Mamma, kommer du att glömma oss nu?

Bokens titel: Mamma, kommer du att glömma oss nu?
Författare: Ulrika Harmsen och Sofia Edgren
Förlag: Norstedts, 2023
Antal sidor: 159

Jag såg att "Och dagarna går..."-Anna hade tipsat om den här boken och strax därpå även författaren Christina Lindström. Eftersom jag och Anna gillar samma sorts böcker (eller, jag korrigerar mig själv: eftersom jag gillar i stort sett allt som Anna tycker om) så var det här ett boktips värt att kolla upp. 

Journalisten Sofia Edgren har skrivit denna bok tillsammans med Ulrika Harmsen, som är lärare och trebarnsmamma från Göteborg. Efter en hjärnskakning på skolgården får Ulrika allt svårare med minnet och koordinationen, men framför allt står hon inte ut med ljud och ljus. Nog borde hjärntröttheten gå över?! En lång sjukskrivning ska väl räcka?

Ett långt och jobbigt år efter fallolyckan då Ulrika smällde i huvudet så olyckligt, visar det sig att hennes problem kommer sig av att hon fått Alzheimers sjukdom. Hon är 44 år gammal, har tusen projekt och mängder av idéer hon vill förverkliga. Hennes barn är i förskole- och skolåldern, de klarar sig inte själva än. Nu reduceras Ulrikas liv till att sitta i ett ljudisolerat rum hemma, gå promenader i närområdet och besöka en dagverksamhet för unga dementa. Hon är konstant trött, minns saker dåligt och tappar helt aptiten.

Allt det där som var Ulrika - vad händer med det? Och hur tacklar man vetskapen om en för tidig död? Vad svarar man dottern som frågar "Kommer du att glömma oss nu?". Hur står man ut med de fruktansvärda tankarna på att vara en börda för sin make och sin mor? När ska man ta farväl av sina vänner?

En liten bok som jag läste på mobilen, hela tiden med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Så oerhört fint sammanställt av Sofia Edgren och så generöst av Ulrika Harmsen att dela med sig av sin sjukdomshistoria. Det är varmt och fint skrivet, med mycket kärlek till maken, mamman, döttrarna och livet. Ingenstans hängs någon ut, jag känner aldrig att vi läsare klampar in i familjens privata sfär - utan vi hålls i närheten men på respektfullt avstånd. Bra balanserat!

Det här är en bok som väcker många tuffa tankar. Jag brukar strunta i att sätta betyg på Storytel, men den här boken (som jag läste, inte lyssnade på) gav jag faktiskt fyra stjärnor. Så bra är den.

Det tomma boet

Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut

Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.

En ensam plats

Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 

Dubbelporträtt

Skärmdump från Västerbottenskuriren. 

Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.

Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv. 

Tyrannens tid

Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Onaturlig död

Bokens titel: Onaturlig död
Författare: Richard Shepherd
Originalets titel: Unnatural Causes
Översättare: Svante Skoglund
Förlag: Bokförlaget Nona, 2021
Antal sidor: 398

Jag missade den lilla underrubriken "Liv och död - en rättsläkares memoarer" och hade därför förväntningar på att boken skulle handla nästan uteslutande om hur man genom obduktion kommer fram till olika dödsorsaker. 

Det visade sig dock vara en bok om Richard Shepherd i lika hög grad; om hur hans mamma dog av något hjärtfel när han var nio år, och hur han var rädd för sin koleriske far som han samtidigt beskriver som varm, glad och kärleksfull, fick en konstig styvmor samt pluggade i 16 år (!) för att bli läkare med rättsmedicin som specialitet. Det är skrivet på ett kallt och krasst sätt, där man riktigt hör hur han försöker hitta fina och försonande drag hos samtliga människor i sin uppväxt. Allt är tillrättalagt på ett sätt som stör mig. 

