Snöstorm

Bokens titel: Snöstorm
Författare: Augustin Erba
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 359

Det är något särskilt med hur Augustin Erba skriver, som gör att det går rakt in i mig. Här är en berättelse som har en - enligt mig - perfekt inledning: 

Vinterkallt Sverige, ett tåg som färdas från Stockholm mot Malmö, passagerare som i tystnad pysslar med sitt. Så stannar tåget, någonstans i höjd med Mjölby kanske, och strömmen bryts. Ute är det snöstorm, inne i tågvagnarna faller temperaturen och i takt med att det mörknar ute så blir det också allt mörkare inne. Till en början förstår inte resenärerna allvaret: att de kommer att bli sittande i timtal på detta strandade tåg.

Men en som snabbt begriper vad som håller på att ske, är Tomas. Han är i 40-årsåldern, IT-nisse av något slag, med fru och två tonårssöner hemma. Det gäller att roffa åt sig mackor och kaffe innan allt är slut i bistron! Tomas sätter fart mot restaurangvagnen, men på vägen blir han haffad av en bekant röst och en arm som sträcks ut: det är Livli, hans livs stora kärlek. Tjejen han älskade besinningslöst under några år på Teknis i Stockholm, men som gång på gång svek honom. 

De har inte setts på tjugo år men ändå kastar hon sig runt halsen på Tomas och alla minnen bara sköljer över honom.

Romanen tar oss med till Tomas uppväxt (minst sagt problematisk) och unga vuxenliv. Vi får i små glimtar mot slutet en känsla för hur han själv summerar det liv han hittills levt: barndomens oroligheter, uppväxtårens utsatthet, vuxenlivets ensamhet. Det är sorgligt, krasst och väldigt jordnära. Som medelålders reflekterar han över den han var för tjugo år sedan: 

"Om jag åter var nitton år och stod vid kärleksörten i Bergianska trädgården och kunde se in i framtiden, hade jag varit nöjd med den jag har blivit? Hade jag förstått hur fort tiden skulle gå, och hur korta de ögonblick var som jag skulle bära med mig för alltid?"

"Alla de unga studenterna som en gång stod på den soliga innergården på Teknis har grånat. Vi är inte längre löften, vi är vad vi blev."

Det är väldigt bra beskrivet, på ett stillsamt vis. Jag gillar Tomas och jag gillar Augustin Erbas sätt att hitta på ett helt galleri av människor som är så alldagliga och sannolika att man gott skulle kunna tro att de finns på riktigt.

Mitt omdöme: En roman om sorg och saknad, ungdomlig kärlek och hur ensamma vi alla i grund och botten är. Rekommenderas varmt!

Mitt foto: Alla mina tre söner går på KTH, "Teknis", och av dem har jag snott rekvisitan: de små tygmärken som nollorna erövrar och sätter på sina overaller - och en dyr miniräknare. Just en sådan som spelar en väldigt stor roll i Tomas tonårsliv (men det ska jag inte avslöja mer om!).

Jonglerar fyra böcker samtidigt

Bild ur Sally Jones.

Nu håller jag på med fyra böcker samtidigt - inte särskilt splittrande eftersom jag nästan alltid har flera böcker igång på samma gång - men det är knepigt att bli klar med dem.

Den första är "Kajakbyggerskan", en debutroman av Gunilla Cullemark, Hoi förlag. Överraskande bra! Återkommer förhoppningsvis snart om den.

-

Den andra är Augustin Erbas "Snöstorm", han som är en av mina favoriter - både i romanform och när han skriver kåserier och betraktelser i DN. Det här är en underbar bok som jag hann läsa klart till frukosten imorse. Recension inom kort!

-

Den tredje är en ljudbok som jag för några år sedan hellre skulle dött än deklarerat högt att jag lyssnade på: "Livet med klimakteriet - hormoner, träning, välbefinnande" av Katarina Woxnerud. Ska ärligt säga att jag höll på att bryta ihop och grina redan vid första meningen i denna bok (som för övrigt är knastertorr som en FASS-lunta, kanske beroende på människan som läser upp den...):

"Alla vill bli gamla, men ingen vill vara gammal". Jag fick ett mindre sammanbrott av den meningen. JAG VILL INTE VARA GAMMAL! Hur kunde det gå så här fort? Jag tog nyss studenten. Jag var nyss den yngsta tjejen på jobbet. Jag var nyss den unga mamman. 

