Tematrio: Brittiska författare

Veckans tematrio är lätt för anglofiler, konstaterar Lyran, för denna gång handlar det om tre riktigt bra romaner skrivna av en brittisk författare. Knepigt att begränsa sig!

Jag skulle vilja säga: C.S. Lewis för att hans böcker om Narnia betytt så oerhört mycket för mig. Och Ian McEwan för att han skriver så rysligt spännande om relationer. Slutligen...

...Hilary Mantel som är makalöst duktig på att förflytta en i tid och rum! Nu får hon banne mig bli klar med den tredje delen i serien om engelske kungen Henrik VIII, det har tagit alldeles för lång tid.

Tre gånger tre

Tror jag hakar på Ugglan & bokens läsningslek 3x3, som går ut på att man läser tre böcker på samma tema (gånger tre då, förstås).

Ser att de andra som deltar har hittat på så himla fyndiga teman:

Fantastiska berättelser har valt engelska damer (!), Maria Lang och barnklassiker.
A room of my own har valt kvinnliga nobelpristagare, Charlotte Brontë samt böcker från förlaget Sekwa.
Tant Augusta har valt svenska, engelska och amerikanska klassiker.
Hanneles bokparadis har valt för mig helt okända Elizabeth Bowen, Barbara Pym och Edna O´Brien.
På livets trassliga bastmatta har valt böcker om Selma Lagerlöf, Kathleen Norris och det roliga temat böcker med intressanta illustrationer.
Boklysten har valt Stieg Trenter, Maria Lang och Katherine Kerr.
Mitt bokintresse (lite konstig länk, men kunde inte skapa någon bättre) har valt böcker inköpta på förra årets bokrea, böcker ur sönernas bokhyllor samt nobelpristagare.
Mest Lenas godsaker har valt Joyce Carol Oates, Hjalmar Bergman och klassiker.
Grönkulla har valt dystopier, Irland och småstad.
J.M. Holmström har valt slaveri, The Girl (?) och novellsamlingar.
Littermentärt har varit ambitiös och valt Robert Jordan, klassiker och tegelstenar.

Imponerande vilken uppfinningsrikedom!
Själv väljer jag följande teman i 3x3-utmaningen:

3 x Neil Gaiman
Odd och frostjättarna
Kyrkogårdsboken
Den sovande och sländan

3 x Asien
Kina: Den goda jorden av Pearl Buck
Japan: En geishas memoarer av Arthur Golden
Franska Indokina (Vietnam, Laos, Kambodja): Den stillsamme amerikanen av Graham Greene

3 x tidiga Augustprisvinnare
Eftersom min egen privata utmaning är att läsa samtliga Augustprisvinnare och det verkar helt omöjligt för mig att någonsin bli klar, så väljer jag att inkludera dessa i Ugglans utmaning. Vet inte riktigt vilka det blir, men lutar åt...

Livläkarens besök av Per Olov Enquist
Skraplotter av Kerstin Ekman
Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Har ingen aning om ifall jag klarar av detta, men gör åtminstone ett försök.

Stockholmiana

Ett sånt fantastiskt fynd jag gjorde på bokrean! Om man, som jag, är lite muppigt intresserad av historia, arkitektur och Stockholm förr i tiden så är det här en guldgruva.

Fyra böcker i en box med gamla vykort från Stockholm, samtliga samlade av en Alfred Wirström (1865-1915) och utvalda av Carl Magnus Rosell och Göran Dyhlén. Denne Alfred verkar ha varit en närmast manisk samlare - vid sin död hade han tusen vykort med Stockholmsmiljöer.

Bilderna visar Stockholm kring förra sekelskiftet och är sorterade efter de olika stadsdelarna. Så roligt att bläddra i och fascineras över hur ofantligt annorlunda staden är idag, drygt hundra år senare!

Jag önskar bara att jag hade kunnat visa mormor och mamma den här boxen, de skulle ha uppskattat den. På min mammas sida har släkten bott i Stockholm i många, många generationer (och det gäller ju även mig), så Stockholm är verkligen "min" stad, det känner jag starkt.

Recensionstystnad

Ursäkta tystnaden på bloggen, men de böcker jag har läst har jag inte kunnat recensera.

Dels - som jag skrev häromdagen - debutromanen "Någonstans brister himlen", som jag måste vänta en månad med.