Än värre blir det när Richard bildar familj med Jen som han inte bryr sig så mycket om men ändå lever med i 30 år. Man fattar att hon klagar på att han har svårt att visa känslor. Man fattar att de bråkar jätteofta; han skriver det rent ut men fortsätter att strössla med beröm över den fantastiska Jen och hennes härliga föräldrar. 

Paret får två barn, och Richard är omåttligt stolt över dem trots att de skriker när de är bebisar. Det där sista är bra, för då förstår han hur föräldrar kan känna det som slår ihjäl sina barn. Vad fint, Richard, att du kan leva dig in i det! Överhuvudtaget är Richard en väldigt fin människa. I varje kapitel berättar han om sitt rättesnöre (det inleder för övrigt boken) och hur han hela sitt liv varit en person med en tydlig moralisk-etisk kompass. Sanningen, vetenskapen och rättvisan ska segra. Aldrig någonsin viker han en tum från det. 

Att han i slutet av sin framgångsrika karriär - han poängterar både i boken, på hemsidor och på alla sociala medier att han utfört 23.000 obduktioner under sitt yrkesliv och man förstår att han är något av en rockstjärna bland obducenter - blir anmäld till en granskningsnämnd och hotad med att få sin legitimation indragen, skakar om honom så att han hamnar i en depression. Det är ju omöjligt att han gjort fel! 

Bokens stora behållning är det jag köpte den för: beskrivningarna av hur man kan fastställa vad som är sjukdom, olycka eller förvållad död; självmord, dråp, mord. Det är intressant och lärorikt, men inte äckligt och ruskigt som man skulle kunna tro. Han berättar om massmord, om terrordåd, om drunkningskatastrofer och stora tågolyckor men även om ensamma människor som dör utan att någon märker det, prostituerade som slås ihjäl, barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd, unga kvinnor som sexmördas av en galning och gamla gubbar som tar livet av sig själva.

Som helhet: lättläst, läsvärd, i viss mån lärorik. Jag tyckte om den, men hade önskat mig mindre av en memoar och mer av en fackbok. 

Konsten att skära i kroppar

Bokens titel: Konsten att skära i kroppar

Författare: Lindsey Fitzharris
Originalets titel: The Butchering Art:
Joseph Lister´s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine
Översättare: Martin Kaunitz
Förlag: Atlantis, 2020
Antal sidor: 242 + en författarens tack, personregister och massor av noter

Den här boken har jag längtat efter i något år, ända sedan jag snubblade över den engelska utgåvan. När den nu äntligen gavs ut på svensk pocket så kastade jag mig över den. Tänk att få veta mer om den läkekonst och kirurgi som föregick dagens! Alltså det som ändå räknas som modern tid: mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet. 

"Konsten att skära i kroppar" är en fackbok men den är mycket spännande samtidigt som den är lärorik. Jag tyckte väldigt mycket om den, rakt igenom, och vår bokklubb bestående av sex medelålders kvinnor gillade den allihop (det är sällan vi är så överens).

Här får vi följa operationer där enormt skickliga kirurger - bokstavligt talat hantverkare - skar ut tumörer, kapade ben och sydde störtblödande sår på patienter som låg i amfiteaterliknande rum för att kunna ses av så många läkarstuderande som möjligt. Ingen bedövning fanns, i värsta fall fick man drämma något hårt i huvudet på patienten så hen höll tyst och låg still när man skulle skära av en kroppsdel...

Vidare in på de exceptionellt skitiga sjukhusen där smittan spreds som en löpeld. Jag har hört mycket om barnmorskor som bar döden med sig, då de gick från en födande kvinna till en annan. Hemförlossningar var bättre än sjukhus-dito. Det förtydligas i denna bok att barnmorskorna var mycket renligare av sig än läkarna och hade avsevärt färre nyförlösta kvinnor som dog i barnsäng - det var de manliga läkarstuderande som tog mödrarnas liv: de kom direkt från obduktioner där de skurit i döda, infekterade kroppar... och gick raka vägen till de unga kvinnornas sköra underliv i förlossningssalarna. Hu.) Golven var fulla med spottloskor och kroppsvätskor från sjuka. Man bytte inte ens lakan mellan patienterna. Man rengjorde inte instrumenten mellan ingreppen. 

