söndag 30 november 2014

Vintersaga


Bokens titel: Vintersaga
Författare: Mark Helprin
Originalets titel: Winter´s Tale
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1986
Antal sidor: 500

Någon tyckte väl att pocketboken redan var så tjock så den inte kunde bli större - femhundra sidor, nä nu får det räcka! Bokryggen knäcks ju nästan. Att man har satt texten med Times New Roman 7,5 p/10 verkar inte bekymra förlaget. Även med perfekt syn är det lite, lite jobbigt att palla sig igenom en sådan tegelsten till bok när bokstäverna är som små fluglortar...

Men bortsett från det: Det här är en magisk bok. Jag har bara orkat läsa den en enda gång, det var vintern 1986, men jag minns fortfarande att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Den är så märklig och mäktig på samma gång. En äkta saga! Att berätta vad den handlar om känns nästan omöjligt. En grandios vinterfantasi är det och både titeln och omslaget passar så otroligt bra!

Jag tänker inte ens försöka berätta vad den handlar om. Det är modern tid men samtidigt en sagoålder och här utspelar sig underliga och spännande saker i kampen mellan det goda och det onda.

Det är lite komiskt att när jag har haft bokbloggen i något år utan att nämna "Vintersaga", så ser jag nu att just när jag väljer att recensera boken så har den filmats för bio och dessutom kommit ut under ny titel "A New York Winter´s Tale", februari 2014. Jag kände inte till någondera, utan såg det nu när jag skulle leta reda på boken på internetbokhandlarna.




Betyg: Saga för vuxna. En värld att fly till, när man riktigt vill försvinna in i en god bok.

Rekommenderas till: passionerade boknördar.

Snackis: Nej, den här upplevs nog bäst i tystnad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET A winter´s tale eller POCKET A New York Winter´s Tale

Ur vulkanens mun


Bokens titel: Ur vulkanens mun
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2009
Antal sidor: 364

I min läsdagbok från augusti 2009 står det "Mycket bra språk och beskrivningar som är lätta att känna igen sig i - en bok att sträckläsa men faktiskt inte att lägga på minnet. Handlingen kretsar kring ett par som har svåra äktenskapsproblem."

Och precis så blev det! Fem år senare sitter jag med boken i handen och tänker "Det här var en himla bra bok och Helena von Zweigbergk skriver ju så otroligt bra, men vad handlade den egentligen om? En kvinna och en man som åker till Sicilien och bråkar istället för att lappa ihop sitt äktenskap och något om en annan kvinna som skickar sms, har jag för mig..."

Hur som helst är det en bok att rekommendera, för alla oss 60- och 70-talister som kan känna igen oss så väl i vad som beskrivs. Kärlek, slitningar, förtroenden, bitterhet, dagdrömmar och missräkningar, jobbiga ungar, slitsamt arbete och en efterlängtad semester som kraschlandar.

Jag blir lite irriterad på Anna och Mats, det påfrestande paret som aldrig kan resonera vettigt, utan hela tiden dras med i känslostormarna. Som vanligt välskrivet. Det är inte konstigt att Helena von Zweigbergk är en så uppskattad författarinna, hon har en sällsynt blick för det där som utspelar sig mellan människor och kan sätta ord på det.

Omslaget: Men hallå, Lotta Kühlhorn, hur tänkte du här?! Du som är en av landets bästa omslagsmakare. Jag som alltid sett upp så till dig. Här går jag in och tänker skriva "Vilket fult och svårbegripligt omslag" och ser till min besvikelse att det är gjort av en person som jag aldrig trodde jag skulle skriva något sådant om.

Betyg: Gott betyg!

Rekommenderas till: Medelålders människor i långvariga kärleksrelationer.

Snackis: Perfekt diskussionsunderlag!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Varför skulle någon vilja läsa vad jag skriver?



Det här är ingen stor bokblogg.
Sverige kryllar av bokbloggar som den här, där någon bokälskade person lägger upp en beskrivning, recension eller tanke om den senaste boken han eller hon har läst. En handfull andra bokälskande personer hittar inlägget och läser. Kanske har man hundra besökare i veckan, kanske femhundra.

