Dagboken jag aldrig skrev

Bokens titel: Dagboken jag aldrig skrev

Författare: Jessika Devert
Uppläsare: Klara Zimmergren
Förlag: Printz Publishing, 2021
Antal minuter: 8 tim 39 min

Om man inte själv är någonstans i det smala spannet 45-55 år så kanske inte denna feelgoodroman är särskilt intressant. Den handlar nämligen nästan uteslutande om den svåra insikten att man håller på att bli gammal. 

Jag hade ärligt talat knappt läst klart den om jag varit 19, 29 eller 39 år gammal. Men för en 49-åring är den tvärtom en enda stor befrielse: en bok om en kvinna i ens egen ålder! Det är man inte bortskämd med. Här är huvudpersonen just 49 år och får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva ner hur det är att fylla femtio och dokumentera livet som det ser ut då.

Jag har tänkt en hel del på det där med igenkänning. Att se någon som man kan relatera till i reklamen, i böcker, i teveprogram. Det kryllar av medelålders kvinnor i synnerhet i kriminalromaner och tevedeckare, men ofta är de 40-nånting när de kallas medelålders, inte drygt 50 år. 

De kanske är mogna och erfarna, men de har ännu inte fått känna på det där med att bli lite stelare i lederna, lite mer gråhårig än något vackert silverstrå, lite mer rynkig än någon charmig skrattrynka vid ögonen, lite sladdrig i huden och plufsig på magen, att inte känna sig så attraktiv och kvinnlig när hormonhalterna skiftar, att inte vara fertil längre efter ett helt liv som just potentiell livbärare.

Den kvinnliga huvudpersonen i "Dagboken jag aldrig skrev" är läkare på Sahlgrenska och sambo med en underbar man som är ambulansförare. Hon är också mamma till en ung, vuxen dotter som kommer att göra henne till mormor - vilket är den stora skräcken för då är man verkligen gammal! Och bonusmamma till sambons tonårige son, som vill ha innerstadslägenheten för sig själv under sommaren för att kunna ha vilda suparfester... I bakgrunden finns även hennes mamma och storasyster, två personer som hon förtvivlat försöker hitta ett vettigt umgänge med men gång på gång går bet.

I huvudpersonens liv - jag tror inte jag vet vad hon heter, slår det mig? - finns också ett gäng charmiga arbetskamrater bland de övriga läkarna och sjuksköterskorna. Folk som lockar med henne ut på yoga-retreat, märkliga midsommarfester, dansgolv och pubar i Göteborg. 

Klara Zimmergren är briljant som inläsare, hon har en sådan inlevelse att man kan tro att det är hennes autentiska dagbok.

Handlingen är repetitiv: huvudpersonen tränar på gym, flirtar med sin snygge AT-läkare Hampus, dricker för många shots, våndas över att bli mormor, retar sig på sin syrra. Allt om och om igen. Framför allt tjatar hon om klimakteriet. Hennes vallningar är hemska, hennes slemhinnor helt uttorkade, hennes mage putar ut. Hon tänker - som jag - att om man inte ens nämner klimakteriet så händer det inte och ingen kommer att tro att man är så gammal att det drabbat en. Som om blotta ordet är en förbannelse. 

Märkligt nog sträcklyssnar jag och känner en sån sympati med henne. Precis sådär tjatig blir ju både jag och mina väninnor när vi är oroliga eller ledsna för något! Klart att det är det enda man pratar om, ifall det är det enda man tänker på. "Det var ett himla tjat om klimakteriet!" beklagar sig lyssnare på Storytel. Ja, men om det är den största händelsen i ditt liv just nu, skulle du inte tänka på det och prata om det väldigt mycket?

Extra plus för att den är så extremt samtida: det refereras flera gånger till personer, tidningsartiklar, nyhetshändelser som är just nu 2021. Extra plus också för att det hela utspelar sig i Göteborg; kul med omväxling! Och extra plus för att vi inte vet något om hur huvudpersonen ser ut - hon beskrivs faktiskt inte alls. Lite skönt, tycker jag.

En trevlig och lättviktig bok, javisst, men jag är helt rätt målgrupp och tyckte det var en skön roman som jag sträcklyssnade på!

En avlägsen kust

Bokens titel: En avlägsen kust
Författare: Jenny Colgan
Uppläsare: Irene Lindh
Originalets titel: A Very Distant Shore
Översättare: Birgitta Karlström
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 2 tim 53 min

Jag har lyssnat på en feelgood-bok om Lorna som bor på ön Mure utanför den skotska kusten. Det är en gudsförgäten håla där skolan knappt har elever och där läkarmottagningen har en halvdöd gammal gubbe som enda doktor. Det stora nöjet är att supa på bygdefesterna eller promenera på den blåsiga stranden.

Jag insåg försent att detta inte är en fristående bok, utan en sorts pendang till en serie om Lornas kompis Flora. Den ska visst förklara en kärlekshistoria som figurerar i fyra andra böcker. Det visste inte jag när jag bestämde mig för att ge boken de tre timmars uppmärksamhet som krävs.

Jag var inte alltför välvilligt inställd när jag började lyssna och är det inte nu efteråt heller. Det här var en rätt meningslös underhållning. Lorna är skolans unga lärarinna. Saif är en syrisk läkare som kommer som flykting till ön. De blir - nog - lite kära i varann, men det säger de förstås inte. De går runt på stranden och moltiger eller säger fåniga saker som de ångrar direkt. Det händer absolut ingenting, annat än en massa resonerande i deras huvuden.

Nej, i jämförelse med Lucy Dillon var Jenny Colgan inget vidare kul - men jag har hört av andra bloggare att jag borde ha läst någon av de andra romanerna istället, inte huggit in på den kortaste och sämsta.

Den lilla bokhandeln-antikvariatet-caféet-bageriet på stranden...

 

När jag ser en författare som vräker ur sig böcker på löpande band enligt något vinnarkoncept, blir jag alltid lite cynisk och tänker att hen bara skriver för att dra in pengar. Jenny Colgan tänker jag på just nu. 

