tisdag 29 oktober 2013

Det händer när du vilar


Bokens titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris förlag, 2013
Antal sidor: 206

Bokens prolog är smått genialisk. Bland de bästa jag har läst (sedan jag häpnade över den fina inledningen till Charles Darwins memoarer på svenska) och efter dessa 2½ sidor har författaren mig fast. Det är en liten anekdot om hur vi inte tillåter oss själva - och andra! - att ta det lugnt, sova ut, vila, låta var sak ha sin tid.

Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...

Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.

Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.

Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.

På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.

Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.

Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.

Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

måndag 28 oktober 2013

Jessie Lambs testamente


Bokens titel: Jessie Lambs testamente
Författare: Jane Rogers
Originalets titel: The Testament of Jessie Lamb
Översättare: Johanna Svartström 
Förlag: Ordfront förlag, 2013
Antal sidor: 281

Jag kan inte mycket om science fiction och liknande litterära genrer. Men jag känner till författare som Iain Banks, Arthur C. Clarke, Ray Bradbury och Ursula le Guin. Då blir det lite lustigt när en viktig lärare kliver in i boken på sidan 30 och presenterar sig som mr Iain Clarke! På sidan 58 dyker det upp en flicka i 15-årsåldern, Ursula, som offrat sitt liv för sitt ofödda barn - och senare i boken får vi höra talas om det lilla barnet Rae/Ray som ska bli mänsklighetens solstråle när hon/han föds. Möjligen kryllar det av andra såna blinkningar till sciencefictionförfattare som jag inte känner till. Otvivelaktigt är det så att huvudpersonen själv, Jessie Lambs, inte har fått sitt namn "plockat ur luften". Jag kan ju inte svära på hur författaren har tänkt, men det verkar osannolikt att hon skulle syftat på något annat än Jesus med Jessies förnamn och ett offerlamm med valet av Lambs som efternamn.

Jessie Lambs är nämligen både ett offerlamm och någon som (liksom Jesus) ger sitt liv för att andra ska få leva. Hon är villig att bli en "törnrosa", en sorts surrogatmor som kommer att dö samtidigt som bebisen föds.

Det här är inte en framtidsskildring där det lyser två blodröda solar på himlen medan bilarna flyger omkring i luften och människorna lever på näringslösning och regeringen består av intelligenta robotar. Nej, det här är en berättelse ur nuet men med den lilla - och extremt avgörande! - skillnaden att mänskligheten håller på att gå under.

Folk äter lasagne till middag, tar bussen till jobbet, pluggar på universitetet, blir kära, protesterar mot miljöförstöringen, gör statusuppdateringar på Facebook, snackar strunt i mobilen, är otrogna mot varann, gör utflykter till havet, sminkar sig, dricker en smoothie. Allt ser ut som det gör för många av oss nu. Jessie är 16 år och bor i en stad någonstans i Storbritannien med sina föräldrar. Hon hänger med sina kompisar, hon pluggar och hon är kär i barndomsvännen Baz.

Men forskare - eller om det är en extremistgrupp, jag minns inte vilket - har spridit ut ett hemskt virus som orsakar en fasansfull sjukdom som är en korsning av Creuzfeldt-Jacobs sjukdom och AIDS. Den kallas MDS, Maternal Death Syndrome, och har spridit sig över hela världen. Alla levande människor bär på viruset. Ingen har sluppit undan. Men de kan leva bra liv ändå: sjukdomens sista fasansfulla stadium bryter endast ut hos kvinnor och enbart då de blir gravida. Då förstörs deras hjärnor snabbt och de dör inom några veckor - om man inte upprätthåller deras liv på konstgjord väg.

Alla barn som föds är också smittade. Mänsklighetens dagar är räknade. När dagens yngsta småbarn är döda finns inte längre några människor på jordklotet. En liten ljusning finns dock: de ägg som frysts ned innan MDS spreds över världen. Det finns många, många tusen nedfrysta ägg som väntar på att sättas in.