Jag vägrar bli en fyrkantigt testosteronstinn tant utan kvinnliga former och med mustasch på överläppen - eller en spinkig gammal kvinna utan ork till något alls. Inser nu att det inte behöver bli så och att jag nog missuppfattat en del grejer (men inte tusan är det kul att bli av östrogenet, jag har hellre mens tills jag fyller hundra känns det som nu!)

Boken är fantastiskt bra så här långt och handlar mycket om att leva ett gott, bra, hälsosamt liv med träning för att maximera de återstående åren av ens liv; de där åren som man på ett sätt inte vill ha men ändå älskar eftersom alternativet är döden. Men att lyssna är nog inte så bra som att läsa, för uppläsningen lämnar en hel del att önska.

Den fjärde är den bok jag längtat mest efter, förutom Hilary Mantels avslutande trilogi-del. Nämligen Jakob Wegelius "Den falska rosen". Jag portionerar ut den i småbitar, för att njuta riktigt länge. Alltså: den är så underbar! Berättelsen, stämningen, historieskildringen, illustrationerna, tja hela layouten. En riktig tiopoängare, precis som jag trott.

Fjärilsvägen

Bokens titel: Fjärilsvägen
Författare: Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal minuter: 4 tim 49 minuter

Jaha. Hur ska jag sammanfatta det här? En bok som jag lyssnat på - inte läst med ögonen - och som jag verkligen lyssnat oerhört intensivt på; vartenda ord, varje mening. Ibland var det nästan så jag hade lust att stoppa och backa (om det inte vore så krångligt...) för att jag ville höra vissa meningar en gång till. 

Det är så otroligt bra; skildringen av Patriks mamma Birgitta som föds på 1950-talet och som borde ha en lysande framtid, med tanke på folkhemmet, efterkrigstiden, socialdemokraternas politik med dagisplatser åt alla och nästan ingen arbetslöshet alls. Solidaritet, jämlikhet. Ut med det gamla, in med det nya! Birgittas föräldrar hade vuxit upp med stampat jordgolv och ett fattig-Sverige som knappt går att föreställa sig. Så skulle inte hennes liv bli!

Det blev inte som föräldrarnas, men det blev inte bra heller. Birgittas son tecknar ett fantastiskt porträtt av henne och den enorma kämpaglöd hon hade: hur hon klarar sig trots en uppslitande skilsmässa från barnens pappa, hur hon jobbar långa dagar utan lunch för att ha råd att sätta mat på bordet hemma, hur hon beställer kläder på postorder men knappt har råd med en tröja till sig själv. 

Det griper tag i mig att höra om hur hon aldrig unnar sig själv något och får vända på varenda slant, men alltid överöser sina barn - Patrik och Paula - med kärlek. Båda barnen är adopterade från Sydkorea och de är sin mors stolthet i livet. 

Den här romanen är helt fantastisk. Framför allt skildringen av tidsandan, hur den ändras från Birgittas barndom och då hon är ung vuxen, till hur det är då barnen kommer till Sverige på 80-talet, hur hennes föräldrar åldras, hur hela samhället förändras mot ett där man ser mer till individen än till kollektivet. Flyktingarna från kriget i forna Jugoslavien. Patrik som är den förste att ta studenten i sin familj. Vilda studieår då båda syskonen flyttar hemifrån - och mamman lämnas ensam kvar. Gradvis förfaller hon. 

Slutet är hemskt. Birgittas liv är en misär och hon blir både lurad och utnyttjad. Skildringen av hennes död får mig att gråta, sammanfattningen på slutet gör att jag måste hämta andan innan jag kan fortsätta med det jag höll på med under lyssningen. Helt enkelt: "Fjärilsvägen" är ett tidsdokument av Sverige från 50-talet fram till nu, det är en otroligt bra skildring av klassamhället (det är nog den biten som kommer att stanna kvar i mig) och en kärleksförklaring till en kvinna som gav upp sina egna drömmar för att anpassa sig efter männen och barnen som betydde allt för henne. 

