onsdag 22 september 2021

Havsboken



Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

tisdag 21 september 2021

Illvilja


Bokens titel: Illvilja
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Illvilje
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 352

Jörn Lier Horst kan man lita på, han levererar alltid engagerande deckare med både djup problematik och nervig spänning. 

Som vanligt är det journalisten Line och hennes far, polisen William Wisting, som allt kretsar kring. De deltar i en brottsrekonstruktion, en sån där vallning som åtminstone jag associerar med Thomas Quick och alla hans påstådda offer. Här är det en norsk vettvilling som slaktat unga flickor. Efter många år i fängelse plockas han ut i ett skogsområde för att visa var ytterligare ett lik ligger begravt.

Såklart går det fruktansvärt fel, på alla tänkbara plan. 

Line hamnar i svår fara (det har hon en tendens att göra...) och William Wisting utsätts för trakasserier på sin arbetsplats. På något sätt måste de lyckas hitta mördarens medhjälpare, som hela tiden gått fri.

För ovanlighetens skull har jag faktiskt en sak jag retar mig på: det är ett himla tjat om att Wisting ser gammal ut, är skröplig, är rynkig, går som en gammal man, inte kommer att finnas kvar så länge till, inte kommer att jobba mer. Men framför allt ett ständigt kommenterande om hur 60-årige William Wisting blivit gråhårig och rynkig. 

Jag tror jag tar extra illa vid mig eftersom jag är 50+ och också fått grå hårstrån på huvudet, slappare hud och rynkor i ansiktet. Men är jag gammal och skruttig för det? Tänker jag gå i pension? Måste jag ha käpp och stappla fram? Är jag helt uträknad?! Jag fattar inte vitsen med att spä på åldersfixeringen som redan är så markant i vår tid. 

Jörn Lier Horst avslutar sin bladvändare med att berätta att upprinnelsen till boken är att han föreläste i en skola och där träffade två elever, som när han kom tillbaka ett år senare inte fanns kvar: den ena (en flicka) hade blivit mördad av den andra (en pojke). Så fruktansvärt tragiskt och svårbegripligt! Jag googlade faktiskt och läste på om fallet, läste på den mördade mammans gripande blogg och försökte förstå det ofattbara att en ung människa väljer att avsluta en klasskamrats liv. Hur kan man begripa något sånt, det går ju inte. 

måndag 20 september 2021

Skärvornas drottning


Bokens titel: Skärvornas drottning
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Historiska Media, 2020
Antal sidor: 284

Som jag skrivit förr: den här serien är väldigt ojämn. Det är förstås charmen med den - att samla ett dussin författare och be dem skriva en romanserie i stafettform. 

En del kommer att grotta in sig i våld, andra i kärlek. En del har ett språk jag knappt klarar av medan andra skrivit otroligt vackert. De flesta diktar ihop oerhört starka kvinnor. Alltid i svåra tider - det var aldrig någonsin enkelt att leva som en av våra anmödrar! - och mycket sorg och längtan. Vissa författare har gjort enormt mycket research innan, medan andra broderar ut en historisk händelse med fantasin. 

Jag har läst allt och gillat mycket. Men den här boken? Den platsar liksom inte i serien. Den känns så markant avvikande att jag upplever mig lite lurad. Det bisarra är: den är välkomponerad, vacker, poetisk, nästan filosofisk i sina resonemang. 

Men stilen bryter så kapitalt mot de tio tidigare böckerna att jag har svårt att ge ett vettigt omdöme om "Skärvornas drottning": är den genialisk eller helt obegriplig? Medan de tidigare romanerna har fokuserat på kvinnornas faktiska liv: deras giftermål och kärleksliv, deras korståg och flykter, deras barnafödslar och bekymmer, deras vardagsslit och drömmar, handlar den här boken mest om Hedvigs konstiga själsliv. 

Hon blir brutalt våldtagen av en grupp män (varav en aspirerar på att gifta sig med henne) och flyr därefter hemmet för att slippa leva i dessa mäns närhet. De första kapitlen fattar jag knappt alls: vem är hon, vilken är hennes plats i släktträdet, och vems röst flikas in i händelserna? Jag läser på i förhoppningen att jag ska fatta mer och även om det klarnar så kommer man aldrig nära vare sig Hedvig eller hennes dotter som ska överta ringen. 

Tyvärr har huvudpersonen en av de egenskaper jag tröttnar på mest i litteraturen: hon är kär i en enda man och endast honom. Hela sitt liv. Hon har träffat honom några få dygn och sedan finns ingen annan för henne. Suck.

Jag är inte överförtjust i hur 1500-talets första årtionden gestaltas här. Hedvig är så nedbruten och konstig, hallucinerar, irrar omkring, blir fruktansvärt utnyttjad, kommer aldrig till ro, lever ett hårt liv med vanföreställningar. (Och varför i hela fridens namn är hennes mamma förståndshandikappad, utvecklingsstörd, funktionsvarierad eller vad det kan tänkas kallas?! Vad är det för en man som skaffar fyra barn med en kvinna som inte kan prata, inte förstår vad andra säger, bara lever i sin egen värld?)

Det har gått ett bra tag sedan denna roman kom ut i pocket och det borde redan funnits en ny bok i serien - men inte ens på förlagets hemsida annonseras om detta. Orkar de inte fullfölja projektet?


söndag 19 september 2021

Midsommarbrud


Bokens titel: Midsommarbrud
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 315

En av de bättre böckerna i denna mycket varierande serie om en ring som ärvs från mor till dotter i generationer genom Sveriges historia. Jag har följt hela serien, från järnåldern till Gustav Vasa, och detta är alltså del 10. 

Den unga Karin på Ransta är djurälskare av rang, hon och hennes far föder upp hundar och hästar med mycket lyckat resultat. 

Karin är förälskad i Folke, grannpojken, som även är kär i henne. Men det här är en roman och då måste det givetvis blandas in dramatik och olycklig kärlek. Alltså får Karin se sig bortgift med en bergsman, då hennes far vill åt gruvans rikedomar. 

Inte så himla kul att komma till den rike bergsmannens hus som 17-åring och inse att ens nye man - som man inte vill ha - redan har en frilla, som hatar en över allt annat på jorden!

Karin och hennes Engelbrekt spelar en mycket viktig del i Sveriges historia, och det är sympatiskt att läsa om hur även ett arrangerat äktenskap på många vis kan vara lyckligt och givande. 

Men det finns stora sorger i Karins liv: att hon inte fick Folke och att hon aldrig födde ett levande barn. Jag kommer på mig själv med att tänka: men det här går ju inte, hur ska då romanserien kunna fortsätta? Ge Karin en dotter!

Sammanfattningsvis: välskriven, bra fortsättning i serien. 

Liten reflektion utanför recensionen: 
Och om jag hade varit någon sorts övergripande redaktör på Historiska Media så hade jag skrivit ner en tydlig beskrivning av det förbannade arvegodset en gång för alla. Är så trött på hur författarna ändrar hit och dit lite hur de vill. 

Silver och lite lätt magisk, så långt verkar de överens. Men ibland har ringen underliga tecken, svårtydda runor, märkliga mönster på sig - ibland nämns inget sånt alls. Den har en bärnsten infattad, det vet jag, men det verkar en del författare inte känna till utan tycks tro att den är slät. Några hävdar att den pulserar, blir varm, dunkar, glöder. Andra säger att den blir iskall. Många påstår att den tar fram superkrafter i bäraren. Andra att den inte passar förrän den är "rätt". 

