onsdag 28 augusti 2013

När gud var en kanin


Bokens titel: När gud var en kanin
Författare: Sarah Winman
Originalets titel: When God Was a Rabbit
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Basil, 2013
Antal sidor: 332

Jag är så glad att jag läste denna lilla bok, för det är verkligen en varm och vacker kärleksförklaring till en lite annorlunda familj – och till livet.

Boken utspelas till stora delar i England, där Elly växer upp tillsammans med sin pappa (som är olycklig över att han som hårdnackad försvarsadvokat förstört en kvinnas liv) och med sin mamma (som kanske kommer att dö i cancer) och med sin storebror (som kämpar för att bli omtyckt och accepterad trots att han är homosexuell). 

Med i familjen finns också ett gäng excentriska personer såsom faster Nancy, den lesbiska skådespelerskan som alltid ställer barnens liv tillrätta när det tycks vara som värst. Och den märklige livsnjutaren Arthur, som dansar in i Ellys liv klädd som en dandy, tillsammans med sin väninna Ginger.

Redan i början av ”När gud vad en kanin” möter vi grannflickan Jenny som blir Ellys bästa vän i radhusområdet och fortsätter att vara det sedan familjen flyttat till ett stort hus på landet, där de driver ett Bed & Breakfast. Jenny är en märklig unge som gör lite som hon vill. Hennes mamma har ständigt nya pojkvänner och råkar konstant ut för den ena buffeln efter den andra. Jenny far illa, men Elly förstår inte förrän i vuxen ålder riktigt hur fruktansvärd Jennys barndom måste ha varit.

Jag ska inte säga för mycket om de många handlingarna. Hela boken bärs fram av de små stycken av äkta livsglädje, hyss och bus, lek och fester, familjesammankomster och komiska stunder som blandas med djupaste allvar, sorg och övergivelse, ren tragik och död. Sarah Winman är helt fenomenal på att blanda högt och lågt i en sannolik blandning. 

Många av de saker som händer Elly som liten begriper man av sammanhanget och får dra sina egna slutsatser: faktiskt är det bokens styrka, att inte allt skrivs rakt ut eller förklaras tydligt. Väldigt mycket är istället en kort berättelse av en sekvens i Ellys liv och några små detaljer som går romanens barn förbi men får oss vuxna läsare att begripa vad som hände.

Jag tycker mycket om denna bok. Om du planerar att läsa den så föreslår jag att du inte plöjer fler recensioner än den här - som du uppenbarligen redan läser – för då är risken stor att någon berättar om fler av de livsomvälvande händelser som lilla Elly råkar ut för och som driver hela boken framåt.

Det här är en lite sorgsen bok men mest av allt är det en bok om vänskap och kärlek och en lust att leva vidare vad som än händer.

Betyg: Så underfundigt skriven så man ler – och så beundransvärt lätt som författarinnan rör sig mellan Ellys uppväxt på 1960- och 70-talet varvat med nutid utan att det blir det minsta rörigt eller obegripligt!

Rekommenderas: till alla som söker en varm och tänkvärd roman.

Snackis: Ja, här är för en gångs skull en bok som skulle fungera utmärkt som bokcirkelbok!

Länk till boken på AdLibris: POCKET och DANSKT BAND.




tisdag 27 augusti 2013

Utrensning


Bokens titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Originalets titel: Puhdistus
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket, 2010
Antal sidor: 357

En gång för länge sedan (år 2010, tror jag) satt jag i bilen och lyssnade på radioföljetongen - och blev helt fast. En otroligt spännande berättelse spelades upp för min inre syn och jag bestämde mig för att jag måste försöka få tag på boken. Men så kom mängder av saker emellan och jag hann aldrig kolla i tidningen vad det var jag hade lyssnat på. Långt senare har jag lyckats sammanfoga skärvorna av den berättelse jag hörde en bråkdel av den dagen, och listat ut att det handlade om Sofi Oksanens flerfaldigt prisbelönta och kritikerrosade "Utrensning".

Inför den här recensionen letade jag reda på vad Sveriges Radio har skrivit om radioföljetongen. Det visar sig vara Gunilla Nyroos som var uppläsaren - vad duktig hon är! Och beskrivningen som SR har på sin hemsida är så bra så jag klipper in den rakt av:

“Utrensning” handlar om kärlekens mörka sidor, om konsten att överleva det outhärdliga och om hur historien lever kvar också i dem som aldrig upplevde den. 

Berättelsen utspelar sig i Estland, där den åldrande Aliide Truu en dag 1992 hittar den unga Zara under björkarna på sin gårdsplan. De båda kvinnorna har aldrig träffats förr, men har en gemensam historia som Sofi Oksanen långsamt och skickligt vecklar ut under romanens gång.

Sofi Oksanens prosa är oerhört sinnlig; utan överflödiga ord ger hon platser och människor liv så att man både kan känna lukten av och ta på dem. Här doftar det nykokt hallonsylt och torkade örter, det luktar lök och stinker sperma och urin. “Utrensning” är en grym och mörk berättelse om kvinnors utsatthet men också om Estlands mörka 1900-talshistoria, där förtrycket under Sovjettiden hastigt byts mot kapitalismens gissel.

Det är en långt mycket bättre recension än vad jag själv hade kunnat skriva. Saken är den, att boken drabbar en så hårt att det efteråt är svårt att säga vad man ska rikta in sig på i en kortfattad recension. Det finns så mycket att säga!

Det här är en fantastisk bok, med sitt språk som lockar fram bilder och dofter. Med sina spännande skildringar av öden under kommunismens fasansfulla förtryck - och hur människor visar sig vara på ett annat sätt än man först tror. Det är också till viss del en skildring av trafficking (just den biten tyckte jag mindre om).

