Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

Det står ett rum här och väntar på dig - del 2

Nu har jag lyssnat på klart på "Vad är en bragd?", del två av boken "Det står ett rum här och väntar på dig". Drygt elva timmar lång är redogörelsen för Raoul Wallenbergs tid i Budapest i Ungern under de sista åren av andra världskriget. 

Det är en fruktansvärd skildring av judarnas lidanden men också det idoga arbetet hos Raoul Wallenbergs stora stab som med alla medel försökte rädda så många liv som möjligt. Man använde alla tänkbara medel och stor kreativitet när man utfärdade skyddspass till alla judar med minsta anknytning till Sverige - och hur man räddade många tusen judar undan koncentrationslägren.

Man kan inte säga annat än att Ingrid Carlberg är beundransvärd i sin kartläggning av Wallenbergs liv och gärning. Hon lyckas göra det både underhållande, skrämmande och spännande. Jag har lärt mig mycket även av denna andra del av den digra fackboken. Nu återstår den sista tredjedelen: den där hjälten tillfångatas av ryssarna...

Förintelsens minnesdag idag

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Här är några böcker som jag läst de senaste åren som handlar om förföljelserna, trakasserierna, fängslandena, tortyren, experimenten, svälten, lidandet och det besinningslösa dödandet. Det är inte ens alla, utan bara ett urval, för jag har många böcker om Förintelsen och andra världskriget i bokhyllan:

"Aimée & Jaguar"

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"

"Hemligheten"

"Herr Isakowitz skatt"

"Hur ska det gå för Pinnebergs?"

"Jag heter inte Miriam"

"Jag vill leva"

"Life after Life"

"Ljuset vi inte ser"

"Överlevarna"

Överlevarna

Bokens titel: Överlevarna - tre unga mödrar och deras otroliga historia om mod och överlevnad
Författare: Wendy Holden
Originalets titel: Born Survivors - Three young mothers and their extraordinary story of courage, defiance and survival
Översättare: Kjell Waltman
Förlag: Massolit förlag, 2016
Antal sidor: 363 + källförteckning, tack etc.

Jag kan inte ha varit vid mina sinnens fulla bruk när jag köpte denna bok och trodde att det var en skönlitterär roman baserad på fragment av berättelser från förintelselägren under andra världskriget och att den på något sätt (hur tänkte jag?!) skulle visa på hopp, styrka, mod och överlevnadsinstinkter. Lite "happy ending" antar jag. Så ohyggligt naivt och ogenomtänkt.

Det handlar inte alls om mod, list, styrka eller intelligens att lyckas överleva som jude, rom, homosexuell, kommunist under nazi-Tysklands utrensning. Det är ren tur - och detta påtalar de tre överlevande kvinnorna i boken gång på gång.

Det är inte skicklighet som gör att du undgår döden, det är vem du möter i just den situationen just den dagen och i vilket skick du är och vilka omständigheter som råder i exakt den sekunden.

Du kan få se ditt spädbarn ryckas från din famn av en SS-soldat, kastas högt upp i luften och krossas när det når kullerstenarna. Eller hur de kastar de små barnen från fönstren, rakt ner på ett väntande lastbilsflak, för att möta döden.

Du kan tvingas vandra i snö i bara träskor och en trådsliten klänning den kallaste vintern i mannaminne. Du kan tvingas sova där det är så kallt att fönstren täcks av is och ändå har du bara en tunn filt att dela med två andra.

Du kan få difteri eller andra mag- och tarmsjukdomar av att vistas i överfulla lägerbyggnader tillsammans med mängder av andra sjuka människor som har diarré och kräks - utan möjlighet till rent vatten, sanitet, duschar eller medicin.

Du kan piskas ihjäl, stampas ihjäl, sparkas medvetslös och få huvudet krossat för att du inte orkade stå upp i fyra timmar under appellen, den stora samlingen som sker i gryningen varje dag på koncentrationslägrets innergård.

Du kan svälta ihjäl såsom tusentals andra eftersom det enda du får äta är blaskig kålsoppa, en gång om dagen, trots att du jobbar 14-timmarsskift och sliter hårt får du mindre än 300 kalorier om dygnet att överleva på. Du rotar efter ruttna potatisskal och mögliga brödbitar och riskerar livet i din jakt på mat.