Alltså, vad är det här?! Rimligen skulle någon ha bestämt innan bok ett: det här är vad som gäller. Fabulera inte så vilt kring själva ringen.

Men men, jag sväljer det. Ringen har i denna bok hunnit fram till 1400-talets början. Undrar om de ännu har hittat en författare till de kommande böckerna eller om jag skulle kunna få skriva fortsättningen - det vore kul!

fredag 10 september 2021

Återvunna boktips del 7

Jag har inte hunnit läsa något nytt på evigheter. Hur är det ens möjligt?! Jag scrollar igenom Storytel för att se om jag helt enkelt missat att lägga ut en recension. Men nej. Snokar på nattduksbordet och på golvet bredvid sängen, där det finns massor av böcker - men nähä, inget som är utläst.

Här kommer alltså ytterligare några återanvända boktips!


Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
En vemodig skildring av en mamma som försvinner - först in i demens, sedan faktiskt på riktigt. Det är sällan jag läser böcker från Asien, men denna var mycket fin och läsvärd!


Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell
Jag ska inte ljuga och säga att jag minns riktigt vad denna kortroman handlar om - det är över 20 år sedan jag läste den! - men jag minns tydligt såna saker som julfirande med släkten, ångest, stress, ännu mer ångest. pizza Hawaii med konserverad ananas på - samt det jag försökt illustrera på bilden: att man gärna sträcker sig in i affärens kylskåp efter en mellanmjölk med senare datum än den tetra som står längst fram... Jonas Gardell är så grymt bra som författare.


Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist
Jag har läst denna bok flera gånger (och det hör inte till vanligheterna). Att drabbas av ALS när man är mitt uppe i livet och barnen ännu inte ens är vuxna... jag kan knappt föreställa mig fasan. Det är en otroligt bra bok om livslängtan och dödsångest, sorg och glädje. Man skulle ju kunna tro att den är nästan oläslig, för det är så hemskt sorgligt, men jag tycker tvärtom att den är full av värme och tacksamhet över livet. 

onsdag 1 september 2021

Återvunna boktips del 6

Vips var det september! Jag har hunnit läsa en del, men inte mycket. Trodde jag skulle kunna plöja några böcker under en längre tågresa - men blev så åksjuk på X2000 att det var omöjligt.

Med tanke på läget i Afghanistan tipsar jag här om en bok som utspelar sig i Kabul:


The Taliban Cricket Club av Timeri N. Murari
Hur gör man enklast för att fly undan det förtryck som religionen och de styrande utsätter en för? Rukshana är en stark och driven kvinna som kämpar för sin rätt att få ta plats, synas, röra sig fritt och leva så som männen får. Det gör henne inte populär. Men hon hittar möjligen ett kryphål, då det utannonseras en tävling i cricket där förstapriset är att vinnarna får åka till Pakistan.

Jag tyckte mycket om denna bok. Visserligen är den inte alls en skildring av hur det faktiskt är att leva i dagens Kabul, det mesta är förenklat och ganska ofarligt, men ändå. En sorts hjältesaga är det, med värme och hopp, där Rukshana är den som visar vägen mot framtiden.

tisdag 17 augusti 2021

Återvunna boktips del 5


Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Åter igen: "alla" har sett teveserien, utom jag. Och jag vågar lova att boken är precis så fantastisk som någon film kan vara. En roman alla borde läsa! Om du inte har läst den och inte heller sett teveserien, kan jag bara kort säga att den handlar om jämställdhet och vad som händer när vi inte ser varann som medmänniskor utan enbart som medel att nå dit vi vill: som den som producerar eller bär eller föder ett barn. När kvinnor är handelsvaror och män är... tja, maskiner. Otroligt bra bok.


Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger
Jag har inte helt kompatibel med science fiction, fantasy och övernaturliga saker. Skulle i vanliga fall inte gilla en bok om tidsresor, men den här. Den här! Jag nästan grät när jag läste den (händer i stort sett aldrig) och jag tyckte hemskt mycket om den. Kärlek mellan två människor som - mer eller mindre ofrivilligt - färdas i tiden och hamnar i otakt med varann. Ung är kär i gammal, som blir yngre medan den unga blir äldre... ni fattar, va? En väldigt välskriven, klurig och gripande kärlekshistoria.

Terapeuten


Bokens titel: Terapeuten
Författare: B. A. Paris
Originalets titel: The Therapist
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Jentas, 2021
Antal sidor: 349 (jag läste dock e-boken)

Du flyttar in i en ny, lyxig lägenhet och upptäcker att det skett ett mord där.

Du försakar ditt jobb, din livskamrat och alla dina genomhyggliga vänner och tillbringar exakt all din tid med att snoka för att komma på om någon granne kan vara mördaren.

Du är ologisk, känslostyrd, impulsiv, manisk och framstår som rent korkad. Du lyssnar inte på goda råd, beter dig idiotiskt och gör dig till ovän med alla.

Sämsta boken jag läst i år. Inte bara handlingen utan även det tjatiga och torftiga språket.

Dessutom: Är det inte fantasilöst av författare att tillverka huvudpersoner som inte har några kopplingar till någonting; inga föräldrar, inga syskon, inga barn? Ingen partner, maka, make, livskamrat sedan lång tid tillbaka? Endast några få vänner? Ingen arbetsplats, såklart, utan ett frilansjobb där du arbetar hemifrån och inte har några affärsbekanta alls? En sån där människa som nog ingen av oss känner, åtminstone inte någon som är i 35-40-årsåldern. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, som författare, tycker jag. Lite som hittebarn i sagor. Kommer från ingenstans, hör inte ihop med någon. Avskyr sånt.

Huvudpersonen Alice är olidlig och egotrippad, och hennes liv är så konstlat att man inte kan ta till sig det. Det verkar som att B. A. Paris har specialiserat sig på att skriva skräckromaner med helt utflippade teman om ensamma kvinnor som hamnar i någon sorts Twilight Zone.

Stranden


Bokens titel: Stranden
Författare: Anna Breitholtz Monsén
Förlag: Bokfabriken, 2021
Antal sidor: 414 (jag läste dock e-boken) 

En trevlig deckare med påtagliga feelgoodinslag (gullig gammal morfar, lantligt katthotell, tokrolig new-age-väninna) blandat med riktigt allvar (utnyttjade tonårsflickor, alkisföräldrar, droghandel, psykisk ohälsa).

Jag rackade ner på det (fula) omslaget i en annan bloggares kommentarsfält, och sedan fick jag så ohyggligt dåligt samvete för det så jag släppte min övriga läsning för att hugga in på den här. Det ÄR trots allt innehållet som räknas!

Trevlig överraskning att den lyckas hålla uppe både spänningen och mysiga feelgoodkänslan rakt igenom hela romanen. Ett extra plus för att vi slipper kärleksförhållanden som utfyllnad. Och nästan inget om utseenden heller, sånt gillar jag.

Polisen - numera katthotellsägaren - som är huvudperson skulle jag dock inte vilja vara vän med i verkliga livet. Otroligt störig typ som stolpar in i andras hus och kör med dem ("Men kom igeeeeeeen nu, Erik!" säger hon till grannen efter att ha känt honom i typ en vecka samtidigt som hon närmast tränger upp honom mot väggen.) Jag skulle bli galen på henne.

