onsdag 29 december 2021

Mina bästa läsupplevelser i år


Bäst och sämst och topp-tio och allt sånt där som brukar översvämma bokbloggarna de sista dagarna varje år. Har jag ens något att komma med, jag som läst alldeles osedvanligt lite under 2021? Tveksamt.

Här är i alla fall en kort sammanfattning om det möjligen tjänar som inspiration för någon annan:

Svårt att välja vad jag gillar bäst - måste man ens kora en vinnare? - men här är det gångna årets bästa skönlitterära romaner. Obs att det inte finns någon rangordning mellan dem.

En lärorik, spännande men lite tradig fackbok, roman, självbiografi blandat med en gnutta påhitt:

Fyra fantastiska fackböcker:

Tre ljuvliga böcker i en serie för äldre barn:

Ska jag ändå välja en enda bok som gjort enormt stort intryck på mig, så måste det bli de närmare 40 timmar som jag lyssnade på Ingrid Carlbergs Augustprisbelönade "Det står ett rum här och väntar på dig". En alldeles fantastiskt välskriven fackbok!

Absolut sämst är fyra böcker som har det gemensamt att de försöker vara kluriga och läskiga spänningsromaner med smygande skräck och gamla mord och fiender förklädda till älskare. Helt otroligt dåliga, förutsägbara, löjliga, overkliga och fåniga:

tisdag 28 december 2021

Mordnatt råder


Bokens titel: Mordnatt råder, tyst det är i husen
Författare: Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström
Uppläsare: Fredde Granberg
Förlag: Lind & c:o, 2021
Antal minuter: orkar inte räkna, men sisådär 25-45 minuter per dag

Varje dag under december månad har jag lyssnat på en ljudboksadventskalender från Lind & c:o på Storytel: "Mordnatt råder, tyst det är i husen". Avsnitten var lagom långa och höll högt tempo, så det blev aldrig tråkigt!

Superbra uppläst av Fredde Granberg som talar lugnt, varmt, exceptionellt tydligt - och liksom med ett litet flin i mungipan. Väldigt bra! Fattar inte hur han lyckas växla mellan norrländsk dialekt, någon sorts rikssvenska och en (lite svajig) finsk touch i dialogerna, men det gör han.

Berättelsen handlar om den nyligen pensionerade polisen Rolf som bor i Arvidsträsk och som har en charmig samling smågalna grannar där ute i obygden. Allt från en 104-årig gubbstrutt som envisas med att klara sig själv, en ensam gammal barnmorska som är snäsig mot vuxna men rar mot barn, och en avskydd skogsägare som ingen har något gott att säga om, till ett puttenuttigt vindruvsodlande och surdegsbakande gay-par, en plasthatande miljökämparpappa ihop med en jaktälskande mamma och deras speedade ungar.

Rolf har under decennier försökt få klarhet i en mordhistoria, men aldrig lyckats lösa gåtan. Nu när byn ska ha julmys tillsammans flyttar en känd deckarförfattarinna in vänder upp-och-ner på Rolfs liv. I samma veva hittas även en hotfull lapp som ser ut att vara skriven av "mordnatt-råder-mördaren" som härjade i byn på 1980-talet. Kanske kan Rolf förstå vem som är mördaren? Frågan är också, om man alls vågar vara kvar i byn eller om mördaren tänker ta livet av dem...

Språket är simpelt och extremt förutsägbart, här paras alla kända kombinationer ihop utan något nytänk alls. Det är lite väl mycket veckotidningsnovell eller skoluppsats över ordvalen, kan jag tycka. Men äsch, vad spelar det för roll? Det här är ju underhållande, mysigt, roligt, lite spännande. Kalendern fyller helt klart sin funktion: jag lyssnade ju på vartenda avsnitt 24 dagar i rad och det är väl ett gott betyg om något!

lördag 25 december 2021

Bära och brista - Andra Monikabok


Bokens titel: Bära och brista - Andra Monikabok
Författare: Sara Lövestam
Uppläsare: Sara Lövestam och Ellen Jelinek
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 42 min

Givetvis ville jag lyssna på fortsättningen till Första Monikabok - den som hette "Ljudet av fötter" - som jag tyckte så mycket om. Det är något mycket fascinerande detta med generationerna före oss: våra mammor, mor- och farmödrar och deras mödrar i sin tur. Vad de genomlevde, vad de tänkte, hur samhället såg ut och hur livet var på den tiden. 

I "Bära och brista" använder Monika just släktforskning som en undanflykt, en ursäkt, eftersom det är lättare att hänvisa till sökandet efter sina rötter än att ange de mer privata skälen till att hon hamnar på en kursgård någonstans utanför Arvidsjaur. 

Och visst är Monika besatt av att finna sina förfäder, så det är ingen lögn. Hon letar i arkiv och hittar efter digert detektivarbete många övergivna barn, prostituerade mödrar, svekfulla fäder, sorgliga livslögner och hemska öden i sin biologiska släkt.

