De kapabla

Bokens titel: De kapabla
Författare: Klas Ekman
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 362

Nominerad till "Årets bok 2021" är ändå någon sorts kvalitetsstämpel, tycker jag. Och att min man, som fick låna boken efter att jag läst ut den, svor högt och muttrade att han blev galen på huvudpersonerna är ett ännu bättre betyg. Kan man reta upp läsaren så till den milda grad, då har man lyckats engagera!

Det här är en roman där man inte behöver vara en luttrad läsare för att inse redan i första kapitlet att det kommer att gå käpprätt åt helvete. Ett par i 35-årsåldern har tillbringat en kärleksnatt på ett avlägset beläget hotell och nu är det dags att köra hem. Hon, Anna, ska hem till två jobbiga ungar och en minst lika jobbig man. Han, Johan, ska hem till sitt utplockade hus, där knappt något finns kvar efter att hustrun gått ifrån honom. Deras otrohetshistoria är det ingen som känner till. Så ska det förbli, tänker Anna som vill göra slut. Hennes älskare däremot, tror att de ska starta ett liv tillsammans.

Men inget går som någon av dem planerat. En olycka sker och de fattar katastrofala beslut som bara leder till sorg, död, elände och galenskap. De idiotiska val de gör förstör inte bara för dem själva utan för alla i deras närhet.

En bisarr, äcklig och faktiskt lite rolig historia tar sin början och sedan är det inte en lugn minut. Boken bara gasar sig igenom de mest vansinniga vändningar och komplikationer innan slutet (äntligen) kommer. Mycket spännande, ohyggligt enerverande (Johan och Anna är sympatiska och man lider med dem samtidigt som man nog gärna skulle se att de oskadliggjordes innan de började gå bärsärkagång) och skickligt skrivet. 

Hela historien är totalt flippad, men ändå någonstans trovärdig eftersom den utspelar sig i nutid bland småbarnsfamiljer i förorten. Titeln avslöjar en hel del om innehållet: vad vi är kapabla att göra för att skydda oss själva eller våra älskade.

Jag sträckläste med stor behållning. Anna och Johan måste vara de värsta huvudpersonerna jag läst om detta år, utan konkurrens.

-

För övrigt: För några år sedan läste jag en novell av Anna Jansson: "Farlig sanning". Den har en hel del likheter med Klas Ekmans roman, initialt. Någon mer som tänkt samma sak?

Var inte rädd för mörkret

Bokens titel: Var inte rädd för mörkret

Författare: Kristina Agnér
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 9 tim 29 min

Den här boken valde jag på Storytel, bara för att jag sett andra bloggare tipsa om den. Ibland är det riktigt skönt att inte ha den blekaste aning om vem författaren är, vad boken handlar om eller vilken litterär kvalitet man kan förvänta sig! Bara att hugga in, utan några som helst förutfattade meningar.

"Var inte rädd för mörkret" startar med att unga Alva flyr storstan efter att hennes pojkvän varit otrogen. Väldigt dålig tajming, för Alvas mamma har nyss dött. Nog borde Alva snarare ha blivit extra ompysslad, kan jag tycka. 

I Småland finns ett litet torp som Alva ärvt efter sin mamma, som i sin tur ärvt det efter sin mor - den mystiskt försvunna Evy. Dit åker Alva, med intentionen att röja ur stugan och lägga ut den till försäljning så snart det bara går.

Bland djup granskog och små undangömda sjöar ligger en by, Tosseboda, där Alva har sitt ursprung men inte känner någon. Här försvann hennes mormor under oklara omständigheter och har aldrig återfunnits. Här dog hennes mamma - och inte heller det verkar vara en naturlig död. Inte undra på att Alva blir lite skraj då någon klampar in i stugan för att sabotera. Skrämma iväg henne, kanske?

Det är en klassisk, mysig pusseldeckare förlagd i ett bedövande vackert Småland. Persongalleriet är nästan som i ett Cluedo-spel, med lika många män som kvinnor, lika många unga som gamla, lika många vänliga och välmenande som elaka och skumma. Alla ingredienser man kan önska sig i den här genren: lojala hundar, nya vänner, mängder av småkakor, fullmåne, höststorm, beckmörker, olåsta dörrar och låsta dagböcker. 

Det är välskrivet och inte på något vis unikt, men en riktigt trevlig lyssning medan man ägnar sig åt tråkiga hushållssysslor. God och välformulerad underhållning, tack för det!

Det tomma boet

Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut

Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.

