torsdag 26 december 2013

En julsaga (och En julgran)


Bokens titel: En julsaga
Författare: Charles Dickens
Illustratör: Robert Ingpen
Originalets titel: A Christmas Carol
Översättare: Christina Westman
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 2013
Antal sidor: 192

Som ni kanske minns, har jag tidigare skrivit om Wahlströms serie med barn-, ungdoms- och äventyrsklassiker. Mitt mellanbarn har numera flera böcker i den underbara samlingen:
J. M. Barries "Peter Pan och Wendy" (från 1921),
Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (från 1865),
Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" (från 1883) och
Rudyard Kiplings "Djungelboken" (från 1894).
Nu har jag fått den nyutgivna "En julsaga" (från 1843) som recensions-ex och ingen kunde vara gladare för det!

Till skillnad från de flesta böcker som kallas klassiker, är dessa inte alls träliga att ta sig igenom. Pappret är styvt som i en påkostad konstbok, matt och tjockt och härligt för en pappersnörd som jag själv. Typsnittet är rent, enkelt och tydligt spärrat. Layouten är luftig med breda marginaler och tilltaget radavstånd.

Det här måste vara första gången som jag ser klassiker som är gjorda för att avnjutas! Många andra har man väl plågsamt pallat sig igenom på ren vilja, genom tättskrivna sidor på gulnat biblioteksbokpapper, kanske med ett svart tryck av en gravyr på några enstaka uppslag.

Präglingen på "Skattkammaröns" framsida:


Alla böckerna är vackert inbundna och präglade på framsidan: Skattkammarön har en dödskalle, Djungelboken en elefant, Peter Pan en älva och så vidare. Alla böckerna har fina skyddsomslag med ljuvliga illustrationer och metallictryck i texten.

Fyra av min sons fem böcker:


Alla böckerna har minst hundra år på nacken och är översatta till svenska av Christina Westman, som gjort dem mycket lättbegripliga för dagens unga utan att tramsa till det (jag tänker med rysningar på Maj Bylock som har styckat sönder varenda ungdomsklassiker och förvandlat dem till rena dyngan...).

I min Peter Pan-bok står det Damm Förlag, men i alla övriga B. Wahlströms - jag vet inte varför de bytte mitt i serien.

När jag snokar lite på AdLibris, hittar jag även "Trollkarlen från Oz" - den utkom redan 2011 men jag har inte sett den förrän nu - som jag aldrig har läst och känner mig lite allergisk mot efter att ha sett snuttar av filmer på teve. Men där finns också "Jorden runt på 80 dagar" som ju är en helt fantastisk bok; måste införskaffas! Dessutom "Den hemliga trädgården" som jag redan recenserat här i bloggen och "Alice i Underlandet" som min son har någonstans i sin bokhylla.

Skattkammarön är verkligen en skatt i sig! Här är omslaget och ett uppslag. Inuti är den rikt illustrerad med kartor och annat spännande:



Tillbaka till recensionen. Charles Dickens klassiker lever vidare och här får vi en smak av hur England tedde sig på 1840-talet, med smog och smuts, isande kyla om vintern och ingen värme i bostäderna, en fattigdom och svält som är svår att begripa. Ebenezer Scrooge är den stormrike affärsmannen som varken har vänner eller bekanta och som tackar nej till allt umgänge med släkten. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv - tills tre andar besöker honom på julaftons natt och visar honom de jular som varit, den som är och de som ska komma. Under denna natt får Scrooge upp ögonen för hur han har förvandlats från att själv ha varit en fattig pojke till en snål och ensam man som ingen kommer att sakna då han dör.

Två uppslag från boken "En julsaga":




"Djungelboken" är väl kanske inte för de minsta - den är mer tättskriven och innehåller långa ramsor och dikter. "Peter Pan och Wendy" är betydligt mer lättläst och sagoboksaktig. Boken "En julsaga" innehåller även "En julgran" och dessa båda är också lättare att ta till sig, skulle jag tro. "Skattkammarön" är den mest kompakta av böckerna, med en mindre grad på fonten och lite mastigare - enligt mitt barn, som fick jobba lite med att läsa den.

Här är inledningen till "Peter Pan" och ett uppslag med den berömde kapten Krok:



Vad vore väl serien utan Robert Ingpens illustrationer? De är helt magiska. Jag visade ju några uppslag ur Djungelboken i min förra recension:




Det enda trista i sammanhanget är att man naturligtvis inte kan göra så enormt vackra och påkostade böcker här i Sverige. Mig veterligt har i stort sett alla bokbinderier lagt ner, utom ett i Västerås, och det är med en djup suck jag konstaterar att Wahlströms serie är tryckt i Kina. Jag hade gissat på Estland, där man numera trycker många svenska böcker, men tydligen är även esterna för dyra... Jag antar att det är marknadsekonomins krafter och att man bara får foga sig, men det är himla trist när ett så fantastiskt hantverk dör ut och faller i glömska - och när vi inte ens har råd att anlita svenska tryckerier och bokbinderier eftersom de är för dyra.

Just Charles Dickens "A Christmas Carol" har jag läst på engelska då jag bodde i USA och jag har sett den i otaliga teateruppsättningar och filmer. Ändå läser jag boken med stor behållning. Någon har sagt att det är världens första feelgood-roman och det kanske man kan instämma i. Sens moralen överträffar Bamses präktiga moralkakor... Det gäller att vara god och omtänksam, annars blir man ensam och avskydd!

Jag hade så gärna velat hinna recensera denna bok i god tid innan julafton - men blev sjuk och hann inte med det - för det här är en härlig högläsningsbok som man gott skulle kunna ha som tradition att läsa under adventshelgerna.

Efter min förra recension fick jag ett mejl från Christina Westman som översatt så förtjänstfullt. Jag tycker mycket om hur hon lyckas hitta ett sånt flyt i texten och ändå få den att kännas lite gammalmodig (för alla dessa böckerna är ju från 1800-talet ursprungligen).
"Läste just dina entusiastiska tankar om B Wahlströms klassiker och i synnerhet Djungelboken. Du gjorde mig så glad (jag har översatt hela serien hittills) eftersom just den är min favorit. Bra historier med driv i berättandet, det märks att Kipling började sitt skrivande liv som reporter. (---) Strax kommer Dickens En julsaga, den ska du titta i också."
Christina, jag tycker att du har lyckats minst lika bra med "En julsaga" som med "Djungelboken". Med tanke på att texten är 170 år gammal så skulle den kunna vara svårbegriplig för dagens barn, men jag tycker tvärtom att den är lätt att ta till sig.

Mitt foto: Min morsmorsmors julprydnad - en piprensartomte med bokmärksansikte och en halmbock under armen - får symbolisera en gammaldags jul.

Betyg: Välskrivet, fängslande och så väldigt vackert. Vad är väl en e-bok mot något sånt här?!

Rekommenderas till: alla som skulle vilja läsa en äventyrsklassiker men som hittills tyckt att det är jobbigt att ta sig igenom dem. Jag skulle säga att detta är en fin dopgåva eller present till ett skolbarn.

Snackis: En sedelärande historia som nog tål att diskuteras än.

Recensions-ex: Jag säger som förra gången: jag må vara helt översvallande men recensionen är faktiskt helt uppriktig och hade sett likadan ut även om jag hade betalat för boken.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.


måndag 16 december 2013

Att skriva - en hantverkares memoarer


Bokens titel: Att skriva - en hantverkares memoarer
Författare: Stephen King 
Originalets titel: On Writing - A Memoir of the Craft
Översättare: Tove Borglund Jansson 
Förlag: Bra Böcker, 2011
Antal sidor: 256

Jag har tänkt - jag som ungefär varannan svensk! - att jag någon gång ska skriva en bok. Vissa perioder skriver jag och lägger undan (inga manus i skrivbordslådan men halvdana bokskisser i datorns hårddisk...) och vissa perioder prioriterar jag annat skapande. Nu har jag dock köpt ett antal böcker om konsten att skriva.