Såklart är mordhistorierna helt osannolika och mördaren och utredarna likaså, men det är fullt normalt för genren.

onsdag 11 augusti 2021

Ljudet av fötter


Bokens titel: Ljudet av fötter
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal sidor: 308 (jag läste e-boken)

Som (kanske) bekant, är ett av mina mål med denna bloggen att läsa samtliga Augustpristagare. Jag har inte hunnit med alla än, men just i höst lär jag inte behöva stressa: det skulle inte förvåna mig om "Ljudet av fötter" utses till vinnare av årets Augustpris.

Sara Lövestam har skrivit en fantastiskt fin och varm roman, som är märkligt spännande. I en scen öppnas exempelvis en ask med några udda föremål i. När jag "ser" vad som är i den, studsar jag nästan i läsefåtöljen. Jag visste det, jag visste väl det! Som om jag listat ut ledtrådar i en kriminalroman.

Huvudpersonen Monika är 42 år och bor ensam med sin katt i en lägenhet i Stockholm. Hon har i 67 förlorade menscykler väntat på ett litet barn att bli till - men inget händer, inte ens med läkarvetenskapens hjälp. 

Hur kan det ha blivit så här, varför är det så omöjligt för just henne att bli gravid? Hon som äter nyttigt, tränar på Friskis & Svettis, inte röker. Hon som har en fin utbildning, ett bra jobb och skulle älska sitt barn. Medan andra minsann blir gravida hur lätt som helst. Även när de inte vill det!

Monikas mamma, till exempel, och farmor och farmors mor. Alla dessa kvinnor som blivit med barn med fel man eller vid fel tidpunkt. 

För Monika har det varit självklart att det är miljön som gör familjen, inte arvet. Hon har en mamma och en pappa och en bror - fosterfamiljen - som hon räknar som sina. De genetiska trådarna bakåt är mindre intressanta. Den biologiska mamman är en självupptagen alkoholist, och pappan är död sedan länge. 

Men vad hette egentligen hennes farmor? Och mormor? Och alla släktingarna bakom dem? Hurdana var de och varför blev deras liv och öden så som de blev? I väntan på ett befruktat ägg som fäster i livmodern, börjar Monika rota i sin egen släkts historia och upptäcker saker hon inte haft en aning om. 

I Bibelns gamla testamente rabblas släktled efter släktled upp. Långt innan man hade datorer som kunde katalogisera var människorna tvungna att memorera alla dessa namn och relationer. Och de ville det också, för släktskapet var viktigt! Hur är det då att vara Monika - och hänga fritt i världshistorien utan vare sig en mamma att luta sig mot eller en dotter att själv ta hand om? 

Det är klurigt och finurligt uttryckt, och händelser i Monicas liv vävs snyggt ihop med tillbakablickarna i hennes anmödrars liv. Vi är alla en bit av den där kedjan och det är svårt att bortse från det. Omslagsbilden av babushka-dockorna är så oerhört talande!

Särskilt mycket tyckte jag om det otvungna kamratskapet mellan grannens tonårige pojke Texas och vår fina Monika. Hon lyckas verkligen vara en omhändertagande, inkännande och vettig vuxen utan att tränga sig på den känslige 14-åringen. Mycket fint skildrat!

Jag sträckläste romanen, slukade den på ett dygn, och ser verkligen fram emot den utlovade fortsättningen.

fredag 6 augusti 2021

Aldrig säga aldrig


Hemlig ingång till Mariakyrkan i Sigtuna.


Fredagsfrågan hos Elisa Matilda har denna gång tema "Aldrig säga aldrig". Knepiga frågor denna vecka, måste jag säga!

Vad är något typiskt för sommaren som du aldrig har gjort?
Jag har aldrig ätit surströmming.


Vilken genre läser du aldrig?
Romantisk kärlek av det gamla slaget ; tänk kärlek-på-lasarett-följetong i veckotidning. (Modern romance är lite annorlunda, även om jag bara läst en eller två såna också.)


Vad skulle du bara göra om du fick 1 miljon kronor?
Det lilla ordet "bara" skiftar betydelsen i den här meningen. Om frågan hade varit "Vad skulle du göra om du fick 1 miljon kronor?" så skulle svaret TVEKLÖST ha varit "Kopplat av". Jag är så less på att under så många år ha haft tyngden av att behöva jobba, jobba, jobba hängande över mig. 

Men nu var frågan formulerad lite annorlunda, som om det fanns saker jag bara skulle kunna tänka mig att göra om jag blev miljonär men inte annars. Och då är mitt svar: Åka till Kanada, kanske i flera månader, och kolla på björnar och stora skogar och höga berg. Det drömmer jag om. Och ge resten av pengarna till mina söner så att de kunde ha en kontantinsats till egna lägenheter.


Vad är något du gjort en gång men aldrig igen?
Oj, det tänker jag verkligen inte skriva på en blogg som hela Sverige kan läsa. Så många dumma grejer jag gjort, sagt, tänkt under årens lopp. Hu. Jag fastnade länge på den här frågan och kom på alltför många saker jag gått med på att göra, trots att förnuftet skrikit nej. Nuförtiden är jag bättre på att stå upp för mig själv.

En sak jag gjort en gång men aldrig igen, är att bära en fullpackad och svintung Samsonite-resväska i Londons tunnelbana tills jag var gråtfärdig (inga rulltrappor hade de heller utan bara branta trappor upp ur underjorden!). Alla andra i sällskapet ägde resväskor med hjul. Jag var den enda som släpade på väskan - och jisses vad jobbigt det var. Aldrig mer!


När går du aldrig över gränsen?
Jag förstår inte frågan riktigt? Jag tror nästan aldrig jag går över någon gräns - och här frågades det ju om när jag "aldrig" går över en gräns. Jag stoppar nog mig själv mest hela tiden, aktar mig för saker, tänker efter. Jag kan faktiskt inte ge ett bra svar på det här, för jag upplever inte att jag går över gränser särskilt ofta överhuvudtaget.

torsdag 5 augusti 2021

Återvunna boktips del 4

Här kommer fler tips på bra böcker; den här gången är det tre väldigt bra böcker, dessutom. Det kan verka som att jag gillar allt jag läser, men i själva verket är jag nog en rätt gnällig och kritisk läsare som stör mig på platta figurer, tunna intriger, overkliga händelser, stavfel, grammatiska fel, logiska tankevurpor, snöpliga slut, torftigt språk. Många gånger får jag lägga band på mig för att inte vara rent taskig i mina tyckanden här på bloggen.

Men idag bjuder jag alltså på tre finfina tips!


Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Jag har inte sett filmen, men det verkar "alla andra" ha gjort. Och jag har fått höra att den till och med är bättre än boken. "Återstoden av dagen" är en av mina favoriter. En vacker, lågmäld och hjärteknipande berättelse om mannen som är så fylld av känslor men inte vågar släppa ut några av dem. Han bär sorg, saknad och längtan inom sig och vill aldrig låta ytan krackelera.



Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler
En bok om ett syskon som tagit till flykten, ett som är borta och ett som helst inte vill prata om saken. Resten ska jag inte säga, för jag vill inte förstöra för någon annan läsare. Håll er undan från recensioner och läs inte ens baksidestexten. Underbar roman!



Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson
En kortroman som bet sig fast oväntat hårt. En gotisk skräckhistoria. Det här är RIKTIGT bra, i mitt tycke. En skrämmande handling - men läskigast av allt är hur människorna (amerikansk småstad på 1950-talet) visar så stor kyla och empatilöshet mot en hel familj och i synnerhet de unga döttrarna.

onsdag 4 augusti 2021

Tack för tips, alla andra bokbloggare!

Apropå detta att jag litar lite extra på vissa recensenter i tidningarna och lite extra på vissa bokbloggare jag följer. 

Jag har fått många fina tips från så många av er! En del bloggar läser jag även om jag inte tror att jag kommer att läsa samma böcker som ni gör, men man lär sig mycket av varandra ändå och får upp ögonen för annan litteratur än den man kanske slentrianmässigt väljer.

Jag får väl säga "ingen nämnd och ingen glömd", för det är så trist att råka utelämna någon. Men ni som finns på min favoritlista här i marginalen (om man ser på en stor bildskärm, vill säga, för mobilen visar ju inte allt...) är garanterat såna som jag fått massor av tips ifrån. Och många fler ändå; jag har nog inte uppdaterat listan på väldigt länge.

Inför förra riksdagsvalet kunde man matcha ihop sina politiska åsikter med vilka politiker som var mest lik en själv. Först en massa allmänna frågor om politik, sedan några som de kallade hjärtefrågor och som var utslagsgivande: där sånt som NATO-medlemskap, vargfrågan, aborträtt och flyktingmottagande viktades. 

Jag blev lite häpen när jag såg några av de politiker som JAG stämde överens med (89% var den högsta siffran) men det var också intressant att se vilka av våra folkvalda som faktiskt har samma åsikter som jag har - när man inte bara tillåts välja från det parti man TROR sig stämma bäst överens med.




Böcker jag sneglat på men inte bestämt mig för att läsa förrän några av mina favoritbloggare sagt att de faktiskt ÄR så bra!

Jag skulle tro att den bokbloggare som jag OFTAST stämmer överens med, är Anna på "Och dagarna går...", om jag ser till vilka böcker vi båda har läst och tyckt om man också vilka böcker jag blivit tipsad om på hennes blogg och faktiskt uppskattat. Likaså Annette på Just nu, just här. Men det finns så många andra här som fått mig att upptäcka böcker jag annars inte skulle läst. Förhoppningsvis har jag gjort detsamma mot några av er!

Just nu läser jag "Spinning Silver" av Naomi Novik, som jag var tveksam till men när jag såg att Sanna på Litterärt Ofog tipsade om den så köpte jag den utan tvekan. Så går det när man litar mer på sina bloggvänner än på större bokrecensenter!

Stort tack till er alla - och nu menar jag verkligen ett tjugotal till som jag inte hinner skriva här - för utförliga och personliga texter om böcker. Mycket inspirerande och på många vis mer relevant för mig än vad dagstidningarnas recensenter tycker. 

tisdag 3 augusti 2021

Återvunna boktips del 3

Jaha, jag fortsätter paraden av gamla böcker som jag har en åsikt om. Tror folk generellt inte scrollar särskilt mycket i flödet, så det är inte helt tokigt att tipsa om sånt jag redan recenserat.


Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör Camilla Grebes böcker så bra, men något är det. Som om hon själv tycker det är så vansinnigt roligt att skriva? Det finns något hungrigt i texten. Vad flummigt det låter... men jag får intrycket att Grebe sugs med i sina egna berättelser.

Hade bojkottat den här för jag trodde det var något chiclit-trams (smink, guld, blodrött och ordet "älskare") - men oj vad fel jag hade! Tur att det finns bokbloggare som jag litar på, som kan tipsa en. Nu har jag läst alla hennes böcker (utom den senaste, väntar på pocketen) och är så himla imponerad av de trovärdiga karaktärerna och det snygga sättet att väva in komplexa problem istället för att fokusera på mord bara.



Vinkännaren av Roald Dahl
Ärvde denna guldklimp efter svärmor, men tror att mina egna föräldrar har samma. Korta noveller i bästa Roald Dahl-stuk. Mysrysligt och hemskt - och som en liten tidskapsel, för enormt mycket har hunnit ändras på 50 år. Och omslaget...! Hans Arnold, en stor favorit.



Yxmannen av Ray Celestin
Louisianas träskmarker, en serie brutala mord i New Orleans 1918-1919, italiensk maffia direktimporterad till den amerikanska södern, jazzmusik, rasmotsättningar, kombinerat med en alldeles fantastisk beskrivning av ljuden, dofterna, människorna, de vackra städerna och de stora plantagerna. Jag älskar den biten! Miljöskildringarna var bokens stora behållning. I övrigt hann jag bli rejält trött på alla huvudpersoner - ett tiotal, vilket är för många (det blir bara rörigt) - som jag inte kan hålla isär. Trots snyggt omslag och New Orleans på 1920-talet så lär jag inte läsa något mer av Celestin.

måndag 2 augusti 2021

Återvunna boktips del 2

Här kommer de korta boktips - återvunna bokrecensioner - som jag lagt ut på Instagram de senaste dagarna:


Örfilen av Christos Tsiolkas
Upplägget är fantastiskt bra: en stor fest i en "greksik" förort till en storstad i Australien, massor av vuxna och barn på grillparty. Många är släkt, ännu fler är barndomsvänner. Ett odrägligt barn blir örfilat av en vuxen. Rätt eller fel? Oförlåtligt eller möjligt att ursäkta? Händelsen river upp gamla sår och får stora konsekvenser i vänkretsen och bland vuxna syskon.

Men: boken är väldigt lång. (Och innehåller i mitt tycke alldeles för mycket sex och droger.) Jag hade gärna sett att texten redigerats hårt och kortats ner några hundra sidor.


Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk
En historia om vuxna syskonrelationer, problematiska kärleksförhållanden, förhållandet till de tonåriga barnen och tankarna på livets mening. Dödens närhet får de tre systrarna att stanna upp och fundera över sina liv och valen de gjort. En bra roman, proppfull med känslor och lätt att känna igen sig i.


Årstafruns dolda dagböcker av Kristina Ekero Eriksson
Tänk att få följa med till 1700-talet genom en alldeles äkta dagbok! Det här är en av mina favoriter i kategorin populärhistoria eller underhållande fackbok.

Märta Helena Reenstierna var den fina frun på Årsta gård precis utanför tullarna till Stockholm. Hon födde åtta barn, men de dog alla på de mest fasansfulla vis. I sina dagböcker beskriver hon det dagliga livet på gården. Märta Helena blev änka utan barn eller andra närstående - och utnyttjades skamlöst av folk som ville åt hennes pengar och gods. En fängslande bok! Det är 11 år sedan jag läste den, men fortfarande minns jag mycket av den. Läsvärd!


lördag 31 juli 2021

Återvunna boktips del 1

På Boktankens Instagramkonto har jag lagt upp några av mina tidigare boktips. Det går ju faktiskt utmärkt att läsa böcker som har fem eller tio år på nacken! Ibland blir man ju påmind om en bra bok som man tänkte läsa men sedan glömde bort.


Överlevarna av Wendy Holden
Jag har läst hur många böcker som helst om Förintelsen. Trodde det skulle vara svårt att få mig intresserad av ytterligare en - i synnerhet med påskriften "Tre unga mödrar och deras otroliga historia om mod och överlevnad". Men det är precis vad den handlar om och den är mycket, mycket bra: välskriven, läsvärd och omskakande.


