Kalla fötter

Bokens titel: Kalla fötter
Författare: Karin Janson
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Storytel Original, 2019
Antal minuter: 11 tim 39 min (om jag räknat rätt)

Jag skäms lite för att skriva den här recensionen. Jag slutade alltså inte lyssna, trots att jag blev grundlurad. 

Är jag inte för gammal och läsvan för att bli lurad av en författare? Borde jag inte fattat redan halvvägs att det inte skulle bli bättre? Kan man ens säga att en bok inte är så himla bra om man de facto orkat lyssna sig igenom elva timmar av den - ända till slutet?

"Kalla fötter" är en sorts radioföljetong, eller ljudbok i tio delar. Den har den riktigt puckade storyn att australiensiska Holly, 27 år, åker (ensam) till svenska byn Kallberget (i ett obestämbart norr) för att leta efter sin svenske pappa som hon knappt har träffat (mitt i förberedelserna inför sitt stundande bröllop). 

Hon hyr in sig hos en svensk familj som är lätt dysfunktionell. Sedan börjar hon leta efter pappan, som ska ha varit från Kallberget men det är tydligen helt fel att nämna honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet ett dugg om vad som hänt honom. 

Såklart börjar Holly få känslor för alla möjliga män i byn, irrar bort sig i fjällen en smällkall vinternatt, blir osams med byns mäktigaste man, blir kompis med byns enda bögar, börjar undra om hennes fästman är kär i henne - och bestämmer sig för att bjuda hela Kallberget på australiensisk barbecue party. 

Varvat med den feelgood-romantiska delen av boken finns det som höll mig kvar: tillbakablickarna på syskonskaran som omhändertogs av myndigheterna i början av 1900-talet för att deras föräldrar tillhörde resandefolket. Jag vill så gärna veta hur det går för dem!

Elva timmar senare har jag tagit mig igenom en sliskigt söt feelgoodföljetong med ett tämligen värdelöst slut och ändå får jag inte veta så mycket om resandefolket.

En eloge dock till Karin Jonson som undviker de mest givna kyssarna, de allra vanligaste relationsförvecklingarna, de fånigaste kärleksproblemen, de löjligaste kulturella missförstånden och de mest standardiserade skildringarna av romer och resandefolk (de som kallades zigenare och tattare och som verkligen intresserade mig). Hon faller inte i fällan att beskriva allt så som det brukar beskrivas - vilket inte minst de sista kapitlen är ett bevis för. När man tror att det är uppenbart hur hon ska knyta ihop säcken så tar hon inte den enklaste vägen ut. 

Men nej, den här boken lär jag inte minnas om ett år.

Bokklubben som slutade läsa

Bokens titel: Bokklubben som slutade läsa
Författare: Helen Burman
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 6 tim 33 min.

Jag lyssnade på denna ljudbok när jag låg sjuk i vintras. Det var Storytel som rekommenderade den och jag gillade upplägget med metoo-engagemanget. Men hade jag för hög feber, kanske? För det här var platt som en pannkaka, i mitt tycke.

Bokklubb med sex kvinnor i medelåldern ses för att snacka böcker men börjar prata om mäns övergrepp och feltramp, i såväl privatlivet som på jobbet och i skolan. Metoo var bra, men räckte inte hela vägen - det krävs hårdare tag, menar bokklubbsväninnorna.

Det var en bra idé till roman, men ointressant utförd. Förutsägbar och helt utan spänning. Hände ingenting - det smaskiga som utspelade sig (läs: kvinnornas hämnd på männen) fick vi bara höra talas om långt senare i andra hand. Jag hade svårt att leva mig in i en enda av de här kvinnorna och brydde mig inte om hur det skulle gå för dem. Att de hade en bokklubb ihop var dessutom bara ett berättartekniskt grepp för att lyckas få några olika kvinnor med skiftande bakgrunder att samlas av en rimlig anledning. Något boksnack hade de inte.

Nej, "Bokklubben som slutade läsa" var inget för mig.

Skriften i vattnet

Bokens titel: Skriften i vattnet

Författare: John Ajvide Lindqvist

Uppläsare: Johan Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2022
Antal minuter: 11 tim 43 min.

Jag måste börja med att berätta att jag aldrig har läst Millennium-böckerna eller sett filmerna. (Det är sant.) 

Jag har såklart fattat att det finns en huvudperson som heter Lisbeth Salander och att hon är otroligt tuff. Det hör väl till allmänbildningen. Men vad böckerna handlar om, har jag faktiskt ingen aning om. Har aldrig känt ens en mild fläkt av intresse för att läsa Stieg Larssons böcker och än mindre uppföljarna av David Lagercrantz och Karin Smirnoff.

Däremot är jag ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist och har läst varenda bok han gett ut. Alltså måste jag spana in hans version av Millennium, som skrevs när han skulle få det uppdrag som Smirnoff sedan fick - men där hans version ratades och han i något raserianfall (?) skrev om boken så att den blev en hämnd på förlaget, en parodi på Millennium och samtidigt något nytt i hans egen utgivning: en actionthriller.

Här är Salander en ung androgyn man (Kim, såklart) med anemisk uppsyn, obefintliga muskler, übersmart hjärna, långt svart hår och med huden full av ärr. Och sinnessjukt mycket pengar, som gör att han kan ägna sig åt att vara ljusskygg hacker på heltid. 