När vi i bokklubben fick i uppgift att läsa Olof Lagercrantz "Om konsten att läsa och skriva" så snappade jag upp att många, många menar att Stephen Kings "Att skriva - en hantverkares memoarer" är den bästa i hela genren. Jag hade aldrig hört talas om den förut, trots att den kom ut redan år 2000. Men ju mer jag läste om den, desto mer insåg jag att det var något för mig.

Vilken bok! Det här är lysande underhållning och undervisning på samma gång.

Den första halvan av boken handlar om Kings barndom, uppväxt och liv som ung vuxen - och hur han hela tiden skriver. Det lockar till skratt och tanke, det är enormt underhållande och självutlämnande. Jag får en helt annan syn på mannen som för mig tidigare varit synonym med den blodiga tonårstjejen Carrie, den otroligt hemska Jack Nicholson-filmen The Shining, den helt vidriga Det (It) om en clown som kan få vem som helst att hata clowner för resten av livet, Jurtjyrkogården, Lida, Den gröna milen och många andra skräckböcker. Jag visste egentligen inget alls om King som person. Hans uppväxt i USA under 1950- och 60-talen är onekligen intressant. Dessutom sprudlar boken av berättariver och en passion för skrivande.

Den andra halvan av boken fokuserar på själva skrivandet, dess verktyg och hur man lägger upp arbetet. Författaren kommer med många tips, ytterst få pekpinnar, mängder av inspiration och ryggdunkningar och "det här fixar du!". Det är lärorikt och roligt - och garanterat en bok jag kommer att läsa om när jag hunnit lite längre i min strävan efter att själv ge ut en bok. Jag håller med alla de som sagt att det här måste vara den bästa boken i ämnet. 

Betyg: enbart positivt, uppmuntrande, enormt underhållande och lättslukat skrivet!

Rekommenderas: till de som antingen planerar att ge ut en novell eller roman - eller som är nyfikna på den ofantligt framgångsrike skräckförfattaren Stephen King.

Snackis: Ja, tillsammans med andra nybörjarsförfattare skulle man kunna få en intressant diskussion.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET.

torsdag 5 december 2013

Kabal


Bokens titel: Kabal
Författare: Theodore Bergqvist
Förlag: RiotMinds Förlag, 2013
Antal sidor: 326

Theodore Bergqvist har dedicerat denna bok till sina döttrar, men jag får väl hoppas att de väntar med att läsa den - för det här är i snaskigaste laget om man inte är vuxen. Uppsprättade bukar och folk som misshandlas sönder och samman förekommer i vartenda kapitel.

Jag fick detta recensions-ex ungefär samtidigt som jag fick "Stockholm Octavo". De har onekligen en hel del likheter! Båda böckerna utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, båda beskriver varsin sammansvärjning mot kungen, båda har en ung manlig huvudperson.

"Kabal" är tidsbestämd till 1747 då landet styrdes av kung Fredrik I som jag inte minns att jag någonsin lärt mig något om i skolan - och det har nog sin förklaring i att han var en tysk greve som gifte in sig i kungahuset, inte gjorde en vettig grej mer än retade upp adeln, förlustade sig, hade älskarinnor och levde ett allmänt dekadent liv alltmedan han aldrig lärde sig tala svenska. "Stockholm Octavo" utspelar sig 1791 och handlar om uppviglingarna som ledde till kung Gustav III:s död.

Båda böckerna beskriver Stockholm som ofattbart smutsigt, fattigt och farligt. Det tycks finnas fler horor och tiggare än hederliga människor. Folk kan döda för en brödbit. Barn dör som flugor, folk är konstant sjuka och svältande, trasiga och lever i armod. Kontrasten är i båda böckerna mycket skarp till den överklass som frotterar sig med kungahuset; här finns sidenprasslande klänningar, vackra dräkter, dyrbara solfjädrar, musköter av silver, dignande matbord, droskor dragna av fina hästar.

Jag hade lite svårt för att man aldrig riktigt lärde känna huvudpersonen i "Stockholm Octavo" och tyvärr gäller detsamma för Johan Hjortenberg som virrar runt i "Kabal". Visst får man veta en del om honom, men man kommer honom aldrig nära och hans livsval tycks obegripliga. Han är groteskt elak mot sin hustru Lina, bedrar henne medan hon är långsamt döende i en sjukdom och säger de hemskaste saker till henne. Han tycks endast ha två vänner, förutom sin bror, och han verkar inte vårda dem särskilt väl.

Inte är han sympatisk heller. Jag har svårt att känna med eller för honom! Johan är rätt platt som romanfigur betraktat men fyller sin funktion - lite av en Tintin, tänker jag när jag ser honom framför mig men med sorg, hat, smärta och svartsyn i sig. Han är dock äventyrlig och handlingskraftig, det får man ge honom.

Kring Johan Hjortenberg finns bara död, död, död. Utan att säga för mycket så kan man konstatera att författaren inte låter Johan behålla särskilt många närstående i livet...

När jag ska recensera boken inser jag att intrigen är tämligen tunn och konstlad, människoödena ganska så kulissartade. Bryr jag mig om ifall Johan kommer att hitta den eftertraktade boken han söker efter, den som han riskerar livet för? Bryr jag mig om ifall kungen dör? Bryr jag överhuvudtaget mig om ifall Mästaren lyckas hitta ett dussin unga flickor att döda och våldta och använda i sina magiska riter? Egentligen inte. Men boken är mycket mustigt skriven, har ett bra språk, högt tempo, stort driv och är spännande. Theodore Bergquist verkar påläst, insatt i historia, har ett rikt ordförråd och en god förmåga att beskriva miljöer. Jag läser sida upp och sida ner, trots att jag tänker att det är en ganska tunn berättelse.

Det här är action i en synnerligen rå 1700-talsmiljö. Det är grabbigt så det förslår, med hemliga sällskap och mystiska riter och vackra älskarinnor och det hejdlösa supandet på Stockholms otaliga små ölstugor. Det är (i min smak) onödigt många hängda män, uppsprättade män, sönderslagna män - toppade med några ceremoniellt offrade tonårsflickor. Dolkarna glimmar i skenet av talgdanksljusen, blodet droppar från knivseggen, skriken ekar över kullerstenstorgen. Om det hade varit en actionfilm så skulle hästarna ha galopperat med fladdrande manar och gruset stänkande kring hovarna, som en variant på James Bonds sportbilar.

Det förekommer några solfjädrar och en hel del vackra kläder, nogsamt beskrivna, men det är ingenting mot vad "Stockholm Octavo" innehöll. Jag föredrar det här.

Betyg: Spännande skrivet med ett språk jag tycker mycket om!

Rekommenderas till: den som gillar action à la Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme blandat med en smutsig dåtid, historiska referenser, ockultism, adelsmän, dekadens och våldsamheter.

Snackis: Nej, detta är underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄR.
Tack för recensions-exet, RiotMinds!

måndag 25 november 2013

Helenas hämnd


Bokens titel: Helenas hämnd
Författare: Maria Gustavsdotter
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2013
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är ju rent märkligt hur bra författare Historiska Media har lyckats skramla ihop till att skriva historiska romaner i stafettform. Det här är den tredje boken jag läser och blir förtjust i! Boken ingår i serien "Släkten". Här kommer en kort resumé för er som inte slaviskt följt min blogg:

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den.


Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den här.



Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden". Jag har recenserat den här.


Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Som synes ett lika fånigt omslag som de tidigare...


Den femte delen skrevs av Ingrid Kampås och den heter "Drottningkronan", men den har ännu ej utkommit på pocket.