Öster om bergen av David Guterson
Oväntat finstämd bok om existentiell ångest, livsglädje, död, vänskap och ensamhet. Och malört. Väldigt mycket om malört.


Ät mig av Agnes Desarthe
Medelålders Myriam startar en personligt inredd, liten och unik restaurang som hon kallar "Chez moi" (eftersom hon både bor och arbetar där). Hon flyr undan skuld, skam och jobbiga tankar. Det här är en fransk feelgood som jag läste för tio år sedan. Trevlig, men jag minns att jag hade velat komma huvudpersonen närmare.

fredag 30 juli 2021

Helgfrågan: Semestertips

Mias bokhörna har också frågor till oss bokbloggare inför helgen. Denna vecka undrar hon:


1. Vad läser du nu?
Jag läser "Spinning Silver" av Naomi Novik. Mycket bra saga för vuxna!



2. Har du något boktips?
Eftersom jag tycker att man gott kan gynna egenutgivna författare, debutanter och småförlag, föreslår jag "Den enögde akvarellmålaren" av Bosse Norrhem.



3. Har du ett semestertips att dela med dig av?
Tja, som friluftsmänniska kan jag väl tipsa om att ta en ren PET-flaska, fylla den med kallt vatten till två tredjedelar och lägga i frysen. Nästa dag har isen fyllt upp mer av utrymmet utan att spränga flaskan och du har lite plats kvar för kallt vatten att fylla på med. På så sätt kan du dricka ISKALLT vatten på resan, allt medan resten sakta smälter och också blir till riktigt kallt vatten. 

Passar utmärkt att använda som frysklamp intill ostmackor och annat som man gärna vill ha kallare än 30 plusgrader! Två flugor i en smäll. (På bilden sitter jag och dricker hett te vid en utkiksplats alldeles i närheten av mitt hem i en Stockholmsförort.)

//Mona

Fem en fredag: Varmt och kallt om vartannat


Fint på vårt landställe, men precis allt är privat och inte lämpat för utomhusövernattning.


Elisa Matilda har ett gäng klurigt utformade frågor på fredagar. Jag hänger på närhelst jag har tid och ork. Denna gång är det på temat temperaturväxlingar:

1. Vad får dig ofta att koka?
Nu borde jag väl svara: världens orättvisor. Men det som VANLIGEN får mig att koka är nog snarare irritationsmoment hemma: "folk" som inte plockar in i maskinen, "folk" som jämt överlåter på mig att åka till returåtervinningen med bilen full av glasburkar och mjölkkartonger, "folk" som inte kan plocka på sig sin egna rena tvätt trots att den ligger i fina högar och bara väntar... Tyvärr. 

2. Vad fick dig nyligen att frysa?
I den här hettan kan jag inte minnas när jag senast frös. Men filmerna som visar svältande barn i Afrika, som ploppar upp i min sociala medier-flöde hela tiden (någon världsomspännande jätteorganisation har en stor kampanj just nu) - de får mig att frysa. Fasansfullt. Helt fasansfullt.

3. När senast gick något upp i rök?
Jag har ju en idé om att sova ute minst en gång i månaden. Tog med mig sovsäck, hängmatta och  liggunderlag till västkusten för att sova en natt nära havet. Men nej. Allting var inhägnat, stängslat, privat. Eller så saknades det träd att fästa hängmattan i. Enda stället jag hittade var en skogsdunge som var så snårig med björnbär och kaprifol att det var omöjligt för annat än fästingar att ta sig fram. Besviken!

4. Vad fick dig nyligen att smälta?
Att mina två yngsta söner (båda i 20-årsåldern) gick med på att kolla på traditionell teve med mig i tisdags, för att se "Morden i Midsomer" och äta ostbågar. Som förr i tiden! För sin mammas skull! Gullisar.

5. Vad får dig att rysa?
Överkörda djur. Ledsen när jag ser den fina pälsen och de söta ansiktena vid sidan av vägen - och hur inälvor vällt ut och smetats omkring på vägbanan. Sorgligt och rysligt. Varje gång - VARJE! - tänker jag: du skulle hunnit över, du skulle inte gått där, du skulle hållit dig på andra sidan viltstängslet, du skulle väntat tills bilen åkt förbi... Rådjur, grävlingar, rävar, harar, katter. Alltid lika sorgligt och äckligt på samma gång.

Shirins första fall


Bokens titel: Shirins första fall
Författare: Katarina Wennstam
Uppläsare: Alexandra Rapaport
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 1 tim 2 min

Det här var ...lamt, på något vis.

Jag har i alla år läst och hyllat Katarina Wennstam för att hon skriver spännande kriminalromaner och alltid väver in aktuella samhällsfrågor (oftast kring mäns våld mot kvinnor men även annat: fotbollshuliganer, skakvåld mot spädbarn, hat mot homosexuella). Jag hör till de verkligt trogna läsarna.

Men den här novellen, "Shirins första fall", känns oengagerad och extremt lätt att genomskåda redan efter fem minuter. Inte ens slutet var spännande. Noveller är svåra att skriva och uppenbarligen passar romaner bättre för Wennstam, som behöver få plats att brodera ut.

Handlar om ett mord, ett långt fängelsestraff och en hämnd. Kan inte säga så mycket mer utan att sabba för andra läsare.


torsdag 29 juli 2021

En familjetragedi


Bokens titel: En familjetragedi
Författare: Mattias Edvardsson
Uppläsare: Frida Hallgren, Johanna Lazcano, Per Juhlin, Christoffer Svensson och Magnus Roosman
Förlag: Bokförlaget Forum, 2021
Antal minuter: 11 tim 0 min

Jennicas barndomskompisar har skaffat män, barn och nya prioriteringar. Själv har hon inte ens en pojkvän och orkar inte ta itu med studierna, trots att hon verkligen borde. Istället försörjer hon sig som medial konsult via telefon, bor ensam med sin katt i en liten lägenhet i centrala Lund och letar vettiga killar via Tinder. 

Steven Rytter blir hennes dejt och det klickar direkt mellan dem. Han är en bit äldre än Jennica, charmerande och filmstjärnesnygg, eftertraktad barnläkare med flott villa och tjusig bil - och påstår att han nyligen blivit änkling. Hon tänker sig en framtid med honom. Tills misstanken börjar gro, att Stevens fru ännu är i livet...

Hemma hos paret Rytter extraknäcker Karla som städerska. Hon har brutit upp från en tuff uppväxt och rest så långt hon kan för att komma bort från sin mamma. Nu kämpar hon för att komma in på juristprogrammet i Lund, bor inhyst hos en man och hans lilla dotter, och pluggar hårt vid sidan av städjobbet. Karla är klipsk och får ofta högsta betyg, nu gäller det bara att hon kan bygga en bättre framtid genom sina studier. 

Bill, som har lägenheten där Karla bor, lider fortfarande svårt efter att ha förlorat sin älskade hustru cancer. Dottern Sally är det viktigaste i Bills liv. Men hur ska han kunna försörja sin lilla flicka? Utöver pengarna han får från Karla finns det nästan inte en krona och han har knappt råd med mat. Han blir alltmer desperat och fattar många dåliga beslut.

Steven och Regina har visserligen god ekonomi men något är riktigt lurt i deras relation. Karla ser det varje gång hon är där, i deras palatsliknande villa i den fina delen av staden. 