Motparten, som i originalböckerna är journalisten Mikael Blomqvist, är här författaren Julia som skrivit en uppföljare till Millennium-serien men fått den refuserad. Hon är väldigt bitter, men kastas snart in i spännande äventyr om norska oljepengar, skummisar i Kina och knarkkarteller i Sydamerika. 

(Jag tänker att det knappast är en tillfällighet att Julia heter J-ohn A-jvide Li-ndqvist lite omkastat - men har inte sett det nämnas någonstans.)

Tillsammans har de sex (på Julias villkor), svävar i konstant livsfara samt löser mysteriet med de rika skärgårdssemesterfirarna som mejas ned med automatvapen. 

Jag lyssnade på författarens uppläsning - han har ju en ytterst märklig intonation (meningarna går "upp" i slutet på amerikanskt vis istället för "ned" som vi svenskar vanligen pratar), men om man kan överse med det så är det riktigt, riktigt bra inläst. 

Historien är ohyggligt brutal och extremt osannolik - men jag kommer på mig själv med att ha roligt under lyssningen och tycker mycket om boken. Här finns inga vampyrer, zombier eller spöken, utan osannolikt elaka människor istället. Men det är smart, klurigt och ofta komiskt! 

Om ni vet vem den fiktiva actionhjälten Jack Reacher är (två meter lång snygging med Hulken-kropp; kan bli skjuten, överkörd, innebränd och knivhuggen inom loppet av några minuter men ändå vrider han nacken av skurken och springer helskinnad därifrån...) så är det här lite åt det hållet, men klipskare och roligare skrivet. 

Sjöjungfrun

Bokens titel: Sjöjungfrun

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2022
Antal minuter: 11 tim 42 min.

Polisen Charlotte löser ännu fler mord tillsammans med kollegan Per i centrala Umeå; hon är fortfarande lika snobbigt elegant och han är fortfarande lika upptagen med sin diabetes, men den här gången tycker jag bättre om själva mordgåtan de ska lösa. 

Några flyktingkillar i övre tonåren rånar unga, svenska killar på mobiltelefoner. Allt tar en ände med förskräckelse då en av dem kliver ut på Rådhustorget iförd en uppenbart apterad bombväst... I samma veva hittas en kvinna död under en bro - hon påminner om en sjöjungfru där hon flyter i vattnet. Finns det någon koppling?

Det här var i mångt och mycket samma som i förra boken: högt tempo, riktigt spännande periodvis, många figurer att hålla reda på, mängder av trassliga förhållanden och tänkbara förövare. En bra bok att lyssna på som underhållning. Och lika knastertorrt uppläst av Maria Lyckow, igen.

Om jag får ge ETT enda råd till författaren så är det att i bok tre - för jag förmodar att det kommer en sådan? - helt undvika uttrycket "rumpan mötte...". Det ger mig rysningar när man hör ett ganska udda uttryck och inte bara en gång utan fem i samma roman. "Hon lät rumpan möta stolen", "han sjönk ner och lät rumpan möta golvet", "hon lutade sig bakåt och lät rumpan möta den kalla stenväggen". Jag avskyr när konstiga, ovanliga uttryck överanvänds och i de här två böckerna har tillräckligt många rumpor mött en hård yta för att det ska räcka för resten av serien.

Snöängeln

Bokens titel: Snöängeln

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2021
Antal minuter: 9 tim 10 min.

Flicka i övre tonåren försvinner under morgontimmarna efter en vild fest där hon både supit och drogat - och hånglat med en supersnygg, jämnårig knarklangare. Hon och hennes föräldrar lever med skyddade personuppgifter, men kanske har någon ändå luskat ut vem hennes far är och letat reda på henne? Flickans bästa kompis är förtvivlad, men har samtidigt aningar om att saker kan vara långt värre än polisen misstänker... Och en av deras skolkamrater ställer sig på en hög bro för att kasta sig ut, mitt framför ögonen på sina föräldrar. Vad är det som händer bland ungdomarna i Umeå?!

Nu ska jag inte skriva för mycket, men folk dör på tämligen bestialiska sätt i den här boken. Det är lätt att misstänka ungefär ett dussin olika typer för att vara ansvariga. (Jag gissade rätt på huvudbrottslingen den här gången också, men det är mer regel än undantag, knappast författarens fel.)

Poliserna i denna nya serie heter Charlotte och Per. De beskrivs väldigt enahanda och repetitivt: frånskilda, vackra, eleganta Charlotte är överklass så det stänker om det, har dyra kläder, bor i ett lyxigt hus i Umeås allra finaste kvarter (efter att ha flyttat slash flytt från Stockholm där hon såklart äger en kolossal våning på Östermalm) medan den enkle, vänlige familjefadern Per beskrivs som diabetiker som kollar sitt blodsocker precis hela tiden.

Uppläsaren Maria Lyckow låter som vanligt som om hon tuggar sig igenom land- och sjöväderrapporten snarare än en kriminalroman - men jag gillar henne, hon passar för det här. Själva storyn är rafflande action i högt tempo; faktiskt riktigt spännande och underhållande. Många människor att hålla reda på och en hel del scener där poliserna agerar som Bruce Willis i någon amerikansk thriller men det är helt okej. Jag högg in på del två direkt efter att jag lyssnat klart på denna.