Helenas hämnd knyter an till de personer jag lärt känna i de tidigare böckerna, men här får vi följa Helena som bor i Västergötland - en bra bit från Uppland där den senaste boken utspelade sig - och hennes familj. Helena är en förmögen kvinna med tre halvvuxna barn: Lars, Agnes och minstingen Ingrid. Maken är död men familjen klarar sig bra på sin gård tillsammans med trälar och arbetare. Helena är kristen och drömmer om att låta uppföra en kyrka eller ett litet kapell till Guds ära.

En dag kommer Sten Haraldsson, hans bröder och morbror ridande till gården för att anhålla om Agnes hand. Sten är ättling till de huvudpersoner som presenterats tidigare i serien. Stens yngre bror Adam flirtar med lillasystern Ingrid. Båda flickorna är smickrade och glada, när deras mor och storebror efter mycket förhandlande går med på att gifta bort Agnes med Sten (och kanske Ingrid med Adam). Men livet blir inte alls som de båda flickorna tänkt sig. Långt ifrån...

Agnes far iväg till Sten Haraldssons gård och lever där i rikedom men utan kontakt med sin familj. Hennes nye make är inte den charmör han utgav sig för. Tvärtom slår han Agnes så ofta och så hårt att det får fruktansvärda konsekvenser. Den biten av romanen är svår att läsa, för det är klart att även idag är det många kvinnor som får utstå misshandel på samma sätt som den unga Agnes.

Även Lars och Ingrid som är kvar på gården med mor Helena lider svåra kval, av olika anledningar. Men Helena tar upp kampen för sin äldsta dotter och gör vad hon kan för att få hem henne igen.

Jag ska inte avslöja mer om handlingen. En liten grej bara: jag har så himla svårt för att läsa om korståg och pilgrimsvandringar. Vet inte varför men det är så tråkigt och jag önskar bara att de kunde komma fram till Jerusalem och sedan ta ett flygplan hem så jag slapp läsa mer om det.

Det är komplett obegripligt för mig hur man ens kan tänka tanken att till häst ta sig genom hela Sverige. Tänk då det dubbla för att ta sig ner till Italien! Och sedan båt över Medelhavet - på medeltiden! - det är helt ofattbart. Det är banne mig fullt i klass med att bestiga Mount Everest, i mina ögon. Inga bilar, inga tåg, inga flyg, knappt ens vettiga hästdroskor. Bara en sadel och en massa packning och så rida, rida, rida genom Europa i ur och skur för att få se det heliga landet. Jag förstår inte att de inte vände om redan i Danmark!

Maria Gustavsdotter har dock beskrivit en av de få pilgrimsfärder som jag läst vartenda ord av och det ska hon ha en eloge för, eftersom det egentligen inte intresserar mig. Dessutom bygger boken på fakta (så mycket fakta man nu kan ha om 1100-talet!) om Skövdes skyddshelgon den heliga Helena.

En obehaglig bok, såtillvida att den innehåller så mycket hustrumisshandel och elände, men mycket spännande, trovärdig, intressant och svår att lägga ifrån sig. Nu är jag på riktigt fast i den här serien. Ska "Drottningkronan" verkligen kunna leva upp till "Helenas hämnd"?

Betyg: Maria Gustavsson är helt okänd för mig, men nu kommer jag att hålla ett öga på henne. Mycket välskrivet, bra driv. Väl avvägd blandning av spänning i högt tempo och långsammare vardagsbetraktelser.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria med action.

Snackis: Det finns en del att prata om, när det gäller kristendomens påbud om mannens överhöghet och kvinnans underlägsenhet som gör att kvinnor inte hade rätt att själva välja sina liv.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

söndag 24 november 2013

Om konsten att läsa och skriva



Bokens titel: Om konsten att läsa och skriva
Författare: Olof Lagercrantz
Förlag: Wahlström & Widstrand / Bonnierpocket, 2012
Antal sidor: 109 paginerade sidor, generöst räknat...

(I dessa 109 sidor har man inkluderat sex blanka sidor innan boken ens börjat och därefter lika många sidor till i två komplett ointressanta förord - det ena av Olof Lagercrantz själv och den andra av någon som kallar sig Stefan Jonsson...)

En perfekt bok att ha i en bokcirkel, för att diskutera hur vi egentligen läser. Det var väl så vår bokgrupps värdinna tänkte när hon valde denna lilla bok som är en klassiker (utkom första gången 1985). Man kan lätt sluka boken i sin helhet under en kväll, åtminstone vad gäller omfånget. Själv höll jag på att storkna och därför tog det mig två kvällar.

Först ska sägas att Olof Lagercrantz är (var!) mycket skicklig i sitt sätt att använda det svenska språket, att välja orden och att bygga upp en mening, ett stycke, ett helt kapitel. Texten är lätt att läsa och vacker på samma gång.

Här finns många citat och stycken som jag tycker verkligt mycket om, men också massor som får mig att gäspa. Jag strök under följande:
"Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte mycket högt: 
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Och just så är det, som Conrad säger, att läsupplevelsen formas ju i lika hög grad av läsaren som av författaren.

Här finns också en fin beskrivning av vad en omläsning betyder för läsupplevelsen och vari skillnaden ligger mellan att läsa något för första gången eller om igen. Det är dock inte Lagercrantz som har tänkt till; denna gång är det idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Mycket intressant!

Lagercrantz skriver också "En levande text är ej endast ett mål utan också ett medel. Naturskildringar och berättelser om drömmar är ofta tråkiga - många läsare tar för vana att hoppa över dem - därför att författaren låser in oss i sin naturtavla eller sin dröm. Det är likadant med samlagsskildringar." Det var lite kul att läsa, tycker jag, för själv läser jag såväl drömmar som naturbeskrivningar men hoppar över detaljerade beskrivningar av vapen och strider (Kom till saken, säg om han dog eller inte?!) och jag hoppar definitivt över en del av Olof Lagercrantz mässande eftersom jag struntar fullkomligt i vilka gamla författare han beundrat och varför. Det är mig helt egalt. Av det kan jag sluta mig till att det tydligen inte stör mig att "bli inlåst i någons naturtavla" men däremot att bli uttråkad.

Efter halva boken byts temat från läsning till skrivande, och där finns det bra många roligare böcker i ämnet än denna.



Omslaget: Det bästa med hela boken! Briljant, Lina Bodén som gjort den underbara illustrationen på omslaget. Jag skulle kunna tänka mig att ha omslaget som tavla.

Betyg: Man vågar väl inte säga annat än att detta är lysande? Fast jag tycker inte alls det. Lite småtråkigt varvat med roliga iakttagelser, bra citat och träiga utläggningar om en älskarinna i Finland. Och inte får jag några nya kunskaper i läsandets konst heller...

Rekommenderas till: tja, litteraturstudenter med en fäbless för döda svenska författare kanske?

Snackis: Vi hade som vanligt en fantastisk bokträff och pratade i timtal om denna bok - men jag noterade att vi gång på gång halkade in på skrivandet snarare än läsandet. Det är helt enkelt lättare att prata om hur man skriver än om hur man läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET


onsdag 13 november 2013

Ett amatöräktenskap


Bokens titel: Ett amatöräktenskap
Författare: Anne Tyler
Originalets titel: The amateur marriage
Översättare: Ingegerd Thungström
Förlag: Månpocket, 2006 efter en överenskommelse med B. Wahlströms Bokförlag
Antal sidor: 304

Jag har nog läst det mesta som Anne Tyler skrivit och som getts ut på svenska. Tycker om hennes sätt att levandegöra personerna, använda språket. Den här boken läste jag för sju år sedan och den finns tyvärr inte kvar i svensk bokhandel - åtminstone inte på nätbokhandlarna - och det står "slutsåld på förlaget" på flera ställen när jag letat. Ni får gå till bibblan!