När boken inleds, har Steven Rytter och hans hustru hittats döda i sitt vackra hus. Mord, självmord, sjukdom, olycksfall? Det är oklart vad som hänt och vem som orsakat vad i den härva som nu börjar nystas upp av polisen. 

Bill, Karla och Jennica blir obehagligt indragna först i paret Rytters havererade äktenskap, sedan i deras död. Det är väldigt skickligt skildrat, då vi får se alla personernas syn på saken. Det är nog omöjligt att inte känna allra mest med Karla, hon är så ömtålig och rar, men även de övriga är lätta att begripa sig på och leva sig in i. 

"En familjetragedi" är i första hand inte en historia där man klurar ut vem som är mördaren eller varför - utan en berättelse om hur det ena leder till det andra och hur lätt man kan tappa kontrollen över ett vardagligt skeende, så att det blir en katastrof. Det enda som krävs är kanske att du blir tillräckligt trängd, rädd och att någon du älskar är hotad.

Vi minns väl alla den fruktansvärt tragiska händelsen med ett akademikerpar i södra Sverige som tog livet av sina båda döttrar i skolåldern och sedan sig själva? Det var bara häromåret. Föräldrarna såg flickornas framtid som nattsvart, de trodde väl att de gjorde flickorna en tjänst. 

Ett tag kallades detta fenomen visst "utvidgat självmord", ofta heter det "familjetragedi" - men efter just den händelsen skrevs det mycket om att man borde benämna det mord, då försvarslösa familjemedlemmar får sätta livet till när en anhörig tänker att det inte finns någon ljusning i beckmörkret. En familjetragedi, ett mord. Det är just vad Edvardsson skriver om.

Mycket bra bok som jag varmt rekommenderar!

-

P.S. Ingenstans har jag läst i några bokbloggar om huvudpersonen Regina. Är det verkligen bara jag som gör associationer till Herman Lindqvist?! Dels att Reginas far är en med svenska mått superberömd och förmögen populärhistoriker som heter något väldigt snarlikt - minns inte vad just nu - och som ger ut böcker i de mest obskyra historiska ämnen. Dels att Regina, som betyder drottning, känns som en blinkning till Hermans besatthet av släkten Bernadotte och hans uttalande om att Estelle inte är ett passande namn på en prinsessa. Hehehe. Det kanske inte alls är Mattias Edvardssons mening, eftersom ingen annan verkar ha hakat upp sig på det - men jag hade i alla fall roligt åt den associationen.

onsdag 28 juli 2021

Je m´appelle Agneta


Bokens titel: Je m´appelle Agneta
Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 1 min

Medan maken simmar - insmord i ullfett - i det oktoberkalla vattnet i Edsviken (för övrigt alldeles i närheten av min bostad), cyklar, tränar, undviker fet mat och socker och alkohol, sitter Agneta hemma med en påhittad skada som hindrar henne från att delta i motionerandet. Hon har gömt undan god ost och lite rödvin, som hon passar på att glufsa i sig när Magnus inte är hemma. 

Barnen har flyttat hemifrån och enda gången de hör av sig är när de vill att mamma ska swisha pengar. Agnetas föräldrar är någonstans i Sydeuropa och roar sig med jämngamla vänner, spelar golf och lever livet. 

Själv är hon 49 år och närmast genomskinlig av att alltid vara alla andra till lags, men aldrig ägna sig åt något som hon själv genuint känner för att göra. Hon längtar efter lavendeldoftande åkrar, solsken, vin, choklad och att strosa runt i en medeltida fransk stad med en baguette under armen. Hon har kommit i klimakteriet och fyller snart femtio, så hennes man anser att nu måste hon vara noga med hålla sin kropp i fin form innan det är kört.

Men Agneta får nog. En liten annons om ett jobb som au pair får henne att göra något så oväntat som att tacka ja. Hon säger upp sig från jobbet. Hon packar sina väskor. Hon chockar hela sin familj, men det kvittar. Nu ska hon göra något för sin egen skull! Magnus hävdar att hon blivit galen. Det är säkert hormonerna som spökar. 

Agneta drar ner till Provence på vinst och förlust. Några höstmånader ska hon tillbringa i en liten by där (förutsatt att hon inte blir tillfångatagen av organtjuvar som vill åt hennes njurar!).

Det är trevlig läsning och god underhållning. Mysigt varmt som om man var insmord i just ullfett och samtidigt hade klunkat i sig några glas franskt rödvin. En utvecklingshistoria av det klassiska slaget.

Jag vet att folk älskar den här boken, men eftersom jag själv inte har någon större dragning till det där medelhavslivet så har jag väldigt svårt att leva mig in i det. Dessutom handlar en övervägande del av boken om äldre homosexuella mäns svårigheter att bli accepterade samt hur tufft det är att drabbas av demens. Det är förstås rörande och upprörande, men i ärlighetens namn inte vad jag kände för att läsa om. 

Hade "Je m´appelle Agneta" handlat mer om Agneta här hemma i Sollentuna så hade jag varit betydligt mer intresserad. Vi får väl se vad Hamberg gör av det hela, om jag fattat rätt så kommer det fler böcker om Agneta och jag vill nog läsa även dem.

tisdag 27 juli 2021

Den perfekte vännen


Bokens titel: Den perfekte vännen
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2010
Antal minuter: 8 tim 50 min

Ni som följer bloggen vet att jag är mycket förtjust i Jonas Karlssons böcker. Jag tycker att hans noveller och korta romaner är så otroligt bra; även om det är skruvade historier och smågalna typer som befolkar dem så känner jag igen mig i så många detaljer och vardagsskildringar mitt i allt det knäppa. Författarens starka sida är att han verkligen kan sätta ord på de där små alldagliga tankarna och situationerna som omger oss hela tiden.

Även om jag vet att Jonas Karlsson är en firad skådespelare - både på teve, bio och scen - så har jag inget minne av att någonsin ha sett honom spela teater. Det är ett vakuum där. Jag går väl för lite på bio, antar jag. Han har tydligen varit med i "Livet är en schlager", "Hans och hennes", "Detaljer", "Miffo", "Offside" och "Cockpit". Jag har inte sett någon av dessa, bara rabblar upp vad jag läst på Bonniers hemsida. 

Jag tittar aldrig på teve, det är förstås hämmande i sammanhanget, och jag är så sällan på en riktig teater att jag närapå kan räkna upp alla pjäser jag någonsin sett. Alltså ser jag Jonas Karlsson uteslutande som en författare - och vilken lysande sådan han är!

Jag har tyckt om allt jag läst av honom (och det är i stort sett hela hans produktion). Det mesta har jag dock lyssnat på - inte läst - eftersom han har en så fantastiskt skön berättarröst. 

Nu när jag stått och målat staket ute i trädgården, har jag haft Jonas Karlsson som sällskap: hans långsamma, varma, uttrycksfulla röst har läst den ena skruvade novellen efter den andra för mig. Alla på temat vänskap. Jag blev illa berörd flera gånger - människorna i den här novellsamlingen är lite för konstiga, lite för ensamma, lite för utsatta. Det är jobbigt att lyssna på, när man lever sig in i deras sorgliga liv.

Särskilt fastnar en deprimerande och konstig novell om ett rum på ett kontor. Huvudpersonen är så udda så ingen av hans arbetskamrater tycker om honom, varken på hans gamla jobb eller det nya. Cheferna ogillar honom, och de anställda rent av föraktar honom. Jag förstår dem; han är olidlig. Han är pedantisk och högdragen, det är rent plågsamt att höra om hans störda sätt att lägga papper tillrätta på skrivbordet eller hur han misslyckas med att mingla på personalens julfest. Tyvärr har han också uppfattningen att det finns ett rum nära hissarna, ett fullutrustat kontorsrum som han går in i och känner sig lugn och trygg i. Problemet är bara: det finns inget rum där!

