fredag 31 januari 2014

Fallhöjd


Bokens titel: Fallhöjd
Författare: Nick Hornby
Originalets titel: A Long Way Down
Översättare: Erik Andersson 
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2006
Antal sidor: 284


Fyra människor tänker ta livet av sig genom att hoppa från ett höghustak, men bildar istället en pakt och överlever. Vilket sanslöst bra upplägg för en roman, eller hur?

Nick Hornby är ju en mycket bra författare, tycker jag (gillar särskilt "En god människa"), och här har han verkligen klurat ut en intrig som slår det mesta. Hur skulle det vara om man lät fyra hela olika människor med helt olika liv alla få för sig att de ska gå upp på exakt samma hustak och vid samma tillfälle för att begå självmord genom att kasta sig ut? Det är nyårsafton och de vill inte leva längre, utan ta ett spektakulärt avsked av livet genom att hoppa rakt ut i luften.

En av dem är en manlig tevekändis som är mycket lyckad på alla vis men som sabbar karriären och privatlivet då han har en kärleksaffär med en alldeles för ung tjej. En av dem är en ung amerikan som kommit till Storbritannien för att bli rockstjärna men som aldrig uppmärksammas för sin musik och som tvingas inse att han nog aldrig kommer att bli berömd. Sedan är det en tonårstjej som naturligtvis är olyckligt kär och en ensamstående mamma med ett svårt handikappat barn. Ingen av dem vill leva mer, men när de möts uppe på hustaket och ställer några trevande (och bisarra) frågor till varann (typ "Kan inte du vänta till nästa tisdag så får jag hoppa ensam här ikväll?") lär de känna varann och blir varandras livlinor.

Tyvärr är slutresultatet mer oengagerat än vad man föreställer sig om en bok i detta ämne. Obegripligt, dessutom. De fyra huvudpersonerna gör alltså en pakt om att fortsätta leva till Alla Hjärtans Dag och under tiden träffas de eller interagerar med varann trots att de inte har ett dyft gemensamt (mer än viljan att dö) och trots att de inte ens gillar varann. Känns högst osannolikt och krystat.

Jag hade höga förhoppningar efter att ha läst Nick Hornby tidigare. Han skriver roligt och ömsint om svåra saker, och är duktig på att få ihop bra dialoger. Mest har han väl fokuserat på livskrisande män i yngre medelåldern, massor av fotbollsnörderi och musikintresse. Jag ser ständigt Hugh Grant framför mig när jag tänker på Hornbys karaktärer!

Med den här tragikomiska intrigen hade jag förväntat mig några hugg i hjärtat, kanske några tårar och lite varm feelgoodkänsla som han är så bra på. Riktigt så engagerad blev inte jag, och kanske inte Nick Hornby själv heller.

Mitt betyg: Nja...

Rekommenderas till: feelgoodläsare som vill hoppa över värsta tjejtramset.

Snackis: Trevligt småprat men inte bästa bokcirkelsnacket.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 30 januari 2014

Den amerikanske pojken


Bokens titel: Den amerikanske pojken
Författare: Andrew Taylor
Originalets titel: The American Boy
Översättare: Mats Hörmark
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2006
Antal sidor: 490

Beskrivs som "en stor roman à la Charles Dickens" men trots intrigen (tänk Edgar Allan Poe, London på 1820-talet, flera mystiska mord och omöjliga kärleksaffärer) faller hela historien platt. Jag kan omöjligt känna något för huvudpersonerna. Vilka pappfigurer de är och vilka kulisser de lever i!

Jag blev besviken över "Den amerikanske pojken" eftersom jag egentligen älskar att sjunka in i en bok med just det som utlovades: frasande långklänningar över åtsnörda korsetter, stimmiga ölpubar med breda golvtiljor, tandlösa gubbar i trasiga kläder, frustande hästar som drar svarta droskor, eleganta herrar som lyfter på hatten, ett London fullt av smog och dimma, en konjak framför den sprakande elden i biblioteket, en paraply som man skakar bort regndropparna ifrån in man fäller ihop och ger till husjungfrun...