Detta är välskrivet, som allt annat hon gjort. Man får följa ett äkta par från andra världskriget och fram till millennieskiftet, med barn och barnbarn. Det är givande att läsa om ett par människors hela långa liv tillsammans. Synd bara att det mest fundamentala - att deras dotter övergav dem! - sjabblas bort i intrigen och att man inte fick några svar på sina frågor. Jag hade velat veta mer!

Så här ser boken ut på engelska:

















Det här är bokförlagets beskrivning, som jag hittat på Bokus:
En rik och fängslande roman om ett omaka par, och de konsekvenser deras oförmåga att förstå varandra får för tre generationer. "Äktenskapet är som ett träd", säger Paulines mamma, "ett fruktträd med olika sorters frukter inympade på stammen. Det kan vara udda kombinationer - som äpplen på ett plommonträd - men de växer ihop, och sedan går det inte att sära på dem utan att vålla ohjälplig skada. 

Och nog kan Pauline och Michael framstå som en udda konstellation. Michael är allvarligt lagd, eftertänksam och rationell, medan Pauline är en impulsiv och temperamentsfull romantiker. Deras äktenskap varar i trettio år, men växer samman gör de aldrig - varken i glädjen över sina tre barn, eller genom den sorg som drabbar dem. 

De förblir, med Michaels egna ord, amatörer på äktenskapets område.

Betyg: Jag gillar Anne Tyler, så jag gillar boken närmast med automatik även om det inte är hennes bästa - karaktärerna är för platta för att boken ska få toppbetyg.

Rekommenderas: till dem som gillar relationsdramer, lite feelgood och lite vemod i ett.

Snackis: Ja, kanske lite.



Om man ännu finns


Bokens titel: Om man ännu finns
Författare: Rose Lagercrantz
Förlag: Bokförlaget Atlantis, 2013
Antal sidor: 233

Så vackert, så vackert! Det här får bli en av mina kortaste recensioner någonsin. Jag behöver just inte säga så mycket mer. Det här är magiskt vackert skrivet och djupt gripande, det känns så genomäkta och uppriktigt att jag nästan tror att Rose är en av mina vänner. 

Det här är den (förmodat) sanna berättelsen om Roses mamma och pappa, som båda är Överlevare, så som de själva berättat den för sin dotter - om än motvilligt. Hela deras liv tycks definieras av det faktum att de tog sig levande ur andra världskrigets judeförföljelser och koncentrationsläger. Det här är också berättelsen om alla de andra släktingarna som klarade sig med livet i behåll, hur de lyckades med det och hur deras liv sedan gick vidare. I bakgrunden, som ett vemodigt stråk genom hela boken, finns förstås de kvinnor, män och barn som dog under de mest fasansfulla former enbart för att de var judar. Utan dem och deras utplåning skulle det ju inte heller funnits några överlevare. 

Men mest av allt är det här berättelsen om släkternas ursprung - en gammelmormor i synnerhet - och om Rose som är ett av de få barn som föddes och som finns kvar. Hon snuddar själv vid det magiska att hon alls finns och även att hon nu lever kvar som en av de sällsynta som kan berätta om de familjer som helt försvann i förintelsen.

Mitt foto: Boken är fotograferad på insidan av ett gammalt fotoalbum från 1950-talet, just då Rose växte upp.

Betyg: Det här är fantastiskt. Punkt slut. Jag lägger omedelbart detta i kategorin Favoriter.

Rekommenderas till: dem som vill läsa om Roses familj - och det vill ni nog allihop!

Snackis: Ja, det tror jag.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

tisdag 5 november 2013

Märkta för livet


Bokens titel: Märkta för livet
Författare: Emelie Schepp
Förlag: En & Ett, 2013
Antal sidor: 387


Jag köpte denna pocket eftersom Adlibris sålde den för en struntsumma och jag ändå inte har läst någon deckare eller kriminalroman på länge. Författaren har jag inte en susning om men känner en viss aversion mot att man på bokens baksida får veta att hon är reklamare, finns på Instagram, Twitter och har egen hemsida - som om det beskriver henne som glamourös, socialt aktiv och lyckad på något vis.

Jag blir inte riktigt klok på Schepps sätt att skriva. Först stör jag mig något kopiöst på det styltiga och tillgjorda sättet, retar mig på att det känns som att en gymnasieelev skrivit en uppsats med för krångliga ord och gammaldags uttryck bara för att uppfylla alla A-kriterier och få högsta betyg. "Brydde sig föga om", "spolade i klosetten", "på ringa sätt utmanande" och mängder av liknande uttryck som jag hakar upp mig på, i synnerhet som många av dem handlar om bokens ganska ruffiga polis Mia som inte direkt ger intryck av att ha ett stort ordförråd. Även om hon inte uttalar orden så passar de inte in i beskrivningen av henne - där borde berättarrösten vara en annan, känner jag.

Texten känns konstruerad för att imponera. Bättre än så kan jag inte beskriva det, hur luddigt det än låter. Och stavfel finns det alldeles för många av.

Men nu ska jag säga vad jag tycker är positivt: Det är ruggigt skönt att detta inte utspelar sig i Skåne eller Stockholm. Jag har läst för många andra polishistorier som utspelar sig antingen i huvudstaden (högt tempo) eller nere i södra Sverige (lite kontinentalt, sådär). Istället får vi vara med om en gigantisk mordutredning i Norrköping! Mycket bra, tycker jag.

En annan skön sak är personligheterna. De är befriande olika dem man brukar möta i såna här böcker.

Dels poliserna Henrik och Mia, som är som de är... Henrik är pedantisk på gränsen till manisk, noggrann i allt, eftertänksam, längtar efter sin familj och i synnerhet efter att ha lite mer kroppskontakt med sin fru. Mia är rätt vidrig. Hon svär och surar, är negativ och gnällig, super på lördagskvällarna, trycker i sig kanelbullar så det sprutar ut genom öronen, skryter om sina tillfälliga sexförbindelser, gör av med alla sina pengar innan löning, stoltserar med sin uppväxt i något förortsträsk, är allmänt obstinat och - bäst av allt! - hon utvecklas inte ett dugg. Det gläder mig oerhört att inte Emelie Schepp har lagt in något sliskigt slut där Mia blir en mjuk, varm och härlig kvinna med förlåtande drag. Nej, karaktären får fortsätta vara lika osympatiskt tjurig hela boken igenom.

Dels åklagaren Jana, som är sval och elegant, klipsk och högpresterande, inbunden till sättet, en förmögen överklasskvinna med goda kontakter. Och hon har en fasansfull historia i bagaget, men man kan lugnt säga att Schepp inte fallit för att göra Jana till deprimerad alkoholist, utagerande sexmissbrukare eller en allmän skitstövel för det. Tack för att vi slapp de stereotyperna! Jag ska inte avslöja här vad Jana är kapabel till, men kan säga så mycket som att det är grejer man definitivt inte brukar få läsa om vare sig vackra unga kvinnor eller högutbildade akademiker eller folk inom rättsväsendet...

Själva intrigen är kanske spännande, konstaterar jag lite lojt. "Andlöst spännande sträckläsningsroman" står det på bokens omslag men det kan jag nog inte hålla med om. Eller är jag avtrubbad?

Bokens handling ska jag inte heller gå in på, men jag avslöjar inte något om jag säger att det handlar om barn som skolas att göra ondskefulla handlingar - och att sättet att få dem att göra detta är genom att de vuxna "tränarna" är brukar hämningslöst våld mot dem och är totalt utan empati.

Just detta har jag väldigt svårt för, måste jag säga. Stora stycken av boken är närmast äcklande, om man har svårt för att läsa om våld mot barn eller (nästan ännu värre) barns utstuderat råa våld mot andra barn. Det känns spekulativt och omåttligt obehagligt. För mig spelar det ingen roll att författaren låter sina huvudpersoner diskutera ämnet och klämmer in att redan i Bibeln beskrivs barns grymheter - och att man i alla tider fostrat små ungar till soldater. Det må vara sant, men jag äcklas på riktigt av att man plockar in dessa obegripliga grymheter i en underhållande polisroman.