Det här är ingen professionell bokblogg.
Jag har inte läst litteraturvetenskap på högskolan, jag är inte bibliotekarie (som många tycks vara), jag jobbar inte på ett förlag. Jag har inga akademiska meriter som motiverar varför folk skulle vara ett dugg intresserade av att läsa just mina åsikter.
Inte heller tjänar jag några pengar på bloggen, men jag har väl fått ett tiotal böcker gratis sedan jag startade. Sånt blir jag väldigt glad för, men det är ju inte därför jag skriver.


Hur i hela fridens namn får man för sig att börja bokblogga, om man inte tjänar en spänn på det och inte har utbildningen för det? Varifrån får man läsekretsen? Hur kan man för ett ögonblick inbilla sig att någon skulle vilja LÄSA det här?

Jag vet faktiskt inte. Men jag älskar ju böcker, omger mig med dem, läser konstant. Kanske vill jag berätta för andra om vad jag läst. Något exhibitionistiskt, något egocentriskt ligger det väl i det - som om min recension skulle ha någon betydelse. Jag skriver inte ens under eget namn - hur fegt är inte det?! Men det har förstås sin anledning, det med, och jag trivs än så länge med att dölja mig bakom "Joelinda". Då kan jag vara helt ärlig.

Ambitionen med bloggen är att bjuda på genomtänkta, djupt personliga recensioner och så långt det går med ett fotografi som jag själv tagit. Förhoppningen är ju att den som sitter där och letar på nätet efter en god bok ska trilla in på just min sida och tänka "Å, DEN boken vill jag ha!".

Jag har de senaste dagarna tittat på räkneverket här på bloggen och sett fram emot när det ska slå över till 20.000 besökare. För mig är det stort. För många andra bloggare är det säkert en fnysning.


Såklart jag blir glad när det just idag är över 20.000 besök på min lilla blogg.
Såklart jag undrar varför det igår plötsligt var 41 personer inne på en och samma dag och läste min taskiga recension av "Smärtpunkten".
Såklart det låg utanför min egen bloggs attraktionskraft!
Jag förstod det när jag letade reda på Elisabeth Åsbrink på Facebook för att jag hade tänkt tacka för att hon skrivit på min blogg och erbjudit sig att "skypa" med mig och resten av bokklubben. På hennes sida fanns en länk till Boktanken. Naturligtvis! Så tråkigt att en så dålig recension av en bok jag inte tyckte om, skulle vara det som får besöksstatistiken att explodera.


Jag blir lite ställd inför uppmärksamheten. Jag har ju läst massor av Elisabeth Åsbrink i DN, då hon skriver bokrecensioner (!), söndagskåserier, artiklar - alltid välformulerad, alltid om spännande ämnen.

Jag tänker att hon är så framgångsrik som man överhuvudtaget kan bli som författare i Sverige idag: Hon har gett ut flera böcker på de stora förlagen, hon har fått fina litterära priser för dem, hon får åka land och rike runt för att hålla föredrag, hon får arbeta på DN (bara det!), hon får hålla ett alldeles eget Sommarprogram på radio. Kan man bli mer lyckad än så? I mina ögon, nej.

Och jag tänker att om jag hade skrivit så uppskattade och prisade böcker som Elisabeth Åsbrink har, om jag vunnit ära och berömmelse, gjort mig ett namn, blivit en aktad och eftertraktad person - då skulle en liten bokklubb i en Stockholmsförort och deras åsikter om min bok inte vara så viktiga. Inte i den stora massan av läsare. Man kan ju respektera och uppskatta en författare utan att tycka om allt som den människan skriver.


Jag har fått mig en tankeställare. Jag valde avsiktligt att inte skriva recensionen av "Smärtpunkten" tidigare. På något vis tänkte jag väl att efter fyra och ett halvt år så vågar man skriva att den här boken inte var något för mig. Jag tror att jag tänkte att det fanns en preskriptionstid. Men jag får ta mig en funderare på om det verkligen är så - och hur jag ska agera framöver.

//Joelinda


lördag 29 november 2014

Longbourn


Bokens titel: Longbourn
Författare: Jo Baker
Förlag: Black Swan, 2014
Antal sidor: 443

Som jag skrev i ett inlägg nyss, så valde jag "Longbourn" till min engelska afton, där vi skulle prata om hur en klassiker som "Pride and Prejudice" (Stolthet och fördom) står sig efter flera hundra år och hur en uppföljare klarar sig i jämförelse.

Alldeles strax ska denna bok för övrigt ges ut på svensk pocket, det är Månpocket som kommer med "Huset Longbourn" nu i veckan. Vi läste den alltså på engelska, efter att vi först antingen läst Jane Austens bok eller sett filmatiseringen (för att bättre på minnet, alla har väl läst boken vid något tillfälle tidigare).