Hoppa över den här boken. Det finns många andra som är bättre. Jag kan lova att Andrew Taylor krasst kalkylerade med att såna som jag skulle köpa boken - han har bergis gjort upp långa listor med exakt de där detaljerna jag rabblade upp och sedan har han knackat ner ett manus byggt på klyschor om mord och brinnande kärlek i ett viktorianskt England. Och så blandade han in en verklig person, Edgar Allan Poe, för att göra det hela ännu lite bättre. Jovisst, allt det utlovade finns ju där - men det finns inget djup i berättelsen.

I SvD skriver Mats Gellerfelt något helt annat och han är ju en riktig recensent så man kanske borde lita mer på honom än på mig:
"Den mångfrestande författaren till ett tjugotal böcker, de flesta deckare, Andrew Taylor, har tagit sig an och fabulerat kring Poegåtan i Den amerikanske pojken, en fascinerande deckare i historisk miljö, väldokumenterad och välskriven med spännande intrig. Formen är den numera så populära pastischens, och givetvis har romanen jämförts med den i dessa sammanhang allestädes närvarande Dickens. Låt gå för det, det finns mycket som för tankarna till honom. I den anglosaxiska världen är den här sortens pastischer, helst med en deckarhistoria som motor, mycket vanliga."

Mitt betyg: Alla ingredienser till en underbar deckare och kärleksroman i den viktorianska eran - man var är känslorna och inlevelsen?!

Rekommenderas till: läsning en regnig semesterdag.

Snackis: Nej.

Boken är slut på förlaget.

Familjebilder


Bokens titel: Familjebilder
Författare: Dani Shapiro
Originalets titel: Family history
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Månpocket, 2006 efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag.
Antal sidor: 286

Man ska nog blunda för omslagsbilden. Vad sjutton gör en ung kvinna i lysande röd, åtsmitande finklänning på fotot? Och ett träd med skira gröna blad? Det ska väl symbolisera familjens grenar eller något, men helhetsintrycket blir sött och larvigt. Boken är långt ifrån söt och larvig!

Det här är avsevärt mycket bättre och mer gripande än vad man kan förledas att tro, om man bara dömer efter det fåniga omslaget. Boken handlar om ett amerikanskt föräldrapar som har en härlig tonårsdotter, Kate, och väntar ett efterlängtat sladdbarn. Men Kate drabbas av något slags psykisk ohälsa, nedstämdhet och en närmast aggressiv tonårsrevolt. Vad är det som har hänt?! Vi får följa familjen då de först inte ens vill ta in att dottern mår så dåligt, till hur hon måste tas in på något slags internat för problembarn. Den nya lilla bebisen är det inte alldeles problemfritt med heller...

"Familjebilder" är en sträckläsningsroman med ett persongalleri man verkligen kommer nära. Så verkliga tycks de, att man lätt tror att Shapiro skriver om en familj hon känner. Det är gripande och spännande att läsa om denna unga flicka som drabbas av psykisk sjukdom och gör sin familjs liv till ett helvete. Dessutom har författaren lyckats med ett spännande upplägg mellan dåtid och nutid.

Mitt foto: Min mormors faster får vara med på bild, i det gamla fotoalbum med släktbilder som vi ärvt.

Betyg: Oväntat bra!

Rekommenderas: till dem som  vill läsa om familjerelationer.

Snackis: Ja, det borde det vara!

Boken är slutsåld på förlaget men borde finnas kvar på biblioteken. 

onsdag 29 januari 2014

Kartor för vilsna älskande


Bokens titel: Kartor för vilsna älskande
Författare: Nadeem Aslam 
Originalets titel: Maps for lost lovers
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2006
Antal sidor: 421

Jag använder baksidestexten för att beskriva boken, för jag minns inte själv alla detaljer då det gått nästan sju år sedan jag läste denna roman:

"När Jungnu och hans älskade Chanda försvinner blir ingen egentligen förvånad. De unga tu har, precis som många andra par i England, levt tillsammans utan att vara gifta - men i deras pakistanska familjers ögon har de dragit skam och vanära över hela släkten. Fem månader senare grips Chandas bägge bröder, misstänkta för att ha mördat kärleksparet.