Betyg: Osannolik och motbjudande grundintrig, som kan ursäktas med att detta i övrigt är en spännande bok om Norrköpingspolisens arbete med att hitta en (eller flera!) massmördare.

Rekommenderas till: dem som gillar svenska deckare - här kommer något nytt! Underbart att slippa alla elaka polischefer, deppiga kriminalkommissarier, nedsupna detektiver och genialiska savanter som är überduktiga på att lösa mordgåtor.

Snackis: Nej. Jag har redan sagt allt jag har att säga i ämnet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

tisdag 29 oktober 2013

Det händer när du vilar


Bokens titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris förlag, 2013
Antal sidor: 206

Bokens prolog är smått genialisk. Bland de bästa jag har läst (sedan jag häpnade över den fina inledningen till Charles Darwins memoarer på svenska) och efter dessa 2½ sidor har författaren mig fast. Det är en liten anekdot om hur vi inte tillåter oss själva - och andra! - att ta det lugnt, sova ut, vila, låta var sak ha sin tid.

Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...

Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.

Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.

Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.

På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.

Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.

Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.

Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

måndag 28 oktober 2013

Jessie Lambs testamente


Bokens titel: Jessie Lambs testamente
Författare: Jane Rogers
Originalets titel: The Testament of Jessie Lamb
Översättare: Johanna Svartström 
Förlag: Ordfront förlag, 2013
Antal sidor: 281

Jag kan inte mycket om science fiction och liknande litterära genrer. Men jag känner till författare som Iain Banks, Arthur C. Clarke, Ray Bradbury och Ursula le Guin. Då blir det lite lustigt när en viktig lärare kliver in i boken på sidan 30 och presenterar sig som mr Iain Clarke! På sidan 58 dyker det upp en flicka i 15-årsåldern, Ursula, som offrat sitt liv för sitt ofödda barn - och senare i boken får vi höra talas om det lilla barnet Rae/Ray som ska bli mänsklighetens solstråle när hon/han föds. Möjligen kryllar det av andra såna blinkningar till sciencefictionförfattare som jag inte känner till. Otvivelaktigt är det så att huvudpersonen själv, Jessie Lambs, inte har fått sitt namn "plockat ur luften". Jag kan ju inte svära på hur författaren har tänkt, men det verkar osannolikt att hon skulle syftat på något annat än Jesus med Jessies förnamn och ett offerlamm med valet av Lambs som efternamn.

Jessie Lambs är nämligen både ett offerlamm och någon som (liksom Jesus) ger sitt liv för att andra ska få leva. Hon är villig att bli en "törnrosa", en sorts surrogatmor som kommer att dö samtidigt som bebisen föds.

Det här är inte en framtidsskildring där det lyser två blodröda solar på himlen medan bilarna flyger omkring i luften och människorna lever på näringslösning och regeringen består av intelligenta robotar. Nej, det här är en berättelse ur nuet men med den lilla - och extremt avgörande! - skillnaden att mänskligheten håller på att gå under.

Folk äter lasagne till middag, tar bussen till jobbet, pluggar på universitetet, blir kära, protesterar mot miljöförstöringen, gör statusuppdateringar på Facebook, snackar strunt i mobilen, är otrogna mot varann, gör utflykter till havet, sminkar sig, dricker en smoothie. Allt ser ut som det gör för många av oss nu. Jessie är 16 år och bor i en stad någonstans i Storbritannien med sina föräldrar. Hon hänger med sina kompisar, hon pluggar och hon är kär i barndomsvännen Baz.

Men forskare - eller om det är en extremistgrupp, jag minns inte vilket - har spridit ut ett hemskt virus som orsakar en fasansfull sjukdom som är en korsning av Creuzfeldt-Jacobs sjukdom och AIDS. Den kallas MDS, Maternal Death Syndrome, och har spridit sig över hela världen. Alla levande människor bär på viruset. Ingen har sluppit undan. Men de kan leva bra liv ändå: sjukdomens sista fasansfulla stadium bryter endast ut hos kvinnor och enbart då de blir gravida. Då förstörs deras hjärnor snabbt och de dör inom några veckor - om man inte upprätthåller deras liv på konstgjord väg.

Alla barn som föds är också smittade. Mänsklighetens dagar är räknade. När dagens yngsta småbarn är döda finns inte längre några människor på jordklotet. En liten ljusning finns dock: de ägg som frysts ned innan MDS spreds över världen. Det finns många, många tusen nedfrysta ägg som väntar på att sättas in.

Miljoner kvinnor dör då de blir gravida på naturlig väg, mängder av människor begår självmord, konstiga religiösa sekter får ett uppsving, galna läkare och maniska extremister likaså. Och mitt i allt detta kommer en liten grupp unga kvinnor - de måste vara 15-16 år för att det ska lyckas - och erbjuder sig att bli "törnrosor". De offrar sina liv för att låta befruktade ägg planteras in i deras livmödrar och de försätts i koma för att inte lida av att deras hjärnor slutar fungera helt. Då barnen föds, dör de unga mödrarna - men de har gett mänskligheten ett hopp om ett fortsatt liv.

Jessie Lambs vill bli en av dessa törnrosor men hennes föräldrar kämpar med näbbar och klor för att inte förlora sin dotter. Kan man offra sin egen dotter? Ska en ung tonårsflicka ge sitt liv för att rädda andra?

Betyg: spännande, tankeväckande och skrivet så att man får en genuin känsla av att det är en 16-årings dagbok.

Rekommenderas: till de flesta, skulle jag tro, i synnerhet folk med någon filosofisk läggning.

Snackis: Här har man ett hett samtalsämne! Hur mycket är vi villiga att offra för andra?

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Tack till Ordfront för recensions-exet!

lördag 19 oktober 2013

Svampar i skog och mark



Bokens titel: Svampar i skog och mark
Författare: Bo Nylén
Förlag: Norstedts, 2012
Antal sidor: 443

Är du intresserad av att plocka matsvamp i svenska skogar? Köp den här boken isåfall! Den är helt makalös.

Jag och min man bestämde för många år sedan att vi skulle lära oss en (1) svamp om året. Den behövde inte vara ätlig. Huvudsaken var att vi verkligen kunde identifiera och namnge den. Vi kunde vid det laget tre svampar: vanliga gula kantareller (som vilken dagisunge som helst), tjusiga röda flugsvampar med vita prickar (är det någon som inte vet hur en sådan ser ut?!) och karljohan (stensopp).

Jag fick en bok av svärmor - Bo Nyléns "Svampar i skog och mark". Det var år 1992. Då fick jag den fjärde reviderade upplagan av den boken, en liten blå inbunden bok i pocketformat. Jag har haft stor nytta av den men den är faktiskt ganska tråkig, satt med urtrista Arial (ser det ut som) och en allmänt blek och ointressant layout. Istället har jag använt två små fälthandböcker med Sveriges 10 vanligaste matsvampar - de små spiralbundna häftena var lätta att ha med sig i skogen och hade betydligt bättre bilder.



Hur gick det då med våra svampkunskaper? Tja, först hände ingenting. Jag orkade inte läsa den tämligen träiga boken och när jag följde med ett gäng svampplockade vänner ut i Roslagens skogar blev jag ofattbart besviken:
Vi delade på oss och skulle leta kantareller. Jag gick runt i flera timmar och hittade inga gula alls - det var oktober och kallt ute. De andra kom tillbaka med hela ICA-kassar proppfulla med svamp (som naturligtvis inte alls var gul för det var ju bruna höstkantareller...). Jag tappade lusten helt. Kände mig grundlurad.