Dels Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna", som jag ska vänta med tills min bokklubb haft sin diskussion kring den - och för övrigt är jag väl sist i västvärlden med att läsa den, så suget efter att läsa ännu en recension av just "Min fantastiska väninna" lär vara minimalt.

Just nu läser jag en alldeles underbar barn- och ungdomsbok som är på tok för läskig för den ålderskategori den är avsedd för: "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman. Den är verkligen helt underbar och bara bekräftar för mig att Gaiman är en av mina favoritförfattare.

Man kan fortfarande få!

Tänkte bara påpeka att det finns kvar en massa bokmärken för jag har hittills bara skickat 15 stycken till folk som önskat sig. Det blir lite synd om mina vänner som kommer att få bokmärken varenda jul, finmiddag och födelsedag framöver...

Mejla boktanken@gmail.com om du också vill ha ett eller två av bloggens egentillverkade, laminerade bokmärken!

Trehundranio miljoner kronor

Denna bild får illustrera just såna fynd man kan göra på bokrean -

hela boxar med bokserier som man länge önskat sig.

Jag fick ett långt mejl från Svenska Förläggareföreningen. (Inte för att jag på något vis hör till deras målgrupp egentligen, utan för att min mejladress hänger kvar sedan jag var Augustprisambassadör.) Där fanns en hel del intressant information, till exempel hur många titlar som ingår i årets bokrea och hur bra det väntas gå för bokhandlarna.

Lite kul, tycker jag, att deras reflektion är kring VEM man köper böcker till. På julen handlar vi till andra och ger bort i present. På bokrean frossar vi för egen del och köper egoistiskt det vi själva vill läsa. Stämmer mycket bra i min familj!

Svenskarna köpte bokreaböcker för 309.345.000 kronor förra året. Svindlande summa! Men jag ska inte kasta sten i glashus: jag är ju en av de där som räknar dagarna till bokrean och som idag ska hämta ut mitt efterlängtade paket.

Jag vet en författare som lär bli glad - och inte lurad

Sträckläsa en totalt okänd debutant vars första roman ges ut på ett förlag som väl inte hör till de allra största? Inte så stor sannolikhet att jag helt skulle fastna, men man vet aldrig. Ibland händer det ju att man blir fullständigt överraskad av något som inte verkade så märkvärdigt vid första anblicken.

Nu får jag tydligen inte säga mer, för enligt förlaget får inte recensioner förekomma före den 1 april - men det är INTE ett aprilskämt när jag säger att det här är en riktigt fin och välskriven roman som jag haft svårt att lägga ifrån mig:

Boken ska lanseras den 27 mars. Håll utkik! Jag vet att det är fler än jag som fått denna bok som recensions-ex och jag ser verkligen fram emot att läsa vad ni andra tyckte.

99.999 besök firas med bokmärken

Nu är jag klar med det kommande jubiléets bokmärken! Förra gången - när jag firade 55.555 besök på bloggen - var det olika citat från böckernas värld. Eftersom jag har några kvar av varje så går det utmärkt att önska sig av dem, om man vill det. Ange isåfall bokmärkets nummer eller annat kännetecken så att jag begriper vilket bokmärke ni suktar efter!

Tryckta och laminerade men inte tillskurna än.

Bokmärke nr 1: Citat av Albus Dumbledore.

Bokmärke nr 2: Citat av Frodo Bagger.

Bokmärke nr 3: Citat av Mark Twain.

Bokmärke nr 4: Citat av John Irving.

Bokmärke nr 5: Citat av Agatha Christie.

Denna gång är det sagan om Guldlock. Tre olika har jag gjort: pappa björn, mamma björn och unge björn (med en blinkning till den våldgästande flickan i form av en gyllene hårlock). Jag har inte så många bokmärken av varje, men det borde räcka till den trogna skaran bloggläsare som önskar sig!

Den enda friskrivningsklausulen från min sida är densamma som förra gången: Jag är envåldshärskare och skickar så många jag kan, vill, har råd med och mäktar med till vem jag vill - eller avstår helt godtyckligt. Om bokmärkena tar slut så tar de slut, jag gör inte nya. "Limited edition" i dess rätta bemärkelse.

Med det sagt: kära bloggläsare, varsågoda!

Mejla ditt namn och din adress till boktanken@gmail.com och säg vilka två bokmärken du helst vill ha. Det här är en present från mig till mina läsare nu när jag haft hela 99.999 besök på bloggen. Ingen motprestation krävs, jag är bara så glad att så många orkar läsa mina recensioner och mitt litterära svammel.  