Jungnus bror Shamas har levt i England i många år. Hans hustru är rättrogen muslim och lever helt enligt det gamla hemlandets sedvänjor. Detta har drivit deras tre barn ifrån dem - inte minst dottern som giftes bort i Pakistan när hon var sexton och som nu återvänder och ställer sina föräldrar mot väggen. Hur kan en mor offra sin egen dotter? För vad? och för vems heder?"

I mina anteckningar har jag skrivit:
En tät väv av människoöden. Om pakistanier i England; hur de förhåller sig till islam, religionens påbud, hemlandets sedvänjor och den västerländska kulturen. Det är rent förskräckligt hemskt i många stycken. Huvudpersonerna utsätts för hedersmord, kvinnoförtryck, fanatism och lever i en stockkonservativ miljö. "Kartor för vilsna älskande" är en otroligt bra bok!

Det finns egentligen bara en sak jag stör mig på: de tröttsamt många liknelserna (--- ett bräckligt islager som kommer att låta som skrapandet av en smörkniv på rostat bröd ---) som sänker både mig och bokens helhetsintryck. Det kanske låter kreativt att ha liknelser i var och varannan mening - och ja, det ÄR väl kreativt också - men det är fruktansvärt irriterande eftersom det stoppar upp läsflödet och dessutom låter så enormt konstruerat. Jag tror aldrig jag har läst en bok med så många krystade liknelser.

Fyrahundra sidor är rätt långt men detta är en fängslande bok som är väl värd att läsa. Supersnyggt omslag av Nina Leino, betydligt läckrare än de engelska versionerna!

Mitt foto: Boken vilar på en karta av Mellanöstern och Centralasien. 

Betyg: högt betyg för sin oavlåtligt fängslande historia.

Rekommenderas: till alla som som gillar böcker som "Flyga drake", "Tusen strålande solar", "Fjäril i koppel" och "Saffransköket". 

Snackis: Bra samtalsämnen, om än komplexa.

Kan inte hitta boken på Adlibris. Leta efter en begagnad på Bokbörsen eller gå till bibblan.

tisdag 28 januari 2014

Mossvikenfruar


Bokens titel: Mossvikenfruar - Chansen
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Forum, 2006
Antal sidor: 320 + extra

"Mossvikenfruar" är närmast att jämföra med en Starlet- eller VeckoRevyn-novell om en tjejs osannolika självförverkligande. Lättläst och komplett ointressant.

"Mossvikenfruar - Chansen" är en hemsk charm-saga (- - -) Emma Hambergs debut för vuxna är en roman som intar en plats i ditt hjärta och behåller den." står det på Adlibris, antar att det är förlaget som knåpat ihop den meningen. Men jag vill gärna ta med den i recensionen, för annars verkar jag väl alltför hård. En bok som får en plats i någons hjärta måste ju rimligen vara rätt bra? 

Det kanske bara är jag som inte klarar av det här, utan känner att det är romantiskt dravel. Andra verkar ju gilla den. Jag läser vanliga läsares recensioner på samma sajt och slås av alla superlativ: boken är härlig, härlig, härlig, kanske inte så verklighetstrogen men bland det bästa man läst. Jag surfar runt på bokbloggar skrivna av helt vanliga människor (läs: inte bibliotekarier, proffstyckare, skribenter, utgivare) och där står åter igen att boken är varm, mysig, en feel-goodroman, härlig, härlig, härlig.

Så förbaskat banal, bara, skulle jag vilja tillägga. Jag fixar inte sånt här. Jag behöver nog inte feelgood-böcker, börjar jag inse. Jag kanske mår för bra? För det ger mig mycket mer att läsa om någon som har det svårt, än att läsa det här barnmatspurémosiga myspyset som bara rinner ner i halsen utan minsta tuggmotstånd.

Mitt foto: Jag kunde inte ta en bild på denna bok, kan helt enkelt inte hitta den i bokhyllan - misstänker starkt att jag har slängt den när jag gjorde en större utrensning i samband med senaste flytten. Ni får hålla till godo med en bild från nätbokhandlarna.

Betyg: inte en bok i min smak.

Rekommenderas: till dem älskar chic-lit och vill lulla omkring i en overklig tjejdröm, antar jag.