Något decennium senare gjorde vi allvar av att lära oss fler vanliga, svenska svampar. På min lista finns nu utöver de tre första även slemmig citronskivling, stolt fjällskivling, trattkantarell, både svart och rödgul trumpetsvamp, blek taggsvamp och flera andra. Jag är så glad för det, för nu blir skogspromenaderna bra mycket roligare. Men så satt jag och maken i början av hösten och tittade igenom de tummade svampböckerna (i år ska vi lära oss en svamp som heter blodriska) och fnös åt den tråkiga bokformgivningen. "Jag beställer en ny!" sa jag och köpte helt sonika samma bok som förut, eftersom det utlovades att den var omarbetad.

Döm om min förvåning när bokpaketet kommer med posten: det väger bly! (Jag har senare kollat och den väger faktiskt nästan två kilo!) Inuti kartongen ligger en alldeles underbar bok - tjock, inbunden, med den vackraste rygg man kan tänka sig, och med ett matt foto på omslaget (pluspoäng där). Över fyrahundra sidor i serietidningsstorlek, fulla med färgfoton tryckta på fint papper, intressanta texter satta i läsvänlig grad med snyggt typsnitt. Kan det verkligen vara samma bok som jag fick av svärmor för 21 år sedan? Snacka om reviderad upplaga!


Nej, jag är inte släkt med Bo Nylén eller har kompisar på bokförlaget. Jag bara måste berömma dem båda ändå, för det här är ett praktverk. Punkt slut.

Mina foton: Just idag har jag varit ute en liten sväng och hittat höstens kanske sista trattkantareller (innan det väntade snöovädret imorgon). En av bilderna visar ett uppslag i boken och en annan visar min gamla version av boken. Överst ser ni min svampkorg med färska trattisar och en bok som man verkligen inte släpar med sig ut...

Mitt betyg: Allra högsta betyg till allt - från formgivning till informativa texter och vackra, tydliga bilder.

Rekommenderas till: alla svampplockare i vårt avlånga land.

Snackis: Nej.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

fredag 18 oktober 2013

Stockholm Octavo


Bokens titel: Stockholm octavo
Författare: Karen Engelmann
Originalets titel: The Stockholm Octavo
Översättare: Kjell Waltman
Förlag: Damm förlag, 2013
Antal sidor: 447

Det här är något så märkligt som en skönlitterär bok om mordet på kung Gustav III skriven av en amerikanska. Min första tanke när jag hörde det, var att det omöjligt kunde vara något att ha. Hur skulle hon rimligen kunna gestalta de historiska personerna och känslan av ett Sverige på 1700-talet? Jag är inte heller säker på att hon faktiskt kan göra det, ens nu när jag läst boken, men å andra sidan kan jag inte påstå att jag själv vet bättre...

Emil Larsson är en ung kammarskrivare i Stockholm i slutet av 1700-talet. Han lever ensam - men inhyst - i de fattiga kvarteren, jobbar flitigt som tulltjänsteman, dricker friskt på krogen eller spelar kort för att vinna lite pengar. En dag får han veta att alla statligt anställda (naturligtvis bara män på den tiden) måste vara gifta - och därför får han i uppdrag av sin chef att snarast finna sig en lämplig hustru. Annars kommer han att få sparken!

I boken får vi följa Emil och hur han spelar kort hos fru Sofia Sparf som driver ett spelhus men även är spådam. Kung Gustav är hennes vän och de finare stockholmarna är ofta hos henne för att spela kort, roa sig och dricka tillsammans. Sofia spår Emil - hon lägger en så kallad octavo med åtta figurkort, som kommer att spela en enormt stor roll för såväl Emil som Sofia och självaste kungen.

Mustiga beskrivningar av Stockholms horhus, kvarterskrogar, lusiga hyreshus, skumma hamnar och fattiga kvarter är spännande men känns märkligt uppdiktade. Emil och Sofia beskrivs noggrant liksom alla de möter, av vilka många kommer att ha en avgörande betydelse för octavon. Jag kan inte leva mig in i en enda av karaktärerna, inte känna med dem eller bry mig särskilt mycket om dem. Det skulle kunna vara en brist i romanen, men är inte nödvändigtvis det. Jag väljer att se det här som ett actiondrama i historisk miljö - inte en berättelse där jag ska lära känna huvudrollsinnehavaren.

Emil hittar en flicka han vill gifta sig med men "någon" ser till att hon omöjligen kan bli hans. En annan ung kvinna dyker upp och det är givet att hon ska bli Emils tillkommande - men samma "någon" blandar sig åter igen i. Frenetiskt läser han korten i sin octavo för att utröna vem som ska bli hans hustru och på vilket märkligt vis han och hans ordinära liv kan vara inblandade i den statskupp som han snärjs in i. Snart lär han känna den mäktiga kvinna som blandat sig i hans liv och planerar att störta kungen.

Hertig Karl vill ta över makten från sin bror kung Gustav. Adeln sympatiserar med honom och planerar ett mord på regenten. Kung Gustav - detta är knappast en spoiler för den som gått svenska grundskolan! - blir skjuten på en maskeradbal och dör tretton dagar senare.

Det är på tok för mycket fokusering på spådomar, kortspel och solfjädrar. Jag hänger inte med i hokus-pokus-tarot-tramset och känner en stor mättnad när ännu en solfjäder börjar beskrivas. Desto roligare att läsa om adelns fantastiska klänningar och bjudningar varvat med gatflickornas syfilis och alltför tunna vinterkläder.

Boken pendlar mellan spännande och "ååå-hur-ska-det-gå?" till långsam och "hur många sidor kan det vara kvar egentligen?". Sammantaget får jag ändå säga att det är en mysig bok. Just det: en mysig historieberättelse. Inget mer, men det är nog så gott.

Bokens omslag är helt fantastiskt, tycker jag. En maffig bild av en solfjäder och en bild av ett dåtida Stockholm, färgat i solnedgångsfärger och med författarens namn i metallicrött. Inlagan däremot: den är tryckt på vad jag och min tryckare brukar kalla dasspapper. Så tunt papper att man ser trycket på andra sidan av arket. Tråkigt!

Mitt betyg: Välskrivet, lite platt men ändå spännande.

Rekommenderas till: pass!

Snackis: Nej, det här är inget att sitta och snacka om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Damm förlag! Jag blev mycket glad över boken.

fredag 4 oktober 2013

Nebulosadöttrar


Bokens titel: Nebulosadöttrar
Författare: Pontus Liedberg
Förlag: Recito Förlag, 2013
Antal sidor: 182

Det bästa med min (vår!) bokklubb är att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv. Det är berikande och inspirerande.

Det roligaste med att få recensions-ex är samma sak: att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv - och att någon är så intresserad av min åsikt att han eller hon vill skänka mig en bok.

Jag fick ett mejl från Pontus Liedberg, som har skrivit den här boken. Han undrade om jag ville ha ett ex. Boken marknadsförs visst som en barn- och ungdomsbok, men det tycker författaren är missvisande. Han menar att det snarare är en allåldersbok. Dessutom är det en science fiction!

Och jag håller med: det här är verkligen inte en barnbok. Inte en vuxenbok heller. Kanske är science fiction sådär gränsöverskridande och passar alla åldrar? Det är för mycket i boken som är svårbegripligt eller läskigt och inte alls passar en yngre publik, men för mycket annat som är för trivialt för en vuxen.

Nu ska jag börja med att säga vad jag inte tycker om med den här boken, så har jag det gjort. Jag önskar att någon hade gått lös på manuset med rödpenna. Ni som läst min bokblogg vet hur irriterad jag blir på stavfel och nog förekommer det sådana i den här boken, men det är annat som är värre.

Jag gjorde några små noteringar som kanske ger en vink om vad jag har svårt för.