Miljoner kvinnor dör då de blir gravida på naturlig väg, mängder av människor begår självmord, konstiga religiösa sekter får ett uppsving, galna läkare och maniska extremister likaså. Och mitt i allt detta kommer en liten grupp unga kvinnor - de måste vara 15-16 år för att det ska lyckas - och erbjuder sig att bli "törnrosor". De offrar sina liv för att låta befruktade ägg planteras in i deras livmödrar och de försätts i koma för att inte lida av att deras hjärnor slutar fungera helt. Då barnen föds, dör de unga mödrarna - men de har gett mänskligheten ett hopp om ett fortsatt liv.

Jessie Lambs vill bli en av dessa törnrosor men hennes föräldrar kämpar med näbbar och klor för att inte förlora sin dotter. Kan man offra sin egen dotter? Ska en ung tonårsflicka ge sitt liv för att rädda andra?

Betyg: spännande, tankeväckande och skrivet så att man får en genuin känsla av att det är en 16-årings dagbok.

Rekommenderas: till de flesta, skulle jag tro, i synnerhet folk med någon filosofisk läggning.

Snackis: Här har man ett hett samtalsämne! Hur mycket är vi villiga att offra för andra?

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Tack till Ordfront för recensions-exet!

lördag 19 oktober 2013

Svampar i skog och mark



Bokens titel: Svampar i skog och mark
Författare: Bo Nylén
Förlag: Norstedts, 2012
Antal sidor: 443

Är du intresserad av att plocka matsvamp i svenska skogar? Köp den här boken isåfall! Den är helt makalös.

Jag och min man bestämde för många år sedan att vi skulle lära oss en (1) svamp om året. Den behövde inte vara ätlig. Huvudsaken var att vi verkligen kunde identifiera och namnge den. Vi kunde vid det laget tre svampar: vanliga gula kantareller (som vilken dagisunge som helst), tjusiga röda flugsvampar med vita prickar (är det någon som inte vet hur en sådan ser ut?!) och karljohan (stensopp).

Jag fick en bok av svärmor - Bo Nyléns "Svampar i skog och mark". Det var år 1992. Då fick jag den fjärde reviderade upplagan av den boken, en liten blå inbunden bok i pocketformat. Jag har haft stor nytta av den men den är faktiskt ganska tråkig, satt med urtrista Arial (ser det ut som) och en allmänt blek och ointressant layout. Istället har jag använt två små fälthandböcker med Sveriges 10 vanligaste matsvampar - de små spiralbundna häftena var lätta att ha med sig i skogen och hade betydligt bättre bilder.



Hur gick det då med våra svampkunskaper? Tja, först hände ingenting. Jag orkade inte läsa den tämligen träiga boken och när jag följde med ett gäng svampplockade vänner ut i Roslagens skogar blev jag ofattbart besviken:
Vi delade på oss och skulle leta kantareller. Jag gick runt i flera timmar och hittade inga gula alls - det var oktober och kallt ute. De andra kom tillbaka med hela ICA-kassar proppfulla med svamp (som naturligtvis inte alls var gul för det var ju bruna höstkantareller...). Jag tappade lusten helt. Kände mig grundlurad.

Något decennium senare gjorde vi allvar av att lära oss fler vanliga, svenska svampar. På min lista finns nu utöver de tre första även slemmig citronskivling, stolt fjällskivling, trattkantarell, både svart och rödgul trumpetsvamp, blek taggsvamp och flera andra. Jag är så glad för det, för nu blir skogspromenaderna bra mycket roligare. Men så satt jag och maken i början av hösten och tittade igenom de tummade svampböckerna (i år ska vi lära oss en svamp som heter blodriska) och fnös åt den tråkiga bokformgivningen. "Jag beställer en ny!" sa jag och köpte helt sonika samma bok som förut, eftersom det utlovades att den var omarbetad.

Döm om min förvåning när bokpaketet kommer med posten: det väger bly! (Jag har senare kollat och den väger faktiskt nästan två kilo!) Inuti kartongen ligger en alldeles underbar bok - tjock, inbunden, med den vackraste rygg man kan tänka sig, och med ett matt foto på omslaget (pluspoäng där). Över fyrahundra sidor i serietidningsstorlek, fulla med färgfoton tryckta på fint papper, intressanta texter satta i läsvänlig grad med snyggt typsnitt. Kan det verkligen vara samma bok som jag fick av svärmor för 21 år sedan? Snacka om reviderad upplaga!