Bokmärkena är nog faktiskt lite finare i verkligheten, inte fullt så mörka.

Hundra omistliga ting

Bokens titel: Hundra omistliga ting
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: A Hundred Pieces of Me
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum, 2015
Antal sidor: 488

Jag är inte någon riktig feelgood-läsare. Blir det för gulligt slår jag bakut. Är kärleken för sockersöt orkar jag inte med den. Men så valde en bokklubbsväninna att vi häromåret skulle läsa Jojo Moyes "Me Before You" (Livet efter dig) och jag insåg att det var en bok jag tyckte riktigt bra om!

Efter det har jag varit mer öppen för genren och när jag såg flera bokbloggare skriva så varmt om Lucy Dillon läste jag hennes "När livet börjar om" i höstas. Den var riktigt mysig och jag mådde bra av att läsa den. "Hundra omistliga ting" är påfallande lik i sin uppbyggnad kring den unga kvinnan Gina, hennes man Stuart som tidigt i boken går ifrån henne, hennes lojala väninna Naomi (som råkar vara gift med Stuarts kompis) och Ginas överspända mamma som mest skäller och gnäller.

Gina flyttar in i en tom, vit lägenhet och får hjärtklappning av att se sina hundraelva flyttkartonger fylla de rena ytorna där hon ska börja ett nytt liv. En efter en går hon igenom kartongerna, tittar på sakerna och sorterar dem efter om de ska slängas, säljas, skänkas eller sparas. Sånt här feng shui-tjafs har jag grymt svårt för och för övrigt tror jag inte en sekund på att de flesta av oss är villiga att endast ha hundra prylar men tur nog uppehåller sig inte författaren särskilt länge vid just det momentet.

Istället får vi följa med Gina till jobbet som projektledare på en omfattande renovering av en K-märkt herrgård som ägs av ett ungt par, Nick och Amanda. Det börjar bra men urartar fort då Amanda jobbar utomlands, aldrig är hemma och sällan engagerar sig i husköpet - och hur ska Nick förhålla sig till det? Vill han bo där själv, hyra ut, sälja? Vad han inte har en aning om är att Gina har spanat in den här herrgården för länge sedan och velat äga den i åratal. Och att hon (motvilligt) börjar känna sig attraherad av Nick, fast han är hennes uppdragsgivare...

Men innan det kan hända något alls måste Gina först göra upp med sin konflikträdda mamma, med sin stora ungdomskärlek Kit, med sin svekfulle ex-man Stuart och i viss mån med sin påprackade kapplöpningshund Buzz. Sedan kan hon börja leva livet precis så som hon själv vill.

Mitt foto: Lucy Dillon gillar uppenbarligen hundar, så här har boken placerats i min hunds torrfodertunna.

Omdöme: På min beskrivning ovan låter ju "Hundra omistliga ting" som en otroligt simpel roman som man gäspar sig igenom. Men nix! Jag måste säga att den är varm, mysig, rätt förutsägbar och kanske lite väl söt men ändock skön läsning när man vill fly sitt eget vardagsliv och hoppa in i en engelsk småstad och några fiktiva människors ganska allmängiltiga problem.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och STORPOCKET.

Dillons framgångsrecept?

Nu har jag läst två böcker av Lucy Dillon och förvånats över hur lika de är. Men också hur välskrivna de är, trots att de är klassiska feelgoodromaner för kvinnor. Visst är de lättviktiga, och visst försöker författaren på ett mycket genomskinligt sätt styra oss till att gissa vilka som kommer att bli ett kärlekspar och vilka som kommer att bli osams, men det kan jag ha överseende med.

Det jag gillar särskilt mycket är att de utspelar sig på samma ställe - i den lilla staden Longhampton på engelska landsbygden - vilket innebär att alla perifera människor är desamma i båda böckerna. Snickaren Lorcan snickrar minsann både på det hotell och den K-märkta herrgård där romanerna utspelar sig. Hundpensionatets ägare Rachel och hennes man veterinären figurerar i båda böckerna, liksom en hel del andra bifigurer.

Men är det så att Lucy Dillon har hittat ett framgångsrecept och kör det rakt igenom alla sina böcker? Vad säger ni som läst fler böcker av henne? Här kommer några reflektioner kring hur lika de är:

När livet börjar om:
Libby och Jason köper ett hotell på landsbygden. Mycket nergånget och i stort behov av renoveringar. Men huset blir inte det gemensamma projekt de hade trott - och allt kostar massor av pengar. Kanske måste man ompröva sin idé om husrenoveringen och flytten?