Jag hade bara hunnit till sidan 18 innan jag noterade en liten egenhet:
"Men var det helt tyst där hon var? Miles spetsade öronen. --- Men sen var det också ett klirrande ljud, som glas mot glas. Men det var i ett av de andra rummen. --- Men det var väl bäst att släcka alla lampor igen så inte de stod och brann här i underjorden. Men först skulle hon se hur hissknapparna såg ut. --- Men innan hon hann slita upp dörren..." 
Sex meningar som börjar med ordet "men" på samma sida. Jag blir helt knollrig av sånt.

"Helt okontrollerat lät hon gråten tränga fram".
Nej, om man låter något hända så är det inte okontrollerat.

"Det fick Juzz att brusa upp och kasta en palsternacka i väggen så hårt att den gick i tusen bitar."
Såsom varande vegetarian kan jag lova att det är komplett omöjligt att kasta en palsternacka så att den går sönder i tusen bitar - eller ens tio. (De sega jäklarna går helt enkelt inte sönder, eller möjligen går de av på mitten.)

"-Så där kan vi göra med hela eran borg, serru. Släpp ner vallgraven."
Om man bortser från talspråket, som fyller en funktion här, så blir det ändå svårt att se hur byns invånare ska kunna släppa ner en vallgrav. En vindbrygga vore lättare.

"Nebulosadöttrar" är en totalt skruvad berättelse om tre små rymdflickor som trycks in i varsin kapsel och skickas ut på måfå i galaxen, för att sedan landa på andra månar och planeter. Där växer trillingarna upp i skilda miljöer utan vetskap om sin familj och sitt ursprung. Man får följa de tre flickorna var för sig och sedan deras återförening. De spelar en avgörande roll för världsalltets överlevnad.

När mina barn var små och vi inte hade någon godnattsaga att läsa, brukade jag fantisera ihop berättelser som den här. Alldeles för läskiga för små barn egentligen! Men ungarna älskade att lyssna och tjatade om att få höra fortsättningen nästa dag, fast de nästan kissade på sig av nervositet. (Jag kanske inte var så pedagogisk när hjälten blev uppäten av ett lejon på en savann?)

Pontus Liedberg verkar ha en lika galen fantasi som jag själv har. Hans små hjältinnor kastas än hit, än dit. Det är ingen hejd på allt de får uppleva! Jag älskar den biten - alla dessa rymdmonster, talande tunnelbanespärrar, skenande hissar i mystiska kvarnar, underjordiska fotbollsplaner, grottor och tunnlar, hemliga muséer, övergivna lägenheter, förkrympningssprej, kläder med identitets-chip och så det vardagliga mitt i allt.

Jag gillar också att människorna i boken har så underliga och könsneutrala namn. (Men man får gärna hålla koll på vad man kallar sina figurer. Zwanda blir Rwanda och Leolita blir Lolita på samma uppslag...)

Vet ni vad den här boken skulle vinna på? Den borde göras till radioteater! Inte en ljudbok - inte innan någon hårdhänt redaktör huggit in på texten i alla fall - men en dramatiserad radioteater med häftiga ljudeffekter. Den skulle göra sig lysande!

Jag är övertygad om att det är det rätta formatet för en text som denna och dessutom tror jag att alla åldrar skulle lockas att lyssna, precis som att alla åldrar uppskattar julkalendern. Små korta och mycket spännande och knasiga episoder som avslutas med en cliffhanger till nästa dags avsnitt.

Betyg: Historien är underhållande men jag får inget som helst flyt i läsandet och har svårt att uppskatta boken eftersom den inte verkar redigerad överhuvudtaget.

Rekommenderas till: en radioteaterproducent!

Snackis: Nej, det finns inget diskussionsunderlag här.

Länk till boken på Liten Upplaga: HÄR och Adlibris: HÄR.





torsdag 3 oktober 2013

Verkan


Bokens titel: Verkan
Författare: Torbjörn Flygt
Förlag: Norstedts, 2004
Antal sidor: 312

-Kan du fixa fram Torbjörn Flygts ”Verkan” åt mig? frågar jag min svägerska bibliotekarien.
-Mäh! Varför ska du läsa den?! frustar hon och säger nedlåtande att ”Underdog” var det lysande undantaget, men att de andra böckerna han skrivit inte är något bra. Jag misstänker att hon har rätt, för efter den fantastiska bästsäljaren har jag själv börjat på en groteskt tråkig Flygt-bok om någon hästkapplöpning och ett antal missanpassade individer.

Några dagar senare får jag låneboken i min hand. Fy sjutton, vad tråkig den ser ut. Suck, dubbelsuck, som Lille Skutt säger. Men jag är väl tvungen att läsa den eftersom värdinnan till nästa bokklubbsträff har bestämt att det är just ”Verkan” som ska bli kvällens samtalsämne. Hur ska jag orka tugga mig igenom något som redan på omslaget är svart, grått och ser ut som ett gäng Reclaim-the-streets-galningar som står och tjafsar i en gatukorsning?

Så börjar jag läsa – och på två dagar har jag slukat boken från pärm till pärm. 

Det här är ju bra! Det är otroligt lättläst, träffsäkert skrivet, angeläget och en helt perfekt ingång till en bokdiskussion. (Snälla Norstedts, gör om omslaget så att fler blir lockade att läsa denna bok!) Det här är varken som den trista ”Himmel” eller som barndomsskildringen ”Underdog”. Det här är något annat: en tankeväckande roman om en vuxen mans resonemang kring rättssamhället. Mycket bra.

I korthet handlar detta om åklagare Claes Backe och hans hustru Gunilla som är församlingspräst samt om deras två tonårsbarn. Familjen flyttar till ett nybyggt radhusområde där man (bokstavligt talat man, inga kvinnor...) börjar arbeta med grannsamverkan efter att någon fått sin gräsklippare stulen och någon annan råkat ut för att billarmet gått mitt i natten. Men samverkansprojektet är inte helt rumsrent ens från början och det eskalerar snabbt till att bli ett lynchande medborgargarde.

Parallellt med historien om rätten att vakta sin egendom och ta saken i egna händer, löper två andra berättelser om moral: Gunilla som tar hand om gömda flyktingar, Claes som arbetar för att få en kronisk misshandlare ur ett kriminellt gäng fälld för dråpförsök på en man. Det hela är mycket bra beskrivet, engagerande och trovärdigt.

Det enda jag ogillar i boken är Marta, 19 år, som beter sig ohyggligt uppkäftigt och näsvist mot sin pappa – är verkligen nittonåriga tjejer så där hemska att ha att göra med? Allt hon säger är kritik mot pappan och hon försöker inte vara trevlig alls. Säger han nej på en förfrågan så ber hon mamman om lov istället. Absurt nog är både mamman och dottern överens om att det är pappans fel, alltihop. Han jobbar för mycket och är sur. Då får man tydligen tåla uppkäftiga tonåringar? Känns lite verklighetsfrånvänt att någon förälder skulle acceptera dotterns attityd, tycker jag (som själv har en 19-åring).

Det mest orealistiska i boken är samtalen grannarna emellan. Jag har bott i bostadsrättsföreningar, radhusområden, små samfälligheter och stora villaområden. Aldrig någonsin har jag råkat ut för att folk talar så rakt och tydligt till varann – de flesta är ytliga, artiga, snuddar inte vid något allvarligt ens när de är arga. Man passar sig, snackar skit bakom ryggen men aktar sig för att bråka öppet. 

Claes Backe tycks ha hamnat i ett område där man helt frankt säger rakt i ansiktet ”Du är precis så otrevlig som det sägs att du är!” och ”Vad skulle göra dig så unik?”. Kanske skåningar är mer rakryggade än stockholmare? Jag har då aldrig träffat på folk som säger sådär rakt upp i ansiktet på mig (hur illa de än tyckt om mig som ordförande).