Utrensning är en bok som är sällsynt vidrig på många vis, men vi som har vänner som flydde från det ockuperade Estland under andra världskriget vet att det är inte någon påhittad beskrivning av förtryckarstaten som Oksanen presenterar.

Det kryper in under skinnet på mig, det här hemska. Svårt att skaka av sig. Folk som dödas, torteras eller förs bort nämns bara i förbigående men ändå spelar de ju en stor roll, för det var den verklighet man tvingades leva i: att någon kunde gå till marknaden för att handla och sedan aldrig komma hem igen, att någon kunde föras till högkvarteret och sedan komma hem våldtagen och sönderslagen.

Jag är inte vidare duktig på att tolka böcker sådär som en del personer som tycks hitta metaforer överallt. Men redan tidigt i boken noterar jag att en liten fluga nämns och sedan återkommer om och om igen i alla möjliga sammanhang. Till min stora glädje (ja, det är förstås barnsligt, men lite som att man knäcker en kod) får just flugan sin förklaring i slutet av boken.

Mitt foto: Aliide kokar sylt, saftar, gör inläggningar och gömmer flyktingar med samma frenesi.

Betyg: Högsta betyg för kombinationen fantastiskt språk, spänning, kärlek, krig, svek och en ofattbart viktig historiebeskrivning.

Rekommenderas till: alla som har något intresse av att se kommunismens återverkningar. Skulle dock inte låta mina tonårsbarn läsa den riktigt än, för ibland tror jag barn ska skonas från det som tynger deras sinnen alltför mycket. Det är för många som far illa i den här romanen...

Snackis: Ja, här kan man definitivt prata bort en hel kväll. Bara de olika huvudpersonernas handlingar och ageranden är nog för en lång diskussion. Till det tillkommer ämnen som förtryck, trafficking, moral och etik.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

måndag 26 augusti 2013

Mississippi


Bokens titel: Mississippi
Författare: Hillary Jordan
Originalets titel: Mudbound
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Historiska Media, 2013
Antal sidor: 295

Det tog sju år för Hillary Jordan att skriva denna bok, som bygger på hennes mammas, mosters och mormors minnen från en hård tillvaro på den amerikanska landsbygden kring andra världskriget. Boken är oerhört välskriven och svår att lägga ifrån sig, samtidigt som man faktiskt helst inte vill veta hur det går (för det är så hemskt). 

Jag läste många böcker i somras, men det här är en av de böcker som berört mig allra mest.

Vi får följa flera personer där den ena berättarrösten tar vid där den andra slutar – och på så vis ser vi ett händelseförlopp beskrivas i makligt tempo, återberättat genom de många karaktärerna som alla har olika inblandning i historien.

Kort kan man väl säga att den ruggiga berättelsen byggs upp med fokus på två familjer: en vit och en svart. Deras hudfärger är av fundamental betydelse, eftersom de vuxna huvudpersonerna tycks vara födda kring 1900-1910 och detta utspelar sig före, under och strax efter andra världskriget nere i den amerikanska södern. Rasismen är så starkt förankrad så jag måste flera gånger stanna upp och fundera på vad jag egentligen har läst. Då menar jag verkligen inte bara skräckhistorier om Ku Klux Klan, utan framför allt om vardagens vidriga rasåtskillnader: de svarta fick inte gå in genom huvudingången utan måste gå in i de vitas hus via köket eller på baksidan, de svarta fick inte använda samma toaletter som de vita, de svarta fick inte sitta i samma bil eller buss som de vita. 

Hela tiden behandlas slavarnas ättlingar groteskt kränkande, även av de personer som anser sig vara goda och toleranta. (De små svartingarna är ju av naturen underlägsna, men just därför ska man vara lite hygglig mot dem eftersom Gud inte gett dem samma förutsättningar att klara sig själva. Den sortens hemskheter går de vänligaste av de vita och tänker på. De mindre vänliga lynchar och förödmjukar konstant sin svarta arbetskraft.)

Laura och Henry, ett vitt lantbrukarpar i Södern, bor med sina två små döttrar och Henrys överjävliga gubbstrutt till pappa i ett ruckel ute på landet. Henry äger stora bomullsfält och arrenderar ut dem till några fattiga familjer, svarta som vita, som mer eller mindre är livegna slavar hos honom efter att skördarna har slagit fel och de tvingats pantsätta sig. Henrys charmerande lillebror Jamie kommer också till gården efter att han deltagit i kriget som stridspilot.

Vi får följa Laura, Henry och Jamie berätta om livet på Mudbound, den leriga gården där de bor. Gamle farfar slipper vi höra, tack och lov, för han är så osympatisk så man vill helst inte veta av honom! Till deras berättelser kommer en annan familjs: de svarta arrendatorerna Jackson. Mamma Florence extraknäcker som hushållerska hos Laura, pappa Hap sliter på åkrarna och tre av de fyra barnen hjälper till så gott de kan. Det fjärde barnet är Ronsel, äldst i syskonskaran och framgångsrik krigsveteran som vantrivs bland bomullsfälten och hatar den rasism han utsätts för. Han längtar tillbaka till Europa, där han kämpat i kriget, där han blev sedd för den han var – inte för vilken hudfärg han hade. Ronsel blir god vän med Jamie, den eftertraktade ungkarlen, och därefter bryter helvetet lös.

Det är andlöst spännande och upprörande och sorgligt i en enda blandning. Jag vill sluka boken och ändå inte läsa klart den. De sex huvudpersonerna har alla så stora svårigheter i sina liv, så många sorger och så mycket lidande. Jag orkar knappt med det. Men så otroligt välskriven som boken är så kan jag ändå inte slita mig från den.