Nej, jag är inte släkt med Bo Nylén eller har kompisar på bokförlaget. Jag bara måste berömma dem båda ändå, för det här är ett praktverk. Punkt slut.

Mina foton: Just idag har jag varit ute en liten sväng och hittat höstens kanske sista trattkantareller (innan det väntade snöovädret imorgon). En av bilderna visar ett uppslag i boken och en annan visar min gamla version av boken. Överst ser ni min svampkorg med färska trattisar och en bok som man verkligen inte släpar med sig ut...

Mitt betyg: Allra högsta betyg till allt - från formgivning till informativa texter och vackra, tydliga bilder.

Rekommenderas till: alla svampplockare i vårt avlånga land.

Snackis: Nej.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

fredag 18 oktober 2013

Stockholm Octavo


Bokens titel: Stockholm octavo
Författare: Karen Engelmann
Originalets titel: The Stockholm Octavo
Översättare: Kjell Waltman
Förlag: Damm förlag, 2013
Antal sidor: 447

Det här är något så märkligt som en skönlitterär bok om mordet på kung Gustav III skriven av en amerikanska. Min första tanke när jag hörde det, var att det omöjligt kunde vara något att ha. Hur skulle hon rimligen kunna gestalta de historiska personerna och känslan av ett Sverige på 1700-talet? Jag är inte heller säker på att hon faktiskt kan göra det, ens nu när jag läst boken, men å andra sidan kan jag inte påstå att jag själv vet bättre...

Emil Larsson är en ung kammarskrivare i Stockholm i slutet av 1700-talet. Han lever ensam - men inhyst - i de fattiga kvarteren, jobbar flitigt som tulltjänsteman, dricker friskt på krogen eller spelar kort för att vinna lite pengar. En dag får han veta att alla statligt anställda (naturligtvis bara män på den tiden) måste vara gifta - och därför får han i uppdrag av sin chef att snarast finna sig en lämplig hustru. Annars kommer han att få sparken!

I boken får vi följa Emil och hur han spelar kort hos fru Sofia Sparf som driver ett spelhus men även är spådam. Kung Gustav är hennes vän och de finare stockholmarna är ofta hos henne för att spela kort, roa sig och dricka tillsammans. Sofia spår Emil - hon lägger en så kallad octavo med åtta figurkort, som kommer att spela en enormt stor roll för såväl Emil som Sofia och självaste kungen.

Mustiga beskrivningar av Stockholms horhus, kvarterskrogar, lusiga hyreshus, skumma hamnar och fattiga kvarter är spännande men känns märkligt uppdiktade. Emil och Sofia beskrivs noggrant liksom alla de möter, av vilka många kommer att ha en avgörande betydelse för octavon. Jag kan inte leva mig in i en enda av karaktärerna, inte känna med dem eller bry mig särskilt mycket om dem. Det skulle kunna vara en brist i romanen, men är inte nödvändigtvis det. Jag väljer att se det här som ett actiondrama i historisk miljö - inte en berättelse där jag ska lära känna huvudrollsinnehavaren.

Emil hittar en flicka han vill gifta sig med men "någon" ser till att hon omöjligen kan bli hans. En annan ung kvinna dyker upp och det är givet att hon ska bli Emils tillkommande - men samma "någon" blandar sig åter igen i. Frenetiskt läser han korten i sin octavo för att utröna vem som ska bli hans hustru och på vilket märkligt vis han och hans ordinära liv kan vara inblandade i den statskupp som han snärjs in i. Snart lär han känna den mäktiga kvinna som blandat sig i hans liv och planerar att störta kungen.

Hertig Karl vill ta över makten från sin bror kung Gustav. Adeln sympatiserar med honom och planerar ett mord på regenten. Kung Gustav - detta är knappast en spoiler för den som gått svenska grundskolan! - blir skjuten på en maskeradbal och dör tretton dagar senare.

Det är på tok för mycket fokusering på spådomar, kortspel och solfjädrar. Jag hänger inte med i hokus-pokus-tarot-tramset och känner en stor mättnad när ännu en solfjäder börjar beskrivas. Desto roligare att läsa om adelns fantastiska klänningar och bjudningar varvat med gatflickornas syfilis och alltför tunna vinterkläder.