Jag var så glad när jag hittade den här boken och tyckte det lät så vansinnigt spännande att se familjen Bennet, mr Darcy och mr Bingley ur tjänstefolkets synvinkel. Bland det första man får läsa är hur pigan Sarah får stå ute i kylan och skrubba tvätt och hänga på tork i blåsten, händerna nariga och stela.

Hon som ser de fem flickorna Bennets smutsiga underkläder, vet det mesta om dem, känner till de mest privata delarna av deras liv. Hon funderar på hur försiktiga Elizabeth, Jane och deras småsystrar skulle vara om de tvingades ta hand om sin egen tvätt, istället för att släpa kjolarna i lera och låta någon annan skrubba ren kläderna mot tvättbrädan och skölja i iskallt vatten. Eller gå ut med kisspottan på morgonen. Eller raka askan ur eldstaden, städa och sopa golven, utfodra djuren, ta ut matresterna till svinstian.

Visst glittrar det till ibland och visst är boken underhållande, men nja... Jag har många invändningar också. Främst att det helt enkelt blir lite för sött, lite för ordnat. Jag kommer att tänka på "Lilla huset på prärien". Är smått allergisk mot hur bra allt löser sig för kökspersonalen, pigorna, drängarna och det övriga tjänstefolket i slutet.

Den andra invändningen är att Jo Baker har fabulerat lite väl fritt kring personalen. Nu kan jag inte säga vad jag menar med det, för då förstör jag massor för blivande läsare. Om jag säger så här har jag inte avslöjat något: de allra flesta av personerna i boken har en sida man inte kände till om dem, en bakgrundshistoria som är rätt anmärkningsvärd. Det blir för många såna spektakulära avslöjanden.

Den tredje invändningen är att jag inte alls gillar att Sarahs älskade - man skulle nog kunna säga fästman - berättar en lång historia om hur han lever i Spanien på flykt undan den engelska kungens armé. Flera av tjejerna i bokklubben tyckte att detta var den bästa delen av boken, men jag skyndade mig förbi de kapitlen och uppskattade dem inte alls. Håll dig till saken, Jo Baker! Nu var det minsann engelska herrgårdar under sekelskiftet 1700/1800-tal, deras herrskap och tjänstefolk som det handlade om.

Ovan ser ni de svenska omslagen. Nedan de engelska. Jag gillar särskilt det omslaget som min egen bok har, för där ser man ju Sarah i bakgrunden och någon av de vackra flickorna Bennet i förgrunden.




På plussidan är att Jo Baker har läst sin "Stolthet och fördom" fyrtioelva gånger, kan den utantill och använder dess händelser som en sorts tidslinje i sin egen bok. Om herrskapet har middag på Longbourn så får vi i den nya boken läsa om köksans slit med att tillaga höns och baka bröd. Om den giftaslystna Elizabeth åker till mr Bingley på visit så får vi se det hela ur drängens synvinkel då han selar hästarna och skjutsar den unga damen dit.

Betyg: God idé som inte fullföljs så som man kunde ha önskat.

Rekommenderas till: andra som vill se Jane Austen-klassikern på ett nytt sätt.

Snackis: Vi hade en bra diskussion om boken och om sannolikheten i de olika skeendena, men jag kan inte påstå att det någonsin hettade till. Snarare var vi nog rätt överens om att detta var ganska jolmigt.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET eller SVENSK POCKET


Smärtpunkten


Bokens titel: Smärtpunkten
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & Kultur, 2010.
Antal sidor: 349

Ledsen, men det här blir en kort och elak recension. Jag valde denna bok till vår bokklubb sommaren 2010 då den just släppts. Bokmärket ligger fortfarande kvar på sidan 196. Jag orkade alltså bara läsa lite mer än hälften, sedan var jag tvungen att lägga ifrån mig läsningen och mejla de andra tjejerna att jag bestämt mig för att byta tema.

Vissa böcker är bara så sövande tråkiga eller så ointressanta eller så illa skrivna eller så introverta att jag inte orkar med dem. Ytterst få böcker, ska jag säga, för jag hör till den där obegripliga skaran som faktiskt försöker läsa ut varenda bok jag hugger in på. Många säger att livet är för kort för att läsa dåliga böcker, men det är sällan jag stöter på något som jag inte orkar läsa ut.