Om man försöker bortse från intrigen, så är det en enormt intressant beskrivning av USA under 1930- och 40-talen som målas upp. Jag suger i mig allt om hur man uppvaktade en kvinna för att få anhålla om hennes hand, hur sheriffen kunde ta lagen i egna händer, hur lantbrukarna hyrde in sina fattiga säsongsarbetare, hur man handlade i lanthandeln eller hur man anlitade småstadens doktor då man brutit benet. Hillary Jordan målar upp ett Södern som man knappt kan tro har existerat så nyligen. Är det verkligen möjligt? Så otroligt intressant, sorgligt, gripande och tankeväckande!

Mitt foto: Tja, det här fick duga i brist på äkta bomullstussar från en plantage!

Betyg: högsta möjliga, för denna bok är så genialiskt uppbyggd och har ett så viktigt budskap.

Rekommenderas: till alla som är tonåringar och uppåt.

Snackis: gott om samtalsämnen i ett bokprat, men jag skulle nog hoppa över de löjliga förslagen som Månpocket har slängt in i slutet av boken. (Varför gör de så? Vem behöver förlagens fåniga förslag på diskussionsunderlag? Är det till för skolelever på högstadiet?)

Länk till boken på AdLibris: POCKET och INBUNDEN.


fredag 23 augusti 2013

örfilen


Bokens titel: Örfilen
Författare: Christos Tsiolkas
Originalets titel: The slap
Översättare: Olof Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Leopard Förlag, 2013
Antal sidor: 512

Det första som slog mig när jag öppnade boken var - tråkigt nog - att texten är satt med så liten punktstorlek att jag (som egentligen har rätt god syn) måste använda läsglasögon och ÄNDÅ upplever att det är rätt ansträngande. Eftersom boken är rejält tjock (512 sidor i en pocketbok!) så skulle det passat att göra den till storpocket. Åtminstone skulle många av oss 40+ uppskatta det, misstänker jag.

"Örfilen" har ett genialiskt upplägg. Handlingen utspelar sig i en australisk förort bland medelklasskvarteren. En större fest med ett vuxet kompisgäng där alla har med sig barnen, ett grillparty som urartar då en av gästerna ger en annan gästs barn en örfil.

Jag tokgillar själva idén! I synnerhet som man sedan får följa de olika gästerna och se saken ur deras synvinkel. En del menar att det är barnmisshandel, andra att det var en engångsgrej man får ha överseende med och några menar att ungen förtjänade det.

Karaktärerna är intressanta, väl beskrivna, tämligen komplexa. De ändrar sig och visar nya sidor. De speglas i varandras berättelser och framstår i olika dager beroende på vem som berättar.

Om jag hade varit inbjuden till den där grillfesten så skulle jag nitat den vidriga lilla ungen. Nej, på riktigt skulle jag förstås aldrig gjort det men man kan ju ha lust... Eller så skulle jag sugit tag i armen på honom och hivat in honom i ett rum och skrikit "Sitt där och skäms!". Eller så skulle jag blivit rosenrasande på den där tölpen som gav en liten 4-åring en örfil. Nog för att barnet är ouppfostrat och beter sig som en riktig liten skitunge, men stryk förtjänar ingen. Så där pendlar jag hela tiden - och det är ju såklart det intressanta med boken och dess ämnesval.

Vi följer flera gifta par som är vänner med varann, varav några är släkt och andra ingifta och många är vänner ända sedan barndomen. Ändå ställs så enormt mycket på sin spets när lille Hugo får en örfil. Gamla historier bubblar upp, lojaliteter prövas hårt. Hugo är en riktigt äcklig unge, tänker jag, men när hans mamma och hans barnvakt berättar historien framstår han tvärtom som vilket liten grabb som helst.

Min största invändning mot "Örfilen" är allt sex. Jag skrev i "Trogen hustru sökes" att det var för mycket sex i den boken (för min smak, vill säga). Men då hade jag inte läst den här... Här ligger inte folk med varann, här knullar de. Det är rått, hett, egoistiskt och mycket. Det är fullt med beskrivningar av våldsamma penetreringar, ständigt kåta killar, sprutande sperma och händer som greppar styva lemmar. Jag blir så himla... mätt, på något sätt. Någon enstaka sån beskrivning är väl okej, men hela boken igenom? Alla tänker på sex. De kollar på porr, runkar i duschen, knullar på hotellrummet, längtar efter sex hela jädra tiden. Faktiskt drar det ner mitt betyg väsentligt. Jag tycker att det blir snaskigt, på något vis.

Ovanpå det har vi det flitiga användandet av droger. Allt från tonåringar till de vuxna använder tydligen droger regelbundet. Är det verkligen så i Australien? Har man en så liberal syn på cannabis och andra droger, så det ses som fullt normalt att röka på?

En annan invändning är att det är trist att läsa om de olika invandrargrupperna. Just det här gänget är greker. De är inte australiensare, de är greker trots att de bott hela sina liv i Australien och det egentligen var deras åldriga föräldrar som emigrerade. Grekerna ställs mot alla möjliga andra invandrargrupper varav muslimerna är längst ner på skalan och engelsmännen tycks stå högst upp. Huvudpersonerna åker till Bali och där börjar de genast sätta etiketter på den befolkning som finns där och på de turister av olika nationaliteter som besöker ön. Varför så stor fixering vid nationalitet och folkgrupp? De "greker" som boken handlar om hade kunnat vara norrmän eller kanadensare, utan problem.

Mitt betyg: ett mycket intressant diskussionsämne som på ett spännande sätt presenteras ur olika synvinklar - men helhetsintrycket är ändå att någon kunde redigerat boken hårdare, kokat ner den till väsentligheter och utelämnat rätt många delar av de många huvudpersonernas detaljbeskrivna liv.

Rekommenderas till: föräldrar i medelåldern.

Snackis: Ja, det här måste ju vara den perfekta snackisen! Gissa om det skulle bli livat i bokklubben om alla uttryckte sina ärliga känslor kring ämnet.