Hon har skrivit en hel serie om en tjej som heter Polly, som har ett bageri på en engelsk strandpromenad. Hon har skrivit om en tjej som heter Nina som har en gullig bokhandel i Skottland - det blir säkert en serie, det med. Och hon har skrivit en serie om en tjej som heter Flora som har ett café på en ö utanför skotska kusten.

Alla omslagen ser likadana ut och förlagets beskrivningar av innehållet är förvillande snarlika. Samtliga verkar kretsa kring kvinnor i 30-årsåldern och deras kärlekshistorier mixat med lite vardagsproblem.

Jag har inte läst en enda av dem, så jag ska inte uttala mig om kvaliteten. Antar att det är skönt att läsa en serie sådär - jag tycker ju själv det när det gäller vissa deckare: gillar att man träffar samma personer i bok efter bok, nästan som om de fanns på riktigt. Ändå är jag lite fascinerad över att det nästan känns som en industri. 

Man talar om "deckarundret" och "deckardrottningar" men nog gäller det här i lika hög grad för de kvinnliga feelgoodböckerna? 

För övrigt verkar uttrycket chick-lit helt ha försvunnit. Eller hur? Allting är olika varianter på feelgood och romance nu. Har det en bättre klang? Vill man inte kategorisera böcker som chick-lit längre?

Red for Revenge

Bokens titel: Red for Revenge
Författare: Fanny Blake
Förlag: Orion Books, 2015
Antal sidor: 91

Ännu en Quick Reads-novell som är skön avkoppling. Lite i simplaste laget, dock... men ibland är det sån här underhållning min hjärna behöver.

Upptakten är faktiskt riktigt rolig: Maggie har fått ett presentkort till en skönhetssalong i julklapp av sin man. Hon är medelålders, har två utflugna barn, är förbaskat präktig och sköter hemmet perfekt medan hennes make är någon sorts försäljningschef på en stor butik.

Maggie väljer att måla naglarna på den där salongen och i stolen intill henne sitter en härlig tjej, Carla, som gör detsamma. Hon har fått ett presentkort i julklapp av sin älskare...

Ja, ni kan ju gissa hur det hela hänger ihop! Bokens behållning är att den helt saknar gråt, snyft och sentimentalitet - istället är det "girl power" för hela slanten. Carla och Maggie gaddar ihop sig på ett underbart sätt (som inte går till såna överdrifter som det annars tenderar att göra i romaner) och framstår som kompetenta vinnare när slaget är över.

En underhållande liten bagatell.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

A Baby at the Beach Café

Bokens titel: A Baby at the Beach Café
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 106

Unga Evie äger ett gammalt, gulligt strandcafé i Cornwall. Hon bor på övervåningen tillsammans med sin man Ed och nu väntar de sitt första barn tillsammans. Evie planerar att jobba ända fram till förlossningen och så fort det bara går därefter. Ed som är kock på caféet tycker däremot att Evie ska ta det lite lugnt, så han anställer en ny värdinna: Helen.

Problemet är bara att Helen vägrar att ens titta på Evie och de två unga kvinnorna hamnar på kollisionskurs. Vad Helen inte berättat för sina nya arbetsgivare är att hon i åratal har försökt bli mamma, men om hon alls blir gravid så slutar det i missfall. Det sista hon vill göra är att umgås med en lycklig blivande mor som vaggar omkring inne på caféet med sin jättemage.

Omdöme: Lättläst, extremt förutsägbart, lite gulligt, gravt oengagerande. Gillar formatet med hundra lättlästa sidor - det är en höjdare! - men i övrigt var det här inte mycket att hurra för.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Älska, glömma och förlåta

Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tango för vilsna själar

Bokens titel: Tango för vilsna själar
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: The Ballroom Class
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 510

Lauren är bara 22 år, men ska snart gifta sig. Hela sitt liv har hon drömt om ett storslaget bröllop. Det är allt hennes tankar kretsar kring, inget annat är så viktigt som hennes stora dag. Man kan lätt påstå att hon är besatt.

Chris är killen hon har utsett till sin blivande make, men frågan är om han inte börjat ångra sig nu när radhus, bolån, bröllopstårtor, vita hästar och inte minst brudvals är vad livet tycks handla om.

Lauren och Chris börjar på en kvällskurs i sällskapsdans, för att öva inför bröllopet. Med sig har de Laurens föräldrar Bridget och Frank, som är så lyckliga och lyckade på alla vis. Tror man. Kanske finns det en del gömt i garderoberna, trots allt? Det unga brudparet släpar även med sig Chris vidrigt självupptagna morsa till danskursen.

Där huserar Angelica, en elegant kvinna i 60-årsåldern, som tävlingsdansat hela sitt liv och varit enormt framgångsrik. Varför kom hon tillbaka till den lilla hålan Longhampton, när hon hade det så bra i USA? Kan man ju undra...

Men det finns fler människor att hålla reda på! Fylliga tvåbarnsmamman Joanna - som är vacker fast hon är mullig, påpekas hundra gånger - och hennes karriärsman Greg som aldrig är hemma. Och sist men inte minst bokens huvudpersoner: Katie och Ross. De har blivit beordrade av sin äktenskapsrådgivare att ta upp ett gemensamt fritidsintresse - och det blir sällskapsdans.

En övertydlig historia spelas upp, där vi får lära oss att den hårt arbetande Katie (mager, tärd, trött, ändå tjusig, med konstant ihopbitna käkar och aldrig ett leende) minsann kan vara en god mor trots att hon jobbar långt mycket mer än heltid och alltid sätter jobbet före familjen. Och att Ross, den sluskigt klädde hemmapappan som tar hand om de gemensamma småbarnen, är en charmerande och intelligent, tänkande och varm varelse som faktiskt har seriösa vuxensidor i sig trots att han är hemma och fjantar med barnen hela dagarna.

Nej, det här var inte den bästa feelgood jag läst. Minus även för de långa utläggningarna om olika danser och tillhörande klädsel. Det intresserar mig inte att läsa fyra och en halv sida (!) i detalj om Angelicas dansklänningar.