Det låter ju så spännande att få veta vad som egentligen hände med polismorden i Malexander, med Lars Norén som satte upp en teaterpjäs (7:3) tillsammans med tre kriminella män, varav en senare deltog i just Malexandermorden och två var visst rasister och rånare om jag minns rätt. Baksidestexten är lockande! Innehållet är desto stabbigare.

Kanske går det bättre att läsa boken om man
1) gillar konstiga Lars Noréns konstiga pjäser
2) gillar att läsa Lars Noréns opublicerade (konstiga) dagboksanteckningar
3) gillar att gravt kriminella element ges en chans att uttrycka sig genom att delta i (konstiga) teateruppsättningar
4) gillar att Elisabeth Åsbrink är polare med alla som hon intervjuar och att hon ständigt berättar uppskattande för läsaren att hon kommit över exklusivt material bara för att hon är hon
5) inte har något emot att försöka mata in hundra nya namn i skallen och hålla isär dem
6) framför allt uppskattar ofattbart detaljerade redogörelser för hur fångar skjutsas till och från repetitioner och i vilken bil och av vem och hur många kilometer det rörde sig om och vad de pratade om i bilen under tiden och vem som satt i baksätet.

Det här var en stor, stor besvikelse för mig.

Mitt foto: Kudden i sammet med fransar får symbolisera teatern.

Betyg: Inte värd att läsa.

Rekommenderas till: se ovan.

Snackis: Det borde finnas massor att prata om! Som det blev nu, så pratade bokklubben dels om ett annat tema och dels om det faktum att inte en enda av oss sex tjejer gillade "Smärtpunkten" eller Elisabeth Åsbrinks sätt att skriva.

Snackis 2: Kan ni fatta att denna bok blev nominerad till Augustpriset 2009?! Det övergår mitt förstånd. Och så fina recensioner hon fått och så mycket uppskattning. Tja, då går jag och hela min bokklubb mot strömmen. Etablissemanget gillade tydligen "Smärtpunkten" och Adlibris läsare har gett den 4 stjärnor av 5 möjliga. Jag ger den 1.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

fredag 28 november 2014

En parafras, parodi, pastisch?


Jag har ju läst "Gregorius" (Bengt Ohlsson) och "Doktor Glas" (Hjalmar Söderberg) - eller skulle jag kanske sagt dem i omvänd ordning? - och tyckte det var givande att läsa samma historia sedd ur två perspektiv, till och med författad under olika livstider, den ena som en utveckling av den andra. Tydligen finns huvudpersonerna även med i "Mordets praktik" (Kerstin Ekman), men den har jag inte läst.

För något år sedan satt jag och letade intressanta böcker att köpa, då jag insåg att "För Lydia" är en utveckling av "Den allvarsamma leken". Spännande! Det visste jag inte om innan dess. Började hålla ögonen öppna efter liknande. Lagom till vår förra bokklubbsträff ville jag köpa "Longbourn" ("Huset Longbourn" på svenska), som är en variant på "Stolthet och fördom", skriven ur tjänstefolkets synvinkel. Vad jag har hittat på nätet så finns många fler versioner av den sistnämnda, bland annat "Pemberley" (Emma Tennant) som tar vid där "Stolthet och fördom" slutar, och naturligtvis storsäljande chic-lit:en "Bridget Jones dagbok" (Helen Fielding)

När jag bjöd in väninnorna till min engelska afton för att prata dels om "Longbourns" egna kvaliteter och dels hur den står sig mot originalet, hittade jag att ordet parafras används om genren. Okej, alltid lär man sig något nytt... för mig var parafras inte riktigt av den betydelsen, men jag kan ju inte veta allt.

Nu har jag letat lite på nätet och hittat en del spännande om dessa omskrivningar - eller ska man kalla dem tillskrivningar kanske, för de tillför ju något ovanpå den ursprungliga berättelsen? - och känner återigen att parafras nog inte riktigt är det ord jag vill använda.