Man kände inte till bakterier, helt enkelt. 

Bokens handling kretsar kring Joseph Lister och hans livslånga gärning för att kartlägga vad vi egentligen blir sjuka av. Är det något som uppstår av sig själv? Kommer det med djur? Finns det i våra kroppar? Sprids det genom vatten och luft? Är det mögel, parasiter, amöbor - eller inbillning? Hur uppstår de små partiklar som smutsar ner sår och gör så man kan dö av blodförgiftning?

En mycket bra bok, historielektion och medicinhistoria på samma gång. Givande små anekdoter och verkliga berättelser ur engelsmännens och skottarnas 1800-talsliv, där små barn blev överkörda av hästdroskor och där fattiga byggarbetare föll ner från höghusbyggen eller skadades svårt i den nya industrins trånga fabrikslokaler. Äckligt och sorgligt, men verkligt bra!

Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

Flickebarn nr 291

Bokens titel: Flickebarn nr 291
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2020
Antal sidor: 221 (jag läste den dock som e-bok)

Jag har inte läst Ninni Schulman förut, även om jag är tillräckligt informerad för att veta att hon är deckarförfattare och en uppskattad sådan dessutom. På Adlibris hittar jag åtta böcker som tycks vara i en serie. 

Jag vet också att hon på något vis hör ihop med de tre bröderna Schulman (tänkte att hon kanske var deras syster, men nu har jag begripit att hon var gift med den äldsta brodern och att de har två barn tillsammans). Jag hade också sett bilder på henne - från bokmässor och författarsamtal - och tänkt att hon verkar väldigt liten. Så där franskt petite, liksom. En nätt, söt och finlemmad liten människa.

Nu inser jag att hon inte bara är lite kort och smal - utan faktiskt mycket kortare än en genomsnittlig svensk kvinna. Det är till stor del det hennes självbiografiska bok handlar om: hur hon föds i Värmland på 1970-talet och har för korta ben (skelettben alltså, inte benen man går med - eller jo, de också såklart) och vad värre är: ryggraden och bäckenet är så vridet att kroppen är deformerad. Om inte lilla Ninni ska kvävas av sin egen kropp måste läkarna genast göra något med henne.

Så bebisen får inte ligga i sin mammas famn direkt, utan först efter en vecka. Och sedan får hon bara vara ifred ett kort tag innan hon ska läggas i gipsvagga och ha stålställningar som rätar upp och drar ut henne. Hela barndomen är ett evigt ut och in på sjukhus, med plågsamma behandlingar och liten chans till normalt vardagsliv. 

Värst är att hon månadsvis, ja nästan halvårsvis, får bo på sjukhuset utan sina föräldrar. Kan man kompensera för avsaknaden av sin älskade mamma och pappa genom att ha Barbapapa-familjen som gosdjur i sjuksängen och läsa vykort från morfar? Kan man rå för att man får separationsångest som lever kvar ända upp i vuxen ålder och gör att man mår fysiskt dåligt av dörrar som stängs och folk som lämnar en?

"Flickebarn nr 291" är inte alls en deprimerande bok och inte heller en enda lång självömkan eller snyfthistoria. Tvärtom, en levnadsteckning där författaren har haft det tufft på många vis men faktiskt vuxit upp till en frisk människa med en kärleksfull familj runt sig och - efter åratal i terapi - ett lugn inom sig som hon inte trodde fanns. En utlämnande och fin text!

Det står ett rum här och väntar på dig - del 2

Nu har jag lyssnat på klart på "Vad är en bragd?", del två av boken "Det står ett rum här och väntar på dig". Drygt elva timmar lång är redogörelsen för Raoul Wallenbergs tid i Budapest i Ungern under de sista åren av andra världskriget. 