Hundra omistliga ting:
Amanda och Nick köper en K-märkt herrgård på landsbygden. Mycket nergånget och i stort behov av renoveringar enligt kommunens alla regler. Men Amanda visar plötsligt inte så stort intresse för projektet och allt drar ut på tiden. Kanske måste de ompröva sina idéer om att flytta ut till landet?

-

När livet börjar om:
Libby stressar omkring för att förverkliga sig själv - men allting ändras då en ung kvinna blir påkörd utanför hotellet och senare blir Libbys goda vän. Plötsligt får hon upp ögonen för vad som är viktigt i livet. Ska hon kämpa för sitt äktenskap med Jason eller ska hon gå vidare?

Hundra omistliga ting:
Gina gör allt för att glömma en svår händelse tidigare i livet - men allting ändras då hennes man Stuart vill skiljas. I separationen får Gina för sig att välja ut hundra saker som hon inte kan avstå ifrån när hon börjar sitt nya singelliv. Utrensningen visar henne vad som är viktigt i livet. Ska hon försöka få tillbaka Stuart eller ska hon gå vidare?

-

När livet börjar om:
Libby har en odräglig svärmor som vill allas bästa - åtminstone påstår hon det - men hon tänker bara på sig själv och är dessutom alltid ett offer. Hon har nyligen blivit änka. Svärmor har förutfattade idéer om hur god Jason är och har ingen förståelse för Libbys svårigheter. Dessutom tjatar hon om barnbarn hela tiden.

Hundra omistliga ting:
Gina har en odräglig mamma som bara vill hennes bästa - säger hon! - men i själva verket tänker hon mest på sig själv och är dessutom alltid ett offer. Hon har nyligen blivit änka. Mamman har bestämda åsikter kring hur god svärsonen Stuart är och har ingen förståelse för dottern Ginas svårigheter. Dessutom tjatar hon om barnbarn hela tiden.

-

När livet börjar om:
Libbys svärmor har en odräglig liten hund som tigger mat och sitter i hotellets fåtöljer. Libby skulle helst portförbjuda den. Men såklart börjar hon gilla den efter ett tag...

Hundra omistliga ting:
Gina blir pådyvlad en stor hund som är rädd för allting och mest ligger och darrar i ett hörn. Gina skulle helst ge bort den till första bästa hundägare. Men såklart börjar hon gilla den efter ett tag...

Onödig Valentine´s Day-hets

Jag tror jag hoppar över tematrion denna vecka, eftersom den handlar om himlastormande kärlek apropå Alla hjärtans dag. Det funkar inte att tipsa om romantiska böcker samtidigt som man skrivit aggressiva inlägg på Facebook om just Alla hjärtans dag.

Hemma hos oss firar vi inte något särskilt den 14 februari. Idag är det den femtonde och jag kan säga att min man garanterat inte hade någon aning om att gårdagen har en särskild innebörd för många människor. Och inte gråter jag för det, för vi firar som sagt var inte och har aldrig gjort.

Jag har väldigt svårt för de här konstruerade och kommersiella högtiderna, för de bygger på att man ska visa kärlek och omtanke en specifik dag - och kan förväntas få ta emot detsamma också.

Men hur kul är det att vara barnlös, medelålders kvinna som gett upp hoppet om att få egna ungar - och se hysterin kring Mors dag? Eller att se "Dela vidare om du också har en pappa du älskar <3 (utläses: hjärtatecken)" på sociala media på Fars dag, om du råkar vara en man som aldrig fått barn trots att du längtat efter det? Eller om du är den enda tjejen i klassen som inte får en röd ros på rasten på Alla hjärtans dag - vad gör det för ditt självförtroende?

Den enda jämlika bemärkelsedagen - i mitt tycke - är födelsedagen. Därför firar vi i vår familj födelsedagarna rejält, men undviker Mors och Fars dag så gott det går (förskolor har ju pippi på att låta ungarna göra fula saker att ta hem till mamma och pappa på de dagarna, men vi har förklarat för våra tre barn att de aldrig någonsin behöver känna att de ska ge oss presenter en särskild söndag).

En bekant till mig ondgjorde sig igår över att alla var så "puttefnuttiga", som hon skrev. Det är inte så roligt att se när man själv är nyskild. Jag förstår det!