Omdöme: För många människor, för spretigt, för ytligt, för snackigt - men en trevlig ambition att berätta om långa kärleksförhållanden och hur man kämpar för att behålla dem.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

En enda risk

Bokens titel: En enda risk
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Forum, 2017
Antal sidor: 523

Låt mig inleda med att säga: jag har aldrig läst en "romance"-bok förut, inte heller en Harlequin. Jag betvivlar att jag läst något s.k. tantsnusk. Det närmaste jag kommit är väl kärleksföljetongerna i farmors veckotidningar på 1970-talet, där vackra unga 1800-talskvinnor i snörda klänningsliv svimmade då de blev kyssta av sin ädle älskare i hemlighet.

Försökte googla på vad romance egentligen är för något, men det var väldigt luddigt och dessutom verkade olika sajter ge väldigt olika förslag. Är det helt enkelt en kärleksroman?

Nej, det skulle jag nog inte säga (nu när jag har läst en). Jag tror jag skulle sammanfatta det hela som en feelgood med mycket sex.

I ett fullständigt lysande efterord i denna pocketversion, skrivet av journalisten Maria G Francke, förklarar hon både vad romance är och varför det är en av de mest populära och bäst säljande genrerna. Att hon nämner att begreppet "tantsnusk" kommer från något som Jan Myrdal (naturligtvis han och naturligtvis nedlåtande...) sagt på 1980-talet får mig genast att känna att det i sig är en anledning att utrota ordet och ersätta det med romance.

På femhundra sidor får vi följa Ambra (jaja, försök att bortse från det überromantiska namnet!) som jobbar som reporter på Aftonbladet och skickas upp till Kiruna för att gräva i en gammal dams spännande livshistoria. Ambra vill verkligen inte åka dit, för där bodde hon i några år som fosterbarn i en laestadiansk familj som pryglade henne svårt. Men Kiruna är förtrollande: där kan man åka skoter i meterhög snö, sitta på renfällar och dricka varm choklad, titta på norrskenet som dansar över himlen - och dregla över världens härligaste karl med rutiga magmuskler och gigantiska biceps.

Kärlekshistorien mellan Ambra och actionhjälten Tom är ren feelgood, boken har ett bra driv, personerna runtomkring paret är också intressanta (på sitt simpla sätt). Det är helt enkelt en rätt mysig bok om kärlek som tvekar, blossar upp, missförstås och hittar rätt. Kryddat med explicita sexscener som kan få en att rodna (ja, jag skulle då inte vilja läsa dem högt, det kan jag lova!). Nu snackar vi inte "de älskade hela natten" - utan detaljer om fingrar som förs in och lemmar som växer och bröstvårtor som pillas på och... Personligen tycker jag att Simona Ahrnstedt är rätt modig som vågar skriva så här, måste jag erkänna.

Omdöme: Varm, glad, lättsam, lättläst feelgood som får ett extra plus för att den utspelar sig i Stockholm och Kiruna i nutid (istället för i Frankrike på 1800-talet...). Skulle vara som vilken mysig må-bra-roman som helst om den inte hade så många detaljerade beskrivningar av samlag och folk som är sinnessjukt snygga och vältränade.

Det vanliga omslaget till vänster, specialutgåvan för romance-fegisar till höger.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN och STORPOCKET - som alla har samma omslag med en slank kvinna i blå sidenklänning. Själv föredrar jag det diskreta omslaget med hjortron och snöflingor, en specialutgåva för oss som tenderar att annars skämmas...

Tack till förlaget för boken och till författaren för den trevliga inskriptionen inuti!

När livet börjar om

Bokens titel: När livet börjar om
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: One Small Act of Kindness
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum, 2016
Antal sidor: 478

Jag ska väl inleda med att säga att det här med "feel-good" inte riktigt är min grej. Åtminstone har jag hela tiden tänkt så.

Det beror på en mängd faktorer, som exempelvis att titlarna ofta är löjliga (ingredienser som "liv", "längtan", "utan dig" är tydligen nödvändiga) och att omslagen ofta visar en kvinna (i klänning och med långt hår) som snurrar runt eller är omgiven av fjärilar eller vandrar barfota i sanden eller lutar huvudet mot någons axel - allt är varmt, mysigt, glittrande och lite utsuddat i kanterna.

Sedan är jag allergisk mot baksidestexter som berättar att någon (av kvinnligt kön) "ställs inför ett val som förändrar hennes liv" eller "kastar omkull allt hon trott på" eller "får henne att ompröva allt hon trodde var sant". Hon kommer förstås ut på andra sidan eländet som en mer livserfaren, utvecklad och lycklig person.

Precis så är "När livet börjar om". Den uppfyller vartenda kriterium på en fånig feel-good - men, hör och häpna, jag gillar den verkligen!

 

Om jag har räknat rätt så är det här Lucy Dillons sjätte bok. men det är den första jag läser.

Det är något behagligt med att försvinna in i en isolerad värld - i detta fall en engelsk småstad ute på vischan - där det unga paret Libby och Jason är i full färd med att ta över svärmors nedgångna, skuldbelastade hotell som nästan helt saknar gäster. De ska piffa upp landsortshotellet med tipptopprenoverade sovrum och luxuösa badrum, ha utomhus-spa och en lounge med sprakande brasor.

Såklart blir det inte så, då hade det ju inte funnits någon berättelse. Allt totalhavererar. Libby och Jason bråkar om pengar. Svärmor är en bitch och hennes hund hårar ner överallt. Svågern Luke är snygg men håller sig alltid på avstånd, på grund av ouppklarat gammalt groll. Libbys vänner lägger ut sina perfekta liv på Facebook och hon vågar inte berätta för dem hur förskräckligt kaotiskt, bråkigt och stressande hennes eget liv har blivit.

Nu kommer momentet som gör att Libbys liv förändras i sann feel-good-anda: en ung kvinna blir påkörd av en bil på landsvägen utanför hotellet. Hon blir skadad, hamnar på sjukhus och visar sig ha tappat minnet fullständigt. Hon har ingen aning om vem hon är, vad hon heter, vilket liv hon har levt. Libby tar sig an den främmande kvinnan och låter henne bo på hotellet. Det ändrar förstås allas liv...