Länk till boken på AdLibris: POCKET och INBUNDEN.

Tillägg: Efter att jag skrev denna recension har jag läst vad andra bloggare skrivit. Det verkar som om så gott som ALLA håller med mig om att boken är för lång och därmed för seg samt att den skulle vunnit på att fokusera mer på själva örfilen och mindre på alla långa utläggningar om de som var med och såg det hända.
Läs till exempel Bokuggla eller Jennies boklista eller Bokdivisionen (som jag helt instämmer med).



Fjällgraven


Bokens titel: Fjällgraven
Författare: Michael Hjort och Hans Rosenfeldt
Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 425

Tja-ha, så har man läst en "Sebastian Bergman-deckare" nu då. Jag förstår varför författarduon skrivit boken. En logisk konsekvens av att Wallander och Beck och de övriga fiktiva poliserna, kriminalkommissarierna och rättsläkarna är så omåttligt populära i Sverige. Det här är väl ett ypperligt och underhållande sätt att tjäna pengar. Jag är tämligen övertygad om att Hjort och Rosenfeldt är kompisar och att de en kväll satt och snackade om hur lätt det vore att sätta ihop en deckare. "Ja, vilken bra idé! Vi gör det tillsammans!"

Wallander-böckerna har jag läst de flesta av, då på 90-talet när de kom. Beck har jag sett på teve. De där storsäljande författarinnorna (för de verkar mest vara kvinnor numera) har jag inte läst en enda av. Inte Denise Rudberg, inte Camilla Läckberg, inte Mari Jungstedt, inte Carin Gerhardsen. Det lockar mig inte att läsa massproducerade kriminalromaner - fråga mig inte varför. Jag köpte Kristina Ohlssons "Tusenskönor" och höll på att krevera av alla absurda personer som befolkade den romanen. Ändå ligger hennes böcker ständigt på topplistorna och folk skriver att "det var den bästa boken jag läst på länge!".

Liksom Kristina Ohlsson har Michael Hjort och Hans Rosenfeldt säkert haft riktigt, riktigt roligt när de diktade ihop de bisarra huvudpersonerna i boken. Jag, däremot, står inte ut. Alla dessa dysfunktionella poliser! I den här boken finns det åtminstone några som verkar vanliga och vettiga: Billy och Torkel och några till i gänget som samlas för att lösa deckargåtor. Nej, vad säger jag: de är förstås Sveriges bästa och klipskaste hjärnor och jobbar på Rikskrim för att lösa landets svåraste våldsbrott.

Men så finns det naturligtvis också en udda kvinna med knivskarp intellekt och totalt dysfunktionell i övrigt: Ursula som har samma namn som bläckfiskhäxan i Disney´s "Den lilla sjöjungfrun", vilket författarna påpekar och vilket jag faktiskt hade rätt roligt åt. Och huvudpersonen Sebastian Bergman som är så knäpp så det inte liknar någonting, en känslokall person som är sexmissbrukare.

"Fjällgraven" handlar till viss del om de sex skelett som återfinns nedgrävda i svenska fjällen - vilka är de och varför har de mördats? Den handlar också om kärleks- och familjerelationer mellan de olika Rikskrim-medlemmarna som är huvudpersoner i denna bok. Och slutligen handlar den om en afghansk kvinna som lever i Rinkeby med sina två söner och som letar efter sin försvunne make med hjälp av teves Uppdrag Granskning.

Ska jag säga något positivt så är det väl att det är skrivet med ett enormt flyt och att kapitlen är lagom långa. Skickligt hantverk, helt enkelt.

Jag föreställer mig att massor av människor skulle säga att det här är en jättebra bok. Hjort och Rosenfeldt har garanterat lyckats i sitt uppsåt att skriva en storsäljande kriminalroman, att döma av bokens placering på topplistorna på nätbokhandlarna. Men jag? Jag skulle säga att det här är en bok man läser och underhålls av och sedan glömmer omedelbart.

Betyg: Rörig intrig med vrickade karaktärer, men av visst underhållningsvärde.

Rekommenderas till: alla de som gillar svenska, dysfunktionella poliser och gärna föreställer sig att det förekommer spioner, agenter, hemliga avrättningar och tortyrkammare även i Sverige.

Snackis: Jo, den här skulle man nog faktiskt kunna diskutera. (Alltid ett plus!)

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET och POCKET.

torsdag 22 augusti 2013

Barnmorskan i East End


Bokens titel: Barnmorskan i East End
Författare: Jennifer Worth
Originalets titel: Call the midwife
Översättare: Göran Grip
Förlag: Lind & co, 2013
Antal sidor: 381

Liksom så många andra romaner har denna filmatiserats. Pocketbokens omslag har en bild hämtad från BBC:s teveserie. Jag har bara läst boken, men vad jag har förstått så har teveserien blivit oerhört populär både i Storbritannien och Sverige.

Boken är verklighetsbaserad och bygger på de upplevelser som författarinnan fick då hon arbetade för ett nunnekloster i London under 1950- och 60-talen. Under 20 års tid var hon verksam som sjuksköterska och barnmorska i de allra fattigaste delarna av staden, där husen dömts ut som icke tjänliga som bostäder och där man varken hade rinnande vatten, egna toaletter eller möjligheter till att sköta sin hygien.

Den stora behållningen med boken är faktiskt inte berättelserna från barnmorskeyrket, trots att Worth inledningsvis säger att hela anledningen till att hon skrev boken var att det inte tidigare fanns någon motsvarighet till alla skildringar av läkare och sjuksköterskor. Hon ville visa hur det var att arbeta som barnmorska – och visst lyckas hon, men det är inte de avsnitten som är de mest intressanta.