Du kan få fläcktyfus eller andra smittsamma infektionssjukdomar och dö som tusentals andra i en halmklädd bädd bland löss, loppor, mögel, smuts och råttor.

Du gasas ihjäl för att du är under tretton år. Du gasas ihjäl för att du är äldre än 45 år. Du gasas ihjäl för att du är en ammande moder. Du gasas ihjäl för att du är sjuk. Du gasas ihjäl för att befrielsen snart är nära och de tyska befälen är angelägna om att hinna döda så många som möjligt innan amerikanerna och ryssarna kommer.

Du halkar i stenbrotten och störtar ner i avgrunden och slår ihjäl dig, när du släpar en 40-kilossten på din magra rygg över regnvåta stentrappor. Kanske hoppar du rent av, för du orkar inte leva en enda dag till.

Du kvävs till döds i tågvagnarna som fraktar dig utan mat och vatten i en vecka, där ni står så tätt packade att man inte kan andas. Utmed Europas tågspår ligger liken strödda, kastade från tågen med de överfulla fångtransporterna.

Du skjutsas ut till stadens utkant för att gräva en massgrav tillsammans med hundratals andra, och blir sedan arkebuserad.

Du tar livet av dig genom att avsiktligt springa det snabbaste du kan och hoppa upp mot de strömförande taggtrådsstängslen som omger koncentrationslägret, för du orkar inte leva längre.

Det här är inte alls en roman utan en faktabok som är fullständigt fullproppad med just fakta, tättskrivet och intensivt, om tre unga kvinnor som blir gravida och föder sina barn i fångenskap - och alla tre mödrarna och deras tre barn överlever kriget.

Wendy Holden har intervjuat de vuxna barnen (alla födda i april 1945), deras släktingar, amerikanska soldater och många fler. Hon har läst enorma mängder litteratur om andra världskriget, besökt alla ställen där de unga kvinnorna var och tagit del av massvis av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar, rapporter och nedskrivna redogörelser.

Det är skrämmande från allra första sidan. Vi får följa Rachel, Anka och Priska som är judinnor i Europa och berättelsen börjar med en ingående och livfull förklaring av hur deras föräldrar och syskon var, vad man försörjde sig på och hur man levde. Det är levnadsglada unga människor, förälskade, med väninnor och pojkvänner, från hårt arbetande familjer.

Det är rakt igenom fasansfullt och jag sitter ofta med tårar i ögonen. Hur kunde man låta miljoner människor dö?! Hela familjer, ibland hela släkter - ingen enda är kvar.

Så sakta smyger nazismen sig på dem och påverkar deras liv. De får utegångsförbud på kvällarna, de får endast sitta längst bak i bussen - inte fram, de får inte göra affärer med arier, de får sina verksamheter konfiskerade, de får sin konst stulen och de beskattas långt hårdare än resten av befolkningen.

Deras smycken stjäls, deras inkomster beslagtas, ariska familjer får överta deras vackra hus och våningar medan de själva tvångsförflyttas till getton. De tvingas bära gula stjärnor fastsydda på sina kläder. Resor får bara ske i närområdet, passen blir ogiltiga och man får inte visum för att resa till andra länder. Matransonerna är bara hälften av vad resten av befolkning får - och man får handla på eftermiddagarna på affärerna gapar tomma eller bara har skämd mat till salu.

Sedan hämtas de med tåg och lastbilar för att slussas till arbetsläger eller raka vägen till döden.

Omdöme: Jag sträckläste boken och misstänker att den kommer att leva kvar i mig för alltid, faktiskt. Trots att jag läst så mycket tidigare om andra världskriget, gav den här mig flera nya insikter. Som att man inte nödvändigtvis dog i gaskamrarna eller svalt ihjäl, utan alla de omänskliga grymheter av andra slag som dessa kvinnor, män och barn utsattes för. Det var oerhört intressant att läsa om hur man under de första åren successivt fråntog dem all makt, alla pengar, alla värdesaker och därefter alla rättigheter att bestämma över sina egna liv. Vi måste vara vaksamma! Det här får inte hända igen...