Det är en fruktansvärd skildring av judarnas lidanden men också det idoga arbetet hos Raoul Wallenbergs stora stab som med alla medel försökte rädda så många liv som möjligt. Man använde alla tänkbara medel och stor kreativitet när man utfärdade skyddspass till alla judar med minsta anknytning till Sverige - och hur man räddade många tusen judar undan koncentrationslägren.

Man kan inte säga annat än att Ingrid Carlberg är beundransvärd i sin kartläggning av Wallenbergs liv och gärning. Hon lyckas göra det både underhållande, skrämmande och spännande. Jag har lärt mig mycket även av denna andra del av den digra fackboken. Nu återstår den sista tredjedelen: den där hjälten tillfångatas av ryssarna...

Det står ett rum här och väntar på dig - del 1

Det tar sin lilla tid att lyssna klart på den första delen av tre: "Vad formar en människa?". Närmare bestämt tio timmar... Det är absolut värt den tiden, det tycker jag, men ändå känns det som en evighet innan jag lyssnat klart på de övriga två delarna av "Det står ett rum här och väntar på dig".

Jag hade vaga kunskaper om Raoul Wallenberg innan jag lyssnade på Ingrid Carlbergs ofantligt genomarbetade, detaljerade och fängslande bok. 

För mig är familjen Wallenberg synonymt med SEB, så min föreställning var att Raoul var en av bröderna i bankfamiljen, att han skickades ut i Europa för att på något vis rädda judar undan förintelsen och att han blev tillfångatagen av ryssar i krigets slutskede - och därefter aldrig mer hördes av. Att han faktiskt lyckades rädda tiotusentals människor från koncentrationslägren visste jag, men inte exakt hur. 

I denna första del får jag lära mig mycket om släkten Wallenberg och om Raouls föräldrar. Den unge Raoul Oscar som dog i cancer medan sonen ännu låg i sin mammas mage. Den ännu yngre Maj, som blev änka och mor samma år som hon fyllde tjugo. Det lilla barnet Raoul som växer upp utan en pappa men med en krävande farfar - Gustaf, bror till Knut och Marcus - som in i minsta detalj styr sin sonsons liv och planerar hela hans skolgång.

Mycket, mycket bra inläst av Irene Lindh som har en behaglig, välartikulerad röst som egendomligt nog låter lite gammaldags (hur nu en gammaldags röst låter?!). Hon passar perfekt för den här sortens ljudbok.

Unorthodox

Bokens titel: Unorthodox

Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

Ingrid Bergman - Mitt liv

Bokens titel: Ingrid Bergman - Mitt liv

Författare: Ingrid Bergman och Alan Burgess
Originalets titel: My Story
Översättare: Ann Henning Jocelyn
Förlag: Norstedts, 2015
Antal sidor: 525 + efterord och källhänvisningar

Ingrid Bergman är tveklöst en av Sveriges största stjärnor, men fram tills nyligen visste jag ingenting om henne (mer än att hon har en dotter som heter Isabella Rossellini - varför jag nu lagt en sån sak på minnet?). Jag har inte sett några filmer med henne i huvudrollen, inte ens "Gasljus" eller "Casablanca" och jag har inte heller haft någon lust att göra det.

Nu har jag tagit mig igenom den över femhundra sidor tjocka biografin om henne och lärt mig en hel del om villkoren för filmstjärnor i Hollywood, slitet som skådespelare, hur tidningarna skrev och paparazzi-fotograferna inte lämnade Ingrid ifred. 

Ingrid, född 1915, framstår i mina ögon som en oerhört kavat och handlingskraftig flicka. Familjen bodde på Strandvägen i Stockholm, nära Dramaten. Mamman dog när Ingrid bara var ett par år så hon hade aldrig några minnen av henne. Pappan dog då hon var tretton och den kära faster Ellen dog när Ingrid var fjorton år. 