"En pastisch är något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. En pastisch kan också långa detaljer från olika konstverk och ställa samman dem på ett nytt sätt."
Källa: svenska Wikipedia

"En parafras är en omarbetning av innebörden i en text. Parafrasen kan liknas vid det modernare ordet remix." 
Källa: svenska Wikipedia

"En parafras är en sorts härmning av ett konstverk. Man gör om konstverket på sitt eget sätt, inte exakt som förebilden (då är det ett plagiat man gjort). Parafraser är ofta kärleksfullt gjorda och humoristiska. Om härmningen driver med originalet kallas det parodi istället. Pastisch är ordet man använder om att härma en stil man gillar."
Källa: Veckans bild, wikispaces.com

Jag har hittat ytterligare böcker som är en sorts modern omskrivning av klassiker: "Siri" av Lena Einhorn ska vara en variant på August Strindbergs "En dåres försvarstal", till exempel. "Timmarna" har jag sett på bio, det var en parafras (om man nu verkligen ska använda det ordet?) på "Mrs Dalloway" (Virginia Woolf). En bok jag länge velat läsa är "Mary Jones historia" (Elin Broady) som handlar om en skeppsflicka i klassikern "Skattkammarön" (Robert Luis Stevenson), om jag förstått rätt.

Nästa bok jag ska läsa, som är en modern omskrivning av en riktig klassiker är "Sargassohavet" som berättar historien om den första mrs Rochester i "Jane Eyre" (Charlotte Brontë). Den boken blev i sig en klassiker!

//Joelinda

Mamma sa att jag var sjuk


Bokens titel: Mamma sa att jag var sjuk
Författare: Julie Gregory
Originalets titel: Sickened
Översättare: Margareta Eklöf
Förlag: Bra Böcker, 2010
Antal sidor: 249

Boken kan se liten och tunn ut, men det ryms mycket i den. Förordet, skrivet av doktor Marc D. Feldman, inleds med orden "Münchhausen by proxy är förmodligen den mest komplicerade och mest dödsbringande formen av misshandel som är känd idag. Syndromet definieras formellt som en vårdares förfalskande eller framkallande av fysisk och/eller psykisk sjukdom hos en vårdtagande. I de flesta fall är förövaren en mor och offret hennes eget barn."

Det står också inledningsvis att den svenska texten är granskad av psykiater Åsa Pravitz.

Julie Gregory beskriver här sin egen uppväxt med en störd mamma som hittar på den ena livshotande sjukdomen efter den andra för sin dotter - och konstant får henne medicinerad, behandlad, utredd och undersökt för nya inbillade sjukdomar.

Att Julie Gregory har en examen i psykiatri och att hon föreläser och används som expert på rättegångar är ju bra - men någon författare kan man inte påstå att hon är. Frågan är om hon inte borde låtit någon annan skriva denna berättelse... Det är inte lysande litteratur, men jag har en känsla av att förlagen ser mer till att det är en sann historia och självupplevd än att det är välskrivet.

Boken är rätt fruktansvärd, faktiskt, och kan väl närmast klassas som en "Pojken som kallades Det" men med en lite annan vinkling. Julie har på riktigt upplevt hur det är att leva med en manipulativ och psykiskt sjuk mamma hela sin uppväxt. Hon är helt utlämnad till henne och många gånger isolerad från resten av världen. Sjukvårdspersonal blir grundlurad och om de inser att det inte finns några fel på Julie så går mamman helt enkelt till en annan doktor för att få gehör. Hon genomdriver att dottern ska röntgas och opereras, få ständig medicinering eller dietkost. Det är hemskt.

Boken illustreras av faksimiler och fotografier, men ändå känns den overklig. Har det här verkligen hänt? Hur är det möjligt? Gång på gång slås jag av hur orealistiskt allting är.

Mitt foto: Stackars Julie klarade sig inte undan med vanliga Alvedon - hon skulle påtvingas en hjärtoperation trots att hon hade ett friskt hjärta - men det här var ändå en lämplig rekvisita, tyckte jag.

Betyg: För att vara en "sann historia-bok" så tycker jag om denna. Annars är jag ofta lite skeptisk till den sortens böcker, eller att frossa i andras olycka, men denna bok är intressant. Men "välskriven" är ju att ta i...

Rekommenderas till: enbart de som tycker att denna text eller bokens baksidestext är lockande.