Snackis: Inte med mig i sällskapet, i alla fall.

måndag 27 januari 2014

Mänsklig krocket + De vilseförda


Bokens titel: Mänsklig krocket
Författare: Kate Atkinson
Originalets titel: Human Croquet
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Forum, 1997
Antal sidor: 320 + extra

Som alla Kate Atkinsons böcker är denna lättläst samtidigt som den är så otroligt fint skriven. Den uppfyller alla mina förväntningar! Nu är det många, många år sedan jag läste boken men jag vill i alla fall ge den en kort recension för att den inte ska falla i glömska. Atkinson skriver så underhållande, roande och gripande men nästan alla hennes berättelser är sorgliga och lite märkliga. De flesta har nog hört talas om "I museets dolda vrår" men den här boken är minst lika bra.

Historien handlar om Isobel Fairfax som saknar sin döda mamma och flyter mellan olika tidsåldrar. Hon har svårt att skilja på dröm och verklighet - och för övrigt föredrar hon sitt låtsasliv i fantasin. Familjen Fairfax har bott på samma ägor i generationer och där, i det engelska landskapet, utspelar sig Isobels jakt på den försvunna modern och hennes bakgrundshistoria. Pappan gifter om sig med en tämligen enfaldig kvinna. Men vad är det egentligen som har hänt med honom och med mamman? Spännande och sorglig skildring av en flickas uppväxt och drömvärld.

På Adlibris verkar inte den svenska utgåvan säljas längre. Istället får man hålla till godo med denna vackra häftade utgåva på engelska:



Betyg: en bra bok att försjunka i.

Rekommenderas: till dem som gillar en lite märklig, sorglig och varm brittiska berättelse. 

Snackis: Mja, vet inte det?

-

Bokens titel: De vilseförda
Författare: Kate Atkinson
Originalets titel: Case histories
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Forum, 2005
Antal sidor: 282

Jag får väl säga samma sak som ovan: detta är lättläst, underhållande, djupt tragiskt och mycket roligt. Det är en spännande roman som jag knappt kunde lägga ifrån mig!

På Adlibris verkar inte den svenska utgåvan säljas längre. Precis som med boken ovan så får man köpa den vackra häftade utgåvan på engelska istället, som tycks ingå i en serie med ny formgivning/layout där alla omslagen harmonierar (det översta omslaget passar med alla de andra i serien, det understa är snarlikt men har uppenbarligen ett foto från en BBC-dramafilm på sig):





Boken är väldigt bra, om än lite förutsägbar ibland, och som sagt en sträckläsningbok med stort underhållningsvärde. Den handlar om den charmerande privatdetektiven Jackson Brodie som blir närmast manisk i sitt uppdrag att lösa tre knepiga fall med försvunna flickor. Vi får också följa några människors öden i skuggan av deras mördade anhöriga och hur de tacklar försvinnanden, mord, tidens gång - och Jackson.

Jag tyckte mycket om denna bok, även om jag inte kan säga att den har lämnat bestående minnen. När jag bläddrar igenom den nu, många år efter genomläsningen, så minns jag hur jag fullkomligt fastnade i den.

Betyg: en bra bok att försjunka i.

Rekommenderas: till dem som gillar en lite märklig, sorglig och varm brittiska berättelse. 

Snackis: Tror inte det.

-

Nu tror jag att jag måste köpa en av de få böcker jag inte har läst av Kate Atkinson:


Ni som inte läst något av henne kanske ska investera i hela den fina serien?

söndag 26 januari 2014

Grimm Tales for Young and Old



Bokens titel: Grimm Tales for Young and Old
Författare: Phillip Pullman 
Förlag: Penguin, 2012
Antal sidor: 406

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men jag har förstått att folk vanligen föredrar korta recensioner. Måste försöka hålla mig kort, trots att det finns massor att säga om denna bok.

1. För det första älskar jag bröderna Grimms sagor! Har alltid gjort. De fortsätter att fascinera mig och jag läser dem om och om igen. Likaså när de filmatiseras, då måste jag genast se dem. Lite kort kan jag väl tipsa om några annorlunda och klart sevärda filmer:


"Sanningen om Rödluvan - Hoodwinked" är snillrikt uppbyggd och mycket underhållande för hela familjen (utom de minsta, det är inte en småbarnsfilm). Den är en korsning av sagan om Rödluvan och en modern kriminalfilm med ledtrådar, detektiver, brott och alibin.