Boken pendlar mellan spännande och "ååå-hur-ska-det-gå?" till långsam och "hur många sidor kan det vara kvar egentligen?". Sammantaget får jag ändå säga att det är en mysig bok. Just det: en mysig historieberättelse. Inget mer, men det är nog så gott.

Bokens omslag är helt fantastiskt, tycker jag. En maffig bild av en solfjäder och en bild av ett dåtida Stockholm, färgat i solnedgångsfärger och med författarens namn i metallicrött. Inlagan däremot: den är tryckt på vad jag och min tryckare brukar kalla dasspapper. Så tunt papper att man ser trycket på andra sidan av arket. Tråkigt!

Mitt betyg: Välskrivet, lite platt men ändå spännande.

Rekommenderas till: pass!

Snackis: Nej, det här är inget att sitta och snacka om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Damm förlag! Jag blev mycket glad över boken.

fredag 4 oktober 2013

Nebulosadöttrar


Bokens titel: Nebulosadöttrar
Författare: Pontus Liedberg
Förlag: Recito Förlag, 2013
Antal sidor: 182

Det bästa med min (vår!) bokklubb är att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv. Det är berikande och inspirerande.

Det roligaste med att få recensions-ex är samma sak: att jag får läsa böcker som jag inte skulle valt själv - och att någon är så intresserad av min åsikt att han eller hon vill skänka mig en bok.

Jag fick ett mejl från Pontus Liedberg, som har skrivit den här boken. Han undrade om jag ville ha ett ex. Boken marknadsförs visst som en barn- och ungdomsbok, men det tycker författaren är missvisande. Han menar att det snarare är en allåldersbok. Dessutom är det en science fiction!

Och jag håller med: det här är verkligen inte en barnbok. Inte en vuxenbok heller. Kanske är science fiction sådär gränsöverskridande och passar alla åldrar? Det är för mycket i boken som är svårbegripligt eller läskigt och inte alls passar en yngre publik, men för mycket annat som är för trivialt för en vuxen.

Nu ska jag börja med att säga vad jag inte tycker om med den här boken, så har jag det gjort. Jag önskar att någon hade gått lös på manuset med rödpenna. Ni som läst min bokblogg vet hur irriterad jag blir på stavfel och nog förekommer det sådana i den här boken, men det är annat som är värre.

Jag gjorde några små noteringar som kanske ger en vink om vad jag har svårt för.

Jag hade bara hunnit till sidan 18 innan jag noterade en liten egenhet:
"Men var det helt tyst där hon var? Miles spetsade öronen. --- Men sen var det också ett klirrande ljud, som glas mot glas. Men det var i ett av de andra rummen. --- Men det var väl bäst att släcka alla lampor igen så inte de stod och brann här i underjorden. Men först skulle hon se hur hissknapparna såg ut. --- Men innan hon hann slita upp dörren..." 
Sex meningar som börjar med ordet "men" på samma sida. Jag blir helt knollrig av sånt.

"Helt okontrollerat lät hon gråten tränga fram".
Nej, om man låter något hända så är det inte okontrollerat.

"Det fick Juzz att brusa upp och kasta en palsternacka i väggen så hårt att den gick i tusen bitar."
Såsom varande vegetarian kan jag lova att det är komplett omöjligt att kasta en palsternacka så att den går sönder i tusen bitar - eller ens tio. (De sega jäklarna går helt enkelt inte sönder, eller möjligen går de av på mitten.)

"-Så där kan vi göra med hela eran borg, serru. Släpp ner vallgraven."
Om man bortser från talspråket, som fyller en funktion här, så blir det ändå svårt att se hur byns invånare ska kunna släppa ner en vallgrav. En vindbrygga vore lättare.

"Nebulosadöttrar" är en totalt skruvad berättelse om tre små rymdflickor som trycks in i varsin kapsel och skickas ut på måfå i galaxen, för att sedan landa på andra månar och planeter. Där växer trillingarna upp i skilda miljöer utan vetskap om sin familj och sitt ursprung. Man får följa de tre flickorna var för sig och sedan deras återförening. De spelar en avgörande roll för världsalltets överlevnad.