Bland det bästa i boken är den extremt välbeskrivna scenen då Gunilla tar med sig Claes till ett vernissage på ett galleri, där prominenta gäster bjuds på middag en sommarkväll. Berättelsen om långbord, rostbiff och potatissallad som ska balanseras genom rummen, det högljudda sorlet, köandet för att få en plastmugg med rödvin, de ointressanta nonsenssamtalen och självhävdelsefulla medelålders gästerna – det är helt otroligt bra. Jag känner det som att jag sitter därinne i det rökiga och stimmiga rummet tillsammans med obegriplig konst på väggarna och halvt skrikande konverserar någon akademiker i manchesterblazer. Hög igenkänning! Överhuvudtaget är Torbjörn Flygt en fena på att hitta små detaljer som man tänker ”just precis!” om. Som att alla servitriser har en tatuering i svanken. Som att man ”pysöppnar” en burk öl.

Mitt foto: fick än en gång utebli, för jag lånade ju "Verkan" på bibblan och nu är den slutsåld på förlaget.

Betyg: gott betyg för det levande sättet att beskriva en miljö många av oss kan känna igen sig i.

Rekommenderas: till alla som filosoferar kring brott, straff, skuld och rättsskipning.

Snackis: en mycket bra bok för bokcirkeln eller högstadie- eller gymnasieklassen, som de flesta kan ta till sig och ha en vettig åsikt om!




En himmel för Elliott


Bokens titel: En himmel för Elliott
Författare: Katarina Danielsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2006
Antal sidor: 196

En tunn, snabbläst, svensk nutidsroman om kärlek och livsvilja. Boken tycks vara tämligen okänd - jag har inte hört talas om att någon av mina vänner har läst den - och den förtjänar bättre än så. Jag skulle vilja "puffa" lite för den, trots att förlaget har sålt slut den och tydligen inte planerar att ge ut en ny utgåva. Katarina Danielsson skriver väldigt fint! Jag har ingen aning om vem hon är, vad hon gör eller varför hon inte gett ut fler böcker efter denna. 

Boken handlar om en ung man som dör och hur hans tvillingsyster tar sig vidare i livet. Elliott och Elsa är tvillingar och gör allting tillsammans. De lever i symbios och är så nära varann man kan vara. Tror Elsa, åtminstone. Men så drunknar Elliott och i samma stund tar Elsas liv en paus. Det dröjer tills hon själv blir mor innan hon vågar leva fullt ut igen. Då förstår hon också sidor hos sig själv och hos brodern som hon inte sett förut och inser att de faktiskt var två separata personer, inte en enda.

Det här är väldigt sorgligt och vemodigt, kanske inte något man sätter i händerna på den som redan är lite låg, men den är också vacker och varm och visar på en livsbejakande nyfikenhet. Värd att läsa, helt enkelt!

Betyg: Bra, kanske inte så märkvärdig, men med ett mycket fint och trovärdigt språk.

Rekommenderas till: de som vill ha en lättläst sträckläsningsroman om livet och döden. 

Snackis: Kanske inte.

Boken är slutsåld på förlaget. Kolla biblioteket eller Bokbörsen!

onsdag 2 oktober 2013

The taliban cricket club


Bokens titel: The Taliban Cricket Club
Författare: Timeri N. Murari 
Förlag: Allen & Unwin, 2013
Antal sidor: 325

På ett sätt skulle man kunna säga att det här är en feelgood-bok, en varm och vänlig historia om kärlek och vänskap och hur man tar sig igenom svårigheter tillsammans. Lite av Mma Ramotswe, tyckte vi alla i bokklubben, och på bokens omslag jämförs den med "Skruva den som Beckham". Ändå kan man inte säga att det är en bok som bara passerar eller som enbart kan betraktats som mysig.

Den unga Rukhsana bor sin yngre bror Jahan och sin döende mor i ett hus strax utanför Kabul i Afghanistan. Hennes farmor, farfar och pappa har dött då en vägmina exploderade under deras bil. Nu får Jahan och Rukhsana klara sig bäst de kan och vårda sin mor vars dagar är räknade. Jahan är lite för ung för arbete och kvinnor tillåts inte göra något alls mer än leva i det fördolda. För att överleva säljer de allt av värde som de har ärvt. Att Rukhsana är en lysande journalist och skribent är inte intressant, talibanerna har förbjudit kvinnor att arbeta. 

Rukhsana planerar att fly till USA där hennes trolovade Shaheen bor. Hon måste bara vänta tills dess att mamman har dött. Egentligen är hon inte kär i Shaheen, utan i den indiske Veer som hennes familj dock varken känner till eller skulle tillåta att hon gifter sig med. 

Det handlar om veckor innan Rukhsana kan skicka bud till USA om att hon behöver pengar till smugglare och flygplansbiljetter - snart är hon fri från talibanernas välde. Men under den korta tid som återstår av mammans liv (och därmed av hennes egen fångenskap i Kabul) hinner allt ställas på ända.

Den fruktade ministern Zorak Wahidi - som har många människors liv på sitt samvete - blir förälskad i Rukhsana och kräver att få gifta sig med henne. Hon vägrar. Även hennes överhuvud i familjen, den yngre Jahan, vägrar att ge sitt tillstånd. Då börjar ministerns klappjakt på den unga kvinnan och han är villig att göra allt för att fånga henne.

Samtidigt som Rukhsana måste försöka ta sig ut ur landet och bort från tvångsgiftet ska hon alltså vårda sin döende mor och göra sitt yttersta för att komma i kontakt med Shaheen därborta i Amerika. Varför svarar han inte i telefon?

Men så bestämmer sig Jahan och ett dussin av hans kusiner för att ställa upp i talibanregimens utlysta tävling om vilket lag som kan bli Afghanistans bästa - och officiella - cricketlag. Vinner man tävlingen får nämligen hela laget fri lejd ut ur landet för att öva cricket i Pakistan. 

Det är bara ett litet problem: varken Jahan eller hans många kusiner har någonsin spelat cricket. Den enda de känner som gjort det är.... Rukhsana!

Betyg: Mycket gott betyg till en tankeväckande berättelse som förvisso är förutsägbar, något av en skröna, självfallet rätt overklig och där huvudpersonen är närmast mytiskt smart, god och stark. Men för mig var det hemskt att läsa om talibanernas fruktansvärda förtryck av den afghanska befolkningen i allmänhet och av kvinnorna i synnerhet. Bara tanken på att leva isolerad och iklädd en burka ger mig rysningar...

Rekommenderas till: alla möjliga - här finns kärlek och spänning, saga och verklighet i en skön blandning.

Snackis: Vår bokklubb hade en helkväll kring den här boken, så nog finns det en hel del att säga! Bokförlaget själva har en lista med frågor som passar en bokklubb. De föreslår också att man parallellt läser "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" som jag recenserade för inte så länge sedan. HÄR kan du läsa vad jag tyckte om den boken. Håller med om att det helt klart finns många likheter.

Omslaget: Visst är det ett vackert omslag! Jag gillar det skarpt. Men den första utgåvan hade en lite annorlunda variant. Där ser man bilden i sin helhet - med staden i bakgrunden och många fler detaljer.




Märkligt nog hittar jag den i tre andra utföranden också, båda på engelska. Så här ser de ut:




Den sista i ordningen känns bara spekulativ på något vis. Det förekommer inga små barn i historien och bilden ska väl spela på ens känslor: kvinnor helt täckta i burkor och ett litet nyfiket barn...
Den där med cricketattiraljer och en handgranat känns som gjord för en mer manlig publik.
Den mellersta ska väl symbolisera frihet.
Jag gillar de två allra översta bäst: Rukhsana som övervakar sitt cricketlag i Kabul.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD 2013 eller INBUNDEN eller HÄFTAD 2012