Slukhål

Bokens titel: Slukhål
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2022
Antal sidor: 333

Boken "Rotvälta" slutade så att man nästan var tvungen att läsa "Slukhål", och nu slutar även den så att vi måste läsa den tredje boken i serien ("Djuphamn", utkommer i maj 2023). Spännande!

Polisen Eira kör bil fram och tillbaka mellan Härnösand, Kramfors, Malmberget, Myckelgensjö, Gällivare, Bureå, Umeå, ja, jag minns inte alla namnen, men jag blir helt vilsen, vet knappt vart alla de här städerna ligger. Att Eira kör bil långt, mycket, ofta och fort för att överhuvudtaget kunna hinna med att se alla brottsplatser och hålla förhör med alla vittnen, det är solklart. Däremellan verkar hon äta förvånansvärt lite och bara sova när det finns möjlighet. Undrar hur hon orkar...?

Det är ingen större action i dessa böcker om kriminalarna i de tysta, vidsträckta, ångermanländska skogarna. Men det behövs inte heller: det går faktiskt utmärkt bra med en deckare där det sparas på blod, snask, biljakter och bomber som tickar ner. Jag gillar det! 

Ett mycket stort plus för att Eira ständigt kontaktar chefen, arbetskamraterna, åklagaren och de andra som hon jobbar med. Det är verkligen så långt man kan komma från tevedeckarnas alla smarta snutar som minsann klarar sig själva och aldrig frågar om tillåtelse eller väntar på hjälp. Eira ingår i ett team av utredare och det märks tydligt; hon är en viktig kugge men hon klarar sig inte utan de andra.

I den här boken hittas en man i en källare, död, uttorkad, hopkrupen. Har han lämnats där att dö? Av vem isåfall? Och varför i ett ödehus mitt ute i ingenstans? Han verkar inte heller vara den förste som gått detta öde till mötes - frågan är bara om det är ryska gangsters, en svensk seriemördare eller om dödsfallen har helt naturliga förklaringar.

Det är en bra bok, visserligen inget extraordinärt men för mig dög det bra med en välskriven berättelse som lockade till sträckläsning.

Hemligheternas skafferi

Bokens titel: Hemligheternas skafferi

Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: My Holmsten
Förlag: Massolit förlag, 2017

Antal timmar: 11 tim 20 min

Tyvärr, detta är olyssningsbart. Tänk er tjejen i GPS:en som säger "Om tvåhundra meter, ta första avfarten till vänster" får i uppdrag att läsa en roman. I elva långa timmar. Nej, det funkar bara inte. Så stelt, och kantigt har jag sällan hört någon läsa. Alla huvudpersonerna låter onaturliga, inte avslappnade och vardagliga - men det blir också extra tydligt att författarens starka sida inte är dialoger. Figurerna tillåts inte ha ett (rimligt) talspråk, det är möjligen repliker på Dramatens stora scen. 

Jag ger upp efter halva tiden och det är främst uppläsarens förtjänst, inte författarens. Boken har fått  fem stjärnor av fem på Adlibris. Jättepoppis på Storytel. Fina omdömen, snälla ord - inte som mina här. Säfstrand har gett ut många böcker efter denna och det skulle hon rimligen inte ha fått göra om hon inte var väldigt uppskattad. Till och med en bok om hur man skriver feelgood, och då får hon väl anses vara expert. Alltså ska ni inte läsa den här recensionen så noga.

Handling: Dödssjuk mitt-i-livet-kvinna vägrar berätta för andra att hon är döende, tja, faktiskt ens sjuk. Beter sig överhuvudtaget egocentriskt och svårbegripligt. Det är nästan omöjligt att tycka om henne. Hon har givetvis en osannolik bakgrund som ingen känner till, knappt ens hon själv. Konstruerar ett korsord istället (det är ju så mycket bättre för hennes änkeman att senare tvingas lösa det för att begripa vad hans döda hustru dolde, än att sitta ner tillsammans och prata...). Reser till sin barndoms gård och rotar i det förflutna och försöker trixa ihop det med nuet. Dör. Lämnar åt alla andra att hantera chocken bäst de kan och förmår.

Den här sortens "jag dör och lämnar efter mig handskrivna lappar, intrikata brev, en röd kappa, ett knepigt korsord och tusen frågor - men jag kan inte säga att jag älskar er och är rädd för att dö", det är inget för mig. Men det är nog mig det är fel på, jag är en alltför krass och jordnära människa som borde hålla tassarna borta från feelgood.