När mina barn var små och vi inte hade någon godnattsaga att läsa, brukade jag fantisera ihop berättelser som den här. Alldeles för läskiga för små barn egentligen! Men ungarna älskade att lyssna och tjatade om att få höra fortsättningen nästa dag, fast de nästan kissade på sig av nervositet. (Jag kanske inte var så pedagogisk när hjälten blev uppäten av ett lejon på en savann?)

Pontus Liedberg verkar ha en lika galen fantasi som jag själv har. Hans små hjältinnor kastas än hit, än dit. Det är ingen hejd på allt de får uppleva! Jag älskar den biten - alla dessa rymdmonster, talande tunnelbanespärrar, skenande hissar i mystiska kvarnar, underjordiska fotbollsplaner, grottor och tunnlar, hemliga muséer, övergivna lägenheter, förkrympningssprej, kläder med identitets-chip och så det vardagliga mitt i allt.

Jag gillar också att människorna i boken har så underliga och könsneutrala namn. (Men man får gärna hålla koll på vad man kallar sina figurer. Zwanda blir Rwanda och Leolita blir Lolita på samma uppslag...)

Vet ni vad den här boken skulle vinna på? Den borde göras till radioteater! Inte en ljudbok - inte innan någon hårdhänt redaktör huggit in på texten i alla fall - men en dramatiserad radioteater med häftiga ljudeffekter. Den skulle göra sig lysande!

Jag är övertygad om att det är det rätta formatet för en text som denna och dessutom tror jag att alla åldrar skulle lockas att lyssna, precis som att alla åldrar uppskattar julkalendern. Små korta och mycket spännande och knasiga episoder som avslutas med en cliffhanger till nästa dags avsnitt.

Betyg: Historien är underhållande men jag får inget som helst flyt i läsandet och har svårt att uppskatta boken eftersom den inte verkar redigerad överhuvudtaget.

Rekommenderas till: en radioteaterproducent!

Snackis: Nej, det finns inget diskussionsunderlag här.

Länk till boken på Liten Upplaga: HÄR och Adlibris: HÄR.





torsdag 3 oktober 2013

Verkan


Bokens titel: Verkan
Författare: Torbjörn Flygt
Förlag: Norstedts, 2004
Antal sidor: 312

-Kan du fixa fram Torbjörn Flygts ”Verkan” åt mig? frågar jag min svägerska bibliotekarien.
-Mäh! Varför ska du läsa den?! frustar hon och säger nedlåtande att ”Underdog” var det lysande undantaget, men att de andra böckerna han skrivit inte är något bra. Jag misstänker att hon har rätt, för efter den fantastiska bästsäljaren har jag själv börjat på en groteskt tråkig Flygt-bok om någon hästkapplöpning och ett antal missanpassade individer.

Några dagar senare får jag låneboken i min hand. Fy sjutton, vad tråkig den ser ut. Suck, dubbelsuck, som Lille Skutt säger. Men jag är väl tvungen att läsa den eftersom värdinnan till nästa bokklubbsträff har bestämt att det är just ”Verkan” som ska bli kvällens samtalsämne. Hur ska jag orka tugga mig igenom något som redan på omslaget är svart, grått och ser ut som ett gäng Reclaim-the-streets-galningar som står och tjafsar i en gatukorsning?

Så börjar jag läsa – och på två dagar har jag slukat boken från pärm till pärm. 

Det här är ju bra! Det är otroligt lättläst, träffsäkert skrivet, angeläget och en helt perfekt ingång till en bokdiskussion. (Snälla Norstedts, gör om omslaget så att fler blir lockade att läsa denna bok!) Det här är varken som den trista ”Himmel” eller som barndomsskildringen ”Underdog”. Det här är något annat: en tankeväckande roman om en vuxen mans resonemang kring rättssamhället. Mycket bra.

I korthet handlar detta om åklagare Claes Backe och hans hustru Gunilla som är församlingspräst samt om deras två tonårsbarn. Familjen flyttar till ett nybyggt radhusområde där man (bokstavligt talat man, inga kvinnor...) börjar arbeta med grannsamverkan efter att någon fått sin gräsklippare stulen och någon annan råkat ut för att billarmet gått mitt i natten. Men samverkansprojektet är inte helt rumsrent ens från början och det eskalerar snabbt till att bli ett lynchande medborgargarde.