Snackis: Möjligen en snackis, men jag tror inte många av oss kan relatera till problemet egentligen. Tack och lov är syndromet mycket sällsynt.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 27 november 2014

En komikers uppväxt


Bokens titel: En komikers uppväxt
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 1993
Antal sidor: 248

En alldeles magisk bok, så otroligt underhållande samtidigt som det är en djupt sorglig berättelse om en pojkes uppväxt. Här känner jag igen mig och mina forna klasskamrater i mycket! Precis som Jonas Gardell växte jag upp i en norrförort till Stockholm, inte precis samtidigt utan ett antal år senare - men mycket är så likt så jag nästan tror vi har gått i samma skola, bott i samma radhusområde, haft samma dagmammor, grannfruar, mat-tanter, magistrar och klasskompisars pappor. Det är inte en slump att det här är en bästsäljande bok. Skulle tro att vansinnigt många svenskar känner igen sig!

I korthet kan man säga att det handlar om Juha Lindström, hans finska mamma Ritva, hans svenska pappa Bengt och lillasyrran Marianne och bästa kompisen Jenny. Det här är Juhas skildring av en barndom som utspelar sig på 1970-talet och hur han blir klassens clown för att överleva. Som jag tolkar det, är Juha till stora delar Jonas Gardell som barn.

Min pocket är ju från stenåldern, inser jag när jag nu åter öppnar den. Jag köpte den tydligen 1993, herregud, var jag ens vuxen då? Var Jonas Gardell det? På omslagsbilden är han så ung och söt, slät och barnslig! Nu har det gått mer än tjugo år sedan boken kom ut men jag skulle i alla fall vilja att folk fortsätter att läsa den, för det är den verkligen värd.

Så här ser boken ut nu:


Betyg: En favorit bland uppväxtskildringarna!

Rekommenderas till: Alla som växte upp i Sverige på 1970-talet.

Snackis: Ja, i allra högsta grad!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ett ufo gör entré


Bokens titel: Ett ufo gör entré
Författare: Jonas Gardell
Förlag: PANpocket från Norstedts, 2002
Antal sidor: 316

Tiden går fort! Juha, huvudpersonen i "En komikers uppväxt" har nu hunnit bli 15-åring och det är 1980-tal i den fina stockholmsförorten. Tiden går fort även i verkligheten - i min pocket står det att jag köpte boken 2002 (direkt då den gavs ut), och det är ju tolv år sedan. Vad kan man säga i en bokrecension om en bok man inte läst på tolv år?!

För mig är Jonas Gardell en av Sveriges allra främsta författare. Exakt vad boken "Ett ufo gör entré" handlar om, minns jag faktiskt inte längre men det är av underordnad betydelse. Har man läst den första boken så bör man läsa den andra och den tredje, för de är fantastiska. Både var för sig och tillsammans!

Jonas Gardell är lite äldre än vad jag är, och Juha - hans alter ego - är tuffare, modigare, mer utlevande än vad jag någonsin varit. Ändå vågar jag säga att det här är en bok som många kan känna igen sig i.

Betyg: Gott.

Rekommenderas till: alla som har läst Gardells andra böcker om Juha. Eller de som var tonåringar på 1970- och 80-talet.

Snackis: Hög igenkänning för många, men kanske inte en bokcirkelbok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Jenny


Bokens titel: Jenny
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 2007
Antal sidor: 175

Denna bok läste jag redan 2007 men den lever fortfarande kvar i mig. Det här är fortsättningen på Gardells delvis självbiografiska böcker "En komikers uppväxt" och "Ett ufo gör entré", visserligen sägs den vara fristående men man bör nog ha läst de andra först. Det är en tunn liten sträckläsningsbok som man snabbt läser ut, men historien stannar kvar.

Det är välskrivet, utlämnande och mycket berörande - för mig var det inte riktigt samma igenkänningsfaktor som i de tidigare böckerna, men ändå plågsamt lätt att leva sig in i. Och hur som helst måste man inte känna igen sig i riktigt allt det hemska som Jenny utsätts för - det räcker med inlevelseförmåga och empati så är boken nästan alltför verklighetstrogen och sorglig.

Jenny är Juhas ständigt mobbade klasskompis. Den fula tjejen med det fula hårspännet i sitt fula hår. Hon som aldrig är älskad, aldrig sedd och alltid är utanför. Det här är berättelsen om vad som hände henne, en kväll vid skolavslutningen i nian. Det hemska hon utsattes för som Juha aldrig kände till och som förstörde så mycket för henne.

Så här ser boken ut nu:



Betyg: Gott.

Rekommenderas till: alla som har läst Gardells tidigare böcker om Juha.

Snackis: Det här är nog en bra snackis, men tänk en så sorgsen bokdiskussion det skulle bli...

Länk till boken på Adlibris: POCKET.