Mitt omdöme: I år har jag nog sagt "bland det bästa jag läst i år!" fler gånger än någonsin tidigare, men nu måste jag säga det igen. Det här är helt klart bland det bästa jag läst i år. Blir man inte tagen av denna uppväxtskildring, så vet jag inte vad.

Den som lämnas ensam kvar

Bokens titel: Den som lämnas ensam kvar
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 12 tim 03 min

I denna den tredje boken börjar huvudpersonerna i Höglunds romaner kännas bekanta: polisen Stefan som är äckligt kvinnoföraktande, macho och sarkastisk (utåt, för det är enklast) och hans kollegor på mordroteln, psykologen Malin som engagerar sig lite väl mycket i enskilda fall, Malins chefer och medarbetare på de två ställen hon arbetar, hennes knastertorre man och deras två små ungar.

Nu har Malins äktenskap totalhavererat. Det är både sorgligt och skönt, på samma gång. Niklas har förstås gjort ett Excel-ark med hur de ska dela upp barnen mellan sig (och Malin får bara acceptera det). Efter att Niklas surat sig igenom dessa tre romaner så känner jag ingen som helst sympati för honom, utan tycker mest att det är skönt att Malin blir av med honom. Han kan ju sitta där och pluta med underläppen i sin ensamhet, tänker jag, och sortera konservburkarna i storleksordning i skafferiet.

På jobbet har Malin fått i uppdrag att leda samtalsgrupper för anhöriga till döende cancerpatienter. I gruppen kommer det minsann att dö folk - och inte bara av cancer!

Detta är i viss mån en kriminalroman, men i lika hög grad handlar den om sjukvården och nedskärningarna, prioriteringarna, bristen på en helhetssyn. Ibland framstår överläkarens ord nästan som en agitators, och jag kommer på mig med att tycka att de är placerade där för att föra fram en brinnande åsikt snarare än att de har någon relevans för bokens handling eller karaktärer. 

Bokens tema är familjeband; om kärleken mellan makar, syskon, barn och föräldrar - och ofta om avsaknaden därav. Vilka kan man räkna med i en svår situation? Det gäller både Malin privat men också alla de sjuka och deras närstående.

Mitt omdöme: Jag gillar både handlingen och dialogerna (och står ut med uppläsaren, vilket annars inte är fallet särskilt ofta...). Viktoria Höglund har en fallenhet för att skriva, det finns ingenting nybörjaraktigt eller amatörigt över hennes böcker. Lite segt var det periodvis, när fokus hamnade på anhöriggrupper, stödsamtal, sorgbearbetning - inte för att det var ointressant utan för att jag inte var upplagd för filosofiska resonemang eller socialrealism. Jag hade väntat mig mer av deckare och blev förvånad över hur lite mordgåta det var. Har man inte den förväntningen så lär man inte bli besviken!

Folk med ångest

Bokens titel: Folk med ångest
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2020
Antal sidor: 347

En lägenhetsvisning urartar totalt då en värdelös rånare störtar in och råkar ta spekulanterna som gisslan. De som finns där inne kommer under några timmar att lära känna varann och inse att de olikheter man först lagt märke till är underordnade; i slutändan är de flesta av oss ganska lika och alla bär vi på likartade tankar, känslor och erfarenheter. Och ångest!

Några av personerna är redan sammanlänkade för livet, men vet faktiskt inte om det. Andra blir det under de där instängda timmarna då man väntar på att gisslantagaren ska bestämma sig för att kräva pizza och nyårsfyrverkerier. Bostadsspekulanterna ska försöka komma levande därifrån och rånaren vill försöka smyga ut obemärkt, hur nu det ska gå till när både den lokala polisen och de dryga kriminalarna från Stockholm står utanför byggnaden och väntar.