Tillbaka till vad jag skulle säga: den stora behållningen är skildringen av ett ofattbart fattigt London och den misär som de barnrika familjerna levde i efter andra världskrigets bombningar. Jag kan riktigt se framför mig hur staden såg ut på den tiden. Det är märkligt att tänka sig att det inte ligger längre bak i tiden.

Vi får följa huvudpersonen Jenny (Jennifer Worth själv) som kommer som ung sjuksköterska till nunnorna i East End och hur hon lär känna både dem och de andra barnmorskorna samt förstås en otrolig massa blivande mödrar i de tättbefolkade kvarteren runtomkring.

Ibland tappar historien fart - i synnerhet i sega partier som handlar om vad Jenny gör utanför sitt slitsamma arbete, men även i långa partier om en enstaka kvinnas gripande livsöde. På några ställen är det faktiskt så att jag skummar igenom styckena för att snabbare komma vidare.

Boken är lite hackigt, ojämnt skriven med spännande berättelser varvade med de lite väl långdraget beskrivna – men den gav mig en intressant inblick i livet bland Londons fattiga för bara 50-60 år sedan. Jag hade ingen aning om att folk levde på detta vis så nära oss i både tid och rum.

Mitt foto: Jag har fått denna lilla burk med spädbarnspuder från min mormor. Det är mycket möjligt att pudret är från 1950-talet, då bokens handling utspelar sig.

Betyg: Intressant ur kvinnohistoriskt perspektiv.

Rekommenderas: till dem som söker just ovanstående.

Snackis: Tja, pratet skulle nog ta slut efter att alla konstaterat att vi kan vara tacksamma att vi bor i den tid och plats vi gör.

Länk till boken på AdLibris:  INBUNDEN och POCKET


onsdag 21 augusti 2013

Filosofiska söndagsklubben


Bokens titel: Filosofiska söndagsklubben
Författare: Alexander McCall Smith
Originalets titel: The Right Attitude to Rain eller The Sunday Philosophy Club (se tredje stycket här nedanför)
Översättare: Gertrud Hemmel
Förlag: Ponto Pocket, Damm Förlag, 2010
Antal sidor: 267

Tänk er att Mma Ramotswe (från Damernas Detektivbyrå) heter Isabel Dalhousie numera, och att hon inte är en fetlagd afrikanska utan en slank skotska. Tja, det var väl ungefär hela skillnaden mellan McCall Smiths två "hjältinnor".

Den ena tar hand om boskapstjuvar och äktenskapsförbrytare i ett soligt Botswana, dricker roiboos-te och dryftar filosofiska klurigheter tillsammans med sin sekreterare. Den andra sitter i ett duggregnigt Edinburgh och är redaktör för en filosofisk tidskrift samt dryftar exakt samma moraliska frågor som Mma Ramotswe men med sitt hembiträde Grace. I båda böckerna finns för övrigt detaljer som trevliga bilmekaniker på pålitliga bilverkstäder samt omsorgsfullt beskrivna fikastunder.

"Filosofiska söndagsklubben" handlar inte ett dyft om någon filosofisk söndagsklubb. Inte alls, faktiskt! Den bara nämns i förbigående. Bokens engelska titel påstås inledningsvis vara "The right attitude to rain" - men AdLibris säger att den heter "The Sunday philosophy club" vilket verkar mer troligt. På pocketbokens omslag står för övrigt att det finns en bok som heter "Rätt inställning till regn", så någonstans måste det skett en miss. Hur ska de ha det?!

Hur som helst så borde denna bok ha hetat något annat, anser jag. (Hör du det, Alexander McCall Smith?)

Isabel Dalhousie är i 40-årsåldern, lever utan man och är barnlös men umgås flitigt med sin brorsdotter Catherine som ska förlova sig med en ung sprätt som Isabel inte alls gillar. Tvärtom gör fastern vad hon kan för att tussa ihop Cat med den förre pojkvännen, Jamie. Men vem av de båda unga männen är egentligen bäst för Cat?

En ung man faller mot sin död i stadens konserthus. Har han tagit livet av sig eller bara råkat snubbla, då han föll från en balkong högt över orkesterdiket? Eller har han kanske blivit mördad - och vem skulle isåfall ha motiv att göra något så hemskt? Av en slump är Isabel där under konserten och blir vittne till det tragiska dödsfallet. Hon har svårt att släppa det hela och börjar nysta i vad som egentligen hänt.

Lättsam och långsam historia med många (lite träiga) filosofiska grubblerier. Helt utan blod, våld och sex. En bok när man vill rensa hjärnan från vardagens påträngande måsten och bekymmer. Fin översättning, för övrigt.

Betyg: Helt okej.

Rekommenderas: till dem som gillar Mma Ramotswe och redan har läst alla Damernas Detektivbyrå-böckerna.

Snackis: Nej.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

tisdag 20 augusti 2013

Bestsellers är intressantare än annat

"Sju jävligt långa dagar" - en bestseller såväl i USA som här i Sverige - är tydligen den av mina recensioner som fått flest läsare.

Det förvånar mig, för det är ju så många andra som redan har tyckt till om den! Proffskritiker på tidningar såväl som boktokiga bloggare. Ändå orkar flera hundra människor läsa just MIN recension också.

Men det allra mest lästa inlägget är bisarrt nog det jag skrev om snygga bokstöd till bokhyllan. Är inte det ironiskt?

Hela idén med den här bloggen är ju att jag ska ta fina och genomtänkta bilder som illustrerar mina recensioner - vilka jag skriver anonymt (så anonym jag nu är...) - och lägger ner en hel del tid på.

Jag har lovat mig själv att bara skriva om böcker (och möjligen sådant som relaterar till böcker), aldrig om mina ungar eller mitt jobb eller någon film jag sett. Man ska känna att det här är en genuin bokblogg och att alla böcker som recenseras verkligen är lästa från pärm till pärm.