Parallellt med historien om rätten att vakta sin egendom och ta saken i egna händer, löper två andra berättelser om moral: Gunilla som tar hand om gömda flyktingar, Claes som arbetar för att få en kronisk misshandlare ur ett kriminellt gäng fälld för dråpförsök på en man. Det hela är mycket bra beskrivet, engagerande och trovärdigt.

Det enda jag ogillar i boken är Marta, 19 år, som beter sig ohyggligt uppkäftigt och näsvist mot sin pappa – är verkligen nittonåriga tjejer så där hemska att ha att göra med? Allt hon säger är kritik mot pappan och hon försöker inte vara trevlig alls. Säger han nej på en förfrågan så ber hon mamman om lov istället. Absurt nog är både mamman och dottern överens om att det är pappans fel, alltihop. Han jobbar för mycket och är sur. Då får man tydligen tåla uppkäftiga tonåringar? Känns lite verklighetsfrånvänt att någon förälder skulle acceptera dotterns attityd, tycker jag (som själv har en 19-åring).

Det mest orealistiska i boken är samtalen grannarna emellan. Jag har bott i bostadsrättsföreningar, radhusområden, små samfälligheter och stora villaområden. Aldrig någonsin har jag råkat ut för att folk talar så rakt och tydligt till varann – de flesta är ytliga, artiga, snuddar inte vid något allvarligt ens när de är arga. Man passar sig, snackar skit bakom ryggen men aktar sig för att bråka öppet. 

Claes Backe tycks ha hamnat i ett område där man helt frankt säger rakt i ansiktet ”Du är precis så otrevlig som det sägs att du är!” och ”Vad skulle göra dig så unik?”. Kanske skåningar är mer rakryggade än stockholmare? Jag har då aldrig träffat på folk som säger sådär rakt upp i ansiktet på mig (hur illa de än tyckt om mig som ordförande).

Bland det bästa i boken är den extremt välbeskrivna scenen då Gunilla tar med sig Claes till ett vernissage på ett galleri, där prominenta gäster bjuds på middag en sommarkväll. Berättelsen om långbord, rostbiff och potatissallad som ska balanseras genom rummen, det högljudda sorlet, köandet för att få en plastmugg med rödvin, de ointressanta nonsenssamtalen och självhävdelsefulla medelålders gästerna – det är helt otroligt bra. Jag känner det som att jag sitter därinne i det rökiga och stimmiga rummet tillsammans med obegriplig konst på väggarna och halvt skrikande konverserar någon akademiker i manchesterblazer. Hög igenkänning! Överhuvudtaget är Torbjörn Flygt en fena på att hitta små detaljer som man tänker ”just precis!” om. Som att alla servitriser har en tatuering i svanken. Som att man ”pysöppnar” en burk öl.

Mitt foto: fick än en gång utebli, för jag lånade ju "Verkan" på bibblan och nu är den slutsåld på förlaget.

Betyg: gott betyg för det levande sättet att beskriva en miljö många av oss kan känna igen sig i.

Rekommenderas: till alla som filosoferar kring brott, straff, skuld och rättsskipning.

Snackis: en mycket bra bok för bokcirkeln eller högstadie- eller gymnasieklassen, som de flesta kan ta till sig och ha en vettig åsikt om!




En himmel för Elliott


Bokens titel: En himmel för Elliott
Författare: Katarina Danielsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2006
Antal sidor: 196

En tunn, snabbläst, svensk nutidsroman om kärlek och livsvilja. Boken tycks vara tämligen okänd - jag har inte hört talas om att någon av mina vänner har läst den - och den förtjänar bättre än så. Jag skulle vilja "puffa" lite för den, trots att förlaget har sålt slut den och tydligen inte planerar att ge ut en ny utgåva. Katarina Danielsson skriver väldigt fint! Jag har ingen aning om vem hon är, vad hon gör eller varför hon inte gett ut fler böcker efter denna. 

Boken handlar om en ung man som dör och hur hans tvillingsyster tar sig vidare i livet. Elliott och Elsa är tvillingar och gör allting tillsammans. De lever i symbios och är så nära varann man kan vara. Tror Elsa, åtminstone. Men så drunknar Elliott och i samma stund tar Elsas liv en paus. Det dröjer tills hon själv blir mor innan hon vågar leva fullt ut igen. Då förstår hon också sidor hos sig själv och hos brodern som hon inte sett förut och inser att de faktiskt var två separata personer, inte en enda.