Det tog mig tid att smälta boken och att ens orka skriva recensionen. Tveksamt om jag lyckats få fram det jag vill säga. "Överlevarna" är en fasansfull skildring, sida upp och sida ner, men det som människorna tvingades utstå i koncentrationslägren och på de långa dödsmarscherna övergår i alla fall vårt förstånd.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Jag heter inte Miriam

Bokens titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 451

Jag hör till den där generationen som fick höra berättelser, se filmer och läsa ofantligt många skolböcker om andra världskriget i skolan - och om förintelsen och judeförföljelserna. Mina tre barn har inte alls läst lika mycket under sin skolgång på 2000-talet och överhuvudtaget har jag ett intryck av att vi som var barn på 1970- och 80-talen matades med oändligt mycket mer information om andra världskrigets fasor under hela vår skolgång. I min klass hade vi även besök av överlevare, minns jag, för på 1980-talet fanns fortfarande många av dem kvar.

Även sedan jag blev vuxen har jag läst mängder av böcker som på något vis anknyter till andra världskriget. Än idag, sjuttio år senare, skrivs så många böcker som handlar om kriget, om förintelsen, om de politiska rörelserna, om de enskilda människornas lidanden och de olika ländernas förluster. Bara den senaste tiden har jag läst bland annat Kate Atkinsons "Life after Life", Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker", bästsäljaren "Ljuset vi inte ser" och nu håller jag på med "Plundrarna" om konfiskeringen av konst i nazi-Tyskland.

Med detta sagt skulle man kunna tänka sig att jag är mätt på att läsa om Europa under andra världskriget samt att det i denna strida ström av ögonvittnesskildringar och överlevarberättelser, faktatexter och fiktion inte finns något nyskapande att läsa. Men Majgull Axelsson lyckas överraska mig med att vrida och vända ännu ett varv - och hon har mig helt fast från första sidan till sista.

Vi får möta 85-åriga Miriam som bor i ett vackert gammalt hus i Nässjö tillsammans med sin son och hans hustru. Miriam är judinna, en överlevare som fraktades till Sverige vid krigsslutet efter att ha genomlevt de mest ofattbara fasor. Det är dock inget hon har pratat om - tvärtom har allt sånt knuffats undan - "tänk inte på det, usch, nu pratar vi om något roligt istället!" säger svenskarna klämkäckt och vill inte befatta sig med nazismens grymheter.

Det är midsommarafton och just idag även Miriams födelsedag. Vuxna barnbarnet Camilla kommer på besök med sin lille son. Nu ska familjen fira tillsammans! Miriam uppvaktas på sängen med kaffe och inslaget paket: det innehåller ett vackert silverarmband i traditionell romsk stil. Där och då avslöjar hon för första gången den hemlighet hon levt med sedan tiden i koncentrationslägren: "Jag heter inte Miriam".

Vad hon heter egentligen och varför födelsedagspresenten fick henne att en kort sekund släppa in familjen i det dolda rum som hon hållit stängt inom sig är den berättelse Majgull Axelsson sakta och säkert visar för oss. Vi får inte veta allt direkt, utan pusslet läggs framför våra ögon. Så otroligt skickligt! Jag sträckläste boken och blev djupt tagen av den.

Och som barnbarnet Camilla inser vi läsare att det här har faktiskt hänt på riktigt och inte går att blunda för.

Omdöme: Trots att boken varit så översållad med beröm och trots att jag hade höga förväntningar, blev jag inte det minsta besviken. Tvärtom är det här nog det bästa jag läst i år!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Aimée & Jaguar

Bokens titel: Aimée & Jaguar - en kärlekshistoria
Författare: Erica Fischer
Originalets titel: Aimée & Jaguar
Översättare: Eva Liljegren
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 1998
Antal sidor: 276

Vissa böcker är svårare än andra att sammanfatta och sätta ett betyg på. Det här är en sådan. Ännu en av alla böcker jag läst om andra världskriget, men den är samtidigt annorlunda. På många vis är den så osannolik så man tänker att den kanske är ett filmmanus.

I Berlin 1942, mitt under brinnande krig, träffas Elisabeth Wust och Felice Schragenheim. De båda kvinnorna blir förälskade i varann. På många vis är de är ett udda par: Elisabeth, kallad Lilly, är 29 år och gift och har redan fyra söner, Felice är endast 20 år och lever ett helt annat liv. Deras kärlek måste förstås hållas hemlig, på 40-talet skyltar man inte öppet med att man är homosexuell - och i krigets Tyskland är det direkt livsfarligt eftersom nazisterna har som mål att utplåna alla homosexuella.