I somras plockade jag fram Dawn Frenchs bok "En liten smula underbar". Jag gillar verkligen henne och tycker om hennes humor i brittiska teveprogram. Boken verkade lovande men efter att tappert ha försökt traggla mig igenom de första kapitlen insåg jag att det här är en roman jag aldrig kommer att orka mig igenom. Maken till trist sörja... Alla tre berättarrösterna var likadana! Storyn förutsägbar, personerna tecknade som karikatyrer. Ska jag skriva på bloggen? Ska jag "pinga" den här, så att folk som tänker köpa den faktiskt får sig en tankeställare?

Men så mindes jag att jag lovat att bara skriva om böcker jag läst (ut) och att alltid ge ett vettigt omdöme. "En liten smula underbar" får recenseras av någon som gillar den och ids läsa alla sidorna.

Det är tillräckligt tillfredsställande att veta att när jag läst ut en bok så finns det faktiskt folk därute som gillar att gå in på min blogg och se vad jag tyckte. Trots att jag inte har tävlingar och enkäter eller lottar ut priser. Det här är en förhållandevis liten blogg och inte många hittar nog hit, men jag är väldigt glad och tacksam för de besökare jag har. Tack för att ni läser!
//Joelinda









Känslan av död


Bokens titel: Känslan av död
Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: A Room Full of Bones
Översättare: Gunilla Roos
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Minotaur, 2013
Antal sidor: 283

En myspysig liten deckare som roar, underhåller, är lagom spännande och mycket brittisk. Detta är tydligen den fjärde boken om Ruth Galloway, doktor i forensisk arkeologi. Jag tror bestämt att man gör bäst i att läsa de tre första böckerna innan man öppnar denna, för det är ett konstant flöde av referenser till tidigare böcker. Störande mycket, faktiskt. 

Ruth går ner i en källare och minns döda barn som sträcker sina händer mot henne. Ruth tittar över saltängarna där hon bor och minns en fasansfull natt för något år sedan. Ruth ser döda barn lite överallt, as a matter of fact, och minns en väldans massa personer som inte jag känner till men som hon tydligen delat hemska upplevelser med i tidigare böcker. Detta ska föreställa vara en fristående fortsättning, men jag tycker att det hade varit hyggligare att beskriva det som en serie.

"Känslan av död" är en trevlig liten deckare som starkt påminner om Morden i Midsomer. Ruth Galloway är en livserfaren, småtjock, sympatisk, beläst, intelligent ensamstående mamma som bor ensligt beläget ute vid havet tillsammans med sin lilla dotter Kate. Flickan fyller ett år i boken, mamman visar sig sent i handlingen vara 41 år (jag hade föreställt mig henne som 31, snarare). Ruth är ateist men umgås en hel del med druiden Cathbad, som är hennes skyddsängel (han räddade henne bergis från de döda barnens utsträckta händer i en tidigare bok...) och andra flummisar.

Historien är simpel som i en ungdomsbok: en litet museum firar att man ska öppna en medeltida kista innehållande en biskop – och i samband med detta inträffar flera dödsfall. Biskopens nutida släkt har en riktigt fuffens affärsverksamhet och till råga på allt har de ett rum fullt med mänskliga skelettdelar (därav bokens engelska titel ”A room full of bones”). Blanda in lite knark, svek, död, åskoväder, mängder av mystiska ormar samt Ruths tveksamma kärleksaffärer så har ni den där myspysiga mixen som påminner så oerhört mycket om den trevlige kommissarie Barnaby och hans härliga familj och alla smått övernaturliga eller märkliga dödsfall i Midsomer county.

En perfekt bok för 1) den som slöar i hängmattan 2) den som är hemma sjuk men ändå orkar läsa 3) en ruggig höstdag då man kryper upp i soffan med en kopp te och mjukiskläder.

Mitt foto: Den adliga släkten som handlingen kretsar kring, har ett rum fullt med skelettdelar från aboriginer - lite spännande, chict och exotiskt, så där. Men starka krafter kräver att benen lämnas tillbaka till Nya Zeeland.

Betyg: Deckare som inte kommer att lämna några bestående minnen.

Rekommenderas: till alla som gillar deckare utan blod och våld.

Snackis: Totalt omöjlig att ha intressanta åsikter om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

måndag 19 augusti 2013

Favoriter för sig


Nu testar jag att markera mina favoriter i efterhand. Vet inte om någon läsare noterar de där "etiketterna" som jag sätter på mina recensioner - men det är åtminstone min avsikt att man ska kunna söka i olika kategorier. Kanske är man på jakt efter en bok i en särskild genre.

När jag bläddrar igenom de blogginlägg jag gjort sedan starten inser jag att det finns några böcker som jag skulle vilja lyfta fram mer än andra. Därför får de en egen kategori nu: Favoriter! Där hamnar exempelvis "Grand final i skojarbranschen" och "Vi kom över havet" samt Charles Darwins självbiografi. Fler är på ingång - jag har hunnit läsa mycket i sommar!
//Joelinda

Den tomma stolen


Bokens titel: Den tomma stolen
Författare: J. K. Rowling
Originalets titel: The Casual Vacancy
Översättare: Molle Kanmert Sjölander - och fem (!) andra
Förlag: Bonnier Pocket, 2013
Antal sidor: 526

Om man föreställer sig att detta ska vara något liknande Harry Potter-böckerna men för vuxna, så lär man bli gruvligt besviken. Jag älskar böckerna om Hogwarts och alla intriger kring trollkarlar och mugglare i Harry Potters värld, men jag hade inte läst en enda recension av ”Den tomma stolen” och hade inga förutfattade meningar alls – annat än att det var en vuxenbok om en liten engelsk stad  - så för mig blev det hela en glad överraskning.