Och alla vi som lever med en partner som aldrig skulle komma på tanken att köpa röda rosor, en ask geléhjärtan eller skåla i skumpa på kvällen? Är vi bara fast i ett trist förhållande? Jag tänker att det verkar så.

Om ens livskamrat inte kommer hem med tio röda rosor från bensinmacken och en chokladask, är man inte älskad då? Trots ringen på vänstra ringfingret. Om man inte äter en särdeles god middag och lägger upp bilder på den på Instagram och skriver "middag med <3:at", har man stagnerat då och bara tar varann för givna?

Alla skulle hålla med mig om jag sa att vi borde bry oss om varann 365 dagar om året, för något annat är nästan omöjligt att tycka. Men många firar ändå Alla hjärtans dag, som ett bevis på sin kärlek.

Själv är jag mest ledsen för alla som står utanför och inte har någon som bryr sig, skickar ett kort eller en cyberkram eller en onyttig chokladkaka. Att inte vara älskad och uppskattad är långt värre än uteblivna godispåskägg eller oskickade julkort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en man som inte har en aning om att det var Alla hjärtans dag igår, men som antagligen kommer att köpa en påse saltlakrits till mig en helt annan vardag "bara för att"...

Fantastisk väninna? Omistlig roman?

Här går det mesta i snigelfart nu igen. Ännu mer sjukdom och elände i familjen - ska det aldrig ta slut? Allt fokus riktas dit och det blir inte mycket tid eller ork till något annat.

Just nu läser jag Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna" - sist i hela västvärlden antagligen - och undrar när den ska bli just så fantastisk som alla säger. Jag hade väntat mig något nästan livsomvälvande, så som den höjts till skyarna.

Detta omslag laddade jag ner för kanske ett år sedan. Men nu ser boken annorlunda ut: den har

en hund på bryggan och ett citat i den vita himlen, men helhetsintrycket är precis lika fånigt.

Som omväxling läser jag "Hundra omistliga ting" eftersom det hjälpte mig förra gången familjen krisade att läsa Lucy Dillon - men nu undrar jag om hon använder sig av samma koncept i alla sina böcker för denna är påtagligt lik den förra jag läste och inte så omistlig som huvudpersonens egna prylar.

Så jag kryper upp i soffan och löser DN:s svåraste korsord istället, känns som bättre hjärnblockering än läsning för tillfället.

Bokrea - årets höjdpunkt under några decennier

En gång i forntiden var bokrean något som jag räknade ner till veckor i förväg. Jag har inget minne av att vi då hade kataloger att bläddra i, utan man begav sig helt enkelt till Perssons bokhandel där stora bord var uppdukade med reaböcker i travar.

Ibland kom jag hem med riktigt idiotiska böcker, för det gällde ju att snabbt rafsa åt sig det man trodde sig vilja ha. Om man inte kände till så mycket (och det gjorde inte jag) så skulle man ju hinna läsa baksidestexterna och skapa sig en uppfattning på plats. Det här var kanske 1980, jag hade nyss blivit tonåring och hade en mager månadspeng att handla böcker för.

Bild från igår. Solen har kommit tillbaka!

Tio år senare var jag en ung kvinna med eget arbete och därmed egna pengar - om än en usel lön som knappt tillät något extra utöver SL-kortet, hyran och telefonräkningen. Det var broccolisoppa och hembakt bröd de flesta dagar i veckan, men i februari skulle jag unna mig att gå på bokrean, minsann!

Katalogerna hade kommit och jag prickade noggrant för vilka titlar jag ville ha, undersökte vilken affär som var billigast, rangordnade och sorterade. Eftersom jag jobbade inne i stan där utbudet var stort kunde jag tillåta mig att handla olika böcker på olika ställen.

Men det gällde att vara först! På bokreans morgon hade jag och min arbetskamrat Eva begärt att få börja senare i den konstnärsbutik där vi båda arbetade. Chefen tyckte vi var konstiga som offrade semestertimmar på att gå på rean, men det var det värt. Eller så bad vi att få en långlunch och sedan trängdes vi på ett kaotiskt Hedengrens med en miljon andra svettiga, vinterklädda stockholmare för att göra fynd.

Snö på isen - det lär inte bli något Vikingaränne i år...