"Once upon a time" är en teveserie som gått i svensk teve, men som jag och sonen köpte på DVD för att kunna avnjuta i eget tempo. Där varvas sagorna med en spännande parallell verklighet i en småstad i USA där Snövit, Rödluvan, Hans och Greta är moderna människor utan kännedom om sin egen sagoidentitet.


Teveserien "Grimm" i hundrafyrtioelva avsnitt är förvisso rätt fånig, väldigt amerikansk och mycket lättgenomskådad, men ärligt talat skulle jag gärna velat se den. Nu följde jag de första tio avsnitten, men sedan hann jag inte se mer och ingen annan i familjen ville kolla. Då blir det genast mycket svårare för en mamma att sitta i lugn och ro och titta på en tevefilm som resten av familjen ratar.


Om ni inte har sett "Häxor, jättar och troll" som gick på Jullovsmorgon för länge sedan, så borde ni köpa de fina DVD-filmerna. Här finns alla bröderna Grimm-sagorna lätt omarbetade, där Vargen åker racerbil och där prinsessorna har utstående öron och sneda tänder och hår på benen. Helskön! Både småbarn, stora ungar och vi vuxna skrattar gott åt sagorna. Berättare är Claire Wikholm, Rolf Skoglund och Sissela Kyle och de läser med stor inlevelse och en god portion humor.


2. För det andra är Philip Pullman en lysande författare, helt enastående i mitt tycke. Han har bland annat skrivit serien om den Mörka Materian:




Men även några andra fantastiska barn- och ungdomsböcker som jag ska recensera så fort jag hinner. Jag har läst dem många gånger men glömt att lägga in dem i bokbloggen.


3. För det tredje var det Bröderna Grimm-året förra året och sånt är ju alltid kul att uppmärksamma. Tvåhundraårsjubileum!


4. För det fjärde är det här en unik möjlighet att läsa de ursprungliga sagorna så varsamt och delikat framlagda av Pullman att man måste beundra honom. Det hade ju varit betydligt lättare för honom att sätta sin egen lilla twist på historierna! Men nejdå, han har letat reda på de gammeltyska originalen, låtit översätta dem ordagrant och därefter bara tillrättalagt sånt som är motsägelsefullt eller behöver förklaras. Jag är så himla glad att jag har fått läsa sagorna så som de berättades på 1700- och 1800-talen!

Efter varje saga följer en faktasida där det står tydligt hur han har fått tag på sagan, vad den hette förut, vilken klassificering den har, vilka sagor som är snarlika, vem som berättat den för bröderna Grimm, vilka ändringar Pullman gjort och vilka han skulle velat göra men avstått ifrån eftersom han vill hålla sig till ursprunget. Och hans kommentarer om vad han själv tyckte om med sagan. Det är intelligent, underhållande och lärorikt.

Boken var dyr som tusan, men det var den värd. Tjockt, matt, gulvitt papper, kolsvart text, snygg layout med klassiskt utseende, tydliga kapitel, vackert inbunden med en otroligt fint omslag och ett rött silkesband för att hålla reda på hur långt man hunnit läsa. När jag letar på AdLibris nu, har de inte kvar den vackra inbundna boken utan endast en häftad (bra mycket billigare). Det verkar inte heller som att den översatts till svenska.

Betyg: svårt att sätta betyg på en sagoskatt som ingår i vårt kulturarv, men FÖR MIG är det här värt mycket.

Rekommenderas: till dem som vill läsa de ursprungliga bröderna Grimm-sagorna och kan tänka sig att göra det på engelska.

Snackis: I bokklubben var det tröga diskussioner om själva sagorna, men desto livligare om vad sagoböcker betytt för oss själva och för generationer före oss.

Länk till boken på AdLibris: ENGELSK, HÄFTAD.

lördag 25 januari 2014

Gräset är alltid grönare i Brasilien


Bokens titel: Gräset är alltid grönare i Brasilien - 
En resa genom världens bästa fotbollsland
Författare: Henrik Brandão Jönsson
Förlag: Offside Press, 2013
Antal sidor: 230 + faktasidor

Själv skulle jag aldrig kommit på tanken att läsa denna bok, men en av tjejerna i bokklubben valde den och då är det klart att man läser den. Och vilken tajming! Läsa om fotboll och politik i Brasilien samma år som det ska hållas allmänna val där - och fotbolls-VM förstås. Dessutom var Brandão Jönsson helt okänd för mig, tills nu då ser hans namn överallt som sportkåsör och Brasilienkännare.