Alldeles ensam i livet, flyttade hon till sin farbror och hans fru. Det var då mellankrigstid i Stockholm och Ingrid var visserligen duktig i skolan men längtade efter att få börja på scenskolan eller arbeta vid teatern.

Så blir det ju också! Sedan sker allt i rask takt: hon blir snabbt populär, hon gifter sig med den betydligt äldre Petter, får barn, flyttar till Amerika i stort sett med bebisen fortfarande i navelsträngen, klampar in i Hollywood och vägrar fixa sitt utseende, står på sig mot kändisregissörer, får den ena fina rollen efter den andra, blir en megakändis av stora mått och tjänar enorma pengar - som hennes make förfogar över och pytsar ut som hushållspengar till henne om hon nödvändigtvis måste ha en ny klänning på en galaföreställning. Hon spelar in filmer på löpande band och uppträder för de inkallade under krigsåren. Pladask blir hon kär i en italiensk regissör, dumpar Petter och flickebarnet Pia, flyttar med älskaren Roberto Rossellini till Italien, blir gravid innan hon hunnit skilja sig och orsakar därmed massiv skandal. (Senare gifter hon sig med honom, får tvillingflickor, skiljer sig från honom och blir snudd på tvungen att överge även de tre barnen...) 

Det är mycket spännande att få en inblick i hennes liv och i filmhistorien. Tråkigt nog känns boken, rent litterärt, väldigt passé. Den skrevs för fyrtio år sedan, 1980, vilket gör att den känns rätt dammig. Alan Burgess staplar händelserna på varann ungefär som jag gjorde här ovan. Först hände det, sedan det här, och kolla nu har vi ett långt och tråkigt brev! Gott om "name dropping" också, varenda 40- och 50-talskändis som någonsin existerat ska nämnas vid namn.

Inget som helst ifrågasättande, inte petande i historien, inga djupdykningar, inget klia-på-sårskorporna. Bara: så här levde Ingrid Bergman. Varför blev hon kär i gubbstrutten Petter? Varför fann hon sig i Rossellinis tyranni? Hur kunde hon överge Pia och tycka att det var okej att träffa dottern bara på somrarna? Varför tog hon inte hand om sina egna pengar? Hur stod hon ut med att lämna de tre yngsta barnen vind för våg med barnflickor? Och de här älskarna hon hade...?!

Layoutmässigt är boken sällsynt uselt upplagd: Alan Burgess stycken går sömlöst över i huvudpersonens egna, så meningarna inpå varann kan det stå "hon" och "jag". Vem är det egentligen som berättar? 

Mitt omdöme: En biografi av 2020 hade aldrig sett ut så här, men tydligen var det okej 1980. Boken hade mått bra av hårdare redigering, fler foton, färre brev. Om Ingrid ville berätta sitt liv i kronologisk ordning utan att utelämna en enda sak, så kunde ändå förlaget ha krävt lite mer av medförfattaren att rota i sånt som får en att skratta och gråta. Som det är nu, så känner jag inte särskilt mycket alls med henne.

Mitt liv som dront

Bokens titel: Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering

Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 58 min

Jag har visserligen läst Helena von Zweigbergks tidigare romaner, men i ännu högre grad är hon för mig en av de briljanta deltagarna i radioprogrammet Spanarna. Alltid lika genomtänkt och välformulerad, rolig utan att vara elak, och sådär beundransvärt behärskat lugn.

Här är en självbiografisk betraktelse, inte en roman (och tack gode gud inte en sån där autofiktion som det går tretton på dussinet av numera!). Författaren har hunnit fylla 60 år och ser tillbaka på sitt liv, gör upp med sitt förflutna, vrider och vänder på sina erfarenheter.