Omdöme: Jag kapitulerar. Det här är förutsägbart men samtidigt väldigt varmt, mysigt, trevligt och tja, som en behagligt varm morgonrock att svepa in sig i. Jag såg fram emot läsningen och uppskattade boken för vad den är.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET - finns även som inbunden, e-bok, ljudbok, MP3-bok och CD-bok (lite imponerad av mängden format Lucy Dillons böcker säljs i).

Tisdagsklubben

Bokens titel: Tisdagsklubben
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 281

Om man är 63 år så är det nog inte det minsta underligt att man lever ett hyfsat jämlikt liv, där både mannen och kvinnan viker tvätt och plockar in i diskmaskinen. Sannolikt förvärvsarbetar man fortfarande och planerar att göra det några år till. På fritiden kanske man spelar golf, fjällvandrar eller går en italienskakurs inför höstens husbilsresa till södra Europa. Att man lyssnar på Rolling Stones är inte det minsta underligt - de var ju ens idoler när man var ung.

Precis så är det för Karin och Sten. De har en vuxen dotter som klarar sig utmärkt i sitt eget liv, i sin egen nya familj. De har sålt den fina villan och bytt ner sig till ett mindre radhus i ett lugnt och trevligt förortsområde där de umgås med andra sextioåringar, äter trevliga lördagsmiddagar ihop och planerar långresor tillsammans med kompisgänget.

Men så händer två saker ungefär samtidigt: Sten, som är en aktiv egenföretagare inom reklambranschen, får en stroke och hamnar på sjukhus. Karin, som till vardags arbetar som erkänt duktig kokerska på ett äldreboende, anmäler sig till en avancerad matlagningskurs inne i Stockholm.

Därefter spinner författaren vidare på historien och involverar parets vänner, den vuxna dottern och hennes familj, kursledaren Henrik och det matbloggande kurskamraten Monica för att nämna några. Egentligen händer det inte mycket alls i boken. Tempot är långsamt, det saknas all form av "action"!

Jag gillar verkligen Fredrikssons sätt att beskriva människor. Vi får inte veta ett endaste dugg om hur de ser ut men desto mer om hur de pratar, rör sig och beter sig. Det är lätt att se dem för sitt inre! Jag skulle vilja säga att detta är en enkel historia som känns realistisk i sin vardaglighet - men så är det inte heller:

Omgivningens reaktioner på Karins tilltag att en gång varannan vecka gå på en kvällskurs i asiatisk matlagning är helt orimliga. Helt! Nära släktingar och bästa vänner anmärker på Karins beteende och tycker att hon är fruktansvärt fel ute; hennes man har fått en stroke och ligger på sjukhus - hur kan hon ens tänka på att gå iväg var fjortonde dag i några timmar?! Så sanslöst egoistiskt. Fattar hon inte det? Jo, det gör hon, för hon skäms.

Själv tycker jag att det är en mänsklig rättighet att inte tvingas leva som en siamesisk tvilling med sin äkta hälft. Jag skulle bli galen om jag fick ta emot såna anklagelser från min omgivning! (Men å andra sidan tror jag inte att någon av mina vänner skulle ens tänka tanken...) Seriöst? Om man redan är en människa som anstränger sig hårt på sitt jobb och curlar sin man och sin vuxna dotter - ska man då inte kunna gå iväg och simma någon kväll eller gå en kurs varannan tisdag?

Jag har svårt att tro att det existerar folk som Karins släktingar och vänner. De beter sig ruskigt omodernt och jag undrar vad som får dem att tro att deras åsikter spelar någon roll.

Omdöme: Som i sina tidigare böcker är Anna Fredriksson skicklig på att måla fram realistiska personer, beskriva vardagskonflikter och dilemman. Däremot krockar de moderna 63-åringarna med ålderdomliga attityder som får mig att undra om jag plötsligt förflyttats till 1950-talet. Det är en varm, vänlig och lite bagatellartad feelgood-bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Tim

Bokens titel: Tim
Författare: Colleen McCollough
Originalets titel: Tim
Översättare: Ann Henning
Förlag: Askild & Kärnekull, 1983
Antal sidor: 215

När jag plockar fram den här boken från bokhyllan och ser den fina akvarellen på framsidan, blir jag lite lätt illamående. Det är trettio år sedan jag läste "Tim" men uppenbarligen finns det något i den som fortfarande får mig att känna mig lite äcklad.

Redan på de första sidorna får vi vara med om mötet mellan den medelålders kontorskvinnan Mary och den unge Tim. Hon blir så betagen av honom att hon bara stirrar på honom, där han står i ett arbetslag med byggnadsarbetare. Hans shorts är upprullade så man ser "skinkornas nedersta kurva skymta" och Mary tänker (dreglande, förmodar jag) på en grekisk gud och hur den unge mannen skulle passat som marmorstaty.

"Han vände för ett ögonblick sidan åt henne och huden glittrade i solen som levande, smält guld. Hans ben var så vackert formade att hon föreställde sig att han var löpare. Hela hans kropp tydde faktiskt på det - lång och slank och graciös. Och då han vände sig mot henne, såg hon hur hans plana bröst gradvis avsmalnade från de breda axlarna mot de utsökt slanka höfterna."

Det är bara det att Tim är väsentligt mycket yngre än Mary - och han är lätt utvecklingsstörd. Det hela är en tämligen motbjudande historia om hur en inbunden ungmö (ja, hon har oskulden kvar och därmed även mödomshinnan som hon senare ber en gynekolog "ta hand om" - känns inte det otroligt förlegat?) blir besatt av en vacker yngling och hur de utvecklar en vänskap som gör att båda utvecklas. Jamen, det låter väl fint att huvudkaraktärerna utvecklas? Bara det att jag gärna hade sluppit läsa om deras fysiska intimitet också, som för mig framstår som rena övergreppen.