Jag har sagt till mina bokklubbstjejer att det här är en bok som jag fick TUGGA i mig och det är sant, för den är lite mastig på sina ställen och inte helt lättsmält att ta sig igenom. Sanningen att säga läste jag den parallellt med två skönlitterära romaner. Men bli inte avskräckt för det! Jag kan varmt rekommendera att man läser "Gräset är alltid grönare i Brasilien" - och att man gör det noga. Själv tog jag mig igenom exakt vartenda fotbollsreferat och varenda liten detalj av mötena med de stora fotbollsidolerna, för att riktigt insupa atmosfären och få en känsla för livet i Brasilien.

Vad jag inte gillar med författarens sätt att skriva, är hans "name-dropping" och förkärlek för att strössla namn runt omkring sig på ett närmast skrytsamt sätt. Alla han träffat, alla han lyckats nästla sig in hos, alla han fått en unik intervju med, alla namn han känner till. Det blir ruggigt många namn (flertalet på bokstaven R) och väldigt mycket känsla av att Henrik Brandão Jönsson är en kille som är sjukt skicklig på att få brasilianska fotbollsspelare och deras tränare att öppna sig för honom.

Vad jag borde gilla men inte gör, är själva landet Brasilien. Jag antar att man ska få en längtan dit (och det fick alla de andra bokklubbsmedlemmarna utom jag) för författaren har ju själv flyttat dit - emigrerat, får man väl säga - och skaffat både fru och barn och jobb där borta. Han vill nog att vi ska tycka om det här stora, varma, vackra landet. Själv känner jag bara "jävla idioter!" rätt många gånger. Ursäkta svordomen, men jag tycker den är på sin plats. Det är knark och kvinnoförakt och korruption så det bara stänker om det. Jag klarar inte av det. Jag hade ingen lust att åka till Brasilien innan och har det ännu mindre nu.

Vad jag däremot gillar med boken är:
Den är uppdelad i bra kapitel som behandlar en händelse eller en spelare vardera, som är lagom långa och som avslutas som en färdig berättelse fristående från de andra kapitlen.
Den är lättläst, välskriven, rolig och helt vansinnigt fotbollsnördig men ändå enormt underhållande för alla oss som gillar fotboll utan att vara maniska.
Den är skrämmande i sina skildringar av slaveri, fattigdom, korruption, våld, byråkrati och militärdiktatur.
Den är helt klart skriven av en kunnig och insatt författare - ingen tvekan om det.
Den är ju helt rätt i tiden, med ett fotbolls-VM som hägrar inom kort och med en valrörelse som kommer att pågå under tiden. Jag är glad att jag fick lära mig mer om brasiliansk politik just nu!
Den är på något märkligt vis faktiskt spännande, med många gripande människoöden.

Mitt foto: En cocosnöt är väl rätt mycket "drink i solen på den vita sandstranden i Rio" tänker jag, antagligen äckligt fördomsfullt.

Betyg: Det räcker med att gilla fotboll och ha ett hum om såna som Pelé och Ronaldo samt ett genuint intresse av att lära sig mer om andra länders politik och historia så har man en härlig läsupplevelse framför sig.

Rekommenderas: Till dem som uppfyller ovanstående kriterier.

Snackis: Vi lyckades fylla en hel kväll med prat om Brasilien och fotboll. (Och varenda en av oss kunde berätta vad vi hade gjort under fotbolls-VM i USA 1994, visade det sig till min stora förvåning.)

Länk till författarens läsvärda BLOGG.