Varför tänker hon på sig själv som en dront, ett utdött djur? Varifrån kommer uppfattningen att hon var ett blygt och lite kuschat barn som ständigt ville vara till lags och inte vågade opponera sig? 

Och sedan, som vuxen: hur uppstår de där konflikterna mellan två personer i en relation, mellan Helena och hennes man - han som numera är hennes föredetta och som väl de flesta av oss känner till och har läst något av. Hon funderar kring invanda mönster, förväntningar och hur man dansar den där pardansen som ett äktenskap är.

Jag valde att lyssna till ljudboken, för jag tycker så mycket om Helenas egen röst. Just att det här är en bok där hon betraktar sitt yngre jag gör att man kommer extra nära när det inte är en utvald uppläsare, utan författaren själv.

"Mitt liv som dront" är fem timmar av kåserande berättande där jag kan känna igen mig själv i somliga delar, och där jag kommer på mig själv med att hett önska att Helena var min storasyster eller väninna eftersom hon uppenbarligen lyckats med sånt jag själv skulle vilja. Stänga några dörrar, avsluta några kapitel, komma till något avslut med det som varit - och tänka på sig själv med värme, överseende och ett krasst "det var så här livet blev". 

Helena, jag önskar mig en dos av dina tankar lite oftare, en "Spanaren von Zweigbergk" som bjussar på berättelser ur verkliga livet - om hur man gör för att acceptera sin ålder och sina livsval så där som du lyckas göra.

Mitt omdöme: Lyssna hellre än läs. "Mitt liv som dront" borde tilltala många medelålders människor som känner ett behov av att lämna det gamla och fokusera på ett liv i nuet.

Fjärilsvägen

Bokens titel: Fjärilsvägen
Författare: Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal minuter: 4 tim 49 minuter

Jaha. Hur ska jag sammanfatta det här? En bok som jag lyssnat på - inte läst med ögonen - och som jag verkligen lyssnat oerhört intensivt på; vartenda ord, varje mening. Ibland var det nästan så jag hade lust att stoppa och backa (om det inte vore så krångligt...) för att jag ville höra vissa meningar en gång till. 

Det är så otroligt bra; skildringen av Patriks mamma Birgitta som föds på 1950-talet och som borde ha en lysande framtid, med tanke på folkhemmet, efterkrigstiden, socialdemokraternas politik med dagisplatser åt alla och nästan ingen arbetslöshet alls. Solidaritet, jämlikhet. Ut med det gamla, in med det nya! Birgittas föräldrar hade vuxit upp med stampat jordgolv och ett fattig-Sverige som knappt går att föreställa sig. Så skulle inte hennes liv bli!

Det blev inte som föräldrarnas, men det blev inte bra heller. Birgittas son tecknar ett fantastiskt porträtt av henne och den enorma kämpaglöd hon hade: hur hon klarar sig trots en uppslitande skilsmässa från barnens pappa, hur hon jobbar långa dagar utan lunch för att ha råd att sätta mat på bordet hemma, hur hon beställer kläder på postorder men knappt har råd med en tröja till sig själv. 

Det griper tag i mig att höra om hur hon aldrig unnar sig själv något och får vända på varenda slant, men alltid överöser sina barn - Patrik och Paula - med kärlek. Båda barnen är adopterade från Sydkorea och de är sin mors stolthet i livet. 

Den här romanen är helt fantastisk. Framför allt skildringen av tidsandan, hur den ändras från Birgittas barndom och då hon är ung vuxen, till hur det är då barnen kommer till Sverige på 80-talet, hur hennes föräldrar åldras, hur hela samhället förändras mot ett där man ser mer till individen än till kollektivet. Flyktingarna från kriget i forna Jugoslavien. Patrik som är den förste att ta studenten i sin familj. Vilda studieår då båda syskonen flyttar hemifrån - och mamman lämnas ensam kvar. Gradvis förfaller hon. 