Omdöme: Nej. Nej. Det är något läbbigt med den här onaturligt vackre unge mannen som inte begriper sitt eget bästa och som på många vis är outvecklad, när han följer efter Mary som en trogen hundvalp - allt medan hon suktar efter hans tvättbrädemage och slanka höfter och fylliga kyssvänliga läppar... Blurk.

Boken finns inte längre att få tag på, utan ni får väl leta igenom loppislådor för att hitta den om min recension gjorde att ni kände ett starkt behov av att läsa den.

Bitterfittan

Bokens titel: Bitterfittan
Författare: Maria Sveland
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 2008
Antal sidor: 222 + extramaterial

När min kära bokklubb drog igång hösten 2008 var detta den allra första bok vi läste och diskuterade kring. En perfekt bokcirkelbok, där man dessutom kastas handlöst in i de andra bokcirkeldeltagarnas privata liv eftersom det är närmast omöjligt att prata om "Bitterfittan" utan att göra jämförelser med sitt eget liv.

På ytan ser det nog ut som en skönlitterär roman, där berättarjaget är en ung kvinna som bor med sin man Johan och sin bebis Sigge och som förvandlas till en "bitterfitta", instängd, kvävd, rädd att fastna i mamma-hustru-rollen och aldrig kunna förverkliga sig själv.

Boken är mer av en brinnande pamflett eller dokumentärroman än en vanlig roman som vänder sig till tjejer. En bra bok som ruskar om! Det är inte konstigt att det blev ett sånt himla ståhej kring den då den gavs ut.

Även om jag inte håller med Sara - eller Maria Sveland - i allt, så är detta en mycket viktig bok som ifrågasätter såväl könsrollerna som familjen. Rekommenderas!

Omdöme: Man borde sätta "Bitterfittan" i händerna på vartenda par som planerar eller väntar sitt första barn.

Ya-ya-flickornas gudomliga hemligheter

Bokens titel: Ya-ya-flickornas gudomliga hemligheter
Författare: Rebecca Wells
Originalets titel: Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood
Översättare: Elisabeth Werner Starck
Förlag: Bonnier Pocket, 2000
Antal sidor: 393

Feelgood så det stänker om det! Det är berättelsen om kamratgänget Ya-Ya som ingriper i en mor-dotter-konflikt, där den vuxna framgångsrika dottern anklagat sin åldrande mamma för att vara barnmisshandlare (officiellt, i en tidning, så att "alla" kan se det) och mamman har totalflippat varpå dottern blir så ångerfull att hon ställer in sitt stundande bröllop.

Försöken att fjäska för mamman lyckas inte, mamman är enveten och bryter istället kontakten med sin dotter. Då griper de gamla barndomsvännerna i Ya-Ya-flickorna in, ett gäng tanter i 70-årsåldern som förmår sin väninna att skicka en gammal klippbok med brev och tidningsurklipp från 1930-talet. Dottern får till sin förvåning läsa om vad Ya-Ya-flickorna gjorde, på den tiden hennes mamma var ung.

Den stora behållningen med denna bok var förstås det vackra i kraften i systerskap, kamratskap, släktskap, vänskap. Men det jag minns, förutom den varma tonen, är framför allt skildringarna av ett sydligt USA under 1930- och 40-talen; Louisiana, träsk, ångande värme, doftande blommor, voodoo och den heliga madonnan, bomullsodlingar och allt det där man förknippar med amerikanska södern.

Omdöme: En varm feelgoodbok om vänskap.

Nattens ljus

Bokens titel: Nattens ljus
Författare: Anna Quindlen
Originalets titel: Blessings
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2003
Antal sidor: 240

Verkar det märkligt att titeln "Blessings" översattes till "Nattens ljus"? Man tycker ju att det borde bli "Välsignelser" eller något sånt... Men bokens huvudperson heter Lydia Blessing och däri ligger väl förklaringen till den tvetydiga titeln.

Den gamla Lydia är den allra sista i släkten Blessing. Hon sitter på verandan på sin stora, vita herrgård och ser ut över ägorna, de terrasserade planteringarna och vida ängarna som brer ut sig framför henne. Livet på den (tidigare) rika gården är inte som det var då hon var ung.

Där finns också gårdskarlen Skip som lever ett enkelt liv, separat från fru Blessing. Och så den lilla babyn som Skip hittar i en kartong en morgon. Ett ungt par har varit där under natten och ställt ifrån sig en papplåda med en nyfödd flicka och sedan tyst kört därifrån i sin bil.

Jag tycker att Anna Quindlen är skicklig på att mana fram trovärdiga personer och en historia som känns nästan som en film framför ens ögon. Det är lite vemodigt sorgligt - och kanske även lite sött, vilket inte riktigt är vad jag gillar - på ett sätt som påminner om feelgood av den mer genomarbetade sorten. De tidigare böckerna var inte sådana, men den här är mer åt det hållet.

Jag blev lite besviken på denna roman, för den levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter "Det som är sant" och "Svart och blå". Efter "Nattens ljus" köpte jag inga fler böcker av Anna Quindlen, trots att hon gett ut flera och fått många fina omnämnanden och goda recensioner.

Betyg: En god bok.

Rekommenderas till: Fördomsfullt nog påstår jag att denna bok passar kvinnor som vill läsa en trevlig och lite hjärteknipande roman om hur ens liv påverkas av tidigare val.

Snackis: Njäää.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET.

Vad mina döttrar bör veta

Bokens titel: Vad mina döttrar bör veta
Författare: Elizabeth Noble
Originalets titel: Things I Want My Daughters to Know
Översättare: Anna Sandberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Lind & Co, 2011
Antal sidor: 398

Ett helt horribelt omslag, som i vanliga fall skulle avskräckt mig från att ens titta på boken.

Det tycks föreställa en ung och osedvanligt vacker kvinna, vilket är märkligt eftersom handlingen kretsar kring en mamma som fyller 60 år - och hennes fyra döttrar, men det är ju inte fyra tjejer på bilden. Samt ett brev som garanterat inte är skrivet av någon som föddes ca 1950, utan snarare långt tidigare. Och ovanpå allt ligger ett dimmigt filter.