Som om det inte var nog med åldersskillnaden, familjeförhållandena, otroheten och nödvändigheten av att hålla det lesbiska förhållandet hemligt så är Felice judinna. Gestapo är på jakt efter henne och hon måste fly för sitt liv. Och Lillys man är en övertygad nazist...

Lilly får ett smeknamn av Felice: Aimée - den älskade. Själv kallar sig Felice för Jaguar, som ett snabbt och smidigt kattdjur. De unga kvinnorna har en intensiv kärlekshistoria och skriver massor av brev till varann, oftast undertecknade "Aimée" och "Jaguar".

Det här är en fullständigt sann berättelse, nedtecknad av Erica Fischer i början av 1990-talet. Hon har fått tillgång till material som Lilly hållt undangömt i årtionden: dagböcker, mängder av brev, foton.

Boken är på många vis en fruktansvärd läsning. Jag får alltid ett sug i magen av sorg och oro när jag tänker på alla dessa levnadsglada, vackra, smarta, kompetenta, unga människor som placerades i gaskamrarna och utrotades för sin religions skull. Vad vi har gått miste om, för att de och deras familjer utplånades!

Felice var en av dem. Hon dog under en av de ökända dödsmarscherna mellan två koncentrationsläger. Man vet inte exakt när men det bör ha varit några månader innan freden. Hon var 22 år gammal.

Lilly levde ända till 2006, hon var 93 år då hon dog. Det hemska är att jag har så svårt att tycka om henne. Hon framstår som hård och kall, omogen och väldigt egocentrisk. Även författaren inflikar ibland personliga kommentarer där hon upplever att Lilly skarvar för att framställa sig själv i bättre dager. Det är svårt att riktigt ha den där sympatin för Aimée, men det gör också att boken verkligen visar att det är två riktiga människor det handlar om - inte en Hollywoodprodukt.

Betyg: Hur kan det någonsin bli annat än gripande att läsa om omöjlig kärlek?

Rekommenderas till: alla som har intresse av Förintelsen.

Snackis: Kanske.

Boken finns inte längre på svenska, men på tyska och engelska om man inte hittar ett begagnat exemplar.

Herr Isakowitz skatt

Bokens titel: Herr Isakowitz skatt
Författare: Danny Wattin
Förlag: Pocketförlaget, 2015
Antal sidor: 254 + extramaterial

Den här boken fick mig att ligga vaken och läsa de senaste kvällarna, bra mycket längre än jag borde ha varit uppe. Helt omöjlig att släppa ifrån sig - jag slutade inte förrän jag insåg att jag somnat mitt i en mening och tappat pocketboken i ansiktet på mig själv.

En alldeles lysande sammanvävd berättelse om när den snart 40-årige författaren Danny åker till Polen med sin nioårige son Leo och sin pensionerade pappa Hans-Gunnar för att söka släktens ursprung i en liten småstad som en gång i tiden tillhörde Tyskland.

Gunnar är son till ett judiskt flyktingpar som överlevde Förintelsen, och hans hustru Susanne - Dannys mamma - är dotter till ett annat judiskt par som med nöd och näppe hann undan Hitler. Gunnar själv har vuxit upp i Sverige, men med berättelserna om sina föräldrars liv i Tyskland innan 30-talets judehat och 40-talets utrotning.

Sonen Danny är en förortsgrabb från Upplands Väsby, som hela sitt liv fått höra fragment av mor- och farföräldrarnas liv och som ung vuxen är han förutseende nog att spela in dem (och deras judiska vänner) på video och kassettband.

Nu har Danny bestämt sig för att se vad som kan finnas kvar av släkten Isakowitz och dess ägor i Polen; kanske kan han till och med hitta den skatt som hans farfars far grävde ner under ett träd på gården då han tvingades sätta sig på tåget till koncentrationslägren.

Det är en varm, självutlämnande, på många vis humoristisk bok - men naturligtvis avgrundsdjupt sorglig också. Visserligen är det väldigt svårt att hålla reda på alla personer som figurerar i boken eftersom man inte följer dem en och en under flera kapitel utan mer i korta stycken - men jag bestämde mig för att bara "flyta med" och inte fästa så stor vikt vid vilken person det handlade om eller släktskapet. Danny Wattin har lagt upp handlingen efter den bilresa som de tre gör tillsammans och väver in de förintade släktingarnas liv på ett logiskt sätt i det som händer i nuet.