Det här är väldigt sorgligt och vemodigt, kanske inte något man sätter i händerna på den som redan är lite låg, men den är också vacker och varm och visar på en livsbejakande nyfikenhet. Värd att läsa, helt enkelt!

Betyg: Bra, kanske inte så märkvärdig, men med ett mycket fint och trovärdigt språk.

Rekommenderas till: de som vill ha en lättläst sträckläsningsroman om livet och döden. 

Snackis: Kanske inte.

Boken är slutsåld på förlaget. Kolla biblioteket eller Bokbörsen!

onsdag 2 oktober 2013

The taliban cricket club


Bokens titel: The Taliban Cricket Club
Författare: Timeri N. Murari 
Förlag: Allen & Unwin, 2013
Antal sidor: 325

På ett sätt skulle man kunna säga att det här är en feelgood-bok, en varm och vänlig historia om kärlek och vänskap och hur man tar sig igenom svårigheter tillsammans. Lite av Mma Ramotswe, tyckte vi alla i bokklubben, och på bokens omslag jämförs den med "Skruva den som Beckham". Ändå kan man inte säga att det är en bok som bara passerar eller som enbart kan betraktats som mysig.

Den unga Rukhsana bor sin yngre bror Jahan och sin döende mor i ett hus strax utanför Kabul i Afghanistan. Hennes farmor, farfar och pappa har dött då en vägmina exploderade under deras bil. Nu får Jahan och Rukhsana klara sig bäst de kan och vårda sin mor vars dagar är räknade. Jahan är lite för ung för arbete och kvinnor tillåts inte göra något alls mer än leva i det fördolda. För att överleva säljer de allt av värde som de har ärvt. Att Rukhsana är en lysande journalist och skribent är inte intressant, talibanerna har förbjudit kvinnor att arbeta. 

Rukhsana planerar att fly till USA där hennes trolovade Shaheen bor. Hon måste bara vänta tills dess att mamman har dött. Egentligen är hon inte kär i Shaheen, utan i den indiske Veer som hennes familj dock varken känner till eller skulle tillåta att hon gifter sig med. 

Det handlar om veckor innan Rukhsana kan skicka bud till USA om att hon behöver pengar till smugglare och flygplansbiljetter - snart är hon fri från talibanernas välde. Men under den korta tid som återstår av mammans liv (och därmed av hennes egen fångenskap i Kabul) hinner allt ställas på ända.

Den fruktade ministern Zorak Wahidi - som har många människors liv på sitt samvete - blir förälskad i Rukhsana och kräver att få gifta sig med henne. Hon vägrar. Även hennes överhuvud i familjen, den yngre Jahan, vägrar att ge sitt tillstånd. Då börjar ministerns klappjakt på den unga kvinnan och han är villig att göra allt för att fånga henne.

Samtidigt som Rukhsana måste försöka ta sig ut ur landet och bort från tvångsgiftet ska hon alltså vårda sin döende mor och göra sitt yttersta för att komma i kontakt med Shaheen därborta i Amerika. Varför svarar han inte i telefon?

Men så bestämmer sig Jahan och ett dussin av hans kusiner för att ställa upp i talibanregimens utlysta tävling om vilket lag som kan bli Afghanistans bästa - och officiella - cricketlag. Vinner man tävlingen får nämligen hela laget fri lejd ut ur landet för att öva cricket i Pakistan. 

Det är bara ett litet problem: varken Jahan eller hans många kusiner har någonsin spelat cricket. Den enda de känner som gjort det är.... Rukhsana!

Betyg: Mycket gott betyg till en tankeväckande berättelse som förvisso är förutsägbar, något av en skröna, självfallet rätt overklig och där huvudpersonen är närmast mytiskt smart, god och stark. Men för mig var det hemskt att läsa om talibanernas fruktansvärda förtryck av den afghanska befolkningen i allmänhet och av kvinnorna i synnerhet. Bara tanken på att leva isolerad och iklädd en burka ger mig rysningar...

Rekommenderas till: alla möjliga - här finns kärlek och spänning, saga och verklighet i en skön blandning.