Vänligheten

Bokens titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2020
Antal sidor: 716

Sommarens bästa läsning? Jag har läst allt av John Ajvide Lindqvist och även om det finns sånt jag gillar mindre än annat så är det som helhet ett fantastiskt författarskap. I "Vänligheten" är det, enligt min mening, den bästa version vi ser. Den som finns i "Låt den rätte komma in" och som banade väg för alla de andra romanerna och novellerna. Här finns den där svärtan, sorgen och livströttheten - ni vet, som i Roy Anderssons grådeppiga reklamfilmer med sakta tickande väggklockor - blandat med värme, kärlek till vänner, omtanke om familjen, ljusglimtar som visar att livet ändå är värt att leva. 

"Vänligheten" är en väldigt fin bok om vänskap och hur vi människor i stort ändå vill varandra väl. Bortsett från då en mörk, ondskefull massa sipprar ut ur en gul container i Norrtälje hamn, förstås!

Som vanligt finns ett mått av övernaturlighet, här i form av ett antal högst ordinära människor som har egenskaper utöver det vanliga. De kan se eller höra fragment ur framtiden, vilket gör att de i vissa fall kan planera hur de ska ingripa i ett skeende som ännu inte hänt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och människorna vi lär känna; tre kvinnor och tre män, alla i sisådär 25-30-årsåldern. Några är vänner sedan barnsben, några är syskon, några bara bekanta. På olika vis är de insyltade i varandras liv och alla bär de på känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. En kväll möts de i centrala Norrtälje för att spela Pokémon Go. Det är upptakten till att några börjar hata varann, några blir förälskade, andra ventilerar känslor de haft i decennier. Extra fint att personerna faktiskt ändras under romanens gång.

Låt er inte avskräckas av de sjuhundra sidorna - den här romanen är väl värd det. Nu ser jag så väldigt mycket fram emot att läsa den nyaste boken, "Verkligheten", som jag hoppas går i samma stil. Hoppas, hoppas att den kommer på pocket snart!

Hon som kom före

Bokens titel: Hon som kom före

Författare: J. P. Delaney
Originalets titel: The Girl Before
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 392

Det här är en lysande intrig - men den hade passat bättre som novell eller kortroman. Att sega sig igenom nästan fyrahundra sidor är onödigt, för det händer i princip ingenting som inte hade kunnat avhandlas på hundra.

Emma och hennes pojkvän Simon flyttar in i ett märkligt hus i London - ett pyttelitet hus, nybyggt, ultramodernt, med extrem arkitektur och i stort sett ingen inredning. Huset är bevakat på alla möjliga vis och paret tillåts inte ens lägga frukt på köksbänken eller några bokhögar i sovrummet, skor i tamburen eller handdukar på badrumsgolvet. 

Allt ska vara perfekt. Inga saker får stå framme. Barn och husdjur är inte tillåtna. Taklampornas ljusstyrka och duschens vattentemperatur styrs av AI (eller mjaaa, något...). Men för Emma är det värt det, för hon har just varit med om ett skrämmande inbrott som även innefattade en våldtäkt.

 

Så träffar hon arkitekten, tillika ägaren, en stilig och rik man som heter Edward. Han är givetvis helt sinnessjuk egentligen - annars skulle vi ju inte ha någon story här. Han har full koll på exakt allt som sker hos personerna som bor i huset, inklusive vad de äter, hur mycket de sover, om de är friska och glada. Emma blir kär i honom och inleder ett förhållande med honom, Simon åker ut med huvudet före.

Några år senare flyttar Jane in i huset. Emma är inte med i bilden, om man säger så... Även Jane övervakas i detalj - och även hon uppvaktas av den skogstokige Edward. 

Vi följer Emma och Jane i vartannat kapitel. Deras historier är väldigt lika och upprepar sig ständigt. Men vem drar i trådarna: galne Edward, hans kumpan, huset själv? Framför allt: vem ljuger och vem talar sanning? När vi hör vad psykologer, väninnor, ex-pojkvänner, grannar och arbetskompisar berättar så inser vi att både Edward, Emma och Jane väljer att servera friserade fakta om sig själva...

En perfekt bok att läsa på tåget, när man försöker tänka bort medpassagerarnas oupphörliga snackande om svenska ko-raser (!), fotbollsligor och dagishämtningar - och idioten som satt intill mig och smaskade på en övermogen banan (det borde nästan vara grund för att bli avkastad från tåget!).