Flera av de andra novellerna är också sorgliga eller rent av hemska. Alla handlar de om vänskap, oftast mellan två män, där mycket blir tokigt eller rent av farligt. Den sista novellen är ruskig, för där försvinner den ene av två vänner under ett cirkusnummer. Han trollas bort! Har han iscensatt det för att slippa sin kompis? Är det ett statement? Eller är han död, som vissa påstår? 

"Den perfekte vännen" är den av Jonas Karlssons böcker som jag tyckt minst om, men jag är samtidigt rätt säker på att jag kommer att minnas den länge, länge. Den gnager sig in i mig. Vilka är ens vänner, vilka kan man lita på? Och i vilka lägen är man villig att offra en vänskap? 

måndag 26 juli 2021

Rotvälta


Bokens titel: Rotvälta
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2021
Antal sidor: 396

Sommarens bästa spänningsroman, måste jag säga! "Rotvälta" har fått Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman 2020 och är nu nominerad till Årets Bok 2021. 

Jag har läst Alsterdals alla tidigare böcker och uppskattat dem mycket, men den här skiljer sig lite från de övriga genom att fokusera på en polis, Eira, i landsbygdsmiljö. De övriga har varit mer av samhällsdebatt kombinerat med mordgåta. 

Det händer inte mycket i Ångermanland. Farbröderna som patrullerar bygden i ett grannsamverkan-projekt har inget att rapportera mer än buskörning med trimmade moppar. Det är midsommar, så nog kan man räkna med fylla men det finns inte polispatruller så det räcker för hela länet och förhoppningsvis händer det inget värre än lite bråk. 

Eira är skärpt och framåt, men har flyttat tillbaka till hemtrakterna trots obefintliga chanser att göra karriär - hon vill kunna ta hand om sin dementa mamma. I Kramfors finns även Eiras lätt alkoholiserade vagabond till storebror samt många av deras gemensamma vänner. 

När en gammal man hittas död i sitt badkar i en stuga nära Eiras hem, får hon plågsamma minnen från barndomen. Mannen är far till Olof, den pojke som i slutet av 90-talet erkände ett mord då han bara var 14 år och som ingen sett till sedan dess. Eira var rädd för honom när hon var liten - men hon vet också att hennes egen bror och hans bästa kompis umgicks i kretsen kring den mördade tonårsflickan.

Nu har det gått 23 år. Nog borde mordhistorien vara förpassad till glömskan? Inte riktigt. Gissa vem som nu dyker upp i en skinande amerikanare på grusvägen, på väg bort från sin fars stuga?!

Gillade verkligen denna bok! Ser mycket fram emot nästa bok om Eira - den kommer visst redan i höst.


söndag 25 juli 2021

Att uppfinna världen


Bokens titel: Att uppfinna världen
Författare: Katrine Marcal
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial, 2020
Antal minuter: 7 tim 57 min

Katrine Marcal har en tydlig avsikt med denna faktaspäckade, underhållande bok om hur könsroller spelar en stor roll i tekniska uppfinningar och historiska framsteg: att visa på hur kvinnor inte får erkännanden för sina idéer eller sitt arbete. Vi duger som arbetskraft - billig arbetskraft! - och förstås till att vara vackra, barnafödande hushållsmaskiner...

Jag sträcklyssnade på denna bok i våras (den är otroligt fint uppläst av Philomène Grandin, en stor eloge till henne!) och märkte att även en av sönerna som kom in i rummet medan jag lyssnade stannade kvar extra länge bara för att få höra klart ett kapitel. Det är högt tempo, bra driv, underfundigt och lite spydigt skrivet.

Boken är uppdelad i närmast kåserande avdelningar, som alla kretsar kring varsin stor ekonomisk eller teknisk nymodighet under 1800- och 1900-talen. Det är rent av roligt att lyssna, trots att det är så förskräckligt att höra om kvinnors utsatthet och låga värde genom tiderna.

Ska jag säga något negativt alls om denna bok, så är det att ibland känns det som att Katrine Marcal letar efter ett samband som till varje pris måste vara till kvinnans nackdel och helst bygga på ett ondskefullt patriarkat. (Jag drar mig för att skriva denna mening, för dels misstänker jag att jag kan komma att bli halshuggen för den och dels köper jag själv i stort sett allt hon lägger ut framför mig. Inte förrän jag tog en paus en lyssnandet, insåg jag att det kan vara hälsosamt att inte okritiskt svälja allt som om det bara fanns en enda sida.)

Men! Det är galet välskrivet och snärtigt, det är superintressant och lärorikt. Det är dessutom en bok som kan göra vem som helst till stolt feminist, för det är bedrövligt hur kvinnor i alla tider har utnyttjats av män. Och ljudboken är antagligen bättre än den tryckta, för Philomène är fenomenal!


lördag 24 juli 2021

Hamnet


Bokens titel: Hamnet
Författare: Maggie O´Farrell
Originalets titel: Hamnet
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Sekwa förlag, 2021
Antal sidor: 387 (inbunden - jag läste e-boken)

Agnes, den kloka, varma, inkännande och starka unga kvinnan som blir William Shakespeares hustru, är huvudperson i denna roman.

Hon växer upp tillsammans med sin bror på den lantliga gård där hennes far och nya styvmor härskar - och det är också där hon träffar den unge latinläraren som kommit för att utbilda hennes halvbröder men som istället blir djupt förälskad i henne. 

Tillsammans får de dottern Susanna och några år senare föds tvillingarna Hamnet och Judith. Den unga familjen bor i Stratford-upon-Avon där William kämpar för att leva på sitt författande och Agnes förser stadens invånare med läkemedel hon framställer av växter. Men så kommer pesten och paret mister ett av sina älskade barn. William flyr sorgen och tar sig till London där han skriver det ena uppskattade teaterstycket efter det andra. Agnes går ensam kvar hemma och förtärs av saknad.

Det här är en alldeles underbar bok. Jag tyckte om precis allting med den: de målande beskrivningarna, det vackra språket, de fina miljöskildringarna, den eftertänksamma tonen. Personernas känslor spelar stor roll och även om berättelsen är sorglig och engagerande så är detta mest av allt en roman om relationer och känslor. 

Det är ett tag sedan jag läste boken nu, och jag vet att "alla" redan har tipsat om hur fin den är. Men ändå: läs den! I ett slag förflyttas man till 1500-talets England, till ett liv långt ifrån vårt men ändå med samma känslor som vi hyser än idag: avund, oro, ångest, ilska, glädje, längtan och den djupaste kärlek.

Den här åker in på listan över favoriter!



torsdag 15 juli 2021

Onaturlig död


Bokens titel: Onaturlig död
Författare: Richard Shepherd
Originalets titel: Unnatural Causes
Översättare: Svante Skoglund
Förlag: Bokförlaget Nona, 2021
Antal sidor: 398

Jag missade den lilla underrubriken "Liv och död - en rättsläkares memoarer" och hade därför förväntningar på att boken skulle handla nästan uteslutande om hur man genom obduktion kommer fram till olika dödsorsaker. 