Normalt befattar jag mig inte med böcker som ser ut så där. Titeln lockar inte heller: "Vad mina döttrar bör veta". Nu kommer det klämkäcka sensmoraler om att "leva som om varje dag var den sista" eller "njuta av nuet" eller "fånga dagen". Men jag köpte boken eftersom jag just läst en läskig bok trots att jag är ensam hemma - den här verkade helt ofarlig! - och för att den kostade en tjuga.

Här kommer de engelska omslagen till Nobles utgivning. Ni fattar nog vad jag menar...

Handlingen är enkel och det är ingen som helst spoiler om jag skriver ner den: Underbara Barbara är en sprudlande, leende, högröstad, vacker, levnadsglad, sexig och ohämmad partypingla. Hon ska just fylla 60 år och får obotlig cancer. Den sista tiden av sitt liv skriver hon brev och dagböcker till sina fyra döttrar - tre av dem är vuxna, den fjärde är bara tonåring och halvsyster till de andra. De bor för övrigt i England, vilket jag konstant får påminna mig själv om, för allt framstår som så amerikanskt så jag blir förvånad när man plötsligt nämner London eller att de dricker te.

Man får inte lära känna Barbara särskilt väl och hennes brev är omåttligt tråkiga. De handlar påtagligt mycket om hur förträfflig hon själv är (även när hon beskriver sina tillkortakommanden skönmålar hon sig själv) och jag orkar knappt läsa dem. Boken handlar nästan ingenting om vad hon vill att hennes döttrar bör veta om livet, utan ska föreställa återblickar på deras barndom och uppväxt.

Om du hör till dem som känner att du inte pallar en roman om död, cancer och gråtmilda mammor som på sin dödsbädd klämmer ur sig goda råd om livet och kärleken så kan du gott läsa boken. Det här är inte det minsta sorgligt. Jag blir inte ens lite fuktig i ögonvrårna.

De första hundra sidorna fick jag övertala mig själv att läsa. Hela tiden tänkte jag att jag kanske borde "carpe diem:a" lite mer: slänga boken och göra något roligare av mitt liv (det vill säga läsa något bättre!). Sedan tar sig historien, när Barbara är död och begravd och vi slipper läsa hennes brev...

Kvar står alltså de vuxna systrarna Lisa, Jennifer och Amanda samt deras pojkvänner och äkta makar. Dessutom deras styvfar, Mark, som är betydligt yngre än sin nu döda fru - och hans dotter Hannah som är de andra flickornas halvsyster och sladdsyskon. Det är här den egentliga berättelsen tar fart och blir intressant.

Det är mycket sex i den här boken. Jag trodde den skulle vara romantisk - med tanke på omslaget! - men där hade jag fel. Det är sex hela tiden. Den enda som håller lite på sig är väl 16-åriga Hannah, men annars lovar jag att det är sex  rakt igenom hela boken. Kärleksrelationerna handlar om otrohet, tillit, barnlängtan, svårighet att binda sig, rädsla för ansvar och i övrigt verkar det som att en stor del Barbaras, Marks, Jennifers, Lisas och Amandas liv kretsar kring samlag.

Betyg: Den fyllde sin funktion som underhållning när jag var mörkrädd, men är alldeles för ytlig och ointressant egentligen - saknar djup och känsla.

Rekommenderas till: dem som gillar feelgood jättejättemycket.

Snackis: nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Klarhet

Bokens titel: Klarhet
Författare: Lisa Westerlund
Förlag: Lava, 2015
Antal sidor: 251

Klara är ung, vacker och har ett bra jobb, bor i sin egen bostadsrätt i en svensk storstad, har en söt liten hund och stor snygg pojkvän - Rickard. Allt skulle ju vara bra, om det inte vore för de upprepade våldtäkter med sadistiska inslag som Rickard utsätter henne för. Och hånet, spydigheterna, de elaka kommentarerna. Att hon inte får ha smink, att hon inte får gå ut på after work med arbetskompisarna, att hon inte får ha kort kjol.

Men Klara är inte riktigt beredd att inse att hennes pojkvän faktiskt misshandlar henne. Kanske är det ändå hennes fel? Hon är ledsen att de inte längre har det romantiska förhållande de hade i början, men samtidigt är det svårt att bara sluta älska och bryta upp.

När en räcka händelser inträffar inom loppet av några dagar - Klara råkar träffa på sin gamla klasskompis Astrid från gymnasietiden, Astrid har just varit på ett mysigt café i området med sin nya pojkvän, caféet drivs av Leila som själv brutit upp ur ett misshandelsförhållande - råkar det bli så att de tre tjejerna sammanstrålar och blir goda vänner.

Just den biten har jag lite svårt för. Klara och Astrid har ju inte setts på sju år och då gillade de inte ens varann, men nu blir de minsann väldigt nära vänner. Leila är en otroligt god och rar ung kvinna som genast blir vän med de båda andra. På kort tid blir de ett sammansvetsat tjejgäng.

Alla tre verkar dessutom se ohyggligt bra ut. Om jag inte missminner mig så är en av dem rågblond, den andra rödhårig och den tredje har svallande mörkt hår. De beskriver varann som vackra och åtråvärda, de beundrar varandra. Kunde ingen av dem ha fått vara lite sävlig, oattraktiv, klumpig och oglamourös?

En annan sak jag har lite svårt för är rena stavfel. Jag kan inte rå för att korrekturläsaren i mig hatar sånt - och vissa böcker innehåller fler än andra, i synnerhet tycks det gälla för de böcker som är någon form av egenutgivning.

Vad som däremot är bra med Lisa Westerlund är att hon har ett otroligt flyt i texten, som imponerar med tanke på att det här är hennes debut. Kapitlen är korta, snärtiga och lockar till att fortsätta "bara ett kapitel till...". Upplägget liknar närmast en tevedeckare, där scenerna växlar i högt tempo. Layouten är luftig och tilltalande, det är en snygg utgåva i danskt band.