Snackis: Vår bokklubb hade en helkväll kring den här boken, så nog finns det en hel del att säga! Bokförlaget själva har en lista med frågor som passar en bokklubb. De föreslår också att man parallellt läser "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" som jag recenserade för inte så länge sedan. HÄR kan du läsa vad jag tyckte om den boken. Håller med om att det helt klart finns många likheter.

Omslaget: Visst är det ett vackert omslag! Jag gillar det skarpt. Men den första utgåvan hade en lite annorlunda variant. Där ser man bilden i sin helhet - med staden i bakgrunden och många fler detaljer.




Märkligt nog hittar jag den i tre andra utföranden också, båda på engelska. Så här ser de ut:




Den sista i ordningen känns bara spekulativ på något vis. Det förekommer inga små barn i historien och bilden ska väl spela på ens känslor: kvinnor helt täckta i burkor och ett litet nyfiket barn...
Den där med cricketattiraljer och en handgranat känns som gjord för en mer manlig publik.
Den mellersta ska väl symbolisera frihet.
Jag gillar de två allra översta bäst: Rukhsana som övervakar sitt cricketlag i Kabul.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD 2013 eller INBUNDEN eller HÄFTAD 2012

tisdag 1 oktober 2013

Rabbit proof fence


Bokens titel: Rabbit proof fence (även på svenska)
Författare: Doris Pilkington
Originalets titel: Rabbit proof fence
Översättare: ?
Förlag: Bra Böcker (men jag är rätt säker på att min är en Månpocket...), 2005
Antal sidor: ?

Här får ni en samling citat. Först min (möjligen något taffliga) översättning av den engelska baksidestexten:
"14 år gamla Molly och hennes kusiner Daisy och Gracie var till hälften aboriginer. År 1931 fördes de bort från sina familjer och skickades till ett läger för att uppfostras till att bli "goda, vita australiensare". De blev tillsagda att glömma sina mödrar, sitt språk, sina hem. 

Men Molly vägrade att glömma. Hon och hennes kusiner rymde och vandrade tillbaka till Jigalong, 160 mil därifrån, genom att följa kaninstängslet norrut genom öknen. Det här är den sanna historien om den vandringen, berättad av Mollys dotter Doris."

Visst låter det spännande? Visst låter det hjärteknipande?

Jag läste boken för sju år sedan och mitt stora minne av den är att den var så ofattbart tråkigt skriven - i synnerhet som ämnet hade all potential i världen att bli en riktigt actionfylld och tårdrypande historia. Så här skrev jag i min läsdagbok i september 2006:
"Visst, det är gräsligt vad dessa aboriginflickor utsattes för - men jag orkar inte engagera mig i denna faktaspäckade och trist skrivna bok. Passar nog som tevefilm, men den är för talanglöst skriven för att läsas."

Mycket riktigt filmatiserades boken senare. Den kom antagligen mer till sin rätt då.

Några år senare läste två andra tjejer denna bok och skrev på hemsidan Boktipset följande:
"Hur lyckas man få en så intressant berättelse att bli så händelselös läsning? Baksidestexten var den mest spännande delen." Josefin Sivertsson, maj 2011.
"Säkert en fascinerande historia men ack så tråkigt författad." Fanny Gunnarsson, juni 2012.

Jag har ett exemplar av boken på svenska - även om man inte kan tro det med tanke på titeln - men nuförtiden verkar den endast gå att köpa på engelska. Om man inte föredrar tyska förstås, för då kan man köpa den under titeln "Long walk home". Pffft! Hur svårt kan det vara att hitta på andra boktitlar än "Rabbit proof fence" på svenska och "Long walk home" på tyska?!

Mitt foto: Denna gång får fotot utebli tyvärr och ni får se en faksimil av den inbundna utgåvan. Mitt ex ligger på landstället i en korg med struntlitteratur som våra sommargäster får plocka på sig av om de vill.

Mitt betyg: Doris borde ha överlåtit denna gripande berättelse på någon som kan skriva.

Rekommenderas till: ingen som jag kan komma på.

Snackis: Bra samtalsämne om ras och samhällets normer. Borde kanske ingå i en diskussion där man läser flera böcker på samma tema, så inte detta blir den enda boken att prata om.

Länk till boken på AdLibris: ENGELSK HÄFTAD