Slutet är hemskt. Birgittas liv är en misär och hon blir både lurad och utnyttjad. Skildringen av hennes död får mig att gråta, sammanfattningen på slutet gör att jag måste hämta andan innan jag kan fortsätta med det jag höll på med under lyssningen. Helt enkelt: "Fjärilsvägen" är ett tidsdokument av Sverige från 50-talet fram till nu, det är en otroligt bra skildring av klassamhället (det är nog den biten som kommer att stanna kvar i mig) och en kärleksförklaring till en kvinna som gav upp sina egna drömmar för att anpassa sig efter männen och barnen som betydde allt för henne. 

Mitt omdöme: I år har jag nog sagt "bland det bästa jag läst i år!" fler gånger än någonsin tidigare, men nu måste jag säga det igen. Det här är helt klart bland det bästa jag läst i år. Blir man inte tagen av denna uppväxtskildring, så vet jag inte vad.

Julklappsboken - Selma Lagerlöf berättar ett barndomsminne

Bokens titel: Julklappsboken
Författare och uppläsare: Selma Lagerlöf
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 14 minuter

Det här är knappt en bok. Nej, det är en författare som berättar ett minne ur barndomen, förvisso nedtecknat och uppläst och kallat för novell.

Ursprungligen är det Sveriges Radio som spelat in det hela, nu har Bonnier Audio förvandlat det och paketerat det så att vi alla kan lyssna på Selma. Jag hade aldrig hört hennes röst förut och blev väldigt förvånad. Hon pratar inte så utpräglad värmländska som jag hade trott - och hennes "r" låter med som dem jag hör i Halland om somrarna.

Inspelningen är från 1930-talet och knastrig och lite burkig, men helt okej. Det är det värt, för att få höra självaste Selma Lagerlöf läsa sin egen julberättelse!

Den korta novellen handlar om hur skolflickan Selma sitter på julaftons kväll och längtar efter att få en bok i julklapp, men det verkar som att alla paketen innehåller sybehör...

Det som är så spännande, är väl att detta utspelade sig kring 1870. Nästan exakt 150 år sedan. Det är så otroligt mycket som skiljer vår tid från deras - och ändå inte. Underbart att höra en förstahandsbeskrivning av ett julaftonsfirande från den tiden! Men jag är tveksam till att någon tioåring nuförtiden skulle vara så glad över de presenter lilla Selma får av sin familj...

Barnet från ingenstans

Bokens titel: Barnet från ingenstans

Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Den som lever stilla

Bokens titel: Den som lever stilla
Författare: Leonora Christina Skov
Originalets titel: Den, der lever stille
Översättare: Peter Stenson
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2019
Antal sidor: 402

Istället för att trassla in mig i begrepp om autofiktion, självbiografi och romaner med verklighetsanknytning, konstaterar jag att det här är en sann berättelse där författaren till och med redogör för hur hon arbetar med texten under flera år och hur hon väljer vad som får vara med och inte.

Att det här har hänt ger helt klart en extra dimension till berättelsen. Hade det varit en renodlad roman hade man säkert kunnat "bre på" ännu värre, men nu är det illa nog.

Den danska flickan Christina lever i en kvävande familj; hon är enda barnet och det är hennes fel att mamman gråter, är ledsen och upprörd mest hela tiden. Hennes pappa försvarar sin hustru hela tiden och håller dottern ansvarig för allt jobbigt ända från hon är ett litet barn. Hela Christinas tillvaro handlar om att tassa på tå för föräldrarna, prestera sitt yttersta i skolan och i övrigt göra så lite väsen av sig som möjligt.

Hon är totalt kontrollerad och tillåts inte ha någon enda liten del av livet som är bara hennes. Saker ställs på sin spets då hon som tonåring begriper att hon är mer intresserad av tjejer än killar, och när hon sedan kommer ut som homosexuell visar föräldrarna öppet sin avsky och besvikelse.