Lite senare på 90-talet kom den fantastiska möjligheten att förbeställa böckerna. Visserligen var det en del byråkrati kring det hela: listor skulle personligen lämnas till bokhandeln i god tid och stämplas. Men ändå: vilken lättnad att kunna gå raka vägen till kassan och veta att de där favoritböckerna var paxade. Det hindrade ju inte spontanköpen, utan bara garanterade att man verkligen fick de böcker man hett önskade.

Skulle inte tro att fåglarna väljer den här holken i vår.

Nuförtiden beställer jag böckerna på nätet. I förväg dessutom. Jättedumt förstås, för vi måste ju värna om de små bokhandlarna. En äkta bokälskare strosar väl fortfarande runt i butikerna och pillar på omslagen och botaniserar bland utbudet. Köper udda böcker som inte finns i katalogerna. Upplever magin med en traditionell bokrea, istället för ännu ett internetköp.

Men faktiskt: jag har ont i ryggen och orkar inte släpa böcker på pendeln. Jag har ett jobb som det är bättre att jag lägger tid på, så att jag har råd med fler böcker. Jag blir löjligt glad över mina bokbeställningar även när det är ett paket som hämtas ut på Posten! Och i år har jag gjort en hel del bra köp, tror jag. Förhandsbokningen skickade jag in så fort det var möjligt och nu är det bara att vänta på leveransen. Lika roligt vartenda år!

Inte en recension om en gammal kyrka

Jag fick en förfrågan om att recensera en bok om en restaurering av en kyrka, närmare bestämt Svenneby gamla kyrka. Som jag förstod det, hade man uppmärksammat mitt stora intresse för historia - men de som frågade visste nog inte riktigt hur mycket jag älskar arkitektur och byggnadsvård dessutom. Trots min avsaknad av religiositet tycker jag enormt mycket om att besöka gamla kyrkor!

Jag tackade ja, förstås, och det som följer här är inte en recension - den kommer om ett tag, jag måste läsa boken först! - utan mer en fundering kring alla dessa fantastiska böcker som ges ut men som aldrig når fram till den stora massan.

Det här är en bok utöver det vanliga. Någon har verkligen tänkt till! Formgivningen håller högsta klass, pappret likaså (ja, jag är lite nördig vad gäller typsnitt, layout och papper...). Fotona är mestadels mycket bra. Det fina omslaget döljer en ännu finare inbunden bok.

Själva texten kan jag inte riktigt uttala mig om än, men gillar att den är skriven av många olika personer för om man inte tilltalas av den ena så lär man gilla den andra. Det tycks som att man behandlar såväl kyrkans historia som traktens. Vi får lära oss om restaureringen och om de skickliga hantverkare som utförde den. Detta måste vara en riktig skatt för alla som känner till Svenneby gamla kyrka!

Jag hade dock ingen aning om var Svenneby ligger. Östergötland kanske? Det slutade med att jag fick googla och därmed kan jag berätta att Svenneby ligger i norra Bohuslän. Egentligen spelar det inte så stor roll, för det finns många gamla kyrkor i Sverige och sannolikt kan man lära sig mycket om dem av att läsa den här boken även om den specifikt handlar om en enda.

Nu kommer bokrean och efter den forsar vårens stora bokflod fram, där mängder av nya böcker presenteras och på kort tid ska vinna läsarnas nyfikenhet, sälja i stora upplagor, hamna på kultursidornas topplistor och analyseras i teves "Babel". Vissa böcker kommer aldrig dit, trots att de är nog så förtjänta av det. Jag ser det hända gång på gång. Här är en otroligt vacker bok om kyrkohistoria och hantverkskonst. Gå in på deras hemsida och kika! Det är de värda.

Bästa nordiska teveserien

Bästa-utmaningen denna fredag gäller vilken som är den bästa nordiska teveserien vi sett.

Tja, jag är benägen att säga norska "Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet", eftersom den var så fantastisk för sin tid. Aldrig hade man väl sett ett sånt barnprogram förr!

Barnprogrammet som gav "cliffhanger" ett ansikte...

Jag väljer hur som helst en dokumentär serie, även om jag misstänker att Lyran är ute efter fiktiva handlingar. Men vem kan motstå den underbare, underbare danske bonden Frank som kan precis allt?! Han är helt fenomenal vad gäller att lära ut gammalt hantverk varvat med lantbruk och matlagning. Jag är totalt fascinerad av honom. Säg den sak han inte kan göra! Folkbildande är det dessutom.

På danska heter serien Bonderöven, så jag förstår att SVT döpte om den till "100% bonde"...