Jag tycker väldigt mycket om Björnstad-serien, "En man som heter Ove", "Ditt livs affär" och flera av Backmans kåserier. Däremot är jag måttligt förtjust i "Min mormor hälsar och säger förlåt" och "Britt-Marie var här" eftersom det känns som att folk spelar över, blir tramsiga och overkliga på ett sätt jag har väldigt svårt för. Delar av mormor-boken hittar man här i "Folk med ångest". Några gånger under läsningen tänker jag nej, nej, nej, lägg av. Inte en tonåring som är så uppkäftig mot en polis! Nej, inte en gammal gumma med en hemlighet, jag pallar inte! Nej, lägg av - bajsande kanin, jag står inte ut...

Men att personligheterna är tillspetsade får man ta. Värmen, kärleken och de karaktäristiska backmanska visdomsorden väger upp.

Sammantaget är det en väldigt fin bok om livsglädje och avsaknaden av densamma, om vad som är verkligt viktigt i livet och vad vi kan avstå ifrån.

Ett system så magnifikt att det bländar

Bokens titel: Ett system så magnifikt att det bländar

Författare: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts, 2020
Antal sidor: 599

Det är näst intill omöjligt att sammanfatta en sån här bok, som består av så många vindlande tankar och stickspår. Uppenbarligen klarar inte ens förlaget av det, för baksidestexten är bland det dummaste jag läst på länge (tro inte på den!).

Jag har svårt att läsa mycket och länge - pga taskiga ögon - men den här boken var ren njutning för mig, trots att den är sexhundra sidor lång. Jag prickade för mängder av stycken, som jag gladeligen hade läst högt om någon bara ville lyssna. 

Amanda Svensson är helt fantastisk på att skriva, hon framstår som blixtrande intelligent och mycket påläst, måste rimligen ha en enorm fantasi och lyckas dessutom få dessa nästan feberdrömsliknande scener att kännas helt rimliga. 

Trillingarna Sebastian, Clara och Matilda är unga vuxna och har sedan några år gått skilda vägar. Kvar i uppväxtstaden Lund finns mamma kyrkoherden; pappa har dragit till Berlin för att förverkliga sig och hitta en ny kvinna. 

Clara är tokneurotisk och rädd för exakt allt. Av en mycket speciell anledning bestämmer hon sig för att åka till Påskön - inte för att se de märkliga stenstatyerna utan för att träffa Jordan, en jordens-undergång-är-nära-profet med Jesus-vibbar som har en känd blogg och numera en liten klan runt omkring sig som bor på stranden och väntar på domedagen.

Matilda kallar sig själv för en elak människa, tänker på sig själv som den av trillingarna som alltid obstruerat och bråkat. Hon har åkt in på psyket ett antal gånger men nu medicinerar hon och mår bra. Eller nja, hon mår jättedåligt för hon får ont i huvudet av färgen blå. Jobbigt, när så mycket runt oss är blått! Billy, hennes pojkvän, kommer från Berlin (men ingen av dem vet att Matildas pappa är där) och har en dotter med samma namn som mobiltelefonernas automatiska svarare. Matilda tycker inte att hon förtjänar Billys kärlek, eller någon annans heller, allra minst Siris.

Sebastian ska vara den lugna, trygga och stabila av trillingarna men han mår fruktansvärt dåligt efter att hans flickvän begått självmord. Han reser till London och får genast jobb på ett institut som är bland det märkligaste man kan tänka sig; lite som en mix av James Bonds MI5, "The talented mr Ripley" och andra spionhistorier. Där ska Sebastian forska på spektakulära, mänskliga hjärnor - levande sådana! Till sin hjälp har han en gorilla med osvikligt god moral och hög integritet samt en bindgalen snygging som tycker sig se chiffrerade utmaningar och hemliga koder i allt. Kanske har hon rätt? Vad Sebastian inte vet, är att hans mystiske chef har väldigt bra koll på allt som sker inom institutet och att han har en helt egen agenda.

Mitt omdöme: Det här är rasande bra! Helt underbar bok om man önskar sig en tjock roman att bara försjunka i och njuta av, trots att den osar av ångest och deppighet. Klipsk är den också. Och lite läskig, eftersom namn och händelser upprepar sig och återkommer på ett ganska skrämmande sätt. Det är väl just det som gett boken dess titel: att allt hänger ihop, allt ingår i ett system - och det är inte bara så imponerande så det bländar, det är också i sig ett bländverk.