Boken påminner starkt om Rose Lagercrantz "Om man ännu finns" som jag tycker är en fantastisk skildring, men "Herr Isakowitz skatt" är lite mer humor och lite mindre vemod. Det är välskrivet, engagerande, gripande och - som sagt - så spännande så jag har svårt att lägga ifrån mig boken trots att jag vet att i stort sett alla jag läser om kommer att dö på ett hemskt sätt.

Jenny Lindh i M-Magasin har hittat den perfekta formuleringen när hon menar att detta är en blandning av Woody Allen (med alla sina judiska nojor och dråpligheter) och Göran Rosenberg (som skrev den Augustprisvinnande boken om sina judiska föräldrar som flydde till Sverige). Riktigt bra sammanfattning!

Omslaget: Heja, Åsa Thulin, jag känner inte dig men vilket underbart omslag du gjort! Mycket skickligt. Inte förrän jag hade läst ut boken insåg jag vad den portal som bokens rubrik står på - och som familjens bil kör in under - egentligen är för något. Klurigt! Ett av de bästa omslagen jag sett på mycket länge.

Betyg: "En liten pärla att glädjas åt" säger Yukiko Duke på SVT och det har hon helt rätt i!

Rekommenderas till: alla som intresserar sig för såväl judarnas liv i Tyskland under andra världskriget som deras liv som överlevare i ett tämligen nazivänligt Sverige.

Snackis: En bra bok att samtala kring, men knappast något som rör upp hetsiga diskussioner.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Om man ännu finns

Bokens titel: Om man ännu finns
Författare: Rose Lagercrantz
Förlag: Bokförlaget Atlantis, 2013
Antal sidor: 233

Så vackert, så vackert! Det här får bli en av mina kortaste recensioner någonsin. Jag behöver just inte säga så mycket mer. Det här är magiskt vackert skrivet och djupt gripande, det känns så genomäkta och uppriktigt att jag nästan tror att Rose är en av mina vänner. 

Det här är den (förmodat) sanna berättelsen om Roses mamma och pappa, som båda är Överlevare, så som de själva berättat den för sin dotter - om än motvilligt. Hela deras liv tycks definieras av det faktum att de tog sig levande ur andra världskrigets judeförföljelser och koncentrationsläger. Det här är också berättelsen om alla de andra släktingarna som klarade sig med livet i behåll, hur de lyckades med det och hur deras liv sedan gick vidare. I bakgrunden, som ett vemodigt stråk genom hela boken, finns förstås de kvinnor, män och barn som dog under de mest fasansfulla former enbart för att de var judar. Utan dem och deras utplåning skulle det ju inte heller funnits några överlevare. 

Men mest av allt är det här berättelsen om släkternas ursprung - en gammelmormor i synnerhet - och om Rose som är ett av de få barn som föddes och som finns kvar. Hon snuddar själv vid det magiska att hon alls finns och även att hon nu lever kvar som en av de sällsynta som kan berätta om de familjer som helt försvann i förintelsen.

Mitt foto: Boken är fotograferad på insidan av ett gammalt fotoalbum från 1950-talet, just då Rose växte upp.

Betyg: Det här är fantastiskt. Punkt slut. Jag lägger omedelbart detta i kategorin Favoriter.

Rekommenderas till: dem som vill läsa om Roses familj - och det vill ni nog allihop!

Snackis: Ja, det tror jag.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Bokens titel: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Författare: Göran Rosenberg
Förlag: Bonnier Pocket, 2013
Antal sidor: 284

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" är just i detta nu en av Sveriges mest sålda pocketböcker. Det innebär säkert att massor redan har läst den - inbunden då den kom ut, därefter när den säkerligen haussades eftersom den vann självaste Augustpriset och sedan då den släpptes som billig pocket. Skulle tro att det kryllar av bokrecensioner bland dagstidningarna (jag har med flit inte kollat, för att inte råka bli influerad) och bloggarna.

Det innebär att min recension är tämligen överflödig. Förlaget bryr sig knappast - de har en kassako allaredan. Författaren bryr sig inte - han är känd så det räcker och blir över och kan nu även stoltsera med att hans bok fått det förnäma Augustpriset, så bevisligen har han knåpat ihop något enastående. Och läsarna bryr sig förmodligen inte heller - det finns för många andra bloggar och min försvinner i mängden.