Christina flyttar till Köpenhamn, bort från småstaden och barndomshemmet. Hon pluggar, möter många nya vänner och ser att livet går bra att leva även utan familjen. Hon byter namn till Leonora, gifter sig med en kvinna och har nästan ingen kontakt med sina föräldrar.

Men så blir mamman obotligt sjuk i cancer och Christina/Leonora närmar sig föräldrarna igen, för att få någon slags klarhet - innan det är försent - i varför hennes uppväxt blev som den blev. Då får hon höra att det är hon själv som orsakat mammans dödliga sjukdom...

Det här är en fantastiskt välskriven bok som sprudlar av hopp och visar på möjligheten att förändra sitt liv i den riktning man själv önskar. Hela texten är närmast ett stridsrop "Du duger som du är! Du kommer att klara dig bra!", alldeles enormt upplyftande med tanke på allt det tunga som författaren själv genomlevt. Att det här är i nutid och handlar om en människa född 1976 är svårt att ta in.

Mitt omdöme: En bok att sätta i händerna på vem som helst som behöver få känna att det är fullt möjligt att leva sitt liv så som man själv väljer, inte som andra förväntar sig av en.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, uppskattar det mycket!

Bränn alla mina brev

Bokens titel: Bränn alla mina brev

Författare: Alex Schulman

Förlag: Bookmark, 2019

Antal sidor: 276

Jag tyckte att Alex Schulman skrev alldeles fantastiskt bra i "Glöm mig", romanen som är snudd på självbiografisk och handlar om hur han växte upp med en berömd men alkoholiserad mamma. 

I den boken får vi veta en del om mamma Lisettes egna föräldrar, som sannolikt gav upphov till många av hennes problem. Lisette var yngsta dotter till Sven Stolpe och hans hustru Karin. Jag ska inte berätta mer om vilka de var - lätt att googla! - men vi kan väl konstatera att Alex Schulman har många välkända och högt ansedda personer i sin släkt i flera generationer bakåt.

Jag vågade knappt hoppas på att denna roman skulle gripa tag i mig lika mycket som "Glöm mig", men det gjorde den. Det är en vidunderligt vacker kärleksberättelse, där man plågas av att redan i förväg veta hur romansen kommer att sluta. Jag vill knappt ta in de uppoffringar Karin gjorde under sitt liv, utan hoppas på något mirakulöst sätt att historien ska ändra sig.

Med den här boken ger Alex Schulman sin mormor upprättelse; här får hon blomstra och leva, här målas en bild av henne upp som kompensation för att hon aldrig omnämns i några texter och att alla fotografier av henne är märkligt försvunna. Framför allt får både hennes nu levande släktingar och alla vi andra en förklaring till varför hon stannade i det äktenskap där hon var kuvad och förnedrad i årtionden.

Jag blir djupt tagen av skildringen av den unga, vackra och relativt nygifta Karin som reser till Sigtuna för att översätta några franska böcker medan hennes man skriver på ett teaterstycke - och hur hon möter den några år yngre Olof Lagercrantz som blir hennes livs stora kärlek. Den dagbok han skrev ligger till grund för romanen, tillsammans med Svens många böcker på temat äktenskapsförbrytare - och inte minst Karins och Olofs innerliga kärleksbrev till varandra.

Mitt omdöme: En bittert sorglig och ljuvlig kärlekshistoria som sträcker sig från 1930-talet och ett halvt sekel framåt men aldrig får ett lyckligt slut. Schulman är fenomenal på att växla mellan skildringar av hur han leker detektiv för att hitta sin mormors hemligheter, gamla dagboksanteckningar, utdrag ur brev, redogörelser för egna barndomsminnen och iscensättningar av vad som hände i triangeldramat mellan Karin, Sven och Olof.

(Å, om man kunde fått sitta med vid en släktmiddag hos paret Stolpes ättlingar! Jag undrar hur de tar emot böckerna om Lisette och Karin? )

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Länk till boken på Bokus: INBUNDEN