Det här är en god bok! God som i ”det är så härligt att läsa en riktigt god bok”. Det är helt skrattretande stereotypt och förutsägbart i alla stycken, men strunt samma. Det här är underhållande och lockar till läsning, det är en skön bok att krypa upp i soffan med och läsa med glupande aptit.

Intrigen är så simpel så det knappt är sant. En man faller död ner i första kapitlets första stycke. Han är ledamot i kommundelsnämnden i en liten (påhittad) stad i södra England. Han stred för att kommunen skulle fortsätta att ha ett problemområde inom kommungränserna (andra vill att huvudorten ska överta problemområdet) och att en beroendemottagning ska få finnas kvar för områdets knarkare (andra vill lägga ner den).

När hans plats nu blir ledig i kommundelsnämnden börjar striden om vem ska få den tomma stolen. Blir det någon som fortsätter i hans anda, med omtanke om de mindre bemedlade – eller blir det någon av alla de andra som helst ser att problemen flyttas från deras kommundel? Det här är intrigens kärna och kring den spinner J. K. Rowling en historia om de som anmäler sitt intresse att ta över.

Låter det trist? Det är det inte. Främst för att hon broderar ut det hela så enormt. Alla känner alla i denna lilla stad. Rowling är fenomenal på att introducera alla familjemedlemmar och knyta ihop dem helt logiskt med de andra personerna i det rika galleri hon diktat upp.

Exempelvis:

  • Den medelålders advokaten Miles Mollison, som kandiderar till den tomma stolen, är son till Howard som är ordförande i nämnden och som driver en delikatessbutik i staden. Howards fru Shirley är stadens sladdertacka och den som ansvarar för en hemsida som kommer att spela en avgörande roll i historien. 
  • Miles hustru Samantha avskyr sina svärföräldrar. Hon driver en butik med behåar i stora storlekar. Miles och Sam har två döttrar i tonåren. Dessa flickor känner genom skolan alla de andra tonåringarna i staden – och det här är en roman om just tonåringar och deras föräldrar. Sålunda lär vi känna barnen både genom vilka de är släkt med och vilka de är kompisar med. 
  • Howard anställer tre tonåringar i sin delikatessbutik. En av dem är dotter till Kay Bowden, en nyinflyttad socionom. Kay och hennes dotter Gaia har lämnat London för att flytta ihop med Kays nye pojkvän Gavin, som händelsevis är kompanjon till Miles Mollison. 
  • Gaia blir kompis med Sukhvinder som är dotter till läkaren Parvinder Jawanda som är en av Howards och Miles värsta antagonister i kommundelsnämnden.
Oj, vilket långt och rörigt stycke! Men det här var ju bara en liten försmak av hur boken är. Det kryllar av kopplingar. Folk jobbar ihop, går i samma klass, bor grannar, har kärleksförhållanden, bevistar samma fester, går på samma möten, har gemensamma bekanta, är kunder eller patienter till varandra.

På något vis har alla en relation till alla andra i boken. Det borde bli hysteriskt men Rowlings har väl haft ett kartotek eller en gigantisk whiteboard där hon ritat alla kopplingar, för det känns helt logiskt och självklart hur allting hänger ihop.

Personerna är dock stereotyper, som jag skrev. Samantha är olycklig i sitt äktenskap, dricker, drömmer om unga killar, har bimbons alla attribut och verkar både korkad och storbystad. Indiske hjärtkirurgen Vikram är snygg som i en Bollywood-film och lever i ett arrangerat äktenskap tillsammans med smarta läkaren Parvinder. Den elake Simon misshandlar systematiskt sin familj när han inte tjänar svarta pengar på tryckeriet där han jobbar. Lilla knubbiga Tessa är skolans kurator tillika gift med vicerektorn och de har en son som naturligtvis är en katastrof. Shirley lever för att skvallra och hinna först med saftiga nyheter. Terri är missbrukarmamman som blivit utsatt för övergrepp och våld som barn. Ingen enda person överraskar. Det är lätt att se varenda en av de här människorna framför sig.

Det här är en roman om barn på väg att bli vuxna och om deras föräldrar som redan är vuxna men som verkligen inte föregår med gott exempel.

Betyg: Jag gillar verkligen det här. Vet inte varför, för det är inte originellt eller djuplodande – men det är en god historia och utmärkt underhållning.

Rekommenderas: till den som gillar hur man väver ihop en hel låtsasstad med kompletta intriger på ett lättsmält sätt.

Snackis: Bättre att läsa tyst än prata högt om, tror jag, även om det finns massor av diskussionsämnen egentligen.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET och POCKET.

söndag 18 augusti 2013

Lyckostigen


Bokens titel: Lyckostigen
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2013
Antal sidor: 365

Alltså, vad otroligt bra hon skriver, den här människan! Jag läste Anna Fredrikssons bok ”Sommarhuset” då den kom ut och anledningen till det var att jag fastnade för intrigen. Nu när jag köpte ”Lyckostigen” var det inte för intrigen utan tvärtom för att jag fastnat för Fredriksson som författare.

På ett sätt kan man säga att den här boken (och i viss mån den förra) liknar något som Josefin Ahlström eller Sara Kadefors kunde skrivit – men inte fullt så skruvat. Jag har tyckt om deras romaner som också fokuserar på svenskar (mest stockholmare, verkar det som) i yngre medelåldern och där man kan frossa i allt sånt där som många av oss känner igen i form av statusjakt och ett tomt inre liv trots en rik yta. Det sköna med Lyckostigen är att man slipper det där som är så konstigt att det är konstruerat. Här känns det mesta helt sannolikt, intrigerna är fantastiskt trovärdiga och moderna, de detaljerade beskrivningarna är helt realistiska.