Historien i sig är också både viktig och värd att berättas. Många kvinnor lever idag i förhållanden där de utsätts för psykiska och fysiska övergrepp.

Betyg: Viktigt ämne och en bra debut!

Rekommenderas till: den som vill ha något lättläst med girl power, action, tre kompetenta snyggingar och en lätt osannolik hämnd men ändå en seriös kärna.

Snackis: Ja, ihop med något kompletterande hade denna bok passat i en bokcirkel. Författaren har dessutom gett ut en alternativ version som e-bok, där det är mannen i förhållandet som blir misshandlad. En intressant vändning!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND.
Länk till Lavas egen webbutik: DANSKT BAND.

Tack till Lava Förlag för recensions-exet!

Påven Johanna

Bokens titel: Påven Johanna
Författare: Donna Woolfolk Cross
Originalets titel: Pope Joan
Översättare: Marianne Öjerskog
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2000
Antal sidor: 423

Jag känner mig rätt kluven kring den här romanen.

Det som är bra med den:
1. Fascinerande tanke att det kanske funnits en kvinnlig påve!
2. Känns som att författaren gjort ett gediget arbete med researchen.
3. Historiska romaner har ju alltid varit något av det bästa jag vet.
4. Underhållande, spännande och faktiskt tankeväckande på sina ställen.

Det som är dåligt med den:
1. Johanna är äckligt god.
2. Johanna är även äckligt perfekt: söt, smart, ambitiös, klok och rar.
3. Johanna är Bara För Mycket...
4. Alla andra är antingen goda eller onda. Och de onda är väldigt onda.
5. Det är svårt att engagera sig i karaktärerna.
6. I stort sett alla händelser inträffar så lägligt, slag i slag, så man retar sig på det.
7. Hela berättelsen är egentligen löjligt osannolik.

Betyg: Okej underhållning.

Rekommenderas till: dem som gillar fängslande romaner i historisk miljö, företrädelsevis såna med starka, smarta, välutbildade och kompetenta kvinnor på 800-talet.

Snackis: Jo, för all del.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Hemma hos Martina + Martina-koden

Bokens titel: Hemma hos Martina
Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2005
Antal sidor: 184 + extramaterial

Martina Haag skriver lättsamt på gränsen till simpelt. Det är underhållande, roande och bjuder på småleenden - samtidigt som jag känner att det är för gulligt och lustigt för min smak. Tuggummirosa, bubblande, glittrigt och sådär nästan hyperaktivt tokskuttande.

Jag vet inte hur Martina Haag är egentligen, men hennes ord får mig att tänka att om jag var hemma hos henne, i hennes kök, med hennes ungar och husdjur och Martina själv så skulle jag få hjärtklappning och ett intensivt behov av att styra upp både henne och allt runtomkring. Det är lite för mycket, lite för hysteriskt, lite för spontant och sprudlande. Jag blir nervös av det där.

"Igår när jag var hemma hos min kompis hörde jag mig själv säga, på blodigt allvar:
-Jessica, jag måste fråga, hur bär du dig åt egentligen för att få din pelargon så fantastisk?
Hon började svara, sen stirrade vi på varandra och rusade ut i köket och öppnade varsin folköl som vi svepte direkt ur burkarna och la av värsta rapen efteråt: -BÖÖÖÖP. Men det hjälpte inte. 
Vi satte på NRJ och skruvade upp på högsta och försökte dansa till låtarna. Men det gick inte, det var sån konstig dunka-dunka-takt. Hur fort vi än dansade kändes det som om vi inte kom in i groovet.  (---) Vad vi än gjorde lyste det igenom. Vi har blivit tanter. VI HAR BLIVIT TANTER!!!"

Jag skriver ibland kåserier åt tidningar och olika communities. Ofta skriver jag små underhållande, anekdotiska texter i min egen blogg, vilket mina läsare ständigt påpekar är så roligt och att jag borde ge ut en bok. Det här är samma sak. Martina har skrivit en serie kåserier, tror jag, och sammanställt dem till en bok. Folk har sagt till henne: "Du som skriver så bra. Du borde ge ut en bok!" eller "Jag skrattade så jag grinade när jag läste vad du hade skrivit! Du borde verkligen ge ut en bok".

Det är lättsamt men en passande läsning om man vill sluka något banalt, inte bli upprörd, inte behöva analysera, inte leta efter ett djup som inte finns. Och vem är jag att kritisera? Om mina kåserier någonsin skulle ges ut i bokform så skulle de säkert upplevas som Martina Haags alla böcker fast sämre...

-

Bokens titel: Martina-koden
Författare: Martina Haag
Förlag: Pocketförlaget, 2007
Antal sidor: 184 + extramaterial

Märkligt nog är denna bok exakt lika lång som den ovanstående. Omslagen är supersnyggt designade av Lotta Kühlhorn (vad skulle bok-Sverige göra utan henne?!). Det finns en tredje och en fjärde bok också, de är tydligen två romaner som hänger ihop. Och Haags femte bok är sedan en kåserisamling, som just "Martina-koden" och "Hemma hos Martina"; den heter "Fånge i hundpalatset".

Martina-koden är en lite lugnare, roligare och mer välskriven version av den första succéboken. För mig var igenkänningen större. Boken slukas enkelt på en kväll eller två. "Fånge i hundpalatset" har jag inte läst. Jag tror att Martina Haags kåserier skulle passa bättre utpytsade en och en i lagom takt, snarare än att sträckläsas. Jag blev lite övermätt, helt enkelt.

Mitt foto: Mina barns pärlhalsband från dagis passar utmärkt till dessa böcker.

Betyg: Avstår från betygssättning här.

Rekommenderas till: vuxna tjejer, unga morsor, nedstämda människor som behöver piggas upp, folk som vill gotta sig i en feelgoodkåserisamling.

Snackis: Nej, nej.

Länkar till böckerna på Adlibris: POCKET och POCKET.