Länk till boken på AdLibris: HÄFTAD.

fredag 24 januari 2014

Sörja för de sina


Bokens titel: Sörja för de sina
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 501

Det här är fortsättningen på "Att föda ett barn" som jag recenserat tidigare. Den skiljer sig en del från den förra - som jag hade ganska svårt för till en början, eftersom Sandberg hade ett mycket märkligt sätt att skriva. Hennes meningar var evighetslånga, saknade kommatering och blandade tankar med sagda ord. Men i denna bok är det otroligt mycket lättare att följa händelserna. Istället för ett helt långt stycke utan punkt har hon fått dille på att skriva frågor, men det är åtminstone enklare för läsaren att hänga med i svängarna då. "Att ta en lugnande klunk ur en plunta på tågets toalett. Ser Tomas skammen i ögonen när han möter sin spegelbild?" är ett exempel - och hela boken är proppfull av frågor som ställs och staplas på varandra.

Men det fyller sin funktion, det gör det. För Maj är en osäker person och kanske hennes make Tomas likaså. De anstränger sig hårt för att leva upp till ideal som är närmast omänskliga och ställer hela tiden inre frågor till sig själva. Ofta ställer även författaren frågor om Maj, liksom för sig själv, som för att fråga sig om det är möjligt att Maj verkligen inte ser, inte förstår, inte agerar, inte reagerar.

Jag tror att man ska ha läst den första boken innan man hugger in på denna. Det är inte en helt fristående fortsättning. Nu har Maj fött en dotter och en son, hon är mager som en skrika och går inte upp i vikt vad hon än äter, hon jobbar frenetisk med att hålla ett perfekt hem under andra världskriget och den tunga tiden därpå. Hon skrubbar och fejar, städar och donar, diskar hela tiden, lagar mat och bakar, planerar fester och vickningar och bjudningar. Hon stoppar, syr, stickar och lagar. Hon är en god hustru (men älskar inte sin man), en perfekt husmor (med en inneboende rädsla för att hon hela tiden "gör fel") och en ung mor (som inte förmår ha medkänsla med sina egna barn).

Jag tror inte jag skrev i min förra recension att det här är en bok om min farmor. Det är det! Det måste vara så att Kristina Sandberg på något magiskt vis är min syster eller kusin (trots att jag inte har någondera), för boken handlar om min farmor och beskriver hennes liv makalöst detaljerat. Till och med namnen och händelserna är i mångt och mycket desamma.

Hur är det möjligt? Två böcker, drygt 900 sidor, och en ingående analys av just min farmors liv som ung kvinna - född kanske 1918 eller något sånt - i en lantlig småstad på 1930- och 1940-talet. Hennes liv som ung medelålders fru som klättrat uppåt på samhällsstegen men som behåller oron, ångesten, det dåliga självförtroendet och den nedvärderande attityden mot sig själv ända in på 1950-talet.

Jag sträckläste boken. Jag har lust att ringa Kristina Sandberg och skrika "HUR kan du skriva om min farmor, när du aldrig har träffat henne?!".

Och jag vet precis vad som händer i den tredje och avslutande boken som ska komma ut i höst. Jag vet det, för jag vet ju hur min farmor var. När kvinnans frigörelse kommer på 1960-talet kommer Maj att vara så avundsjuk på de yngre (eller de modigare jämngamla) som tar för sig och inkräktar på mannens territorium - men hon kommer aldrig att göra det själv eller berömma dem för deras kamp, utan tvärtom fnysa åt dem och med bultande hjärta tänka "Gjorde jag fel som var hemma med barnen? Var det FEL nu, det som jag gjorde för att man skulle? Vilka är de att komma och påstå att kvinnor ska ut i arbetslivet och att männen ska hjälpa till i hemmet?" även fast hon nog skulle velat själv. Min farmor blev en bitter kvinna och hade svårt att acceptera omhändertagande män och karriärslystna kvinnor, för hon såg det som en kritik mot henne själv. Jag ser verkligen fram emot den sista boken!

Mitt foto: Min mormors egenhändigt broderade skopåse och klädborste får symbolisera Majs kamp för att hålla sitt hem oklanderligt.

Betyg: Riktigt bra, så verklighetstroget in i minsta detalj så det är häpnadsväckande, med perfekt användning av tidstypiska fraser och den tidens modeord. Fantastiskt!

Rekommenderas: Till dem som är intresserade av nutidshistoria, kvinnohistoria, tja överhuvudtaget relationer.

Snackis: Det här är så mycket en snackis som en bok kan bli! Här finns massor att prata om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.