligatoriska urladdningen...

Oavsett om det är vikingatid, engelskt 1700-tal eller svenskt 2000-tal, så älskar folk att klä upp sig, välja vackra presenter, äta god mat i överflöd och dricka rusdrycker, men bröllopen är - och var - inte bara glädje och kärlek utan intriger, makt, taktik och en massa gammalt groll...
//Joelinda


Den vidunderliga kärlekens historia


Bokens titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers förlag, 2003
Antal sidor: 341

I min privata läsutmaning att plöja samtliga Augustpristagare innan 2015 är slut, har jag nu hunnit till "Den vidunderliga kärlekens historia" - och det var sannerligen på tiden!

På omslagets insida ser jag att jag skrivit en hälsning till min man - "Grattis på födelsedagen 2003". Det är exakt tolv år sedan. Han läste boken, men det gjorde inte jag. Visserligen intygade födelsedagsbarnet att det var en fantastisk berättelse, men jag kom mig inte för. På omslaget deklareras högst upp "Vinnare av Augustpriset som bästa svenska roman 2002", men inte ens det fick mig att läsa den.

Jag har alltid trott att titeln anspelar på en himlastormande ljuv kärlekshistoria - men "vidunderlig" avser nog huvudpersonen Hercule, en människa som snarast är ett vidunder. Ett missfoster som man inte trodde skulle överleva de första dagarna i livet.

Boken är som en mäktig, storslagen saga för vuxna! Den påminner mig en hel del om Umberto Ecos "I rosens namn" - med våldsamma munkar och hemliga sällskap - kombinerad med "Midnattsbarnen" av Salman Rushie - med sina myllrande berättelser om de indiska barnen som föds med sällsynta gåvor som tankeläsning. I grund och botten tycks det hela vara en variant på Skönheten och Odjuret, men mina tankar går som sagt till andra romaner.

Hercule Barfuss och Henriette Vogel föds av prostituerade unga kvinnor på samma bordell under samma stormande vinternatt, 1813 i Königsberg i Tyskland. Hercule är en svårt missbildad pojke, Henriette är en frisk och vacker flicka. De blir en sorts tvillingar genom omständigheterna kring födelsen.

De lever tillsammans i total symbios på bordellen, som ett syskonpar man omöjligt kan skilja åt. Henriette växer upp till en underskön ung kvinna, medan Hercule är så vanskapt att han inte kan visa sig öppet: han är dvärg, han saknar näsa och har en deformerad mun och tunga, han är hårig som en apa, saknar armar och har konstiga bulor och utväxter på sin lilla kropp. Som om det inte vore nog så är han döv också. De två är bokstavligt talat Skönheten och Odjuret.

Henriette och Hercule skiljs åt - helt ofrivilligt, förstås! - när de är barn på väg in i tonåren. Vi får följa pojken på hans väg genom Europa - och livet - där han ständigt utsätts för förföljelser, hat, missdåd, mordförsök, inkvisitioner och en fasansfull massa våld. Hans sällskap tycks alltid bestå av bordellmammor, munkar, cirkusartister, galningar och brottslingar.

Det är mer hat och hämnd än kärlek, bokens titel till trots. Huvudpersonen utvecklar talanger och förmågor som kompensation för att han inte kan höra eller prata - han kan läsa andras tankar och han kan prata med hjälp av telepati...

Carl-Johan Vallgren har jag inte läst något av tidigare, men hans språk är rikt och beskrivande, ganska gammaldags på ett sätt som passar perfekt till en skröna som utspelar sig under 1800-talets början.

Omslaget: Otroligt trist - det här hade ju kunnat göras hundra gånger roligare! Okej, det är en samtida målning (Caspar David Friedrich 1774-1840) som är tysk - mycket passande men också mycket tråkigt. Med en så sanslös handling hade man ju kunnat göra något inbjudande av omslaget...

Betyg: Snubblande nära att läggas i Favoriter-högen! Precis som en riktig saga är denna spännande bok full av motpoler: rika mot fattiga, män mot kvinnor, gudstrogna mot avfällingar, "normala" människor mot vanskapta, hat mot kärlek. Det onda mot det goda.

Rekommenderas till: Alla som gillade "Midnattsbarnen" och uppskattar en våldsam saga.

Snackis: Jag tror inte det. Detta är till för att avnjutas snarare än analyseras.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 2 maj 2015

Ointressant pseudokunskap om vår inredning

Jag läser och läser, men hinner inte uppdatera så mycket som jag skulle vilja. Just nu försöker jag läsa alla Augustprisvinnare samt den bok min bokklubb valt ut och dessutom ett recensions-ex jag lovat att skriva om.

Det är betydligt mycket enklare att slänga in en enkät, några filosofiska tankar, en bloggutmaning eller liknande än att skriva en bokrecension. Redan från början sa jag dock att jag skulle vara restriktiv med sånt; folk kommer knappast in hit för att se vad jag ätit till middag eller vilken teveserie jag tänker glo på eller vilken klänning jag valt ut till årets studentmottagning.

Men jag är SÅ GLAD för att jag fått maken att gå med på att vi ska köpa nya bokhyllor och inreda barnens allrum till bibliotek! Tjoho! Jag vill ha en Lundqvist Klassika, men denna gång en vit istället för furu:


Bild från Nilsson i Lammhult. Jag vill inte ha två vita vaser med torrt gräs i...utan bara böcker precis överallt. 


Maken tycker att vi ska ha två Chesterfieldfåtöljer. Denna såldes på Bukowskis. Liiite sliten.

Jag ser framför mig att vi ska ha varsin bekväm fåtölj och svärmors lilla fina bord där vi kan ha varsitt glas vin eller en stor kopp gott te. Och några snygga läslampor måste vi ju skaka fram - sånt brukar vara dyrt - annars är det ju ingen vits.


Vi får väl se... Har ju inte ens köpt bokhyllan än, så det är långt kvar, men jag hoppas vi blir klara innan sommaren. Skulle vara mysigt att ha en läshörna att komma hem till efter semestern. Ungarna är i alla fall komplett ointresserade av ett allrum - de tar med sig kompisarna in i sina egna rum och stänger dörren.
//Joelinda