Oduglingen

Bokens titel: Oduglingen 
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 2 tim 12 min

Direkt efter att jag lyssnat klart på "Den som haver barnen kär" började jag på kortromanen "Oduglingen", som är en fristående fortsättning på den förstnämnda. 

Här har Malin just hunnit pusta ut efter den dramatiska avslutningen på förra boken när hon får en panikslagen ung patient på halsen; Emil som är en begåvad musikstuderande som inte alls vill plugga musik.

Emils mamma har länge pressat honom att bli något hon själv velat bli och under hela sin uppväxt har han ställt upp på hennes orimliga krav. Nu varken vill eller orkar han längre. Han berättar för sin mamma att han tänker sluta spela. Hon blir ohyggligt besviken och efter det får han inte längre tag på henne. Vad har hänt mamman?

Mitt omdöme: En riktig Roald Dahl-novell, med hat och kärlek, skuld och ånger. Inte alls så oförutsägbar som det står i omdömena, men det kvittar: jag gillar den!

Den som haver barnen kär

Bokens titel: Den som haver barnen kär

Författare: Viktoria Höglund

Uppläsare: Sofia Berntsson

Förlag: Southside Stories, 2019

Antal minuter: 13 tim 43 min

Det är roligt när man blir tipsad om en författare man aldrig hört talas om och en bok man inte visste existerade; en typisk sån där Amazon-grej (nej, jag handlar inte på Amazon, aldrig någonsin) där det dyker upp "andra gillade också..." och ett förslag på vad likasinnade minsann läst.

"Den som haver barnen kär" är en välskriven deckare med en samhällsfråga eller ett angeläget budskap, sådär som jag uppfattade de tidiga böckerna av Katarina Wennstam. Här är det uppenbart vad författaren vill prata om: barnlöshet. Lite som att ämnet barnlöshet är så angeläget att man hittar på en deckarintrig för att få läsarna att tugga i sig det man vill ha sagt, upplever jag det.

I tusen - nåja, men 133 (!) - korta kapitel med cliffhangers, får vi följa psykologen Malin Dahl genom jakten på en människa som kidnappar små barn i Stockholm. Mördar dem, kanske till och med... 

Småpojkar försvinner och i fokus är psykologen Malin och polisen Stefan, utan även en vansinnig massa förskolelärare, rektorer, arbetskamrater, patienter, familjemedlemmar samt barnens mammor och pappor. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva en karta över persongalleriet, för jag blev helt snurrig av alla dessa människor som samtliga spelar en viktig roll.

Malin fungerar som förskolepersonalens krishanterande psykolog när en liten pojke försvinner därifrån under en utflykt, ungefär samtidigt som en annan liten pojke hittas död i ett skogsparti i närheten. Hon engagerar sig väldigt hårt i ärendet och det går ut över hennes redan dåliga äktenskap (med en tämligen självupptagen, grinig och oflexibel man, tycker jag, men så är det nog inte meningen att man ska uppfatta honom...)

Det är spännande, väldigt svenskt, väldigt nutida, och handlar mer om känslor och kärleksrelationer än om våld och hemskheter. Hela boken är underbart fri från kommentarer om utseenden och sexism. Tycker det är så skönt när man slipper beskrivningar av folks utseenden, och bryr sig mer om hur de är till sättet.

En enda sak tycker jag illa om: de anonyma dagboksanteckningar som inflikas här och var i den i övrigt rappa texten. Gud, vad innerligt trött jag är på sånt! Tycker det förekommer i var och varannan bok jag läst på sistone... "Brev till min älskade" heter de plågsamt löjliga kapitlen i denna bok där vi läsare ska undra vem som skrivit dem och till vem de är adresserade. 

Mitt omdöme: En trevlig ny bekantskap, en sympatisk huvudperson som är långt ifrån perfekt och som lever ett ganska vardagligt svensson-liv i huvudstaden. Grattis till en stark debut, Viktoria Höglund!