Småstads-Johanna ute på landsbygden och storstads-Fanny i huvudstaden har en sak gemensam: Kalle (eller Calle som han föredrar att kalla sig nu när han är stockholmare). Johanna är Kalles förra fru som han har två tonårsflickor med. Fanny är hans nuvarande flickvän. Kalle håller dem noga isär: de har aldrig träffats, aldrig ens setts, de vet nästan ingenting om varann och så vill han att det förblir. Livet i den lilla staden på landet vill han aldrig någonsin komma tillbaka till. Döttrarna är en black om foten – han träffar dem var tredje helg men har inget att säga till dem utan ser mest fram emot att söndagseftermiddagen ska komma.

Men så flyttar Johanna till Stockholm och bosätter sig i grannlägenheten, fraterniserar med Fanny (eller snarare är det Fanny som söker kontakt med Johanna...) och tvingar sin ex-man att ta hand om döttrarna varannan vecka. Allas liv förändras i grunden av hennes beslut.

Det här är välskrivet, lättslukat, intressant och en grymt bra samtida berättelse. Dialogerna är fullt i klass med dem som Hans Koppel bjudit på i sina små fina romaner och som jag tidigare lovordat. Jag uppskattar särskilt de små betraktelserna som ger så stor igenkänning.

I hela boken finns inget som jag stör mig på utom den extremt osannolika detaljen att Fanny som just fått veta att hennes svägerska Vendela fött en son säger till Kalle några sidor senare: ”Jag ska ut med Vendela och tjejerna ikväll”. Tror knappast det, va? Det måste vara en miss som slunkit igenom alla korrektur... Även om jag själv åkte hem från kvinnokliniken sex timmar efter jag fött barn så skulle jag aldrig kommit på tanken att ”gå ut med tjejerna” samma kväll.

Nu ser jag fram emot att Anna Fredriksson skriver ännu mer! Tydligen är hon manusförfattare på teve – det skiner helt klar igenom i boken – men man får väl hoppas att hon fått blodad tand av framgångarna med sina båda böcker. 

Anna, nästa bok kan du väl skriva med alla oss i åtanke som försöker pussla ihop fyrtioelva saker samtidigt bara för att vi skaffat barn? Det skulle jag vilja läsa! När man är taxichaufför till ungarnas träningar, utvecklingssamtal, tandläkarbesök, kompisar, fester, matcher, cuper, klassdiscon och gud-vet-vad. Trots att man tänkte (innan man fick egna barn) att man aaaaldrig skulle bli en sån där hockeymorsa eller föräldrarådsrepresentant...

Omslaget: Pocketbokens omslag är patetiskt: Johanna bor i en vindslägenhet där man inte ser något grönt utanför fönstret och dessutom klär hon sig fult och bekvämt i billiga kläder - inte en blus uppknäppt till midjan och knästrumpor, det är jag säker på! Den inbundna boken har ett mycket bättre omslag, med Stockholmssilhuetter som samtidigt ger en instängd känsla.

Betyg: Riktigt bra och trovärdigt!

Rekommenderas: till alla som gillar samtida svenska relationsdramer.


Snackis: Egentligen är det en snackis, men på något sätt tycker jag att boken är klar och inte behöver pratas sönder.


Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

En man som heter Ove


Bokens titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman 
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2013
Antal sidor: 348

Fredrik Backman har jag följt ända sedan jag ramlade över en länk till en fantastisk text  - Personligt meddelande - som han skrev på sin Café-blogg i juli 2011. Det är två år sedan och jag har kontinuerligt läst hans texter sedan dess.

Att Backman skulle ge ut en bok och att den skulle vara just så som "En man som heter Ove" är, förvånar mig inte särskilt. Han skriver rappt, välformulerat, fyndigt, skrattretande och tårframkallande om vartannat. Att varenda svensk läst denna bok förvånar mig inte heller, för den är lätt att ta till sig och känna igen sig i (om än något skruvad).

"Årets roligaste bok!" basuneras ut på omslaget. Men? Är det här verkligen årets roligaste bok? Jag tycker den är finstämd och underhållande, på sina ställen alldeles dråplig men oftast faktiskt vemodig. (Det är inte kritik, det är beröm!) För Fredrik Backmans sätt att trolla fram pensionären Ove, hans numera döda fru, hans heroiske far, de söta barnen i huset intill, alla grannarna och de gamla vännerna är makalöst: jag ser dem framför mig. Men historien är på det hela taget mer gripande än lustig, tycker åtminstone jag.

Jag tror jag struntar i att beskriva handlingen annat än så här: Det här är en roman om en man som är sin egen lyckas smed, en ytterst kompetent man av den sort varav vi alla har en pappa eller farfar eller granngubbe. Han är stingslig och med extremt rättspatos, en besserwisser som dessutom faktiskt oftast verkligen har rätt. Han är dömande och granskande, han är full av känslor som inte syns, han är lidande inuti men kan inte visa en känsla utåt. Vi får se hur hans uppväxt var, hur hans äktenskap blev och vad som ledde fram till att han är på vippen att begå självmord eftersom han inte längre har något att leva för. Och naturligtvis dyker det upp både människor och djur värda att älska och beredda att ge honom kärlek...

Betyg: Fredrik Backman, du skriver så himla bra!!!

Rekommenderas: till alla som vill ha något roligt och underfundigt på samma gång.

Snackis: Här finns en del att spinna vidare på, om människokärlek, empati och omtanke - men kanske inte en riktig diskussionsbok ändå.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Nu funkar inte Blogger - igen...


Nu är det något tjafs med Blogger igen. Man kan inte skriva inlägg utan att lura systemet. Jag skriver detta som HTML-kod och retar mig kopiöst på att Googles internationellt använda bloggverktyg återigen har drabbats av någon bugg eller smärre kollaps.
Jag har inte lagt in en enda bokrecension sedan juni eftersom jag har dålig täckning på vårt landställe. De närmaste dagarna kommer flera recensioner istället! (Förutsatt att Blogger skärper till sig, förstås...)