Det visade sig dock vara en bok om Richard Shepherd i lika hög grad; om hur hans mamma dog av något hjärtfel när han var nio år, och hur han var rädd för sin koleriske far som han samtidigt beskriver som varm, glad och kärleksfull, fick en konstig styvmor samt pluggade i 16 år (!) för att bli läkare med rättsmedicin som specialitet. Det är skrivet på ett kallt och krasst sätt, där man riktigt hör hur han försöker hitta fina och försonande drag hos samtliga människor i sin uppväxt. Allt är tillrättalagt på ett sätt som stör mig. 

Än värre blir det när Richard bildar familj med Jen som han inte bryr sig så mycket om men ändå lever med i 30 år. Man fattar att hon klagar på att han har svårt att visa känslor. Man fattar att de bråkar jätteofta; han skriver det rent ut men fortsätter att strössla med beröm över den fantastiska Jen och hennes härliga föräldrar. 

Paret får två barn, och Richard är omåttligt stolt över dem trots att de skriker när de är bebisar. Det där sista är bra, för då förstår han hur föräldrar kan känna det som slår ihjäl sina barn. Vad fint, Richard, att du kan leva dig in i det! Överhuvudtaget är Richard en väldigt fin människa. I varje kapitel berättar han om sitt rättesnöre (det inleder för övrigt boken) och hur han hela sitt liv varit en person med en tydlig moralisk-etisk kompass. Sanningen, vetenskapen och rättvisan ska segra. Aldrig någonsin viker han en tum från det. 

Att han i slutet av sin framgångsrika karriär - han poängterar både i boken, på hemsidor och på alla sociala medier att han utfört 23.000 obduktioner under sitt yrkesliv och man förstår att han är något av en rockstjärna bland obducenter - blir anmäld till en granskningsnämnd och hotad med att få sin legitimation indragen, skakar om honom så att han hamnar i en depression. Det är ju omöjligt att han gjort fel! 

Bokens stora behållning är det jag köpte den för: beskrivningarna av hur man kan fastställa vad som är sjukdom, olycka eller förvållad död; självmord, dråp, mord. Det är intressant och lärorikt, men inte äckligt och ruskigt som man skulle kunna tro. Han berättar om massmord, om terrordåd, om drunkningskatastrofer och stora tågolyckor men även om ensamma människor som dör utan att någon märker det, prostituerade som slås ihjäl, barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd, unga kvinnor som sexmördas av en galning och gamla gubbar som tar livet av sig själva.

Som helhet: lättläst, läsvärd, i viss mån lärorik. Jag tyckte om den, men hade önskat mig mindre av en memoar och mer av en fackbok. 

torsdag 8 juli 2021

Offergudar



Bokens titel: Offergudar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2021
Antal sidor: 368

Vikingatiden har alltid fascinerat mig, ja, all historia egentligen - och därför slukar jag gärna böcker som denna. "Offergudar" är sista delen i en trilogi, där jag läst den första boken men inte den andra. Kan säga att det var inga som helst problem att hoppa över tvåan - allt var fullt begripligt ändå. 

Huvudpersonerna Saga och Rhani från den första boken har nu hunnit bli medelålders och det är främst deras unga, vackra dotter Rindi vi får följa. Hon har lovat bort sig till den före detta slavhandlaren Ormika, med vilken hon tycks ha delat äventyr och farliga strapatser i bok nr 2. Nu färdas Ormika och Rindi tillsammans med hennes föräldrar och en handfull trälar upp mot Järnrikeland (Dalarna) där de ska köpa järnmalm för kung Anunds räkning. De räknar med att tjäna en bra hacka på detta.
 
Vad de däremot inte har räknat med är att kung Anund blir förälskad i Rindi och får henne att stanna kvar på kungsgården i Uppsala medan resten av gänget drar vidare - och att kungen har en bror som hatar honom och gör allt för att komma över hans rikedomar (trots att han själv faktiskt också är kung på Birka). Mellan de båda bröderna skickas såväl sändebud som spioner och man vet aldrig riktigt vem man kan lita på.

Och den överjordiskt vackra Rindi då? Hon som ska välja mellan ungdomskärleken Ormika och den underbare kung Anund? Hon kan inte välja, visar det sig, så boken igenom väljer andra åt henne: hennes föräldrar, hennes båda "pojkvänner", ödet och diverse omständigheter. 

Den här biten gör mig lätt gråhårig. Rindi vill ha dem båda. Hon får dem båda. Hon förlorar dem och återfår dem, och förlorar igen... och hela tiden åtrår hon båda två. Samtidigt som de båda unga männen hatar varann så djupt att de slåss, manipulerar och gör allt för att ta kål på varann. Hela livet igenom. Fanns det verkligen inga andra sexiga och charmiga tjejer i hela Sverige vid denna tid?!

På många vis återupprepas mor Sagas liv: hon var också ofantligt vacker, hittade en Thorstein som hon älskade, hittade en Rhani som hon också älskade, killarna slogs om henne, båda fick henne, en av dem dödade den andre lite halvt av misstag... och just så blir sedan dotterns liv också.

Den stora behållningen med denna bok - som jag tyckte mycket om även om jag inte alls gillar det tramsiga triangeldramat - är skildringen av det vardagliga livet under vikingatiden. Det är levande beskrivet och detaljerat, så att jag lätt kan känna att jag är med dem i skeppet, på hästryggen, i vävstugan, i blotsalen eller ute på tunet. 

Och bokens titel, "Offergudar", anspelar just på det stora skiftet mellan Vite Krist och asagudarna, på folket som blotade och de som vägrade blodsoffer. Författaren är skicklig på att leva sig in i livet för såväl trälar som fria män, och berättar trovärdigt om deras liv. Det är kärlekshistorierna som jag har svårt för och i mitt tycke tar de upp för stor plats. Jag hade hellre läst mer om livet på gårdarna och ute på haven!

Tack till förlaget för recensions-exet.

lördag 3 juli 2021

Det straff hon förtjänar


Bokens titel: Det straff hon förtjänar
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: The Punishment She Deserves
Översättare: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor. 675

Nu har Elizabeth George överträffat sig själv! I snacksalighet och svammel och ordbajseri. Jag har tänkt det förr och tänker det igen: får mänskan betalt per ord hon skriver? 

Det är en ohyggligt tunn intrig att skriva nästan sjuhundra sidor om. En novell hade varit mer passande. Jag har läst varenda bok om Lynley och Havers, vill veta hur det går för dem, men det här var verkligen att koka soppa på en spik.

Ung kyrkoherde (eller något sånt) hänger sig på en polisstation. Har han verkligen tagit livet av sig eller har han blivit hängd? Detta är dock inte en mordutredning, den är redan klar och man har konstaterat att inget brott har begåtts. Men den döde mannens far är parlamentsledamot (eller något sånt) och kräver att New Scotland Yard utreder utredningen. Ja, ni läste rätt. En vecka får de på sig, annars går fadern till pressen (eller något sånt). 

Barbara Havers (som har lärt sig steppa!) skickas iväg med sin chef, den gravt alkoholiserade Isabelle Ardery (som helt har flippat nu). De båda kvinnorna hatar varann men tvingas jobba ihop. Lynley, som mest bara rattar sin tjusiga Rolls Royce (eller något sånt) ser vi tyvärr inte mycket av.

Nej. Låt bli den här. Den tillför absolut ingenting. Varför läste jag ens klart den?