När jag först börjar läsa "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig och därför fastnar jag litegrann på Rosenbergs märkliga sätt att skriva. Han berättar om Barnet som bor i Staden och om Tåget som far genom Staden och om Tåget som tagit Mannen som ska bli Barnets far till just denna Staden. Och hur Staden kväver Mannen som ska bli Barnets far, medan Barnet som ska bli Göran Rosenberg minsann gör Staden till sin. Ja, just så.

Sedan fastnar jag på ordet eufemism. Det tror jag att Göran Rosenberg också har gjort. Lite som när man hör ett lågstadiebarn lära sig ordet "positiv" och genast måste använda det i tid och otid. Det kryllar av eufemismer i tyska språket under andra världskriget, får vi lära oss, och på några ställen i början av boken används uttrycket eufemism så flitigt att om jag hade lämnat in detta som en skoluppsats hade min svenskalärare gått bärsärkagång med rödpennan och skrivit "UPPREPNING!" överallt i marginalerna. Kanske har Rosenberg just lärt sig vad ordet eufemism betyder - eller är han helt uppslukad av nazisternas förmåga till omskrivningar?

När man så har lyckats ta till sig att författaren skriver på ett pretentiöst sätt - just så som en överambitiös elev, tänker jag många gånger! - med upprepningar in absurdum, då framträder det som verkligen är det intressanta i berättelsen. Småstads-Sverige i mitten och slutet av 1940-talet. Polska ghetton. Judarnas ofattbara lidande under andra världskriget. Krigsindustrins blomstrande affärer. Folkhemmet. De osannolika människoöden som utspelar sig i Europa under nazisternas förtryck. Det svenska omhändertagandet av krigsfångar som man godhjärtat låter vila upp sig och äta sig mätta men sedan helst skulle se att de försvinner igen.

Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något med Rosenbergs sätt att skriva som jag inte riktigt gillar. Dels det där nästan lite löjliga med "Kvinnan som kom att bli min mor" och "Staden som är min första Plats i världen". Dels något med hur han försöker göra texten poetisk, men för min del blir det mest bara patetiskt - jag orkar inte leta reda på exempel just nu men det hänger mycket ihop med alla dessa upprepningar. Horisonter som inte öppnar sig. Fler horisonter som inte öppnar sig. (Ni kommer att förstå när ni läser texten!) Att boken fick Augustpriset är välförtjänt. Att den fick det i kategorin Skönlitteratur är helt obegripligt. Det här är en reportagebok skriven av en journalist, som jag ser det.

Och när jag slukar boken - för det gör jag! - och begråter judarnas öden och hatar de förbannade byråkraterna inte bara i Nazi-Tyskland utan även i efterkrigstidens Sverige - så fortsätter jag att störa mig på texten, för nu har ordet eufemism upphört och istället kommer ordet språkförbistring in.

Sida upp och sida ner: språkförbistring. Allt är språkförbistringens fel. Ordet används så flitigt så jag hakar upp mig på det, ser det överallt.

Tidningsartiklar citeras, brev citeras, människor citeras och hela tiden sägs att det är språkförbistringen som ställer till det. Mycket märkligt, för Rosenbergs föräldrar verkar snabbt lära sig svenska språket, kan läsa och studera på svenska trots att det inte är deras modersmål, och ändå dessa språkförbistringar. Inte ens jag ser dem alltid, där Göran Rosenberg ser dem - och jag borde väl kunna?

Men han tycks också använda ordet som en metafor: "Språkförbistring är det ord jag sätter på den osynliga vägg som reser sig mellan er och Platsen, inte en vägg mellan språk så mycket som en vägg mellan världar, mellan den värld ni bär med er och den värld ni vill göra till er; en vägg som inget språk kan genomtränga."

Det här är inte en skönlitterär roman utan att rekapitulation av David Rosenbergs liv som polsk jude under andra världskriget och hur hans liv blir då han mot alla odds överlever förintelselägren, hittar sin ungdomskärlek Hala som också klarat sig med livet i behåll, flyttar till Sverige och börjar sitt nya liv här. Han gör sitt allra yttersta men de tidigare upplevelserna hemsöker honom, liksom det faktum att hans familj och allt han ägt är borta. Depressionen blir allt svårare och ingen förmår riktigt se hur dåligt han mår.