Borta bäst

Bokens titel: Borta bäst
Författare: Sara Kadefors
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är länge sedan nu, men 2001 belönades Sara Kadefors med Augustpriset för sin ungdomsbok "Sandor slash Ida". Jag har ännu inte läst den, men minns mycket väl uppståndelsen kring den. Några år senare, 2006, kom "Fågelbrovägen 32" som jag ska recensera vid ett annat tillfälle; en mycket bra bok med många moraliska frågor. Och sedan kom alltså "Borta bäst" 2009, som denna recension handlar om.

För mig är fortfarande Sara Kadefors ett namn jag mest associerar med radion, ärligt talat, för hur många gånger har man inte hört påannonseras att hon leder ett radioprogram? Men hon är också en mycket duktig författare och förutom romaner skriver hon tydligen dramatik (att döma av vad det står på omslagets insida).

"Borta bäst" är en bok som på många vis engagerar och ställer knepiga frågor om livsval, etik och moral. Den är också rolig, rent av lite tramsig och väldigt orealistisk många gånger, men jag försöker ha överseende med det mest utflippade och koncentrera mig på kärnfrågorna som är bokens behållning.

Kadefors skrivet lätt och ledigt, hela historien egentligen är komplett absurd och huvudpersonen Sylvia varken är trevlig eller trovärdig, men det viktiga här är att servera existentiella frågor på ett lättsmält och underhållande sätt. Så ser åtminstone jag på det.

Romanen handlar om den medelålders Sylvia som blivit hemlös och tvingas bo i en skruttig bil. Hon har inga pengar, hon sköter sin hygien på IKEA:s kundtoalett och hon käkar rester ur papperskorgar. Varför har hon hamnat i den sitsen, vad ledde dit? Hur mycket är tvång och hur mycket är egen fri vilja? Och allt det där som Sylvia tyckte var så viktigt - pengar, fint hus, lyckad man, välartade barn - spelar det egentligen någon roll?

Mitt foto: Ölburkarna får symbolisera de hemlösa som letar pantburkar på gatan.

Betyg: En osannolik historia och ett överdrivet märkligt leverne drar ner mitt betyg, men tanken är spännande och boken är klart läsvärd.

Rekommenderas till: dem som gillar lättsmälta bladvändare med sens moral och viktiga frågor.

Snackis: Det här borde vara en bra bokcirkelbok, med tanke på diskussionerna kring hur långt man själv skulle kunna gå och vilka val man själv har gjort.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Augustiresan

Bokens titel: Augustiresan
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2014
Antal sidor: 342

Jag hade nog skruvat upp förväntningarna alldeles på tok för högt. Det här är på många vis en tankeväckande bok, men inte alls lika underhållande som jag hade föreställt mig.

Jenny är i det närmaste ett vrak. Det enda hon har gjort det senaste året är att jobba - och inte har det varit särskilt roligt att gå till arbetet heller, för sedan hon blev mellanchef har hon hamnat i kylan. Inga arbetskamrater att fika med eller prata bort en stund med. Tvärtom är hon avskydd av hela avdelningen, baktalad och smutskastad. Chefen kan hon inte vända sig till. Den snälla arbetskamraten Niklas bjuder in till samtal och vänskap men blir bryskt undanskuffad av Jenny, som inte vill känna sig svag och inkompetent.

Till slut rasar hela hennes värld samman. Mannen i hennes liv är otrogen. Hennes väninnor - som egentligen inte kände varann innan de möttes genom Jenny - börjar umgås sinsemellan, utan henne, eftersom hon aldrig besvarar deras samtal eller sms.

Men när Jenny är allra längst nere på botten kommer de tre tjejkompisarna med förslaget att ta en sen cykelsemester på Österlen. Fem dagar, bara de fyra vännerna, avkoppling och glädje. Kruxet är bara att Jenny öppnar knappt munnen, hon släpper inte in väninnorna i sitt elände, svarar inte på deras frågor, isolerar sig (och verkar jäkligt trumpen och barnslig, om jag får säga min mening).

Om det var min kompis som betedde sig som Jenny så skulle jag lacka ur totalt. Det är okej att inte höra av sig, det är okej att inte alltid vräka ut sina känslor i alla lägen - men den här tjejen åker ju iväg på något som närmast ska ses som en helande retreat med sina välmenande och kärleksfulla tjejkompisar... och hon gör inte ett dyft för att tacka dem.

Alla har sina problem, det gäller såväl arbetskompisen Niklas som vännerna Anja, Martina och Petra. Men tror ni att Jenny lyssnar? Näe då. Hon tänker på sitt och tycker gruvligt synd om sig själv.

Bokens stora behållning är den lysande skildringen av hur Jenny förändras då hon blir mellanchef på företaget - men också hur hennes arbetskamrater genomgår en närmast bisarr förändring. Det är träffsäkert och skrämmande verklighetstroget med den arbetsplatsmobbning som hon utsätts för.

Däremot gäspade jag mig igenom skildringarna av cyklandet mellan en massa slumrande småstäder i södra Sverige, Jennys sätt att tiga som muren, Anja som bölar för minsta lilla (och har en hemlighet som man får veta först i slutet), Martina som är så klämkäck (och har en hemlighet som man får veta först i slutet...) och Petra som minsann aldrig skulle träffa Den Rätte och få barn (men är gravid).

Betyg: Schizofrent: toppenbra att se en arbetskonflikt ur chefens synvinkel, inte bara de anställdas - men segt att läsa om väninnors behov av att fläka ut sina kärleksrelationer för varann.

Rekommenderas till: kvinnor med väninnor. Jag kände inte att jag mådde bra av den här boken, men jag tror det var menat att jag skulle göra det ("En både varm och omskakande berättelse om vikten av att våga visa hela sitt jag för dem man älskar" har ju någon knåpat ihop på omslagets baksida...) Alltså får man nog anta att detta är en så kallad feelgood-roman.

Snackis: Ja, en bra bokcirkelsnackis - kanske kommer det fram några intressanta detaljer ur bokklubbens vänskaps- och kärleksliv om man har denna bok som läsning?

Länk till boken på Adlibris: POCKET