Att Bibelns Första Mosebok med sina uppräkningar av släktled får finnas med i titeln till denna serie är talande, för huvudpersonen är som alla vi andra en produkt av oräkneliga möten som slutat i att ett barn föds, växer upp och får ett eget barn. Fram till nu, här tar det slut. Monika själv kommer aldrig att kunna föra vidare släkten. Efter otaliga försök att bli gravid har hon nu nått en punkt där hon måste försöka acceptera att hennes liv är bra och värt att leva även utan egna barn. 

När Monika fått ett smärre utbrott i en mejllista bland andra aktade akademiker - där en av Monikas kollegor berättar om sitt nyfödda barn och förväntar sig gratulationer - tycker hennes chef att det nog är dags för lite terapi och en jobbpaus... 

Monika hittar en flummig kurs i skrivande och tar sig dit med ambitionen att skriva en bok likt den Andra Monikabok som Sara Lövestam skrivit (ja, lite meta-känsla blir det över det hela!) och möter en spretig grupp deltagare som alla har sina egna, högst privata skäl att vilja skriva en bok.

Huvudpersonen Monika är en resonabel och vettig vuxen med helt rimliga känslor; jag gillar henne, jag skulle nog gärna kunna bli vän med henne. Hennes grannpojke, som hon är lite extramorsa åt, får vi tyvärr inte se mycket av i den här romanen - han tillför mycket till nutidsskildringarna, tycker jag. 

Jag gillar särskilt de historiska kapitlen där Monikas anmödrar berättar om sina liv - och kapitlen om Monika är lätta att leva sig in i, där hon sitter med sin alkoholiserade biologiska mor, sin kärleksfulla men lite kvävande fosterfamilj och sina välmenande men oförstående arbetskompisar. 

Det enda jag har svårt för är Ellen Jelinek som läser delar av boken i denna ljudboksinspelning: inte för att hon läser dåligt alls, utan för att hon inte alltid verkar veta vad hon läser. Vissa ord är så knasigt uttalade så jag undrar om det ens sitter en redaktör och lyssnar igenom materialet innan det släpps? Jag tror helt enkelt det är ord hon inte stött på förut och därför gör sitt bästa för att uttala, men hamnar helt fel. Det är jobbigt att lyssna på och hade lätt kunnat undvikas om någon hade pausat inspelningen och bara frågat "men vad sa du?!".

Sara Lövestam skriver så fantastiskt verklighetstrogna skildringar av de människor som befolkar hennes romaner. Jag ser fram emot den tredje boken och hoppas att Monika lägger barnproduktionen åt sidan och hittar lyckan i sitt liv även utan en alldeles egen bebis.

tisdag 21 december 2021

Late Bloomer


Bokens titel: Late Bloomer
Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 2 tim 00 min

Jag gillar kortromaner och noveller, så det passade alldeles utmärkt att lyssna på Emma Hambergs två timmar långa "Late Bloomer", som hon läser själv. Det är en trevlig historia, lagom lång, bra inläst. För mig blir det dock till ett stort problem att huvudpersonen Ulla är så olidligt infantil. 

Det är inte roligt, helt enkelt. Jag skrattar inte åt sånt här. Andra gör det: boken har fått höga poäng och massor av supertrevliga recensioner på Storytel. Folk gillar upplägget; de skrattar, ler, kiknar, tycker det är så mysigt och kul och festligt. Jag bara ryser.

Ulla, kom igen, du är 68 år - skärp dig! Du kan inte sitta med otvättat hår och slitna mjukiskläder med ketchup- och flottfläckar. Du kan inte bara vägra svara när folk pratar med dig. Du kan inte bete dig så ohyggligt oförskämt mot grannar och andra vänliga människor som är schyssta mot dig. Du kan inte blunda när något är obehagligt, sånt gör 3-åringar som tror att det de inte ser inte heller finns! 

Att Ulla, som har varit änka i två år, skulle vara deprimerad känns osannolikt. Ja, det sjaviga utseendet skulle väl tala för den saken då - och det faktum att hon tänker ta livet av sig. Men samtidigt deklarerar hon att hon inte var så himla förtjust i sin (numera döde) man Ingemar, att hon kände sig fast i sitt äktenskap, att hon önskar att hon hade gjort andra val. 

Och hur troligt är det att någon människa med en hyfsat normal intelligenskvot skulle bestämma sig för att begå långsamt självmord genom att äta micromat med massor av E-nummerstillsatser, röka ohämmat, glufsa i sig sockerbitar och aldrig träna? Nej, jag köper inte det.

Ulla är rent olidlig. Hon har en hel del likheter med Agneta i "Je m´appelle Agneta" faktiskt: medelålders kvinna som får knasiga infall och agerar på impulser utan minsta eftertanke. I väntan på den långsamma döden köper Ulla en kikare och glor på grannarna i Östermalmsvåningen mittemot. Då börjar det hända saker i hennes liv! Kul idé och snyggt genomfört av Hamberg, men personligen skäms jag mest bara över hur huvudpersonen beter sig.