Vad kan man säga? Det är så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt så det går utanpå allt annat. Det tror jag vi alla kan enas om, att förintelsen av romer, homosexuella och judar under 1940-talet är i det närmaste obegriplig. Hur kan man ens tänka tanken? Hur klarar man av att genomdriva det?

Här ser jag också att det är inte bara koncentrationslägren som är bestialiska, utan behandlingen av judarna i ghettot, på tågen där de trängs i boskapsvagnar och kläms eller svälter ihjäl innan de ens hunnit fram till koncentrationslägren, på marscher där de vandrar tills de faller döda ned, i städerna där man tvingar föräldrar att lämna ifrån sig sina småbarn - till döden - för att skona de arbetsföra.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet imponerad av Rosenbergs sätt att skriva, men det är av underordnad betydelse i just denna bokrecension - trots att det skulle vara av största vikt i varje annan. Han ger oss en unik inblick i livet för både en enskild jude och de stora massorna samt samhället så som det såg ut runt omkring. Tack för det, Göran Rosenberg! Nu när mina tonårsbarn tycker att "andra världskriget var ju för hundra år sedan" och talar om nazismen som om det skedde på dinosauriernas tid är det ju oerhört viktigt att lyfta fram autentiska människoöden och visa hur fruktansvärt resultatet kan bli om man anser att en människa är mer värd än en annan.

Mitt foto: En karta över mellersta Europa, från en kartbok tryckt kring sekelskiftet 1900, får illustrera det Europa som David Rosenberg fick lämna - och där man längst till höger ser Lodz.

Betyg: Högt betyg för att detta är en krass, torr, faktaspäckad och väl underbyggd berättelse som samtidigt är så sprängfylld med känslor från en vuxen son till sin förlorade far.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av Förintelsen - och dem som förnekar den eller bagatelliserar den!

Snackis: Det här är en bok som har gott om samtalsämnen för en bokklubb. Kanske ska man på förhand välja ut ett? Här finns oändligt många aspekter att diskutera.

Länk till boken på AdLibris: POCKET eller STORPOCKET

Hemligheten

Bokens titel: Hemligheten
Författare: Philippe Grimbert
Originalets titel: Un secret
Översättare: Lena Fries-Gedin
Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 185

Detta är en roman med självbiografisk bakgrund. Den handlar om Philippe som växer upp tillsammans med sina judiska föräldrar i Paris under efterkrigstiden. Han är ett sjukligt och ensamt barn, ofta med en misstanke att hans sportiga föräldrar inte tycker att han är särskilt lyckad. Philippe önskar sig ett syskon och fantiserar ihop en bror, Sim, som blir hans låtsaskamrat. Vad han inte vet är att han faktiskt har haft ett syskon: Simon, som dog i ett koncentrationsläger några år tidigare.

Philippe hittar ett gosedjur på vinden och tar det genast till sig. Det är den enda sak som finns kvar efter Simon, men föräldrarna pratar aldrig om barnet som försvann och senare dog. Under många år tiger hela släkten om vad som hände under andra världskriget. Man ändrar sina namn litegrann för att så dem att låta mer franska, mindre judiska. Man pratar aldrig om kriget eller de förluster man gjorde.

Om man inte blir gripen av den här boken så vet jag inte hur man är funtad... Philippe Grimbert skriver så vackert om sina föräldrars romans mitt under kriget, och hur det gick till då hans mor och far fann varann och bildade en ny familj efter att ha fått sina första familjer utraderade av nazisterna.

Boken är ett stycke historia och en familjeberättelse, en skönlitterär roman och ett dokument över andra världskriget i Frankrike på samma gång. Den är djupt sorglig och hemsk på många sätt, men inte skrämmande på det vis som gör att man inte gärna rekommenderar den till unga läsare - så jag skulle gärna se att även ungdomar läser denna bok. Kanske kan de lära sig något annat om det fruktansvärda världskriget än vad man får se under skolans historielektioner.

Betyg: Gripande, viktig och vackert skriven.

Rekommenderas: Till alla och envar. Skulle passa gymnasieelever, eftersom den beskriver en del av världskriget som man inte ser i skolböckerna - men det är ingen ungdomsbok med tanke på alla trassliga vuxna förbindelser.

Snackis: Kanske en bok att prata om i en bokcirkel, men inte direkt något som skapar diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.
Länk till boken på Bokus: HÄR.